Britt-Mari Näsström
Romersk religion
Omslagsbild: Bilden föreställer Venus och Mars på en fresk i Pompeji. Romarna sj...
313 downloads
1698 Views
897KB Size
Report
This content was uploaded by our users and we assume good faith they have the permission to share this book. If you own the copyright to this book and it is wrongfully on our website, we offer a simple DMCA procedure to remove your content from our site. Start by pressing the button below!
Report copyright / DMCA form
Britt-Mari Näsström
Romersk religion
Omslagsbild: Bilden föreställer Venus och Mars på en fresk i Pompeji. Romarna själva ansåg att de stammade från Mars genom Romulus och från Venus genom Aeneas. I myterna var de båda gudomligheterna förälskade i varandra vilket framgår av bilden. Källa: Roman Mythology av Peter Croft, 1974. Oktopus Books. London
KOPIERINGSFÖRBUD
Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-Presskopias avtal, är förbjuden. Sådant avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare t.ex. kommuner/universitet. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller BONUS-Presskopia. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare. Denna trycksak är miljöanpassad, både när det gäller papper och tryckprocess.
Art.nr 31312 ISBN 978-91-44-05265-6 © Britt-Mari Näsström och Studentlitteratur 2005 Språkgranskning: Sophia Lundquist Omslagslayout: Pernilla Eriksson Printed in Sweden Studentlitteratur, Lund Webbadress: www.studentlitteratur.se Tryckning/år 1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
2009 08 07 06 05
Innehåll Förord 9 Förkortningar 10 Tolkningen av förkortningar vid religiösa inskriptioner 10 1
Inledning 11 Romarna och religionen Numen 13
11
2
Historien och historieskrivarna 17 Från kungadöme till kejsartid 17 De som skrev historien 20 Augustus och den litterära guldåldern 21 Den gudomliga människan 23 Publius Vergilius Maro 24 Ovidius festkalender och andra källor 25 Horatius, Livius och andra källor 25
3
Från myt till religionshistoria 29 Dumézils trefunktion 29 Vem var Romulus och vem var Remus? 30 Skapelsen – grundandet av Rom 33 Bortrövandet av sabinskorna 34 Den svekfulla Tarpeia 35 Romulus död 36 Kritiken mot Dumézil och det jämförande indoeuropeiska perspektivet 37 Den kloke Numa 39
4
Religionens utveckling under republik och tidig kejsartid 41 Det mest religiösa av alla folk 41 Statlig kult eller personlig religion? 42
© Författaren och Studentlitteratur
3
Det äldsta Rom 43 De romerska myterna 45 Mellan myt och historia 47 Den äldre kapitolinska triaden 48 Den kapitolinska triaden 49 Religiös klasskamp 51 Import av nya gudar 52 Förbjudna religioner 54 5
Jupiter, Vejovis, Mars och Quirinus 57 Jupiter – himmelens fader 57 Vejovis 59 Mars 60 Oktoberhästen 62 Krigsguden 63 Quirinus 64
6
Juno – den stora gudinnan i Rom 67 Juno, ungdomens gudinna 67 Juno Sospita 68 Juno Lucina 69 Den krigiska Juno 69 Juno Regina 70 Kvinnoriter till Junos ära 71 Fester till Juno 72 Prästinnor i Junos kult 73
7
Börjans och slutets gudomligheter 75 Janus två ansikten 75 Vesta och den heliga elden 77 Vestalernas liv 83
8
Gudomar för årstidernas växlingar, för grödan och för handeln 87 De flyende årens gudinna 87 Vintersolståndets gudinna: Diva Angerona 89 Mater Matuta 90 Åkerbrukets gudinna – Ceres 91 Liber Pater och Libera 93
4
© Författaren och Studentlitteratur
Consus och Ops 94 Vortumnus eller Volturnus 95 Den vilda naturens gudar 96 Faunus 96 Silvanus – skogarnas gud 98 Neptunus 101 Portunus 102 Mercurius 102 9
Hemmets gudar 105 Larer och penater – hemmets gudar 105
10 Kvinnornas gudinnor 111 Kvinnan i religionen 111 Bona Dea – den goda gudinnan 113 Fru Fortuna 118 Venus 119 11 Bleka dödens minut 121 Tellus – Moder Jord 121 Dis pater och Proserpina 121 Begravningsriter 122 På andra sidan 125 De osaliga döda 129 I dödsriket 130 12 Offer och bön 131 Inför altaret 131 Andra former av offer 133 Människooffer i romersk religion 135 Bönen 137 13 Präster, augurer, sibyllor och andra kultfunktionärer 139 Religion och politik 139 Präster och prästinnor 140 De stora och de mindre flamines 140 Pontifex Maximus och Rex Sacrorum 143 Fetiales, Arvalbröderna och liknande sällskap 144 Augurer, harupices och sibyllor 145 De sibyllinska böckerna i Rom 146 © Författaren och Studentlitteratur
5
14 Den romerska festkalendern 149 Kalendariska riter 149 Nyåret 150 Roms födelsedag 151 Ambarvalia – fredandet av ägorna 152 Damfesten på Nonae Caprotina 153 ”Den bästa av alla dagar” – Saturnalia 153 Lupercalierna 154 15 Kejsare och Gud 157 Den romerska kejsarkulten 157 Guds son 158 Gudinnorna Drusilla och Livia och andra kejserliga gudomligheter 160 16 Mysteriereligionerna 163 Främmande religioner 163 Mysteriereligionerna 164 Mysteriernas innebörd 168 Invigningen i mysterierna 170 17 Demeters mysterier i Eleusis och i Rom 173 De eleusinska mysterierna 173 På väg mot frälsning – Demeters mysterier i Eleusis Endast för de invigda! 176
174
18 Mithras mysterier 179 Guden Mithras 179 Inne i grottan 181 Bilden av Mithras 182 Riterna i Mithraskulten 183 Mithras vigningar 184 ”En djävulsk efterapning … ” 185 19 Den stora modern i romersk religion 187 Fädernas gudinna 187 Den stora modern från Ida 188 Aeneas irrfärder 190 Venus – anmodern 193 6
© Författaren och Studentlitteratur
Kybeles och Attis mysterier 194 Pessinous eller Pergamon? 197 Galler och galater 197 Den stora gudinnan i Rom 199 Från gudarnas moder till Guds moder 203 20 Mig lyder ödet – Isis i Rom 205 Isiskulten kommer till Rom 205 Isis – den allsmäktiga gudinnan 206 Den gyllene åsnan 208 Serapis 210 Isis etablerad i Rom 212 Konstantin, kristendomen och Isis-Serapiskultens undergång 213 Kvinnornas Isis 214 21 Sekten som blev en världsreligion – kristendom i det romerska riket 215 Mötet med de kristna 217 Kristendomen vinner mark 218 Kristendomsförföljelserna 221 22 Judarna i det romerska riket 225 Judendomen i hellenistisk tid 225 Judarna i det romerska riket 226 Konflikten mellan judar och kristna 228 23 Slutord 231 Källor 235 Litteratur 239 Sakregister 243
© Författaren och Studentlitteratur
7
Förord
En modern framställning om romersk religionshistoria har inte framkommit på många år och det har därför känts angeläget att skriva en sådan. Jag är fullt medveten om att den knappast kan bli heltäckande och spegla alla aspekter av den religiösa erfarenheten inom det väldiga romarriket under en tidsrymd av mer än tusen år. I stället hänvisar jag till de utmärkta specialstudier, som gjorts i ämnet. Det är min förhoppning att denna bok skall bli till en hjälp för alla dem som intresserar sig för det antika Rom och dess religiösa utveckling. Ett varmt tack riktas till Harald och Tonny Hagendahls fond, som bidragit till bokens tillkomst samt till Svenska Institutet i Rom som gett mig en inspirerande arbetsmiljö. Bland alla dem som hjälpt mig med synpunkter vill jag speciellt tacka min vän Vanja Andersson för all hjälp. Lerum 21 oktober 2004 Britt-Mari Näsström
© Författaren och Studentlitteratur
9
Förkortningar
CIL Corpus inscriptorum Latinarum ER Encyclopedia of Religion. Ed. M.Eliade. Chicago s.v. sub voce = under uppslagsord i lexicon.
Tolkningen av förkortningar vid religiösa inskriptioner DD D F LL VS DM S(AC)
10
Donum/Donum dedit Dedicavit Fecit Laetus Libens Voto Soluto Dis Manibus Sacer/Sacrum
Given som gåva Given som gåva Gjord, byggd Lycklig och fri För givarens löfte (votum) Till de avlidnas andar Helig (mark)
© Författaren och Studentlitteratur
1 Inledning
Romarna och religionen Det finns många olika sätt att framställa romersk religion. I mindre nogräknade sammanhang beskrivs den som en kopia av den grekiska. Romarna skulle ha varit mer lagda åt praktiskt handlande och därför bara kopierat de mer andligt lagda grannarna. Ofta framförs tanken att den romerska religionen med tiden glömts bort och att man vid tiden för de första kejsarna inte längre kom ihåg sina gamla gudar. Kulten skulle ursprungligen ha varit bildlös. Dessutom hade Rom alltifrån erövringen av etruskerna anammat andra folks seder och bruk genom att bjuda in deras gudar genom en särskild formel som kallades evocatio, ”inropning, inbjudan till en gud (att komma till Rom)”. Genom att införliva ett erövrat folks gudar i den egna religionen, visade romarna att man även behärskade den andliga makten. Seden var inte så vanlig som det påstods (s. 52). På det hela taget beskrivs det romerska folket som mindre intresserat av religionsfrågor, vilket speglades i det förhållande att man saknade en egen mytologi. Alla dessa påståenden är felaktiga, men alla innehåller en viss kärna av sanning. Många av de romerska gudarna påminde om de grekiska, vilket man noterade redan under antiken, samtidigt som de flesta av dem bar på speciella särdrag. Andra, som Janus, Bona Dea och Mater Matuta utgjorde exempel på inhemska gudar utan grekiska motsvarigheter. Juno och Minerva är väsensskilda från Hera och Pallas Atena. Ordet religion är romerskt. Grekerna kände inget namn för detta begrepp, utan använde uttryck som vördnad, dyrkan eller kult. Man har diskuterat huruvida ordet religion skulle härstamma från religare, ”noggrant iaktta” eller religere,” binda, förbinda sig till gudarna”. Båda användningarna återfinns i romersk religion, men betydelsen av binda finns också i andra arkaiska religioner som den vediska och den fornskandinaviska. © Författaren och Studentlitteratur
11
1 Inledning
Man kan göra det enkelt för sig genom att säga att det inte fanns någon romersk religion om man med detta menar något som man kan jämföra med de tre monoteistiska religioner som judendom, kristendom och islam utgör i dag. Det fanns inga dogmer, ingen påve eller profet vars yttrande måste iakttas och det fanns inga kanoniserade skrifter. Förekomsten av dessa olika former av rättesnören utgör emellertid inte förutsättningarna för vad som skall kallas religion – då skulle såväl buddhism som hinduism och kanske också andra världsreligioner räknas bort. I stället kan man tillämpa en av de mer vanliga definitionerna på vad som kännetecknar en religion: en ”allvarlig social attityd gentemot den makt eller de makter som äger yttersta kontrollen över människors öden och intressen”, för att se hur denna stämmer med den andliga bilden i romarriket. Det romerska folket var i högsta grad ett religiöst folk som iakttog riter och ceremonier som firades under en stor del av årets dagar. De personer som lämnat spår av sitt tänkande i skrifter var dock vanligen högt bildade och anslutna till någon av tidens filosofskolor. Inte sällan uttalade dessa författare och filosofer sitt förakt för folkets superstitio, vidskepelse, men detta var en hållning som ett fåtal anslöt sig till. Inte heller saknade romarna en mytologi. Den doldes dock skickligt i den romerska historieskrivningen, något som kommer att behandlas i ett kommande kapitel. Liksom alla andra folk behandlade romarna sina gudar med vördnad och tillit. Religionen spelade en genomgripande roll i statens och i den enskilda människans liv. Respekten för det gudomliga kan till och med utformas med orden si deos, si dea, ’om (du är) en gud eller gudinna’, som avslutning vid bönen om någon obekant gudom skulle vara närvarande och höra bönen. Lärda män som skrivit samtida skildringar i ämnet, har givit en föreställning om att romaren i allmänhet uppfattade religionen som en plikt och genomförde riterna mekaniskt. Detta är nog mer en spegling av författarnas filosofiska attityd som knappast var representativ för människorna i Rom och deras tro. De historiska lämningarna, vare sig det rör arkeologiskt material, inskriptioner eller beskrivningar av kulter, visar helt andra bilder av romarnas religiositet. Dessa omvittnar en hållning som stämmer med definitionen om en allvarlig social attityd gentemot de makter som ansågs utgöra den yttersta kontrollen över tillvaron. 12
© Författaren och Studentlitteratur
1 Inledning
Frågan om vilka dessa makter var har utgjort ett omtvistat problem i romersk religionshistoria under 1900-talets senare del. Många forskare menade nämligen att den utgjordes av en opersonlig kraft, som romarna givit namnet numen.
