Vikingatidens byggande i Malardalen : ramverk och knuttimring

AUN 38

Vikingatidens byggande i Mälardalen Ramverk och knuttimring

Karin Rosberg

AUN 38

VIKINGATIDENS BYGGANDE I MÄLARDALEN

Ramverk och knuttimring

KARIN ROSBERG

ABSTRACT Rosberg, Karin, 2009. Vikingatidens byggande i Mälardalen. Ramverk och knuttimring. Aun 38. Uppsala. 152 pp., 66 figs. During the Viking Age, or about AD 750 to AD 1050, there were remarkable changes of building techniques in the Mälaren region. After several thousands of years with long houses, framework houses appeared, the first evidence of this found in the town of Birka in the 8th century. In Birka, there is also evidence of framework with posts on padstones in the first half of the 10th century, which is the earliest clear evidence of such a construction north of the Alps. This building method became predominant in the first half of the 11th century in the town of Sigtuna and probably in great parts of the region as well. Corner timbered buildings with lying logs seem to have appeared in the region roughly about AD 1000, with earliest evidence in Sigtuna about AD 1005. After a few decades, this technique had become quite common in Sigtuna in addition to the framework technique. The treatment of the logs and the kind of log notches are very similar to those in Staraya Ladoga and Novgorod in Russia. The logs are round and the notches are, in principle, semi-circular, "round log notch" (Swe. "rundknut", Norw. "vagelaft"). There is no evidence of bevelling in the log notches (Swe. "rännknut", Norw. "findalslaft"). The introduction of corner timbering seems to have occurred roughly at the same time in several Scandinavian regions with influence above all from Russia.

Omslagsbild Rekonstruktionsförsök med ett skiftesverkshus och ett flätverkshus som de kan ha sett ut i Birka på 900-talet. De är uppförda på Björkö i närheten av Birkamuseet år 2006 på beställning av Strömma Kanalbolaget och är huvudsakligen byggda av Magnus Sjöholm och Thomas Hagæus. De har använt tidstrogna verktyg och metoder, och virket är delvis taget från Björkö. Vasstaket är dock av något yngre typ än vikingatidens, detta på grund av tids- och penningbrist. Flätverkshuset avses att lerklinas och förses med ett vasstak av vikingatida typ (obundet). Foto förf. maj 2007. Cover Reconstructions of hypothetic Birka houses.

Cover design and layout: Féline Flodin

© Karin Rosberg 2009 ISBN 978-91-506-2057-3 ISSN 0285 Published by the Department of Archaeology and Ancient History, Uppsala Distributed by the Department of Archaeology and Ancient History, Box 626, SE-751 26 Uppsala, Sweden Printed by Intellecta Infolog, Västra Frölunda, 2009

Innehåll 5

Förord

7

Inledning

9

Bakgrund till vikingatidens byggande

10

Frågor i studien

11

Metodik

13

Tidigare forskning

15

Traditionell byggnadsteknik före vikingatiden

17

Träbyggnadstekniker: ramverk och knuttimring

17 19 10 22 23 24 24 38 50 82 88 88 95 107 114 115

Ramverk Ramverk i förhållande till tekniken med inre stolpbärning Knuttimring Knuttimring i förhållande till ramverk Livslängd Ramverksbyggande i Mälardalen Sigtuna Uppländsk landsbygd Birka Sammanfattning av ramverksbyggande Knuttimring i Mälardalen Sigtuna Ursprunget till Sigtunas knuttimring Jämförelser mellan knuttimrade hus i Sigtuna och på andra håll Frågor om knuttimring före Sigtuna Diskussion om knuttimringens introduktionsvägar och första utformning

123

Staden Sigtuna

129

Teknikval och deras drivkrafter

129 130 132

Ramverk – inre stolpbärning Knuttimring – ramverk Vidare utveckling

134

Summering av slutsatser

135

Ordlista

136

Summary

145

Glossary

146

Källor och litteratur

Förord Som arkitekt har jag kommit att intressera mig för byggandet under vikingatiden och har därför ägnat mig åt att studera detta ämne närmare. I den här publikationen presenterar jag några resultat. I mitt arbete har jag haft stor hjälp av mina mentorer professor Johan Mårtelius, Arkitekturskolan, Kungl. Tekniska Högskolan, och professor Frands Herschend, Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet. Deras kunskaper och engagemang har varit väsentliga för arbetets genomförande, och jag är dem båda mycket tacksam. Arbetet bygger till en viss del på muntlig information, därför att mycket av det viktiga arkeologiska materialet ännu inte är publicerat. Jag har mötts av stor generositet, när jag har kommit med mina frågor. Det gäller inte minst Björn Ambrosiani, som arbetar med ett stort arkeologiskt Birka-material, men också Kenneth Svensson, Björn Pettersson och Mats Pettersson – den förre med arkeologisk information om både Sigtuna, Birka och uppländsk landsbygd, och de senare med arkeologisk information om Sigtuna. Peter Sjömar, Magnus Sjöholm och Robert Carlsson har bidragit med värdefulla resonemang om trähantering och äldre byggnadsteknik. Med numera framlidne Gunnar Henriksson har jag haft givande samtal om skiftesverk. Björn Ambrosiani, Magnus Sjöholm, Kenneth Svensson och Jonas Ros har också gjort sig besvär med att läsa igenom materialet och lämna värdefulla synpunkter. Till alla riktar jag ett mycket stort tack. Till sist vill jag tacka Féline Flodin för bild- och layoutarbete och Carl Johan Rosberg för språkassistans i de engelska texterna. Upplands Väsby i januari 2009 Karin Rosberg

Förord till nätupplagan I nätupplagan är några mindre fel i den tryckta upplagan rättade. Upplands Väsby i maj 2009 Karin Rosberg

5

6

Inledning Under många tusen år, ända från stenåldern, byggdes hus i norra Europa med en konstruktion av invändiga fristående stolpar, som bar det mesta av takets vikt, och lättare ytterväggar. Det förekom en mängd regionala variationer och variationer över tid, vad avser material, spännvidder, belastningsfördelning, husstorlekar, planlösningar och funktioner, men sett i stort var det fråga om ett tema med variationer. Under vikingatiden – räknat från 750 eller 800 till 10501 – introducerades i Skandinavien nya husbyggnadstekniker, till vilka embryon måhända funnits tidigare men som nu fick ett tydligt och renodlat utförande. Det gäller ramverksteknik och knuttimring, med olika omfattning för respektive teknik i olika delar av Norden. Vad dessa byggnadstekniker betyder beskrivs närmare i senare kapitel. I det traditionella huset var boende, arbete, djurhållning och förråd samlade under ett tak, kanske med något förrådshus som komplement. Under folkvandringstid (400– 550) och vendeltid (550–750 eller –800) började denna utrymmesorganisation långsamt luckras upp, så att kompletterande mindre byggnader blev vanligare. Den utvecklingen tog ytterligare fart under vikingatiden. Det började också anläggas städer. I norra Europa skedde det redan under vendeltid. I Norden förekom ekonomiska centrum med viss bebyggelseanhopning under denna tid, men under vikingatiden anlades flera platser med tydlig stadskaraktär vad avser både ekonomi och bebyggelse.2 Städerna spelade en stor roll vid införandet av nya byggnadstekniker – hur stor återstår att diskutera. Det traditionella byggnadssättet levde kvar under vikingatiden som en arkaiserande form parallellt med de nya teknikerna. Efter vikingatiden försvann det, kanske först i norra Skandinavien och något senare i södra. Jag ägnar mina studier åt vikingatiden, därför att stora byggnadstekniska förändringar skedde under den tiden. Och jag studerar Mälardalen, därför att där fanns de två äldsta städerna i det som senare blev Sverige3, och därför att vissa av de tekniska förändringarna är särskilt synliga där. Mitt fokus i studierna är teknik och form. Flera vetenskaper ägnar sig åt de här frågorna: arkeologi, kulturgeografi, folklivsforskning och i någon mån konsthistoria. Mitt bidrag är att så gott det går se med arkitektens synsätt och särskilt studera de konstruktiva sammanhangen och 1

Vikingatiden brukar räknas från ca 800. Upptäckten att Birka grundlades ca 750 har gjort att många vill lägga vikingatidens början till den tidpunkten. För mitt syfte spelar det egentligen ingen roll vad man kallar det; det väsentliga är vad som byggdes när och var. Mitt tidsutsnitt är från Birkas början och fram till fyra-fem byggnadsfaser in på Sigtunas historia. Det motsvarar ungefär vikingatiden. 2 Man kan föra en ingående diskussion om vad som menas med en stad. Det avstår jag från här. Birka och Sigtuna är exempel på orter som är intressanta för de byggnadstekniska resonemangen. - De vanligast förekommande aspekterna på stadsbegreppet är juridiska och kulturgeografiska. Se t ex Björn Ambrosiani, Helen Clarke: Vikingastäder, Wiken, Höganäs (1993), s. 10. 3 När man använder namnet Sverige, ger det ofta upphov till en livlig diskussion. Vad som är intressant i den här byggnadstekniska diskussionen är det område, som motsvarar det medeltida Sverige, det geografiska och kulturella området oavsett eventuell riksbildning. I det här sammanhanget är det enklast att kalla det "Sverige" för att slippa otympliga uttryck.

7

byggandets villkor – detta på två nivåer, dels inom byggnaden och dels historiskt/geografiskt, det vill säga kulturellt. I någon mån betraktar jag också rumsliga drag. Det är en fördel att behandla ramverk och knuttimring inom samma arbete, därför att deras förekomst i någon mån hänger ihop (med samvariation eller med omvända proportioner inbördes), och därför att man kan studera hur träbyggnadskunnandet visade sig på olika tekniska områden. De två teknikerna ramverk och knuttimring började inte visa sig samtidigt. De tidigaste belagda tydliga ramverkshusen i Mälardalen är i Birka i slutet av 700-talet, medan de tidigaste belagda knuttimrade husen är i Sigtuna i början av 1000-talet.

8

Bakgrund till vikingatidens byggande En långsam uppluckring av principen med många funktioner i samma hus började ske från 500-talet. Stormän uppförde separata hallbyggnader för gästabud och politiskt spel. Det var samma gamla konstruktion på husen som tidigare, det nya var att just den funktionen avskildes i en egen byggnad.4 Det gäller huvudsakligen södra Skandinavien. Längre norrut var det snarare så att ett särskilt rum i det långa huset avskildes för gästabudsfunktionen. En mer betydelsefull förändring inleddes under följande århundrade, då tendensen blev att flera mindre hus uppfördes på gårdarna, framför allt för arbetsfunktioner, t ex kokhus, bakstugor och vävstugor. Smedjor, i den mån de förekom, hade alltid byggts separat (men fanns naturligtvis inte före järnåldern). Denna utveckling gick mycket långsamt och ska ses i stort. Tekniskt utfördes sådana hus ganska ofta som grophus, delvis nergrävda i marken. Det var en gammal teknik som fick en ny blomstring. Vanligtvis var husen såpass små att taken bars enbart av ytterväggarna. Förändringarna i byggnadsskicket var ett uttryck för ekonomiska och sociala förändringar, som detta inte är platsen att gå in närmare på. Sådana förändringar blev ännu mer genomgripande under vikingatiden. De små separata byggnaderna utformades naturligtvis för att optimera villkoren för arbetsprocesser och förvaring och för att minimera eventuella störningar. Tidigare, när många arbeten utfördes i samma rum, var hushållets gemenskap, det som skedde under arbetets gång, det viktigaste. Med separationen blev resultatet av arbetet viktigare: arbetet fick ett större egenvärde. Det måste ha inneburit en radikalt ny uppfattning av livet, oaktat processen gick mycket långsamt och de inblandade förmodligen inte var med-vetna om innebörden av den i dess förlängning. Eftersom vissa sysslor var manssysslor och andra kvinnosysslor, innebar den rumsliga arbetsuppdelningen också, sekundärt, en uppdelning mellan manliga och kvinnliga rum. Det sociala livet kring arbetet försvann inte, men det förändrades sannolikt mot en större tyngdpunkt på enkönat umgänge. Och det torde ha tilltagit under vikingatiden, då, som vi snart ska se, funktionsuppdelningen ökade, och flera och mindre hus byggdes. Även djuren började få separata byggnader. Under vikingatiden tillkom också städer, som hade sina egna krav på byggandet.

4

Frands Herschend: The Origin of the Hall in Southern Scandinavia, i Tor 25, Uppsala (1993). - Avsnittet bygger i övrigt på en myckenhet material, som i sina stora drag är samstämmigt. Om det vikingatida samhället kan man exempelvis läsa i: - Göran Burenhult (red.): Arkeologi i Norden 2, Natur och kultur, Stockholm (1999).

9

Frågor i studien Syftet med föreliggande studie är att ge ett bidrag till kartläggningen av och diskussionen om byggandet i Mälardalen under tiden 750 - 1050 med lämpliga utblickar i tid och rum och med fokus på teknikerna ramverk och knuttimring. Man behöver börja med de mest grundläggande frågorna: Vilka hus byggdes var och när? I vilken teknik? För vilken funktion? Av vem? Hur såg husen ut? Jag menar att det inte är meningsfullt att i förväg ställa upp någon hypotes när det gäller en period vi vet så lite om (frånsett antagandet att grundandet av Birka innebar att något nytt infördes i regionen, men den frågan är inte närmare studerad här). En hypotes kan skymma blicken för oväntade viktiga saker. Jag är medveten om att man aldrig är helt förutsättningslös i sitt seende, men med en öppen inställning är möjligheten större att upptäcka väsentliga drag. Det går inte att föra några resonemang utan att vara så noggrann som möjligt i de grundläggande frågorna ovan. Nästa steg i frågandet är: Vad har de respektive förekommande teknikerna för fördelar och nackdelar? Hur tillämpas de på olika håll? När och var utvecklas de? Varför valde man den teknik man gjorde på den och den platsen vid den och den tidpunkten? Dessa frågor har jag velat besvara så pass som det är möjligt med det ganska sparsamma materialet. En ytterligare fråga som jag har gått in på är: Varifrån kom de impulser som inte var inhemska? Och när? Speciellt har jag ägnat uppmärksamhet åt den gamla frågan om knuttimringens introduktion. Frågor därutöver ryms inte i denna studie. Ett frågeområde som jag bara vidrör och avser att återkomma till i kommande arbete är: Gav städerna impulser åt landsbygden? I så fall på vilket sätt? Gav landsbygden impulser åt städerna? I så fall på vilket sätt? Avsikten är att så långt möjligt kartlägga hela Mälardalen. I den här etappen har jag huvudsakligen ägnat mig åt städerna Sigtuna och Birka, därför att det finns ett stort material från dessa orter. Först när jag har studerat landsbygden närmare kan jag försöka diskutera frågorna om stad och land. I förlängningen finns sådana frågor som: Var det periodens ekonomiska och sociala förändringar som drev på de byggnadstekniska förändringarna? Och omvänt: Gjorde de byggnadstekniska förändringarna att den samhälleliga förändringen underlättades? Dessa frågor berör jag ytterst lite här. Ett annat syfte med arbetet är att bringa reda i den begreppsförvirring som ibland råder om byggnadstekniska ting. Det är en förutsättning för att man ska kunna föra en diskussion.

10

Metodik Det finns inga stående byggnader kvar från den tid jag studerar. För den här sortens studier är man hänvisad till arkeologi, och det är förknippat med en mängd svårigheter. Man är beroende av vilka arkeologiska utgrävningar som har genomförts. Bara en bråkdel av det som byggdes är utgrävt, och platserna är inte valda för att kartlägga bebyggelse utan mestadels som förberedelse för någon exploatering. På de utgrävda ytorna är lämningarna ofta sparsamma. De byggnadsdelar som har lämnat spår är i bästa fall de som har befunnit sig i markplanet eller i jorden, mycket sällan någon högre belägen del. Det material som finns kan vara illa medfaret och är ofta svårtolkat, och vad gäller husens utseende ovanför marknivå blir det fråga om mer eller mindre kvalificerade gissningar. Eftersom jag har studerat arkeologiskt material i andra hand, har jag inte själv kunnat göra uppmätningar som man kan göra med stående byggnader, utan jag är beroende av arkeologernas arbetsmetoder, iakttagelser och rapportering. Det finns några få undantag, som gäller konserverat material, och mina iakttagelser av det är väsentliga. Mitt arbete har till stor del bestått i att studera arkeologiska rapporter och annan relevant litteratur med inriktning på de frågor som jag har ställt i föregående avsnitt. För utgrävningar som inte är publicerade har jag kompletterat med personliga samtal med grävningsledare. De rent arkeologiska utgrävningsresultaten är svåra för mig att ha en egen uppfattning om. Jag kan från mitt perspektiv se vad som kan vara rimligt och vad som inte är det och bedöma materialet efter det. Men det som är rimligt är inte nödvändigtvis sant. Ju mer material som pekar i samma riktning, desto troligare slutsats, men det handlar snarare om stor sannolikhet än om säkerhet. Arkeologiska rapporter som källor innebär en hel del problem, liksom naturligtvis de muntliga uppgifterna. Osäkerheten i det arkeologiska materialet gör att tolkningen av en utgrävning ofta ändras under arbetets gång. Det kan till exempel gälla stratigrafi eller förekomst av stolphål. Som läsare är man då osäker på om den slutligt publicerade redovisningen verkligen är sista ordet. Det är inte vanligt att rapporterna innehåller tillräcklig argumentering för och emot olika tolkningar. Inte sällan är arkeologer dessutom oeniga sinsemellan. Jag gör alltså ofta rimlighetsbedömningar, som kan vara mer eller mindre troliga. Mina resonemang bygger jag på de mera troliga bedömningarna. Jag för fram tankar, som jag anser värda att diskutera, därför att jag menar att det är bättre att bidra till en diskussion än att vara så återhållsam att ingenting blir sagt, men jag strävar efter att göra det inom rimlighetens ram. Och allt är inte otydligt. De viktigaste resonemangen bygger jag på material som jag uppfattar som tydligt. Erfarenhetsmässigt är det vanligt att nya utgrävningar blottlägger förhållanden som leder till nya insikter, och gamla ståndpunkter får överges eller modifieras. Så kommer med all säkerhet att ske också framöver, när kunskapen växer. Mina resonemang och slutsatser bygger på jämförelser mellan material från olika tomter, orter, regioner och tider. Jag har gjort ingående sammanställningar av tekniska och rumsliga drag i Mälardalen och omgivande regioner i norra Europa. Jag har letat efter likheter och olikheter för att om möjligt kunna se samband respektive förnyelse.

11

Jag har funnit att det är viktigt att gå in i detaljer och reflektera över dem, där detaljer kan ses. Som stöd har jag också fört vissa diskussioner med erfarna timmermän om timringsteknik med utgångspunkt i mitt insamlade stoff, eftersom byggnadsmaterial och materialhantering har många drag som inte är tidsbundna.

12

Tidigare forskning Knuttimringen och dess ursprung har sedan långt tillbaka varit föremål för livliga diskussioner bland både norska och svenska forskare. Jag ska beröra detta något här, och knuttimringsintroduktionen går jag sedan in på mera i kapitlet om knuttimring. I den svenska forskarvärlden finns några framträdande äldre forskare när det gäller frågan om tidig knuttimring: konsthistorikern Gerda Boëthius, folklivsforskaren Sigurd Erixon och arkitekten Erik Lundberg.5 Deras verksamhet låg i en tid när betydligt färre utgrävningar hade företagits än som är fallet idag, och det säger sig självt att många av deras slutsatser inte håller, när ny arkeologisk kunskap har tillförts. Boëthius bygger till stor del sina resonemang på husbeståndet på ålderdomliga fäbodvallar i Dalarna och antar att de äldsta nordiska knuttimrade husen bestod av ett rum, och att flerrumshus utvecklades med tiden. Lundberg förlägger introduktionen av knuttimring till vendeltid och ser den som ett inflytande söderifrån. Också han antar att den började med ettrumshus. Både Boëthius och Lundberg har ett synsätt där de gärna ser någon sorts lagbunden utveckling och en successiv geografisk spridning. Erixon är också benägen att se ettrumshuset som den äldsta knuttimrade formen och anser att det infördes i Skandinavien samtidigt med bastun och stenugnen, men han är något försiktigare med hänsyn till bristen på arkeologiskt material och konstaterar att inga säkra belägg för knuttimring finns före vikingatidens slut. I Norge har riksantikvarien Roar Hauglid, som bygger sina resonemang på senare arkeologiska rön än de ovannämnda svenska forskarna, tänkt sig att knuttimringen möjligen introducerades i Norge i mitten av 1000-talet av Harald Hårdråde efter resor i österled.6 Den svenska allmänna historiska utvecklingen var inte så olik den norska, även om det fanns variationer, så från svensk horisont finns det all anledning att beakta den norska forskningen om knuttimringen. Arkitekten Peter Sjömar har kartlagt de äldsta stående knuttimrade byggnaderna i Sverige7 och arkitekten Arne Berg alla medeltida i Norge8. De äldsta i både Norge och Sverige är från 1200-talet och alltså gott och väl ett par hundra år yngre än de som nu kan antas ha varit de äldsta på nordiskt område. En översikt över då aktuellt forskningsläge i Norden gjordes 1986 i en skrift med folklivsforskaren Göran Rosander som redaktör.9 Sedan dess har nya utgrävningar företagits som gett mera material, men ingen överblickande sammanställning av detta. Ramverksteknikens förekomst i Europa beskrivs av Hauglid10, arkitekten Gunnar Henriksson11 och den tyske arkeologen Haio Zimmermann12. Henriksson har gjort en stor genomgång av svenskt skiftesverk i stående byggnader.

5

Titlar på verk anges i kapitlet om knuttimring, där dessa forskares resonemang tas upp ytterligare. 6 Roar Hauglid: Laftekunst. Laftehusets opprinnelse og eldste historie, Dreyer, Oslo (1980). 7 Peter Sjömar: Byggnadsteknik och timmermanskonst, Chalmers tekniska högskola, Göteborg (1988). 8 Arne Berg: Norske tømmerhus frå mellomalderen, bd I-VI, Landbruksforlaget, Oslo (1989-1999). 9 Göran Rosander (red.): Knuttimring i Norden, Dalarnas museum, Falun (1986). 10 Roar Hauglid: Norske stavkirker. (1976). 11 Gunnar Henriksson: Skiftesverk i Sverige, Byggforskningsrådet, Stockholm (1996).

13

Ramverksteknikens äldsta uppträdande i Sverige har inte diskuterats i samma utsträckning som knuttimringens. Arkeologen Frands Herschend ser den som en inhemsk utveckling ur hus med inre stolpbärning.13 När det allmänt gäller vad som är känt om forntida och medeltida husbyggande och vad som återstår att utforska har en överblickande sammanställning gjorts av arkeologen Jan-Erik Augustsson 1992, men nyare utgrävningsmaterial finns naturligtvis inte med där.14

12

W. Haio Zimmermann: Pfosten, Ständer und Schwelle und der Übergang vom Pfosten- zum Ständerbau – Eine Studie zu Innovation und Beharrung im Hausbau. Zu Konstruktion und Haltbarkeit prähistorischer bis neuzeitlicher Holzbauten von den Nord- und Ostseeländern bis zu den Alpen, i Probleme der Küstenforschung im südlichen Nordseegebiet, Bd. 25 (1998) 13 Frands Herschend: Changing Houses. Early Medieval House Types in Sweden 500 to 1100 AD, i Tor nr 22, Uppsala (1989). 14 Jan-Erik Augustsson: Medeltida husbyggande i Sverige, i Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 23, Swedish Science Press, Uppsala (1992).

14

Traditionell byggnadsteknik före vikingatiden Några ord behöver sägas om den byggnadstradition, som vikingatidens byggande står i relief till och om de begrepp som brukar användas i beskrivningarna.15 Frånräknat en mängd olika hyddformer för mer eller mindre tillfälligt boende och för förvaring, så bestod den väsentliga delen av stenålderns hus av konstruktioner med en rad av invändiga trästolpar, förbundna med varanda med en ås upptill och bärande taket, vilket kunde bestå av vass, halm eller liknande. Konstruktionen brukar kallas mesulekonstruktion (me = mitt, sula = stolpe). Under bronsåldern (som räknas ungefär från 1800 f. Kr.) började man ställa stolparna parvis i två rader. Den bärande konstruktionen utgjordes då av en rad bockar, där varje bock bestod av två stolpar som var förbundna upptill i husets tvärled med en bjälke. I längdled var stolparna förenade med varandra med åsar. En mittås kunde också läggas på korta stolpar som stod ovanpå bockarna. Konstruktionen brukar kallas sidosulekonstruktion, och den var förhärskande i omkring två och ett halvt tusen år. Både mesule- och sidosulekonstruktion kan lätt användas för byggnader av mycket varierande längd, genom addition (så att säga hus på metervara), och för en viss men betydligt mindre variation i bredd. Husens vanligaste längdmått har varierat mycket mellan olika tider. Inom varje tid förekom också varierande längder. En mindre del av takets vikt bars i anslutning till ytterväggen, på tunnare stolpar antingen i själva väggen (vanligast) eller som en separat konstruktion strax utanför det väggskikt som skilde ute från inne. I båda fallen var även dessa stolpar nergrävda i jorden och förbundna med varandra upptill i längdled. Ytterväggen bestod vanligtvis av ett flätverk av lodräta käppar, nerstuckna i marken, och vågräta grenar och ris, allt detta klinat med lera. På Öland och Gotland byggdes husen med låga stenväggar. Taktäckningen (t ex vass, halm, trä eller torv) låg på en konstruktion av sparrar, som vilade på de längsgående åsarna och på de virken som gick mellan de lägre och tunnare ytterstolparna. Den ovan beskrivna takviktsfördelningen åstadkoms genom att bredden mellan de inre stolparna var relativt stor, omkring halva husbredden. Så byggdes husen under bronsålder och äldre järnålder (fram till århundradena närmast e. Kr. f.). Avståndet mellan stolpraderna började minska från denna tid (med regionala variationer), så att en större andel av vikten lades på ytterväggarna. Med tiden tycks konstruktionen ha utvecklats med horisontella bjälkar mellan de inre stolparna och ytterväggskonstruktionen, vilket påverkade både stabiliteten och viktfördelningen. I längdled kunde avståndet mellan stolpparen variera både med funktionen och regionalt och med tiden.

15

Detta avsnitt bygger på en myckenhet material, som i sina stora drag är samstämmigt. En utförlig genomgång finns exempelvis i: - Hans Göthberg: Huskronologi i Mälarområdet, på Gotland och Öland under sten-, bronsoch järnålder, i Hus och gård i det förurbana samhället. Artikeldel, Riksantikvarie-ämbetet, Stockholm (1995). Några sammanfattande synpunkter kan också läsas i: - Hans Göthberg: Bebyggelse i förändring. Uppland från slutet av yngre bronsålder till tidig medeltid, Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet (2000), s. 88ff.

15

När det gäller utvecklingen mot smalare bockar, kan man tänka sig ett samband med förändrad tillgång till lämpligt virke. Helt naturligt är att detta kan ha regional variation. Regionala skillnader mellan bockavstånd i längdled kan ha liknande förklaring. Men man kan också tänka sig att kulturella faktorer är inblandade. Husen inrymde i flertalet fall både bostad, fähus och förråd, oftast med bostad i ena halvan och fähus och förråd i den andra, och hade då ofta ingång mitt på långsidan och en eller flera ytterligare ingångar i ekonomidelen. Här fanns en stor regional variation. Mellan utrymmena för de olika funktionerna fanns i allmänhet lätta mellanväggar. Husen var i princip som limpor skivade i tjocka bitar, inte helt olika senare tiders skånelängor. Den vanliga benämningen på den här sortens hus är långhus. Ordet brukar avse tre drag: a) husen är långa i förhållande till bredden, b) husen är konstruerade med inre bärande stolpar i en eller två rader, och c) husen inrymmer flera funktioner. Långhus är ett smidigt ord men otydligt. Språkligt säger det inte mer än att husen är tämligen långa. I princip kan ett hus vara långt oavsett konstruktionstyp och oavsett funktioner. Man talar också om treskeppiga hus (sidosulekonstruktion), tvåskeppiga hus (mesulekonstruktion) och enskeppiga hus (utan inre stolpar). Det syftar då på planformen men inbegriper också delvis konstruktionsformen. Det är givetvis helt adekvata begrepp. Jag kommer för det mesta att använda uttrycket "hus med inre stolpbärning", därför att jag särskilt intresserar mig för konstruktionen. Uttrycket är lite otympligt, och ibland kommer jag att skriva "långhus" av rena smidighetsskäl, och jag tror inte att det ska leda till missförstånd. Med "inre stolpbärning" avser jag då i allmänhet sidosulekonstruktioner, vilket var det gängse byggnadssättet när ramverkstekniken började användas. Den beskrivning jag har gjort här handlar om bostäder och bostadskomplement, vilket utgjorde den helt dominerande delen av byggnadsvolymen. Övrigt byggande, såsom försvarsanläggningar och eventuella fåtaliga kultbyggnader, behandlar jag inte i den den här studien.

16

Träbyggnadstekniker: ramverk och knuttimring Innan jag går in på det som byggdes under vikingatiden, är det lämpligt att göra en beskrivning av principerna i de aktuella byggnadsteknikerna, dels för att ge en orientering, och dels för att definiera vissa begrepp. Den traditionella byggnadstekniken beskrev jag i preteritum, därför att det var en teknik som upphörde vid medeltidens början (eller tidigare), låt vara med vissa besläktade former levande kvar. Det har i stort sett inte funnits några stående sådana hus på tusen år utom sentida rekonstruktioner. Ramverk och knuttimring beskriver jag i presens, därför att båda teknikerna ännu är aktuella genom att, vad gäller knuttimring, tekniken fortfarande används och, vad gäller ramverk, det inte är mer än 100–150 år sedan de slutade byggas, och många sådana hus står kvar. Utmärkande för trä som byggnadsmaterial är att det är både bärande och värmeisolerande, och att det kan ta upp både dragkrafter och tryckkrafter i fibrernas längdriktning utan att deformeras nämnvärt, men att tryck i fibrernas tvärriktning pressar ihop materialet. Trädstammars mer eller mindre avlånga form, deras längd och deras tjocklek är också avgörande för hur de kan användas. Därtill har olika träslag olika fysikaliska egenskaper sinsemellan som kan göra dem lämpade för bärande konstruktioner eller för andra byggnadsdelar, och de har olika benägenhet att ruttna. De två byggnadstekniker, som den här studien ägnas åt, ramverk och knuttimring, utnyttjar träet på olika sätt i sina renodlade former.

Ramverk För att börja med ramverk, så är det en benämning som ibland används som sammanfattning för flera något olika tekniker, och jag ansluter mig till det språkbruket, därför att det är praktiskt att ha ett sammanfattande ord. De tekniker som innefattas i benämningen är skiftesverk, stavverk, flätverk med lerklining (i de fall det infogas i en ramverksstomme) och möjligen korsvirke.16 Det sistnämnda är inte aktuellt under vikingatiden. Ett skäl att använda en sammanfattande benämning är att arkeologiska huslämningar ofta är sådana att man kan se att det rör sig om ramverk men inte vilken sorts ramverk. Ramverket utnyttjar generellt inte träets värmeisolerande förmåga, utan dess förmåga att ta upp drag- och tryckspänningar i längdriktningen, inkluderande bärförmåga i stående virken. En ramverksstomme består av stående stolpar i ytterväggen, vilka upptill är förenade av bjälkar i husets längd- och tvärriktning – långband och tvärband17 – allt detta i räta vinklar. I äldre former (vilka på en del håll har levt kvar länge) är stolparna nergrävda i marken, och de kan men måste inte vara förenade med varandra med syllar i marknivå. I yngre former är stolparna inte nergrävda utan går ner till markytan, och i 16

En illustration: se bild 35. - För grundlig genomgång av skiftesverkets teknik, se Henriksson (1996). 17 Långband kallas också hammarband, lejd, med mera. Tvärband kallas ockå bindstock, gavelband, hammarband, med mera. Många dialektala namn finns för både långband och tvärband.

17

det fallet är sammanhållande syllar nödvändiga. I de icke-jordgrävda formerna kan syllen antingen ligga som en ram underst i konstruktionen, eller också kan syllvirkena ligga intappade i stolparna, som då har sitt ändträ mot marken eller grundläggningen. Föreningspunkter både upptill och nertill kan utföras med en mängd olika varianter av tappar och hål och bladning halvt-i-halvt, eller med knutliknande former, framför allt nertill. I de fall stolparna inte är jordgrävda, måste väggarna också förstyvas i sidled. Husen har rektangulär planform, vilken ges av det lämpligaste sättet att sammanfoga två mötande stockar, nämligen i rät vinkel. En rät vinkel ger den minsta huggytan och därmed både det minsta arbetet och den minsta åverkan på träets långa fibrer. Husets bredd är den normala spännvidden för trästommar, under vikingatiden i praktiken oftast mellan 4 och 5 meter. Stolpavståndet i väggarna kan vara mycket varierande men är oftast 2–3 meter. Även vid så små husbredder som 4 meter brukar gavlarna ha mellanstolpar. Det förekommer att ramverkshus byggs med utvändiga snedsträvor, som står med överändan mot stolparna och med nederändan i marken en liten bit från huset, detta för att motverka taktyngdens tendens att trycka väggarna utåt. Men vid normala spännvidder kan man klara sig väl utan yttre strävor, om huset är noggrant byggt vad gäller måtten och knutpunkternas utförande. Tvärbanden räcker för att hålla ihop huset. För att avskärma husets inre från platsen utanför, och för att hålla det inre isolerat från kyla, regn, snö och blåst, kan man använda olika väggfyllning i ramverkets fack. En typ av väggfyllning är flätverk med lerklining. Väggen har en armering av stående käppar nerstuckna antingen i marken eller i en syll och mellan käpparna flätade grenar och ris. Flätningen tätas med lera, eventuellt med annat material iblandat (till exempel halm, dynga eller sand). Lerkliningen måste underhållas regelbundet. I både skiftesverk och stavverk har väggfacken fyllning av trä, i skiftesverket liggande och i stavverket stående. Trästavarna, som de brukar kallas när de är stående, eller bålarna, som de ibland kallas när de är liggande, kan ha en tjocklek som varierar från tunna bräder till halv stocktjocklek eller rentav hel. I stavverk är det vanligast att träet är relativt tunt. Ibland är det hugget radiellt ur en stam, så att ena långsidan är lite tjockare än den andra. I stavverk är stavarna ställda i en ränna i syllen (om syll finns) och hålls ihop upptill i en ränna i långbandet. Sinsemellan kan de ansluta med fjäder och not eller med lösa fjäderträn mellan stavarna. I skiftesverk finns rännor i stolparna, notar, som bålarnas kortsidor löper i. Bålarna är avfasade eller smalare huggna i ändarna för att passa i notarna. Alla dessa väggfyllningar ger god avskärmning och tämligen gott skydd mot blåst och nederbörd. Den värmeisolerande förmågan är mera måttlig, i synnerhet för de tunnare väggtyperna. Men även de tjockare väggfyllningarna i skiftesverket har den nackdelen att bålarna sjunker ihop tvärs mot träets fiberriktning, samtidigt som stolparna behåller sin fulla längd, så att det med tiden uppstår en glipa närmast under långbandet.18 Den väggförstyvning som måste göras, när stolparna inte är jordgrävda, åstadkoms för lerklinat flätverk med snedsträvor i vägglivet mellan syllar och stolpar. Så kan man 18

Det är dock möjligt att utföra väggen så, att bålarna till att börja med går upp något högre än stolparnas höjd, så att långbandet ligger på bålarna i stället för på stolparna. Med tiden sjunker bålarna så att långbandet kommer att ligga på stolparna, och en eventuell glipa blir måttlig. Huruvida en sådan metod utnyttjades under vikingatiden är ovisst.

18

också göra vid de andra väggfyllningarna, men det vanliga för skiftesverk är att man sätter in dymlingar, dvs. träpluggar, mellan bålarna i härför uppborrade hål. Taken på dessa rektangulära hus är vanligen rena sadeltak, där ett underlag av sparrar med horisontellt lagda käppar vilar dels på långbandet och dels på en ås, som ligger på gavlarnas mittstolpar och på korta stolpar, ställda på tvärbanden inne i huset. Alternativt kan sparrarna saxas upptill utan någon ås. Man kan också ha två mellanstolpar i varje gavel – sidosulor – och sidoåsar som ligger på dem. Taktäckningen kan bestå av trä, torv eller halm. Med halmtak är taklutningen brant och med torvtak ganska flack, och med trätak mitt emellan. Både ek och furu lämpar sig för ramverksteknik. För skiftesverk och stavverk är ek särskilt lämpligt. Väggfyllningen i skiftesverk och stavverk utnyttjar inte ett träds hela höjd. Med ekens växtsätt kan man ganska lätt avpassa virkeslängder till fackbredder i skiftesverk på ett materialekonomiskt sätt. Med furans långa raka stammar kan det bli ett slöseri med virke. Skiftesverk är mycket vanligare i ekrika områden än i fururika, men vid brist på ek har man också byggt i furu i områden med gammal ektradition. Andra träslag förekommer men är ovanliga. Välvuxna ekar brukar vara för grova för att man ska använda stammarna som de är ens i stolparna. Ek brukar klyvas på längden, så att tvärsnittet får rektangulär eller sektoriell form. Men det förekommer också klenare ekvirke, som inte klyvs. För furu i stolpar kan man välja träd där man använder stammens hela tjocklek. Stolpen kan då behålla stammens runda form (vanligast) eller huggas till kvadratiskt eller rektangulärt. I de fall skiftesverk har halv eller hel stocktjocklek i bålarna är det furu som har använts. Idén med ett ramverk av trä är universell. Det handlar om att få upp en bärande stomme, som kan ta drag- och tryckspänningar rätvinkligt i de tre dimensionerna, en stomme som ska kunna bära ett tak, och det även när konstruktionen är utsatt för väderpåfrestningar. Virket kan vara av olika slag och fogas ihop på olika sätt. Exempelvis kan man i Sydöstasien (och säkert på andra håll också) se ramverkskonstruktioner av inte särskilt grovt virke, vars enda uppgift är att bära ett sadeltak av palmblad som ger välbehövlig skugga.

Ramverk i förhållande till tekniken med inre stolpbärning Ramverket är besläktat med den äldre traditionen med inre stolpbärning genom att båda teknikerna har stående virken som bärande delar. Dessa är dessutom förenade med varandra med horisontella virken. Vad gäller de traditionella husen görs detta i breddled upptill i bockarna och i längdled genom åsarna. I en senare utveckling finns också horisontella bjälkar i breddled mellan de bärande stolparna och ytterväggen. I det fallet förekommer alltså den horisontella bindningen på två höjder, till skillnad från ramverket, där den ligger på samma höjd i hela huset. Som tidigare beskrivits kan fördelningen av takets vikt mellan inre stolpar och yttervägg varieras genom placeringen av stolparna i förhållande till hela husbredden. Ju tätare stolparna är ställda (dvs. ju smalare bockarna är), desto mera av takvikten läggs på ytterväggen. Men man kan också bygga ramverkshus med inre stolpar som extra stöd för taket, i synnerhet i lite bredare hus. Det har i själva verket varit mycket vanligt i eko-

19

nomibyggnader i södra Skandinavien långt in på 1800-talet, och då nästan alltid med mesulekonstruktion. Det är egentligen ingen stor principiell skillnad mellan å ena sidan hus där större delen av takvikten bärs av ytterväggarna och en mindre men väsentlig del av inre stolpar (dvs. ramverkshus med kompletterande mesulor), och å andra sidan hus där större delen av takvikten bärs av inre stolpar och en mindre men ganska stor del av ytterväggarna (dvs. hus med inre stolpbärning, "långhus" – med mesulor eller sidosulor). Om man vill kan man se det som olika varianter av samma hustyp. Jag föredrar ändå att behandla dem som två olika men besläktade hustyper. Det är för det mesta så att den ena typen av belastning överväger. I det jag kallar ramverkshus har man en hel "våningshöjd", dvs. minst ståhöjd, ända ut i ytterväggarna, och planformen är rent rektangulär. I äldre hus med inre stolpbärning, å andra sidan, där väggarna har en mindre bärande uppgift, är det mycket vanligt (om än inte nödvändigt) att långväggarna är konvexa utåt, så att huset är bredare på mitten, och det måste inte vara full ståhöjd i väggarna. Dessutom kan husets hörn vara rundade. På grundval av stolparnas placering kan man i de flesta fall sluta sig till att taken har varit valmade i gavlarna på något sätt, medan ramverkshus nästan alltid har rena sadeltak. En likhet mellan ramverk och hus med inre stolpbärning, som följer av deras släktskap, är att båda konstruktionstyperna är flexibla i längdled, dvs. man kan lätt göra husen både mycket långa och ganska korta. Ramverkshus kan till och med vara mycket korta, snudd på kvadratiska. Husen med inre stolpbärning är aldrig riktigt så korta i praktiken, möjligen därför att det inte är meningsfullt att göra dem så små, när man inte har full höjd ända ut till väggarna. I ramverkshus med måttliga spännvidder är rummen stolpfria, vilket ofta är en stor fördel i synnerhet i bostäder. De metoder att fylla väggfacken, som används i ramverkshus, kan också ha förekommit här och där i husen med inre stolpbärning. Att flätverk med lerklining var mycket vanligt är helt klart, men man ska nog inte utesluta att fyllning av liggande eller stående bräder ibland har använts i delar av hus. Trots det tycker jag att t ex benämningen "skiftesverk" bör vara förbehållen ett systematiskt infogande av liggande bålar i ett konsekvent genomfört ramverk.

Knuttimring Knuttimringen skiljer sig radikalt från både ramverket och husen med inre stolpbärning genom att den bärande konstruktionen åstadkoms av liggande stockar som staplas på varandra och i normalfallet sammanfogas vinkelrätt i ändarna.19 Tryckkraften från taket och från de övre delarna av väggen på de nedre går alltså tvärs mot träets fiberriktning. Om det möjligen är en nackdel för själva bärningen, så är det i gengäld en stor fördel för värmeegenskaperna. När stockarna sjunker och pressas ihop med tiden, blir väggen mycket tät. Eftersom det inte finns några stående virken som

19

För grundlig genomgång av knuttimringsteknik, se Sjömar (1988), Berg (1989 och 1999) samt: - Arne Berg: Om lafting i Noreg i mellomalderen, i Knuttimring i Norden (red. G. Rosander), Dalarnas museum, Falun (1986).