Numen Numen kallades den gudomliga kraft som utgick från gudar och gudinnor. Ordet betyder i sig bara ’nick’, men kunde också beteckna övernaturliga egenskaper som ansågs tillhöra exempelvis en gränssten eller något annat föremål som hämtade kraft från gudarna. Ordet numen i sig förekom sällan i det tidiga latinet, varför det knappast kan ha haft en innebörd som ospecificerbar gudomlig kraft. Däremot kunde numen innebära att något gudomligt var närvarande i poetiska sammanhang och det användes flitigt bland annat av skalden Ovidius. Men begreppet skulle bli mycket betydelsefullt för forskningen i den romerska religionshistorien. Det hela började år 1891, då biskop Codrington, som tjänstgjort som missionär i Söderhavet, rapporterade följande i sin bok The Melanesians: Melanesiernas sinnelag är helt upptaget av tron på en övernaturlig kraft eller ett inflytande som rent allmänt kallas mana. Det är något som tänks påverka allting som ligger utanför människans kraft och utanför naturens vanliga processer. Det är närvarande i livets atmosfär, fäster sig vid personer och ting och visar prov på en verkan som bara kan tillskrivas dess åtgärder.
Codringtons bok väckte stor uppmärksamhet i såväl antropologiska som i religionshistoriska kretsar och kom att utveckla en helt ny teori om religionens ursprung. Melanesiernas mana blev uppfattat som det uttryck som forskarna länge sökt och man kallade detta stadium för animatism, ’göra levande’, eller helt enkelt dynamism, ’läran om kraften’, som antogs vara människans första gudsupplevelse. Man sökte nu motsvarigheter till begreppet mana inom alla religionsområden och i den romerska religionen fann man det i numen. Det var framför allt H. J. Roses arbeten som kom att påverka synen på religionsbegreppet i Rom under så gott som hela 1900© Författaren och Studentlitteratur
13
1 Inledning
talets inledning. Många andra studier över mana-begreppet i Rom följde på detta verk och man kom också att överföra detta till grekisk religion där man i stället för numen talade om daimon, vilket betecknade ett gudomligt väsen. Romersk religion kom under denna tid att karakteriseras som polydaimonism och begreppet mana tänktes genomsyra alla yttringar av religiös karaktär. Vid sidan av numen definieras begreppet flamen som en (gudomlig) vindfläkt, vilket det ju också betydde och denna var ”ett uttryck av kraften”. Forskarna kunde visserligen inte bortse från att det fanns gudar i romersk religion, men man hävdade att de var avlägsna och betydelselösa. Det var deras numen som var verksamma och därför åkallades de som ett kollektiv, numina, ansåg man. Genom att numen tänktes ladda föremål med gudomlig kraft, kom dessa att ges antropomorfa (människoliknande) drag och här uppstod gudabilderna, som sedan uppfattades som individuella gudar. Enligt Rose var guden Mars ett exempel på detta. Under en primitiv tidsålder i den romerska historien skulle man ha dyrkat en lans laddad med mana och denna kunde i tider av oro röra sig av sig själv. Alltså tillskrevs lansen gudomlig kraft och förvandlades under tidens gång och under mer utvecklade tankesystem till en krigsgud som fick namnet Mars. Vad man glömde bort i detta sammanhang var att lansen tillhörde Mars och alltid presenterades som sådan, det vill säga Mars lans. Detta innebar i själva verket att det var guden som tänktes sätta lansen eller sedermera lansarna – för det kom att bli 24 stycken – i rörelse när fara hotade. Vidare berättar källorna att härföraren för den romerska armen skakade Mars lans vid en krigsförklaring och uppmanade guden att hålla sig vaken. Dynamismens förespråkare såg detta som att lansen i sig var laddad med mana som aktiverades vid omskakning och att väckandet av krigsguden kommit att utvecklas ur följande tre steg: 1 den livlösa lansen var laddad med mana som ett batteri var laddat med elektricitet 2 denna mana fick folk att tro att en ande bodde i lansen 3 denna ande frigjorde sig sedan från lansen och blev en gud med lansen som attribut. Dynamismen passade bra ihop med en kristocentrisk tolkning av den romerska religionen, som en i grunden primitiv religion med 14
© Författaren och Studentlitteratur
1 Inledning
dyrkan av livlösa föremål. Ingen verkade överhuvudtaget reflektera över hur tendensiös denna tankegång i själva verket var i förhållande till andra religioner. Man tillämpade inte mana-begreppet på kristendomen, eftersom denna religion tänktes representera utvecklingens mål. Däremot judendomen granskades och befanns innehålla primitiva mana-uppfattningar. Bland annat ansåg man att förbundsarken var laddad med mana, enligt judarnas religion. Till detta kom en annan viktig faktor som styrkte mana-anhängarna när det gällde den romerska religionen. Man saknar faktiskt bildframställningar av gudar från den äldsta tiden, vilket enligt den romerske författaren Varro (s. 26) berodde på att romarna saknade anlag för konstnärlighet. Kanske berodde det snarare på att man inte hade något behov av att avbilda sina gudar. Många religioner förr och nu uppvisar ju liknande tankegångar. Mana-teorin byggde på uppfattningen om mana som en opersonlig kraft. Detta var dock en misstolkning: mana var en personlig kraft, som tänktes komma från gudarna. Numen används i sammanhang som uttrycker gudarnas vilja eller andra former av manifestationer från dem, som tecken eller omen till människorna. Till detta kan fogas att dynamismens anhängare verkade ha glömt bort det existerande ordet för gud, nämligen deus, som är besläktat med andra indoeuropeiska språk. Det finns också belagt i andra, med latinet nära besläktade språk som oskiskans deívaí och venetiskans zeivos. Det förefaller otroligt att romarna ensamma bland människor skulle ha gömt undan detta begrepp för att använda ordet numen som ett dimmigt uttryck för de gudar vars fred de var angelägna att hålla fast vid.
© Författaren och Studentlitteratur
15
2 Historien och historieskrivarna
Från kungadöme till kejsartid Roms forntid vet man mycket litet om och kunskapen om denna vilar främst på de arkeologiska fynden från förhistorisk, men även från historisk tid. Italikerna, som är samlingsnamnet för de folk som talade indoeuropeiska språk, tros ha invandrat ungefär 1500 f.Kr. under bronsåldern. De kom att leva sida vid sida med etrusker och andra folk som redan bodde i landet och det förekom ett kulturellt utbyte mellan de olika grupperna. Man tror att latinare och falisker kommit invandrande över alperna, medan umbrer och sabiner hade kommit över Adriatiska havet. De tycks även ha haft gemensamma religiösa uppfattningar, åtminstone vad källmaterialet uppvisar. Rom grundlades enligt traditionen den 21 april 753 f.Kr. av dess förste kung Romulus och ännu under kejsartiden bevarades vad man kallade Romulus hyddor uppe på Palatinen. Det torde i själva verket ha rört sig om de första byggnaderna på de kullar som sedermera kom att utgöra Rom. Staden växte upp vid saltvägen, Via Salaria, på sjuhundratalet för att förenas med det intilliggande Sabinerriket. Alla är tämligen eniga om att berättelserna om Romulus tillhör myternas värld. Däremot går meningarna isär beträffande de följande regenterna Numa Pompilius, Tullus Hostilius och Ancus Marcius, framför allt sedan arkeologiska utgrävningar under 1990talet funnit ett murverk på Palatinen som beräknas vara byggt ca 700 f.Kr.1 De flesta forskare torde dock vara tämligen eniga om att dessa tidiga härskare tillhör sagornas värld och det är också denna boks avsikt att visa hur åtminstone ett par av dessa tidiga kungar ingår i vad man snarare kan kalla romerska myter. Under 600-talet f.Kr. dränerades kärren mellan kullarna genom att man gjorde ett stort avloppsdike som kallades Cloaca Maxima. 1
R. Schilling, s. v. Roman religion: the Early Period, 446.
© Författaren och Studentlitteratur
17
2 Historien och historieskrivarna
Under denna tid anlades också Forum Romanum och de äldsta templen åt gudarna, som Vestatemplet och Regia. Äldre forskning trodde sig kunna se Regia, som ju kommer av samma stam som rex, som det äldsta kungapalatset. Det är dock osannolikt att denna byggnad har haft någon annan funktion än den rent kultiska. Det var inte heller troligt att vestalerna skulle ha varit kungens döttrar. Den kung som förrättade riterna i Regia var en religiös kultfunktionär och hette Rex sacrorum under republikens tid, men blev sedermera ersatt av Pontifex Maximus. Det var med denne kung som Vestakulten hade sina förbindelser, men man kan likväl säga att Vestas altare och Regia utgjorde Roms religiösa mittpunkt så långt tillbaka som man kan minnas. Med all sannolikhet var Rom under denna tid en lydstat till etruskerna. De regerande kungarna bär i varje fall etruskiska namn. Det etruskiska inflytandet kan ha bidragit till att gamla triaden av gudar i form av Jupiter-Mars-Quirinus ersattes med Jupiter-Juno-Minerva, som var de gudar som under republiken dyrkades på Capitolium. Frågan är emellertid omdiskuterad. Man började bygga det stora Jupitertemplet på Capitolium under 500-talet f.Kr. Vid den tiden etablerades den romerska republiken, som i själva verket var ett aristokratiskt fåmannavälde. Plebejernas framgångsrika klasskamp förändrade den politiska bilden och gav dem rösträtt i folkförsamlingen, men fortfarande var det endast patricier som fick tillträda religiösa ämbeten. Under tiden växte en ny social klass fram i Rom som kallades nobiliteten och kan sägas bestå av en sammansmältning av plebejer och patricier. Klasskampen avspeglades även i religionen. Av hävd tillät inte patricierna att främmande gudars kult placerades innanför pomerium, stadsgränsen. Nu reste plebejerna sina egna tempel på Aventinen och framför allt kulten kring Ceres kom att bli även ett politisk centrum för denna klass. Under republikens första århundraden 400–300 f.Kr. förde man framgångsrika krig med sina grannar och gjorde dessa till bundsförvanter. Detta medförde också att nya gudar införlivades i Rom, som Diana, som närmast kom från Aricia utanför Rom och fick sitt tempel på Aventinen, eller den Juno som fördes in från Veii. I mitten av 200-talet f.Kr. hade Rom lagt under sig hela den italiska halvön. I kampen om herraväldet över Medelhavet kom man på kollisionskurs med Karthago, en västsemitisk koloni, och romarna 18
© Författaren och Studentlitteratur
2 Historien och historieskrivarna
utkämpade inte mindre än tre puniska krig. Puner var romarnas namn på motståndarna. Det andra puniska kriget var det som började mest framgångsrikt för Karthago genom Hannibals tåg över alperna. Efter slaget vid Cannae 216 f.Kr. stod han som segrare i Italien och trots att han aldrig belägrade själva staden Rom kom hans arméer att behärska halvön under 15 år. Samtidigt var romarna segerrika i Spanien som dittills tillhört Karthago. Fred slöts 201 f.Kr. och därmed var Karthagos storhetstid bruten. I samband med detta krig hämtades Magna Mater, den Stora Modern, från den frygiska staden Pessinous i form av en meteorit som sades bära gudinnans drag. Hon fick till skillnad från andra importerade gudar plats på Palatinen. Rom som erövrarmakt vände sig nu österut och började lägga under sig Illyrien, det vill säga området öster om Adriatiska havet. Detta följdes av tre krig med Makedonien och därmed hade man påbörjat erövringen av hela Balkan. Seleukidernas välde föll och därmed erövrades delar av Mindre Asien. Offensiven i öst kröntes med att kung Attalos av Pergamon testamenterade sitt rike till Rom 133 f.Kr. Även Egypten hade då införlivats. Dessförinnan hade ett tredje puniskt krig ödelagt Karthago. Efter det att punerna besegrats fördes också deras gudinna Tinnit till Rom. Hon fick dock plats på Aventinen och namnet Juno Caelestis, den himmelska Juno. På den italiska halvön hade Rom knutit de underkuvade staterna till sig genom att göra dem till bundsförvanter. I övriga erövrade områden tillämpades ett annat system. Dessa kallades provinser och styrdes av en pretor tillsammans med en fastställd romerskt administration. Den sena republiken utmärktes av inre stridigheter och uppgörelser mellan olika grupperingar. Bröderna Gracchus försökte med en jordreform stötta den italiska bondeklassen. Riddarna (equites) stärkte sin ställning och sopade för en tid alla problem under mattan. Till sist kunde inte ens de yttre militära framgångarna dölja de inre striderna, utan ledde i stället till en rad misslyckade fälttåg. Dessutom anfölls Rom av två germanska stammar från norr: cimbrer och teutoner, och pirater härjade på Medelhavet. Flera slavuppror spädde på det instabila läget, som blev allt mer allvarligt genom att de olika partierna etablerade öppna strider mot varandra på Roms gator. I denna oro framträdde Marius som en framstående militär och lyckades krossa cimbrer och teutoner. Han besegrade också Jugurtas © Författaren och Studentlitteratur
19
2 Historien och historieskrivarna
uppror i Nordafrika. I Italien gjorde bundsförvanterna uppror och för att få en snabb fred tillfredsställde han deras krav på medborgerliga rättigheter. I öster framträdde kung Mitradates VI av Pontos som försökte inta de romerska provinserna. Han besegrades av Sulla men under tiden tog Marius makten i Rom. Sulla och Marius var rivaler livet igenom och när Sulla återvände från Mindre Asien grep han makten och massakrerade sina motståndare. Han lät sig väljas till diktator på livstid och avled 78 f.Kr., men hans anhängare blev kvar vid makten. Den mest framträdande var Pompejus, som åtog sig uppdraget att krossa piraterna och sedan besegra Mitradates. Han kom sedan att tillsammans med Crassus och Julius Caesar bilda det första triumviratet. Detta varade inte särskilt länge och Caesar gjorde sig snart till diktator på livstid. Han mördades 44 f.Kr. av sina motståndare i senaten. Hans adoptivson Octavianus, hans general Marcus Antonius och Lepidus bildade det andra triumviratet och besegrade Caesars mördare vid Filippi 42 f.Kr. Lepidus ställdes därefter åt sidan och Octavianus och Antonius stod plötslig emot varandra, i synnerhet sedan Antonius lierat sig med Egyptens drottning Kleopatra. Efter sjöslaget vid Actium stod Octavianus eller Augustus som ensam segrare. Med honom inleddes kejsartiden och den kult som uppstod kring kejsarens person. Under kejsartiden fick också kulter utifrån provinserna och deras grannländer hemortsrätt i Rom. Dessa utgjordes av mysteriereligionerna (s. 164), och andra religioner som blandades i världsstaden Rom, t.ex. judendom, kristendom, manikeism och lokala kulter. Senantiken utgjorde en blandning av alla dessa religioner, existerande vid sidan av den traditionella religionsuppfattningen och det rådde knappast någon brist på andligt innehåll att fylla sin tillvaro med.
De som skrev historien Trots att Rom traditionellt räknade sin historia från och med 700talets mitt f.Kr., finns det inte mycket som håller för källkritiska blickar. Det finns listor och förteckningar över olika ämbetsmän under republikens tid i form av uppräkningar av personnamn har man inte att tillgå förrän århundradet före Kristi födelse. Då levde den grekiske historieskrivaren Polybios, som efter romarnas seger 20
© Författaren och Studentlitteratur
2 Historien och historieskrivarna
deporterades till Rom år 168 f.Kr. Han skrev 40 böcker om romarnas expansion, av vilka bara de fem första finns kvar. Polybios hade förmånen att kunna intervjua sina samtida om händelseförloppet och han kan därför räknas som en viktig källa till Roms historia under 264–146 f.Kr. Under det första århundradet f.Kr. skulle han få en efterföljare i Dionysios från Halikarnassos, som var född ca 60 f.Kr. och från trettioårsåldern bosatt i Rom. Hans huvudverk heter Romaike archaiologia vilket betyder ”Historia om det äldsta Rom”. Av hans 20 böcker finns tio kvar och beskriver tiden från Roms grundläggning fram till det första puniska kriget 265 f.Kr. I denna bok framställs Roms äldsta historia som en sedelärande roman och många av berättelserna bär omisskännliga drag av att vara legender och myter.
Augustus och den litterära guldåldern I en mer generell mening betecknar ”guldålder” en särskilt lyckosam tid eller en högsta blomstringsperiod; exempel på detta är latinets guldålder, som inträffade ungefär 70 f.Kr. och avslutades några år efter Augustus död 18 e.Kr. Den litterära blomstring som guldåldern utgjorde gynnades av Caesars arvtagare Octavianus, som är mera känd under sin hederstitel Augustus. Augustus var angelägen om att skapa och vidmakthålla myten om sin gudomlige adoptivfader och den juliska ättens härstamning från Afrodite genom den trojanske prinsen Aeneas. Skalden Vergilius medverkade till denna bild liksom många av de berömda författare som omgav kejsaren. I den fjärde Eklogen anspelar han på Augustus gudomliga härkomst genom Afrodites kärlek till den trojanske prinsen Anchises: Den son som ej gladde föräldrar aldrig blev gäst hos en gud eller famnad av fager gudinna.2
Denna dikt som även kallas Messias-eklogen, handlar om den gyllene tidsålder som skall komma. Dikten inleds av en fridsfurste som tolkats som solguden Helios, Aion eller senare Jesusbarnet. Men 2
Vergilius, Eklog IV, 60–62. Egen översättning.
© Författaren och Studentlitteratur
21
2 Historien och historieskrivarna
dikten handlar egentligen inte om något barn, utan om en ung man, som vunnit stora segrar både inrikespolitiskt och militärt och som var den som många satte sin förhoppning till, det vill säga den unge Octavianus. Gudarnas älskade barn skall härska som Jupiter på jorden. Skåda hur världen bugar med sin rymd, sin jord och välvande hav och himlarnas djup. Skåda hur världsalltet jublar inför den kommande tiden.3
År 42 f.Kr. – vilket möjligen kan vara diktens tillkomstår – genomdrev Octavianus att dyrkan av Julius Caesar skulle införlivas med den statliga kulten och införas i alla städer i Italien. Som av en händelse uppträdde samtidigt en komet på himlen, vilken påstods vara den förgudligade Caesar. Efter detta uppträdde Octavianus som ”Gudens son”, vilket återspeglas i Vergilius dikt: Nu har den sista åldern kommit som spåtts av sången från Cumae. Seklernas väldiga följd börjar rulla igen. Nu kommer jungfrun tillbaka, Saturnus välde förnyas. Nu stiger ett nytt släkte ner från himlen den höga. Ännu ler bara du, rena Lucina, åt gossens födelse, hans som får järnets ålder att upphöra och låta ett släkte av guld växa upp på jorden. Redan nu härskar din egen Apollo!4
Barnet som vänder utvecklingen från det sämre till det bättre, som får järnåldern att vända tillbaka till den lyckliga guldåldern är Augustus, som dessutom hade Apollo som sin egen skyddsgud. Den sköna nya världen skulle bli ett fredens rike och Augustus kom under sin följande regering att prisa sig själv som fredsfurste. Detta visades bland annat i det fredsaltare, Ara Pacis Augustae, intill vilket hans mausoleum kom att byggas. Augustus andra monumentalbyggnad var Apollotemplet på Palatinen, som var en hyllning till den gud som hade skänkt honom segern vid Actium 29 f.Kr. I och med denna slutgiltiga seger, som gav honom ensam herraväldet över Rom, tycktes gudarna ha bekräftat hans ställning som denna världens härskare och den fridsfurste som profetiorna omtalat. 3 4
22
Vergilius, Eklog IV, 47–50. Egen översättning. Vergilius, Eklog IV, 10. Egen översättning. © Författaren och Studentlitteratur
2 Historien och historieskrivarna
Den gudomliga människan När Augustus hade säkrat sin maktposition 42 f.Kr. antog han namnet divi filius efter sin adoptivfar Julius Caesar som postumt erhållit denna titel från senaten. Efter 27 f.Kr. kallades han Augustus, som betyder ’den upphöjde’. Han omgavs av en gudomlig glans och liksom en gud fick han en särskild födelselegend: hans mor Atia skulle ha fått besök av Apollo i form av en orm.5 Han ansåg också att Apollo var hans skyddsgud. Redan från sin ungdom omgavs Augustus av en ungdomlig aura och till honom kopplades tanken på det frälsande barnet som inger mänskligheten hopp.6 Augustus var inte sen att tillkännage sitt horoskop offentligt eftersom det sade att han var gudomlig och lät dessutom göra ett mynt med sitt stjärntecken, Stenbocken.7 Till hjälp vid sitt trontillträde skall han också ha haft den komet som uppenbarade sig efter mordet på Caesar och som troddes vara dennes själ.8 Till hans religionspolitiska åtgärder kan fogas de moral- och äktenskapslagar som han instiftade. Själv levde han knappast som han lärde. Han lät skilja sig från sin första hustru och gifte sig med Livia som var höggravid och som lämnade sin man Claudius Nero. Enligt ryktet skall han både i unga år och på äldre dar ha tyckt om att deflorera jungfrur.9 Andra straffades dock hårt för sedeslöst liv, som den egna dottern Julia som förvisades till en mycket liten ö i Medelhavet. Ett liknande öde drabbade skalden Ovidius som fick stanna till sin död i det avlägsna Trakien vid Svarta havet. Som en höjdpunkt på sin egen regering anordnade Augustus en sekularfest år 17 f.Kr. En sådan fest skulle enligt traditionen firas efter tre mansåldrar, vilket enligt romarna var lika med 100 år och ännu lever kvar i vår egen tidsuppfattning. Till detta tillfälle hade skalden Horatius diktat en festhymn. I denna hyllades Augustus som grundaren till den guldålder som nu komma skulle.
5 6 7 8 9
Suetonius, Kejsarbiografier 2004, 129. Norden, 1924, 155. Suetonius, Kejsarbiografier, 131. Dock påstår Suetonius i kap.5 att Augustus var född i oktober. Plinius, Naturalis Historia. 2.93. Suetonius, Kejsarbiografier 2002, 117.
© Författaren och Studentlitteratur
23
2 Historien och historieskrivarna
Publius Vergilius Maro Vergilius främsta verk, Aeneiden, handlar om den trojanske prinsen Aeneas flykt från det brinnande Troja och hans irrfärder innan han nådde Latium i Italien. Liksom Iliaden och Odyssén är den författad på hexameter och uppbyggd i tolv sånger, som inte bara förhärligar Aeneas insats, utan också skildrar hans ättlingar som alla stammade från Venus själv och som bar namnet Julius som familjenamn. Dikten berättar också om Aeneas möte med drottning Dido i Karthago och deras förälskelse. Men när gudarna skickar bud till Aeneas att fortsätta sin färd, tar Dido i sin förtvivlan livet av sig. När hon bestiger bålet ropar hon att ur hennes ben skall en gång en hämnare uppstå. Detta har av Vergilius placerats in i dikten som en spådom om de puniska krigen. Aeneas kommer fram till Latium och efter diverse strider och andra äventyr, slutar han här sina dagar som kung. Hans son Julus vinner sina lagrar på slagfältet och i dennes gestalt spårar Vergilius de kommande härskarna Julius Caesar och Augustus. Genom sibyllan från Cumae (s. 147) siar Vergilius att de hårda tiderna skall vika för de goda, något som återknyter till guldåldern och drömmen om den kommande fridfursten, som även omtalats i den fjärde eklogen. Till skillnad från många andra skalder kom Vergilius att åtnjuta stor aktning under medeltiden. Dock kom hans namn att skrivas Virgilius, härlett antingen av virga, ’trollstav’, eller virgo, ’jungfru’, och man ansåg honom vara både magiker och profet. Därför fick han uppdraget att leda Dante på hans vandringar in i helvetet och skärselden i Den gudomliga komedin: ”Människa är jag ej men var”, blev svaret: ”Från Lombardiet var mina föräldrar och båda hade Mantua till hemstad. Sub Julio föddes jag, fast sent, och levde under den gode Augustus styre i Rom, när än man tillbad falska gudar. Jag var poet och sjöng om den Anchises rättvise son som flydde ifrån Troja sedan det stolta Ilion lagts i aska.”10
10 Dante, Den gudomliga komedin, Helvetet 1, 66–75.
24
© Författaren och Studentlitteratur
2 Historien och historieskrivarna
Ovidius festkalender och andra källor Poeten Ovidius tillhörde onekligen den romerska guldåldern men han själv var utesluten ur kretsen kring Augustus. Ovidius var född 43 f.Kr. och kom att ägna sitt författarskap åt erotisk diktning och hans huvudverk blev Ars amatoria eller Ars amandi, ”Konsten att älska” som den heter i svensk utgåva. Tonen är lättsinnig och uppfattades som ett hot mot de romerska dygder som ingick i Augustus propagandaapparat. År 8 e.Kr. tvangs Ovidius som nämnts att gå i landsflykt till Constanta vid Svarta Havet. Hans verk Metamorphoses, som handlar om sällsamma förvandlingar i de grekiska myterna, utkom före exilen. Landsförvisningen var ett hårt slag för Ovidius, som skildrade sitt liv i Tristia, som kan översättas som ”Klagosånger”, och i brev till uppsatta män i Rom, som han bad om hjälp för att kunna återvända. Hans skrivande var dock förgäves och Ovidius dog utan att få komma tillbaka till Rom. Hans diktverk Fasti, ”Kalendern”, som återger de olika högtiderna, blev ofullbordad. Fasti innehåller romerska festdagar men även en hel del som är importerat från Grekland. Annat verkar vara påhitt av Ovidius själv, som den skandalösa historien om Vesta (s. 79). Därför blev Ovidius kalender inte någon tillförlitlig källa samtidigt som den trots allt innehåller mycket av traditionell romersk religion.