20

samtidigt behåller sin längd, så följer taket med i sjunkningen, och tätheten kan bibehållas hela vägen. Knuttimringen är en virkeskrävande teknik, vilket gör att den fordrar mycket arbete med avverkning, tillhuggning och transport. Vinsten med det myckna arbetet är framför allt att man får varma hus. Förutom tätheten mellan stockarna ger väggarnas tjocklek isolering, och värme kan magasineras i dem. Andra fördelar med husen är att de kan vara mycket hållbara, om man använder högvärdigt virke, och att de är lätt flyttbara. Även ramverkshus är flyttbara, om de byggs helt i trä, som skiftesverk, och inte har jordgrävda stolpar. Stockarna hålls på plats genom att de låses till varandra i knutar i hörnen. Knutar kan utföras på en mängd olika sätt, enklare eller mera komplicerade, där de mera komplicerade är särskilt täta. De knuttyper som förekommer under den period som är aktuell i den här studien är två enkla former, rundknut och rännknut. Rundknut (no. vagelaft) är den enklaste formen. När man har runda stockar gör man helt enkelt ett halvcirkelformat urhugg i övre halvan av den underliggande stocken, så att den övre passar i hugget utan vidare bearbetning. Se bild 58. Rännknut (no. findalslaft) innebär att man dels gör urhugget i den undre stocken smalare, V-format med en plan botten, och att man dels fasar av den undre delen av den överliggande stocken snett på båda sidor, så att den får ett V-format tvärsnitt och passar i den undre stocken. Se bild 59. Det är ganska vanligt att arkeologiska grävrapporter talar om "rännknut", fastän det av beskrivning och bilder framgår att det handlar om rundknut. Av huggningstekniska skäl (för att förenkla arbetet) kan man ibland göra urhugg i rundknutar som har sneda sidor och plan botten. Men om urhugget är brett och den övre stocken rund utan avfasningar, så är det fråga om en rundknut. Rännknutar görs ibland med ett större urhugg i stockens ovansida och ett mindre i dess undersida. Det kallas på norska "utviklet findalslaft" men har ingen speciell beteckning på svenska. Stabiliteten i en knuttimrad vägg kan förbättras med dymlingar mellan stockarna. Detta är något som har varierat med tiden. Flyttning av hus försvåras med dymlingar. Längs undersidan av stockarna kan man dra en ränna, ett långdrag, som kan fyllas med mossa eller drev som tätning. De skarpa kanterna längs långdraget sjunker dessutom väl ner i den undre stocken, vilket ytterligare bidrar till tätheten. Den goda tätningen är väsentlig i bostadshus, medan ekonomibyggnader kan göras enklare i det avseendet. Långdragen har också den funktionen, att de i själva arbetsprocessen relaterar ovanliggande stock till underliggande, så att de följs åt och väggarna blir lodräta. Taket vilar på ytterväggarna. Konstruktionen kan göras så att den vilar på gavelsidorna via åsar eller på långsidorna via sparrar. En blandning av dessa system är mycket vanlig, medan rena sparrtak i stort sett inte förekommer i Sverige (däremot i vissa trakter i Norge). Precis som för ramverkshus kan taket täckas med trä eller torv och då göras flackare än halmtak. Torvtak görs flackare än trätak. När man bygger hus i knuttimring, vill man ha långa rakvuxna trädstammar. Till det passar furu. Gran förekommer också men är mindre vanligt. Eftersom tekniken är virkeskrävande, bör det helst finnas stora barrskogsbestånd relativt nära platsen där huset ska stå. Detta är orsaken till att knuttimrade hus har sin väsentliga utbredning i barrskogsområden. Furustammar av måttligt hög ålder är lagom tjocka till husväggar,

21

och knuttimrade hus brukar därför i sina äldre och enklare former nästan alltid ha runda stockar, och den äldsta typen av knuthugg är halvrund. För t ex brunnar räcker det med betydligt kortare virken, och då passar ek. I vallkonstruktioner behöver virkena inte vara lika långa som i hus, och de behöver inte vara lika raka, därför att inte samma täthet krävs som i hus. Där är ek också lämpligt. Det är också mera beständigt mot röta. Ekstammar är i allmänhet för tjocka att användas som de är, så man delar dem på längden. De stockar man bygger med görs då i allmänhet rektangulära eller kvadratiska i snittet. Knuthuggen görs också rektangulära, och de brukar göras både i ovansidan och undersidan av stocken. Lärkträ förekommer i trakter där lärk växer. Det finns knuttimrade hus i lövskogsområden, byggda av ek, men det är inte vanligt, och sådana hus brukar inte ha stora mått. Liksom ramverk är idén om knuttimring universell – att stapla korslagda stockar – men den har mindre geografisk utbredning som husbyggnadsteknik, därför att knuttimringen inte har någon uppgift att fylla i varmt klimat. Förekomst av knuttimring i Europa, Centralasien och Japan behöver inte ha gemensamt ursprung.

Knuttimring i förhållande till ramverk Knuttimringstekniken ger samma husbredder som ramverk. Den är mycket flexibel vad gäller mått i höjdled – man kan bygga så många varv man vill, och man kan lätt skarva på med ett eller ett par varv. Till skillnad från ramverk behöver man inte ha full höjd i långsidorna. Knuttimringen är däremot inte lika flexibel i längdled. Det är full möjligt att bygga långa hus och breda hus – t ex kyrkor – men det ligger inte nära till hands när det inte gäller speciella ändamål. När man väl har byggt ett knuttimrat hus, är det visserligen möjligt att bygga till det, men det går inte lika lätt som med skiftesverk och görs inte så ofta. En bidragande orsak är takets konstruktion. När man som i knuttimrade hus har åsar som vilar på gavelväggar och eventuella timrade mellanväggar, är det mera komplicerat att förlänga taket än när man har ramverkshus med sparrtak. Under vikingatiden var i allmänhet varken ramverkshus eller knuttimrade hus särskilt långa – 5 à 8 meter var ett vanligt längdmått. Ibland förekom 10 meter i knuttimring och 12-18 meter i skiftesverk – det senare på landsbygden. En likhet mellan knuttimring och ramverk på syllram är att både teknikerna har liggande virken närmast marken eller grundläggningen, till skillnad från konstruktioner där ändträ står mot marken eller där stolpar är nergrävda. De liggande stockarna är mindre känsliga för röta, även om problemet med röta ingalunda försvinner. Ruttnande stolpändar är ett mycket stort problem vid jordgrävda stolpar. I hus med inre stolpbärning kan man ofta se att bärande stolpar har bytts ut, vilket måste vara ett komplicerat företag och helst ska förutses och förberedas redan när huset byggs. Trots att knuttimring och skiftesverk bygger på olika principer finns det blandformer. Det händer att man skarvar på ett knuttimrat hus i längdled genom att spetsa till knutskallarna och sätta ner en stolpe med not, som dessa passas in i, och motsvarande med den nya väggen i en not på stolpens andra sida. Man utgår från knuttimring och lånar in ett drag från skiftesverk. Det förekommer också att man bygger hus som utgår från skiftesverkets idé, men där bålarna har full stocktjocklek och det är glest mellan stolparna (över 3 meter), och då får också bålarna en bärande

22

funktion.20 I båda dessa fall avstår man från den fördel som ligger i att ha enbart liggande virken. Det finns också hus där vissa delar är byggda i skiftesverk och andra i knuttimring, t ex bottenvåning resp. övervåning, men det sistnämnda tillhör en senare tid. Lättare delar, som loftgångsväggar, kan byggas i stavverk medan resten av huset är knuttimrat (vanligt i Norge), men det tillhör också en något senare tid än vikingatiden.

Livslängd Knuttimrade hus kan bli mycket gamla, många hundra år, under gynnsamma omständigheter (virkeskvalitet, klimat). Ramverkshus brukar inte hålla lika länge, i synnerhet inte om väggfyllningen är flätverk med lerklining. I vikingatida och medeltida städer, där det brann ofta och där husen i högre grad var utsatta för förruttnelse21, var det inte säkert att man lade ner något alltför stort arbete på husen. På landsbygden kunde det däremot löna sig att satsa på högkvalitativa hus, i synnerhet i knuttimring.

20

Bland sentida byggnadssnickare används uttrycken "timra på knut" respektive "timra på stolpe". När man "timrar på stolpe" behöver inte stockarnas tjocklek avpassas så att stockarna ligger precis varannan i långsida och kortsida. 21 Skillnad i livslängd mellan stad och landsbygd kan exempelvis ses i Uppland och Sigtuna, där staden har betydligt fler lager än landsbygden under samma tidrymd. Det framgår av de rapporter jag refererar till i det här arbetet.

23

Ramverksbyggande i Mälardalen Sigtuna Det område i Mälardalen, som har givit det största utgrävda husmaterialet från vikingatiden, är Sigtuna. Jag ska återkomma till en beskrivning av Sigtuna som stad i ett senare avsnitt. Här ska bara kort sägas, att utgrävningar har visat, att Sigtuna anlades i ett sammanhang omkring år 980 eller möjligen strax dessförinnan. De utgrävda huslämningarna visar upp en provkarta på olika tekniker under stadens första århundrade, inte minst ramverk. Jag ska beskriva och kommentera ett belysande urval av de hus, som har grävts fram.

Bild 1. Plan över dagens centrala Sigtuna som visar de kvarter som nämns i texten: Trekanten, Trädgårdsmästaren, Handelsmannen, S:ta Gertrud, Urmakaren och Professorn. Det svarta området i S:ta Gertrud markerar 1983 års utgrävning. Från Bäck-Carlsson (1994). – Map of the present day town of Sigtuna with the names of the blocks mentioned in the Swedish text.

24

Flätverkshus i kv. Trekanten År 1925 frilades för första gången i Sigtunas arkeologihistoria lämningar från ett helt hus, och det var i kv. Trekanten.22 År 1935 grävdes flera liknande hus fram i kv. Handelsmannen.23 Likheten med Trekanten gjorde att man antog att detta var den gängse byggnadstypen i Sigtuna under 1000-talet, och den kom att kallas "Sigtunahuset". Låt oss betrakta huset i Trekanten. Genom lösfynd från husets slutskede och den omständigheten att huset förfallit, inte brunnit, kan man datera byggnaden till strax efter 1050, dvs. vikingatidens sista slut vid övergången till medeltid. Stadens bebyggelse hade då redan funnits i 70-80 år.

Bild 2. Planritning över huset i Trekanten. Lägg märke till de avlånga tapphålen för stolpar i hörnen och vid sidan av dörröppningen t.v. i den södra väggen. I syllarna syns hålen för störarna. Stensamlingen i husets mitt är en härd. Väster om huset syns rester av en kavelbro. Från Arbman (1926). – Plan of a wattle-and-daub house from about AD 1050. The corner-posts were double and slender. Mortises can be seen in the sills.

22

Holger Arbman: Kort redogörelse för arkeologiska grävningar i Sigtuna sommaren 1925, i Fornvännen nr 20, Vitterhetsakademien, Stockholm (1925); - Holger Arbman: Bidrag till kännedomen om det äldsta Sigtuna, i Fornvännen nr 21, Vitterhetsakademien, Stockholm (1926) 23 Jan-Erik Anderbjörk: Sigtunagrävningar sommaren 1935, i Upplands fornminnesförenings tidskrift XLV, Stockholm (1935-1937)

25

Bild 3. Foto av huset i Trekanten sett från öster. Kavelbron i bakgrunden. Från Arbman (1926). – Photo of the same house as in fig. 2, seen from the east.

Huset är rektangulärt med en liten skevhet, har måtten ca 3,4 x ca 4,5 meter och är i stort sett nord-sydligt orienterat. Det består av ett enda rum med en rund stenhärd i golvnivå nästan mitt i rummet, en knapp meter i diameter. Golvet är gjort av lera med instampad småsten. För väggarna är klena syllar utlagda på stora stenar som lagts i hörnen och på enstaka ytterligare ställen, och i övrigt ligger syllen direkt på marken. Syllarna är av ek och har genomskärningsmåtten 3-5 cm (höjd) x 10-14 cm (bredd). I hörnen möts de halvt-i-halvt, dvs. den ena syllen har ett halvsyllsdjupt urtag på undersidan (alltså ca 1,5 cm djupt) och är löst lagd på den andra, som har ett motsvarande urtag på ovansidan. Några skallar sticker inte ut mer än i något enstaka fall. Syllarna är för övrigt sammanfogade med varandra endast genom väggkonstruktionen. Det är inte någon unik konstruktion. På det sättet har det förekommit att syllar hållits ihop också i senare tiders sydsvenska skiftesverk.24 I hörnen kan man se avlånga rektangulära hål i syllen, en knapp decimeter långa, för hörnstolpar som stått intappade i syllen. Tapphålens djup framgår inte av beskrivningen, men troligen har de gått rätt igenom, eftersom syllen är så klen. Det finns ett sådant tapphål i längdriktningen i varje syll i hörnet, dvs. hörnet har haft dubbla stolpar, troligtvis var och en då av måttliga dimensioner och enligt min gissning rektangulärt tillhuggna.25 Tapparna har varit fästade i syllarna med horisontella dymlingar. Några väggstolpar i väggen mellan hörnen har inte funnits, däremot en dörrstolpe ca 80 cm från husets SV hörn, vilket visas av ett tapphål i syllen.

24

Finn Werne: Böndernas bygge, Wiken, Höganäs (1993), s. 150. Även i Hedeby fanns flätverkshus, där hörnen utgjordes av två smala stolpar, men de var jordgrävda, och husen saknade syll (Schietzel 1981, ill. s. 38). Möjligen finns det ett avlägset inflytande. I Birka finns inga lämningar som visar något sådant, men det betyder inte att man kan utesluta det.

25

26

Bild 4. Huset i Trekanten. Foto av syllmötet i nordvästra hörnet. Man ser tydligt de två avlånga tapphålen för hörnstolpar samt de runda hålen för väggstörar. Från Arbman (1926). – Photo of the same house as in fig. 2 and 3, the northwestern corner. Notice the two mortises and the stick holes.

Upptill måste långband och tvärband ha förenat hörnstolparna med varandra på ett effektivt sätt, dubbla som de var, för att huset skulle bli stabilt. Ingenting säger annat än att huset hade ordinär livslängd, vilket betyder ca 30 år. I alla fyra syllarna finns rader av 2 cm vida hål på ca 15 cm avstånd från varandra. Där har störar av furu varit nerstuckna. Kvistar av lövris har flätats horisontellt, och väggen har översmetats med lera invändigt och utvändigt. Delar av väggen kunde ses nerfallna. Huset skiljer sig något från den principiella beskrivning av ramverkshus, som jag gjorde i förra kapitlet, genom att hörnstolparna är dubbla. Vad man särskilt lägger märke till är att stolparna inte är jordgrävda. Som jag kommer att återkomma till är det ett utmärkande drag för Mälardalen vid den här tiden, till skillnad från södra Skandinavien. Syllarna verkar förvånansvärt klena och enkelt utförda men var uppenbart tillräckliga för att huset skulle stå stadigt. Arbman säger att husets konstruktion är ”av mycket primitiv art” 26. För sin tid var det ändå inte så primitivt – det hade icke-jordgrävda stolpar, syll och viss stengrundläggning. Det ser ut som om de som byggde visste vad de gjorde. Men de har inte lagt ner mer arbete eller använt mer material än som var nödvändigt. De kunde avgöra vad som var nödvändigt och vad som inte behövdes. Takkonstruktionen vet vi ingenting om, liksom i övriga fall. 26

Arbman (1926), s. 179.

27

De fåtaliga lösfynden säger ingenting om husets funktion, men mitthärden tyder på bostadshus. Huslämningarna påträffade i kv. Handelsmannen 1935 visar liknande drag. Jag vill jämföra det ovan beskrivna huset med några hus på rapportens "nivå 4", vilken av författaren försiktigtvis dateras till "1000-tal" och som jag, vid jämförelse med senare utgrävningar, vill datera till strax före 1050. Det är flera hus som ligger intill varandra på granntomter utmed Stora gatan.

Bild 5. De tre beskrivna grannhusen i Handelsmannen. Tvärs över bilden strax nedanför mitten syns flätverksväggen utan syll, där en rad små utvändiga käppar stöttar väggstörarna. Längre ner på bilden, t.v. om mitten, syns det enda välbevarade hushörnet (detsamma som på bild 8). Det översta huset i bilden är det 4 x 6 meter stora huset med två rum. Skiljeväggen har varit utförd i flätverk, och dess syll syns tydligt. Från Anderbjörk (1935-1937). – Three wattle-and-daub houses from about AD 1050. One of the walls has no sill. One corner is well-preserved.

Också här har husen i allmänhet ganska klena syllar, med ett kvadratiskt tvärsnitt på ca 9 cm, som är lagda direkt på marken utan någon sten någonstans. De är försedda med ca 3 cm vida störhål med ca 20 centimeters mellanrum. I något fall består syllen av rundvirke; i något fall saknas syll, och där är störarna nerstuckna direkt i marken. Just här finns ca 25 cm från väggen en rad små störar i marken, belägna mitt för störarna i väggen, och dessa yttre störar torde ha utgjort någon form av stöd.

28

Bild 6. Syllar i Handelsmannen. De två till vänster har delar av väggens flätverk kvar. Den högra tillhör ett äldre lager men är av samma typ som de andra. Från Anderbjörk (1935-1937). – Sills from the houses in fig. 5, two of them with wattle still there.

Bild 7. Vägg utan syll i Handelsmannen. Den tillhör det översta huset på bild 5 och syns där längst till höger. Störarna är nerstuckna direkt i marken. Från Anderbjörk (1935-1937). – Wall with no sill, the same as in fig. 5. The sticks have been put directly into the ground.

Endast ett hörn är välbevarat. Också här är syllmötet utfört i bladning halvt-i-halvt, som i Trekanten, men här har det bara stått en enda stolpe i hörnet, nertappad i själva syllmötet i ett avlångt urtag liknande det i Trekanten. Mitt på grannhusets långvägg finns ett likadant urtag för tappen till en väggstolpe. Precis som i Trekanten har alltså alla stolpar stått på syllen; ingen har varit jordgrävd. Grannhuset åt andra hållet är något större, 4 x 6 meter, och är indelat i två rum, det ena kvadratiskt och det andra smalare. Alla golv var gjorda av stampad lera.

29

Bild 8. Hörnkonstruktion i Handelsmannen. Tapphålet för hörnstolpen syns tydligt. Från Anderbjörk (1935-1937). – The well-preserved corner which is also seen in fig. 5. The mortise is clearly visible.

Inget av dessa hus har härd, och de kan ha fungerat som verkstäder och/eller handelsbodar. Rikligt med lerskärvor och kammar har påträffats i lagret ovanför husgolven.

Smedja i kv. Trädgårdsmästaren År 1988-90 företogs den hittills största utgrävningen i Sigtunas arkeologihistoria, ett 1100 kvm stort område i kv. Trädgårdsmästaren norr om Stora gatan, omfattande 4-5 vikingatida tomter och 10 bebyggelselager från vikingatid/tidig medeltid, sammanlagt ca 180 hus under bortemot 250 år.27 Den visade en betydligt mera varierad bild av det tidiga Sigtuna än man kunnat få vid de mindre utgrävningarna. Här ska jag stanna för ett hus som liknar de nyss beskrivna. Det låg intill Stora gatan, som då var smalare än nu, så att det bara är husets norra halva som ligger innanför grävområdet.28 Det kan mycket ungefärligt dateras till 1030 med ledning av lagerföljd.29

27

Sten Tesch: Houses, Town Yards and Town Planning in Late Viking Age and Medieval Sigtuna, Sweden, i Der Hausbau, Lübecker Kolloquium zur Stadtarchäologie im Hanseraum III, Schmidt-Römhild, Lübeck (2001), s. 725. 28 Tesch (2001), karta s. 729. 29 Björn Petterson: Stratigraphic Analysis and Settlement Stratigraphy in Early Medieval Sigtuna, i Laborativ Arkeologi nr 8, Journal of Nordic Archaeological Science, Stockholms universitet (1995), s. 75. Pettersson har här skisserat tre olika dateringsföljder baserade på olika antaganden om hur lång tidsrymd som motsvarar en viss lagertjocklek. Han redovisar antaganden på en total tidsrymd på 200, 250 och 300 år och stannar för ca 250 år som den mest troliga. När jag har jämfört med andra utgrävningar och deras dateringar har jag stannat för lite mindre än 250 år som mest troligt (ca 240 år). Det gör inte så stor skillnad. Lagerföljden kan naturligtvis inte ha samma datering överallt. Det skulle ju innebära att hela kvarteret hade byggts om precis samtidigt gång på gång, och så gick det naturligtvis inte till. Dateringarna är

30

Bild 9. En principskiss av smedjan i Trädgårdsmästaren. Grävytan innefattar bara halva huset, den andra halvan ligger under Stora gatan i bildens övre del. T.v. syns dörröppningen, som vetter åt nordöst mot en passage som går längs tomtgränsen. Syllarna är i själva verket mycket smalare än vad skissen visar. Den snedrutade ytan är en härd. Från Pettersson (1991), med norrpil tillagd av förf. – A schematic plan of a blacksmith's workshop of wattle-and-daub from about AD 1030. Part of the house is outside the excavation area.

Det är rektuangulärt med knappt 4 meters bredd och förmodligen ungefär lika långt (dvs. i så fall kvadratiskt). Slagg och uttjänta smältdeglar visar att huset fungerat som smedja för både järn och brons. Golvet bestod av ett lager grus. Precis som i Trekanten var syllar lagda på hörnstenar och en sten under dörrstolpen och däremellan direkt på marken, och några jordgrävda stolpar har inte funnits.30 Delar av de bevarade syllstockarna är konserverade, och jag har haft tillfälle att se dem. De är kvadratiska eller romboida i snittet med ett breddmått på 6-7 cm (förmodligen kluvna efter fibrerna i lite vridet virke, därav den varierande snittytan). I hörnet är de bladade halvt-i-halvt med ett något bredare hugg än bredden på mötande syll. Urhuggets sidor är lite sneda och dess botten lite knagglig, inget precisionsarbete. Syllarna har utskjutande "skallar", 9-10,5 cm långa och tvärt avhuggna. Störhål är borrade på 1520 centimeters avstånd från varandra. Enligt beskrivningen (vilket alltså inte kan ses i det konserverade materialet) fanns genomgående avlånga urtag strax innanför syllmötet i alla hörn, där det fortfarande stod bitar av upprättstående bräder. Dessa "bräder" skulle jag kalla hörnstolpar, som här alltså tycks ha varit dubbla som i Trekanten, och som har rektangulärt snitt, vilket jag har antagit att också Trekanten har haft. egentligen bara relativa på en plats inom en tomt. Alla dateringar jag anger här ska därför ses som mycket grova. 30 Björn Pettersson: Stadsgården – hus och hemmiljö, i Makt och människor i kungens Sigtuna, utg. av Sigtuna museer (1991), s. 45f.

31

Bild 10. Foto av de två sylländarna i ett av smedjans hörn. Den bortre har legat underst i hörnet, och i den kan man se en rest av den väggstör som suttit närmast hörnet. Den hitre syllen har legat ovanpå och är på bilden alltså lagd uppochner. Genomskärningsmåttet är 6-7 cm och längden på skallarna 9-10 cm. Man ser tydligt att inga dymlingar har förenat de två syllarna, utan den ena har legat löst på den andra. Enligt beskrivningen (Pettersson 1991) har det funnits avlånga tapphål intill hörnen i varje syll, men det går inte att se i detta material. Foto förf. maj 2003. – Two sills, which have met in one corner of the blacksmith's workshop in fig. 9.

Det finns bara få spår efter lera, vilket får utgrävaren att anta att väggarna varit klinade med gödsel.

Sammanfattning av de klinade husen med syll Alla dateringar är grova, men man kan åtminstone säga, att de hus jag har talat om hittills alla tillhör en period på några årtionden före och kring mitten av 1000-talet, att de återfinns inom skilda kvarter i staden, och att de har tydligt likartade drag, även om detaljer skiljer sig något. De har hållit under normal tid – 25-30 år – och de ser ut att ha varit rationellt och ekonomiskt byggda för sin funktion. Inget överflödigt material, inget överflödigt arbete. Den tämligen stora enhetligheten hos dessa hus gör att man kan ställa sig frågan, om det med tiden blivit ett underlag i staden för om inte professionella så halvprofessionella byggare, folk som ofta hjälpte till här och där.

Trädgårdsmästarens äldsta skede I stadens äldsta skede finns ett exempel på hus med enklare konstruktion, dendrokronologiskt daterat till 981 plus minus 2 år.31 Det stod närmast Stora gatan i kv. Trädgårdsmästaren, var ca 4,5 m brett och närmare 7 m långt. I husets bortre del tycks ett rum ha varit avskilt, ca 1,5 meter brett. Här fanns en grop i golvet, från vilket ett avledningsdike ledde ut i en krök runt huset. Det stora rummet hade en härd mitt på golvet, vilket indikerar bostadshus. Hela golvet var av lera.32 31 32

Björn Pettersson muntligen april 2003. Pettersson (1991), s. 46ff.

32

Bild 11. Flätverkshuset utan syll i Trädgårdsmästarens äldsta skede. Runt husets norra hörn och längs dess nordöstra sida går ett dike. Möjligen har en innervägg avskilt ett mindre rum i bildens övre del, där några stenar ses till höger. Vad anordningen i detta rum, som leder ut till diket, har haft för funktion är oklart. Till höger, i diket, syns tre snedställda bräder som har stöttat husets vägg. Huset har mitthärd och lergolv (betecknas med en mängd "L"). I golvet finns några gropar som möjligen kan ha varit stolphål, men det är mycket ovisst. Placeringen är oregelbunden, och stolparna har i så fall inte ingått i den ursprungliga planeringen, liksom troligen inte heller de tre utvändiga stöden. Från Pettersson (1991) med norrpil tillagd av förf. – A wattle-and-daub house from about AD 980. There are no sills. Three irregular braces outside the eastern wall indicate stability problems in building the house.

Huset har brunnit efter mindre än 10 år. Det hade jordgrävda hörnstolpar i stenskodda stolphål och saknade helt syll. Käppar till flätverk var nerstuckna direkt i marken. Att stolparna var jordgrävda var en nödvändighet när ingen syll fanns. Brända rester av lerklining återfanns vid grävningen. Huset finns, liksom Trädgårdsmästaren i övrigt, inte redovisat i någon grävrapport utan är endast summariskt beskrivet i artikel. Ett påstående om inre stödjande stolpar vågar jag därför inte ha någon uppfattning om. Man skulle vänta sig stolpar mitt på långväggarna, men det ritade material som finns tillgängligt visar inga sådana. Enligt ritningen (bild 11) verkar det här och där i flätverket finnas stående bräder, 10-15 cm breda, men de ser bara ut att ha stabiliserat flätverket, inte att ha burit långband och tvärband.

33

Det mest påfallande med detta hus är tre snedställda bräder utanför ena långväggen, nästan mitt på denna, på ca 0,5 meters avstånd från väggen och ca 0,75 meters avstånd sinsemellan. De har tydligt fungerat som stöd för väggen, men de ser inte ut att ha ingått i husets konstruktiva system från början. I så fall borde stöden ha varit konsekvent genomförda runtom. Man får intrycket att de har satts dit när huset har börjat svikta (inte underligt när väggmittstolpar saknas), kanske redan under byggnadstiden. De eventuella inre stolparna skulle kunna vara en liknande panikåtgärd. Huset verkar vara byggt av en något osäker konstruktör, som inte haft full kunskap om ramverkets villkor. Men det har ändå, efter stödåtgärderna, stått i flera år innan det har brunnit. I detta hus fanns en hörnstolpe, som var rund med diametern 13 cm och som är märklig på det sättet att den ser ut att tidigare ha legat i ett knuttimrat hus. Mer om detta i kapitlet om knuttimring.

S:ta Gertrud I kv. S:ta Gertrud strax söder om Trekanten gjordes en utgrävning 1983, som gav intressanta resultat och som är redovisad i rapport.33 Fem bebyggelselager ovanför steril mark urskildes, men dateringen kan bara göras mycket grov med ledning av sluttidpunkt (kyrkbygge) och förmodad livslängd för varje hus, vilket leder till att kv. S:ta Gertruds äldsta skede ungefär sammanfaller med Trädgårdsmästarens. Dateringen är ifrågasatt34, men i beskrivning av byggnadsskick och lösfynd (ffa keramik) finner jag ingenting orimligt i rapportförfattarnas antagande, som ju inte heller utger sig för någon exakthet. Det är tvärtom rimligt om denna tomt bebyggdes ungefär samtidigt med staden i övrigt, även om inte allt skedde på ett enda år. Jag antar därför att det hus jag nu ska beskriva byggdes omkring 980, i varje fall inte mycket senare.35 Inom grävområdet låg endast nordvästra hörnet och norra kortväggen till byggnaden. Husets bredd kan uppskattas till ca 5,5 meter, alltså lite bredare än alla tidigare här beskrivna hus. I nordvästra hörnet hade huset en härd. Under hela den utgrävda väggen låg en rad med syllstenar av storlek varierande mellan 15 och 40 centimeter. Mitt i vägglinjen stod en nergrävd stenskodd stolpe, 18 cm tjock. Hörnstolparnas läge var precis utanför grävytan. Huset har brunnit, vilket gör lämningarna relativt tydliga. Rester av en 15 cm tjock syllstock påträffades, däremot inga lerrester utom intill härden, vilket man borde ha sett just därför att huset brunnit, om någon lera hade funnits i väggarna. Byggnadstekniken har därför tolkats som skiftesverk, vilket jag finner fullt rimligt. Stolpen är inte så välbevarad att man kan se någon ränna för skiftesverksbålar, och måtten på bålarna går inte att veta något om. De kan ha varit tunna eller tjocka med rektangulärt snitt, de kan ha varit halvkluvna (om de var av furu) eller rentav rundvirke med tillspetsade ändar.

33

Mathias Bäck, Michél Carlsson: Kvarteret S:ta Gertrud 3 – stadsgårdar och gravar i Sigtuna ca 970-1100, RAÄ 195, Stockholm (1994) 34 Jonas Ros: Sigtuna. Staden, kyrkorna och den kyrkliga organisationen, Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet (2001), s. 186-192. 35 Bäck-Carlsson (1994), s. 22-25 och 132.

34

Bild 12. T.v. skiftesverkshus från S:ta Gertruds äldsta skede. Längst t.v. syns härden, som sannolikt har legat i husets hörn, men läget för hörnstolpen är strax utanför grävytan. Tätt skrafferade partier visar förkolnade trärester, dels en konstruktion kring härden, och dels en syllstock i husets norra vägg. Stocken slutar åt höger vid resten av en väggstolpe (den runda skrafferade ytan), som sannolikt har stått mitt i husets gavel. Under stocken och i dess förlängning mot nordöstra hushörnet (som också ligger utanför grävytan) ligger en rad syllstenar med diameter mellan 2 och 4 dm. Norr om huset ligger en förkolnad stock, som troligen var syll i resten av gavelväggen. T.h. i bilden ligger ett likartat hus med mer fragmentariska rester. Det flätverk som syns som käpphål har inte ingått i huskonstruktionen utan varit något stängsel. Från Bäck-Carlsson (1994). –To the left, a framework house with horizontal planking from about AD 980 with earthfast posts, sills, and padstones under the sills. The house has burnt.

Lösfynd tyder på bostadshus. Hantverk har bedrivits utomhus. Detta hus skiljer sig ganska mycket från det i stort sett jämngamla huset i Trädgårdsmästaren och också från de yngre flätverkshus jag har beskrivit ovan. Det har en gedigen syllstensgrund, och både syllstocken och stolpen är betydligt kraftigare än i de yngre flätverkshusen. Detta hus har både jordgrävda stolpar och syll. Jag finner ingenting orimligt i att hus har byggts på olika sätt under samma tid, även oavsett funktion. Enligt Sigtunaforskares uppfattning om stadens tillkomst – vilket jag ska återkomma till – så delades tomter i staden ut till olika släkter, som kungen ville knyta till sig och som hade gårdar på landsbygden. Det var gårdens folk som byggde på sin tomt. De kan mycket väl ha haft olika byggnadsteknisk kunskap och olika ambition och preferenser, i synnerhet i stadens äldsta skede. Det handlar om en tid med stora förändringar inom byggnadsskicket, och förändringarna kan ha anammats i olika omfattning hos olika släkter. Det är också mycket sannolikt att virkeskvalitén har varierat mellan husen. När Sigtuna grundades, byggdes många hus under ganska kort tid, och det bör inte ha dröjt länge förrän det uppstod brist på gott virke i stadens närhet. Med tiden fick man naturligtvis lov att ge sig allt längre bort. Det är mycket möjligt att olika byggare hade olika ambition i fråga om virkets kvalitet och dimensioner och gjorde sig olika mycket

35

besvär för att skaffa hem virke. Samma byggare kan också ha haft olika ambition för olika hus på tomten. På en granntomt inom grävytan fanns ett liknande hus men sämre bevarat. Det har också brunnit. Vid en utgrävning 1963 omedelbart söder om nyss beskrivna grävning påträffades snarlika husrester, där husen legat i en rad precis i förlängningen av det ovan beskrivna huset.36 Det är uppenbart fråga om en stabil tomtstruktur och bebyggelsestruktur. Huset som grävdes fram 1963 var yngre än det ovan beskrivna. Det kan relateras genom en kavelbro, densamma i båda grävningarna, som i 1983 års grävning tillhör en fas som kan antas vara byggd ca 1030. På denna tomt har alltså väldigt likartade hus byggts under minst 50 år. Det har också byggts flätverkshus på den här tomten, närmare bestämt omkr. 103037, alltså i samma skede som det sydligare liggande, nyss beskrivna skiftesverkshuset. Det låg förskjutet åt söder i förhållande till det äldsta huset. En syll var bevarad, 15 cm tjock, alltså kraftigare än i de flätverkshus jag beskrivit tidigare, och störhålen var grövre (3 cm) och glesare placerade (avstånd 33 cm). Syllen var knutad med utskjutande skallar. Några rester av hörnstolpen fanns inte, och det gick heller inte att se hur stolpen hade varit förenad med syllen.

Trädgårdsmästaren i övrigt Det rikhaltiga materialet från Trädgårdsmästaren är, som nämnts tidigare, beklag-ligtvis inte publicerat i rapport. I artiklar finns översiktliga, generaliserande beskriv-ningar.38 Av dessa framgår att ramverkshus med olika väggfyllning (flätverk, skiftesverk) funnits under hela 1000-talet parallellt med att knuttimrade hus visar sig. Ofta har olika teknik använts för olika funktion. Detta verkar mycket rimligt. Vad man kan säga är att syllstensgrund runt hela huset har blivit så gott som regel redan ett par årtionden före mitten av 1000-talet och att jordgrävda stolpar inte längre förekommer vid denna tid.39 Vilket slag av konstruktion de ovanpåliggande husen har haft i varje enskilt fall (skiftesverk, knuttimring) skulle jag behöva bättre underlag för att ta ställning till. Runtgående syllstensrader och icke-jordgrävda stolpar är dock väsentliga drag att notera även för ramverkshus, och de är, som sagts ovan, utmärkande för Mälardalen till skillnad från södra Skandinavien. Det tycks också ganska allmänt i Sigtuna råda en skillnad mellan ramverkshus av olika slag: med flätverksväggar och med skiftesverksväggar. Det är inte bara väggfyllningen som skiljer utan också ramverkets konstruktion och husens grundläggning. Det är dock inte alldeles entydigt. Flätverkshuset i S:ta Gertrud hade ett kraftigare ramverk än de övriga beskrivna flätverkshusen. Flätverkshuset från Trädgårdsmästarens första skede hade åtminstone en stolpe som var rund. Alla ramverkshus hade inte syll i de äldsta skedena.

36

Refererat i Bäck-Carlsson (1994), s. 17f. Bäck-Carlsson (1994), s. 32f, 37 och 137. 38 Petterson (1991); - Petterson (1995); - Tesch (2001). 39 Se t ex Tesch (2001), karta s. 729. 37

36

Bild 13. Översikt över Trädgårdsmästaren ca 1030. Man ser fyra långsmala tomter med kortändan mot Stora gatan vänster om bilden. Överst syns lite av ytterligare en tomt. Många av husen har välbyggd stengrund runtom, och här finns inga stolphål. Enbart av denna ritning går det inte att avgöra vilka av dessa hus som har varit byggda i skiftesverk (med icke-jordgrävda stolpar) och vilka som har varit byggda i knuttimring. Båda delarna förekom. På andra tomten nerifrån, längst till vänster, syns hälften av smedjan som beskrivs i texten och som visas på bild 9. Från Tesch (2001) med norrpil tillagd av förf. – Part of Sigtuna about AD 1030. Four long and narrow plots can be seen, and part of a fifth as well.

Kv. Professorn År 1999-2000 gjordes en utgrävning i kv. Professorn söder om Stora gatan. Grävningen finns inte redovisad i rapport, och inte heller beskriven i artiklar. Enligt muntliga uppgifter visar Professorn resultat som är snarlika Trädgårdsmästarens. I ett fall har gynnsamma bevaringsförhållanden gjort att man har kunnat se flera viktiga delar i ett skiftesverkshus, som är daterat till omkring 1000. Det hade jordgrävda, stenskodda, runda stolpar av furu med 20 cm diameter, ingen syll. Tre sådana stolpar är tydliga. De har notspår för skiftesverksbålar. Notspåren är ca 8 cm djupa och 6-7 cm breda ytterst, avsmalnande inåt i en spets. På ett ställe fanns en bit av nedersta bålen bevarad. Den är rektangulärt huggen och ca 7 cm tjock. Det är den enda bevarade bål som finns från hela vikingatiden i Mälardalen.

37

Huset var ca 5,8 x 5 meter och låg som andra hus på tomten från gatan räknat. Det uppfattas som ett kokhus.40

Bild 14. Stolpe och del av skiftesverksbål i kv. Professorn från omkr. 1000, sedda uppifrån. Stolpen är rund, och notarna är tydliga. Det är också tydligt att det i det här fallet är rektangulärt hugget virke i bålen, inte runt eller halvkluvet. Bild från utgrävningen i januari 1999, förmedlad digitalt av Mats Pettersson i juni 2007. – Earthfast post and part of a horizontal plank in a house from about AD1000. The plank is rectangular in section. This is the only remains of a horizontal plank in a framework house from the Viking Age that has been found in the Mälaren Valley up to now.

Uppländsk landsbygd Min avsikt är att i ett kommande arbete utvidga mina studier till Mälardalens landsbygd för att få en rikhaltigare bild av periodens byggande och för att se på relationen stad-land – såpass mycket som det fragmentariska materialet kan medge. Ännu har jag bara studerat några få, mera kända utgrävningar på den uppländska landsbygden. Det kan vara på sin plats att beröra dem och göra några reflexioner kring dem. Samtliga är delvis osäkra i tolkningen. Detta ligger i det arkeologiska materialets natur.

Gredelby

I Gredelby i Knivsta grävdes 1984-85 bl a fram ett hus som daterades till 1000-talet.41 Huset är svårtolkat på flera sätt, men några drag har kommit fram: 40

Alla uppgifter om Professorn från Mats Pettersson muntligen november 2006 och från bildmaterial som han har skickat. 41 Carolina Andersson, Katarina Appelgren, Birgitta Sander: Hus, gravar och fornfynd i Gredelby, RAÄ rapport 1996:115, Stockholm (1996), s. 50, 55-60.

38

1) Huset har varit 18,5 meter långt och 5,5 eller 7 meter brett beroende på tolkning av väggkonstruktion. 2) Huset har haft jordgrävda stolpar i vägglinjen men synbarligen inga inre stolpar. Avståndet mellan väggstolparna har varierat mellan 1,7 och 5,3 meter i långväggarna (kortväggarna tätare).

Bild 15. Ramverkshuset i Gredelby. Stolphål är markerade och sammanbundna med linjer, som rapportförfattarna uppfattar som vägglägen. Mellan några av stolphålen är avståndet så stort att man måste anta att där har funnits en syll med en mellanstolpe stående ovanpå. Längs insidan av en stor del av västra långväggen går en sandvall med oklar funktion, och innanför denna finns ytterligare en rad stolphål. Alternativt har stolphålen innanför vallen tillhört väggen. Den norra ändan av huset ser ut att ha avfasade hörn. Från Andersson-Appelgren-Sander (1996). – A framework house in the countryside from the 11th century. The posistion of the western longer wall is uncertain. Some holes from earthfast posts can be seen in the walls, but certainly there must have been more posts, probably standing on wooden sills.

Det är tydligt att vi har att göra med en ramverkskonstruktion. Några syllstenar har inte påträffats, men huset måste ha haft syll åtminstone delvis, och med mellanstolpar på syllen där avståndet mellan de jordgrävda stolparna är stort. Alternativet skulle vara att några stolphål har missats vid utgrävningen, vilket utgrävaren inte tror.42 Den ena kortväggen har varit rak, och den andra ser enligt rapporten ut att ha haft avfasade hörn, om nu detta är en riktig tolkning. Det kräver en mera komplicerad takkonstruktion i ett ramverkshus än i ett hus med inre stolpbärning. Man kan förstås göra en sådan konstruktion om man har ett särskilt syfte.

42

Kenneth Svensson muntligen december 2007.

39

Tidigare ansågs huset ha haft takbärande mittstolpar (mesulor)43, men den tolkningen har frångåtts. Det är kanske riktigt, men jag kan lika gärna tänka mig att en eller annan mesula faktiskt har funnits som komplement till bärningen i ytterväggarna, eftersom huset har stora mått. Jag kan också tänka mig att en eller ett par mellanväggar har funnits utan att tydliga spår har påträffats. Materialets osäkerhet gör att många tolkningar är möjliga. En rätt stor mängd bränd lera spridd över nästan hela huset kan tyda på att väggfyllningen bestått av flätverk med lerklining, men träfyllning kan inte uteslutas. Ingenting hindrar att väggen kan ha utförts på olika sätt i olika delar av huset. Den ena långväggen ter sig märklig. Där finns i väggens mittersta del en 9 meter lång och drygt en halv meter bred sandvall, som har en rad med stolphål utanför och en rad innanför. Om man tolkar den inre raden som husvägg är huset bredare i ena kortändan; om man tolkar den yttre raden som vägg är huset bredare i den andra kortändan. Den yttre raden ansluter bättre till husets hörn och har en rakare linje än den inre, men den har ändå en knyck på 9 grader mitt på. Det är svårt att se någon funktion som skulle ha motiverat en dubbel vägg i det läget. Jag är böjd att tro att den yttre stolplinjen har varit avsedd att ensam utgöra vägg. Möjligen kan huset tidigt ha visat en svaghet i konstruktionen, och då kan man ha försökt stärka den med stöttande stolpar innanför. Husets grundplan är lite skev. Kanske byggarna fick problem när de kom upp till hammarbanden, kanske skevade dessa mindre eller på ett annat sätt, så att väggen kom att luta för mycket inåt, men detta är en mycket osäker fundering. Utbytta stolpar i ena gavelväggen visar att huset sedan troligen har stått relativt länge och underhållits. Sandvallen uppfattas i rapporten kunna ha ingått i en mullbänk. Men den går rakt igenom det som är husets bästa ingångsläge, och det är lite egendomligt att placera en mullbänk där. Om man tänker sig att sanden har varit ett första försök att stötta en skevande vägg, så är placeringen lika egendomlig, och dessutom vore en sådan stödmetod inte särskilt bra. Huset visar nästan inga likheter med Sigtuna-husen mer än att det har haft någon form av ramverkskonstruktion. De större måtten och den avlånga formen hör naturligen hemma på landsbygden, där man hade mera plats att bre ut sig och andra sysslor att sköta, och den anknyter till den urgamla långhustraditionen. Den icke-raka gaveln anknyter också till en sådan tradition – om gaveln verkligen har sett ut så. Huset har tillkommit i en period av möte mellan tradition och förnyelse, en period som jag preliminärt antar varit ganska långdragen. Möjligen hade husets byggare inte någon riktigt säker konstruktionskunskap. De kan ha missbedömt hur tätt väggstolparna bör stå i ett ramverk. Fyndmaterial med bl a vävtyngder tyder på att huset använts som bostad, men någon härd har inte påträffats som kan kopplas till byggnaden. Platsen var etablerad som boplats sedan äldre järnålder och har efter det här husets existens varit kontinuerligt bebodd fram till våra dagar. Något bostadshus bör ha funnits under alla skeden, och det styrker att det verkligen funnits ett bostadshus här på 1000-talet.

43

Kenneth Svensson: En vikingatida gård i Uppland, i Populär arkeologi nr 1/1985.

40

Pollista I Pollista i Håbo grävdes 1986-90 ut ett antal hus från en längre tidsperiod, bl a några som existerat samtidigt i en gårdsenhet någon gång under 900-talet, troligen sent under århundradet, eller omkring år 1000.44 Samtliga är tydligt byggda i ramverkskonstruktion. Ett av husen är ca 4,5 x 8 meter och ett annat ca 5 x 11 meter, och båda dessa har härd mitt emellan långväggarna i husets ena del.

Bild 16. Plan över Pollista by under vikingatid. Husen 1-8 tillhör en gårdsenhet och husen 9-16 dess granngård. De hus som omtalas i text och på bild är fyllda med mörkare grått. Husen 1, 3, 7 och 8 uppfattas ha funnits samtidigt. Jfr bild 18. Hus 8 är ett hus med både syllsten och ett par stolphål samt en härd, troligen ett verkstadshus. Husen 11 och 15 på granngården är grophus. Från Hållans-Svensson (1998) med ifyllda hus och ”gårdsgräns” tillagda av förf. – A Viking Age village in the countryside. The houses 1-8 belong to one farmstead (no:s 1, 3, 7, and 8 existing at the same time) and the houses 9-16 to its neighbour farmstead.

Det 8 meter långa huset ligger med ett hörn och en del av sin ena långsida på berg i dagen. För husets övriga del finns stolphål med 1,5 - 2,5 meters mellanrum samt ett par inre stolphål som markerar en tvärvägg mellan två nästan lika stora rum. Huset har alltså haft delvis jordgrävda stolpar och delvis inte, och i varje fall där inga stolpar fanns måste huset ha haft syll. Några syllstenar finns inte.

44

Ann-Mari Hållans, Kenneth Svensson: Pollista – bo och bruka under 1200 år, RAÄ 228, Stockholm (1998), s. 27-33.

41

Bild 17. Det 11 meter långa huset i Pollista. Denna ritning visar en preliminär tolkning med antaganden om stolphål som skulle ha tillhört huset. Den tolkningen har övergivits, så stolphålen får man tänka bort, men det är en bra bild av de syllstensgrunder som har tillhört huset. I sydvästra delen av huset ligger en härd. Det smala rummet i nordöst har golv av lera. Från Åqvist (1992). – One of the houses in fig. 16 (no. 7). An abandoned interpretation with some earthfast posts. According to a later interpretation there were no earthfast posts.