Horatius, Livius och andra källor Horatius (68–5 f.Kr.) verkade från 38 f.Kr och till sin död som en av skalderna i kretsen kring kejsaren. Han anslöt sig privat och i sin diktning till epikuréerna och betraktade följaktligen gudarna och religionen som något oväsentligt. I kretsen kring Augustus var hans roll en helt annan. Han uppträdde här som en vates, ’siare’, som talade musernas språk, glödande av heligt patos och entusiasm, samtidigt som han bar hedersnamnet poeta doctus. Med detta ville han betona att han inte talade med gudomlig inspiration utan utifrån sin egen kunskap om diktandets konst. Dock hade gudarna givit honom gåvan och till gudarna skulle han själv en gång stiga © Författaren och Studentlitteratur
25
2 Historien och historieskrivarna
upp. Han poängterade sin samhörighet med den gudomlige Augustus, som ju själv var Apollos avkomma.11 Den som åtog sig att skriva historieverket om Roms framväxt var Titus Livius och den religiösa bild som han återgav speglade den officiella och den önskvärda synen. Dock återgav han plikttroget järtecken, introducerandet av nya gudar och kulter och hur olika former av divination tillämpades. Livius tillhörde kretsen kring kejsar Augustus och skrev 142 böcker om Roms historia som kallas Ab urbe condita, som i översättning betyder ”Från stadens grundläggning”.12 I böckerna började han med Romulus släkthistoria, skildrade stadens grundläggning inte särskilt avvikande från Dionysios från Halikarnassos och arbetade sig sedan fram till år 9 f.Kr. Ju närmare han kom sin egen tid, desto utförligare blev han och inflytandet från bland annat Polybios visar sig i framställningen. Ofta hemföll dock Livius liksom många av sina samtida till att lägga till legender och hörsägner, när de historiska källorna tröt. Den patriotiska tonen i hans verk är omisskännlig och måste ha klingat skönt i kejsarens öron. Vid denna tid verkade ännu Cicero som i sitt omfattande författarskap skrev De natura Deorum som på svenska kan översättas med ”Om gudarnas natur” och De divinatione, ”Om spådomskonsten”. Den sistnämnda var han skeptisk till. Cicero var i hög grad påverkad av stoicismens livssyn men höll samtidigt styvt på det som romarna kallade mos majorem. Det betydde att man skulle handla ”enligt fädernas sed” och framför allt inte införa nyheter på det religiösa området.13 Mer tongivande synes dock Varro ha varit under denna tid. Denne skilde mellan myter, som skapats av diktare, filosofernas gudalära och slutligen den statliga religionen. Folket skulle lyda den sistnämnda ansåg Varro och inte bry sig om vad diktare och filosofer hittade på.14 ”För staten är det nyttigt … att tappra män tror – även om det är osant – att de är avlade av gudar …”15 Både Caesar och Augustus insåg nyttan för sin egen maktutövning i dessa tankegångar. 11 12 13 14 15
26
Beard e.a. 1998, 181–182. I svensk översättning 2002 av Sture Linnér med titeln Livius: Roms kungatid. Beard e.a. 1998, 8–10. Beard e.a. 1998, 8–10. Varro kap. 20 se Speyer 1986, 1792. © Författaren och Studentlitteratur
2 Historien och historieskrivarna
Ingen av dessa skalder eller författare arbetade som moderna religionshistoriker gör i dag. Å andra sidan kan man inte bortse från att de trots allt samlade in fakta som givit oss viktiga insikter om den romerska kulturen. Inte heller skall man förledas att se på religiösa förhållanden i termer av ”förfallsperioder” och ”tillfrisknande”. Alla värderande och subjektiva omdömen bör i dessa sammanhang undvikas.
© Författaren och Studentlitteratur
27
3 Från myt till religionshistoria
Dumézils trefunktion Den romerska religionshistorien innehåller påfallande få myter, men troligen återfinns dessa i historieskrivningen, som beträffande de tidigaste kungarna uppvisar fantasifulla drag. Detta har hävdats av den franske religionshistorikern Georges Dumézil (1898–1986) i hans verk Le religion romaine archaïque från 1966, i engelsk översättning Roman Archaic Religion. I detta verk försöker Dumézil leda i bevis att den äldsta romerska religionen uppvisade drag som också kan återfinnas i den indoeuropeiska mytskattens äldsta skikt.1 Dumézil menade sig återfinna tre sociala strukturer i form av suveränitet, krigiskhet och fruktbarhet i denna mytskatt. Sådana strukturer återfinns förvisso i de flesta kulturer, men Dumézil poängterar att de indoeuropeiska folken verkar ha skapat en teologi, som reflekterade dessa tre samhällsklasser. Varje social klass hade således sina egna gudar och tillsammans bildade de ett mönster som regelbundet återkommer i religiösa sammanhang. Ett återkommande drag som kunde spåras i de äldsta myterna hos fornindiska, forniranska, keltiska, fornskandinaviska och romerska folk var en konflikt mellan de två första strukturerna (eller funktionerna, som Dumézil föredrog att kalla dem) av härskare och krigare och den tredje, som bestod av bönder och boskapsskötare. En sådan motsättning kan även den synas vara universell, men likheterna mellan de indoeuropeiska gudamyterna om denna konflikt är så stora att man inte kan bortse från ett samband eller åtminstone en stark påverkan mellan dessa mycket gamla kulturer.2 I såväl fornindisk som fornskandinavisk religion berättas om hur ett 1 2
Dumézil 1970, xv–xxi. Diskussionen om indoeuropéerna och deras språk pågår fortfarande och jag hänvisar framför allt till Mallorys In Search of the Indoeuropeans. Language, Archaeology and Myth 1989. Trots många försök att förklara likheterna i fråga om språk och myter har inga övertygande teorier ännu framkommit i frågan.
© Författaren och Studentlitteratur
29
3 Från myt till religionshistoria
krig utbryter i gudavärlden mellan de olika funktionernas gudar, vilket slutar i fred, försoning och samgående. Även i keltisk och forniransk religion återfinns denna strid som slutar med att ett jämviktsförhållande upprättas. Historiker har tidigare tolkat dessa myter som reflexer från ett krig mellan folkgrupper i urtiden, men numera är man tämligen överens om att man har att göra med uråldriga myter i stället för ett historiskt skeende. Dessa myter speglar den konflikt som ofrånkomligt uppkommer i ett samhälle mellan producenter av olika slag å ena sidan och en härskarmakt som baseras på sakrala, juridiska och krigiska härskaranspråk å andra sidan. Myterna ger också idealmodellen för lösningen av konflikten i form av något som liknar ett socialt kontrakt mellan de olika klasserna, därmed inte sagt att man i verkligheten alla gånger lyckades med detta.3 Det trefunktionella schemat som Dumézil skapade var ett sätt att klassificera företeelser i de indoeuropeiska kulturernas myter och äldre epos. I fråga om Rom bröt han mot H. P. Rose och den förhärskande teorin om numen (se avsnittet Numen i kapitel 1) och även den evolutionistiska synen på religionshistorien som den utvecklades i Rom. Genom att betona jämförande indoeuropeiska motiv kom Roms sagokungar att få en annan dimension är den historiska. Han visade också att gudinnor som Mater Matuta, Diva Angerona och Fortuna Primigenia inte var diffusa modergudinnor, som tidigare forskning angett, utan ursprungligen viktiga gestalter i myter som gått förlorade, men som levat kvar i form av obegripliga riter för romarna under republikens och kejsardömets dagar. Detta är en del av förklaringen till varför romarna skenbart saknade mytologi. Den största delen av deras myter hade nämligen förvandlats till historia och möter oss i berättelserna om Romulus och Remus.4
Vem var Romulus och vem var Remus? Berättelsen om Romulus och Remus står att läsa i olika källor, som sinsemellan varierar.5 Den mest kända versionen berättar om en 3 4 5
30
Lundager Jensen och Schjødt 1994, 42–44. Lundager Jensen och Schjødt 1994, 100–101. Dionysios från Halikarnassos 1, 76–83; Plutarchos Romulus 3–8; Livius. © Författaren och Studentlitteratur
3 Från myt till religionshistoria
illasinnad kung som lät döda sin släkting och göra dennes dotter som hette Rhea Silvia6 till vestal, det vill säga gudinnan Vestas prästinna (s. 82). Eftersom en sådan prästinna måste leva i kyskhet, skulle hon inte heller kunna föda någon manlig hämnare, tänkte kungen. Men gudarna ville annorlunda. När flickan hämtade vatten från en källa i Mars heliga lund, blev hon överfallen och våldtagen av en storväxt och sällsynt vacker man, som var ingen mindre än krigsguden själv. Han tröstade henne efteråt med spådomen att hon skulle föda tvillingsöner och försvann sedan ur historien på ett moln. Att Rhea Silvia lade sig sjuk och vägrade att vara vestal i fortsättningen, är kanske inte så mycket att förundras över. Gudens spådom gick i uppfyllelse. Den elake kungen lät fängsla modern och satte ut tvillingpojkarna i en vasskorg i Tibern. Lyckligtvis flöt den iland vid ett fikonträd på Palatinens sluttningar och händelsevis kom en varginna med svullna spenar förbi och matade de skrikande spädbarnen. Detta bevittnades av en svinaherde vid namn Faustulus som tog hand om pojkarna, medan varginnan drog sig tillbaka till en närbelägen håla. Faustulus hustru, Acca Larentia, hade just mist sitt barn och kunde därför ge mat åt tvillingarna i fortsättningen.7 Pojkarna växte upp som sannskyldiga dygdemönster och vallade likt sin fosterfar svin uppe på Palatinens höjder fram till den dag då de tog ut sin hämnd på den elake kungen och upprättade sin morfars makt och sin moders ära. De fick också i uppdrag att grunda en ny stad, men nu börjar myternas innehåll att skilja sig om hur detta egentligen gick till. Den som vanligen återberättas omtalar att Romulus började bygga på Palatinen, medan Remus hade valt Aventinen som grund för sin stad. När Remus besökte sin bror hade denne grävt ett vallgrav runt kullen som försvarsanläggning. ”Det här kommer inte att besvära dina fiender!” sade Remus och hoppade över den med lätthet. Romulus blev ursinnig och slog ihjäl sin bror.8 Berättelsen som varken är sann eller ens moraliskt uppbygglig, utgör i själva verket en skapelsemyt, där Romulus och Remus och i någon mån varginnan framstår som tre urväsen. Av dessa utgör 6 7 8
Hon kallas i vissa versioner för Ilia som hos Dionysios från Halikarnassos. 1.73.3. Livius Ab urbe condita I, 4. Diodorus Siculus VIII 6.1–3.
© Författaren och Studentlitteratur
31
3 Från myt till religionshistoria
Remus den mest dunkla gestalten, i synnerhet som hans namn inte har något att göra med Rom, som i fallet med Romulus, ”lille Romus”. Vissa talesätt som de Remo et Romulo, egentligen ”om Remus och Romulus” men med den överförda betydelsen ”från urminnes tider”, liksom Remi nepotes, ”Remis brorsöner” som namn för romarna, antyder att Remus varit den äldre av tvillingarna, men att han under Romarrikets framväxande nationalism kommit att träda i bakgrunden för Romulus.9 Remus, vars namn kan ledas tillbaka på ett äldre *Yemos,10 motsvaras både språkligt och innehållsmässigt av ett urväsen vid namn Yima, som uppträder i forniransk mytologi. Yima offrades av en annan man i urtiden och tänktes stiga ner som härskare i dödsriket. Även i fornindisk mytologi finns ett liknande väsen, Yama, som också var den första människan som dog. Ytterligare en mytisk gestalt kan länkas in i kretsen, nämligen den fornskandinaviske Ymer, som dödades i tidernas morgon och som sedan bildade ett dödsrike, som kallas Ymisland. Alla dessa urväsen, vars namn betyder ”tvilling”, dödas av ett annat urväsen, vars namn betyder ”man” och myten har också konserverats i Tacitus berättelse om de tre germanska huvudstammarnas upphov, som är Tuisto, ”tvilling”, och Mannus ”man”. Det måste dock påpekas att denna enda mening hos Tacitus inte innehåller någon upplysning om mord eller offer.11 I de flesta av dessa myter uppträder ett nötkreatur tillsammans med tvillingen och mannen. I forniransk mytologi kallas detta för Urtjuren och i fornskandinavisk mytologi för Audhumbla, ’den mjölkrika och kulliga’. I det fornindiska materialet finns visserligen ingen ko tillsammans med Yama, men hon hyllas som alltings moder i andra sammanhang. Slutligen har forskare hävdat att i den romerska myten blev kon tidigt förvandlad till en varginna, såsom varande ett mer krigiskt djur.12 I Dionysios från Halikarnassos skildring av stadens grundläggning, offrar Romulus direkt efter dråpet på sin bror en tjur eller en ko för att fastställa stadens grundläggning, vilket förefaller vara en bättre parallell till de andra myterna från det indoeuropeiska språkområdet.13 9 10 11 12 13
32
Puhvel, 1975, 146–157. Asterisken betecknar att ordet inte finns belagt i text men har konstruerats. Näsström 2002, 212. Lincoln 1975, 138–139. Dionysios från Halikarnassos I, 88. © Författaren och Studentlitteratur
3 Från myt till religionshistoria
Skapelsen – grundandet av Rom Romulus namn har inget att göra med myten om offret av Remus, ”tvillingen”. Det är i sig en diminutivform av Romus, som skulle kunna gå tillbaka på ett etruskiskt *ruma,14 eller på Rumon som ett ålderdomligt namn på Tibern, men ingen säkerhet har nåtts i fråga om detta namn. På dessa grunder skulle det vara lätt att avfärda mönstret tvillingen–mannen, om inte Romulus hade förklarats som gud under namnet Quirinus.15 Quirinus kommer av ett ursprungligt *Co-Virinus och innehåller ordet för ’man’, vir, och därmed skulle Romulus vara knuten till offret av ”tvillingen”, inte bara innehållsmässigt, men också rent språkligt.16 Berättelsen om Roms grundläggning som skildras bland andra av Livius skulle i själva verket ha hämtat sitt grundläggande mönster från uråldriga skapelsemyter från det indoeuropeiska språkområdet. Skapelsen skedde i form av ett offer, där en person vid namn ”Man, Människa” offrar en gestalt vid namn ”Tvilling” samt ett nötkreatur. Det måste sägas att denna teori är omdiskuterad och att många forskare håller fast vid en historisk kärna i berättelsen, som skulle utgå från ett dubbelt kungadöme, som under republikens dagar förvandlades till två konsuler.17 Ingendera går egentligen att bevisa, men skapelsemyten har en del som talar för att det är här berättelsen om Romulus och Remus hör hemma. Romulus fortsatte att vara den sakrale ledaren för de unga män som sökt sig till honom och genomförde de första offren i sin nygrundade stad i form av en ko och en tjur, som nämnts ovan. Detta skulle ha skett den 21 april, som fortfarande firas som Roms födelsedag och som under antiken kallades Parilia (s. 151). Romulus skall efter sitt maktövertagande ha byggt upp den statliga administrationen och insatt senatorerna i deras ämbete. Senator betyder ’äldre’, som därmed gavs förtroendet att styra den nybildade staten. Dessa blev nu, enligt myten, Romulus behjälpliga med att inrätta staden för krig såväl som för fred. Dessutom stiftade han lagar som förbjöd föräldrar att sätta ut sina nyfödda barn om dessa inte var
14 15 16 17
Latte 1960, 111. Dionysios från Halikarnassos. II, 63, 2–64,1. Puhvel 1987, 289. Mot denna teori argumenterar Wiseman 1995, 23. Momigliano 1989, 52–112.
© Författaren och Studentlitteratur
33
3 Från myt till religionshistoria
missbildade. Även äktenskapets lagar skall ha präglats av Romulus och utmärktes genom sin stränghet mot kvinnorna. Han stipulerade nämligen att om de var otrogna skulle de straffas med döden, ett straff som även gällde vindrickande. Romulus ordnade kort sagt hela samhället med alla dess funktioner och inte minst religionen. Han byggde tempel och satte upp statyer, men var sträng mot alla former av vanvördnad mot gudarna. Till dessa betraktades de grekiska myterna som handlade om kastrering, skador eller förödmjukelse av gudarna själva.18
Bortrövandet av sabinskorna Trots att Romulus enligt historieskrivarna lyckades bygga detta mönstersamhälle, saknades det kvinnor. Inga av de kringliggande byarna ville gifta bort sina döttrar med de unga männen i Rom. Romulus skapade då, enligt Livius, en fest som hette Consualia. Dit kom de rika sabinerna som hade en myckenhet av guld, boskap och kvinnor. Mitt under festen rusade Romulus och hans män in och rövade bort kvinnorna och körde hem sabinerna. Dessa fick tomhänta bege sig hemåt men ruvade naturligtvis på hämnd och på planer att ta tillbaka sina kvinnor. Anfallet dröjde emellertid, om man får tro historieskrivarna, och när sabinerna äntligen gick till attack hade flickorna hunnit förälska sig i sina män och några hade redan fått barn. De rusade därför mellan de stridande och bad om fred och försoning vilket också åstadkoms.19 Livius som verkar skämmas över denna episod, förklarar att de romerska männen bundit kvinnorna till sig genom smicker och kärlek, vilka båda alltid gör starkt intryck på den kvinnliga naturen.20 I varje fall skall kvinnornas agerande ha åstadkommit att sabiner och romare beslutade sig allt framgent för att leva tillsammans och bilda vad som så småningom kom att kallas för Rom. Inte heller denna historia kan ha någon historisk bakgrund. Även den verkar gå tillbaka på urgamla indoeuropeiska myter och har att 18 Dionysios från Halikarnassos. II, 1–21. 19 Livius I, IX. 20 Livius, I, IX.
34
© Författaren och Studentlitteratur
3 Från myt till religionshistoria
göra med det sociala kontrakt mellan olika funktioner i samhället som bildade ett ideal. Striden mellan de prästerliga och krigiska klasserna å ena sidan och de närande å andra sidan finns återgiven i en fornindisk myt, där boskapsskötarnas gudar inte skulle beredas plats i gudaförsamlingen. En konflikt utbröt som slutade med en försoning mellan alla parter och ett upptagande av dessa gudar. På liknande sätt utkämpas i fornskandinavisk religion ett krig mellan asar och vaner, där de senare efter fredsslutet införlivas bland gudarna och en liknande myt återfinns också hos kelterna. I samtliga fall mynnar berättelsen ut i att de stridande parterna förenas och lever vidare i en samexistens utan att de tre olika funktionerna förlorar sina särdrag.21 Man har försökt tolka dessa likartade skildringar som historiska minnen av krig mellan olika folk, mellan olika klasser och av en kamp mellan patriarkat och matriarkat. Men en myt speglar inte ett förgånget samhälle utan vittnar snarare om konflikter och spänningar mellan grupper som får sin lösning på olika sätt. Berättelsen om sabinskornas bortrövande tillhör också denna grupp av myter. Romulus är härskaren som också har religiösa drag, hans män representerar krigarståndet. De guldrika sabinerna utgör produktionens funktion och kriget mellan dem slutar ju också i en samexistens.
Den svekfulla Tarpeia Det finns en kort episod som utspelas under kriget mellan romare och sabiner, som ytterligare visar en fragmentarisk myt. Kommendanten uppe på den borg som påstods ligga på Capitolium hade en dotter som hette Tarpeia. Hon fick lov att gå ner i dalen för att hämta vatten, berättas det, och hon blev mycket förtjust i de rika sabinerna och framför allt deras breda guldringar som de bar på vänster arm. En dag förrådde hon för dem en hemlig väg in i borgen mot att de skulle ge henne det som de bar på den vänstra armen. Sabinerna gick till anfall på denna väg och när de passerade Tarpeia, kastade de sina tunga sköldar – som de också bar på den vänstra armen – över henne, så att hon krossades under dem.22 21 Lundager Jensen och Schjødt 1994, 61–63. 22 Livius I, IX, 8. © Författaren och Studentlitteratur
35
3 Från myt till religionshistoria
På avlägset håll verkar Tarpeia vara släkt med ett väsen som kallas Gullveig i fornskandinavisk religion, som kommer in i Odens hall under asarnas och vanernas krig mot varandra. Liksom Tarpeia är Gullveig svekfull och falsk och trots att man bränner henne och spetsar henne på spjut, kommer hon tillbaka. Gullveigs namn betyder ’guldtörst’, vilket ju också var den egenskap som drev flickan Tarpeia att förråda sin stad.23
Romulus död Om Romulus död finns många olika berättelser. En version innebär att han sveptes bort av ett moln under det att han talade till sina män på fältet. Det skulle då vara ingen mindre än hans fader Mars som förde bort honom.24 Detta stämmer väl med den mytiska inramningen av Romulus gestalt. Likt ett stort antal andra bemärkta personer under antiken sattes han ut i vasskorg i ett vattendrag som spädbarn och likt många av dessa försvann han upp i himlen i stället för att lida en jordisk död. En intressant teori hävdar att detta skulle vara ett generellt mönster för uppkomlingar som tillskansat sig makten och som inte hade en stor och mäktig släkt att relatera till, men i Romulus fall lär detta sammanfalla med den myt som berättas om honom och brodern Remus. En helt annan berättelse återges av Dionysios från Halikarnassos, och nedtecknades första århundradet f.Kr.: … patricierna (en samhällsklass i Rom) samlades i en konspiration mot Romulus och beslöt att döda honom. Efter det att de genomfört dådet i senatens hus, delade de hans kropp i många delar, som inte skulle ses av någon och vandrade sedan ut under det att var och en dolde delen av hans kropp under sina kläder och sedan begravde dem i hemlighet.25
Denna historia förefaller både grotesk och obegriplig, men måste liksom många andra berättelser om Roms första tid tolkas som en myt. Styckandet av Romulus person är en fortsättning på skapelsen, där de olika delarna som begravs på olika håll symboliserar grun23 Dumézil 1970, 68–69. 24 Livius I, Ab urbe condita XVI, 8. 25 Dionysius från Halikarnassos II, 56, 4–7.
36
© Författaren och Studentlitteratur
3 Från myt till religionshistoria
dandet av riket och dess sammanhållning. En parallell förekommer i De nordiska kungasagorna, där kung Halvdan Svartes kvarlevor distribueras ut till inte mindre än fyra småriken som sedermera kom att ingå som kärnområde i det enade Norge.26
Kritiken mot Dumézil och det jämförande indoeuropeiska perspektivet Den allmänna kritiken mot Dumézils teori riktas framför allt mot att han förutsätter att det proto-indoeuropeiska samhället var trefunktionellt, vilket naturligtvis inte går att leda i bevis. Likaledes är hans favorittermer ”ideologi” och ”funktion” vaga och glidande och man kan också beskylla honom för ad hoc-lösningar, i synnerhet när han förklarar samhällsförhållanden i de germanska stammarnas religioner.27 Till Dumézils försvar kan man säga att han för det första inte bryr sig om vilka ur-indoeuropéerna var eller varifrån de kom. Det är hans efterföljare som skapade termen proto-indoeuropéer och protoindoeuropeiskt samhällsskikt. Dumézils material har varit texter, framför allt i form av myter och epos och han har aldrig varit intresserad av att rekonstruera vad man skulle kunna kalla en indoeuropeisk religion. Däremot har han letat efter strukturer som kunnat jämföras mellan olika kulturer inom det indoeuropeiska språkområdet och han hade kanske kunnat undgå missförstånd om han föredragit ”teologi” i stället för ”ideologi” och ”struktur” framför ”funktion”.28 Inte heller kan man påstå att han tillgriper ad hoc-lösningar i högre grad än många andra forskare, när man granskar hans väldiga produktion. Han har tvärtemot varit öppen för kritik och i den händelse hans teoribygge inte hållit, har han arbetat om sina teser. Han har påvisat att det fanns en glidning mellan den andra och den tredje funktionen i samhällen som inte uppvisade samma befolkningstäthet och utpräglade klassgränser som det fornindiska. Bon26 Näsström 2002, 132. 27 Bélier 1991, 228–239. 28 Dumezil 1959, 22. © Författaren och Studentlitteratur
37
3 Från myt till religionshistoria
den eller boskapsskötaren fick vid behov ta till vapen, liksom krigare ofta fick arbeta som jordbrukare eller herdar för att försörja sig. I dessa samhällen fortlevde trots allt den strikta trefunktionen i myter och hjälteberättelser, som dels betonar deras egenart men också manar till att de måste samarbeta.29 Glidningen framträder också i det romerska samhället, som i sin tidiga historia visar att gränserna mellan bönder och krigare inte var skarpa, medan däremot den sakrala och juridiska funktionen var förbehållen samhällets toppar. Därmed faller en annan, ofta förekommande kritik, som hävdar att Dumézil inte tagit fasta på den historiska verkligheten i Roms tidigaste historia.30 Till detta försvar måste läggas den noggranna metod som Dumézil utformade i fråga om trefunktionernas uppträdande i förhållande till varandra. Man kan inte på måfå – som det ibland påstås – plocka ut begreppen ”suveränitet”, ”krigiskhet” och ”fruktbarhet” där man hittar dem i texterna. För att man överhuvudtaget skall kunna tala om en trefunktion skall man kunna skilja dem distinkt, det vill säga de skall inte överlappa varandra. De skall verka i överensstämmelse med varandra och vanligen följa varandra i texten och de skall vara homogena, med vilket menas att de skall ligga på samma nivå och exempelvis handla om tre synder, tre gudar, tre stånd, tre mediciner etc.31 Som i alla system av det här slaget finns det naturligtvis undantag och ibland kan exemplen vara pressade, när det gäller att upprätta tre funktioner. Detta är enligt mitt förmenande den allvarligaste kritiken mot Dumézils teoribygge. Triadens struktur blir i vissa fall som kriget med sabinerna snarast binär i form av motsättningar mellan å ena sidan suveränitetens och krigets gudar mot å andra sidan fruktbarhetsgudarna. I skärningsfältet utkristalliserar sig gudar som den romerske Mars och den nordiske Tor som båda samtidigt utgör krigets och jordbrukets gudar. Å andra sidan är trefunktionerna betydligt mer synliga och markerade i det indoeuropeiska materialet genom att första funktionen är delad mellan den sakrala och den juridiska, den andra mellan den ridderlige krigaren och den mera brutale och den tredje består vanligen av gudar och gudinnor. Den stora gudinnan 29 Dumézil 1958, 1–19; de Vries 1960, 83–95. 30 Beard e.a. 1998, 15. 31 Dumézil 1970, 300–303.