Det 11 meter långa huset visar inga stolphål någonstans, däremot syllstensrader av småsten i 3-6 decimeter breda strängar under de båda gavlarna och under en tvärvägg knappt 2 meter från ena gaveln, och något under långsidorna i anslutning till den. Eftersom inga stolphål finns, har det här huset tydligen haft syll runtom, men man skulle ha väntat sig stenar under alla stolpar om ingen av stolparna varit jordgrävd. Huset har tidigare tolkats som att det haft vissa stolphål45, men den tolkningen har övergivits. En viss osäkerhet tycker jag fortfarande finns i hur huset ska uppfattas. Det lilla gavelrummet har lergolv. Rummets användning är oklar. Någon sorts förstuga med huvudingång har det knappast varit, då det vetter bort från gårdsplanen och mot en bergknalle. Ett annat hus inom gården har haft jordgrävda stolpar runtom. Detta hus är 9 meter långt, bara 3 meter brett och saknar härd och har bland annat därför tolkats som ett fähus. I långväggarna är stolparna ganska tätt ställda – avståndet är 1 - 1,5 meter utom mitt på, där det är lite större och möjligen har utgångar till kreaturshägnader. Utanför mitten av ena långväggen fanns dessutom några stolphål som tolkas som en 45

Cecilia Åqvist: Pollista and Sanda – two thousand-year-old Settlements in the Mälaren Region, i Rescue and Research. Reflections of Society in Sweden 700-1700 AD (red. Ersgård, Holmström, Lamm), RAÄ Arkeologiska undersökningar, Skrifter no. 2, Stockholm (1992), ill. s. 316.

42

liten utbyggnad, som kunde leda till en hägnad. Ena gaveln anges vara något rundad, vilket jag inte ser som särskilt sannolikt i ett fähus, då det kräver en mera komplicerad takkonstruktion.

Bild 18. Husen i Pollista med stenar, stolphål och härdar samt schematiskt ritade tänkta vägglinjer. Hus 7 är det hus som visas på bild 17 och som helt saknar stolphål. Hus 1 är det hus vars ena hörn och delar av angränsande väggar står på berg i dagen. Hus 3 är det hus som tolkas som fähus. Stolphålen utanför ena långväggen kan ha tillhört en fålla eller ett utskjutande tak. Från Hållans-Svensson (1998). – Three of the houses in fig. 16 with schematic walls. In house no. 1 one corner and parts of the walls were built on solid rock and thus have no earthfast posts there. House no. 3 is interpretated as a byre.

Inget av husen visar spår efter lerklining, varför alla har tolkats som byggda i skiftesverk, vilket verkar full rimligt. Bålarnas dimensioner och profil går inte att veta någonting om, inte heller syllarnas och stolparnas. Vilket av husen som är äldst resp. yngst går inte att säga. Man kan inte utgå från att huset utan jordgrävda stolpar är yngre än de andra. Det intressantaste med dessa hus är att de som har byggt dem har behärskat konsten att bygga hus utan jordgrävda stolpar och utnyttjat den kunskapen i den utsträckning de har ansett motiverat för resp. hus. Såvitt man kan se är husen byggda med större konsekvens, kanske större medvetenhet, än det ovan beskrivna huset i Gredelby, men Pollista-husen är ju också mindre och därför lättare att behärska tekniskt. Kunskapen att bygga helt utan jordgrävda stolpar återfinns också i Sigtuna (något senare än Pollista). I likhet med Gredelby ser vi i Pollista att det agrara hushållet gärna bygger avlånga hus. Här finns också tydliga rumsindelningar, vilket också fanns i de traditionella husen med inre stolpbärning, men fördelningen av rumsyta verkar vara fri och traditionslös. En rekonstruktion i ek av huset på syllsten är sedan början av 1990-talet uppförd i Upplands Väsby och kallas där Gunnes gård. Den bygger på den preliminära, senare övergivna tolkningen att huset hade jordgrävda stolpar på vissa ställen. Rekonstruktionen har därutöver ett par drag som inte övertygar, framför allt hushöjden som inte medger full ståhöjd ens för en medellång kvinna, ännu mindre en man. Man kan alldeles säkert utgå från att husen byggdes tillräckligt höga för att folk inte skulle behöva stöta huvudet i de invändiga tvärbanden. Dessutom har huvudingången på husets långsida försetts med deuxbattanger, vilket inte finns belagt någonstans i hela Norden under förhistorisk tid eller medeltid.

43

Bild 19. Gunnes gård i Upplands Väsby. I förgrunden rekonstruktion av huset i Pollista med stensyll och utan stolphål (men här i den äldre tolkningen med vissa jordgrävda stolpar). Huset är byggt i en blandning av lerklinat flätverk och skiftesverk med ekbålar, en gissning så god som någon, men vad väggfyllningen verkligen har bestått av kan man inte sluta sig till av det arkeologiska materialet. Gavelröste av stående bräder och taktäckning med halm är andra gissningar som är rimliga men osäkra. I bakgrunden t.v. syns rekonstruktionen av det hus i Pollista som delvis stod på berg i dagen. Den är utförd i furu. Rekonstruktionerna är utförda av Eje Arén. Foto förf. maj 1999. – A reconstruction of the house in fig. 17. In the background a reconstruction of house no. 1 in fig. 18.

Bild 20. Gunnes gård i Upplands Väsby. Rekonstruktion av det hus i Pollista som har tolkats som fähus. Här är det utfört som tre separata små byggnader (för olika slag av kreatur) med ett gemensamt tak och med rätvinkliga hushörn. Huset brann 2000 och har sedan byggts upp igen i en version med separata tak för de tre små byggnaderna, utan taksprång på de mötande gavlarna. Rekonstruktionen är utförd av Eje Arén. Foto förf. maj 1999. – A reconstruction of house no. 3 in fig. 18.

44

Även de två andra här beskrivna Pollista-husen finns rekonstruerade på Gunnes gård (i furu), där dock det andra huset med härd har givits en inre utformning som inte försöker avbilda förlagan, och fähuset har tolkats som bestående av tre små hus intill varandra, vilket inte är någon omöjlig tolkning.

Sanda

Sanda är en bosättning i Upplands Väsby som grävdes ut 1990-91.46 Bosättningen etablerades under folkvandringstid och var sedan kontinuerligt bebodd in i nya tiden. Det intressanta i det här sammanhanget är den ganska omfattande byggnadsverksamheten från mitten av 900-talet och ett par århundraden framåt. Det var en stor gård, och det framgår av lösfynd att den under den här tiden hade täta kontakter med först Birka och sedan Sigtuna. Det förefaller inte långsökt att tänka sig att Sanda-folket var en av de familjer som hade stadsgård i Sigtuna. Från någon gång omkring 950 och framåt – alla dateringar är grova – utförs alla nybyggda hus med stengrund åtminstone runt större delen av huset. Det rör sig om rätt många mindre hus, omkring 3 x 4 meter och uppemot 3 x 6 meter, men också lite större, ca 5 x 8 meter. Alla byggdes säkert inte samtidigt, utan en del av dem byggdes nog under första delen av 1000-talet. Några stolphål finns det inte spår av i detta skede. I rapporten är dateringen motsägelsefullt angiven. Den karta som visar de första husen med syllsten benämns "tidig medeltid", och i den sammanfattande fasbeskrivningen står "1050 e. Kr.". I den beskrivande texten för de olika husen har däremot alla dessa hus dateringen 950-1050. Dateringarna bygger på fyndmaterial och stratigrafiska förhållanden. I tidigare artikel står "under 900-talet" 47, och i alla underhandskontakter, muntligen och i mejl, har "900-talet" och "950" nämnts. Allmänt sett är det lite osäkert huruvida Birka eller landsbygden var tidigast med att bygga hus med denna konstruktion, och som allra tidigast skulle de här landsbygdshusen kunna vara från 920-930 med tanke på den mycket grova dateringen. (Jfr med avsnittet om Birka längre fram.) Som senast skulle de kunna vara från 1020-1030, den tid då man kan se sådana hus i Sigtuna. Jag föreställer mig att den riktiga dateringen ligger någonstans däremellan. Det är troligare att en stor gård som Sanda varit tidigt ute än att den var sen att anamma ny teknik. Jag väljer därför att i första hand tänka mig att de tidigaste husen med syllsten byggts någon gång under andra hälften av 900-talet, och att andra byggts under 1000-talet, möjligen de lite större husen som kan ha varit bostäder, men jag vill inte utesluta annan datering. Det finns hus både med och utan härd i Sanda. Ett par ganska små hus utan härd har delvis stensatt golv och har därför tolkats som fähus. Alla övriga hus tolkas i rapporten som bostäder, men jag är benägen att tro att några av de minsta husen har varit verkstäder eller kokhus, vävstugor och dylikt. I närmast föregående period fanns flera grophus48 med sådana funktioner, och dessa måste ha fått någon ersättning.49 I

46

Åqvist (1992); - Cecilia Åqvist: Gården på landet – en spegling av staden, i Forntid i ny dager – arkeologi i Stockholmstrakten (red. P. Bratt), Stockholms läns museum (1998); - Cecilia Åqvist: Sanda en gård i södra Uppland, UV mitt, Rapport 2004:15, Riksantikvarieämbetet, Stockholm (2006). 47 Åqvist (1998). 48 Grophus är, som namnet antyder, delvis nergrävda i marken. Nergrävningsdjupet kan variera mellan 20 och 90 cm. De kan vara runda, ovala eller kvadratiska med 2-3 meters sida. Ovanpå

45

något fall ligger de små husen så tätt att de kan ha varit hopbyggda med varandra. Möjligen har inte alla verkstäder haft vägg på alla fyra sidor. De större husen har i allmänhet två rum, nästan likstora, som ett av husen i Pollista.

Nästa sida: Bild 21. Gården Sanda under senare delen av 900-talet. K1 är huvudbyggnaden från ca 900 med inre stolpbärning. De små husen K2, K3 och K4 har hörnhärdar. K17 och K18, som är lite större, kan möjligen vara senare än de små husen. K47 och K48 saknar härd och har stengolv på halva ytan och tolkas som fähus. Alla dessa hus har tydliga syllstensrader, som dock i flertalet fall inte går runtom hela husen. Några stolphål finns inte i dessa hus. Kartan kallas i rapporten "Tidig medeltid", men det finns inkonsekvenser i rapporten som gör att jag uppfattar mycket på denna karta som tillhörande sen vikingatid. Skala 1:8000. Från Åqvist (2006). – A farmstead in the second half of the 10th century. The house K1 is the old main building with inside earthfast posts. The houses K2, K3, K4, K17, K18, K47, and K48 all have padstone rows under almost the whole houses and no earthfast posts anywhere. The smallest houses are probably workshops (with corner hearths), and the houses K47 and K48, without hearths, are probably byres.

finns en takkonstruktion, ofta sadeltak med stolpar i gavelväggarnas mitt. De används som regel till verkstäder av olika slag eller förråd. För närmare beskrivning av grophus, se: - Märta Strömberg: Grophusbebyggelse under den yngre järnåldern i Skåne, i: Burenhult (1999), s. 202ff, som i tillämpliga delar också gäller andra regioner. 49 Om något av de små ramverkshusen verkligen var bostad, så kan man diskutera om det möjligen rörde sig om en trälbostad. Frågan om trälarnas utrymmen är stor och svår, och i den här studien finns inget underlag för att gå in på den.

46

47

Inga trärester finns bevarade från husen, så man kan inte veta säkert hur de har varit konstruerade. Både ramverk och knuttimring är fullt tänkbara av grunden att döma. Av orsaker som jag ska återkomma till i senare avsnitt tror jag inte att hus från 900-talet har varit knuttimrade, utan att de varit uppförda i skiftesverk eller kanske flätverk med lerklining (bådadera kan ha förekommit). Det finns inga belägg för någon knuttimring i Mälardalen förrän något in på 1000-talet. Stavverk kan inte uteslutas, men det är inget ekonomiskt sätt att bygga och är därför kanske mindre troligt. Om husen har varit byggda i skiftesverk/flätverk, så har de haft en syllkonstruktion helt och hållet utan jordgrävda stolpar. De hus som hade uppförts tidigare i Sanda hade inre stolpbärning och var bredare och framför allt längre. Dessutom byggdes under 800-talet flera grophus, som tjänade som verkstäder och som alltså var början till en funktionsdifferentiering inom gården, där flerfunktionshus började ersättas av varierade enfunktionshus. Byggnadstekniskt är det alltså en mycket tvär övergång från hus med inre stolpbärning (och grophus, en typ som inte var helt ny) till det tämligen avancerade ramverksbygget med icke-jordgrävda stolpar. Och möjligen, senare, knuttimring. Precis som när det gäller både S:ta Gertrud, Gredelby och Pollista kan vi inte veta något om dimension eller form på skiftesverksbålar, inte heller på syllar och stolpar. Syllstensraderna består i några fall av småsten, ungefär som i Pollista, och i andra fall av något större stenar lagda i rad, ungefär som i Trädgårdsmästaren och S:ta Gertrud. Eftersom det här rör sig om en mycket tidig form av sådana hus, vill jag inte dra några särskilda slutsatser av stenradernas utformning. Under medeltiden brukar man kunna se att större stenar läggs i hörnen, antingen för att bära hörnstolpar i ramverkshus eller för att bära knutarna i knuttimrade hus. Det är inte säkert att denna grundläggningsteknik utvecklades alldeles med detsamma. Men redan lite in på 1000talet har flera av Sigtunas flätverkshus stenar just under hörnen och på några andra utsatta ställen. Bland arkeologer förekommer ett begrepp "stensyllshus", men jag ansluter mig inte till den terminologin. Jag finner ingen mening i uttrycket. Syllstenarna är grundläggning. Huset ovanpå kan ha varit konstruerat på olika sätt. Intressant är att ett ca 25 meter långt hus med inre stolpbärning, som var byggt ca 900 eller tidigare och som tydligen utgjorde gårdens huvudbyggnad, underhölls noga genom hela 900-talet, parallellt med att nya hus byggdes med bärande ytterväggar utan jordgrävda stolpar. Uppenbarligen hade denna traditionella husform mycket högt anseende som bostadshus. Den kan också ha fungerat bättre än de nya husen om det gällde att hålla gästabud, och man kan gissa fritt om de känslor som kan ha varit förknippade med hustypen – stämning, barndomsminnen – och som kan ha funnits med i vågskålen när det också fanns andra skäl att behålla huset.

48

Bild 22. Huvudbyggnad på Sanda gård byggd i skiftesverk ca 1000 med en stenterrass i söder och väster. Ugnen är densamma som fanns i husets föregångare. Utanför norra långväggen har möjligen funnits en utbyggnad. Från Kyhlberg-Göthberg-Vinberg (1995). – A later main building of the farmstead in fig. 21 from about AD 1000, a successor of the house K1 in exactly the same place (the oven is identically the same one). The house was a framework house with horizontal planking and with some of the posts earthfast.

Först på 1000-talet ersattes detta hus av ett stort rektangulärt hus, troligen i skiftesverk, ca 22 meter långt och 8,5 meter brett. Här finns längs husets södra långsida och västra kortsida en stenterrass eller stengrund. Husets lämningar är inte alldeles lätttolkade men kan tyda på delvis olika konstruktion i dess olika delar. Den västra delen, avskild genom en mellanvägg, kan ha haft ekonomifunktion, medan resten varit bostad – här finns en härd. Till skillnad från de många små husen på gården finns det ett antal stolphål. I den östra delen är de delvis parställda och står nära de antagna vägglinjerna. Jag tolkar huset som ett skiftesverkshus med syll, med vissa jordgrävda stolpar och med icke-jordgrävda däremellan – i detta liknar det antaganden för både Pollista och Gredelby – och att stensättningen i första hand är gjord för att få golvet plant. Vid samma tid var det vanligt i Sigtuna att man gjorde tomter plana genom stensättningar strax utanför husväggarna. (Se sid. 127.) I rapporten beskrivs huset som treskeppigt, men i den tidigare gjorda sammanställningen "Hus och gård" kallas det enskeppigt.50 Jag uppfattar huset som enskeppigt. Stolparna innanför väggarna står så pass nära att de 50

Ola Kyhlberg, Hans Göthberg, Ann Vinberg: Hus och gård i det förurbana samhället. Katalogdel, Riksantikvarieämbetet, Stockholm (1995), s. 198.

49

på något sätt bör ha ingått i väggkonstruktionen. De finns bara i bostadsdelen. Eventuellt kan det ha varit fråga om dubbla väggar för värmeisoleringens skull. (Sådana fanns till exempel i ett krigarhus i Birka från andra hälften av 900-talet – se sid. 82 – men lämningarna i Sanda är mindre tydliga.) Takstödjande stolpar i husets inre kan ha behövts som komplement, men sådana lämningar är inte tydliga. Längs en del av norra långsidan finns en utbyggnad, markerad med stolphål. Det är uppenbart att detta är gårdens huvudbyggnad. Den ligger på samma plats som huvudbyggnaden har gjort under alla skeden. Liksom i Gredelby och Pollista visar det sig att agrara hushåll bibehåller den äldre traditionen med långa hus, även när man valt en ny teknik. I den byggnadstekniska utvecklingen tillhör detta ramverkshus med jordgrävda stolpar i princip ett stadium mellan hus med inre stolpbärning och de icke-jordgrävda små husen på stengrund. Men det är inte givet att det i tiden ligger före de ickejordgrävda husen, i synnerhet som det har större dimensioner, där man kanske vill ha jordgrävning för att vara på säkra sidan.

Birka Bakgrund För ramverksbyggandet i Mälardalen har Birka sannolikt haft den allra största betydelse. Det finns inga tydliga drag av ramverk före Birka; detta är dock något som förtjänar närmare studier, liksom vad som har funnits i grannregioner, både norrut och t ex på Gotland. En stor utgrävning av en central del av Birka gjordes 1990-95. Grävytan var inte så stor, knappt 350 kvm, men materialet var omfattande och lagerföljden komplicerad. Bearbetning och tolkning av det registrerade materialet pågår fortfarande. Från första sommarens grävningar finns en noggrann rapport publicerad, där tolkningen dock betecknas som preliminär.51 I övrigt finns en populärvetenskaplig bokserie, publicerad på tillskyndan av Sveriges television och skriven i samarbete med projektledaren, och artiklar.52 För mitt arbete har jag kompletterat litteraturstudierna med samtal med projektledaren.53 Även om många enskildheter i Birka är osäkra, så finns det dock en del strukturella drag som är tydliga och som går att ta fasta på, när man diskuterar Birka och dess 51

Björn Ambrosiani, Helen Clarke: Birka studies, vol. 2: Excavations in the Black Earth 1990, Birka Project, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, Stockholm (1995). 52 Björn Ambrosiani, Bo G. Erikson: Birka – vikingastaden, vol. 1-5, Wiken, Höganäs (19911996); - Björn Ambrosiani: Birka och omlandet, i Forntid i ny dager – arkeologi i Stockholmstrakten (red. P. Bratt), Stockholms läns museum (1998) 53 Samtalen förde vi först vid personliga sammanträffanden vid två tillfällen under november och december 2002, varefter jag skrev en sammanställning av mina anteckningar, som Björn Ambrosiani sedan läste igenom och gjorde några korrigeringar i. Efter några telefonsamtal från februari till augusti 2003 hade vi ytterligare ett sammanträffande i oktober 2003, då vi diskuterade en text som jag skrivit. Därefter hade vi enstaka telefonsamtal, då jag kontrollerade uppgifter och fick förtydliganden. Mera genomarbetat material från utgrävningen har jag kunnat ta del av vid sammanträffande i november 2007. Det jag har använt från dessa samtal är sakuppgifter och rent arkeologiska tolkningar. Reflexionerna är mina egna.

50

bebyggelse, liksom vissa talande detaljer. Birka är så väsentligt att det är värt att undersöka vad man kan få ut av materialet. Intressanta grävningar har också gjorts i Birkas yttre delar i nordöst och söder.54 Den bebyggelse som har funnits där (inte särskilt omfattande) har haft annan karaktär än den centralt belägna. Staden har haft olika zoner med olika funktion. För studiet av ramverksbygge är det den centrala delen som är av intresse, den som också kallas Svarta jorden. Eftersom husbyggandet är intimt förknippat med att en stad överhuvudtaget anlades, och eftersom Birka var den första staden i Mälardalen och i det som så småningom blev Sverige, ska jag lite grand beröra Birka som stad. Det finns en omfattande diskussion om vad "stad" är. Det leder för långt att här gå närmare in på den diskussionen. För mig som arkitekt räcker det i ett sådant här sammanhang att se att näringsfånget inte är agrart (eller inriktat på jakt och fiske) och att det har någon differentiering, och att det finns en viss ansamling av folk och bebyggelse med en viss täthet. Om man benämner det tätort eller stad eller någonting annat spelar mindre roll. Före Birka fanns på Helgö i Mälaren ett sorts centrum med kvalificerat hantverk. Det är omstritt i vilken grad Helgö var centralort, men det tycks ha haft delvis agrar ekonomi och varit ägt av en släkt, och det bestod av ett ganska litet antal hus, som rumsligt var arrangerade ungefär som ett par stora gårdar.55 Grävningarna under 1990-talet visade att Birka anlades före 750. Det kan man sluta sig till av bryggläge och dåtida strandlinje. De visar också att det redan från början lades ut tomter, vars gränslinjer i huvudsak stod fast under större delen av stadens existens (med modifieringar under senare delen av 800-talet och en bit in på 900-talet inom grävytan). Den först anlagda bebyggelsen var troligen inte så omfattande, men staden växte med tiden, så att den på 900-talet hade över 1000 invånare. Invånarantalet kan beräknas i relation till mängden gravar. Birka är alltså anlagt av någon som har haft kapacitet och makt att göra det, med stor sannolikhet en sveakung. Hur pass självständig han var i förhållande till kungar söderut (i Danmark och/eller på kontinenten) har ingen avgörande betydelse för bebyggelsens utformning. Birka ingår i ett nätverk av nordeuropeiska städer anlagda på 600-, 700- och 800-talen, orter för hantverk och handel, beskyddade av kungar. De viktigaste städerna som nätverkspartners till Birka var Dorestad i Rhen-deltat, anlagt i mitten av 600-talet56, och Ribe på Sydjyllands Nordsjösida, anlagt i början av 700-talet (och först bebott endast säsongsvis) 57. Wollin vid södra Östersjökusten växte fram

54

Lena Holmquist Olausson: Aspects on Birka. Investigations and surveys 1976-1989, Theses and papers in Archaeology B:3, Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet (1993). 55 Se Thirteen studies on Helgö 7 (red. H Å Nordström), Statens historiska museum, Stockholm (1988), artiklar av Hans Andersson, Dan Carlsson, Ola Kyhlberg och Kristina Lamm. 56 W A van Es, W J H Verwers: Aufstieg, Blüte und Niedergang der frühmittelalterlichen Handelsmetropole Dorestad, i Haithabu und die frühe Stadtentwicklung im nördlichen Europa, Schrifte des archäologischen Landesmuseums, Band VIII, Wachholtz, Neumünster (2002), s. 291. 57 Stig Jensen: Ribes vikinger, Den antikvariske samling, Ribe (1991), s. 5. - Claus Feveile (red.): Ribe studier. Det ældste Ribe. Udgravninger på nordsidan af Ribe Å 1984-2000. Bind 1.1, Jysk Arkæologisk Selskab, Højbjerg, och Den antikvariske samling, Ribe (2006), s. 31 och 40.

51

gradvis under 600- och 700-talen58, men först på 800-talet, alltså efter Birka, anlades ett gatunät59. Ungefär samtidigt med Birka anlades Åhus i Skåne60; senare Kaupang i Vestfold omkring 80061 (inledningsvis med säsongsbosättning)62 och Hedeby på Sydjyllands Östersjösida i början av 800-talet63. Vid Östersjöns södra kust fanns ett flertal vikingatida handelsplatser, mer eller mindre stadsliknande64. Också på Gotland fanns handelsplatser, några med rötter i 700-talet.65 Österut anlades Staraja Ladoga något efter Birka, ca 760,66 och Novgorod i mitten av 900-talet67. Lösfyndsmaterial visar att Birka under 700-talet och långt in på 800-talet hade sina huvudsakliga kontakter mot sydväst.68 Först på 800-talet blev de östliga kontakterna viktiga. Vems initiativet till stadsanläggandet var ser jag inte som väsentligt. Det fanns kontakter och ömsesidigt intresse. Kungar och köpmän på kontinenten var säkert intresserade av svearnas järn och pälsverk och av en exportmarknad för sina varor. Om de kom med förslag, hade de ändå knappast kunnat anlägga någon stad utan en lokal/regional maktförankring. Sveahövdingarna å sin sida var naturligtvis intresserade av att exportera sina rikedomar och köpa importvaror, vilket också kunde ge dem prestige i regionen. Men de skulle inte ha anlagt en stad utan att vara säkra på att det fanns en exportmarknad söderöver. Men när väl beslutet var fattat om att en stad skulle anläggas, så är det naturligt att redan existerande städer stod som förebilder, och dessa fanns i sydväst.

Stadsstruktur Birka ligger vänt mot västnordväst i den nordvästra delen av Björkö i Mälaren, som på den tiden inte var någon insjö utan en havsvik. Terrängen sluttar svagt men tydligt ner mot stranden. I södra delen buktar sig strandlinjen. Stadsområdet famnar en flack dal, så att stadens södra del sluttar något norrut, förutom mot stranden, och dess norra del sluttar något söderut. Ett stycke norr om dalbotten finns ett par mindre berg-knallar, som vid mitten av 700-talet låg nära stranden. I söder och nordöst omges staden av brantare höjder. 58

Wladyslaw Filipowiak: Vineta – Ausgrabungen in einer versunkenen Stadt, Kulturhistorisches Museum, Stralsund (1986), s. 6. 59 Filipowiak (1986), s. 10. 60 Johan Callmer: Handelsplatsen vid Åhus, viktigt centrum i norra Europa kring år 800, i Populär arkeologi 1/1991, Lärbro (1991). 61 Lars Pilø (2007a): The Settlement: Extent and Dating, i: Dagfinn Skre (red.): Kaupang in Skiringssal, Kaupang Excavation Project, Publication Series Volume 1, Norske Oldfunn XXII, Aarhus University Press & The Kaupang Excavation Project, University of Oslo (2007), s. 172. 62 Lars Pilø (2007b): The Settlement: Character, Structures and Features, i: Skre (2007), s. 192f. 63 Kurt Schietzel: Berichte über die Ausgrabungen in Haithabu, 16: Stand der siedlungsarchäologischen Forschung in Haithabu – Ergebnisse und Probleme, Wachholtz, Neumünster (1981), s. 87. 64 Ambrosiani-Clarke (1993). 65 Dan Carlsson: Harbours and trading places on Gotland AD 600-1000, i Aspects of maritime Scandinavia 200-1200 (red. O Crumlin-Pedersen), The Viking Ship Museum, Roskilde (1991), s. 145-158. 66 Ambrosiani-Clarke (1993), s. 106. 67 Michael Welman Thompson: Novgorod the Great, Evelyn, Adams & Mackey, New York (1967), s. 32. 68 Björn Ambrosiani, Bo G. Erikson: Birka – vikingastaden, vol. 5, Wiken, Höganäs (1996), s. 58.

52

Bild 23. Översikt över det område där Birkas centrala delar låg. Precis mitt i bilden syns en liten byggd markering av den äldsta bryggans läge. Här gick alltså strandlinjen 750. Rakt ovanför syns en liten lummig kulle, som är den norra av de två bergknallar som låg intill stranden 750. Den sydligare bergknallen syns nedanför till höger, en obevuxen stenig yta. Ursprungligen stack dessa bergknallar upp betydligt mer, men när kulturlager har avsatt sig har de blivit mindre markerade. Den äldsta stadsbebyggelsen bestod troligen bara av en rad eller möjligen två rader av hus till höger om bildens mitt, hitom bryggmarkeringen och i en båge förbi de två bergknallarna. Längst till höger i bakgrunden ligger en höjdsträckning. På dess fortsättning utanför bilden låg några större hus med inre stolpbärning, på avstånd från bebyggelsen i övrigt. Foto förf. juli 2003. – A view of the area of the central part of Birka.

Utgrävningen på 1990-talet gjordes i den södra delen av den centrala staden, där strandlinjen bildar en svag krök. Genom alla lager är tomtgränser markerade med diken eller staket, i princip rätlinjiga och i huvudsak i samma läge i lager efter lager. Georadarmätningar har visat likadana tomtlinjer i förlängningen uppåt från stranden utanför grävområdet.69 Tomtgränserna går vinkelrätt mot stranden. Eftersom strandlinjen är krökt, divergerar tomtgränserna från stranden i ett solfjäderformat mönster, så att tomterna är trapetsformade. Längre norrut, där stranden inte buktar, finns det ingen anledning att tro annat än att tomterna var parallellt utlagda och rektangulärt formade. Den allra äldsta bebyggelsen låg precis utanför grävområdet uppåt land – och möjligen också precis innanför, men den delen blev i så fall bortgrävd under 1800talet.70 Det enda som finns kvar från stadens första årtionden och som vi vet något om är en bryggas läge och utformning, avfall och dessa tomtgränser strax utanför grävytan. Tomterna låg i en rad med kortsidan mot vattnet och precis intill varandra utan

69 70

Björn Ambrosiani muntligen november 2002. Flera långsmala parallella schakt grävdes ut av Hjalmar Stolpe under 1870-talet.

53

Bild 24. Det äldsta bryggläget och området för 750-talets strandlinje. Den äldsta tomt- och husraden gick troligen i en sväng upp mot den steniga knallen till höger längre bort och vidare mot den lummiga knallen som på bilden syns rakt ovanför bryggan. Foto förf. juli 2003. – The place of the oldest jetty from about AD 750.

mellanrum.71 Minst fyra sådana tomtgränser har kunnat urskiljas. Tomterna är 6-7 meter breda och avsevärt längre. Bryggan ligger precis nedanför en av tomterna. Någon allmän kommunikationsyta finns inte. Det går inte att veta om Birka från början bara hade en rad med tomter, eller om det var två rader, inte heller om det i så fall fanns någon längsgående gata mellan tomtraderna. Det intressanta är tomternas mått och vilken sorts hus som dessa tomter kan ha rymt. Av de städer som byggdes före Birka har Ribe snarlik rumslig organisation med en rad med tomter lagda utefter Ribe å. Det fanns också ytterligare en tomtrad innanför med en längsgående gata emellan. Några allmänna kommunikationsytor mellan tomterna fanns inte, utom möjligen någon obebyggd tomt ner mot ån. I ett senare skede kan vissa igenlagda gränsdiken ha fungerat som gränder. Också Ribes tomter hade kortändan mot vattnet, och de var rektangulära och 6-8 meter breda.72 Dorestad hade också tomter med kortändan mot floden (en arm av Rhen), men där fanns gränder vinkelrätt mot stranden (kajen) vid varannan tomt. Staden byggdes på i flera rader, när floden tog sitt lopp längre bort. Tomterna var rektangulära och omkring 9 meter breda.73 71

Björn Ambrosiani muntligen oktober 2003. Jensen (1991), s. 7. - Feveile (2006), s. 28f samt s. 32 och 36. 73 van Es-Verwers (2002), s. 283 och 288. 72

54

Bild 25. Tomter och brygga 750, skala 1:200. Den andra och den fjärde tomtgränsen från vänster är registrerade lägen, den första och den tredje har jag uppskattat. Strandlinjen är också uppskattad. Brygglängden är gissad, men vinkeln i förhållande till tomtgränserna är riktig. Ritning förf. – Plot boundaries and jetty in AD 750. The second and fourth boundaries from the left have been established by georadar investigation, the others are estimated.

Både Ribe och Dorestad ligger på helt plan mark till skillnad från Birka. Husen i Ribe finns det få spår av. I utkanten av staden fanns några hus av samma konstruktionstyp som på landet med inre bärande stolpar.74 I Dorestad bestod den strandnära bebyggelsen av ramverkshus. Det fanns också en zon längre upp på land

74

Feveile (2006), s. 40.

55

Bild 26. Plan över Ribe ca 720. Säkra tomtgränser är angivna med tjocka linjer. Ritningen är något schematisk. I själva verket är gatan lite oregelbundet krökt. En mera verklighetstrogen ritning finns i Feveile (2006), men den är otydlig i svartvit återgivning. Den visar dock precis samma struktur som den här kartan, och samma andel säkra resp. uppskattade gränser. Tomtraderna fortsätter åt sydöst med ytterligare några liknande tomtgränsfragment. Från Jensen (1991). – Plan of Ribe about AD 720.

med större tomter, större hus av delvis annan konstruktion och med en del agrara funktioner.75 Likheten mellan Birkas stadsstruktur och framför allt Ribes, men också i stor utsträckning Dorestads, gör att det finns starka skäl att tro att dessa städer, och kanske också några andra liknande, har tjänat som förebilder för det tidiga Birka. Ordningen med tomternas kortändor vettande mot gatan eller stranden var en vanlig organisation. Principen kan ses som universell (även om det också finns andra sätt att forma en stad). Den medger att en så kort sträcka som möjligt får kontakt med så många tomter som möjligt. Man gör på samma sätt till exempel när man ställer upp djur i en lagård eller bilar på en parkeringsplats. De äldsta utgrävda husen i Birka är från omkring 800, när landet hade höjt sig och man bebyggde frilagd mark. De är tydliga ramverkshus. Om man vill bilda sig en uppfattning om hur Birkas allra första hus såg ut, får man dra de slutsatser som går att dra av tomternas form och storlek, av den omständigheten att stadsstrukturen liknar Ribes och Dorestads, och av hur de hus såg ut som byggdes i Birka från slutet av 700-talet och framåt. Om vi jämför med bebyggelsen i Åhus, tycks husen där ha varit av skiftande slag: många grophus, åtskilliga rektangulära hus med bärning av jordgrävda stolpar i ytterväggarna, dvs. ramverkshus, men också några hus med inre bärande stolprader.76 Det finns få spår från tomtgränser, så tomtstorlekar och relationen mellan tomt och hus är oklara.

75

Wietske Prummel: Excavations at Dorestad 2, Early medieval Dorestad – an archaeozoological study, Nederlandse Oudheden 11, Kromme Rijn Projekt 2, ROB, Amersfoort (1983). 76 Callmer (1991).

56

På gotländska hamnplatser har funnits ramverkshus77, men här har jag ingen datering. Omkring 800 anlades Hedeby, som tidigare nämnts, och man kan möjligen tänka sig att Hedeby på något sätt har influerat byggandet i Birka därefter. Hedeby tycks inte ha haft lika enkelt utformad stadsplan som Ribe eller Birka i dess första skede, och en vanlig tomtbredd ser ut att ha varit 10-11 meter.78 Hedeby är relativt väl utgrävt och har haft en mängd ramverkshus av olika slag. I Wollin, som också ingick i handelsnätverket och kan ha bidragit med impulser, fanns både ramverkshus och knuttimrade hus.79 Kaupang i början av 800-talet har i varje fall några hus med inre bärande stolpar. Husen har ganska små mått (jämfört med agrara hus av liknande konstruktion), ca 4,5 x 6 meter, i något fall 6 x 9 meter. Tomterna var små och rymde inte större hus.80 Stolparnas placering gör både valmade tak och rena sadeltak möjliga. Staraja Ladoga hade knuttimrade hus från första början ca 760.81

77

Burenhult (1999), fig. 307 s. 422. Schietzel (1981), kartor s. 52 och 67. 79 Filipowiak (1986), s. 10. 80 Pilø (2007b), s. 206, 208 och 215ff. 81 V V Sedov (red.): Srednevekovaja Ladoga. Novye archeologitjeskie otkrytija i issledovanija, Leningrad (1985). 78

57

Bild 27. En mindre del av Hedeby. Den övre och den nedre bilden visar samma område med några årtiondens mellanrum under 800-talet. Tomt- och bebyggelsestrukturen är densamma i båda skedena, men den ser åtminstone just här inte lika regelbunden ut som Ribes och Birkas och inte heller Dorestads. Från Schietzel (1981). – Part of Hedeby at two different points of time in the 9th century with a few decades in between.

58

Bild 28. Plan över ett område i Hedeby från en utgrävning 1935-38, en annan utgrävning än den på bild 27. Också här verkar strukturen mindre regelbunden än i Ribe och Birka. Från Hauglid (1976), som har hämtat bilden från Jankuhn (1956). – Another part of Hedeby.

När Birka växte, utvidgades bebyggelsen både mot stranden, som frilades vid landhöjningen, och uppåt från stranden. Man kan notera, att ingen strandparallell gata anlades mellan de äldsta tomterna och de nya som anlades närmare stranden omkring 800 (se bild 36). Omfattningen av den växande bebyggelsen kan man sluta sig till genom utbredningen av kulturlagren i Svarta jorden. Detta illustreras i bild 29, där dock tomtstrukturen är en idealiserad gissning. Under 2006 genomfördes markradarundersökningar av en 50 x 100 meter stor yta på ett avstånd av ca 75-175 meter från 1990-talets grävyta, ovanför denna från stranden räknat, dvs. östsydöst om grävytan. De visar på att det i detta område fanns ett gatunät, i princip vinkelrätt men i praktiken inte så exakt, med ganska små kvarter med 2-4 tomter i varje. Den solfjäderformade strukturen sträckte sig alltså inte så långt upp från stranden. (Möjligen kan här finnas en påverkan från Hedeby, som ju inte fanns i Birkas första skede.) Tomterna kunde vara 5 x 10 meter, men några var också mindre. Måtten är alltså mindre än hos de utgrävda tomterna nära stranden. Tolkningen är ännu preliminär men bedöms till största delen som ganska säker vad gäller gatunätet.82 Jag vill ändå göra en reservation för vad som är gator och vad som är tomtgränser.

82

Lars-Inge Larsson muntligen april 2007.

59

Bild 29. Birkas utsträckning ca 750, ca 850 och ca 950. Här ser man både nuvarande strandlinje och strandlinjerna vid resp. bebyggelsestadium. 1990-talets grävområde ligger där bryggan 750 är markerad. De som ligger på nästan samma ställe 850 och 950 är andra bryggor, byggda längre ner mot stranden efter landhöjning. Bryggornas antal och lägen är delvis osäkra. Tomtstrukturen är belagd inom det grävda området, men för staden som helhet är den hypotetisk. Bebyggelsens omfattning är dock realistisk i förhållande till kulturlager och till den folkmängd man kan sluta sig till av gravarna. På höjden i nordöst låg i både det äldsta och det yngsta skedet större hus med inre stolpbärning på terrasser. En försvarsvall anlades efter en tid men flyttades utåt när staden blev större. På höjden i söder ligger en plats för krigare, där ett hus är markerat på kartan 850. Från Ambrosiani (1998), med textade angivelser tillagda av förf. – The extent of Birka in about AD 750, AD 850, and AD 950. The plan of the plots is hypothetic, but the extent of the town is realistic.

60

Bild 30. Kartor som visar förmodad tomt- och gatustruktur i Birka på 1,9 resp. 1,0 meters djup från dagens markyta, framtagna med georadarundersökningar. 1,9 meters djup motsvarar ungefär år 800 eller något tidigare och 1,0 meters djup ungefär år 850 eller något senare. Riksantikvarieämbetet, som har gjort mätningarna, anser att man kan se en tydlig struktur som kartorna visar. Tolkningarna är ännu preliminära men uppges till stor del vara mycket troliga när det gäller vad som är gator och vad som är tomtgränser. Det är intressant att det i så fall finns ett tydligt rutnät, där gatorna går ganska tätt på båda ledder. Snett genom hela området går en väg som har följt den gamla stadsvallens insida, och den korsas av en väg som har gått genom en öppning i vallen. Det finns också en karta (ej redovisad här) som visar 1,5-metersnivån, någon gång under första halvan av 800-talet. Där syns stadsvallen. Den flyttades alltså senare. På den här kartan ser man hur gatunätet då byggdes vidare ut över det gamla vallområdet, samtidigt som ringvägen fick vara kvar. De här tomterna är betydligt mindre än tomterna i det utgrävda området, vilket ger vid handen att bebyggelsen delvis kan ha haft en annan karaktär med mindre hus. Kartorna bygger på material som RAÄ lämnat till media. Grafik från Svenska Dagbladet 9/2 2007 (här beskuren). Källa: Riksantikvarieämbetet. – The structure of streets and plots in part of Birka, in the depth of 1,9 meters and 1,0 meters, respectively, established by georadar investigation. In the upper layer, one can see where an earlier rampart has been situated.

61

Bild 31. I förgrunden en markering av ett bryggläge på 900-talet (dock stämmer inte riktningen, enligt Björn Ambrosiani). Högre upp syns läget för bryggan 750. Det var ett ganska stort område som frilades genom landhöjningen mellan 750 och början av 900-talet. I bakgrunden till höger borgvallen. Foto förf. juli 2003. – The position of a jetty in the 10th century. In the background the position of a jetty from AD 750 can be seen. The land rised (and is still rising in Scandinavia after the inland ice), so the jetties had to be rebuilt in lower places several times.

Birkas hus omkr. 750 - omkr. 870 Nordöstra tomten Det äldsta hus som har grävts fram inom grävytan är en flätverkskonstruktion från omkring 800.83 Den har små mått och ser snarast ut att ha varit en bod, möjligen med en sida öppen. Långsidan ligger parallellt med tomtens sydvästra gräns och någon meter ifrån denna. Tomtgränsen är markerad genom störhål efter stängsel. Bodens gavelvägg mot stranden är byggd i trubbig vinkel mot långväggen. Kort efteråt uppträder på samma tomt också lämningar från ett hus med mitthärd, synbarligen ett bostadshus, omkring 9,5 meter långt och 4-5 meter brett. Det har sin ena långsida precis i tomtens nordöstra gräns, och den väggen är tydligt en stavvägg med jordgrävda stavar. För övrigt är huset byggt i flätverk, jordgrävt. Ett påfallande drag är att husets långsidor inte är parallella. Huset smalnar av mot stranden, precis som tomten. Denna tomt ligger på mark som frilades genom landhöjningen och var således inte bebyggd i Birkas äldsta skede. Åren närmast innan de nyssnämnda husen byggdes användes denna del av tomten för utomhusverksamheter, vilket kan ses av härdar, lerlager 83

Alla dateringar är grova. - Beskrivningen av den nordöstra tomten fram till 870 bygger på muntliga uppgifter från Björn Ambrosiani i november 2007, i kombination med förevisat bildmaterial i dator.

62

och stängsel. I strandområdet utanför tomten fanns brygga och pir. Både tomten och de hus som fanns på den användes för bronsgjutning ända fram till någon gång mellan 860 och 870. Mängden av gjutformar, smältdeglar och metallbitar visar det. Lagerföljden på tomten är komplicerad. Det finns 27 nivåer under åttio år, vilka kan representera både nybyggnader och ombyggnader. Helt nya hus byggdes nästan vart tionde år. Ett nytt hus ersatte det förra bostadshuset något in på 800-talet. Det hade samma bredd, drygt 4 meter, och var minst 3,75 meter långt och hade också mitthärd. Hela längden var omöjlig att se, därför att den delen av grävytan var skadad genom 1870talets grävningar. Intressant med det här huset är att det tydligt är byggt med syll – åtminstone delvis – som haft en stengrundläggning. I de samtida städerna Dorestad och Ribe återfinns ingen stengrundläggning, inte heller i det vid ungefär den här tiden anlagda Hedeby. Huset är i övrigt byggt med jordgrävda stolpar.

Bild 32. Plan av hus i Dorestad från kvarteren närmast kajen. Huset är ca 5 x 13 meter och har yttre stödjande strävor med ca 2 meters mellanrum. Huset vänder sin östra gavel (upptill på bilden) mot kajen. Från van Es-Verwers (2002). – A house in Dorestad, 5 x 13 meters, with braces on every second meter.

63

Bild 33. Ett typiskt Hedeby-hus med yttre snedsträvor. Skissen är något schematiskt utförd med idealiserade räta linjer och räta vinklar, men måtten är riktiga i princip. Huset är ca 5 x 12 meter. Liksom i Dorestad är avståndet mellan strävorna ca 2 meter. Från Schietzel (1981). – A typical house in Hedeby, 5 x 12 meters, with braces on every second meter.

I alla ramverkshus i Dorestad och i flertalet i Hedeby har väggstolparna stöttats med yttre snedsträvor, ställda med nederändan i marken en bit ifrån huset och med överändan mot väggstolpen.84 Någon sådan konstruktion finns det inte spår av någonstans i Birkas utgrävda lager. De som byggde i Birka valde att göra husen stabila på annat sätt – åtminstone från omkring 800 och framåt. Eftersom det alltid förekom mycket utomhusverksamhet på tomterna, var yttre strävor naturligtvis i vägen. Hur de hus som byggdes i Birka 750 såg ut vet vi alltså inte – om de, liksom de senare husen, byggdes utan yttre strävor, eller om man till en början byggde som i Dorestad. Att det åtminstone rörde sig om ramverkshus är ytterst sannolikt, att döma 84

van Es-Verwers (2002), Abb. 9, s. 289; - Schietzel (1981), s. 39 och Abb. 21, s. 45

64

av tomtmåtten och med tanke på att idén om stadsanläggning mycket troligt medförde en med denna förknippad idé om huskonstruktion. Stadsplan och husform betingar alltid varandra ömsesidigt. En alternativ konstruktion som skulle kunna rymmas på dessa tomter vore knuttimring, men ingenstans i Birka finns några lämningar som skulle kunna tolkas som knuttimring. Jag ser det som mest sannolikt att man i Birka redan från början byggde ramverkshus utan yttre strävor, dels med tanke på tomtmåtten och dels med tanke på att de senare husen är byggda utan sådana strävor. Kanhända var Ribe-husen byggda på liknande sätt. Det går inte att veta säkert om de tidigaste byggarna i Birka helt och hållet tog sina konstruktionsidéer från andra håll eller om de också gjorde egna modifieringar. Det går heller inte att veta om de första husen byggdes av erfarna byggare söderifrån eller av inhemska byggare, som möjligen var ovana från början men lärde sig vartefter. Jag är mest benägen att tro att man till en början tog hjälp utifrån, eftersom det var ett större antal hus som behövde byggas relativt snabbt. Att handskas med trä fanns det ju långvarig erfarenhet av, men att bygga ett konsekvent ramverk, och då eventuellt också utan yttre strävor, kräver kunskaper. Det krävs skicklighet i att utföra sammanfogningerna upptill mellan stolpar, långband och tvärband. Uppenbarligen experimenterade man i Birka också med syll, åtminstone efter en tid. I Hedeby däremot förekom syll mycket sällan.

Bild 34. Hus med stengrund och härd från ca 830-840 på den nordöstra tomten i Birka. Man ser bara en del av huset. I nordväst (i bildens övre högra hörn) och i nordöst (i bildens nedre högra hörn) går gränsen för grävytan. I sydöst (i bildens nedre vänstra hörn) kapas huset av Hjalmar Stolpes schakt från 1870-talet. I mitten högt uppe i bilden syns en syllstensrad som går från grävkanten åt vänster något neråt – det är grunden till husets sydvästra långvägg. Parallellt med den, i hitre området på bilden, strax innanför den nordöstra grävkanten, syns syllstensraden till husets nordöstra långvägg. Mitt emellan vägglinjerna, lite till höger om och lite ovanför bildens mitt, syns en ganska stor härd av sten. De stora stolphål, som syns på flera ställen, tillhör en annan byggnad som har legat ovanpå i ett senare skede. Från Ambrosiani-Erikson vol. 5 (1996). - A house from about AD 830 - AD 840 with padstone rows and a hearth. One row runs in the upper middle part of the picture, and a parallel row runs in the lower right part of the picture. The hearth is in between in the upper part of the picture.

65

Strax efter ovannämnda hus på syll byggdes ett nytt hus i samma läge, så gott som kvadratiskt med omkring 4 meters sida och med mitthärd. Det hade stengrundläggning för syll på tre sidor, men den fjärde sidans flätverksstörar var nerstuckna i marken (den vägg som vette bort från stranden). Samma stengrund användes sedan för de följande husen ett par årtionden framåt. Ett hus från ca 830-840 hade en stor välbyggd härd.85 Om huset från början av 800-talet var ett av Birkas första syllhus eller om man prövat syll redan tidigare går inte att veta. Oavsett om Birkas folk möjligen hade fått syllidén från annat håll, så verkar det kännetecknande för just Birka att man införlivade syllkonstruktionen i sin gängse repertoar. Här finns naturligtvis anledning att ställa sig frågan: Vad förekom på landsbygden i Mälardalen under samma tid? Tomten hade hela tiden sin nordöstra gräns i samma läge, vilket visas av rader av störhål för stängsel. På samma sätt syns den sydvästra gränsen. Vinkeln mellan dessa tomtgränser är 15 grader, och tomten är relativ bred, under början av 800-talet 9 meter närmare vattnet och 11 meter längre ifrån inom grävytan.86 Vid jämförelse med georadarmätningar närmast utanför grävytan kan man se att denna tomt är bildad som förlängningen av två ursprungliga, högre belägna tomter87, kanske därför att tomterna hade blivit för smala, om man hade fortsatt att ha två tomter i det nedre området. Tomten utvidgades något i flera omgångar, både neråt stranden och åt sydväst, varvid gränserna flyttades parallellt med de tidigare lägena och markerdes med stängsel. En ny gräns mot stranden markerades så småningom med ett dike, men senare utvidgades tomten också över det. Det är ett påfallande drag att flera av husen har en trapetsoid plan. Det är inte det idealiska sättet att bygga ramverk, där man helst ska ha räta vinklar, men det har uppenbart fungerat. Den trapetsoida planformen påverkar också taket. Nocken blir högre i husets bredare ända, eller också skevar takfallen, eller en blandning av båda. Det finns alltid en liten skevhet även i välbyggda hus, både stenhus och trähus (även i nutida professionellt byggda knuttimrade hus), men den sortens skevhet handlar om mycket mindre vinklar. Flätverkshuet i Trekanten i Sigtuna är ett typiskt exempel på ordinär skevhet, som troligen inte alls märktes medan huset nyttjades. I det huset är vinkeln mellan det ena paret motstående väggar 2 grader och mellan det andra paret 0,5 grader. Obebyggda tomtytor i Birka användes intensivt för utomhusarbete, men det kan inte ha haft någon funktionell betydelse om de varit formade med en viss liten vinkel eller inte. Genomgående för husen i Birka är att alla hus innehåller rester både från specialiserat hantverk och vardagliga hushållsföremål, som vävtyngder och sländtrissor, vilka visar på kvinnlig närvaro. Husen har alltså tjänat som kombinerade verkstadslokaler och familjebostäder.88 Det går inte att se någon funktionsuppdelning.

85

Detta hus finns beskrivet i: Ambrosiani-Erikson, vol. 5 (1996), s. 15ff. Vinklar och mått har jag fått fram från en illustration i: Björn Ambrosiani, Bo G Erikson: Birka – vikingastaden, vol. 4., Wiken, Höganäs (1994), s. 10. Tolkningen av huset på den illustrationen har senare övergivits, men de tomtgränser som visas anses riktiga, detta enligt Björn Ambrosiani muntligen september 2006. 87 Beskrivning av georadarmätningar från Björn Ambrosiani muntligen november 2002, kombinerad med de tomtgränser som visas i illustrationen nämnd i not 86. 88 Björn Ambrosiani muntligen november 2002. 86

66

Omedelbart nordöst om bronsgjutartomten tycks inte någon tomt ligga.89 Det kan vara ett strandområde eller en kommunikationsyta.

Bild 35. Rekonstruktionsförsök av hur ett hus i Birka kan ha byggts på 800-talet. Försöket ingick i Högskolan på Gotlands kurs Vikingatida byggnader 2006-07 med syfte att experimentvägen och med stöd i arkeologiskt material pröva vilka byggtekniker som kan ha använts. Kursens praktiska del leddes av Magnus Sjöholm. Rekonstruktionen byggdes på Björkö ett litet stycke från Birka-museet. Allt arbete, ända från fällningen i skogen, utfördes med tidstrogna verktyg och metoder. Här byggs ett flätverkshus, som är tänkt som smedja. Alla stolpar är jordgrävda. Syllarna är inte intappade i stolparna utan är bara lätt förankrade i marken med grova träpinnar som bultats ner. Stommen är i furu, utom åsen som är av gran, ett lättare material än furu. Både käpparna och vidjorna till flätverket är av sälg och hassel som vuxit på platsen. Foto förf. maj 2007. – A reconstruction of a hypothetic Birka house from the 9th century, a wattle-and-daub house intended to be a blacksmith's workshop.

Det öppna området i mitten Sydväst om bronsgjutartomten fanns ett oregelbundet format område som bryter den rumsliga strukturen i staden. Vid dess övre, sydöstra ände hade den ursprungliga bryggan legat omedelbart nedanför en tomt.90 När den nya bryggan efter landhöjningen anlades längre ner, dvs. åt nordväst, förlängdes inte denna tomt. I stället lades troligen en ny tomt ut precis i linje med den nya bryggans sydvästra kant.91 Den nya bryggan var 89

Björn Ambrosiani muntligen november 2002. Björn Ambrosiani muntligen oktober 2003. 91 Detta är en gissning. Utgrävningen är, som tidigare nämnts, inte gjord ända ner till det äldsta lagret på denna tomt. De utgrävda 900-talslagren har det beskrivna tomtläget, och 90

67

vriden 10,5 grader åt norr i förhållande till den gamla92, förmodligen beroende på ändrad form hos strandlinjen. Gränsen till den nya sydvästra tomten bildar också 10,5 graders vinkel med gränsen till bronsgjutartomten. Den äldre bryggan gick alltså parallellt med gränsen till bronsgjutartomten, som var en rätlinjig förlängning av en äldre tomtgräns. Mellan bronsgjutartomten och den sydvästra tomten bildades sålunda ett öppet område, som inom grävytan var ca 4 meter brett närmast stranden och ca 6 meter brett längst bort från stranden. I detta område fanns en mängd avfall. Man kan se en viss praxis i den rumsliga organisationen. Grundläggande tycks vara att brygga och tomtgränser ska gå vinkelrätt mot strandlinjen. Vidare ska tomter gränsa omedelbart till varandra. I förekommande fall görs tomtgränser parallella med bryggor (det följer naturligt av att både bryggor och tomtgränser går vinkelrätt mot strandlinjen). Principen om att tomter ska läggas intill varandra har av naturliga skäl frångåtts i det här fallet, när en del av tomterna har anlagts efter en äldre strandlinje och en annan del efter en yngre. Den överblivna ytan däremellan har blivit för smal närmast vattnet för att kunna rymma ett hus. Det är inte fråga om någon medvetet anlagd kommunikationsyta.

Birkas hus omkr. 870 - omkr. 970 Sydvästra tomten, former På tomten sydväst om det öppna området har ett flertal hus legat ovanpå varandra, byggda i skeden efter varandra. Även här är lagerföljden komplicerad, och det är inte alltid som stolphål och härdar säkert kan hänföras till ett visst hus. Denna del av grävytan är inte grävd ända i botten på grund av ekonomiska begränsningar. Det äldsta utgrävda huset kan dateras till sent 800-tal93, alltså lite efter den sista bronsgjutarverkallmänt ter sig Birkas tomtstruktur tämligen fast. Det vore naturligt om tomten redan från början hade detta läge parallellt med bryggan. 92 Det finns ingen publicerad realistisk karta över tomterna inom grävytan, och det går inte att på något enkelt sätt få fram en sådan ur det registrerade materialet. Jag har därför gjort egna beräkningar. Vinkelangivelserna har jag räknat fram ur följande material: a) en måttuppgift gällande de två bryggorna från Björn Ambrosiani muntligen juli 2003: mätt 2 meter från skärningspunkten mellan bryggornas långsidor är avståndet mellan dem ca 36 cm; b) illustrationen i Ambrosiani-Erikson, vol. 4 (1994), s. 10, där man också ser läget för den sydöstra schaktväggen från en grävning av Hjalmar Stolpe år 1873; c) uppgift om bredden på 1873 års schakt, 6 fot, i Ambrosiani-Erikson vol. 2 (1992), s. 14 (schaktbredden påverkar i och för sig inte vinklarna); d) profilen av den nordvästra schaktväggen redovisad i Ambrosiani-Erikson, vol. 2 (1992), s. 2124; e) preliminära uppritningar av vad som finns registrerat på två nivåer av den sydvästra tomten, vilka jag erhållit från Björn Ambrosiani och där man också ser var den nordvästra schaktväggen går. Utifrån detta material kan man dels rita upp förlängningar av linjer och mäta vinkeln med gradskiva, och dels i vissa fall räkna fram vinkeln trigonometriskt, vilket ger exakt samma resultat. Jag bedömer att angivna vinkelmått kan ha räkne- och ritfel på högst på 0,5 grader. 93 Detta hus finns beskrivet i Ambrosiani-Erikson, vol. 5 (1996), s. 12f. Jag har också använt en preliminär uppritning av vad som finns registrerat på denna nivå, som jag fått från Björn Ambrosiani och som inte är avsedd för publicering. Vad som är osäkert är hur vissa anläggningar

68

staden, men under det har andra hus legat, som varit äldre – äldst kanske från 800 eller lite tidigare. Under den period som har grävts ut har husläget varit detsamma i alla skeden.

Bild 36. Tomter och brygga 790, skala 1:200. Den västligaste tomtgränsen (streckad) har inte påträffats, därför att den ligger utanför grävytan. Jag har gissat den med ledning av byggnadens långvägg. Brygglängden är gissad, men vinkeln i förhållande till tomtgränser och äldre brygga är riktig. Ritning förf. – Plot boundaries and jetty about AD 790.

ska hänföras till olika lager. Jag stöder inte mina resonemang på dessa osäkerheter utan på det material som är tydligt hänförbart till denna nivå och på strukturer som går igen på flera nivåer.

69

Det äldsta utgrävda huset har haft sin nordöstra långvägg precis parallell med ett staket i tomtgränsen, bara ett par decimeter ifrån den. Det har också otvetydigt haft den andra långväggen på 4 à 5 meters avstånd – det syns av stolphål – i en vinkel på 5 grader. Här möter alltså samma drag som vi har kunnat se på bronsgjutartomten: en trapetsformad husplan. Tomtens sydvästra gräns har inte påträffats (den har tydligen legat utanför grävytan), men man skulle kunna tänka sig att den ginge i 5 graders vinkel mot den andra gränsen och att det vore anledningen till vinkeln mellan husväggarna. Huset har alltså legat nästan intill den ena tomtgränsen, och man har fått en större utomhusyta på andra sidan huset. En anledning till att ha ett flätverksstaket så nära huset kan vara en önskan att hålla avfall och smuts ifrån huset för att det inte skulle ruttna så fort. Det efterföljande huset, byggt under andra fjärdedelen av 900-talet, har legat på exakt samma plats med exakt samma yttre form. Det huset har brunnit och har därför lämnat lite tydligare spår.94 Lägen på tvärväggar har däremot växlat. Det tycks som om det äldre huset har haft ett större rum mot stranden och ett förrum uppåt från stranden – en väggränna efter en tydlig trävägg syns – medan det yngre har haft sitt förrum åt sjösidan. Husen var ca 8 meter långa, alltså ca 5 x 8 meter, med huvudrummet kvadratiskt 5 x 5 meter. Möjligen, men mindre troligt, kan det yngre huset ha haft ytterligare ett rum uppåt land.95 Båda husen visar konstruktioner längs tre av huvudrummets väggar, som tydligen har varit bänkar (inte mullbänkar) med bredd växlande mellan 0,80 och 1,30 meter. Höjden är oviss, men förmodligen var bänkarna ganska låga. Dessa träkonstruktioner löper exakt parallellt med husväggarna och har alltså också vinkeln 5 grader mellan de två motstående sidorna. Vad som också syns på resterna av både mellanväggarna och bänkarna är att de tvärgående konstruktionerna har lagts i rät vinkel mot den ena långväggen (i ena fallet den sydvästra, i det andra den nordöstra) men bildat vinklar på 85 och 95 grader med den andra. Det är inte nödvändigt att bygga så. Man skulle lika gärna kunna bygga symmetriskt. Här kan vi återigen jämföra med huset i Trekanten i Sigtuna, som har vad jag vill kalla en ordinär skevhet. Där är vinklarna i hörnen 89,5 grader, 92,5 grader, 87 grader och 91 grader, räknat medsols från nordväst, vilket ligger betydligt närmare den ideala 90-gradersvinkeln än de 85 och 95 graderna i Birka. Den trapetsoida planformen på husen måste byggarna i Birka ha varit helt medvetna om. Tvärband och tvärväggar, eventuellt också tvärsyllar, fick ju olika längd i olika delar av huset. Det utgjorde uppenbarligen inget bekymmer, och uppenbarligen valde byggarna att göra väggarna parallella med tomtgräns hellre än med varandra. Husens trapetsoida planform har funnits på minst två olika tomter och under en tidrymd av över hundra år. Det är alltså inte bara en person eller en familj som har byggt på det viset.

94

Huset finns beskrivet i Ambrosiani-Erikson, vol. 3 (1993), s. 10f, och Ambrosiani-Erikson, vol. 4 (1994), s. 7. Jag har också använt en preliminär uppritning av vad som finns registrerat på denna nivå, som jag fått från Björn Ambrosiani. Kommentar till denna ritning precis som i not 93. 95 Osäkerheten beror på att denna del av grävytan är störd av Hjalmar Stolpes schakt från 1873.

70

Bild 37. Struktur för del av Birka 790–950, skala 1:200. Jämför med bild 36. Ritningen visar en struktur. Nästan alla de här redovisade tomtgränserna har gällt från slutet av 700talet till mitten av 900-talet, men den mittersta flyttades ett stycke mot sydväst i mitten av 800-talet. På den SV tomten har långväggarna haft samma läge i olika hus under flera byggnadsskeden. Det handlar här om tre skeden, från slutet av 800-talet till mitten av 900-talet. Läget för gavelväggar och mellanväggar kan däremot variera mellan skedena. Den här angivna mellanväggen tillhör det äldsta av de tre husen. Tomtgränsen SV om det öppna området anger också riktningen för brygga ca 790, som har gått mot NV med sin SV långsida i tomtgränsens förlängning. Riktningen för bryggan 750 bygger på måttuppgifter från Björn Ambrosianis opublicerade material. Från måtten har jag kunnat räkna fram vinkeln mellan de båda bryggorna till 10,5°. De prickade linjerna visar enbart riktningarna hos bryggorna. De illustrerade lägena är endast ungefärliga. Skillnaden i bryggornas riktning torde bero på små lokala lutningsvariationer i sjöbottnen / den frilagda marken, vilket ger strandlinjen något olika riktning vid olika tider. Ritning förf. – The structure of part of Birka in the 9th century and the beginning of the 10th century. In the southwestern plot, the houses were built with their longer walls in exactly the same place in three consecutive phases in the 10th century, but the gable walls and partition walls varied.

71

Bild 38. Vinkelstudium för del av Birka 790–950. Jämför med bild 37. Tvärs genom grävytan går ett av Hjalmar Stolpes schakt från 1870-talet med i stort sett lodräta väggar. Alla tomtlinjer och troliga vägglinjer kan relateras till detta schakt och därmed till varandra. Härvid framkommer, att vinkeln mellan långväggarna i det SV huset är ca 5°; vidare att vinkeln mellan tomtgränserna på ömse sidor om det öppna området mellan husen är ca 10,5°. Den NÖ tomten är ca 9 meter bred i höjd med Stolpes schakt. I sydöst inom grävytan är tomtbredden ca 11 meter. Lägena för tomternas och husens kortsidor går inte att avgöra. Trolig huslängd är i normalfallet ca 8 meter. Med ett antaget läge för kortytterväggar i SV huset enligt ritningen skulle den nedre, mot sjön liggande kortväggen bli ca 4 meter och den övre knappt 5 meter. Huset ligger bara ett par decimeter innanför tomtgränsen. Tomtens bredd är obekant, då den andra tomtgränsen inte påträffats. Ritning förf. – An angle study of the structure in fig. 37.

Vad gäller de räta vinklarna i de trapetsoida husen på sydvästra tomten, så kan man inte veta varför de byggdes så eller precis hur det gick till. En tanke är att byggarna faktiskt använde någon form av rätvinklig mall, som de kan ha förfärdigat i anslutning till andra hus som byggdes helt rätvinkligt (vilket troligen var fallet längre norrut, där strandlinjen var rak och tomtgränserna sannolikt parallella).96 Någonting måste de ha gjort. Det är svårt att tro att de återkommande räta vinklarna i husen på sydvästra tomten var en slump. 96

Räta vinklar kan åstadkommas genom att man lägger två korsande liklånga stockar eller störar diagonalt mellan hushörnen, medan man mäter upp husets plan, låter dem korsa varandra precis mitt på och ser till att diagonalerna överallt går ända fram till hörnen.

72

Den trapetsoida planformen återfinns inte i husen på landsbygden eller senare i Sigtuna. Det styrker tanken att husformen var relaterad till tomtformen. Sydvästra tomten, konstruktioner Det yngre huset, som har brunnit, har haft ytterväggarna stående på stenfyllda rännor, som utgjorde grund både för nergrävda stolpar och för syll mellan dem. Vilken väggfyllning som har funnits i ramverket går inte att avgöra säkert för någotdera huset. Däremot visar det brunna huset tydliga rester av ett torvtak.

Bild 39. Det brunna huset hade, liksom det som sedan byggdes ovanpå, en stenfylld väggränna med stolphål för hörnstolparna. Från Ambrosiani-Erikson vol. 3 (1993). – A house that burned. It had a padstone sill and earthfast posts.

Det äldre huset hade en härd i ena hörnet av bänkarnas inre ram, medan det yngre hade mitthärd i huvudrummet, väl uppbyggd på en plattform av småsten och lera. Det hade dessutom en härd i förrummet. I huvudrummet i detta hus fanns också tydliga spår av trägolv mellan härden och bänkramen. Det är anmärkningsvärt. Trägolv är något som inte brukar förekomma i Mälardalens senare tradition, till exempel inte i Sigtuna under 900- och 1000-talen (med enstaka undantag). Trägolv är ovanliga i

73

Hedeby.97 Däremot är trägolv regel i Staraja Ladoga98 och senare i Novgorod99, men där är husen knuttimrade. I Wollin förekommer både trägolv och lergolv100, men det framgår inte av rapporten om typen av golvkonstruktion stod i någon relation till huskonstruktionen i övrigt (som i Wollin kunde vara både ramverk och knuttimring). På något sätt verkar det i alla fall som om Birkas trägolv är inspirerat av östligt byggande, i första hand kanske Wollin.

Bild 40. På bilden syns syllar för bänkkonstruktionen i det brunna huset. De bestod av ek, furu och björk. Från Ambrosiani-Erikson vol. 3 (1993). – The sills of the bench construction of the house in fig. 39.

I översta lagret på tomten, ovanpå det brunna huset, har legat ett hus eller flera hus ovanpå varandra, oklart vilketdera, daterade till ca 950 eller senare. Mycket är bortplöjt.101 Vad som kan ses tydligt är stenskodda stolphål till ytterväggar, en syllstensrad i en gavelvägg i nordväst och möjligen en bänk innanför den, samt en härd.102

97

Schietzel (1981), s. 42. Sedov, red. (1985), bildmaterial. 99 Thompson (1967), s. 38; - A S Khoroshev, A N Sorokin: Buildings and Properties from the Lyudin End of Novgorod, i The Archaeology of Novgorod, Russia (ed. Mark A Brisbane), The Society for Medieval Archaeology, Monograph series: No. 13, Lincoln (1992), s. 142. 100 Filipowiak (1986), s. 10. 101 Ambrosiani-Erikson, vol. 3 (1993), s. 9. 102 Ambrosiani-Clarke (1995), s. 29. 98

74

Nordöstra tomten När den sista bronsgjutarverkstaden hade brunnit någon gång mellan 860 och 870, låg dess tomt öde under en tid.103 Därefter bebyggdes den på ett nytt sätt för an-nan verksamhet. Vilken verksamhet som förekom då är inte klart, men här finns stora mängder aska som kan tyda på en värmekrävande verksamhet. Det har till exempel gissats på bryggeri eller värdshus104 eller på att trä ingått i väggar och/eller tak105, eller på båda dessa faktorer. Två hus ser ut att ha byggts parallellt med varandra, tätt intill varandra.106 Möjligen var de hopbyggda på något sätt, eftersom man i flera lager kan se en stenfylld ränna på längden mitt i, som kan ha tillhört ena huset eller båda.107 Här är konstruktionen gåtfull, men en sammanbyggning verkar ändå ganska osannolik. Husen har inte medgivit mycket fritt tomtutrymme. Längden var minst 8-9 meter – avslutningen åt sydöst går inte att se på grund av tidigare utgrävning. Minst tre lager sådana hus har byggts ovanpå varandra fram till ca 950. Golv och härdar har blivit ersatta många gånger, så det är svårt att avgöra hur många hus som faktiskt har byggts och vad som snarare är att betrakta som reparationer.108 Det sydvästra av de två husen hade en härd i sin nordvästra kortända i lager efter lager, och intill denna en halvmeterstor rundad sten i varje fall i de två understa lagren.109 Den har uppenbarligen haft en funktion i husets verksamhet. Det fanns särskilt stora askmängder i den delen av huset.110 Stora stolphål kunde ses i det äldsta sydvästra husets nordvästra gavel111 (mot sjön) och i något av de yngre nordöstra husens nordöstra långsida.112 Ingång till detta hus kan ha funnits först i gaveln mot sjön och sedan i långsidan. Mellan de två husen kunde man i flera lager se något som såg ut som syllstenar. I ett av de översta lagren, daterat till ca 940-950, är denna stenränna anmärkningsvärt bred, ca 0,5 meter, och minst 3 meter lång.113 Den innehåller förutom sten en del märkliga benrester, som ser ut att ha varit offergåvor, bland annat ett mänskligt skulderblad.114 Någon syll har säkert legat ovanpå, men det är ovisst vilket av husen den ska 103

Ambrosiani-Erikson, vol. 5 (1996), s. 10. Ambrosiani-Erikson, vol. 5 (1996), s. 10. 105 Ambrosiani-Clarke (1995), s. 28. 106 Ambrosiani-Erikson, vol. 2 (1992), s. 24; - Ambrosiani-Erikson, vol. 3 (1993), s. 15. 107 Ambrosiani-Erikson, vol. 3 (1993), s. 15; - Björn Ambrosiani muntligen november 2002. 108 Ambrosiani-Clarke (1995), s. 35; - Ambrosiani-Erikson, vol. 5 (1996), s. 10; - Björn Ambrosiani muntligen november 2002. 109 Ambrosiani-Clarke (1995), s. 35; - Ambrosiani-Erikson, vol. 3 (1993), s. 15. 110 Ambrosiani-Clarke (1995), s. 38. 111 Ambrosiani-Clarke (1995), s. 38; - Björn Ambrosiani muntligen november 2002. 112 Ambrosiani-Erikson, vol. 3 (1993), s. 16; - Björn Ambrosiani muntligen november 2002. 113 Ambrosiani-Erikson, vol. 2 (1992), s. 24; - Björn Ambrosiani muntligen november 2002. 114 Ambrosiani-Erikson, vol. 3 (1993), s. 15f. 104

75

relateras till, eller om stenrännan har utgjort grund för två syllar, en till varje hus.115 Utrymmet mellan husen skulle i så fall bli väl smalt för de nödvändiga taksprången för regndropp. Huruvida husen har haft syllar på flera ställen är oklart. Det är fullt möjligt att bygga hus som har syll delvis men inte helt runtom. Å andra sidan måste inte alla syllar ha haft stengrund. Ovanför dessa hus, byggt efter 950, finns otydliga rester av ett hus, stolphål som visar att huset låg på lite annan ledd än de tidigare.116 I de här lagren är det mesta bortplöjt vid senare tiders jordbruk. Nordvästra tomten Den gamla bronsgjutartomten hade delats av på tvären omkring mitten av 800-talet, vilket markerades med ett dike. På den nedre, nordvästra tomten har omkring 900 funnits ett hus, från vilket finns kvar en träsyll med en ännu stående stolpe invid.117 Några störhål för flätverkskäppar eller någon ränna för stavverk i syllen nämns inte, varför jag tolkar konstruktionen som skiftesverk. Lite in på 900-talet byggdes på denna tomt ett hus som låg vinkelrätt mot alla tidigare hus, alltså med långsidan parallell med stranden.118 Det syns av en droppränna av grus utanför husets sydöstra vägg, som då måste ha varit en långvägg. Regn droppar alltid ner längs långsidorna. Det intressantaste med detta hus är att det, förutom att ha syllstensrader i både nordöstra och sydöstra väggen, har en hörnsten i marknivå i det östra hörnet.119 Här har hörnstolpen alltså inte varit jordgrävd. Det är ett helt nytt konstruktionssätt jämfört med de tidigare jordgrävda stolparna. Stabiliteten i huset uppnås dels genom den nödvändiga syllen, dels genom väl utförda sammanfogningar inte minst i husets övre delar, och dels genom förstyvning av väggen. Det senare kan åstadkommas med snedsträvor i vägglivet, om det gäller flätverk, och med dymlingar mellan bålarna om det gäller skiftesverk. Eftersom bara ett hörn av huset ligger innanför grävytan, går det inte att veta om alla husets stolpar slutat i marknivån. Ingenting hindrar att man gör på olika sätt i olika delar av huset. Det hade möjligen förekommit tidigare i regionen att enstaka inre stolpar hade ställts på berg i dagen, om de hade råkat hamna så.120 Men detta är det äldsta påträffade fall, där en sten avsiktligt lagts för att utgöra hörnsten i ett ramverkshus. 115

Björn Ambrosiani muntligen november 2002. Ambrosiani-Erikson, vol. 2 (1992), s. 24; - Björn Ambrosiani muntligen november 2002. 117 Ambrosiani-Clarke (1995), s. 32. 118 Ambrosiani-Clarke (1995), s. 31; - Björn Ambrosiani muntligen november 2002. 119 Ambrosiani-Clarke (1995), s. 31 och fig. 2:12 s. 33. 120 Monica Modin: Tre järnåldersgravar i Täby, Stockholms universitet (1973), s. 66 och 68 samt karta s. 64. Här beskrivs några hus med inre stolpbärning i Ensta, Täby, av vilka två möjligen har haft några stolpar stående direkt på berget. Det är inte osannolikt att så har varit fallet, även om dokumentationen är något vag. Husen dateras till 300-700 e. Kr. – I Eketorp på Öland byggdes hus under folkvandringstid systematiskt med inre bärande stolpar stående på ett golv av utlagda kalkstensplattor med ett lager grus på. Det är en annan region med delvis annan byggnadstradition än Mälardalen, förutom att det är ett tidsavstånd till Birkas hörnstenshus. Kanske har det funnits en gemensam kunskap som har dykt upp då 116

76

Bild 41. Hörn av det hus som stod med långsidan parallellt med stranden. Ungefär i bildens mitt i sidled, och i höjdled från strax ovanför mitten och neråt, går en rad syllstenar som markerar husets långvägg. Själva huset låg till höger om stenraden. Till vänster om den syns en smalare ljus rand av grus där regnvatten har droppat ner från taket. Hiterst i syllstensraden ligger en hörnsten i samma nivå som övriga stenar. Gavelväggen går åt höger från hörnstenen. Från Ambrosiani-Clarke (1995). – A corner-stone in a house from the first half of the 10th century. Upwards in the picture there is a padstone row belonging to a longer wall of the house. The gable wall goes to the right from the corner-stone.

Antingen kan då syllen, likadant som vid jordgrävda stolpar, ha varit intappad i stolpen, eller också har först en syllram byggts, och därefter har stolpen ställts ovanpå med intappning (eller ridande, mindre troligt). Kanske är det troligast att syllen varit intappad i stolpen, eftersom det mest liknar den tidigare byggmetoden, men säkert är det inte. Möjligen skulle ytterligare någon sten inom grävområdet kunna tolkas som en sådan hörnsten till ett hus, i så fall på tomten sydöst om den här.121 I övrigt är stolphål fortfarande vanliga under hela den del av 900-talet där lämningar kan ses. Så om någon kom på att experimentera med icke-jordgrävda stolpar, så kanske det fick någon efterföljd men inget omedelbart genomslag. Några årtionden därefter återfinns hus utan jordgrävda stolpar i Sanda (dateringen är dock grov och osäker), och ytterligare några årtionden senare i Pollista. Här kan man inte vara helt säker på om initiativet till den nya tekniken kom från Birka eller från landsbygden, eftersom landsbygdsmaterialet är så sparsamt, men av det hittills påträffade materialet är Birkas hörnsten den klart äldsta. Och en spridning av denna byggnadsteknik har tydligen skett i Mälardalen under 900-talets lopp. Bara några årtionden in på 1000-talet byggs alla hus i Sigtuna utan jordgrävda stolpar. Detta är ett utmärkande drag för Mälardalen. Den tyske arkeologen Haio Zimmermann talar om ett hus med icke-jordgrävda stolpar i Visby på 900-talet122, men av den och då, ganska sällan, men det kan lika gärna handla om att husbyggare på skilda platser och under skilda tider har kommit på likartade idéer. 121 Björn Ambrosiani muntligen oktober 2003. 122 Zimmermann (1998), s. 122.

77

rapport han stöder sig på framgår inte om stolparna varit jordgrävda eller inte123. På Gotland i allmänhet anses övergången från jordgrävda till icke-jordgrävda stolpar ha skett först under tidig medeltid.124 I Lund tycks det inte finnas tidigare exempel på ickejordgrävda stolpar än från 1100-talet.125 På dåvarande danskt område anser danska forskare att ramverksbygge utan jordgrävning introducerades strax efter 1000 och att sådana hus var ganska fåtaliga under större delen av 1000-talet men blev fler från omkring 1100 och framåt.126 Det här beskrivna huset i Birka hade först ett lergolv men fick sedan ett trägolv i likhet med det något äldre huset på den sydvästra tomten.127 På en tomt norr om hörnstenshuset fanns fragmentariska rester efter ett hus byggt efter 950. Vad som syns av huset är en syllstensrad, och den går lite snett i förhållande till det dike, som markerade gränsen till tomten med de dubbla husen, och skär över det.128 Det är alltså flera drag på 900-talet som pekar på att gamla tomtgränser reviderades och att gamla principer om husens orientering övergavs. Varför är svårt att veta. Kanhända blev exploateringstrycket stort. Den mindre regelmässigheten betyder sannolikt inte att de som byggde husen blev mindre ambitiösa eller mindre skickliga. Det visas av både hörnsten och trägolv.

Sammanfattning av Birka Jag har här beskrivit Birka relativt utförligt men har ändå bara tagit upp det som är väsentligast för min studie. Att redovisningen delvis är kronologisk är framför allt ett försök att strukturera det disparata materialet och i mindre mån en utvecklingsbeskrivning. Materialet är för fragmentariskt för att man ska kunna teckna någon helt tydlig bild av byggandet eller av någon utveckling. Men några drag kan man se, och några av dem kan hänföras till en utveckling över tiden. Av den stora mängden lösfynd i Birka kan man se att stadens hantverk har hållit ganska hög kvalité, och det redan i tidigt skede.129 Importvaror har i viss utsträckning haft lyxkaraktär. Med den bakgrunden är det inte förvånande, om man också i byggandet ibland kan se drag som tyder på tämligen hög ambition. Alla hus har varit byggda i någon ramverkskonstruktion, sannolikt redan i första skedet, som vi inte har några lämningar från mer än att vi kan se tomtgränser. Inget hus har haft yttre snedsträvor, och troligen var detta fallet redan i första skedet. Stabiliteten har alltså åstadkommits på annat sätt, och säkerligen genom väl utförda sammanfogningar och tämligen noggranna mått. Redan ett stycke in på 800-talet finns exempel på syll. Ett experimenterande med syll kan ha varit ett led i strävan efter god stabilitet. Tecken på syll finns i flera fall 123

Gun Westholm: Visby. Town history interpreted from archaeological results, i Lübecker Kolloquium zur Stadtarchäologie im Hanseraum I: Stand, Aufgaben und Perspektiven, SchmidtRömhild, Lübeck (1997), s. 399. 124 Dan Carlsson: Från stengrund till bulhus – gotländska husformer under yngre järnålder– tidig medeltid, i Bebyggelsehistorisk tidskrift 2/1981, Stockholm (1981), s. 42. 125 Zimmermann (1998), s. 120. 126 Zimmermann (1998) , s. 119. 127 Ambrosiani-Clarke (1995), s. 31. 128 Ambrosiani-Clarke (1995), s. 31. 129 Björn Ambrosiani muntligen november 2002 samt spridda uppgifter i Ambrosiani-Erikson (1991-1995).

78

under 800-talet och oftare under 900-talet. Syll kan ha funnits även där det inte finns några tydliga lämningar, men det vet vi alltså inte. Det vore mycket rimligt om användningen av syll faktiskt ökade med tiden. Stolparna i ramverket har varit jordgrävda, både där syll funnits och där syll inte funnits. Ofta är stolphålen stenskodda, särskilt i yngre skeden. Stenskodda stolphål är inget nytt, det var vanligt också i hus med inre stolpbärning. I andra samtida städer förekommer syll inte alls eller sällan – vilket det gör i Hedeby130 – och aldrig med stengrundläggning. På kontinenten tycks syll bli vanligare först under 900-talet, till exempel i borgen Husterknupp i norra Tyskland131, men det finns också, utöver de fåtaliga i Hedeby, exempel från 800-talet i borgen Stellerburg132. Bland det intressantaste i hela Birka-materialet är den hörnsten i marknivå från ett stycke in på 900-talet, som visar att man börjat bygga vissa hus utan jordgrävda stolpar. Det är det tidigaste exempel på ramverkshus med icke-jordgrävda stolpar som hittills påträffats norr om Alperna.133 Om det förekom redan något tidigare i Birka (någon annanstans än inom grävytan) går inte att veta. Det exempel som sedan ligger närmast i tiden är Sanda på den uppländska landsbygden från grovt sett senare halvan av 900talet, och sedan möjligen Visby från någon gång på 900-talet, men det är osäkert. På danskt område finns exempel först från 1000-talet. I utgrävningarna i Kaupang 2000-2002 med huslämningar från första delen av 800talet fann man inga spår av stolpar i vägglinjerna. Utgrävaren menar att det iordninggjorda marklagret är sådant att spår efter jordgrävda stolpar borde ha synts.134 Husen antas därför ha haft syllar och varit rektangulära. I några av husen påträffades spår efter inre bärande stolpar, i några inte. Jag föreställer mig att det också i de senare fallen faktiskt fanns inre stolpar.135 Att det skulle ha rört sig om rena ramverkshus, och det utan jordgrävning, ser jag som mindre troligt, då den kunskapen i så fall skulle ha uppstått helt oförmedlat i Kaupang och sedan försvunnit, till skillnad från Birka där man under många år ägnade sig åt ramverkshus med en kombination av syll och jordgrävda stolpar. Förhållandena i Kaupang är inte tydliga, inte som i Birka med hörnsten eller som i Sanda med runtgående syllstensrad. Den stora fördelen med icke-jordgrävda stolpar är att man avsevärt minskar problemet med ruttnande stolpändar. Men konstruktionen förutsätter ett annat sätt att tänka vad gäller stabiliteten, att man vågar släppa förankringen i marken och satsa på syll och välgjorda sammanfogningar och förstyvade väggar. Vi har kunnat se att byggarna i Birka ägnade sig en hel del åt syllkonstruktioner redan när stolparna var jordgrävda. Det är rimligt att tänka sig att detta arbete så småningom ledde fram till försök med icke-jordgrävda stolpar, något som ju tidigare kan ha förekommit sporadiskt i andra sammanhang, men som man nu försökte tilllämpa konsekvent i ramverkshus. Om detta först gjordes på landsbygden eller i staden är osäkert, men som jag ser det är det mycket som talar för att Birka med sin ansamling 130

Schietzel (1981), s. 37. Roar Hauglid: Norske stavkirker. Bygningshistorisk bakgrunn og utvikling, Dreyer, Oslo (1976), s. 50 samt bilder 34-37 s. 43-46. 132 Hauglid (1976), s. 45 samt bilder 25-25 s. 33-34 och 30-31 s. 38-39. 133 Jämförelsematerial finns i Zimmermann (1998). 134 Pilø (2007b), s. 216. 135 Beskrivningen av de husen för snarast tankarna till de folkvandringstida husen i Eketorp på Öland med inre bärande stolpar som stod på kalksten (se sid. 76, not 120) – såvida inte Kaupang hade stolpar vars spår inte påträffats. 131

79

av hus utgjorde ett slags kunskapscentrum för byggandet, så att idéer lätt togs upp, även om de uppstått på annat håll. Var innovationerna än gjordes, så låg Birka i framkant. Man kan ställa sig frågan om det var yrkesfolk som byggde i Birka. Enligt Björn Ambrosianis uppfattning kan det ha varit det, därför att man kan bedöma att det fanns ett behov av folk som ägnade sig åt virkeshantering och byggande. Detta förefaller också mig rimligt, i synnerhet som befolkningen innefattade en del personer av främmande härkomst, som alltså inte hade någon förankring i trakten. Husen var inte långlivade, så byggnadsverksamheten var omfattande, åtminstone under 800- och 900-talen. Den relativt snabba utvecklingen av syllbyggande och sedan försök med icke-jordgrävda stolpar skulle möjligen kunna tyda på att de som byggde var personer som ägnade mycket tid åt att utveckla sitt byggnadskunnande. Om dessa personer i så fall enbart byggde inom staden, eller om de också var verksamma på landsbygden, är en öppen fråga, likaså i vilken relation de stod till sina uppdragsgivare. Ingenting tyder på att det fanns några särskilda regler för byggnadernas utformning, givna uppifrån av kungen eller någon annan. Så pass stor är variationen ändå. Egenheten med trapetsoida planformer kan knappast ha varit utfärdad, utan uppkommen i praxis. Omständigheterna att hus ibland läggs parallellt med tomtgräns eller precis i läget för närmast föregående hus är ganska naturliga saker, som en byggare gärna kan göra utan några bestämmelser. Husens livslängd tycks ha varit kortare i Birka än i Sigtuna. Varför är inte klart, men kanhända försökte man i Sigtuna i större utsträckning hålla avfall och smuts på litet avstånd från husen, så att ruttnandet inte gick riktigt lika fort. Det kan också ha funnits en skillnad i virkeskvalitet. Några drag hos husen, som är värda att notera, är att de ibland tydligt hade två rum, ett större med härd, som var verkstads- och bostadsrum, och ett mindre förrum. Vidare att bänkar ibland förekom efter väggarna, åtminstone i de yngre husen, att några av de yngre husen hade trägolv – en standard som inte förekom på landsbygden – och att härdar kunde vara placerade på olika ställen: i hörn eller mitt på golvet. Och här kan man i det utgrävda materialet inte se någon särskild tendens över tiden när det gäller härdens placering. Det finns några viktiga saker som vi inte vet så mycket om. Det är framför allt hur sammanfogningarna i ramverket var utförda. De bör ha varit någon form av tappar och hål. Dessa sammanfogningar är av stor betydelse för husens stabilitet och för hela byggnadstraditionen. Vi vet också mycket lite om väggfyllningarna i ramverket. Några lerbitar visar grenavtryck från flätverksvägg.136 På några ställen har påträffats flätverk utan syll. En stavverksvägg är tydlig i ett fall. Det finns indicier på att träfyllning varit relativt vanlig. Det kan man förmoda på grund av stora mängder aska – men långt ifrån alla hus har brunnit, och de som bara rivits eller förfallit har i allmänhet inte lämnat några tydliga spår. Det är värt att notera att renodlade träkonstruktioner – alltså skiftesverk – fanns i Birka både i stadsvallens bröstvärn137 och i gravkamrar. Huruvida träfyllning i husen vanligen har bestått av liggande eller stående bräder vet vi inte. Det finns exempel på hus med olika fyllning i olika delar av väggen.

136

137

Björn Ambrosiani muntligen oktober 2006. Holmquist Olausson (2001), s. 11.