38
© Författaren och Studentlitteratur
3 Från myt till religionshistoria
som uppträder i olika religioner brukar dock vara trefunktionell i sig själv. Den romerska Juno är ett utmärkt exempel på detta.32 Vissa gudar faller också utanför funktionerna, som den romerske Janus som utgör vad Dumézil kallar ”börjans gud” och Vesta som är ”slutets gud”. Detta visade sig genom att alla offer och böner vanligen började med ett anrop till Janus och slutade med en hänvändelse till Vesta som ju var knuten till offerelden. Janus motsvarar på många sätt den nordiske Heimdall som vaktar passagen in i gudavärlden och den som åberopas som urguden framför andra.33
Den kloke Numa Romulus skulle enligt traditionen ha skapat Roms religiösa geografi genom att rådfråga gudarna och sedan plöja upp en fåra runt staden som markerade denna gräns. Gränsen kallades pomerium, av latinets *post moe´rium, ’bakom muren’, och utgjorde den religiösa stadsgränsen. Innanför denna fick inte soldater vistas och inte några främmande tempel uppföras, men här byggde Romulus ett tempel till Jupiter Feretrius, som sedermera skulle bli platsen där den äldre triaden Jupiter–Mars–Quirinus dyrkades. Senare skulle den efterträdas av den yngre som bestod av Jupiter–Juno–Minerva.34 Enligt den romerska sagohistorien efterträddes Romulus av Numa, son till en sabinare vid namn Pompilius Pompon. Alla dessa namn tyder dock på ett etruskiskt ursprung.35 Numa var vid det laget fyrtio år och skulle ha lärt sin klokhet av Pythagoras, vilket en av hans hävdatecknare, Dionysios från Halikarnassos avfärdar.36 Han blev dock den som enligt traditionen drog upp regler och satte gränser för religionsutövningen i Rom genom att instifta de förnämsta prästklasserna, som de tre stora flamines för Jupiter, Mars och Quirinus, Pontifex Maximus och de övriga pontificerna och även vestalernas tjänstgöring i gudinnan Vestas tempel.37
32 33 34 35 36 37
Dumézil 1970, 297–300. Dumézil 1970, 332–333. Plutarkos, 11,1–4. Grant 1971 136. Dionysios från Halikarnassos. II, 59, 4–60. Livius I, 20, 5.
© Författaren och Studentlitteratur
39
3 Från myt till religionshistoria
Under Numas tid föll nämligen Mars heliga sköld ner från himlen som en gåva från Jupiter själv och den förståndige Numa lät genast tillverka elva andra för att man inte skulle kunna stjäla den rätta. Sköldarna bars sedan i procession av unga män, salierna, under gudens egen månad mars. Numa gjorde tillägg i den festkalender som Romulus påbörjat. Denna kalender utmärktes genom dagar då man kunde ägna sig åt vanliga sysslor och andra som var religiösa och skulle ägnas åt gudarna. Numa byggde också Janustemplet, enligt denna tradition, och bestämde att dess dörrar skulle vara stängda i fredstid.38 I jämförelse med Romulus framstår Numa som hans fredliga motpol när det gäller att ordna Roms inre värld. Han saknade dock dennes gudomliga anor, men kunde å andra sidan skryta med nattliga kärleksmöten med gudinnan Egeria. Numa räknar faktiskt gudinnan som sin hustru (coniunx) och deras kärlek är ett av de få exempel på hieros gamos som romersk mytologi ger exempel på.39 Hieros gamos betyder ”heligt bröllop” med en gud eller gudinna inblandad. Namnet Egeria kommer från e-gerere, vilket kan betyda ’framföda’, vilket skulle tyda på att hon var en fruktbarhetsgudinna, men hon bistod även Numa med många andra råd. Tillsammans med sina vattennymfer höll Egeria till vid en källa i lundarna kring Caelio och det var här hon mötte Numa och gav honom råd om många viktiga ting.40 Ett av dessa råd har att göra med en vegetationsrit. Under Numas regering hände det att skörden slog fel och att boskapen kastade kalvar och lamm. När kungen rådfrågade Faunus orakel, blev det dunkla svaret att han måste offra en ko med åtta ben. Han vände sig då till Egeria, som förklarade vad oraklet hade menat: man måste offra en dräktig ko. Tillsammans med sin ofödda kalv hade hon ju åtta ben. Detta offer vände årets gröda och boskapens fruktbarhet till att bli bättre än de någonsin varit och sedan offrade romarna alltid en dräktig ko om våren på den fest som kallades Fordicia.41 Offret av den dräktiga kon finns på annat håll i världen, om än sällsynt. I det forna Iran och i det vediska Indien kallades offret astapadi, ”kon med åtta fötter”42 38 39 40 41 42
40
Livius I, 20, 5. Livius I, XIX, 3–7. Livius I, XXI, 3. Ovidius Fasti IV, 654–676. Dumézil 1970, 372. © Författaren och Studentlitteratur
4 Religionens utveckling under republik och tidig kejsartid
Det mest religiösa av alla folk Romarna ansåg själva att de var det mest religiösa folket i världen. ”Om vi jämför oss med främmande nationer” sade Cicero, ”är vi jämspelta med dem och till och med underlägsna i många aspekter utom i religion, det vill säga dyrkan av gudar, där vi är de mest religiösa …”.1 Förhållandet präglades av fromhet som uppfattades vara en rättighet som tillkom gudarna. Offret var lika med gåvan och detta fungerade som en kanal mellan gudar och människor. Därför förväntades gudarna ge igen i ett aldrig upphörande utbyte av gåvor. Skalden Horatius uttryckte detta förhållande med orden ”det är för att du underkastar dig gudarna som du kontrollerar världen”.2 Något kan ju ligga i detta, eftersom själva ordet religion härstammar från romarna, medan grekerna saknade något liknande och måste skriva om det i form av ”respekt för gudarna”, ”dyrkan”, ”vördnadsfull fruktan” och ”kult”. Religion kommer antingen från relegare, ”att åter plocka samman”, eller religare, ”att (åter) binda samman” och båda dessa tolkningar kan användas för att illustrera den betydelse som romarna lade vid sin tro. Denna uttrycktes som pax deorum, ”gudarnas fred (med människorna)” och innebar att kontakten mellan himmel och jord måste vidmakthållas och att människorna skulle lyda gudarnas vilja för att inte råka ut för deras vrede. Om så ändå skedde måste de blidkas med vilka medel som helst. Det var otänkbart att kritisera eller misstro gudarna och hädelser kommer sent in i den romerska litteraturen. 1 2
Cicero De Natura Deorum, II, 3. Horatius CIII, 6, 5.
© Författaren och Studentlitteratur
41
4 Religionens utveckling under republik och tidig kejsartid
I kulten iakttog man vördnad inför gudarna i form av böner till gudarna vilka de än var som lyssnade, vilket uttrycktes i formeln ”… om du är en gud eller en gudinna” (sive deus sive dea). Detta betydde inte att romarna hade svårigheter att fastställa könet på sina gudar, utan att de av försiktighetsskäl angav denna fras vid anropet på samma sätt som man i dag adresserar ett brev på engelska med frasen Dear Sir or Madam. Det finns överhuvudtaget inga specifikt originella drag som skiljer romarnas religion från andra polyteistiska trosföreställningar. Däremot kan man konstatera att den var multikulturell, så långt tillbaka det går att följa den, och framför allt påverkad av etruskisk och grekisk religion.3 Fynd av votivgåvor från den tidiga republikens dagar visar att det bör ha funnits en kultplats, präster eller liknande kultofficianter och gudomar att offra till och be till. Divination låter sig också spåras långt tillbaka i tiden.4 Man har fått stor uppmärksamhet vid avsaknaden av kultbilder under den tidigaste perioden. Det bör dock framhållas att sådant inte är särskilt ovanligt i religionshistorien, även om människor vanligen vill visualisera sin tro i form av symboler eller antropomorfa bilder. Inte heller verkar man ha haft ett bildförbud av den typ som är rådande inom judendom och islam i våra dagar. Den avsomnade mana-teorin kring olika former av numen räcker inte som förklaring, utan man kan bara konstatera att det äldsta Rom saknade människoliknande gudabilder och att sådana presenterades först på 400-talet f.Kr.5
Statlig kult eller personlig religion? En annan kliché som tillskrivs den romerska religionen är att den mer skulle vara en statlig kult, där det handlade om formella överenskommelser mellan de härskande och gudamakterna förmedlade av ett mäktigt prästerskap. Även om man kan spåra ett sådant förhållande under vissa perioder, måste man dock vara medveten om 3 4 5
42
Beard e.a. 1998, 12. Palmer 1974, 79–171. Widengren 1963, 56. © Författaren och Studentlitteratur
4 Religionens utveckling under republik och tidig kejsartid
att det fanns en privatreligion, som under Romarrikets existens spelade en stor roll för familjen och för den enskilda människan. Detta visade sig inte minst i den lag som föreskrev att familjens (manliga) överhuvud, paterfamilias, skulle leda de religiösa riterna i hemmen. Staten fick inte heller lägga sig i den privata kulten, såvida den inte räknades som samhällsfarlig. I hemmets kult ingick larer och penater och även härden. I forna dagar var den belägen i atriet som var ett heligt område. Utanför hemmet dyrkades olika gudar i olika situationer, t.ex. Ceres för åkerbruket och Silvanus för skogarna, Juno Lucina som lät barnet se dagens ljus och Jupiter som visade sin makt i form av blixt och dunder. På samma sätt som staten sökte och förlitade sig på järtecken och andra signaler från gudarna, gjorde man inom hemmets väggar. Även här var det vanligen paterfamilias som sökte efter tecknen och tolkade dem i kretsen av sin familj och sitt husfolk. Att uppfånga järtecken var nämligen något som skulle ske under tystnad och helst nattetid. Hur betydelsefulla dessa var framgår inte minst av Livius historia, där de flesta historiska händelser föregås av järtecken, som vanligen är olycksbringande.6
Det äldsta Rom Det folk som bebodde de sju kullarna runt Tibern tillhörde så vitt man vet den indoeuropeiska språkfamiljen. Uttrycket paterfamilias liksom ord för ”gud”, deus, och ”kung”, rex, tyder på detta.7 Om prästtiteln flamen skall räknas hit är en omdiskuterad fråga, men med all sannolikhet visar de förnämsta prästerna, de tre stora flamines, drag som också hör hemma i det indoeuropeiska mönstret. Även om kungarna försvann tidigt i den romerska traditionen, utgjorde byggnaden Regia mitt på Forum Romanum ett religiöst centrum. Enligt en tradition, som knappast uppvisar någon saklig grund, skulle Regia ha varit en boning för kungen, som byggts av den apokryfiske Numa. Snarare var Regia ett tempel som inrymde ett altare och kultbild till krigsguden Mars och här förvarades hans 6 7
Exempelvis Livius 1. XXXI. Benveniste 1969, 35–62.