80

Vi vet heller inte så mycket om virkeskvalitet och virkesdimensioner. I stadens tidiga historia hade man god tillgång till virke på ön, både ek och furu.138 De äldsta husen kan alltså ha haft virke med god kvalitet och relativt grova dimensioner, även om det inte framgår av utgrävningen. Vartefter som öns träd höggs ner, blev man sannolikt tvungen att bygga med klenare virke. När man senare började hämta virke från andra håll, bör man under en tid åter ha haft större valmöjligheter. Under en och samma period kan det därför ha förekommit ganska stor variation bland husen i virkets kvalitet och dimensioner. Flätverk med lerklining gav alltid möjlighet till virkesbesparing jämfört med skiftesverk, men det framgår inte tydligt av lämningarna hur stor frekvensen av respektive byggnadssätt var eller om detta ändrades med tiden. Stora mängder aska tyder snarast på att man faktiskt använde ganska mycket trä. Samma sak med taktäckningsmaterial. Det finns ett tydligt belägg på torvtak (det hus från andra fjärdedelen av 900-talet som har brunnit), men i övrigt kan vi bara gissa på trätäckning (också på grundval av stora askmängder) och vasstäckning. Dimensioner på stolpar kan man ibland dra vissa slutsatser om. Stora hål har haft runda stolpar. I övrigt tycks 10 x 10 cm fyrkantiga stolpar ha varit en vanlig dimension; några få är så stora som 15 x 15 cm.139 I den tidigare nämnda markradarundersökningen av en yta längre från stranden än den utgrävda ytan visar sig ett gatu- och tomtmönster som kan tyda på lite mindre hus än de utgrävda. När det gäller andra drag hos husen ska man nog också vara försiktig med generaliseringar av grävresultatet. Min genomgång här avser alltså det som har påträffats inom den grävda ytan. Idén att överhuvudtaget bygga ramverkshus följde sannolikt med stadsbyggnadsidén, där man kan se förebilder i Dorestad och Ribe – det senare i varje fall när det gäller tomtplan. Möjligen kom också idéer från det ungefär samtida Åhus och från Wollin, där olika typer av huskonstruktion förekom, och kanske också från Gotland. Birkahusens konstruktion skiljer sig från Dorestads, och även från det senare anlagda Hedebys, i det att yttre snedsträvor saknas. Det är otydligt vad som fått byggarna i Birka att bygga sina hus utan yttre snedsträvor – om sådana hus också förekomit i Ribe eller Åhus, eller om man hämtat idéer från Wollin (där jag inte kunnat utläsa klart hur husen var byggda, men troligen utan yttre snedsträvor) eller om idéerna utvecklats inom Mälardalsregionen. Den tvårummighet som förekommer kan möjligen ha förebilder i Dorestad och kanske i Ribe. I Hedeby förekom både två- och trerummiga hus.140 Tydligen fanns en sådan tradition på den nordvästra delen av kontinenten. I Staraja Ladoga fanns både en- och tvårummiga hus141, men det ligger närmare till hands att tänka sig inflytande från ramverkshusen i de västliga städerna, eftersom tekniken hämtades därifrån. Även Wollin hade en del tvårumshus.142 I de västliga tvårumshusen brukar det ena rummet vara större och det andra mindre, som i Birka. Den växlande härdplaceringen tyder på ganska fritt val mellan förebilder. I Dorestad har härdar inte påträffats.143 I Hedeby och Kaupang hade man mitthärd.144 Staraja 138

Magnus Sjöholm muntligen november 2007. Björn Ambrosiani muntligen oktober 2006. 140 Schietzel (1981), s. 43f. 141 Sedov, red. (1985), bildmaterial. 142 Filipowiak (1986), s. 10. 143 Prummel (1983), s. 46. 139

81

Ladoga hade till en början mitthärd, men så småningom uppträdde också hörnhärdar145, och i Novgorod fanns både mitthärdar och hörnhärdar.146 Bänkar förekom i de västliga städerna147 och i Wollin148 men nämns inte i de ryska rapporterna. I Kaupang hade man avdelade sidopartier som inte var upphöjda över golvet i mitten.149 Trägolv fanns i regel i de ryska städerna men bara undantagsvis i de västliga. I Wollin förekom både trägolv och lergolv, men det är inte klart om golvtypen var förknippad med någon viss huskonstruktion. De hörnhärdar som har påträffats i Birka ligger inte alltid i hushörn, utan också i bänkhörn. När man ser på tänkbara förebilder, så fanns hörnhärdar från Wollin och österut, och bänkar från Wollin och västerut. Antingen har Birka-folket blandat impulser från olika håll så som de har funnit för gott, eller också har Wollin haft stor betydelse som impulsgivare, i varje fall under senare delen av Birkas existens. En mängd importvaror från Wollin150 motsäger inte detta. Wollin är den enda staden under den här tiden, som har en så stor flora av huskonstruktionstyper och av byggnadsdetaljstyper. Wollin tycks ha varit en mötesplats för många traditioner. Ett hus av helt annan typ fanns under 900-talets andra hälft på en höjd söder om staden, ett stort hus som fungerade som samlingsplats för krigare.151 Det var en variant av stavverkshus med ett fåtal inre bärande stolpar. Detta och andra liknande hus avser jag att återkomma till i senare arbete.

Sammanfattning av ramverksbyggande Det är osäkert om det överhuvudtaget förekom ramverksbyggande i Mälardalen före Birka. I vilket fall som helst visar Birka den första större mängden ramverkshus i Mälardalen, med byggande i en omfattning som har skapat en tradition. Ramverkshus av olika slag återfinns på landsbygden efter det att Birka anlagts, vilket visas av några få exempel, men hur snabbt och på vilket sätt den traditionen utvecklades krävs mera studier för att kunna säga något om. Sannolikt kommer bilden av detta aldrig att bli särskilt tydlig, då det skulle kräva att man gjorde många fler utgrävningar där man hade turen att träffa på många fler vikingatida hus. Ramverkshus är också vad som byggs i Sigtuna: när staden anläggs är det enbart ramverkshus, och när sedan knuttimring dyker upp på 1000-talet har ramverksbyggandet en fortsatt stor omfattning.

144

Schietzel (1981), s. 44; - Pilø (2007b), s. 217. 145 Sedov, red. (1985), bildmaterial. 146 Thompson (1967), bild 42 s. 39; - Khoroshev-Sorokin (1992), s. 136. 147 Schietzel (1981), s. 44. - Också i yngre städer som Dublin – se Patrick F Wallace: The Viking Age Buildings of Dublin, Royal Irish Academy, Dublin (1992). 148 Filipowiak (1986), s. 11. 149 Pilø (2007b), s. 217. 150 Björn Ambrosiani muntligen november 2002. 151 Lena Holmquist Olausson, Laila Kitzler Åhfeldt: Krigarnas hus. Arkeologisk undersökning av ett hallhus i Birkas garnison, RAÄ 35, Stockholm (2002), s. 11ff.

82

Vissa tecken tyder på att den nya tekniken till en början inte hade någon högre prestige. I Birka var det hantverkare och köpmän som bodde och verkade i ramverkshus i stadens centrala del – vilken utgjorde största delen av staden – medan en mindre grupp aristokratiskt präglade hus av traditionell typ med inre stolpbärning låg avskilt på en höjd.152 Det betyder inte att det enbart var enkelt folk som höll till i centrala Birka, åtminstone inte när staden hade existerat en tid. Konsumtion av lyxbetonade varor tyder snarare på en sorts jet set, kanske en modernare grupp människor. Det kan ha bidragit till att stadens byggnadsskick så småningom fick ökad acceptans. Och i Sanda behölls den gamla huvudbyggnaden med inre stolpbärning under lång tid, samtidigt som (mot slutet av denna tid) ekonomibyggnader synbarligen började utföras i ramverk. Men från sent 900-tal eller omkring år 1000 finns också exempel på huvudbyggnader i ramverk, nämligen i Pollista. Det är en medelstor gård, där man möjligen inte satsade lika mycket på status som i Sanda. Även i Pollista hade det tidigare funnits ett hus med inre stolpbärning, tämligen långt, som sedan överlagrades av det ovan beskrivna fähuset. Huset med inre stolpbärning behölls alltså inte, som i Sanda, men orsaken till det vet man förstås ingenting om. Alla skäl behöver inte vara helt rationella. I brytningstider kan olika individer och olika släkter ha olika värdering av tradition respektive förnyelse.153 Dateringarna är för övrigt grova. Från 1000-talet finns exempel på ramverkshus i Gredelby. Då har vi kommit så pass långt fram i tiden att den äldre hustypen med inre stolpbärning försvinner. Även i Sanda bygger man då ett nytt bostadshus i skiftesverk. De förekommande tekniska varianterna av ramverk är flätverk med lerklining, skiftesverk och stavverk. I Birka är det sannolikt att alla dessa varianter förekom. Att man byggde i skiftesverk på landsbygden ger också ett stöd för förmodan att det fanns skiftesverk i Birka. Pollista har skiftesverk i de tidigare beskrivna husen. I Sanda och Gredelby är det oklart vilka väggfyllningar det har varit. I Sigtuna finns både tydliga flätverkshus och mycket troliga skiftesverkshus, till och med ett tydligt sådant. Från och med ett stycke in på 1000-talet byggs flätverkshusen i Sigtuna i ett speciellt, ganska likartat utförande, som verkar vara typiskt för staden Sigtuna och de behov som invånarna där hade. Stavverk verkar ha förekommit mera sparsamt. Det utvecklades ingen omfattande tradition med stavverk – till skillnad från i Norge. Av det relativt tydliga materialet i Sigtuna framgår, att själva ramverket är utfört på ett annat sätt vid skiftesverk än vid lerklinat flätverk. Om detta alltid varit fallet vet vi inte, t ex om denna skillnad förekom också i Birka. Både ek och furu tycks ha varit vanliga träslag. Andra träslag kan ha använts till vissa byggnadsdelar. Björk förekom till exempel i det brunna huset i Birka.154 Ramverkstekniken har smidigt låtit sig användas för olika funktioner och olika husmått. I Birka förekom rektangulära tvårummiga hus ca 5 x 8 meter, där det ena rummet var kvadratiskt, hade härd och användes till verkstad och bostad, och det

152

Holmquist Olausson (1993), s. 100 och karta s. 87. Detta är ett förhållande som kan gälla förändringsperioder i olika tider och på olika håll. Det visar sig till exempel under senare delen av 1800-talet och förra delen av 1900-talet i en by i Malung, Dalarna, vilket framgår av en studie som jag har gjort. Se Karin Rosberg: Grönlands by i Malung 1850-1980. Från bondby till kommuncentrum, Konsthögskolans arkitekturskola, Stockholm, och Dalaförlaget, Malung (1989). 154 Ambrosiani-Erikson, vol. 3 (1993), s. 11. 153

83

andra var ett förrum som också hade husets ingång utifrån. Men det fanns också både större och mindre hus, och man kan inte utesluta att något hus hade fler än två rum. På landsbygden har husen synnerligen varierande former och mått. De stora mångfunktionella traditionella husen, ett fåtal på varje gård, började ersättas av flera, mindre och specialiserade hus – vi ser exempel på det i grophusen i Sanda från 800talet. Den processen var alltså inte förknippad med ny husbyggnadsteknik utan hade ekonomiska orsaker. Men ramverkstekniken kunde väl tillgodose behovet av ett differentierat byggnadsbestånd och blev, när den slog igenom på landsbygden, betydligt vanligare än grophusen. Grophus är svala och fuktiga, vilket är fördelaktigt för till exempel textilt arbete, men i andra fall var tydligen ramverkshusen att föredra. De tidigaste ramverkshusen i Sanda var mycket små och skiljer sig därmed helt från Birkas hus. I Sanda, där många hus tillsammans utgjorde en gårdsenhet, hade man naturligtvis helt andra behov än i Birka. De minsta husen i Sanda tycks i mått och funktion vara arvtagare till grophusen. Man föredrog alltså i vissa fall ramverkshus framför grophus, men inte desto mindre var det under 800-talet enbart grophusteknik som användes i de små verkstadshusen. Det skulle kunna tyda på att ramverkstekniken allmänt började utnyttjas senare på landsbygden än i Birka. Sanda var som sagt en stor och resursstark gård, som väl inte torde ha varit på efterkälken i förhållande till andra gårdar. Senare, under 1000-talet, byggdes också större ramverkshus i Sanda, rektangulära. Åtminstone något av dem var, som nämnts ovan, ett bostadshus troligen i skiftesverk (ovanpå huset med inre stolpbärning), ca 22 meter långt och 8,5 meter brett.155 Här visar sig alltså det agrara hushållets behov av ett relativt stort bostadshus, som i någon mån är arvtagare till det traditionella med inre stolpbärning, även om några av dettas funktioner är utflyttade till mindre hus. Också i Pollista och Gredelby är bostadshusen tämligen långa – 10 meter respektive 18,5 meter – och i varje fall i Pollista uppdelat i ett mycket litet rum och ett större huvudrum med härd. I Pollista finns också, förutom de hus som beskrivits tidigare, en liten ekonomibyggnad i ramverk. På en samtidigt existerande granngård fanns både rektangulära tvårummiga hus och ett par grophus.156 Det tidigare beskrivna fähuset är en intressant byggnad, som visar att man prövade ramverkstekniken i ganska fri utformning för sina behov. I Sigtuna utvecklades ganska snart ett system med flera ettrumshus på varje tomt, men enstaka tvårumshus förekom. I Sigtuna skilde man på 1000-talet mycket tydligt mellan olika funktioner på ett sätt som man inte hade gjort i Birka. Det är mycket troligt att sättet att tänka i Sigtuna var präglat av den utveckling som försiggått på landsbygdens gårdar med funktionsuppdelning. Tomtnyttjarna i Sigtuna var personer som också hade gård på landet. Men hur det var i Sigtunas allra första skede är oklart. I S:ta Gertrud, och också i ett intilliggande kvarter (Urmakaren)157, ser husen ut att ha använts både som verkstad och som bostad, alldeles som i Birka. Sigtunaforskare anser att hantverket till en början knappast hade någon större omfattning än till husbehov eller lokalt behov. Detta har jag ingen uppfattning om, men den omständigheten att det inte fanns separata verkstadshus säger i och för sig inte att inte hantverk kunde bedrivas i

155

Kylhlberg-Göthberg-Vinberg (1995), s. 198. Hållans-Svensson (1998), s. 33. 157 Ros (2001), s. 90. 156

84

större skala – så skedde ju i Birka, och Sigtuna anlades mycket snart efter det att Birka övergavs. Sigtunas tidigaste byggande visar en oenhetlighet i både husens disposition och i ambition och tekniskt kunnande. Det styrker tanken att husen byggdes av olika familjer med gårdar på landet, där man mycket väl kan tänka sig att familjerna hade varierande intresse och varierande kunskaper. Detta byggande har en annan karaktär än det man kan se av Birkas, och vad jag kan se är det inte samma personer som har byggt i Birka och Sigtuna, med reservation för att Birkas yngsta lager är bortplöjt och inte kan ses. Antingen var det en annan befolkning i Sigtuna än i Birka, eller, om det faktiskt i någon utsträckning var yrkesfolk som byggde i Birka, så verkar de inte ha blivit engagerade i Sigtuna, utan har spridit sig och kanske arbetat som ambulerande hantverkshjälp i regionen. Med det tar jag inte ställning till vem som grundade Sigtuna, eller om vederbörande var densamma som senast haft makten i Birka eller någon konkurrent. Sigtuna var en annan typ av stad än Birka – till exempel utan det försvarsverk som Birka hade – och liknar i mycket andra städer som grundades vid ungefär samma tid: Trondheim, Lund och lite senare Oslo. På något sätt hade Birka blivit otidsenligt, och Sigtuna var den nya tidens stad. Det är skäl nog för att byggandet i Birka och Sigtuna ska se lite olika ut, helt oavsett den pågående maktkampen och vem som dominerade den. Om Sigtunas lokalisering längre in i Mälaren enbart hade att göra med var skepp kunde ta sig fram, sedan landet höjts och skeppen blivit större, eller om det också var ett sätt för en härskare att lättare börja på helt ny kula låter jag vara öppet. Men några drag som fanns hos Birkas hus har alldeles tydligt slagit rot i Mälardalsregionen. De finns på landsbygden och också redan tidigt i Sigtuna och blir snart förhärskande där: för det första användningen av syll, för det andra stengrundläggning till syllen, och för det tredje konstruktionen med icke-jordgrävda stolpar. Detta är kärnan i Mälardalens byggande och skiljer Mälardalens 900- och 1000-tal från andra regioners. Det börjar komma längre söderut under 1000-talet men inte i samma omfattning som i Mälardalen, och ofta utan stengrundläggning. Det kan finnas i andra trakter i Mellansverige och i Norrland, något som jag avser att återkomma till i senare studier. I vilken utsträckning jordgrävda stolpar fortfarande förekom på landsbygden parallellt med icke-jordgrävda återstår att studera. Sanda, Pollista och Gredelby tyder på att båda teknikerna användes. I Birka hade härdarna haft varierande lägen efter behov och kanske efter smak. I husen på landsbygden är det tydligt att de större husen, bostadshusen, har mitthärd, och de mindre, verkstadshusen, har hörnhärd. I grophusen låg härden också ofta i ett hörn. I Sigtuna återkommer detta i viss mån. Mer om detta i senare avsnitt om Sigtuna. Några drag som funnits i vissa av Birkas hus försvinner på ett påfallande sätt. Trägolven är borta ur traditionen i och med att Birka överges under senare delen av 900-talet. I Sigtuna finns i stort sett bara lergolv och jordgolv under hela 1000-talet, likaså på landsbygden, detta till skillnad från Norge. Några 1000-talshus i Sanda ser dock ut att ha haft uppläggningsanordningar för golv.158 Bänkarna i Birka finns inte på landsbygden (utom möjligen några osäkra undantag) och inte heller i Sigtuna-traditionen – också till skillnad från Norge.

158

Åqvist (2006), s. 30.

85

Nästa sida: Bild 42. Översikt över städer som nämns i texten och de byggnadstyper som förekommer där. Obs. att detta inte är en realistisk karta utan en översikt. Alla dessa städer har inte funnits samtidigt. Grovt sett har Birka och Kaupang funnits före 950, Novgorod, Gdansk, Sigtuna, Trondheim och Oslo efter 950, och Staraja Ladoga, Hedeby och Wollin under båda perioderna. Symbolerna anger vanliga byggnadssätt. Enstaka undantag är inte angivna. Så t ex finns enstaka knuttimrade hus i Hedeby, enstaka ramverkshus i Trondheim och Oslo, och enstaka hus i Birka som har härd i hörnet av mullbänken. Ritning förf. – A survey of the towns mentioned in the text and their predominant building customs. Not all the towns existed at the same time.

86

87

Knuttimring i Mälardalen Sigtuna När det gäller knuttimring har Sigtuna inte bara givit det största utgrävda vikinga-tida husmaterialet i Mälardalen (som fallet är med ramverkshusen), utan till och med det enda odiskutabla materialet. De tidigaste knuttimrade Sigtunahus som har grävts fram är från omkring 1010 – möjligen några få år tidigare; dateringarna har alltid en viss osäkerhet. Från omkring 1030 blir de något fler, men under lång tid framöver förekommer skiftesverk och lerklinat flätverk parallellt med knuttimringen.

S:ta Gertrud Det äldsta någotsånär väldokumenterade exemplet på knuttimring grävdes fram i kv. S:ta Gertrud 1983, i samma utgrävning som förut omtalats och där det äldsta lagret hade skiftesverkshus.159 I det tredje lagret nerifrån – mycket grovt daterat till 1005-1010 – fanns rester av en tydlig knuttimring med delvis bränt material. Ett hörn, det nordöstra, var bevarat i sin helhet med en lång stock åt vartdera hållet plus en kort stockbit under en av dem. Övriga delar av huset låg utanför grävytan. Stockarna var 16 resp. 18 cm tjocka, och knutskallarna var så långa som 40-45 cm.

Bild 43. Knut i kv. S:ta Gertrud omkr. 1010. Foto från öster. Från Bäck-Carlsson (1994). – A notch in Sigtuna from about AD 1010.

Knuten beskrivs i rapporten som "rännknut", men jag har en avvikande uppfattning om typen av knut. Det var säkert en rundknut, dvs. utan några halsningar på undersidan av stocken. Jag återkommer till detta nedan.

159

Bäck-Carlsson (1994), s. 28-32.

88

Ett försök gjordes att dendrodatera en av stockarna, men det visade sig omöjligt att göra, därför att virket var alltför snabbvuxet. Det tolkas som att trädet har vuxit på något ljust ställe, kanske vid stranden.160 Under stockarna låg glest lagda syllstenar, ca 2 dm i diameter, sammanlagt tre stycken inom grävytan. Byggnaden var ca 4,5 meter bred och hade härd i ena hörnet (det nordvästra) och lergolv. Hela huset låg i nästan samma läge som sin skiftesverksföregångare i tidigare skede och hade härden i samma hörn.

Bild 44. Kv. S:ta Gertrud omkr. 1010. På västra tomten syns den knut som är avbildad på foto bild 43. På östra tomten är det också tydligt fråga om en knut. Från Bäck-Carlsson (1994). – Two plots in Sigtuna about AD 1010. In the left plot one can see the corner whose notch is depicted in fig. 43.

På granntomten fanns också ett knuttimrat hus vid samma tid, vars nordvästra hörn var bevarat med en tydlig knut med långa skallar. Knuten var dock inte lika välbevarad som den förra, och typen gick inte att fastställa. Syllstockarna var 18 cm tjocka och låg på glest lagda syllstenar, varav två under hörnet. I detta hörn fanns en härd. De två grannhusen var alltså ganska lika varandra. I det följande skedet fortsatte man inte med knuttimring. På den ena tomten byggdes ett hus i flätverk med lerklining161 , beskrivet tidigare s. 36 (den andra tomten fick ingå i en nyanlagd kyrkogård). Det hade en syll som var "knutad" i hörnet, enligt 160

Kenneth Svensson muntligen november 2004. Försöket till dendrodatering gjordes av Thomas Bartholin. 161 Bäck-Carlsson (1994), s. 32-37.

89

rapporten, och det betyder sannolikt att syllstockarna var huggna halvt-i-halvt med skallar. Dock tycks ramverket ha varit något kraftigare än i de flesta flätverkshus som beskrevs i förra kapitlet. Här var syllen 15 cm tjock och hade något större och glesare störhål än de tidigare beskrivna. Enstaka syllstenar fanns. Det finns ingenting särskilt i fyndsammanhanget som förklarar varför man inte fortsatte med knuttimring. Antingen hade huset en annan funktion (det var också annorlunda placerat på tomten än föregående hus), eller också föredrog byggaren flätverk – det kan ha varit en annan byggare än den föregående. Tomten kan ha givits en liknande organisation som tomterna i Trädgårdsmästaren och Professorn med flätverkshus närmast gatan.

Trädgårdsmästaren I kv. Trädgårdsmästaren, som var en betydligt större utgrävning både till ytan och till antalet bebyggelselager, finns flera exempel på knuttimrade hus från 1000-talet. Någon grävrapport har dock aldrig publicerats. Ett par av husen finns summariskt be-skrivna i artikel. Det äldsta funna knuttimrade huset finns inte beskrivet alls men tillhör en fas med bebyggelse från omkring 1000 eller strax efter,162 alltså möjligen något tidigare än S:ta Gertrud, men dateringen är inte exakt.163

Bild 45. Knuttimrat hus i kv.Trädgårdsmästaren omkr. 1050. Det är byggt på en stengrund som har tjänat som grund också för de hus som tidigare legat på samma plats. Ingången uppfattas av utgrävaren ha legat mitt på nordöstra långväggen, som vetter ut mot en träbelagd passage längs hela tomten. Detta hus låg på samma tomt som den i förra kapitlet beskrivna smedjan, i en byggnadsfas efter denna denna och strax bortom från gatan räknat. Huset har avsevärt mycket kortare knutskallar än husen i S:ta Gertrud. Från Pettersson (1991) med norrpil tillagd av förf. – A corner timbered house from about AD 1050.

162 163

Björn Pettersson muntligen maj 2007. Om dateringen, se s. 30, not 29.

90

Därefter fanns tydliga knuttimringslämningar på olika tomter i något eller några fall i varje skede. Det kan eventuellt ha funnits flera, som inte har lämnat några tydliga spår.164 I ett skede omkring 1050 fanns ett hus med nästan ett helt syllvarv bevarat med ca 18 cm tjocka stockar och endast 1 dm långa knutskallar.165 Huset var byggt på en rad av tättlagda syllstenar som gick runt om större delen av huset. Denna syllstensrad hade också utgjort grund för husen i de närmast föregående två skedena, vilket visas av stenarnas relation till flera olika lergolv. Vilken konstruktion de föregående husen hade gick inte att se. Möjligen var de också knuttimrade, så att samma typ av konstruktion funnits på denna stengrund i alla skedena. Husets yttre form höll sig alltså konstant under skede efter skede. Huset var ca 4,5 x 5 meter och hade hörnhärd och lergolv. Knuttypen uppges, liksom alla knutar i Trädgårdsmästaren, vara en rännknut, men samtidigt uppges att det inte finns några synliga bevis för någon halsning. Jag anser dock att det precis som i S:ta Gertrud rör sig om rundknut. Från husets västra hörn är ytterändan på en stock konserverad, och jag har haft tillfälle att se den. Stocken är 15,5 cm tjock och har ett överhugg som är mycket ojämnt utfört. Det har i princip sneda sidor och plan botten. Sidorna är ojämnt sneda, botten är knagglig och ca 14 cm bred. Knutskallen är 11 cm lång.

Bild 46. Stockända från västra knuten i huset på bild 45, omkr. 1050. Stockens tjocklek är 15-16 cm och knutens hals är 7 cm hög. Foto förf. maj 2003. – The end of a log from the house in fig. 45. It is 15-16 cm thick, and its neck (its narrowest part) is 7 cm high.

Botten är alltså nästan lika bred som stocken är tjock – och ovanliggande stock, den som ska ligga i haket (urhugget), har förmodligen haft ungefär samma tjocklek. 164

Björn Pettersson muntligen maj 2007. Pettersson (1991), s. 41 f. Uppgiften om att huset tillhör detta skede har jag fått muntligen av Björn Pettersson i maj 2007.

165

91

Passningen kan inte ha varit särskilt god. Jag ser det som uteslutet att den ovanliggande stocken har haft någon halsning på undersidan – det skulle ha gjort passningen ännu sämre. Här är det helt klart fråga om en rundknut. Skälet till att sidorna i haket har huggits sneda och botten platt är att det är enklare att hugga så än att göra haket runt som en halvcirkel. Här vill jag jämföra med knuten i S:ta Gertrud. Någon närbild på den knuten finns inte publicerad i rapporten, och i materialet på Riksantikvarieämbetet går ett sådant foto tyvärr inte att återfinna. Jag har visat ett foto av Trädgårdsmästar-knuten för grävledaren i S:ta Gertrud-grävningen, och han menar att knuten i S:ta Gertrud var mycket lik den i Trädgårdsmästaren.166 Jag drar alltså den slutsatsen att det också i S:ta Gertrud handlade om en rundknut där haket gjordes på ett förenklat sätt. Båda dessa knutar, med ett tidsmellanrum på ca 40 år, är klumpigt utförda. Det kan ha varit ett hastigt arbete med låg ambition. De kan också ha varit huggna av ovana händer. Varken i S:ta Gertrud eller Trädgårdsmästaren har man kunnat se något långdrag i stockarna, men i inget fall anses stockarna vara så välbevarade att man helt skulle kunna utesluta långdrag. I Trädgårdsmästaren har man påträffat mossrester både i knutar och mellan stockar.167

Ett tidigt fynd Ytterligare en knut – eller vad som möjligen skulle kunna vara en knut – från Trädgårdsmästaren har konserverats, och jag har sett den. Den kommer dock inte från något knuttimrat hus utan har utgjort jordgrävd stolpe i ett ramverkshus med flätverk, närmare bestämt det hus från kvarterets allra äldsta skede som jag tidigare har beskrivit, det med de tre snedställda yttre stödbräderna.168 Denna stock är endast 13 cm tjock och har ca 17 cm från ändan ett hak som ser ut ungefär som ett knuthugg med något sneda sidor och plan botten. Det finns ingen anledning att utforma en stolpe på det sättet, så det troligaste är att stocken har haft en tidigare användning som stock i ett knuttimrat hus eller möjligen som syllstock i ett skiftesverkshus. I så fall skiftesverk med icke-jordgrävda stolpar, som möjligen förekom på landet (osäker datering i Sanda) men som hittills inte är påvisat i Sigtuna så tidigt. I botten på haket sitter en dymling, ca 2 cm tjock. Den har heller ingen funktion i stolpen utan måste härröra från tidigare användning. Botten på haket är 13 cm bred, lika bred som stocken är tjock. Den stock som har legat i har säkert haft rund undersida, om det varit fråga om knuttimring. Och då har det alltså varit en rundknut. Detta hak är för övrigt jämnt och tämligen väl hugget till skillnad från det tidigare beskrivna, som är 70 år yngre. Stocken är dendrodaterad till 981 plus minus 2 år.169 Hela denna bebyggelsefas i Trädgårdsmästaren är daterad till ca 980. Om stocken har haft en tidigare användning, måste denna ha varit mycket kortvarig. Eller också har stocken förberetts för en användning som aldrig har blivit av.

166

Kenneth Svensson muntligen november 2004. Kenneth Svensson resp. Björn Pettersson muntligen april 2003. 168 Björn Pettersson muntligen april 2003. 169 Björn Pettersson muntligen april 2003. 167

92

Bild 47. Stockända från stolpe i kv. Trädgårdsmästaren omkr. 980. Stockens tjocklek är 13 cm. Lägg märke till dymlingen i knuthakets botten. Denna stock har alltså inte ingått i något knuttimrat hus, åtminstone inte på den här platsen, utan har utgjort en stående stolpe i det flätverkshus utan syll, som är beskrivet i föregående kapitel. Foto förf. maj 2003. – The lower end of an earthfast post in Sigtuna from about AD 980. The log has a notch cut which had no use in a post, but had possibly been intended for corner timbering—but where?

Bild 48. Samma stockända som på föregående bild. Foto förf. maj 2003. – The same log as in fig. 47.

93

Det här fyndet reser naturligtvis frågan huruvida knuttimring har förekommit i regionen så tidigt som 980. I så fall kanske inte i Sigtuna utan någonstans på landsbygden. Man kan tänka sig att en del virke fraktades till staden från omgivande trakter i stadens anläggningsskede. Jag har diskuterat denna stock och dess skåra med erfarna timmermän på Dacaposkolan i Mariestad. De tvivlar på att stocken härrör från knuttimring, framför allt därför att den är såpass klen som 13 cm. Man brukar behöva 17-18 cm och gärna mer, för att det ska gå att hugga knutar som håller. De menar att syllstock i skiftesverk är en mera trolig användning.170 Jag kan dock tänka mig att en tidig och oerfaren knuttimrare kan ha använt klent virke, och kanske föll försöket inte så väl ut. Någon annan teknik än skiftesverk kan det inte ha varit om det var ramverk. Stocken har inga urgröpningar för vare sig stående stavar eller flätverkskäppar. Ett skiftesverk kan ha haft bålar som legat direkt mot syllen, och stolpen måste ha varit intappad i den korsande syllstock som inte finns kvar. Men varför sitter det då en dymling i haket? Hur man än vänder på saken, är detta fynd gåtfullt.

Byggnadstekniker i det tidigaste Sigtuna De äldsta huslämningarna i Sigtuna är som nämnts från omkring 980, och det finns många lämningar från denna första tid. De är alla byggda i någon form av ramverksteknik. Ingenstans har man funnit lämningar efter knuttimrade hus som varit äldre än 1005-1010. Så pass mycket är utgrävt, att man borde ha hittat knuttimring, om sådan funnits. En relativt stor grävning gjordes 1999-2000 i kv. Professorn snett över Stora gatan från Trädgårdsmästaren räknat. Resultaten är inte publicerade, men enligt uppgift ger den en bild som är mycket lik Trädgårdsmästarens.171 Det var alltså en period på ca 25 år i början av stadens tillvaro, då ingen knuttimring förekom. Det vore mycket intressant att veta vad som fanns på landsbygden vid samma tid. Hittills har man inte funnit någon säker vikingatida knuttimring på landsbygden. Men invånarna i Sigtuna anses ha haft mycket nära förbindelser med gårdar på landet, så att en stadsgård i själva verket ingick i hushållet hos en lantgård.172 Det finns därför stor anledning att förmoda att byggnadsskicket i staden och på landet höll sig nära varandra, med en viss skillnad som följde av olika funktioner och olika stort utrymme. Knuttimring kan ha förekommit tidigare på landsbygden än i staden – det kanske fanns större experimentutrymme på landet – men det går inte att veta. Man hade å andra sidan anledning att bygga nytt oftare i staden än på landet, därför att husen hade kortare livslängd i staden. Om knuttimring har förekommit, betyder det inte nödvändigtvis att den har haft stor utbredning. Det relativt klumpiga hantverket i knuten från ca 1050 tyder på att det

170

Nils-Eric Anderson, Bengt-Arne Cramby, Kristina Linscott och Peter Sjömar muntligen mars 2005. 171 Mats Pettersson muntligen september 2006. 172 Brita Malmer, Jonas Ros, Sten Tesch: Kung Olofs mynthus i kvarteret Urmakaren, Sigtuna, Sigtuna museum (1991), s. 6.

94

vid denna tid i varje fall inte fanns någon riktigt bred tradition med välutvecklat knuttimringshantverk. I Sigtuna står nu vid Stora Nygatan ett rekonstruerat knuttimrat hus, vars förlaga ska vara Olof Skötkonungs mynthus från omkring 1000. Men utgrävaren uppfattar lämningarna av detta hus – där myntning verkligen bedrevs omkring år 1000 – som skiftesverk.173 Kungsgården i Sigtuna är inte påträffad. Man kan bara gissa att den var byggd i någon form av skiftesverk. Hallbyggnaderna på stadens tomter var i allmänhet byggda i skiftesverk, och det kan ha varit inspirerat av kungsgården.

Ursprunget till Sigtunas knuttimring De tidiga knutar och stockar, som förekommer i Sigtuna, är lika varandra i ut-förandet. Man frågar sig varifrån Sigtunabyggarna har hämtat sina intryck. Vi ska därför undersöka dels vad som förekom i Norge, där introduktionen av knuttimringen tycks ha gått ungefär parallellt med den svenska,174 och dels vad som förekom i en något större omvärld, norra Europa.

Knuttimringens förutsättningar Min studie gäller husbyggande. Men när man talar om knuttimring ska man komma ihåg att knutningstekniken också används i andra konstruktioner än hus: brun-nar, gravkamrar, försvarsvallar och kajkonstruktioner. Kunskapen och användningen av knuttimring i sådana konstruktioner går delvis hand i hand med användningen inom husbyggandet och delvis inte. Man måste därför hålla isär de olika tillämpningarna och vara medveten om att man diskuterar olika saker. Hus ställer andra krav än till exempel brunnar och gravkammare. Invånarna i en region kan mycket väl tillämpa knuttimring i sådana konstruktioner utan att göra det inom husbyggandet. Om man inte bygger knuttimrade hus behöver det inte betyda att man inte är bekant med knutningstekniken som sådan i någon form. Å andra sidan kan kunskap om knuttimring i allmänhet naturligtvis vara ett incitament till att använda den inom husbyggandet. Den viktigaste skillnaden mellan hus och andra konstruktioner är att hus kräver långa virken. För att få stockarna att passa ihop krävs dessutom att de är raka. Raka, höga träd är fura och gran. Det är därför helt naturligt att knuttimrade hus förekommer i barrskogsområden. I områden med ringa tillgång till barrskog kan man mycket väl använda knuttimring i brunnar och befästningsvallar, även om man inte knuttimrar hus. Det träslag som då vanligen används är ek, som mestadels ger betydligt kortare virken än barrträd. Och det räcker gott i brunnar, befästningsvallar och gravkamrar.

173

Ros (2001), s. 89. Läsaren kanske här saknar en redogörelse för den tidiga knuttimringen i Finland, och det med rätta. I det här sammanhanget är det naturligt att jämföra med Norge, därför att samhällsutvecklingen där låg nära den svenska, vilket fallet inte var i Finland på samma sätt. Det betyder dock inte att Finland saknar intresse. Jag hoppas kunna återkomma till Finland i något senare arbete. 174

95

Träslaget har betydelse inte bara för dimensionerna utan också för byggtekniken. När man bygger med barrträd väljer man ut träd av en tjocklek som passar att bygga husväggar med och behöver inte dela stockarna på längden. Det kan räcka med att barka dem, och så timrar man med runda virken. Ek har oftast så tjocka stammar att man klyver dem på längden, antingen radiellt eller tangentiellt. Det senare ger rektangulära eller kvadratiska tvärsnitt på virkena. Runda respektive rektangulära virken medför i sin tur olika principer för utformning av knuten. Bostadshus ställer ytterligare krav på timringen: sådana hus måste också vara täta. Det finns olika sätt att åstadkomma täthet – mera om detta senare.

Tidig knuttimring i Norge Både samhällsutvecklingen och den byggnadstekniska utvecklingen gick tämligen parallellt i Norge och Sverige. Därför är det all anledning att se på den tidiga knuttimringen i Norge och göra jämförelser. Precis som inom det svenska området finns det ändå vissa skillnader mellan olika regioner. Det finns ett par mycket tidiga exempel på knuttimring inom andra konstruktioner än hus: en brunn i Kaupang från strax efter 800175 och en gravkammare i Gokstad från strax efter 900.176 Bägge platserna ligger i Vestfold. Brunnens virken bestod av "thick planks". Närmare måttuppgifter har inte gått att få, däremot att virkena var av ek.177 Rapportens bilder på brunnen visar heller ingen skalstock. Jag uppskattar att virkenas tjocklek kan ha varit mindre än 1 dm och deras höjd mellan 2 och 3 dm. Virkena hade rektangulära knuthugg både upptill och nertill, och knutningen betraktas som väl utförd. Knutningen är i princip likadan som i en 7000 år gammal brunn funnen utanför Köln (se sid. 117), med den skillnaden att stenåldersbrunnen är byggd av radiellt kluvna virken och därför har en mera komplicerad geometri. Den är alltså byggd med stenverktyg. Gravkammaren har två varv runda stockar, som är oprecist hophuggna i hörnen och på olika sätt i olika hörn. Det är en teknik vars princip skiljer sig mycket från den i Kaupang-brunnen. Den låga totala bygghöjden och det slarviga utförandet gör att gravkammaren är mycket omtvistad. Arkitekten och tidigare riksantikvarien Roar Hauglid anser inte att det är tal om någon egentlig knuttimring.178 Arkitekten Arne Berg förklarar den bristfälliga huggtekniken med brådska och att byggtekniken inte var så viktig när gravkammaren ändå skulle döljas i jorden.179 Arkitekten Tryggve Fett menar däremot att det bristfälliga sättet att hugga vittnar om bristande kunskap och vill inte se gravkammaren som riktig knuttimring.180 I vilket fall som helst är inget knuttimrat hus påträffat från denna tid. 175

Pilø (2007b), s. 218f. Gravkammaren finns beskriven på flera håll, exempelvis: - Roar Hauglid: Laftekunst. Laftehusets opprinnelse og eldste historie, Dreyer, Oslo (1980), s. 122f och 127f; - Tryggve Fett: Trebebyggelse fra middelalderske byutgravninger i Norge. Med særlig henblikk på Oslo, i Knuttimring i Norden (red. G. Rosander), Dalarnas museum, Falun (1986), s. 114. 177 Lars Pilø i e-brev april 2007. 178 Hauglid (1980), s. 127. 179 Arne Berg: Norske tømmerhus frå mellomalderen, bd VI, Landbruksforlaget, Oslo (1999), s. 284f. 180 Fett (1986), s. 114. 176

96

Bild 49. Brunn i Kaupang omkr. 800, byggd av tjocka ekplankor med rektangulära hugg i både ovanoch undersida. Från Skre (2007). – A well in Kaupang from about AD 800, made of thick planks of oak with rectangular notches both in the upper side and the underside,

Trondheim I Trondheim har man träffat på flera knuttimrade konstruktioner från åren omkring 1000. Det är den äldsta hittills funna otvetydiga knuttimringen i Norge och i Skandinavien överhuvudtaget av den typ som fick genomslag i en lång nordisk tradition. Den äldsta bevarade knuten ingår i en terrasskonstruktion mot vattnet och är

97

gjord omkring 1000.181 Det intressanta är att denna knut är en tydlig rännknut (findalslaft på norska) med halsningar på undersidan av stocken, alltså en mera avancerad knutform än den vi har funnit i Sigtuna. Den flata botten i knuthaket är bredare än i de rännknutar/findalslaft som sedan utvecklades, men inte så bred som i Sigtunas knutar, och halsningen är tydlig i Trondheim. Knuten är en del av terrassens ram, där två korsande stockar lagts ihop med ett överhugg i den undre och underhugg i den övre, men inte halvt-i-halvt som till exempel syllarna till Sigtunas flätverkshus, utan på ett betydligt mera konstfärdigt sätt.

Bild 50. Knut i träramen till en terrass i Trondheim omkr. år 1000. En tidig variant av knut med halsning, findalslaft/rännknut. Överhugget i den övre stocken ser ut att vara någonting helt annat, som troligen hänger ihop med funktionen som kaj. Någonting kan ha stått där. Från Christophersen-Nordeide (1994). – A corner in a quay terrace in Trondheim from about AD 1000. Notice the bevels.

Från samma tid finns två tydligt knuttimrade hus182, vilka bägge först har byggts med ett rum och snart därefter byggts till med ytterligare ett rum. (Tillbyggnaden har då gjorts via en lodrät stolpe med notspår, där tillspetsade knutstocksändar har stuckits in, alltså med skiftesverksteknik i fogen, samtidigt som de nytillkommande hörnen har knutats.183) Det ena husets bottensyll är dendrodaterad till senast 1004. Husen är ca 4,5 x 10 meter (i sitt tvårummiga skick) och har hörnhärd, trägolv och mullbänkar. Sådan inredning är förknippad med bostadshus. I åtminstone det daterade huset har knuten både överhugg och ett mindre underhugg, och så en kort halsning på stockens undersida. Detta kallas på norska "utviklet 181

Axel Christophersen, Sæbjørg W. Nordeide: Kaupangen ved Nidelva: 1000 års byhistorie belyst gjennem de arkeologiske undersøkelsene på Folkebibliotekstomten i Trondheim 1973-1985. Del 1, Riksantikvaren, Oslo (1994), s. 146 och ill. s. 161. 182 Christophersen-Nordeide (1994), del 1, s. 162f, och Christophersen-Nordeide (1994), del 2, karta fase 2. 183 Christophersen-Nordeide (1994), del 1, s. 174.

98

Bild 51. Trondheim. Findalslaft (rännknut) med både över- och underhugg i ett hus, vars syll är dendrodaterad till 1004. På undersidan en kort halsning. Exakta mått framgår tyvärr inte av rapporten. Från Christophersen-Nordeide (1994). – A "findalslaft" in Trondheim from AD 1004 with short bevels and both an upper cut and an undercut.

findalslaft" men heter på svenska inget särskilt annat än "rännknut", eller "rännknut med både överhugg och underhugg". När man ser denna ganska välutvecklade knutning ställer man sig frågan om detta i själva verket inte alls var den tidigaste knuttimringen i regionen, utan om knuttimring hade förekommit på landsbygden redan innan den började användas i Trondheim. Trondheim tycks ha börjat sin tillvaro som en handelsplats med säsongsbosättning någon gång före 970.184 Från denna första bebyggelsefas finns endast enkla bodar i ramverk. Senare etablerades en åretruntbebyggelse. Det har påträffats lämningar från ett hus som uppfattas som knuttimrat, vilket först var bebott säsongsvis och sedan övergick till att användas året runt, samtidigt som permanent bosättning etablerades på flera närliggande tomter.185 Någon knut finns inte bevarad, men huset uppfattas av utgrävaren bestämt som knuttimrat. En stock är dendrodaterad till 964-974.186 Huset var drygt 5 meter brett och hade två rum, ett större och ett mindre, och ingång i det mindre, troligen på gaveln. Den förmodade planformen liknar samtida hus i Dublin. 184

Christophersen-Nordeide (1994), del 1, s. 266. Ian Reed i e-brev maj 2003. Norges banks tomt ligger omedelbart norr/väster om Folkebibliotekstomten. Huset finns också beskrivet i en text som är svåråtkomlig och som jag har fått utdrag ur från Ian Reed med e-post: Ian Reed: Arkeologisk rapport om utgravningene på Norges banks tomt, Krambugata, Trondheim, TA 1991/92. 186 Osäkerheten beror på att ett stycke med de yttersta årsringarna saknas. 185

99

Om detta hus verkligen var knuttimrat, så säger det att knuttimring förekom i Trondheim redan före 1000, och möjligen har tekniken då också funnits på landsbygden. I det tredje byggnadsskedet i Trondheim, omkring 1025, finns flera knuttimrade hus.187 Både ett, två och tre rum förekommer. I detta skede finns exempel på rundknut (vagelaft på norska). Rännknut och rundknut förekommer sedan parallellt med varandra under lång tid.188 Knuttimringen är den helt dominerande byggnadstekniken i alla skeden framöver189 – till skillnad från Sigtuna, där knuttimringen under lång tid samsas med skiftesverk och lerklinat flätverk. Alla dessa hus i Trondheim var bostäder och verkstäder för hantverkare och handelsmän. Lämningar efter kungsgården är inte påträffade, men den beskrivs av Snorre som en traditionell lång byggnad med dubbla inre stolprader, dörr i bägge ändar och eldar i mitten. Oslo I Oslo finns inga lämningar som är äldre än från ett stycke in på 1000-talet – kanske omkring 1025.190 Staden tycks ha grundlagts vid den tiden. Och då finns knuttimring redan från början. I det äldsta skedet finns knutar som uppfattas som rundknutar.191 Knuthuggen har visserligen antydan till plan yta i botten, som ränn-knutar har, men det uppfattas i rapporten som ett huggtekniskt drag, ett förenklat sätt att hugga en rundknut. Alltså något liknande som knutarna i Sigtuna. Teckning av en knut från detta äldsta skede visar ett knuthugg som ligger närmare en halvrund form än Sigtunas och som är jämnare hugget.

Bild 52. Stockända från den äldsta byggnadsfasen i Gamlebyen, Oslo, omkr. 1025. Rundknut med en antydan till plan yta i botten av knuthugget. Någon halsning finns inte. Skala 1:10. Från Fett (1989). – The end of a log in Oslo from about AD 1025. The notch is round with a very slightly flat bottom. 187

Christophersen-Nordeide (1994), del 1, s. 163, och del 2, karta fase 3. Christophersen-Nordeide (1994), del 1, s. 163. 189 Christophersen-Nordeide (1994), del 1, s. 162. 190 Erik Schia: De arkeologiske utgravninger i Gamlebyen, Oslo, bd 3, Universitetsforlaget, Oslo (1987), s. 182 och 186. Beskrivning av utgrävningen finns också i - Hans-Emil Lidén: Stratigrafisk-topografisk beskrivelse av feltet "Mindets tomt", i De arkeologiske utgravninger i Gamlebyen, Oslo, bd 1 (1977). 191 Tryggve Fett: Bygninger og bygningsdetaljer, i De arkeologiske utgravninger i Gamlebyen, Oslo, bd 6 (1989), s. 52. 188

100

Utgrävaren tolkar denna relativt enkla form som ett tecken på att knuttimringen var förhållandevis nyinförd i trakten och därför inte så välutvecklad. Det kan vara riktigt, men om man jämför med Sigtuna, så förekom där ännu enklare knuthugg under ganska lång tid. I Oslos äldsta skede finns ramverkshus vid sidan av knuttimrade hus.192 Från mitten av 1000-talet är de flesta husen knuttimrade. Efter mitten av 1000-talet började man förändra knutningstekniken och övergick till rännknutar med halsning på stockens undersida.193 Man kan alltså se att knutningens utveckling har olika förlopp i alla tre städerna Trondheim, Sigtuna och Oslo. Oslo har i första skedet enbart ettrumshus, och då med mitthärd, men redan i nästa skede förekommer ett tvårumshus, 4 x 6 meter, med ett större och ett mindre rum, det större först med hörnhärd och sedan mitthärd. I följande skeden finns både ett- och tvårumshus. Alla bostadshus har hörnhärd, trägolv och mullbänkar. I husplanerna liknar alltså Oslo ganska mycket Trondheim, utom i första skedet. I husens inredning är Oslo och Trondheim precis lika men skiljer sig från Sigtuna.

Det ryska området I det ryska området har knuttimring gamla anor inom husbyggandet. Det finns lämningar från en by med knuttimrade hus i övre Volgaområdet från omkring 300400.194 På den tiden bodde ännu inga slaviska stammar i de trakterna, utan de husen bör ha byggts av något finsk-ugriskt folk. När slaverna senare trängde in, tog de upp knuttimringstekniken. Under vår vikingatid fanns flera städer i det ryska området, och jag ska här ta upp två av dem, som är väl utgrävda och som skandinaver hade täta kontakter med: Staraja Ladoga och Novgorod. Staraja Ladoga är grundlagt vid ungefär samma tid som Birka, strax efter mitten på 700-talet195, och då fanns där en väl utvecklad knuttimringstradition196, som tydligen hade funnits på landsbygden dessförinnan. Novgorod grundades 953, enligt dendrodatering, med en stadsstruktur som skulle bli bestående genom århundraden.197 De första bebyggarna hade uppenbart med sig erfarenhet av stadsbyggande.198 Båda dessa städer hade så gott som uteslutande knuttimrade hus.

192

Schia (1987), s. 161ff. Fett (1989), s. 52. 194 Hauglid (1980), s. 39 och 44. 195 Ambrosiani-Clarke (1993), s. 106. 196 Hauglid (1980), s. 45. 197 Thompson (1967), s. 32 och 46-50. 198 Thompson (1967), s. 43. 193

101

Bild 53. Knuttimrat hus i Staraja Ladoga, 800-tal. På ritningen har tydligt redovisats knuthugg med flat botten och sneda sidor. Det är troligen ett förenklat sätt att rita en rundknut som varit huggen med en viss flathet i botten. (Ett helt annat drag i detta hus är de dubbla stolpraderna som inte var tekniskt motiverade i ett knuttimrat hus. Jag tolkar det som att huset beboddes av skandinaver som ville ha sina traditionella stolpar för att uppleva huset som fullvärdigt.) Från Sedov (1985). – A corner timbered house in Staraya Ladoga from the 9th century. In the drawing, the notches are shown as having slanting sides and a flat bottom, which is probably a drawing simplification of round notches with slightly flat bottoms, as no bevels are observed in the remains.

102

Bild 54. Knuttimrat hus i Novgorod. Liksom på ritningen över huset i Staraja Ladoga redovisas knuthugg med plan botten och sneda sidor, trots att knutningstekniken i texten entydigt beskrivs som rundknut utan undantag. Från Thompson (1967). – A corner timbered house in Novgorod. The notches in the drawing are shown in the same way as in fig. 53, but the text only speaks of round notches.

I Staraja Ladoga och Novgorod användes samma knuttimringsteknik: runda stockar och halvrunda knuthugg enbart i stockens ovansida, rena rundknutar således.199 Den knutningstekniken var sedan rådande under många århundraden. Ritningar från båda städernas utgrävningar markerar en plan botten och sneda sidor i hugget, men stockarna beskrivs som rundknutar utan någon reservation. Några halsningar har inte förekommit. På foton ser knuthuggen så gott som runda ut, kanske med en antydan till plan botten.200 De här knutarna är alltså mycket lika knutarna i Sigtuna och Oslo, särskilt den avbildade rundknuten i Oslo – denna överensstämmer helt med de ryska knutarna.

199

V. V. Sedov (red.): Novye archeologitjeskie otkrytija i isslodevanija: Srednevkovaja Ladoga, Nauka, Leningrad (1985), illustrationer. All text är på ryska, och jag har bara kunnat tolka bildtexter. Uppgifter om stockform och knutform finns också i Hauglid (1980), s, 46. - Khoroshev-Sorokin (1992), s.138. 200 Thompson (1967), s. 38.

103

Bild 55. Två olika husknutar i Novgorod. Det är tydliga rundknutar med antydan till flat botten i knuthaket. Från Thompson (1967). – Two house corners in Novgorod. They have obvious round notches with just a slightly flat bottom.

Jag kan inte tolka de ryska knutarna på annat sätt än att man inte högg dem riktigt runda, av det skälet att det var enklast att hugga så. Alltså den tolkning som också utgrävaren i Oslo gjorde. De ryska timmermännen var erfarna i knuttimring och använde en metod som krävde rimligt mycket arbete och gav rimligt resultat. Sedan stoppades mossa i knutarna för att de skulle bli riktigt täta. Nutida timmermän har också den uppfattningen att det svåraste när man gör ett halvrunt urhugg är den del av rundningen som ligger en bit ner, nära botten.201 Det förefaller alltså naturligt att man har förenklat huggningen just där.

Norra delen av europeiska kontinenten Knuttimring av hus blev med tiden vanlig också längre västerut. Till exempel på nuvarande polskt område blev den allmänt spridd under 800-talet.202 I staden Wollin vid Östersjökusten visade sig knuttimringen i samband med ett ekonomiskt uppsving i 201 202

Robert Carlsson muntligen oktober 2006. Hauglid (1980), s. 49 ff.

104

slutet av 600-talet och på 700-talet203, men parallellt med den förekom flera husbyggnadstekniker: flätverkshus och olika sorters ramverkshus.204 Knuttimringen tolkas i rapporten som förknippad med slavisk befolkning. Jag ser det inte som orimligt. Wollin låg inom en zon (räknat i öst-västlig riktning) där befolkningar med olika traditioner rörde sig, och det hade en virkestillgång som gjorde olika tekniker möjliga. I det senare anlagda Gdansk lite längre österut byggdes husen i knuttimring. I både Wollin och Gdansk, liksom inom polskt område för övrigt, använde man rundtimmer och högg halvrunda knutar enbart i stockens ovansida, alltså rundknut.205 Det ser ut som om de knuttimrade husen höll sig bland de slaviska stammarna, vilka hade en likartad tradition och tillgång till barrskog. De västslaviska orternas knuttimring är inte alls så utförligt redovisade som de östslaviska i de rapporter jag har tillgängliga, så det finns fortfarade frågetecken angående detaljerna.

Bild 56. Ett knuttimrat kar från Danevirke omkr. 800. Virkena, av ek, är närmast kvadratiska i genomskärning och har rektangulära knuthugg både upptill och nertill. Detta kar är ca 6 x 4 meter i plan, och stockarna är 3-4 dm tjocka. Från Hauglid (1980). – A corner timbered oak vat in the rampart of Danevirke from about AD 800. The logs are square in section and have rectangular notches both in the upper side and in the underside.

203

Filipowiak (1986), s. 6. Karl August Wilde: Zum Stand der Wollin-Forschung, i Wollin – 5 Jahre Grabungen auf dem Boden der wikingerzeitlichen Grossiedlung am Dievenowstrom 1934-1939/40 (O. Kunkel, K. A. Wilde), Stettin (1941), s. 29f. 205 Hauglid (1980), ill. s. 52. - Wilde (1941), s. 29. 204

105

Betydligt längre västerut finns det västligaste exemplet på omfattande knuttimring under sen järnålder. Det är försvarsvallen Danevirke som går genom Sydslesvig från öster till väster och som byggdes i flera omgångar under 700-, 800- och 900-talen. Vallen har en stomme av knuttimrade kar, på vilka man har lagt jord i form av en vall. Timmerkaren ger alltså stadga åt vallen. Här är virket ek, stockarna är kvadratiskt bilade med en tjocklek på 3-4 dm, och knutarna har rektangulära hugg i både över- och undersidan av stocken.206 Det är alltså i princip alldeles samma typ av knuttimring som i brunnen i Kaupang, som jag beskrev tidigare och som är från ungefär samma tid. Skillnaden är att virkena i Danevirke är kvadratiska och i Kaupang rektangulära (plankor). Därför har de också olika mått i knuthuggen. Danevirke och Kaupangbrunnen tycks tillhöra samma knuttimringstradition, och det är en helt annan tradition än den i de slaviska områdena.

Bild 57. Principskiss av husknut i Hedeby, 860-talet. Timringen är exakt likadan som den i Danevirke: stockar med kvadratiskt tvärsnitt, rektangulära knuthugg i båda ovan- och undersida. Från Schietzel (1981). – A schematic drawing of a corner timbered house corner in Hedeby from about AD 860. The technique is similar to that of Danevirke.

I staden Hedeby på Sydjyllands Östersjösida finns, lite märkligt, ett par knuttimrade hus byggda omkring 860.207 Jag skrev i förra kapitlet att det som byggdes i Hedeby var ramverkshus. De knuttimrade husen är rena undantag. De är mycket små, mindre än 4 x 4 meter, och byggda i lövträ208, vilket jag förmodar betyder ek. Stockarna är kvadratiskt bilade, och knutarna har rektangulära hugg i både över- och undersida. Alltså exakt samma teknik som i Danevirke. Det kan tänkas att det var inflyttade slaver som byggde husen åt sig209 och då tog det virke som fanns att tillgå och använde den teknik som bäst lämpade sig med det virket. Då blev husen inte heller större än de blev. Det är lätt att förstå att försöken inte ledde till någon efterföljd.

206

Hauglid (1980), s. 56ff och ill. s. 54. Schietzel (1981), s. 67. 208 Zimmermann (1998), s. 77. 209 Schietzel (1981), s. 81f. Det fanns enligt samtida skriftliga källor en tvångsinflyttad slavisk befolkning redan från början. 207

106

Jämförelser mellan knuttimrade hus i Sigtuna och på andra håll Vi återvänder till Sigtuna. Knuttimringstekniken i Sigtuna har mycket tydliga likheter med Staraja Ladoga och Novgorod, och möjligen också lite västligare belägna slaviska områden fastän det inte lika tydligt framgår av redovisningar. Den har också stora likheter med Oslo, fast Oslo ligger lite senare i tid, och en del likheter med Trondheim.

Knuttyp Det är viktigt att slå fast att de tidiga påträffade knutarna i Sigtuna är rundknutar, inte rännknutar. Det går inte att föra resonemang om influensursprung och eventuella inhemska innovationer utan att ha detta förhållande klart för sig. Precis som i Staraja Ladoga, Novgorod och Oslo har man i Sigtuna huggit rundknutens hak med något platt botten för att inte göra arbetet svårare för sig än nödvändigt, och åtminstone ibland, kanske alltid, lagt mossa i knutarna för att få dem täta. Som tidigare nämnts är det också utgrävarens uppfattning angående Oslo, att den antydan till flat botten, som finns, har med huggteknik att göra och att det handlar om rena rundknutar. Varken i Sigtuna eller Oslo fanns det i de tidiga skedena några halsningar på stockarnas undersidor. Från Staraja Ladoga och Novgorod rapporteras enbart om rundknutar och runda stockar, några halsningar nämns inte. Det är på foton och ritningar man kan se att hakets botten kan ha en tydlig eller antydd flathet. De påträffade knuthuggen i Sigtuna har mycket bredare flat botten än både Staraja Ladoga, Novgorod och Oslo, vilket måste betraktas som lägre kvalitet med sämre passning. De är också klumpigare huggna. Av detta kan man inte dra någon slutsats om att knutarna i Sigtuna alltid såg ut precis så. De hus, som inte har så tydliga lämningar eller inte alls finns rapporterade, kan möjligen ha sett lite annorlunda ut. Jag håller det däremot för osannolikt att de skulle ha varit annorlunda i sin grundprincip, eftersom ingen principiellt annorlunda knut har påträffats bland alla fynd; sannolikt har alla tidiga knutar varit rundknutar. Skickligheten och ambitionen kan ha varierat med byggare och med ändamål. Enligt uppgift har materialet i Trädgårdsmästaren inte visat någon förändring i knuttimringstekniken under den tid som de utgrävda lagren omfattar210, men lämningarna i yngre lager är ofta otydliga. Dessutom behövs en tydlig redovisning för att man ska kunna bedöma vilken teknik det rör sig om för varje hus. Kv. Professorn uppges visa upp en bild som är mycket lik Trädgårdsmästaren.211 Om det har skett någon förändring i Sigtunas knuttimringstradition senare, fram på 1100-talet, så ligger det utanför ramen för denna studie. Diskussionen om knuttyp i det tidiga Sigtuna understryker behovet av noggranna redovisningar med både bilder och måttuppgifter. Det är inte alltid det finns möjlighet att konservera material. Jag hade inte kunnat bilda mig någon uppfattning om dessa knutar utan att se dem med egna ögon, konserverade. Rapport från Trädgårdsmästaren finns inte alls, och rapporten från S:ta Gertrud är alltför knapphändig på denna punkt. Artiklarna om Trädgårdsmästaren är allmänt hållna och räcker inte för att bedöma byggnadstekniken. Dessutom är det inte alltid som författare skiljer mellan rundknut och rännknut. Folklivsforskaren Karl-Olov Arnstberg säger explicit i sitt arbete om datering av 210 211

Björn Pettersson muntligen april 2003. Mats Pettersson muntligen september 2006.

107

knuttimrade hus i Sverige, att han i sin framställning inte urskiljer rundknut som en särskild knuttyp.212 Något skäl anger han inte. Han säger vidare, att det äldsta belägget på rännknut är husresten från Fåsås på Zornmuseet i Mora och att den daterats till 1000-talet213, och där hänvisar han till en artikel av Olle Homman.214 Det får i sin tur Arne Berg att uppge att rännknuten på svensk mark kan föras tillbaka till 1000-talet, detta med hänvisning till Arnstberg.215 Men väggpartiet från Fåsås är dendrodaterat till 1288,216 och den dateringen gjordes troligen senare än Homman skrev sin artikel. Om det möjligen skulle vara stugan från Fåsås, stående på Zorngården, som åsyftas, så gör det inte saken annorlunda.217 Den är dendrodaterad till 1292-1293. Vilken sorts knut det än är i dessa byggnader, så säger de ingenting om 1000-talet. Folklivsforskaren Sigurd Erixon skriver om Staraja Ladoga, att "av meddelade fotografier synes framgå, att man här begagnade s.k. rännknutar".218 Han hänvisar bara till bild, inte till någon beskrivning. Jag tror att han har sett bilder där knuthaken varit något platta i botten och haft något sneda sidor, inte riktigt rundade, och av dem dragit slutsatsen att det var rännknutar, utan att ha någon uppgift om huruvida det fanns halsningar på undersidan eller inte. Det är antagligen samma något förhastade slutsats som har dragits i rapporten om S:ta Gertrud och artiklarna om Trädgårds-mästaren. Där har dessutom måtten, de breda bottnarna i knuthaken, inte tagits i beaktande.

Bild 58. Principen för rundknut (vagelaft). Från Fett (1989). – The principle of a round notch (Swe. rundknut, Norw. vagelaft).

Bild 59. Principen för rännknut (findalslaft). Halsningarna på undersidan ger halsen flata snedställda sidor, som passar i knuthakets V-form. Detta är ett autentiskt exempel från Telemark. Från Berg (1986). – The principle of a notch with bevels (Swe. rännknut, Norw. findalslaft).

212

Karl-Olov Arnstberg: Datering av knuttimrade hus i Sverige, Nordiska museet, Stockholm (1976), s. 101. 213 Arnstberg (1976), s. 96. 214 Arnstberg (1976), s. 101. 215 Berg (1989), s. 28. 216 Både denna och följande datering muntligen i juni 2003 från Birgitta Sandström, chef för Zornsamlingarna i Mora. 217 Fåsås är ett fäbodställe i Mora socken, som har givit flera bidrag till Zornsamlingarna, vilket kan verka förvirrande. Ett är det väggparti med dörröppning, som finns på övervåningen i Zornmuseet, vilket huvudsakligen visar konst av Anders Zorn. Ett annat är den stuga, som står på Anders Zorns gård och som han använde som ateljé. 218 Sigurd Erixon: Svensk byggnadsteknik i jämförande belysning, i Nordisk kultur XIV, Bonnier, Stockholm (1953), s. 38.

108

Rännknuten är väsensskild från rundknuten. En rännknut har en snedställd halsning på var sida av stockens undersida, nedanför knuthaket, så att stockens hals blir trapetsformad i tvärsnittet. Det knuthak, som halsen ska ligga i, huggs på motsvarande sätt V-format med ett ganska smalt V med liten flat bottenyta, så att passningen blir god. De plana snedställda ytorna hindrar stocken från att vrida sig, vilket annars kan inträffa om stocken har en viss vridning i sin växt.219 Det är inte helt ovanligt. Rännknuten blir tätare än rundknuten. Den är en avsevärd förbättring jämfört med rundknuten, men den har hittills inte kunnat påvisas i Sigtunas 1000-talsmaterial. Däremot fanns den säkert i Trondheim redan omkring 1000 och i Oslo efter mitten av 1000-talet. Av det material vi har hittills verkar det som om knut med halsning var en innovation som gjordes i Trondheim eller Tröndelag. Stockarna var runda både i Sigtuna och på alla andra jämförda platser. De som har påträffats i Sigtuna är 16-18 cm tjocka, och ungefär likadant var det i Oslo. Dock finns åtminstone ett undantag där, inte i den allra äldsta fasen utan i den tredje: en stock med både halsning och överhugg och underhugg, som inte är tjockare än 12 cm.220 I Novgorod är stockarna 16-35 cm tjocka, i bostadshus vanligen 22-24 cm och i förråd vanligen 18-20 cm.221 Sannolikt har det varit något liknande i Staraja Ladoga. De ryska husen tycks alltså över lag vara mera gediget byggda än de skandinaviska. De skandinaviska städerna tycks vara tämligen lika varandra i detta. Sigtuna bygger inte med klenare virke än de norska städerna. Däremot vågar jag inte dra några slutsatser av det när det gäller vad som kan ha funnits på landsbygden.

Långdrag Alla knuttimrade hus på 1000-talet i Sigtuna har haft runda stockar, liksom också Trondheim, Oslo, Staraja Ladoga, Novgorod och de västslaviska områdena. Man kan räkna med att träslaget i de flesta fall har varit furu. En mycket intressant fråga är huruvida stockarna har haft långdrag. Sådana har inte kunnat observeras men har heller inte kunnat uteslutas.222 Från Oslo rapporteras långdrag.223 Men liksom i Sigtuna kan de inte ses i det allra äldsta materialet, och heller inte uteslutas. Det är i slutet av 1000-talet som långdrag blir tydliga i Oslo. I yngre lager i Oslo fanns vissa hus, som tydligt inte var långdragna; det tolkas som hus med någon funktion som inte krävde helt täta väggar.224 I Trondheim fanns också långdrag, men det framgår inte från vilka tider de har observerats.225 Det är en beklaglig brist i redovisningen.226 I Novgorod finns långdrag i alla byggnader. De ligger då alltid i stockens ovansida och har rundat tvärsnitt, nästan U-format.227 219

En beskrivning av rännknutens (findalslaftets) verkningssätt finns i Berg (1999), s. 284f. Fett (1989), s. 51f, med ill. 221 Thompson (1967), s. 37. - Khoroshev-Sorokin (1992), s. 138. 222 Björn Pettersson muntligen april 2003. 223 Fett (1989), s. 51. 224 Fett (1989), s. 53. 225 Christophersen-Nordeide (1994), s. 162. 226 Att få fram de uppgifterna ur grundmaterialet skulle kräva en ganska stor arbetsinsats (Axel Christophersen i e-brev maj 2003), och det har jag avstått från att begära. 227 Khoroshev-Sorokin (1992), s. 131 och ill. s. 147 och 151. 220

109

Bild 60. Principillustration från Novgorod som visar långdrag i stockarnas ovansidor. Andra illustrationer visar likadana långdrag. Från Khoroshev-Sorokin (1992). – A schematic drawing of house logs in Novgorod with U-shaped grooves along the upper sides of the logs.

De långdrag som har påträffats i de yngre lagren i Trondheim och Oslo ligger samtliga i stockens undersida, och de har V-format tvärsnitt.228 Alla stående byggnader i både Norge och Sverige, från 1200-talet ända till nu, har sina långdrag i stockens undersida, och de är mestadels V-formade.

Bild 61. Genomskärning av rundstock med långdrag i Gamlebyen, Oslo. Det V-formade långdraget i stockens undersida är typiskt för Skandinavien. Denna stock är från mitten av 1200-talet. Skala 1:10. Från Fett (1989). – A section of a round log in Oslo from the 13th century. It has a V-shaped groove along the underside of the log, a typical Scandinavian feature.

Här föreligger en tydlig skandinavisk innovation. Poängen med att ha långdraget på undersidan kan vara att det inte lika lätt kommer in vatten mellan stockarna. Men det går inte att säga säkert när denna innovation gjordes. Låg långdrag på undersidan redan från början i de skandinaviska områdena, eller låg det först på ovansidan, som i de ryska städerna, för att efter en tid flyttas till undersidan? Ska man tro att det fanns långdrag i Sigtuna på 1000-talet, fast de inte syns tydligt i det påträffade materialet? Jag är benägen att tro det. Det är såpass mycket i knuttimringstekniken som liknar den ryska, så jag föreställer mig att även långdrag fanns med i kunskapspaketet, liksom sättet att arbeta. Men säker kan jag naturligtvis inte vara. (Samma sak gäller Trondheim och Oslo.) Långdraget är väsentligt för husets täthet, och att utföra långdraget är dessutom en väsentlig del av hela arbetsmetoden, när man passar stockarna till varandra varv efter varv. Men det kan också ha varit så, att

228

Christophersen-Nordeide (1994), ill. s. 160. - Fett (1989), s. 51.

110

långdrag användes ibland och ibland inte, liksom i Oslo. Ska man tro att långdraget i så fall redan från början låg på undersidan? Här vågar jag ännu mindre säga något säkert. Mossa användes i Sigtuna både i knutar och mellan stockar under 1000-talet,229 liksom i Novgorod230 och troligen Staraja Ladoga. I Oslo är samma sak påvisad på 1100talet231 men kan nog ha funnits tidigare också. Hur det var i Trondheim framgår inte tydligt av rapporten, men det talas om och visas bilder på "mosegrop", dvs. långdrag, vilket jag tyder som om det faktiskt fanns mossa också.

Husplaner I 1000-talets Sigtuna är de knuttimrade husen enrummiga och nära kvadratiska. De är i allmänhet inte särskilt stora, omkring 4,5 x 5 meter. Det gäller också hus i Trädgårdsmästaren som jag inte har beskrivit här ovan, och det gäller genom hela 1000talet.232 Men det finns också exempel på större hus. (Se bild 62.) I de ryska städerna hade husen mycket varierande storlekar. Man drog sig inte för att bygga stort. Husen var kvadratiska från 4 x 4 meter till 7,5 x 7,5 meter och rektangulära från 5 x 8,5 till 8 x 12 meter. Husen kunde ha ett eller två rum, i Novgorod också tre.233 Där fanns till och med tvåvåningshus redan på 900-talet.234 I Wollin fanns både ett- och tvårumshus, och de var 5 x 6 meter. Det gäller både knuttimrade hus och hus i andra tekniker.235 I Trondheim fanns allra först ettrumshus, som nämnts, men mycket snart byggde man på några av dem med ytterligare ett rum, och sedan förekom både ett- och tvårumshus och till och med enstaka trerumshus.236 I Oslo började man med ettrumshus, men i följande skeden fanns också tvårumshus.237 Det är lätt att förstå att de skandinaviska nybörjarna först höll sig till ettrumshus, till skillnad från de mycket erfarna ryska byggarna, men det var ändå inte svårare att lära sig bemästra den nya tekniken än att de norska byggarna snart började bygga större hus. Alldeles säkert hade Sigtunaborna också kunnat bygga större hus, om de hade velat. Nu kan man visserligen tänka sig, att timringsfärdigheten utvecklades långsammare i Sigtuna än i de norska städerna, eftersom knuttimringen inte hade den dominerande ställning där, som den snart fick i de norska städerna, men det bör inte ha varit svårare än att man vid behov hade kunnat bygga större hus åtminstone ett stycke längre in på 1000-talet. Orsaken till att man byggde ettrumshus i Sigtuna var att man ville ha just ettrumshus. Det hänger ihop med tomtstrukturen och gårdens rumsliga organisation. Man hade ett hus för varje funktion. Också ramverkshusen var ettrumshus. Att de knuttimrade husen i Sigtuna var enrummiga säger inte nödvändigtvis att landsbygdshusen i Mälardalen också var det. Däremot finns det en viss sannolikhet. 229

Björn Pettersson muntligen april 2003. Thompson (1967), s. 38. 231 Fett (1989), s. 52. 232 Det framgår t ex av kartor i Tesch (2001). Materialet från S:ta Gertrud pekar i samma riktning. 233 Bildmaterial från Sedov (1985) och Thompson (1967). 234 Thompson (1967), s. 51. 235 Filipowiak (1986), s. 10. 236 Christophersen-Nordeide (1994), s. 178f, 184 och 186. 237 Fett (1989), s. 26-30. 230

111

Sigtunagårdarnas princip med ett hus för varje funktion är troligen en spegling av gårdsorganisationen på landsbygden. På lantgården kunde husen ha mycket varierande storlekar, som vi kunde se i föregående kapitel om ramverkshus, och bostadshusen var mestadels betydligt större än i staden, och på landet fanns också tvårumshus även omkring 1000, när funktionsuppdelningen hade kommit ganska långt. Tvårumshus hade ju också varit vanliga i Birka. Men det kan ha varit så, att när knuttimring användes på landet, så var det till att börja med företrädesvis i förrådshus och andra ekonomibyggnader med bara ett rum. Ingångar till husen är inte helt tydliga, men i Trädgårdsmästaren tolkas det som om de i allmänhet har legat på husens långsidor, ut mot den längsgående passage som fanns utefter hela tomten.238 I Trondheim hade de tvårummiga husen också ingång på långsidan239, och troligen var det detsamma i Oslo.240 Det var alltså likadant som ofta i Birka och som i två- och trerumshus på landsbygden ända in i modern tid.

Grundläggning Grunden har lämnat de tydligaste spåren efter de knuttimrade husen i Sigtuna, eftersom stengrundläggning är regel. Den kan se ut som i Trädgårdsmästaren med tätt lagda mindre stenar runtom hela huset, eller som i S:ta Gertrud med glest lagda större stenar. Men grunden kan se precis likadan ut under ramverkshus som under knuttimrade hus. Som jag skrev i kapitlet om ramverkshus är stengrundläggning utmärkande för Mälardalen. Den har man hållit sig till och inte haft någon anledning att ändra på när man har infört den nya husbyggnadstekniken knuttimring. I Novgorod hade man träklabbar under hörnen eller ingen grundläggning alls.241 I Trondheim förekommer syllstensrader ibland, men vanligare är träklabbar eller ingen grundläggning alls.242 I Oslo var grundläggningen "enkel", syllarna kunde ligga direkt på marken eller i grunda diken, ibland kanske på träklabbar. Någon gång fanns en enstaka hörnsten.243 Mälardalen hade alltså sin egen grundläggningstradition, och där ser det inte ut att ha varit någon stor skillnad mellan land och stad. Det knapphändiga landsbygdsmaterialet visar dock en större variation än Sigtuna. Kanhända var grundläggningen viktigare i staden med dess ökande avfallslager.

Inredning De flesta husen i Sigtuna, både knuttimrade och ramverkshus, har lergolv eller jordgolv, ibland med sand inblandad. Ibland finns grus. I undantagsfall förekommer trägolv.

238

Pettersson (1991), s. 40ff. - Tesch (2001), s. 726, text och illustration. 239 Christophersen-Nordeide (1994), ill. s. 186. 240 Fett (1989), s. 31f. 241 Thompson (1967), s. 37. - Khoroshev-Sorokin (1992), s. 138. 242 Christophersen-Nordeide (1994), s. 177. 243 Lidén (1977), s. 89. - Fett (1989), s. 40ff.

112

De ryska husen har oftast trägolv.244 I de norska städerna har man trägolv i bostadshus men inte i andra byggnader; i Oslo uppträder dock trägolven först i andra skedet.245 I Wollin fanns både ler- och trägolv.246 Möjligen var det just de knuttimrade husen som hade trägolv, men det framgår inte av rapporten. Det tycks som om trägolv i viss mån är förknippade med knuttimring, och de norska byggarna tog alltså upp detta drag från de ryska städerna samtidigt som de började knuttimra. Varför man inte satsade på trägolv just i Sigtuna har jag ingen förklaring på. Det är ganska egendomligt. I Birka fanns flera trägolv, även om lergolv var vanligare. I Sigtuna har man hörnhärd i boningshus och verkstadshus och mitthärd i umgängeshus, hallar.247 Men de senare brukar inte vara knuttimrade. I de norska städerna är uppdelningen ungefär likadan för olika funktioner. I de ryska städerna förekommer både mitthärdar och hörnhärdar.248 Mitthärdar är äldst, och hörnhärdar blir vanligare med tiden. Härdens placering har alltså inget direkt samband med husbyggnadstekniken. Att de knuttimrade husen i Sigtuna har hörnhärd hänger ihop med deras funktion, inte med byggtekniken. Något liknande är förhållandet på landsbygden i Mälardalen – med ramverksteknik, men där är mitthärdar vanliga i bostadshusen, som ju är större där än i staden. I Sigtuna förekommer inga mullbänkar, i varje fall inte under den tid jag studerar. I detta liknar Sigtuna de ryska städerna, som inte heller har bänkar. Däremot fanns ju bänkar (inte mullbänkar) i Birka, i varje fall i somliga hus. Varför man inte gjorde bänkar i Sigtuna är svårt att förstå. I ett fall beskrivs en "bänk" i Sigtuna, men den är inte fylld med någon jord och har dessutom lock. Den är så bred som 1,40 meter.249 I de norska städerna är mullbänkar vanliga i bostadshusen (i Oslo finns de dock inte i första skedet). De norska bänkarna är inte bredare än 40-80 cm.250 Bänkar i någon form är vanliga i västra Nordeuropa i ramverkshus och hus med inre stolpbärning. Norrmännen har utvecklat dem till en form som är samordnad med trägolv (som ju är ett östligt drag). En viktig funktion hos mullbänken är att täta mot drag. Man skulle ju vänta sig att Sigtunaborna hade lika stor anledning att skydda sig mot drag. Överhuvudtaget kan man se att folk blandade impulser från olika håll, när de utvecklade nya byggnadstraditioner, och den blandningen var olika i olika trakter. Det är inte alltid man kan se helt rationella skäl till att den ena byggde si och den andra så.

244

Sedov (1985), illustrationer, bl.a. s. 96. - Thompson (1967), s. 38. - Khoroshev-Sorokin (1992), s. 142. 245 Christophersen-Nordeide (1994), s. 189f. - Fett (1989), s. 43ff. 246 Filipowiak (1986), s. 10. 247 Tesch (2001), s. 727ff. 248 Sedov (1985), ill. s. 102. - Thomson (1967), s. 39. - Khoroshev-Sorokin (1992), s. 136f. 249 Pettersson (1991), s. 40f. 250 Christophersen-Nordeide (1994), s. 191f. - Fett (1989), s. 73f.

113

Bild 62. Hus i Sigtuna från omkr. 1055 i en något schematiserad återgivning med räta linjer. Huset är ovanligt välutrustat med inredning för att vara Sigtuna. Huset har trägolv (7) och träbänkar (4) utefter väggarna, 1,40 meter breda, vilka är uppbyggda som en skiftesverkskonstruktion. De har lock, och de är inte jordfyllda, och skiljer sig sålunda från norska mullbänkar, som dessutom är smalare. Detta är också ett ovanligt stort hus, 6,5 x 9 meter. Det är tomtens tredje hus från gatan räknat. I hörnet finns en öppen ugn (2), vilket skiljer sig från de härdar som annars förekommer i Sigtuna. L = lergolv, 1 = ingång, 3 = vetekorn, 5 = vävstol och 6 = pall. Huset ligger på granntomten till tomten med det knuttimrade hus som tidigare beskrivits. Det tycks som om just den här byggaren har haft en hög ambition. Från Pettersson (1991). – A schematic drawing of a house, 6,5 x 9 meters, in Sigtuna from about AD 1055 and its equipment: a wooden floor and benches, which is unusual in Sigtuna at that time.

Frågor om knuttimring före Sigtuna Att man inte har hittat tydliga exempel på knuttimring behöver inte betyda att det inte har funnits. I förra kapitlet beskrev jag några små hus i Sanda från 950 eller senare, vilka hade syllstenar runt nästan hela huset och inga stolphål, och där det inte finns några trärester kvar. Av lämningarna går det inte att avgöra om husen varit byggda i ramverk med icke-jordgrävda stolpar eller i knuttimring. Båda delarna är tänkbara.

114

I Birka med dess livliga kontakter med både ryska städer och Wollin har man inte i det utgrävda området funnit minsta spår av knuttimring.251 Det utesluter inte att det kan ha funnits någon inom det område som inte har grävts ut. Jag ser det ändå som mycket osannolikt att det har förekommmit. Det är framför allt två skäl till det. Det ena är att det inte heller i Norge har påträffats några säkert knuttimrade hus tidigare än från omkring 1000. Den norska och den svenska samhällsutvecklingen löper så pass parallellt att det inte är troligt att det var någon mycket stor tidsskillnad mellan den norska och den svenska knuttimringsintroduktionen – kanske ett par tre årtionden men knappast mer. Detta är förstås inget bevis, men ett indicium. Den tidigaste norska knuttimringen (i Trondheim) är mer utvecklad än den i Sigtuna, och det pekar mot att Tröndelag snarare ligger före Mälardalen. Det andra skälet är att den knuttimring som har kunnat ses i Sigtuna verkar ovant utförd. De som byggt har knappast gjort det många gånger tidigare. Som jag tidigare har sagt kan knuttimring möjligen ha förekommit på landsbygden före Sigtuna, men i så fall troligen i mera enstaka fall, och inte långt före Sigtuna. Samhörigheten mellan Sigtuna och gårdar på landet torde innebära att den byggnadstekniska utvecklingen i rätt stor utsträckning löper parallellt mellan land och stad. Birka har skiftesverk i sin försvarsvall252 och också i en del kammargravar253. Inte heller där är någon knuttimring påvisad. Man kan lägga märke till att husbyggnadstekniken i Birka (ramverk) togs från sydväst, men inte försvarstekniken. Danevirke var ju byggt med knuttimring. Vad gäller andra grannregioner än de norska, så finns det ett påstående om knuttimring i Norrland på 900-talet, närmare bestämt i Arnäsbacken i Ångermanland.254 Det tycks bygga på en felläsning. I rapporterna från Arnäsbacken nämns ingen knuttimring. Det finns en kort beskrivning av ett 900-talshus med hörnstenar där inga trärester kunde ses.255 Det finns också en bild med ett rekonstruktionsförslag till ett skiftesverkshus från 700-talet, som kanske har misstolkats. I texten talas också tydligt om skiftesverk i det huset.256

Diskussion om knuttimringens introduktionsvägar och första utformning Skandinavien och dess omvärld under vikingatiden Roar Hauglid går i sin bok Laftekunst något in på frågan om när och varifrån knuttimringen har kommit in i Norge. Hans förslag är att den har kommit med norska

251

Björn Ambrosiani muntligen november 2002. Holmquist Olausson-Kitzler Åhfeldt (2002). s. 11ff. 253 Ett antal gravar beskrivna i: - Holger Arbman: Birka I. Die Gräber. Text, Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, Stockholm (1943). 254 Stig Welinder, Ellen Anne Pedersen, Mats Widgren: Jordbrukets första femtusen år 4000 f. Kr. 1000 e. Kr, Natur och kultur, Stockholm (1998), s. 425. 255 Per H. Ramqvist: Arnäsbacken, en gård från yngre järnålder och medeltid, Umeå universitet (1998), s. 59. 256 Ramqvist (1998), s. 63f. 252

115

kungar efter deras färder till Gårdarike (Rusriket) och Wollin och, vad gäller Harald Hårdråde, också hemfärd via Sigtuna, där knuttimringen inte var okänd.257 Hauglid skrev detta innan de stora utgrävningarna i Trondheim, Oslo och Sigtuna gjordes. De arkeologiska resultaten, som kom fram där och som jag har beskrivit ovan, pekar mycket starkt på att hustimringstekniken i Skandinavien togs in från de ryska städerna. Hauglid stöder inte sitt resonemang på tekniska detaljlikheter utan på förekommmande resvägar och de möjligheter till kulturell påverkan de gav, och på den mera allmänna omständigheten att knuttimring var vanlig i de trakter man reste till. Det är en viktig aspekt, och aspekten med de tekniska detaljlikheterna, som sedan har kunnat ses, ger ännu starkare stöd åt uppfattningen om östligt ursprung för knuttimringen. Det ska här tillfogas, att det i nära anslutning till introduktionen gjordes innovationer i varje fall i Tröndelag, som jag har beskrivit ovan, bland annat rännknuten. Också Arne Berg uppfattar halsningarna i findalslaft (rännknut) i kombination med V-format knuthugg som en skandinavisk uppfinning.258 Men de arkeologiska utgrävningarna visar en tidigare introduktion än den Hauglid antog, och de ger inget stöd åt att det var kungarna personligen som började med knuttimring i sina kungsgårdar. Det verkar som om det mera allmänt var det folk som deltog i norska och svenska färder i österled (med eller utan kungar), som införde den nya byggtekniken. I vilken mån de skandinaviska städerna påverkade varandra är svårt att säga. De är alla lite olika varandra, så en påverkan handlade nog inte så mycket om precis hur, utan snarare om att man knuttimrade. Oslo började bebyggas före Harald Hårdrådes tid, och hans intryck från Sigtuna hade troligen en måttlig betydelse. (De utgrävda knuttimrade husen i Sigtuna från första delen av 1000-talet var för övrigt inte kända när Laftekunst skrevs.) Folklivsforskaren Göran Rosander har tagit upp Hauglids resonemang i antologin Knuttimring i Norden.259 När den skrevs 1986 var inte heller de stora arkeologiska utgrävningarnas resultat kända, mer än preliminära resultat från Oslo. Rosander betonar städernas roll, och det är också den uppfattningen han framför i artikeln om knuttimring i Nationalencyklopedien, även om han betecknar hela teorin (från Hauglid) som omstridd. Som jag har skrivit flera gånger tidigare, är det inte alldeles säkert att städerna var före landsbygden. De som reste i österled hade gårdar på landet, och knuttimringen kunde finna användning på lantgårdar lika väl som stadsgårdar. En skillnad mellan svensk och norsk medeltida knuttimring, som Arne Berg framhåller, är att halsningarna är mycket längre i svenska rännknutar än i norska findalslaft.260 Alla landskap öster om Kölen, även Jämtland och Härjedalen, som var norska under medeltiden, har långa halsningar. Som exempel tar han den äldsta stående svenska timrade profana byggnaden, kyrkhärbret i Älvdalen, dendrodaterat till 1285.261 Det är flera hundra år efter det att knuttimringen infördes och säger ingenting om hur tidiga knutar var utformade. Arkeologen Axel Christophersen föreställer sig en viss påverkan över Kölen på det medeltida byggandet i Trondheim, eftersom det finns några exempel på långa halsningar i Trondheim omkring 1200. Han tänker sig att det 257

Hauglid (1980), s. 134 och 138f. Berg (1999), s. 285. 259 Göran Rosander: Knuttimringen i Norden under medeltiden, i Knuttimringen i Norden (red. G. Rosander), Dalarnas museum, Falun (1986), s. 126. 260 Arne Berg: Norske tømmerhus frå mellomalderen, bd I (1989), s. 27f. 261 Berg (1999), s. 285. 258

116

kan ha funnits influenser längs dessa vägar också tidigare, och att rentav själva findalslaftet har kommit den vägen – ett stöd, som han ser det, för Arne Bergs och Roar Hauglids syn att knuttimringen har kommit österifrån.262 Men eftersom vi ingenting vet om nordsvensk knuttimring under 1000- och 1100-talen, och eftersom det lilla vi vet om Mälardalens knuttimring under 1000-talet inte innefattar några rännknutar, så säger dessa halsningar från 1200 ingenting om knuttimringens introduktionsväg. Arkeologen Jan-Erik Augustsson ansluter sig till uppfattningen att knuttimringen kommit till Skandinavien österifrån omkring 1000 men vill till skillnad från Hauglid inte så säkert knyta introduktionen till städerna.263 Han beskriver ändå knuttimringen som fullt utvecklad i både Trondheim, Sigtuna och Oslo omkring år 1000, vilket jag uppfattar som något överdrivet. En helt annan synpunkt förs fram av arkitekten Peter Sjömar.264 Han jämför å ena sidan knuttimring med å andra sidan rundtimmer eller bilat timmer i skiftesverk, två byggnadssätt som den blekingske byggmästaren August Holmberg, verksam under slutet av 1800-talet och 1900-talets första hälft, inte gjorde större skillnad mellan. (Se också sid. 23, not 20 i det här arbetet angående att "timra på knut" och "timra på stolpe".) Detta, menar Sjömar, öppnar för teorier om timringens ursprung i långa stolphuggna byggnader med dragna skift av rundtimmer eller bilat timmer. Tydligen syftar han på den tidigaste knuttimringen i Norden, inte på någon generell uppkomst i urtiden, för han talar om vikingatidens och den tidiga medeltidens arkeologiska kulturlämningar som kunskapskällor. Men det arkeologiska material, som har kommit fram och som jag redovisar i föreliggande arbete, visar ingen närhet mellan skiftesverk och knuttimring under vikingatiden. Knuttimringen är en sak för sig. (Visserligen gjordes det tillfälligtvis blandformer i Trondheim ca 1000, men där hade man börjat sina hus med knuttimring och använde stolpe som skarvmetod när man ville bygga till.) Det är nog långt senare som knuttimring och skiftesverk har närmat sig varandra.