© Författaren och Studentlitteratur
43
4 Religionens utveckling under republik och tidig kejsartid
heliga lansar och sköldar. Hit fördes också oktoberhästens blodiga svans (om oktoberhästen se s. 62). I Regia fanns också ett altare till välståndets gudinna Ops Consiva, som endast fick besökas av Pontifex Maximus och vestalerna. Pontifex Maximus rådde över Regia och tillsåg att de officiella ceremonierna i byggnaden sköttes.8 Tidigare menade man att Roms äldsta gudar kunde delas upp i två olika grupper som kallades Indigetes, ”inhemska”, gudar och Novensiles, ”nya”, gudar, vilket skulle reflektera stadens expansion och inkorporerande av nya områden. Vid närmare granskning visar det sig dock att de uppräknade gudarna inte kunde delas upp i dessa kategorier. Man kan knappast ens kalla dem för gudar som tänks tillfredsställa människans religiösa behov, utan snarare orörliga skuggor som specialiserat sig på en enda funktion i människans liv.9 Deras uppgift var att vaka över livets alla skiften från vaggan till graven. Riktigt dramatiskt kunde det bli under bröllopsnatten, när många väsen skulle hjälpa till. Kyrkofadern Augustinus har riktigt roligt åt detta: … om nu en man måste hjälpas med alla medel inför den uppgift som föreligger honom, skulle det då inte gå bra med en enda gud eller gudinna? Skulle Venus vara otillräcklig för uppgiften? Hon sägs ha fått sitt namn Venus, eftersom det förhåller sig så att en kvinna inte uppger sin jungfrudom utan våld. Om det finns någon blygsamhet hos människor – eftersom detta nu saknas hos gudarna – och eftersom ett brudpar tror att så många gudar är närvarande, är de då inte så påverkade av blygsel att han förlorar sin glöd och hon stärks i sitt motstånd? Förvisso, om gudinnan Virginiensis lossar jungfruns gördel, guden Subigus (trycka ned) underkastar henne för hennes make, gudinna Prema (pressa ned) håller henne fast så hon inte slingrar sig undan, vad skall då Pertunda (tränga igenom) klara av? Låt henne rodna och gå sin väg! Låt mannen också ha något att göra! Det är synnerligen skamligt för någon annan än en make att göra det som hennes namn innebär.10
Man bör nog betrakta denna egendomliga skara av gudomliga väsen som personifieringar av de större gudarnas egenskaper, som det ovan angivna exemplet anger. Subigus och Pertunda med flera utgör i själva verket egenskaper som tillfaller Venus eller Juno vid 8 Richardson 1992, 328–329. 9 Dumézil 1970, 33–34; för avvikande mening se Beard 1998, 11. 10 Augustinus, De civitate Dei. 6.9.3. Min översättning.
44
© Författaren och Studentlitteratur
4 Religionens utveckling under republik och tidig kejsartid
detta tillfälle. Likaledes bör Messor, ”den som sår”, höra samman med den agrara gudinnan Ceres, liksom Fornax, som skyddade säden från att bli bränd i de ugnar som torkade den. Vidare verkar dessa gudaväsen ha varit begränsade till områden som hör hemma inom jordbrukets och privatlivets sfär, men inte ens på dessa områden verkar de ha spelat någon väsentlig roll. Cato den äldre som ingående skildrat seder och bruk vid lantbruket nämner dem inte och inte heller Plautus och Juvenalis, som annars skildrar bröllopsnätter och andra erotiska situationer.11 Hur skall man då ge en vettig förklaring till uppkomsten av dessa listor på gudar? Denna ligger, som Dumézil har påpekat, i romarnas fallenhet för att göra upp listor och klassifikationssystem inom kort sagt de flesta av livets områden.12 Sådana klassifikationssystem bildar kärnan i de flesta kulturer och förmedlas vanligen muntligen och i mytologiska sammanhang, men romarna satte in dem i de religiösa system som reglerade människans liv, även om nu ingen trodde på dessa gudomligheter. Om inte Augustinus gjort sig lustig över dessa väsen, skulle knappast någon i dag ha funderat över deras uppgift.
De romerska myterna När förlorade romarna sin mytologi? Varför förlorades den och omvandlades till historia? På dessa frågor finns inget enkelt svar, men man kan ändå vara överens om att mötet med den grekiska kulturen, som redan från 700-talet f.Kr. etablerat sig i södra Italien, var en grundläggande orsak. Den grekiska mytologin med sin rika mångfald av förklarande och berättande myter kom att ingå i kulturarvet, samtidigt som romerska riter som Lupercaliefesten (s. 154) och Nonae Caprotina (s. 153) firades enligt urgamla romerska traditioner, trots att ingen egentligen visste varifrån de olika momenten i ceremonierna stammade. Vid sidan av den grekiska kulturen fanns också den etruskiska religionens inflytande, i synnerhet kring feno-
11 Dumézil 1970, 35. 12 Dumézil 1970, 35. © Författaren och Studentlitteratur
45
4 Religionens utveckling under republik och tidig kejsartid
men som divination och liknande riter kring järtecken och uttydande av gudarnas vilja.13 Fragment av de romerska myterna skymtar i historieskrivarnas verk. Det finns olika versioner om Romulus och Remus, exempelvis hur de avlades av eldsguden Vulcanus i form av en jättelik fallos i stället för av Mars (se kapitel 3).14 Men under republikens tid och framför allt under guldåldern förvandlades myten om de gudomliga tvillingarna till historia. Andra myter tillfogades i en kronologi för att skapa ett universum med Rom som världens centrum. Romarna var inte de första i antiken som gjorde så, men de drev tendensen starkast och mest systematiskt.15 De romerska härskarna skapade inte dessa myter, men de såg till att vidmakthålla dem och betona dem som tjänade deras syften. Myter om nationens födelse och ärofulla bragder var speciellt i fokus, i såväl skrifter av olika slag som i dekorativ konst. I mångt och mycket kom de också att verifiera det romerska samhällets institutioner och tjäna som ett kodsystem, som avspeglade samhällets värdegrund. I vissa historiska skeenden tjänade de nog också som ett opium för folket, om man vill anlägga denna aspekt beträffande religiösa föreställningar.16 Ett exempel på den typ av myter som avspeglar romerska ideal är myten om Horatierna. Dessa var trillingar som kämpade med andra trillingar, Curiatierna, i en berömd strid. Den ende överlevande var Horatius, som på väg hem från striden möttes av sin syster. Hon var förlovad med en av Curiatierna och blev förståeligt nog ledsen över nyheten. Brodern, som ännu inte skakat av sig krigsraseriet högg ned henne och dömdes sedan till döden enligt romersk lag, men hans far som nu höll på att mista alla sina barn, bad för sonen. Han tvingades i stället att krypa under ett ok, som ännu skulle ha funnits kvar under Augustus dagar och det fanns också andra minnesmärken som anknöt till kampen mellan de sex kämparna.
13 14 15 16
46
Grant 1971, 222. Ovidius Fasti, 6, 627. Lévi-Strauss 1966, 233f. Grant 1971, 227–228. © Författaren och Studentlitteratur
4 Religionens utveckling under republik och tidig kejsartid
Mellan myt och historia De båda kungarna Tarquinius Priscus och Tarquinius Superbus, som skall ha regerat mellan 600- och 500-talen f.Kr. var av etruskisk härkomst, men framställs som romerska kungar, kanske för att dölja det skamliga faktum att Rom under denna tid behärskades av en främmande makt. Den förstnämndes hustru Tanaquil, som själv vävde yllekläder åt sitt hushåll, framställs dock i hävderna som ett dygdemönster för alla romerska matronor. Hennes spinnrock och slända fanns i ett romerskt tempel liksom en toga vävd av hennes egna händer.17 Ett annat romerskt moraliskt föredöme var Lucretia, som tog sitt eget liv när Sextus Tarquinius, sonen till den siste kungen i Rom, tvingat henne till samlag. Berättelsen har gett upphov till skådespel och moraliska betraktelser av både Livius och Dionysios från Halikarnassos. Hur och när denna historia uppstod vet man inte, bara att den hade ett stort symbolvärde.18 Till mytens värld hör nog också den unge romaren Mucius, som under etruskerkungen Lars Porsennas belägring av Rom 507 f.Kr. smög sig in i hans läger för att mörda honom. Mucius misslyckades men ställd inför konungen lade han sin högra hand på de glödande kolen på ett fyrfat och lät den med en oberörd min förbrinna, medan han påstod att han var den förste av 200 unga män i Rom som svurit att döda Lars Porsenna. Detta var en lögn, men Porsenna trodde på den och lät genast ge befallning om reträtt. Mucius hyllades för sitt hjältedåd och fick framgent bära tillnamnet Scaevola, ”den vänsterhänte”.19 Dumézil har påvisat likheterna mellan denna historia och den fornskandinaviska myt som handlar om hur gudarna fängslade Fenrisulven. I detta läge måste gudarna ta till list och svek och Tyr som ulven hade ett särskilt förtroende för måste dessutom lägga sin hand i dess gap och lova att man inte skulle göra den illa. Medan Tyr svor en falsk ed lade man om vargens hals en magisk kedja, som han inte kunde ta sig ur. Han snodde och slingrade sig på alla sätt, men lyckades inte befria sig. Men han bet samtidigt av Tyrs högra 17 Dionysios från Halikarnassos, 3. 18 Livius 1. LVIII. 19 Livius 2, XII. © Författaren och Studentlitteratur
47
4 Religionens utveckling under republik och tidig kejsartid
arm på det ställe som kallas ulvleden, berättar Snorre Sturlason.20 Mönstret i de båda myterna överensstämmer så till vida att huvudpersonen svär en falsk ed för att nå sitt syfte samtidigt som han förlorar högra handen.21
Den äldre kapitolinska triaden Under republikens tidigare skeden verkar gudarna Jupiter, Mars och Quirinus ha utgjort en äldre gudatriad, som dominerat kulten. Denna triad kan i sin tur ses som ett arv från den indoeuropeiska tredelade struktur, karakteriserad av en sakral-juridisk gud, en krigets gud och en åkerbruksgud, som visade sig främst i religionen. Tanken på denna äldre triad fördes fram av Georges Dumézil i Jupiter, Mars, Quirinus (1941–48) och har bearbetats i hans senare verk. Hans teori tillbakavisades emellertid av Kurt Latte i Römische Religionsgeschichte från 1960. Latte kallade Dumézils belägg för sena, tillfälliga och dåligt dokumenterade.22 Dumézils bemötte kritiken genom att bland annat hänvisa till den ordning som rådde för det högsta prästerskapet i Rom. De kallades de tre stora flamines och bestod av en Flamen Dialis, som representerade Jupiter. Därefter följde Flamen Martialis för Mars som fader till Roms grundare och Flamen Quirinalis, som var knuten till det romerska imperiet.23 De tre stora flamines bildade en enhet, som knappast kan förklaras på bättre sätt än att de anknyter till trefunktionens mönster. En gång om året åkte de tre tillsammans i en öppen vagn till gudinnan Fides, ”den goda tron”, som ansågs vara den som befäste harmonin mellan dem.24 Men det finns fler belägg som styrker förekomsten av denna äldre triad av gudar. Enligt uppgift stod salierna under beskydd av Jupiter, Mars och Quirinus.25 Festus noterar att erövrade vapen och rustningar, spolia opima, skall offras i tur och ordning till Jupiter, Mars 20 21 22 23 24 25
48
Snorres Edda, 54. Dumézil 1959, 68–72. Latte 1960, 10. Se Dumézil 1970 143; Beard e.a. 1998, 18. Schilling 1969, 457. Livius VIII, 9, 6. © Författaren och Studentlitteratur
4 Religionens utveckling under republik och tidig kejsartid
och Quirinus.26 En liknande triad återfanns också hos umbrierna där man åberopade Iou, Mart och Vofionus, det vill säga Jupiter, Mars och Quirinus.27 Livius uppräkning av de gudar som åberopas vid fältherren Decius löfte till gudarna att själv lida döden för en seger, lyder ”Janus, Jupiter, Fader Mars, Quirinus, Bellona”, åtföljt av andra mindre gudar.28 Efter den inledande Janus, börjans gud, upprepas triaden för att följas av Bellona, krigets gudinna och andra gudar, i synnerhet av dem som tillhör underjorden. I ett annat sammanhang talar också Livius om de tre stora flamines som installeras av den mytiske Numa för att förrätta religiösa ceremonier.29 De tre funktionerna fanns således representerade i den romerska religionens äldre skikt i form av en triad av Jupiter, Mars och Quirinus, men undergick under republiken en förvandling under inflytande av andra kulturer. Trots denna förändring i fråga om religionen, förblev de tre högsta prästerna vid sidan om Pontifex Maximus den gamla triadens tjänare med ålderdomliga regler för sitt tjänsteutövande.30
Den kapitolinska triaden Det första templet till Jupiter Optimus Maximus byggdes av Tarquinius enligt den romerska traditionen. När han störtades och republiken inrättades gavs uppdraget till konsulerna Valerius och Horatius, som sinsemellan skulle avgöra vem som skulle få äran att inviga templet år 509 f.Kr. Lotten föll på Horatius, men Valerius vänner gjorde allt för att störa invigningen. De lät sprida ut lögnen att Horatius son just hade dött, vilket skulle innebära att Horatius inte längre kunde genomföra invigningen. Ett dödsfall medförde nämligen ett tabu för de anhöriga som bland annat förbjöds att vistas på ett heligt område, än mindre genomföra en så viktig ceremoni, som invigning av ett tempel. Dessutom räknade de med att Horatius genast skulle störta hem överväldigad av sorg. Men denne 26 27 28 29 30
Schilling 1969, 457. Wissowa 1912, 133–134. Livius VIII, 9, 8. Livius I. 20.1–2. Dumézil 1970, 151.