Tidiga exempel på knuttimring i omvärlden När man diskuterar knuttimringstradition behöver man ställa sig frågan om all knuttimring ingår i samma tradition, eller om det finns parallella traditioner, eller om det utvecklats en tradition som sedan dör ut, och om en ny tradition uppstår någonstans. Knuttimring i en eller annan form har förekommit sedan stenåldern. Det äldsta exemplet i Europa och i världen är en 7 000 år gammal brunn utanför Köln, som vittnar om en god kunskap.265 Det finns några exempel på brunnar, vallkonstruktioner

262

Christophersen-Nordeide (1994), s. 163. Jan-Erik Augustsson: Medeltida husbyggande i Sverige, i Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 23, Swedish Science Press, Uppsala (1992), s. 62. 264 I inledningen till August Holmbergs byggnadslära, Nordiska museets förlag, Stockholm (2006), s. 27. 265 Berg (1999), s. 286ff. 263

117

och gravkamrar, spridda både geografiskt inom Europa och i tiden.266 Det finns också enstaka exempel på hus i liggtimmer.267 Allt detta kan vara uttryck för en generell kunskap, eller också är en del av dessa exempel oberoende av andra eller bara avlägset besläktade. Att lägga stockar på varandra korsvis är ett så pass naturligt byggsätt att man kan komma på det utan att ha lärt av andra.268 För att särskilja olika traditioner behöver man se till hur folk har gått till väga när de har byggt.269 Och som jag har sagt tidigare ställer husbyggande andra krav än de övriga användningsområdena. Den romerska arkitekten Vitruvius beskrev under första århundradet e. Kr. en husbyggnadsmetod i nuvarande Georgien, där stockar lades på varandra i fyrkant med överkorsande hörn på ett sådant sätt att det blev ett mellanrum mellan stockarna, som fylldes igen med träspån och lera.270 Det är något annat än den rysk-nordiska traditionen, där stockarna ligger dikt an mot varandra och dessutom är långdragna.

Bild 63. Olika former av tätning av knuttimrade hus. Den vänstra bilden visar den skandinaviska metoden med långdrag med vassa kanter, som skär av den i förväg ilagda mossan och sjunker ner i underliggande stock. Den mellersta bilden visar den sydösteuropeiska metoden utan långdrag, där tätningsmaterialet läggs in i efterhand. Den högra bilden visar hur man sedan lerklinar mellan stockarna. Från Berg (1986) resp. (1989). – Methods of making timbered walls tight. The left picture shows the Scandinavian method with grooves with sharp edges and moss filling. The middle picture shows the method of southeastern Europe with no grooves and the filling stuff put between the logs. The right picture shows how these walls are then rendered with clay.

Även om man knutar ihop stockarna utan mellanrum behöver man täta väggen, om det gäller bostadshus. Täta kan man göra på olika sätt. I den rysk-nordiska traditionen gör man långdrag i stockarna och fyller långdraget med mossa (senare drev) och låter sedan stockarnas tyngd pressa samman väggen neråt. Det finns också en 266

Hauglid (1980), s. 59ff. Utanför Europa finns ett känt exempel: en gravkammare i Altai i Västsibirien från 400-300 f. Kr., byggt i lärkträ, nu utställd på Eremitaget i S:t Petersburg. Se: - Tomas Johansson: Forntida hus, i Forntida teknik 1/88, Institutet för historisk teknologi, Sveg (1988). 267 Hauglid (1980), s. 59ff. 268 Den uppfattningen har också Arne Berg. Se Berg (1999), s. 290. 269 Frågan kan ändå vara komplicerad. Den sibiriska gravkammaren, nämnd i not 266, har knutar som ser ut som rännknutar/findalslaft med kort halsning. Se Berg (1989), s. 27. Men avståndet i tid är stort till den första nordiska knuttimringen, och i det stora geografiska rummet däremellan finns enbart rundknutar. Av det vill jag dra slutsatsen att de två traditionerna är oberoende av varandra. Samma slutsats drar Arne Berg, se Berg (1999), s. 285. 270 Vitruvius Pollio: Om arkitektur: tio böcker, Byggförlaget, Stockholm (1989), s. 34ff.

118

Bild 64. Lerkliningsprofiler påträffade vid utgrävning i Gene, Ångermanland, och förslag till vilka sorters konstruktioner de kan ha ingått i. Från Ramqvist (1992). – Sections of clay pieces from a house excavation in northern Sweden, dating from Roman Iron Age and Migration Period, and possible interpretations of their use.

sydösteuropeisk tradition utan långdrag, där man tätar med lera längs stockarna.271 (Möjligen har den en avlägsen släktskap med den metod som Vitruvius beskriver.) Det finns flera fall inom det svenska området, där man vill tolka påträffade lerbitar som härrörande från tidig knuttimring, särskilt om de är formade med nästan triangulärt tvärsnitt där två av sidorna är konkava som efter stockar. Exempel anses finnas både från förromersk järnålder272 och till och med bronsålder273. I många av dessa fall tyder måtten på att det i så fall handlat om klenare konstruktioner än husväggar, till exempel rökfång ovanför härdar.274 I andra fall är lämningarna inte så tydliga att man säkert kan säga att det rör sig om knuttimring (det kan till exempel röra sig om 271

Detta finns beskrivet i: - Berg (1989), s. 21, där han särskilt framhåller att timring med och utan långdrag är två helt olika timringstekniker, och ytterligare kommenterat i: - Berg (1999), s. 284 och 286. 272 Kent Andersson: en uppländsk källare från förromersk järnålder, i Tor 22, Uppsala (19881989). 273 Kent Andersson m fl: Tibble – bebyggelse och gravar i norra Trögden, Riksantikvarieämbetet, UV Uppsala (1994). 274 Per H. Ramqvist: Building Traditions in Northern and Northeastern Europe during the Iron Age, i Contacts across the Baltic Sea, Lunds universitet (1992), s. 78ff. - Att lera har använts som tätning finns också exempel på från hus med jordgrävda inre stolpar och jordgrävda väggstolpar i Birkas nordöstra utkant. Där fanns triangulärt formade lerbitar passande till virken med ca 4 cm diameter, alltså tjockleken hos störar (om stående eller liggande är ovisst). Det är långt från både knuttimring och skiftesverk med halvklovor. Se Holmquist Olausson (1993), s. 98.

119

väggpartier som liknar skiftesverk med halvklovor eller rundvirke). Jag menar, att om det faktiskt är lämningar efter knuttimrade hus, så är det inte samma tradition som den som slog rot i Skandinavien på 900- och 1000-talen och som har ursprung i det ryska området. Det är ett helt annat sätt att arbeta när man timrar med långdrag. Eventuella tidiga knuttimrade hus med lertätning kan vara intressanta som exempel på att någon har byggt i någon form av knuttimring någon gång någonstans, men de har ingen betydelse för att förklara hur den stora nordiska knuttimringstraditionen uppstod. De knuttimrade husen i Sigtuna, som tillhör inledningen av en tusenårig byggnadstradition i hela landet, har inget kulturellt byggnadstekniskt samband med eventuella tidiga timmerhus med lertätning.275

Äldre forskning Knuttimringens introduktion är en mycket gammal forskningsfråga i Norden. Den högtstående nordiska timringskonsten är sannerligen ägnad att engagera människor i att fundera över dess ursprung. Flera bemärkta forskare har uttryckt sin uppfattning om saken och bidragit mycket starkt till diskussionen. Det ligger i sakens natur att deras slutsatser har varit mycket osäkra, eftersom det arkeologiska material man kunde bygga på tidigare under 1900-talet var mycket magert. Det är ändå lämpligt att redovisa uppfattningen hos några ledande äldre svenska forskare. Konsthistorikern Gerda Boëthius utgick i sina resonemang från stående byggnader, inte minst i fäbodar. Hon såg eldhustypen som utgångspunkt för de flesta hustyper på nordiska gårdar. Med eldhus menade hon ett knuttimrat hus med mitthärd och ingång på gaveln, sådana som ännu fanns på fäbodar under tidigt 1900-tal men var byggda långt tidigare. Hon menade att traditionen var ännu äldre än så, och att det i fäbodarna fanns kvar ett byggnadsskick som först hade varit rådande på gårdar. Under vikingatiden, menade hon, hade det funnits stora gårdar med ett genomfört system av encelliga hus. Under utvecklingens gång växte de samman till flerrummiga hus, och Mora-stugan med tre rum och Skålmo-stugan med två rum fick sin form.276 Hon har sett till de stående husen och tänkt sig bakåt hur ursprunget bör ha varit. Med de kunskaper vi har idag efter arkeologiska utgrävningar kan vi se att det är mycket som inte stämmer när det gäller det äldsta byggandet. Hon har ingen uppfattning om byggnadsskicket i städerna, med ingång på långsidan, eller om förebilderna i de ryska städerna med flerrummiga hus – som ju också fanns tidigt i de norska städerna. Den tidiga knuttimringen på landsbygden vet vi överhuvudtaget ingenting om. Arkitekten Erik Lundberg ansåg att kontakterna med statsbildningarna i Ryssland inte i väsentlig grad hade påverkat vår kultur annat än i någon mån på Gotland.277 Han

275

I enstaka fall kan dock kompletterande tätning med lera ha förekommit. De exempel som finns är senare och från västra Sverige: Gamla Lödöse på 1100-, 1200- eller 1300-talen. Se: - Rune Ekre: Lödöse och västra Sverige, i Knuttimring i Norden (1986), s. 51. Att använda lera var inte långsökt, eftersom flätverk med lerklining var en vanlig byggteknik. Det ser jag mera som en tillfällig variation i floran av olika byggtekniker. 276 Gerda Boëthius: Studier i den nordiska timmerbyggnadskonsten från vikingatiden till 1800-talet, Stockholm (1927). 277 Erik Lundberg: Byggnadskonsten i Sverige under medeltiden 1000-1400, Nordisk rotogravyr, Stockholm (1940), s. 104.

120

menade att kunskapen om knuttimring hade kommmit från söder278 (det fanns exempelvis knuttimring i romarnas limes-konstruktioner279) och att det skedde under vendeltid.280 Hur detta hänger ihop med förekomsten av barrskog tog han inte upp. Han härledde det encelliga knuttimrade huset ur det grekiska megaronhuset281, och liksom Boëthius såg han ettrumshuset som det ursprungliga i Skandinavien. Min uppfattning är att det visst kan finnas någon släktskap mellan dessa hustyper, men att det gemensamma ursprunget i så fall finns mycket långt bak i tiden och inte på skandinaviskt område. Men det behöver inte vara fråga om någon särskild släktskap, utan det kan vara en enkel husform som uppstått på flera platser. Lundberg sade vidare, att loftboden alldeles otvetydigt var en byggnadstyp som i Skandinavien hade betydligt äldre hävd än 1100-talet.282 Han förde sina resonemang utgående från stilar och deras utveckling. Gemensamt för Boëthius och Lundberg var att de såg utvecklingen som ett resultat av någon sorts lagbundenhet, ett synsätt som torde ha rötter i 1800-talets historievetenskap. Med de kunskaper vi har tillgängliga idag kan vi se att floran av vikingatida byggnadstyper var rikhaltig och blommade på olika sätt i olika trakter utan att allt kan förklaras med skilda förutsättningar. Folklivsforskaren Sigurd Erixon konstaterade att det förhistoriska materialet hade det avgörande ordet och att det alltjämt var för lite utforskat283, samt att det inte fanns några säkra belägg på knuttimring före vikingatidens slut.284 Liksom Boëthius och Lundberg uppfattade han "gavelsvalehuset" (till exempel det som Boëthius kallade eldhus) som den ursprungliga formen av knuttimrade hus och som våra ålderdomligaste bostadsbyggnader näst efter kåtor och sadeltakshus285. Han ansåg att man före vikingatidens slut knappast hade nått längre i knuttimringen än till enkla sylltimringar i några få varv.286 En uppfattning som Erixon framhöll var att bastun utgjort en av de viktigaste pionjärerna för knuttimringens överförande till Skandinavien och att den kom samtidigt med gavelsvalehuset och den rösformiga värmeugnen av sten.287 Av det material vi känner idag går det inte att se att knuttimringsintroduktionen har något samband med härden (inte heller med någon ugn) och inte med bastun. I Sigtuna finns inga lämningar som tyder på bastu. Alla de äldre forskarna uttrycker en uppfattning om någon sorts diffunderande spridning av byggnadskulturen. Erixon talar visserligen om olika sätt som knuttimringsintroduktionen kan ha gått till på: utländska byggmästare; inflyttade främlingar; iakttagelser och minnesbilder; hamnstäderna under medeltiden som viktiga infalls-

278

Erik Lundberg: Svensk bostad, Stockholm (1942), s. 32. Erik Lundberg: Trä gav form, Norstedts, Stockholm (1971), s. 165. 280 Lundberg (1942), s. 32. 281 Lundberg (1942), s. 32. 282 Lundberg (1971), s. 121. 283 Sigurd Erixon: Svensk byggnadskultur, Stockholm (1947), s. 15. 284 Erixon (1947), s. 725. 285 Erixon (1947), s. 147. Med sadeltakshus menar Erixon hus med inre stolpbärning och ytterväggar av sten, som järnåldershusen på Öland och Gotland. 286 Erixon (1953), s. 36. 287 Erixon (1947), s. 404. 279

121

portar.288 Men de tankar han uttrycker längre fram liknar mera föreställning om diffusion. Exempelvis säger han att rännknuten slog rot i Sverige för att därifrån även vandra över till Norge.289 Jag menar att de impulser till knuttimring som nordborna fick österifrån inte gick bit för bit västerut, utan som hopp (med sjöfarten) från de slaviska städerna till var och en av de skandinaviska regionerna parallellt, om än inte exakt samtidigt. Naturligtvis hade de vetskap om varandra, och de kan visst ha påverkat och stimulerat varandra. Folk talade förstås med varandra om sina erfarenheter och sina planer, och nordborna besökte andra nordiska städer. Men influensen från de ryska orterna var grunden.

288 289

Erixon (1947), s. 17. Erixon (1953), s. 45.

122

Staden Sigtuna Tidigare har jag skrivit endast korta uppgifter här och där om Sigtuna som stad, och här ska jag ge en mera samlad framställning. Sigtuna anlades på jungfrulig mark omkring 980 290 – möjligen med anknytning till någon storgård på något avstånd, men den frågan ligger utanför min studie. Tidpunkten sluter man sig till genom dateringen av de hus som ligger i de djupaste skikten i centrala Sigtuna. Förutom att det möjligen försiggick en maktkamp mellan olika kungapretendenter (en fråga som också ligger utanför mitt arbete), så var det ett problem att landet hade höjt sig så mycket att vissa äldre segelleder blivit mer eller mindre ofarbara. Sigtuna anlades längre norrut i Mälaren än Birka vid en led som var lätt framkomlig. Staden ses på 7 ½ kilometers håll när man kommer farande söderifrån via Stäket i riktning mot Uppsala. Topografin i Sigtuna är rakt motsatt den i Birka. Den centrala, äldsta delen av Sigtuna ligger på en udde och lite ovanför vattnet, men den låg inte lika högt över vattnet då som nu, detta på grund av landhöjningen. Mitt på udden går berget mer eller mindre i dagen, eller gjorde det innan alla kulturlager kom till. I Sigtuna fanns, till skillnad från Birka, ingen försvarsanläggning vare sig på land eller i vattnet. En längsgående gata anlades redan från början, i samma sträckning som Stora gatan har idag. Den går längs med en (tänkt) nivåkurva, så att markens lutning går vinkelrätt mot gatan. Lutningen norr om gatan är måttlig; söder om gatan, ner mot stranden, är lutningen större. Eftersom stranden har en viss anslutning till terrängen, så har gatan också en viss följsamhet mot stranden. Dock har strandlinjen ändrats sedan staden anlades, så att strandområdet har blivit bredare. Så småningom gjorde landhöjningen att Mälaren snördes av och blev en insjö. Gatan var smalare än nu och träbelagd. Längs båda sidor av gatan anlades tomter, som var ca 8 meter breda. Mellan två tomter, i anslutning till varannan tomtgräns, gick en träbelagd passage, 1,5 - 2 meter bred. Tomtgränserna bestod under flera hundra år291, och efter tomtsammanslagningar genom tiderna finns en del av dem kvar än idag292. Raderna av tomter var tämligen regelbundna där gatan var i stort sett rak, men vid kröken vid bergknallen blev det en oregelbundenhet. Exakt hur det då såg ut på södra sidan om gatan, där bergknallen ligger, är oklart och omtvistat.293 Mer om detta senare.

290

Sten Tesch: Rikets första stad, i Forntid i ny dager. Arkeologi i Stockholmstrakten (red. P. Bratt), Stockholm (1998), s. 266. 291 Petterson (1995), s. 71. 292 Sten Tesch, Björn Pettersson: Kungen gav, hövdingar byggde, i Populär arkeologi nr 3/95, (1995), s. 29f. 293 Det gäller kvarteren S:ta Gertrud, Urmakaren och Styckjunkaren. Se kartan bild 1. Beträffande något av bebyggelsestrukturen, se Ros (2001), s. 87ff.

123

Bild 65. Karta som visar flera skeden i Sigtuna lagda på varandra. Dagens kvartersindelning och gatudragning visar att Stora gatan går där kulturlagren är tjockast. Strandlinje år 1000 (5 meter över nuvarande havsyta) och år 1100 (4 meter över nuvarande havsyta) kan skönjas i kulturlagrets södra del, och ett stycke söder därom nuvarande strandlinje. Vidare ses gravfält av olika slag. Skala 1:8000. Från Ros (2001), efter Tesch (1986). – Map showing several layers of Sigtuna upon each other and the present day streets and blocks. The present day main street, which was also the main street from the beginning in AD 980, runs in the thickest cultural layers.

Också i Birka hade långsmala tomter legat på rad, men huruvida det fanns någon längsgående, strandparallell gata någonstans är osäkert. I varje fall fanns det ingen sådan inom den utgrävda ytan. Inte heller fanns det anlagda passager mellan tomterna ner mot stranden, såvitt man har kunnat se. Det yngre Birka längre från stranden hade enligt 2006 års georadarmätningar ett rutnät av gator, inte helt regelbundet. Sigtuna skiljer sig alltså avsevärt från Birka i strukturen. Den likhet som finns består i att tomterna närmast stranden låg i rad med sina kortändor mot vattnet. I det äldsta skedet låg det i allmänhet två hus på varje tomt i Sigtuna, det ena bakom det andra. Närmast gatan låg bostadshus. I ett senare skede, från början av 1000-talet och framåt, hade man fyra eller fem hus på varje tomt, fortfarande på rad bakom varandra, varvid tomterna förlängdes i riktning från gatan och då blev 30 meter

124

Bild 66. Tänkt gatu- och tomtstruktur för Sigtuna 980-1100. Mitt i bebyggelsen är en kungsgård angiven med en krona. Dess läge är omtvistat. Strandlinjer för år 1000 och år 2000 är angivna, den senare söder om den förra. Skala 1:8000. Från Tesch (2001). – An idea of the structure of Sigtuna in the 11th century with shore lines at AD 1000 and AD 2000.

långa eller mer.294 (Se bild 13.) Detta är en helt annan struktur än Birka, där denna förlängningsmöjlighet inte fanns och kanske inte heller behövdes. I Trondheim var tomterna också långsmala och ungefär lika breda som i Sigtuna, men husplaceringen var inte lika strikt.295 I Oslo var tomterna 13-15 meter breda under 1000-talet.296 Husbredderna i Sigtuna kunde vara allt mellan 3,5 och 6 meter, och huslängderna mellan 4,5 och 10 meter – de minsta måtten gäller för ramverkshus med lerklinat flätverk. Husen hade nästan alltid sin ingång mot passagen i tomtgränsen. De hade med få undantag inte mer än ett rum var, och ofta var det ett hus för varje funktion. I den struktur som rådde under 1000-talet brukade huset närmast gatan vara verkstad eller förråd, och nästa hus var oftast ett förråd, eller kanske kombination av förråd och verkstad, men bostadshus förekom också. Det tredje huset brukade vara bostadshus, kokhus, hushållets vardagshus, och det fjärde, längst bort, var umgängeshus, hallhus. Det är alltså en påfallande skillnad mot Birka, där tvårumshus var vanliga och där man blandade funktioner, så att ett och samma hus var både verkstad och familjebostad. Också i Trondheim och Oslo var tvårumshus vanligast i bostäder. Uppfattningen bland Sigtunaforskare är att kungen delade ut tomter i Sigtuna till folk som han ville ha i sin lojalitetskrets.297 Dessa personer hade gårdar på landet som 294

Både tomtstrukturen, husens funktion och deras konstruktion beskrivs i: - Tesch (2001), s. 727-730; - Petterson (1995), s. 71-74. 295 Christophersen-Nordeide, del 2 (1994), karta fase 2. 296 Schia (1987), kartor fase 14c - 13b, s. 204. 297 Tesch (2001), s. 723 och 733.

125

sin huvudsakliga hemvist. Det är troligt att stadsgårdens rumsliga organisation efterliknar lantgårdens på det sättet att varje funktion har ett hus och att varje hus har bara ett rum, men på landet kan det möjligen ha funnits en större variation, och landet och staden hade delvis skilda behov. Varför man har ettrumshus i Sigtuna och tvårumshus i Trondheim och Oslo har jag ingen förklaring på. Kanske finns det ingen rationell förklaring; kanske handlar det bara om traditioner som har uppstått. Det anses också av Sigtunaforskare att det äldsta Sigtuna, till skillnad från Birka, inte hade något specialiserat hantverk.298 De fynd i de äldsta lagren som kan knytas till hantverk är relativt få. Hantverkets omfattning ökade på 1000-talet. Först då kan man se tydligt att vissa hus är verkstäder och andra är bostäder. Jag har ingen egen uppfattning om hantverket, men att man inte har särskilda hus för hantverk betyder i och för sig inte att man inte bedrev hantverk. I Birka bedrevs hantverket kombinerat med boende.299 Däremot är det möjligt att fynden, eller bristen på fynd, är talande. Under 1000-talet anses Sigtuna också ha fått en viss del slavisk befolkning, som visas av fyndmaterialet.300 Detta var under en tid när kungasläkter gifte sig med varandra och både svear och andra skandinaver fick flera kontakter med slaviska folkgrupper. Norr om byggnadstomterna låg i det äldsta skedet en rad med gravfält.301 Senare efterträddes de av en rad kyrkor, men det var inte förrän framåt 1100, efter den tid som denna studie behandlar. Kyrkan och kungamakten anses allmänt ha gått hand i hand för att stärka varandra, men det tycks inte ha skett i Sigtuna från allra äldsta tid, utan först i början på 1000-talet. Under den första kristna tiden därefter kan gudstjänster ha firats i hallbyggnaderna. Sigtuna är, när man ser till stadens struktur i stort, ett skolexempel på vad arkitekter och stadsplanerare brukar kalla en bandstad. Den liknar ett band, som är randigt på längden och där varje rand motsvarar en funktion. Varje tvärsnitt på bandet innehåller samma funktioner i samma inbördes ordning, en helt ohierarkisk struktur (sett i längdled). I Sigtuna är den grova indelningen, räknad från söder: hamnområde, tomtområde, gata, tomtområde, religiöst helgat område (gravfält/kyrkor). Tomtområdena har i sin tur en randindelning, så att en finare indelning av staden har elva ränder, från söder räknat: hamnområde, hallar, bostadshus, förråd, verkstäder, gata, verkstäder, förråd, bostadshus, hallar, religiöst helgat område (gravfält/kyrkor). Detta band bryts dock av oregelbundenheten vid berget. Stora gatan gör en sväng, och på svängens utsida mot stranden är tomtindelningen något annorlunda, och det är inte helt klart hurdan den var. Det finns en uppfattning om att Sigtunas kungsgård låg här.302 Det finns också en uppfattning att det inte legat någon kungsgård här, utan att det var ganska vanliga stadstomter men inte riktigt med samma form som i Trädgårds-

298

Tesch (2001), s. 727f; - Ros (2001), s. 109f. 299 Också ett hus från omkr. 1000 i kv. Urmakaren i Sigtuna tolkas som en kombination av bostad och verkstad, se Ros (2001), s. 90. 300 Sten Tesch muntligen mars 2003. 301 Tesch (2001), s. 733. 302 Tesch (2001), s. 733.

126

mästaren.303 Kungsgården kan då ha legat lite utanför stadsbebyggelsen, troligen i nordväst, ungefär där S:t Pers kyrkoruin nu ligger.304 En kungsgård har säkert funnits, men några rester av den har inte träffats på någonstans. I det oregelbundna området mitt i staden anlades vid tiden 1060-1070 en kyrka, S:ta Gertrud, med tillhörande kyrkogård.305 Om det hade legat en kungsgård där dessförinnan, så har resterna helt naturligt grävts bort vid kyrkobygge och gravläggningar. De lämningar, som ändå finns i dessa kvarter, säger i och för sig inte att där inte skulle kunna ha funnits en liknande bebyggelse som i andra kvarter, som jag uppfattar det. Vid S:t Per har inga grävningar företagits. Jag har själv ingen bestämd uppfattning om kungsgårdens läge. Vare sig den har legat på det ena eller det andra stället, finns det goda förklaringar till att inga lämningar har påträffats. Det brukliga vid den här tiden, och också tidigare, var att kungsgården låg en bit utanför stadsbebyggelsen. Så var det i Birka och alla samtida städer, och så var det i Trondheim som var samtidigt med Sigtuna. Det troligaste är väl, som jag ser det, att det var likadant i Sigtuna. Men det kan inte uteslutas att kungen i Sigtuna gjorde på sitt eget sätt. Det finns en stor diskussion om huruvida Sigtuna var en direkt efterföljare till Birka eller inte. Jag går inte in i den diskussionen, utan jag betraktar enbart byggandet, och av det går det inte att dra någon säker slutsats. Sett till byggnadsskicket verkar Sigtuna allmänt mälardalskt. Vissa drag som fanns i Birka återfinns inte i det tidiga Sigtuna: tvårumshus, bänkar, trägolv. Enstaka hus i det tidigaste Sigtuna verkar vara byggda med mindre skicklighet än Birkas hus, men det är svårt att dra slutsatser av det på ett så litet underlag. I det äldsta Sigtuna är syll sällsynt, medan det inte var ovanligt i Birka. Eftersom de drag jag har räknat upp här snarast visar på en något lägre teknisk nivå, så skulle det kunna innebära, att det inte var samma personer som byggde i Sigtuna som i Birka (eller inte personer som lärde upp varandra), eller också byggde man med låg ambition i Sigtuna. Det senare är ju anmärkningsvärt, om den nya stadsanläggningen vore ett led i en maktkamp. Jag är mer benägen att tro att byggenskapen avspeglar kunnandet och dess variationer. En reservation ska göras för att Birkas yngsta lager är bortplöjt, så att vi inte vet något om stadens sista stadium. Om detta liknade Sigtunas byggande, så skulle det ha skett en förändring i Birka mot slutet av dess existens. Bara några årtionden in på Sigtunas historia börjar man dock bygga på ett mera robust sätt än i Birka. I tidigare kapitel har jag nämnt stengrundläggning. Därutöver förekom terrassering inom tomterna, för att man skulle få en plan byggnadsyta. Det förekom även i de fall man inte hade stengrund (eller kanske särskilt där), och även när stolparna var jordgrävda.306 Någon terrassering har inte kunnat ses i Birka, fastän marken sluttade.307 Så länge man byggde med jordgrävda stolpar, kunde man lätt acceptera 303

Ros (2001), s. 87 och 186. Det är vad jag känner till som finns skrivet, men sannolikt finns det flera forskare som delar Ros' uppfattning, liksom det torde finnas flera forskare som delar Teschs uppfattning. 304 Sten Tesch muntligen mars 2003. Detta läge hade kungsgården troligen åtminstone i ett senare skede. 305 Bäck-Carlsson (1994), s. 100f. 306 Exempel från kv. Professorn omkr. 1000, enligt Mats Pettersson muntligen november 2006 och från bildmaterial som han har skickat. 307 Däremot skulle själva stengrunden till det kvadratiska bronsgjutarhuset, som är beskrivet i kapitlet om Birka, kunna vara ett sätt att få golvet mer horisontellt.

127

att golven och husens nedersta delar inte var horisontella. När man slutar jordgräva, är det en mycket stor fördel om botten är horisontell för att huset ska stå stabilt, vare sig det är byggt i ramverk eller knuttimring. I Sigtuna bemödade man sig alltså om en plan byggyta även vid jordgrävda stolpar. Husen i Sigtuna stod mycket tätt, ofta var det bara en meter mellan dem, om ens det.308 Livslängden kunde vara mellan 10 och 25 år, genomsnittligt under 1000-talet drygt 20 år.309 Det är visserligen inte så lång tid, men ändå längre än i Birka. Där kunde husens livslängd vara 10-20 år och med ett lägre genomsnitt än Sigtuna. Ett iögonenfallande drag är att knuttimring dyker upp omkring 1005-1010. Ett annat mycket väsentligt drag är att omkring 1030 har jordgrävning av stolpar så gott som upphört, och stengrund byggs som regel till både knuttimrade hus och skiftesverkshus. Karakteristiskt för Sigtuna, förutom principen med ettrumshus och (oftast) ett hus för varje funktion, är att man ganska konsekvent tycks ha valt olika byggteknik för olika funktioner. För att kunna göra en bedömning av byggtekniken i varje enskilt fall skulle jag behöva ha tillgång till betydligt mera detaljerat material. I brist på det går jag efter sammanfattande artiklar. Beskrivningarna i dessa kan möjligen vara alltför generaliserande. I stort verkar de ändå rimliga.310 Knuttimring valdes ofta för bostadshus och förråd, men även skiftesverk kunde komma ifråga. Torv var en vanlig taktäckning. För verkstadshus valdes lerklinat flätverk och trätak, eller ibland skiftesverk. (Eftersom verkstadshus låg närmast gatan och var uppförda i lerklinat flätverk, och eftersom många tidigare arkeologiska utgrävningar företogs just nära gatan, drog man tidigare slutsatsen att sådana hus var typiska Sigtunahus.) Hallen längst bort på tomten var vanligen byggd i skiftesverk och hade halmtak eller trätak. Det var ett längre hus än det vardagliga bostadshuset, kanske 10-12 meter jämfört med 6-7 meter, och bestod ändå bara av ett rum. Ett sådant hus var lättare att bygga i skiftesverk än i knuttimring. Vissa kunde ha något utsvängda väggar, ungefär som trelleborgshus. Det fanns också en konsekvens i härdplaceringen. Hallhusen, där man umgicks, hade mitthärd. Bostäder, där man lagade mat, och verkstäder hade hörnhärd. I Sigtunas tidigaste skede var detta bruk inte utvecklat; det förekom både mitthärdar och hörnhärdar i bostadshusen. Efter 1050 finns exempel på ugn. Det är en gissning att också kungsgården var byggd i skiftesverk, som nu verkar börja få högre prestige. Det visas också av skiftesverket i tomternas hallar, där man kan tänka sig att byggarna gjorde vad de kunde för att resultatet skulle bli stiligt och ha en viss prestige. Det behöver inte ha funnits några ovanifrån givna regler för hur man skulle bygga utöver vad som med nödvändighet reglerades av tomternas form. Enrummigheten och teknikvalen kan mycket väl ha utvecklats enbart genom praxis. I valet av olika byggteknik för olika funktioner skiljer sig Sigtuna från både Oslo och Trondheim, där visserligen ramverksbygge förekom, men i mycket liten omfattning. Knuttimring var där helt dominerande för alla ändamål. Möjligen kan detta hänga ihop med att ramverkstekniken sedan tidigare hade en stor utbredning i Mälardalen och på ett självklart sätt ingick i traditionen.

308

Se kartan bild 13. Detta får jag ut av Björn Petterssons fasdatering, som beskrivits tidigare. Se s. 30, not 29. 310 Jag avser samma artiklar som ovan, Tesch (2001) och Petterson (1995). 309

128

Teknikval och deras drivkrafter Ramverk – inre stolpbärning En skillnad mellan ramverksteknik och den traditionella järnålderstekniken med inre stolpbärning är att ramverkstekniken medger rum utan stolpar. Det kan ha varit en bidragande orsak till teknikens genomslag. Man kunde använda rummet på ett friare sätt, när inga stolpar stod där. I de traditionella husen kombinerades ofta stol-parna med mellanväggar, men några måste ha stått fritt i rummet – annars skulle exempelvis inte ett sådant begrepp som högsätesstolpar ha funnits. Det kan hända, att man i någon mån började använda rummen på ett annat sätt under vikingatiden, och att stolparna då var i vägen. I synnerhet vad gäller stadshusen är det mycket troligt. Å andra sidan hade de dubbla stolpraderna ett stort symbolvärde som uttryck för hävd och anor. (Se också bild 53.) I gilleshallar stod de inte i vägen, för de rumsliga arrangemangen för gillena hade vuxit fram i samspel med byggnadens konstruktion. I en del fall kan värdet av traditionen ha spelat in för hus som också användes vardagligen. Ett talande exempel är Sanda, där man behöll sin huvudbyggnad med inre stolpbärning och vårdade den genom hela 900-talet, samtidigt som man mot slutet började bygga ekonomibyggnader i ramverksteknik. Det var naturligtvis inte bara interiören som hade betydelse. De traditionella husen hade också en viss exteriör – långa hus med höga tak och ingång ungefär mitt på långsidan – som säkert hade högt symbolvärde. Husets utsida står ju som symbol för vad som förekommer på dess insida, och vad man kan förvänta sig för miljö och människor och bemötande när man stiger in. Traditionen dröjde kvar olika länge i olika regioner. I Trondheim byggde Olav Haraldsson en bra bit in på 1000-talet sin kungsgård i traditionell stil med dubbla stolprader, detta enligt Snorre. En annan fördel med ramverkstekniken i förhållande till den traditionella var att man klarade sig med kortare virken, som var lättare att få tag på än de välväxta träd som behövdes för den inre stolpbärningen. Åsar kommer man dock inte ifrån. En tredje fördel med ramverkstekniken var att den passade till de relativt små mått man ville ha i en stad. Det var mycket naturligt att använda ramverksteknik i Birka (och att fortsätta med det i Sigtuna). Ramverkstekniken var dock inte helt nödvändig. I Kaupang hade husen inre stolpar som sidosulor, men husen var ändå små. Samtidigt byggdes flera hus med traditionell inre stolpbärning på höjden nordöst om Birka, i förnäm avskildhet. De byggdes på terrasser enligt det traditionella sättet.311 De tycks representera en grupp människor som levde på ett annat sätt än hantverkarna i staden, ett högre socialt skikt. I längden tycks ramverkstekniken ha fått social acceptans även i mera representativa sammanhang, och man behövde inte eller ville inte använda de dubbla inre stolpraderna för högtidlighet och prestige. De hade spelat ut sin roll. När man till sist byggde en ny huvudbyggnad på Sanda, så gjorde man det i skiftesverk. Det kan ha varit både av praktiska funktionsskäl och för att det var tekniskt lämpligt. Ett socialt tryck

311

Holmquist Olausson (1993), s. 96-100.

129

kan också ha spelat in: när det blir alltför få som upprätthåller en ålderdomlig stil innebär den ingen prestige längre. När man byggde nytt i Sanda, byggde man skiftesverkshuset nästan lika långt som det tidigare huset med inre stolpbärning, och bredare. Det var alltså betydligt större än skiftesverkshusen i staden. Små mått var en möjlighet för skiftesverk men ingen nödvändighet. Huruvida stolparna i ramverkshusen var jordgrävda eller inte var visserligen tekniskt betydelsefullt, men det ser inte ut att ha haft någon betydelse för spridningen av ramverkstekniken allmänt. På både Pollista och Sanda förekommer ramverkshus både med och utan jordgrävning.

Knuttimring – ramverk För knuttimringen gällde andra incitament än för ramverket. Knuttimring kan utföras i små mått, som passar i städer, men där fanns redan ramverk som fyllde den uppgiften väl. Likaså är den inre stolpfriheten gemensam. Den stora fördelen med knuttimring är värmeegenskaperna, och i någon mån också hållbarheten, förutsatt att man satsar på att bygga väl och med högvärdigt virke. Nackdelen är att det går åt relativt mycket timmer, vilket innebär mer arbete än vid ramverksbygge. Som vi har kunnat se av den historiska utvecklingen är det en nackdel som inte har avskräckt nord-borna under det senaste årtusendet, därför att fördelarna har varit så mycket större. När man började knuttimra, tycks det ha varit just värmeegenskaperna och det relativt gedigna utförandet som avgjorde valet,312 vilket man kan se av att det i Sigtuna var bostadshus och en del förrådshus som knuttimrades. Eftersom det inte finns något vikingatida material från landsbygden är det svårt att veta precis hur valen gjordes där. Det är ändå ett frågetecken varför knuttimringen inte började tidigare i Skandinavien än den gjorde, med tanke på de fördelar den har och det övertygande segertåg den så småningom gjorde. Jag har i tidigare kapitel diskuterat influensursprung, där jag ser de slaviska områdena, i synnerhet de ryska, som impulsgivare. Dit hade nordbor rest i ett par hundra år och sett knuttimrade hus, innan de själva började bygga sådana. Det fanns skandinaviska kolonier i ryska städer, vilket ses av gravar och lösfynd men inte av huslämningar. Skandinaverna bodde i knuttimrade hus som alla andra på platsen. Nordiska resenärer gästade naturligtvis sina landsmän på resorna och hade gott om tillfällen att uppleva fördelarna med de knuttimrade husen. Varma hus bör rimligtvis ha varit attraktiva för nordborna med deras kalla klimat. Allt tyder på att det var inhemskt folk som byggde i Mälardalen. I alla städer i Nordeuropa fanns många köpmän av främmande härkomst, men de har inte avsatt några märkbara spår i byggenskapen. Det var folk från orten som byggde enligt ortens sed. Därför har städerna olika byggnadsskick sinsemellan, trots ett visst inslag av en internationell köpmannaklass i befolkningen, och därför bodde också skandinaverna i de ryska städerna i knuttimrade hus. Det är mycket möjligt att de bofasta skandinaverna efter en tid tog upp ortens tradition och gjorde den till sin.

312

Det kan inte ha varit någon särskilt stor idé att knuttimra hus av mera tillfällig karaktär, där nyttan kanske inte motsvarade arbetsinsatsen. Därför är det förvånande att det förmodat äldsta knuttimrade huset i Trondheim var ett hus för säsongsboende.

130

Ett undantag var när Birka anlades. Då infördes ett byggnadsskick som var lämpligt för en stad och som tidigare (sannolikt) inte hade funnits i regionen. Om man då till en början tog hjälp av folk från annat håll eller byggde själva enligt importerade idéer går inte att avgöra, bland annat därför att några huslämningar från stadens första årtionden inte har kunnat grävas fram. När staden sedan hade utvecklat sitt byggnadsskick var den sannolikt självgående. Man skulle kunna tänka sig att hemvändande resenärer med intryck österifrån hade byggt knuttimrade hus i Birka eller på landet, men det har alltså inte kunnat påvisas. Den större virkesåtgången för knuttimring kunde möjligen vara en alltför stor nackdel. Birka måste utnyttja fastlandet och andra öar för sitt virkesbehov till hus, skepp och bränsle. Men det är inte svårare att frakta virke till sjöss än till lands, så det borde inte ha varit något avgörande hinder. Ibland förs diskussioner om tillgång till lämpliga verktyg.313 Men den relativt enkla knuttimring, som det var fråga om till en början, kunde gott utföras med de verktyg man hade för ramverksbygge. Det fanns ett allmänt träbyggnadskunnande, som hade en viss spridning i samma mån som ramverkstekniken var spridd. Knuttimringstekniken krävde dock därutöver mera speciellt kunnande. Det gällde både själva knutarna och – om vi talar om den ryska tekniken med långdrag, och det är den det gäller här – arbetssättet i upptimringen. Principen att bygga med liggande virken är annorlunda än principen i de tekniker där stående virken tar hand om bärningen. Möjligen kan det ha funnits ett tankemotstånd förenat med bristande arbetsteknisk erfarenhet. Men jag har svårt att se det som den enda förklaringen till att det dröjde så lång tid som tvåhundra år, innan nordborna började knuttimra. Det har ibland gjorts gällande, att den ekonomiska förändringen med övergången från få stora hus på gårdarna till flera mindre skulle ha möjliggjorts genom knuttimrade encelliga hus, och att det var den förändringen som avgjorde att man började knuttimra.314 Men den skedde långt före knuttimringsintroduktionen och tillgodosågs väl av grophus och ramverkshus. Dessutom var, som vi har sett i tidigare kapitel, knuttimringen ingalunda begränsad till enrummiga hus vid den här tiden. De knuttimrade husen råkar vara enrummiga i Sigtuna men var det inte i vare sig Staraja Ladoga, Novgorod, Trondheim eller Oslo. Med alla dessa faktorer tagna i beaktande ser jag som mest troligt att den huvudsakliga orsaken till knuttimringens sena uppträdande var kulturell. Hela vikingatiden var en tid av förändringar, men mot slutet kom en större rörlighet i skeendena. Dessförinnan var man mest mottaglig för de influenser som kom från de näraliggande kulturkretsarna i norra Europa. Där talades närbesläktade, lättbegripliga språk, där hade man samma religion, och där var den huvudsakliga byggnadstraditionen densamma som i Norden, med regionala variationer. Steget till ramverksteknik i byggandet var relativt måttligt, och dessutom välmotiverat i stadsbebyggelse. Och det inspirerades av folk som man kände sig befryndad med. Österut var det annorlunda. De slaviska språken var mera främmande, och de slaviska hedniska gudarna var andra än de nordeuropeiska. Det troliga är att seder också skilde. 313

Se t ex Rosander (1986), s. 126f. Tankar av det slaget finns t ex i Werne (1993), s. 14, och hos Jan Raihle: Datering av profana timmerhus från medeltiden i Jämtland och Härjedalen, i Bebyggelsehistorisk tidskrift 20/1990, s. 27, men tanken förekommer på flera håll. 314

131

Det verkar vara en skillnad mellan husbyggande och andra kulturyttringar på så sätt att husbyggandet var mera konservativt. Svearna importerade gärna slaviska konsumtionsvaror och lyxföremål. Det finns slavisk keramik både i Birka och Sigtuna, varav mycket antas ha varit emballage för konsumtionsvaror. Det går att se att klädmodet i Birka och i den ryska staden Gnezdovo följdes åt315, och mansdräkten i Birka visade ofta orientaliska inslag316. Men svearna övertog inte östligt byggnadsskick. Det tycks finnas en stark kulturell identitet just i hus. Ett hus visar vem ägaren är. Hus hade också en religiös laddning i forntiden. I de traditionella husen med inre stolpbärning lades ofta offergåvor under högsätesstolparna för att husbyggaren och hans familj skulle försäkra sig om gudarnas gunst och om välgång för sig och sitt hus. Det förekom också i Birka, att offergåvor lades under en husvägg så sent som på 900-talet. Sedvänjan gick tydligen bra att överföra till ramverkshusen, som tillhörde samma kulturkrets. Men mot slutet av vikingatiden skedde stora förändringar. Både skandinaver och slaver övergick till kristendomen, även om det var olika varianter av kristendom och även om det gick långsamt för svearnas del. De skandinavisk-slaviska kontakterna ökade allmänt, kungasläkter började gifta ihop sig med varandra, och politiska allianser bildades. Med dessa mera likartade förutsättningar kan det mycket väl hända att skandinaverna kände sig mera benägna att ta upp den främmande byggnadstekniken och göra den till sin. Förloppet är i stora drag detsamma både väster och öster om Kölen. Det kan inte alldeles uteslutas, att det framför allt var norrmännen som blev intresserade, när de i större utsträckning började resa österut under senare delen av 900-talet, och att de inspirerade svearna. Tidigare hade norrmännen mest rest i västerled. Mycket tyder på att den tidigaste skandinaviska knuttimringen gjordes i Trondheim eller Tröndelag. En tid av förändring innebär också en större möjlighet för nya idéer att få fäste, varifrån de än kommer. Gammalt blir fortare omodernt, nytänkande får högre värde.

Vidare utveckling Den medeltida utvecklingen ligger utanför ramen för detta arbete. Jag vill ändå göra en liten skiss för att följa linjerna från vikingatiden in i medeltiden. Knuttimringens spridning under tidig medeltid är nästan lika oklar som dess förekomst under vikingatiden, därför att materialet är magert. Det tycks förekomma relativt tidig knuttimring i andra mellansvenska städer än Sigtuna, till exempel Uppsala och Söderköping med lämningar från 1100-talet och framåt.317 Möjligen förekom andra tekniker parallellt, skiftesverk och lerklinat flätverk, liksom i Sigtuna. Kanske de också under medeltiden användes för olika ändamål, åtminstone under en tid. Så långt fram som på 1400-talet tycks knuttimring dominera i Uppsala.318 Möjligen kan fallet ha varit detsamma på Mälardalens landsbygd vid samma tid. Bland de byggnader som står idag dominerar knuttimring, men skiftesverk förekommer också. Det har aldrig försvunnit, sedan det började användas under vikingatiden, inte förrän på 1900-talet.

315

Enligt en film som visades på Birkamuseet 2003. Björn Ambrosiani: Birka, i Arkeologi i Norden 2 (red. G. Burenhult), Natur och kultur, Stockholm (1999), s. 370. 317 Jan Helmer Gustafsson: Uppsala, i Knuttimring i Norden (1986), s. 40. 318 Gustafsson (1986), s. 41f. 316

132

I de västgötska städerna Skara och Gamla Lödöse, för att göra en jämförelse, förekom både lerklinat flätverk, stavverk, skiftesverk och knuttimring, det senare dock i mindre omfattning och först mot slutet av medeltiden. Och möjligen var det precis som i Sigtuna så, att man valde teknik efter funktion, men ramverksteknikerna spelade en större roll i Västergötland än i Mälardalen.319 På Gotland kan knuttimring beläggas i anläggningen Bulverket i Tingstäde träsk från 1130-talet.320 Man kan inte sluta sig till vid vilken tidpunkt knuttimringen först dök upp på Gotland – om det var ungefär samtidigt med Mälardalen och Tröndelag eller senare – och inte heller om det var med något inflytande från dessa regioner. Gutarna seglade lika mycket som andra nordbor och såg förstås samma saker på sina färder. Jag tror att gutarna precis som de andra nordborna hämtade sina huvudsakliga intryck från slaviska områden men att de därtill mycket väl kan ha inspirerats av sina nordiska grannregioner. När knuttimringen väl hade fått fäste i trakter där man ägnade sig mycket åt långväga resor, föreställer jag mig att spridningen inåt landet skedde mera diffunderande och med utgångspunkt i dessa trakter. Ännu stående byggnader finns från 1200-talet och framåt och har en mycket väl utvecklad knuttimring. Det är naturligtvis några av tidens bästa byggnader, träkvalitativt och byggnadstekniskt, som har bevarats till vår tid. De allra äldsta är ett par kyrkor: Granhult i Småland från 1220-talet och Tidersrum i Östergötland från 1260-talet.321 Från slutet av 1200-talet finns flera profana byggnader i norra Dalarna. Mellan 1000-talet och 1200-talet måste det alltså ha hänt ganska mycket, och inte minst att verktygen utvecklades. Knuttimringen kom att blomstra på både norskt och svenskt område, sedan den väl hade etablerats. Det gjordes tekniska innovationer som rännknut och långdragets flyttning till stockens undersida, medan den ryska tekniken, vilken givit de första impulserna, inte förändrades alls på flera hundra år. Man utvecklade också knuttimringens arkitektoniska uttryck till en mycket hög nivå med speciell nordisk karaktär, med regional variation. Parallellt med knuttimringen utvecklades också ramverket i Skandinavien, närmare bestämt stavverk, i viktiga byggnader som kyrkor.

319

Henriksson (1996), s. 67f. Beskrivning, se: Henriksson (1996), s. 281-287. Datering, se: Burenhult (1999), s. 247. 321 Sjömar (1988), s. 30. 320

133

Summering av slutsatser Min studie har lett till några viktiga slutsatser, som bygger på tydligt material. 1. Man experimenterade med ramverkshus med icke-jordgrävda stolpar i Birka redan under första halvan av 900-talet. Det är det äldsta funna exemplet på den tekniken norr om Alperna. Det går däremot inte att veta om detta var det första försöket. Det är oklart hur snabbt tekniken vann spridning i regionen, men omkring hundra år senare, några årtionden in på 1000-talet, var den allmänt förekommande i Sigtuna, vilket är tidigare än i sydligare städer och regioner. Vid den tiden var stengrundläggning i någon form regel för alla slag av hus i Sigtuna och var inte ovanlig på landsbygden. 2. Konserverat material från 1000-talsknuttimring i Sigtuna visar rundknut, inte rännknut, och ingenting tyder på att något annat än rundknut förekommit under Sigtunas första sextio år av knuttimring (och kanske längre, men det ligger utanför min studie). 3. Jämförelser av knutningsteknik i ryska och nordiska städer tyder på att de nordiska städerna hämtat sina impulser från de ryska städerna (möjligen också från västslaviska städer), och att de mycket snart har gjort egna tekniska förbättringar, särskilt i Tröndelag. Introduktionen ser ut att ha gått parallellt i flera nordiska regioner. Ingenting tyder på någon diffunderande spridning annat än möjligen i ett senare led.

134

Ordlista Dendrokronologi innebär att man bestämmer vilket år ett träd är fällt genom att studera årsringarnas tjocklek och jämföra med virke med känd datering. Metoden är säker men förutsätter tillräckligt välbevarat virke och anger dessutom fällningsår, inte byggnadsår, vilket kan skilja sig om virket är återanvänt. Halsning (no. kinning) är sneda avsmalningar från sidorna av stockens undersida mitt för urhugget i stocken under. Den ger alltså stocken ett något V-format tvärsnitt på undersidan och används vid rännknut för att få passning. Långdrag (no. méfar) är en längsgående skåra i en timmerstock, antingen i ovansidan eller undersidan. Den brukar fyllas med tätning. I det skede det här handlar om består tätningen av mossa. Till väggens täthet bidrar också att stocken genom de skarpa kanterna längs långdraget sjunker ner bättre i underliggande stock än om inget långdrag hade funnits. Mullbänk är en träkonstruktion längs en eller flera innerväggar, uppbyggd något högre än golvnivån. Bredden kan vara någon meter, och bänken är fylld med jord. Den har dubbel funktion: dels att täta mot drag, och dels att tjäna som sitt- och liggyta. Det finns också bänkar utan jordfyllning, men de kallas då inte mullbänkar utan bara bänkar. Ramverkshus är en sammanfattande benämning på hus som bärs av stolpar i vägglivet, upptill sammanfogade med långband och tvärband. Konstruktionen kan vara med eller utan syll i marknivån, och stolparna kan vara jordgrävda eller sluta i marknivån. I det senare fallet är syll nödvändig. Väggfyllningen mellan stolparna kan bestå av lerklinat flätverk; stående träplankor (stavverk); eller liggande träplankor, ”bålar”, (skiftesverk, no. sleppverk). Rundknut (no. vagelaft) kan användas när man har runt virke. Den har ett i princip runt urhugg (en halvcirkel), djupt som halva stocken, så att ovanliggande stock bara läggs i urhugget. Under den tid det här är fråga om görs urhuggen ofta kantiga och ganska breda, men om ingen halsning finns, betraktas knuten ändå som rundknut. Rännknut (no. findalslaft) kan också användas när man har runt virke. Den har urhugg med plan bottenyta och plana, sluttande sidor – som ett V med plan botten – och den har halsning i den ovanliggande stocken, som då passar i urhuggets form. Ofta finns också ett mindre urhugg på stockens undersida, ett underhugg.

135

Summary Introduction For several thousands of years, from the Stone Age to the late Iron Age, people in Scandinavia, as well as in the whole of northern Europe, built their houses with a construction of inside earthfast posts, carrying the roof. A lesser part of the roof weight was carried by the outer walls. From the Bronze Age and further on, the posts were aligned in double rows, connected in pairs with beams and forming trestles. Lengthwise, the posts carried purlins, on which the roof construction rested. During the Roman Iron Age and the Migration Period, the construction changed towards narrower trestles and more weight on the outer walls. The houses, which are often called long houses, contained both dwellings, byres, and stores. During the Viking Age, which can be counted from AD 750 or AD 800 to AD 1050, there were increasing changes of economic and social factors of the society. The building techniques also began to change, and this took place at somewhat different time and in different ways in different regions. This study deals with the changes in the region of the Lake Mälaren Valley in the middle of the present Sweden. Scandinavian people had always had contacts with other regions, especially in the south and southwest, but in the Viking Age travelling increased, as well as trade. A network of trade towns were founded in northern Europe during the 7th, 8th, and 9th centuries. In the Mälaren Valley the town of Birka was founded about AD 750. At the same time a new building technique was introduced: framework, which carried all the weight of the roof on the outer walls. The earliest evidence of this construction in the Mälaren Valley has been found in Birka. Later, perhaps after AD 1000, corner timber construction was introduced in house building, with the earliest evidence in the town of Sigtuna about AD 1005. This type of construction is made by lying logs. During the late Iron Age, from the 6th or 7th century and further on, there was a change of the organisation of the farms. Small houses for work and storing were built, mainly as pit houses. Initially, these buildings were rare, but in the Viking Age, this custom was spread more and more—at first in the form of pit houses, and later in the form of framework. Accordingly, there was a contemporaneous change of economic organisation of the whole society—the towns and the countryside—and of building techniques.

Questions Archaeologists and ethnologists, among others, have devoted themselves to issues presented in this study. My contribution is the view of an architect, with focus on construction contexts within the buildings and culturally. I mainly devote myself to the necessary basic questions: What houses were built where, when, by what technique, by whom, and for what purpose? What did they look like?

136

I also discuss questions as: Why did the builder choose a certain technique there and then? What advantages and disadvantages do the techniques have, respectively, in different cases? When were they introduced, and from where did the influences come? Some other interesting questions, which I touch on and to which I intend to return in a future study, are: Did the towns have an influence on the countryside? Did the countryside have an influence on the towns?

Building techniques Framework buildings have roof-carrying posts in the outer walls, and the posts are connected at the top by beams in the length and the breadth (wall plates and tie beams). In earlier times, the posts were earthfast, i.e. they were dug into the ground. Later, sills were also used connecting the posts at ground level, but the posts were still earthfast. Eventually, the posts were not dug into the ground but put on padstones, and then sills became necessary for stability. This process went on at different pace in different regions, and in many places the types of construction were found side by side for hundreds of years. The advantage of not digging the posts into the ground is a reduced risk of the posts to rot, even though a certain risk still remains. The compartments formed by the posts can have varying fillings—wattle-and-daub, upright planking, or horizontal planking. Framework with posts on padstones demands that the walls are made stiff in some way: braces for wattle-and-daub, and dowels for horizontal planking. Oak is very suitable for framework with horizontal planking, but pine can also be used. These houses are strictly rectangular—differing from the long houses, which often, but not always, have slightly convex walls and slightly rounded corners—and can be built rather small, but also long, if needed. The roofs are gable roofs—differing from the long houses, which have often hipped roofs. The roofs are constructed of rafters resting on one or two purlins and the wall plates. Framework makes use of some of the characteristic properties of the wood, namely the ability of taking up pressure and traction strain along the logs. Corner timber construction works in quite a different way. Lying logs are laid upon each other forming a rectangle or a square in ground plan. So the weight of the roof and the upper parts of the walls are carried by the logs opposite their length direction, where they have less strength and are pressed together. Corner timber construction makes use of the heat isolation properties of the wood. It demands more timber than framework, and thus demands more work. The stability of the construction is mainly produced by the corner joints, which can be made more or less complicated, and thus more or less tight. The log notches which occur in Scandinavia in the Viking Age are of two kinds: a semi-circular notch, in which the overlying crossing round log is laid, and a more Vshaped notch with a flat bottom, in which the overlying crossing log is laid after having been bevelled on the lower parts of the sides to fit into the notch. These notches are called, respectively, "rundknut" and "rännknut" in Swedish, and "vagelaft" and "findalslaft" in Norwegian. 137

The logs used in the Viking Age and the early Middle Ages were round. In Scandinavian corner timbering the logs are carved out with a groove lengthwise in the underside, and filled with moss or oakum to get tight. The sharp edges of the groove make the wall even tighter when they sink into the underlying log. The roofs of corner timbered houses are laid on purlins, which lead the weight to the gable walls, or rafters which lead the weight to the longer walls (this is unusual), or a mixture of the two. Corner timbered buildings use tall and straight trunks, which are found in coniferous forests, above all pine, but also sometimes spruce. Buildings with corner timbering are found in regions with wide coniferous forests, whereas framework buildings with horizontal planking are mainly found in regions with deciduous forests.

Framework buildings It is evident that framework was the technique used in Birka from the beginning at about AD 750. No remains of houses from the first decades have been found, but traces of plot boundaries show plots with a width of 6-7 meters, which suits to framework houses. The plan of the plots is similar to the one of Ribe in southwestern Jutland and rather similar to the one of Dorestad in the Rhine delta. It is probable that the building technique, too, was influenced by such towns as Dorestad, where the houses were built in framework technique. A little later, in the beginning of the 9th century, Hedeby was founded in southeastern Jutland, with a similar building technique. There is a difference between the houses in these towns and in Birka. In Dorestad, the houses always have outer braces as a support of the walls, and in Hedeby, they very often have such braces. But in Birka they never have. The remains in Birka are very fragmentary and are found in very many and very thin layers, which are often hard to distinguish from one another. Some remains are more evident than others. From the 9th century and onwards, there are rather often padstone rows which indicate the use of wooden sills, but still the posts are earthfast. In the first half of the 10th century, there is one case with a corner-stone, which indicates that the post in that corner has not been earthfast. Much earlier, it had rarely occurred in the region that exceptional inside posts had been raised on solid rock, when they happened to get there. Also much earlier houses with inside posts standing on limestone floors had been built in the island of Öland in the Baltic, but that is another region, and besides, both these cases are another type of house. This corner-stone in Birka is the earliest evident find north of the Alps, where a stone is deliberately laid to constitute a corner-stone in a framework building. At the same time, there are also many houses which have clearly earthfast posts. So there was no immediate break-through of postpad buildings. Perhaps, the building technique with padstone rows, which can sometimes be seen in Birka already in the 9th century, encouraged the use of wooden sills connected with posts which, too, rested on padstones and were not dug into the ground. The houses in Birka could have varying dimensions. Sometimes they seem to have had two rooms, a smaller entrance room and a bigger living room. As a rule, the houses were family dwellings which were also used as workshops. 138

Sometimes, in the 10th century, there are benches around three sides of the living room. Often there are well-built hearths, sometimes in the middle of the room, and sometimes in a corner of the benches. Sometimes there are wooden floors. Benches and central hearths are western features. Wooden floors and corner hearths are eastern features (even though there are also central hearths in Russian towns). The town of Wollin seems to be a meeting point of the West and the East. And it seems like the people of Birka chose their patterns rather freely from the West and the East, and perhaps often from Wollin. The influence of Birka on the countryside remains to be more closely investigated. There are rather few excavations made in the countryside. The main buildings seem to have been constructed in the traditional way with inside earthfast posts during at least part of the 10th century. At the ending of the century this type of construction seems to have been abandoned for framework, often with earthfast wall-posts, but there is also evidence of houses partly or totally built with posts on solid rock, or some other way not being dug into the ground. The framework main buildings in the countryside often have long dimensions rather similar to the traditional long houses and differing from the town houses. In one farmstead there is evidence for small houses, perhaps workshops, built as framework on padstones in the second half of the 10th century. There are padstone foundations almost around the whole houses. Theoretically, as there are no remains of the wooden construction, these houses may also have been corner timbered buildings, but that is not very likely at that time. In the 9th century and the first half of the 10th century, there had been pit houses acting as workshops and stores. These were, hence, rather suddenly succeeded by fairly more advanced constructions in the middle of the 10th century, namely framework on padstones. Eventually, the method of building houses with posts on padstones became predominant in the Mälaren Valley. At about AD 1030, in the town of Sigtuna (founded about AD 980) there are no houses with earthfast posts. As the inhabitants of Sigtuna also had farms in the countryside, this probably reflects to some extent features in the countryside building technique. This is a rather early point of time for that technique being predominant in a region. In southern Scandinavia that happened about a hundred years later. Sigtuna was founded a very short time after Birka had been abandoned. There is a great discussion among researchers whether it was a pure successor of Birka, or whether there was also a struggle for power between king pretenders. In any case, Sigtuna was another kind of town than Birka—a town more modern for its time. It had no defence construction, and the inhabitants were tied to the king by allegiance and had also farmsteads in the countryside. It belongs to a younger generation of towns—in Scandinavia e.g. Trondheim, Lund, and Oslo. There is a greater variation of building technique in the earliest Sigtuna than in the latest Birka. But actually, the Birka layers from AD 950 and later have been ploughed away, so we can not be quite certain of what it looked like. Besides, a fairly small part of Birka has been excavated. Still, it seems that the building technique of Birka was less heterogenous than that of Sigtuna. It is an unanswered question whether there were professional builders in Birka to some extent. In the earliest Sigtuna, there is a rather great variation of ambition or knowledge of building technique. This probably reflects the fact that the inhabitants built their

139

houses themselves, and as this was a time of changes in building techniques, people built in different ways even in their farmsteads. Building houses in a town was also probably a new task to many of them. Thus, in the earliest Sigtuna there is evidence of framework with horizontal planking, with both earthfast posts and wooden sills of solid dimensions, and with padstone foundation under the sills. But there is also evidence of wattle-and-daub construction with no sills and no foundation at all, just with the sticks dug directly into the ground—which could be good enough, but evidently, in some case the builders did not quite manage the task but had to support the construction with irregular outer braces, which is never seen in Birka. In the 11th century the building ability seems to have become a little more even. As said before, at about AD 1030 and onwards, the posts were not dug into the ground. At the same time, most of the houses had coherent stone foundation all around. The houses which did not have stone foundation all around had stones under the corners and a few other important places. During a long period of the 11th century most of the workshops were built as wattle-and-daub houses on wooden sills and on corner-stones.

Corner timbered buildings The earliest corner timbered buildings in the region appear in Sigtuna about AD 1005 or AD 1010, almost simultaneously in several plots. In fact, there are no other certain remains of corner timbering from the Viking Age in the region, or in the area of the present Sweden, than in Sigtuna. This does not exclude the possibility of such houses having been built in the countryside, at the same time or even a little earlier. We know nothing about that. These corner timbered houses have the same dimensions and probably the same functions as the framework houses built earlier. They are about 4,5 meters wide and have only one room. The logs are round, and the notches are semi-circular in principle. There are projections from the notches, "heads", in some cases about 10-12 cm, and in some other cases 40-45 cm. There are remains of moss as packing. One such log from about AD 1050 has been preserved, and I have personally studied it. The notch is not quite semi-circular, but has slanting sides and a flat bottom. It is as broad as the log, i.e. the log that has been laid into it must have been round, with no bevels on the sides; otherwise it would have fit too badly. The fitting was far from perfect in any case. I consider the notch having been made in a simplified way in order to reduce work. It is easier cutting that way than making a perfect semi-circular cut. The notch was then packed with moss. As there are no bevels on the lower side of the log, I consider this notch grantedly as a round notch, what is in Swedish called "rundknut" and in Norwegian "vagelaft". An early notch in Sigtuna from about AD 1005 is said to look very much alike this one. In archaeological reports, these notches are said to be "rännknut" (in Swedish, which is "findalslaft" in Norwegian), but I object to that. "Rännknut" presupposes

140

bevels on the lower side of the log, which are made to prevent twisting of the log. So it works in a different way than a round notch. This fact is important when discussing possible influence origins of the corner timbering technique of the Mälaren Valley. It is suitable to consider and compare early corner timbered constructions in Norway. The earliest evident corner timbered houses in Scandinavia have been found in the town of Trondheim. They are from about AD 1000, thus a little earlier than Sigtuna. At the same time, there is also corner timbering in quay constructions. The notches here are remarkable, as they all have clear bevels on the lower side of the logs, and upper cuts with slanting sides which are narrower than those of Sigtuna and fit rather well to the crossing logs laid into them, i.e. what is called "findalslaft" in Norwegian. There is, as well, evidence of such a log having both an upper cut and an undercut—in Norwegian "utviklet (developed) findalslaft". All these notches are called "rännknut" in Swedish. Oslo in the south of Norway is a little younger, perhaps founded about AD 1025, and has corner timbered houses from the beginning, at first with one room, and later mostly with two rooms. The notches look rather much alike those found in Sigtuna, but they are more accurately made. They are round notches (Norw. "vagelaft"), and as in Sigtuna, the bottom of the notches is slightly flat. Later, there are "findalslaft" with slanting sides in the notches and bevels on the lower side of the logs. The corner timbered houses of Trondheim and Oslo are a little different from the houses of Sigtuna. They might have one or two or sometimes three rooms; the dwellings mostly have two rooms. As for equipment, there are also some differences between these Scandinavian towns. In both Trondheim and Oslo, the dwellings generally have earth benches along the walls, a wooden floor, and a corner hearth or a central hearth. In Sigtuna, there are only occasional benches and wooden floors. The hearths are corner hearths except for the feast houses. As mentioned before, the foundation in Sigtuna is stone foundation all around the houses in the 11th century. Stone foundation is uncommon in the Norwegian towns, which have instead some kind of wooden clumps or no foundation at all. In Russian towns, there is never stone foundation but only wooden clumps. Hence, we can see that the kind of foundation is due to regional tradition, but other features of the buildings, as well as the corner timbering itself, have got some other influences, which have been picked up in different ways in the Scandinavian towns, respectively.

The influence sources of the corner timbered buildings The origin of the corner timbering is an old issue among Scandinavian researchers. First we have to point out that the technique of corner timbering can be used for several types of constructions, as wells, sepulchral chambers, jetties, fortification, and houses. The technique has been used in Europe since the Stone Age, especially for wells, but seldom in housing. Housing has some special demands; for instance the logs have to be long and straight. Therefore, corner timbered houses are found in northern and eastern Europe and in the Alp region, areas with coniferous forests. 141

The other types of corner timber construction do not demand such long and straight logs and can be well satisfied by broad-leaf trees, above all oak. As oaks often are thick, the trunks are cut lengthwise, and the logs are often rectangular or square in section, or sometimes like a piece of cake (radially cut), and the notches are rectangular. In coniferous forests, on the other hand, it is possible to choose trees with a thickness suitable for house building, which brings round logs. The technique of corner timbering can be known in a region without being applied to housing. In western Europe, corner timbered constructions dating from the first millenium after Christ have been found in wells—e.g. from the 4th century in York in England and from the 9th century in Kaupang in Norway—and, above all, in the rampart of Danevirke in southern Jutland, built in the 8th and 9th centuries. All these constructions are built of oak and have rectangular or square sections of the logs and rectangular notches. In the same way, some exceptional houses were also built in Hedeby in the 9th century, but they had no followers. To find housing we have to look at eastern Europe. Corner timbered houses are predominant in the Russian towns Staraya Ladoga (founded about AD 760) and Novgorod (founded at AD 953). They are also common in some towns at the south coast of the Baltic, e.g. Wollin (from the 7th century, but with corner timbering from the 9th century and further on). In these towns, the logs are round and the notches semi-circular. In both Staraya Ladoga and Novgorod it is obvious that the notches were made with a slightly flat bottom, exactly as in Oslo and nearly as in Sigtuna. The logs had no bevels in the lower part; thus they were "rundknut"/"vagelaft". It seems more than likely that the Scandinavians brought the idea of corner timbering from Russia and perhaps other Slavic regions. They travelled eastwards a lot during the Viking Age, first the Swedes, and from the end of the 10th century also the Norwegians. We can also see that there were innovations made in Scandinavia almost immediately after the introduction. This was the case at least in Trondheim with the "findalslaft", which was rather soon introduced in Oslo as well. In Sigtuna, on the contrary, this technique has not been found in the Viking Age. A common feature of Russian and Scandinavian corner timbering are the grooves carved along the logs, which have two purposes: making the walls tight (the grooves were filled with moss), and making the logs relate to each other, following each other upwards, when building the wall. In Russia, the grooves are always on the upper side of the logs. In Scandinavia, they are always on the underside. The oldest finds are not so well preserved, so it is not possible to see if they were on the underside from the beginning. Another method of making the walls tight is practised, in later time, in eastern Europe. The walls are rendered with clay in the longitudinal joints of the logs. This is quite another building tradition. There are some clay finds in Sweden from a few centuries BC and from the Migration Period, which are sometimes said to be evidence for corner timbered constructions, but they are very uncertain, and there are objections to be made to that interpretation. If they really are related to corner timbering, it is quite another tradition than the one that took root in Scandinavia in the Viking Age and became predominant for about 900 years.

142

As for equipment, the Norwegian benches were a western feature, and the wooden floors were an eastern feature, which the Norwegians combined. The rare presence of benches and wooden floors in Sigtuna is remarkable, since these features had been present in Birka. Accordingly, the corner timbering technique can be combined with several house plans and varying equipment. It seems that the Scandinavian builders chose plan, technique, and equipment just as they wanted, to suit their purposes. It is astonishing that the introduction of corner timber housing in Scandinavia was so late. Corner timbering has very good heat qualities, which is needed in the Scandinavian climate, and in Scandinavia there is good supply of appropriate timber, i.e. coniferous forets, and those factors are certainly the reason for this building technique being predominant in Scandinavia for 900 years. It is sometimes said that the introduction of corner timbering was due to the economic changes of farming, in which few and big houses were replaced by many and small houses, which could be well satisfied by one-room corner timbered houses. But these changes occurred earlier and was quite well supplied by framework houses, or even pit houses, and besides, the early corner timbered houses were not excludingly one-room houses but had various dimensions. Hence, I believe the probable explanation of the late introduction is cultural factors.

The town of Sigtuna and its building techniques Sigtuna was founded about AD 980. From the very beginning it had a street—the one which still exists with the name Stora gatan, "the Main Street"—with plots on both sides. The plots were very much alike, about 8 meters wide. During the first decades, there were usually two houses on each plot, but in the 11th century the plots became longer with four or five houses on each plot. The plots had a similar pattern: nearest to the street there was a workshop, perhaps combined with a store, next to that a store, next to that a dwelling, and farthest away from the street a hall (a feast house). Each house had one room. They were generally 4-5 meters in width and 5-6 meters in length, except for the hall houses, which were often 8-10 meters in length. For each function, the Sigtuna inhabitants chose an appropriate building technique. Thus, the workshops were often built with wattle-and-daub—of the type that has been described earlier—, the stores were built with either framework with horizontal planking or corner timbering, the dwellings were mostly built with corner timbering, and the halls with framework with horizontal planking. Thus, those building techniques existed side by side for a very long period. It was not until the last centuries of the Middle Ages that corner timbering became predominant for housing. The pattern of one-room buildings with one house for each function probably reflects the organisation of the countryside farmsteads in the late Viking Age. Possibly, the farmsteads also had a similar distribution of building techniques.

143

The countryside and the continuation There are some excavations from Viking Age settlements which show changes in building technique and in the organisation of the farmsteads during the period, in the way described above. More profound studies must be made, before one can make more certain statements of the development in the countryside, and to what extent it is related to the towns. That will still be difficult, as the excavated sites are rather few. For the same reason, it is even more difficult to tell about the Middle Ages. Therefore, it is not known how fast and in what ways corner timbering spread over the country, in the Mälaren Valley and in other regions. The technique may have been introduced in several regions about the same time and partly independently, with the main influence from Russian and other eastern towns. But after some time, it was indeed a victorious progress, and Scandinavian corner timbering developed a very high technique with great aesthetic qualities. This can be seen in buildings, still standing, from the late 13th century and further on. As for framework, the construction with horizontal planking was still used to a little extent in the Mälaren Valley for many hundreds of years, but the wattle-and-daub technique has hardly been used after the Middle Ages.

Conclusions The most important conclusions of my study are: 1. Evidence of framework building without earthfast posts has been found in Birka from the first half of the 10th century, which is the earliest find north of the Alps. In the first half of the 11th century this technique had become predominant in Sigtuna and was common in the whole region, which is earlier than in southern Scandinavia. 2. The 11th century notches of Sigtuna are round notches (Swe. 'rundknut'), not notches with bevels (Swe. 'rännknut'). 3. Corner timbering technique was introduced in several Scandinavian regions at almost the same time, with the main influence from Russian towns, and perhaps Wollin, and with much less influence between the Scandinavian towns. There were soon Scandinavian innovations made, especially in Tröndelag.

144

Glossary Bevels occur on the lower side of the log in the corner meeting in certain types of log notching (Swe. 'rännknut', No. 'findalslaft'). There are oblique cuttings on both sides of the underside of the log. Corner timbering A construction of lying logs, crossing each other at right angles in the corners, where they are cut together with notches in simpler or more complicated ways. During the period in focus of this study there are round notches (see below) and notches with bevels (see below). Corner timbering can be used in houses, wells, sepulchral chambers, fortification, and jetties. Dendrochronology The felling of a log is dated by studying the annual rings and compare them to logs with known dating. This corresponds to the building year of a construction, if the log has been primarily used in this construction. If the log is secondarily used, the building year cannot be told by dendrochronology. Earth bench A construction along one or more inner walls, a few decimeters high and about one meter wide, which is filled with earth to make the bottom of the wall tight. There are also benches without earth. Framework A construction of posts and beams at right angles between the upper ends of the posts. The posts may or may not be dug into the ground. There may or may not be sills between the posts at ground level. If the posts are not dug into the ground, sills are indispensable. There may be either horizontal or upright planking in the walls between the posts, or wattle and daub. Long groove A carving along a corner timbered log which is filled with moss or oakum to caulk the construction. Notch with bevels (Swe. 'rännknut', No. 'findalslaft') A notch which is made with slanting sides (i.e. V-shaped) and a flat bottom. The crossing log has bevels on its underside to fit into the notch. The logs are round in all their length except for the notches. Pithouse A house which is dug into the ground with a depth varying between 20 and 90 cm. It can be round, oval or square and 2-3 meters wide. It is used for work or storage. Round notch (Swe. 'rundknut', No. 'vagelaft') A notch which is semi-circular in principle, cut in the upper half of the log. The logs forming the walls are round, so the crossing log fits into the notch.

145

Källor och litteratur Muntliga källor Björn Ambrosiani, arkeolog, Birkaprojektet, Riksantikvarieämbetet. Nils-Eric Anderson. timmerman, Dacaposkolan och Göteborgs universitet. Robert Carlsson, timmerman och byggnadsantikvarie, egen verksamhet. Bengt-Arne Cramby, timmerman, Dacaposkolan och Göteborgs universitet. Kristina Linscott, arkitekt, Dacaposkolan och Göteborgs universitet. Björn Pettersson, arkeolog, Nyköpings museum. Mats Pettersson, arkeolog, Sigtuna museum. Jonas Ros, arkeolog, Societas Archaeologica Upsaliensis. Magnus Sjöholm, timmerman med arkeologisk inriktning, Flors snickeri AB och Högskolan på Gotland. Peter Sjömar, arkitekt, Dacaposkolan och Göteborgs universitet. Kenneth Svensson, arkeolog, Arkeologikonsult R Blidmo AB. Sten Tesch, arkeolog, Sigtuna museum.

Litteratur Björn Ambrosiani, Bo G. Erikson 1991 Birka – vikingastaden, vol. 1, Wiken, Höganäs. Björn Ambrosiani, Bo G. Erikson 1992 Birka – vikingastaden, vol. 2, Wiken, Höganäs. Björn Ambrosiani, Bo G. Erikson 1993 Birka – vikingastaden, vol. 3, Wiken, Höganäs. Björn Ambrosiani, Bo G. Erikson 1994 Birka – vikingastaden, vol. 4, Wiken, Höganäs. Björn Ambrosiani, Bo G. Erikson 1996 Birka – vikingastaden, vol. 5, Wiken, Höganäs. Björn Ambrosiani, Helen Clarke 1993 Vikingastäder, Wiken, Höganäs. Björn Ambrosiani, Helen Clarke 1995 Birka studies, vol. 2: Excavations in the Black Earth 1990, Birka Project, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, Stockholm. Björn Ambrosiani 1998

Birka och omlandet, i Forntid i ny dager – arkeologi i Stockholmstrakten (red. P. Bratt), Stockholms läns museum.

Björn Ambrosiani 1999

Birka, i Arkeologi i Norden 2 (red. G Burenhult), Natur och kultur, Stockholm.

146

Jan-Erik Anderbjörk 1937

Sigtunagrävningar sommaren 1935, i Upplands fornminnesförenings tidskrift XLV, Stockholm.

Carolina Andersson, Katarina Appelgren, Birgitta Sanders 1996 Hus, gravar och fornfynd i Gredelby, RAÄ rapport 1996:115, Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Kent Andersson 1989

En uppländsk källare från förromersk järnålder, i Tor 22, Uppsala.

Kent Andersson m fl 1994

Tibble – bebyggelse och gravar i norra Trögden, Riksantikvarieämbetet, UV Uppsala.

Holger Arbman 1925

Kort redogörelse för arkeologiska grävningar i Sigtuna 1925, i Fornvännen nr 20, Vitterhetsakademien, Stockholm.

Holger Arbman 1926

Bidrag till kännedom om det äldsta Sigtuna, i Fornvännen nr 21, Vitterhetsakademien, Stockholm.

Holger Arbman 1943

Birka I. Die Gräber. Text, Kungl. Vitterhets- historie- och vetenskapsakademien, Stockholm.

Karl-Olov Arnstberg 1976

Datering av knuttimrade hus i Sverige, Nordiska museet, Stockholm.

Jan-Erik Augustsson 1992

Medeltida husbyggande i Sverige, i Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 23, Swedish Science Press, Uppsala.

Arne Berg 1986

Om lafting i Noreg i mellomalderen, i Knuttimring i Norden (red. G Rosander), Dalarnas museum, Falun.

Arne Berg 1989

Norske tømmerhus frå mellomalderen, band I, Landbrugsforlaget, Oslo.

Arne Berg 1999

Norske tømmerhus frå mellomalderen, band VI, Landbrugsforlaget, Oslo.

Gerda Boëthius 1927

Studier i den nordiska timmerbyggnadskonsten från vikingatiden till 1800talet, Stockholm.

Göran Burenhult (red.) 1999 Arkeologi i Norden, Natur och kultur, Stockholm. Mathias Bäck, Michél Carlsson 1994 Kvarteret S:ta Gertrud 3 – stadsgårdar och gravar i Sigtuna ca 970-1100, RAÄ 195, Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Johan Callmer 1991

Handelsplatsen vid Åhus, viktigt centrum i norra Europa kring år 800, i Populär arkeologi 1/1991, Lärbro.

147

Dan Carlsson 1981

Från stengrund till bulhus – gotländska husformer under yngre järnålder – tidig medeltid, i Bebyggelsehistorisk tidskrift 2/1981, Stockholm.

Dan Carlsson 1991

Harbours and Trading Places on Gotland AD 600-1000, i Aspects of maritime Scandinavia 200-1200 (red. O Crumlin-Pedersen), The Viking Ship Museum, Roskilde.

Axel Christophersen, Sæbjørg W Nordeide 1994 Kaupangen ved Nidelva: 1000 års byhistorie belyst gjennem de arkeologiske undersøkelsene på Folkebibliotekstomten i Trondheim 1973-1985. Del 1-2, Riksantikvaren, Oslo. Rune Ekre 1986

Lödöse och västra Sverige, i Knuttimring i Norden (red. G Rosander), Dalarnas museum, Falun.

Sigurd Erixon 1947

Svensk byggnadskultur: studier och skildringar belysande den svenska byggnadskulturens historia, Bokverk, Stockholm.

Sigurd Erixon 1953

Svensk byggnadsteknik i jämförande belysning, i Nordisk kultur XIV, Bonnier, Stockholm.

W A van Es, W J H Verwers 2002 Aufstieg, Blüte und Niedergang der frühmittelalterlichen Handelsmetropole Dorestad, i Haithabu und die frühe Stadtentwicklung im nördlichen Europa, Schrifte des archäologischen Landesmuseums, Band VIII, Wachholtz, Neumünster. Tryggve Fett 1986

Trebebyggelse fra middelalderske byutgravninger i Norge. Med særlig henblikk på Oslo, i Knuttimring i Norden (red. G Rosander), Dalarnas museum, Falun.

Tryggve Fett 1989

Bygninger og bygningsdetaljer, i De arkeologiske utgravninger i Gamlebyen, Oslo, bd 6, Universitetsforlaget, Oslo.

Claus Feveile (red.) 2006

Ribe studier. Det ældste Ribe. Udgravninger på nordsidan af Ribe å 19842000. Bind 1.1, Jysk Arkæologisk Selskab, Højbjerg, och Den antikvariske samling, Ribe.

Wladyslaw Filipowiak 1986

Vineta – Ausgrabungen in einer versunkenen Stadt, Kulturhistorisches Museum, Stralsund.

Jan Helmer Gustafsson 1986 Uppsala, i Knuttimring i Norden (red. G Rosander), Dalarnas museum, Falun. Hans Göthberg 1995

Huskronologi i Mälarområdet, på Gotland och Öland under sten-, brons- och järnålder, i Hus och gård i det förurbana samhället. Artikeldel, Riksantikvarieämbetet, Stockholm.

Hans Göthberg 2000

Bebyggelse i förändring. Uppland från slutet av yngre bronsålder till tidig medeltid, Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet.

148

Roar Hauglid 1976

Norske stavkirker, Dreyer, Oslo.

Roar Hauglid 1980

Laftekunst. Laftehusets opprinnelse og eldste historie, Dreyer, Oslo.

Gunnar Henriksson 1996

Skiftesverk i Sverige, Byggforskningsrådet, Stockholm.

Frands Herschend 1989

Changing Houses. Early Medieval House Types in Sweden 500 to 1100 AD, i Tor nr 22, Uppsala.

Frands Herschend 1993

The Origin of the Hall in Southern Scandinavia, i Tor nr 25, Uppsala.

August Holmberg 2006

Byggnadslära, Nordiska museets förlag, Stockholm.

Lena Holmquist Olausson 1993 Aspects on Birka. Investigations and surveys 1976-1989, Theses and papers in Archaeology B:3, Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Lena Holmquist Olausson, Laila Kitzler Åhfeldt 2002 Krigarnas hus. Arkeologisk undersökning av ett hallhus i Birkas garnison, RAÄ 35, Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Ann-Mari Hållans, Kenneth Svensson 1998 Pollista – bruka och bo under 1200 år, RAÄ 228, Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Herbert Jankuhn 1956

Haithabu, ein Handelsplatz der Wikingerzeit, Karl Wachholtz Verlag, Münster.

Stig Jensen 1991

Ribes vikinger, Den antikvariske samling, Ribe.

Tomas Johansson 1988

Forntida hus, i Forntida teknik 1/88, Institutet för historisk teknologi, Sveg.

A S Khoroshev, A N Sorokin 1992 Buildings and Properties from the Lyudin End of Novgorod, i The Archaeology of Novgorod, Russia (ed. Mark A Brisbane), The Society for Medieval Archaeology, Monograph Series: No. 13, Lincoln. Ola Kyhlberg, Hans Göthberg, Ann Vinberg 1995 Hus och gård i det förurbana samhället. Artikeldel, Riksantikvarieämbetet, Stockholm.

149

Ola Kyhlberg, Hans Göthberg, Ann Vinberg 1995 Hus och gård i det förurbana samhället. Katalogdel, Riksantikvarieämbetet, Stockholm. Hans-Emil Lidén 1977

Stratigrafisk-topografisk beskrivelse av feltet "Mindets tomt", i De arkeologiske utgravninger i Gamlebyen, Oslo, bd 1, Universitetsforlaget, Oslo.

Erik Lundberg 1940

Byggnadskonsten i Sverige under medeltiden 1000-1400, Nordisk rotogravyr, Stockholm.

Erik Lundberg 1942

Svensk bostad, Nordisk rotogravyr, Stockholm.

Erik Lundberg 1971

Trä gav form, Norstedts, Stockholm.

Brita Malmer, Jonas Ros, Sten Tesch 1991 Kung Olofs mynthus i kvarteret Urmakaren, Sigtuna, Sigtuna museum. Monica Modin 1973

Tre järnåldersgravar i Täby, Stockholms universitet.

H Å Nordström (red.) 1988

Thirteen Studies on Helgö, Statens historiska museum, Stockholm.

Björn Pettersson 1991

Stadsgården – hus och hemmiljö, i Makt och människor i kungens Sigtuna, Sigtuna museer.

Björn Petterson 1995

Stratigraphic Analysis and Settlement Stratigraphy in Early Medieval Sigtuna, i Laborativ arkeologi nr 8, Journal of Nordic Archaeological Science, Stockholms universitet.

Lars Pilø 2007a

The Settlement: Extent and Dating, i: Dagfinn Skre (red.): Kaupang in Skiringssal, Kaupang Excavation Project, Publication Series Volume 1, Norske Oldfunn XXII, Aarhus University Press & The Kaupang Excavation Project, University of Oslo.

Lars Pilø 2007b

The Settlement: Character, Structures, and Features, i: Dagfinn Skre (red.): Kaupang in Skiringssal, KAupang Excavation Project, Publication Series Volume 1, Norske Oldfunn XXII, Aarhus University Press & The Kaupang Excavation Project, University of Oslo.

Wietske Prummel 1983

Excavations at Dorestad 2, Early Medieval Dorestad – an Archaeozoological Study, Nederlandse Oudheden 11, Kromme Rijn Projekt 2, ROB, Amersfoort.

Jan Raihle 1990

Datering av profana timmerhus från medeltiden i Jämtland och Härjedalen, i Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 20/1990, Swedish Science Press, Uppsala.

150

Per H Ramqvist 1992

Building Traditions in Northern and Northeastern Europe during the Iron Age, i Contacts across the Baltid Sea, Lunds universitet.

Per H Ramqvist 1998

Arnäsbacken, en gård från yngre järnålder och medeltid, Umeå universitet.

Ian Reed 1992

Arkeologisk rapport om utgravningene på Norges banks tomt, Krambugata, Trondheim, TA 1991/92.

Jonas Ros 2001

Sigtuna. Staden, kyrkorna och den kyrkliga organisationen, Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet.

Göran Rosander (red.) 1986 Knuttimring i Norden, Dalarnas museum, Falun. Karin Rosberg 1989

Grönlands by i Malung 1850-1980. Från bondby till kommuncentrum, Konsthögskolans arkitekturskola, Stockholm, och Dala-Förlaget, Malung.

Erik Schia 1987

De arkeologiske utgravninger i Gamlebyen, Oslo, bd 3, Universitetsforlaget, Oslo.

Kurt Schietzel 1981

Berichte über die Ausgrabungen in Haithabu, 16: Stand der siedlungsarchäologischen Forschung in Haithabu – Ergebnisse und Probleme, Wachholtz, Neumünster.

V V Sedov (red.) 1985

Srednevekovaja Ladoga. Novye archeologitjeskie otkrytija i issledovanija, Nauka, Leningrad.

Peter Sjömar 1988

Byggnadsteknik och timmermanskonst, doktorsavhandling, Chalmers tekniska högskola, Göteborg.

Dagfinn Skre 2007

Kaupang in Skiringssal, Kaupang Excavation Project, Publication Series Volume 1, Norske Odfunn XXII, Aarhus University Press & The Kaupang Excavation Project, University of Oslo.

Sten Tesch 1986

Medeltidsarkeologi i Sigtuna, i Förslag till bevarande- och förnyelseplan för Sigtuna stad, Sigtuna kommunförvaltning.

Sten Tesch, Björn Pettersson 1995 Kungen gav, hövdingar byggde, i Populär arkeologi nr 3/95. Sten Tesch 1998

Rikets första stad, i Forntid i ny dager. Arkeologi i Stockholmstrakten (red. P Bratt), Stockholm.

Sten Tesch 2001

Houses, Town Yards and Town Planning in Late Viking Age and Medieval Sigtuna, Sweden, i Der Hausbau, Lübecker Kolloquium zur Stadtarchäologie im Hanseraum III, Schmidt-Römhild, Lübeck.

Michael Welman Thompson 1967 Novgorod the Great, Evelyn, Adams & Mackey, New York.

151

Vitruvius Pollio 1989

Om arkitektur: tio böcker, Byggförlaget, Stockholm.

Patrick F Wallace 1992

The Viking Age Buildings of Dublin, Royal Irish Academy, Dublin.

Stig Welinder, Ellen Anne Pedersen, Mats Widgren 1998 Jordbrukets första femtusen år 4000 f. Kr. - 1000 e. Kr, Natur och kultur, Stockholm. Finn Werne 1993

Böndernas bygge, Wiken, Höganäs.

Gun Westholm 1997

Visby. Town History Interpreted from Archaeological Results, i Lübecker Kolloquium zur Stadtarchäologie im Hanseraum I: Stand, Aufgaben und Perspektiven, Schmidt-Römhild, Lübeck.

Karl August Wilde 1941

Zum Stand der Wollin-Forschung, i Wollin – 5 Jahre Grabungen auf dem Boden der wikingzeitlichen Grossiedlung am Dievenowstrom 1934-39/40 (O Kunkel, K A Wilde), Stettin.

W Haio Zimmermann 1998 Pfosten, Ständer und Schwelle und der Übergang vom Pfosten- zum Ständerbau – Eine Studie zu Innovation und Beharrung im Hausbau. Zu Konstruktion und Haltbarkeit prähistorischer bis neuzeitlicher Holzbauten von den Nord- und Ostseeländern bis zu den Alpen, i Probleme der Küstenforschung im südlichen Nordseegebiet, Bd 25, Lax, Hildesheim. Cecilia Åqvist 1992

Pollista and Sanda – two thousand-year-old Settlements in the Mälaren Region, i Rescue and Research. Reflections of Society in Sweden 700-1700 AD (red. Ersgård, Holmström, Lamm), RAÄ Arkeologiska undersökningar, Skrifter no. 2, Stockholm.

Cecilia Åqvist 1998

Gården på landet – en spegling av staden, i Forntid i ny dager – arkeologi i Stockholmstrakten (red. P Bratt), Stockholms läns museum.

Cecilia Åqvist 2006

Sanda – en gård i södra Uppland, UV mitt, Rapport 2004:15, Riksantikvarieämbetet, Stockholm.

152