© Författaren och Studentlitteratur
49
4 Religionens utveckling under republik och tidig kejsartid
lät sig inte rubbas utan genomförde invigningen på sedvanligt sätt och invigde templet till Jupiter, den bäste och den störste. Detta första Jupitertempel var byggt i etruskisk stil av terrakotta med statyer på taket, något som en senare rekonstruktion har kunnat visa. Templet hade tre cellor, centrala muromgärdade rum, varav Jupiter residerade i mitten och Juno till höger samt Minerva till vänster. Statyn av Jupiter var enligt Plinius skulpterad av en viss Vulca från Veii och föreställde guden när han slungade sin åskvigg.31 Templet förstördes genom en brand 83 f.Kr. och byggdes upp igen av Sulla och fullbordades av Caesar 46 f.Kr. Denna byggnad var av vit marmor och utformad efter Zeus tempel i Aten. Den utsmyckades med en quadriga, ett fyrspann, med den personifierade Roma tillsammans med varginnan. Detta tempel hann brinna ner två gånger till och bli återuppbyggt och fick sedan stå på sin plats till 455 e.Kr. då det plundrades av vandalerna under deras kristne kung Genseric, som till och med lär ha tagit med sig de förgyllda bronsplattorna som täckte taket. På 600-talet e.Kr. fick resterna av Jupitertemplet lämna byggmaterial till Peterskyrkan. Nu återstår bara arkeologiska lämningar som vittnar om dess omfattning.32 När en romersk pojke genomgick förvandlingen till ung man tog han på sin toga virilis och gick till Jupitertemplet på Capitolium för att offra. Detta skedde 1 januari, vilket också var den dag som man genomförde processus consularis, den ceremoni då de nya konsulerna tillträdde sina ämbeten. De avgav sina löften inför senatorerna och fördes sedan med pompa och ståt tillbaka till sina hem. Även krigsförklaringar, utnämnande av diktator och den triumf som tillkom en lyckad härförare bestämdes på Capitolium. Triumfatorn skulle i detta ögonblick likna Jupiter; han färdades i en vagn krönt med lager och var rödmålad i ansiktet, likt guden själv. Dessutom bar han en spira krönt med en örn, Jupiters egen fågel. Efter honom kom senaten i triumftåget, därefter de vita djur som var avsedda för offer, spoliae, och sedan de besegrade fienderna. Sist kom soldaterna som sjöng frispråkiga visor om sin befälhavare. Triumfatorn färdades från Marsfältet längs Circus Maximus och rundade sedan Palatinen och kom in på Forum. Därifrån gick triumftåget längs Via Sacra och stannande vid Capitoliums fot där triumfatorn steg ut ur vagnen 31 Plinius Naturalis Historia 35.157. 32 Beard e.a. 1998,59.
50
© Författaren och Studentlitteratur
4 Religionens utveckling under republik och tidig kejsartid
och klättrade upp för trapporna och slutligen lade en gren av lager som tribut till gudarna.33 Varför ersattes den gamla kapitolinska triaden av Jupiter, Mars och Quirinus (s. 63–64) av den nya med Jupiter, Juno och Minerva, när det första templet byggdes 509 f.Kr.? Troligen genom inflytande från etruskerna, som också hade en triad bestående av Tinia, som var en manlig gud, och gudinnorna Uni och Menrva. Dessa tre var de mest framstående i den etruskiska gudaförsamlingen och framför allt gudinnorna hade stor betydelse för den romerska kulten, där Menrva införlivades under namnet Minerva.34
Religiös klasskamp Kungadömet i Rom försvann med republiken, enligt traditionen 510 f.Kr., men levde kvar i religiöst sammanhang i form av en präst som kallades Rex sacrorum, ”kungen av det heliga”, som behöll kungens sakrala funktioner. Han skulle tillhöra patricierklassen, liksom hans hustru som kallades Regina, ”drottning”, och utsågs på livstid av Pontifex Maximus. Det var ursprungligen bara patricier som kunde bekläda höga religiösa ämbeten, men omkring 300 f.Kr. kom lex Ogulnia som föreskrev religiös jämställdhet för både patricier och plebejer. Fortfarande var dock rex sacrorum, de stora flamines och salierna reserverade för patricierna.35 Bakom dessa reformer döljer sig klasskampen mellan patricier och plebejer, som också fördes på det religiösa planet. Detta innebar bland annat att plebejerna installerade nya gudar som Ceres, Liber och Libera. Denna nya gudatriad fick sitt tempel nära Circus Maximus och Aventinen i plebejernas område. Den politiska klasskampen hade utvecklats i liknande takt. Plebejerna kunde bli konsuler 367 f.Kr. och några år senare kuruliska ediler, censorer och prätorer.36
33 34 35 36
Dumézil 1970, 288. Beard e.a. 1998, 39. Dumézil 1970, 103. Beard e.a. 1998, 63–68.
© Författaren och Studentlitteratur
51
4 Religionens utveckling under republik och tidig kejsartid
Det är också under detta århundrade man börjar poängtera släktskap med den grekiska kulturen genom den arkadiske Evander och den trojanske Aeneas. Krigen i Syditalien främst mot Pyrrhus kom att ytterligare öka det grekiska inflytandet. Under denna tid började statyerna göra sitt intåg i templen, med bland annat en Ceres i brons, tillverkad av grekiska konstnärer.37 Även andra bilder av gudar hade hämtas in från etruskernas verkstäder.38 Statyerna placerades på en plats i templet som ansågs vara helig och kallades fanum. Härifrån kommer ordet profant, det vill säga allt som finns utanför det heliga området. 39
Import av nya gudar Som nämnts var den romerska religionen tidigt påverkad av andra religioner, men vissa gudar blev officiellt inbjudna av speciella anledningar som den grekiske Apollo som inbjöds i samband med en pestepidemi. Han åberopades av vestaler som doktor Apollo samtidigt med det grekiska tillnamnet Paean och erhöll ett tempel på de Flaminska fälten, berättar Livius.40 En annan inbjuden gudom var Juno från Veii, kallad Juno Regina, som ursprungligen var en etruskisk gudinna vid namn Uni. Hela denna historia är bemängd med mytiska allusioner, exempelvis tog belägringen av Veii tio år, lika lång tid som Trojas belägring, vilket Livius påpekar.41 Det förekom också en mängd järtecken, vilket tydde på att gudarna ville människorna något. Bland annat steg vattnet i Albanosjön utan att det regnade.42 I detta sammanhang blev Camillus diktator, fatalis dux, och genom en högtidlig ”inropning” (evocatio) inbjöd han Juno Regina till Rom.43 Gudinnan påstås ha jakande besvarat inbjudan.44 Rom hade därmed två Juno
37 38 39 40 41 42 43 44
52
Plinius Naturalis Historia 34, 15. Plinius Naturalis Historia, 35, 157. Livius III, 63, 7. Livius IV, 25, 3; XL, 51, 6. Livius V, 22, 8. Livius V, 15. Llivius, V, 21, 3. Livius V 22, V. © Författaren och Studentlitteratur
4 Religionens utveckling under republik och tidig kejsartid
i var sitt tempel: den ena tillhörde den kapitolinska triaden och var följaktligen placerad i templet där, medan den nyimporterade Juno från Veii fick hålla till på Aventinen. Herkules införlivades i panteon under erövringen av Storgrekland, som var namnet på den grekiska kolonin i Syditalien. Han fick en kultplats på Ara Maxima intill Cirkus 312 f.Kr. En annan gud var Esculapius, som blev installerad på Tiberön 293 f.Kr. efter en pestepidemi, vilket visar att romarna då vände sig till Grekland och inte bara till kolonierna. Venus från Eryx hade också placerats på Capitolium sedan konsul Lucius Junius hade ”återfunnit” henne på berget Eryx och hon installerades som hjälp i krigen mot Karthago, eftersom Venus ju ansågs vara moder till Aeneas, ett motiv som skulle spela stor roll under guldåldern. Gudinnan Juno började mer och mer identifieras med den grekiska Hera, men eftersom denna varit fientligt inställd till trojanerna, skrev man även här om mytologin. Hon skulle ha bytt sida, när hon sett att trojanerna som flydde med Aeneas blev till romare. På ett liknande sätt omformades gudinnan Tanit i Karthago till den himmelska Juno efter romarnas slutgiltiga seger och fick även hon en hemvist på Aventinen.45 När romarna 217 f.Kr. besegrades av Hannibal i det andra puniska kriget införlivades gudinnan Bona Mens, ”det goda sinnet”, det vill säga reflektion och bedömningsförmåga, egenskaper som de egna fältherrarna saknat vid tillfället.46 Krisen innebar också att man för första gången anordnade ett lectisternium till tolv gudar, det vill säga att gudarnas statyer placerades som på en bankett parvis och de tänktes delta i en festmåltid. Jupiter och Juno placerades naturligtvis tillsammans, men också antagonisterna Minerva och Neptunus. Kärleksparet Mars och Venus liksom tvillingarna Apollo och Diana parades ihop enligt inflytandet från grekisk mytologi. Att Vulcanus fick sitta tillsammans med Vesta verkar naturligt eftersom både hade ”ett brinnande intresse” gemensamt, men varför Mercurius skulle sitta bredvid Ceres är svårare att förklara. Kanske blev de bara över vid bordsplaceringen. Hannibals segrar skulle fortsätta och när hans bror Hasdrubal 207 f.Kr. anlände med förstärkningar, visade sig hotfulla järtecken för 45 Beard e.a. 1998, 82. 46 Scullard 1981, 148. © Författaren och Studentlitteratur
53
4 Religionens utveckling under republik och tidig kejsartid
romarna. Livius berättar att ett androgynt barn, stort som en fyraåring, fötts i närhet av staden. Augurerna rådde de styrande att lägga barnet i en låda och skjuta ut det i havet bort från Roms territorium. Dessvärre inträffade fler olycksbådande omen: Junos tempel träffades av blixten! Detta föranledde ett speciellt offer till gudinnan i hennes egenskap av Juno Regina.47 Två solar uppträdde på himlen samtidigt. Under nätterna blixtrade det och ett band hade setts sträcka sig över himlen från öster till väster. Blixtar hade slagit sönder dörrar i olika tempel och i Juno Sospitas tempel i Lanuvium hade man hört en kraftig smäll.48 Det rapporterades också att sten regnat från himlen. I detta allvarliga läge rådfrågade de religiösa experterna de sibyllinska böckerna och man vände sig för säkerhets skull till pythian i Delfi. Alla orakel gav samma svar: romarna skulle föra sin egen gudinna till Rom, eller som det uttrycktes ”… föra modern från Idaberget från Pessinous till Rom”.49 När Magna Mater, ”den stora modern”, kom till Rom 204 f.Kr. upphörde Hannibals framgångar på Italiens jord och vid slaget vid Zama besegrades han. Gudinnans bild hade dittills förvarats i segergudinnan Victorias tempel på Palatinen, men 191 f.Kr. fick hon ett eget tempel strax intill.
Förbjudna religioner Importen av främmande gudar innebar inte att man godtog alla religioner. År 186 f.Kr. inträffade den s.k. Bacchanalieskandalen i Rom, som troligen var en av de största och mest systematiska religionsförföljelser som världen skådat, om man får tro Livius som skildrat dessa händelser. En händelse i slutet av detta ödesdigra år visar hur allvarligt man såg på saken. Några bönder grävde i jorden uppe på Janiculum och fann två kistor i jorden, varav den ena sades innehålla den legendariske kung Numas kvarlevor och den andra hans efterlämnade skrifter. Den första var helt tom, medan den
47 Livius XXVII, 17. 48 Livius XXIX, 14. 49 Om förhållande mellan Idaberget utanför Troja och Pessinous, se 48 och 186– 187.
54
© Författaren och Studentlitteratur
4 Religionens utveckling under republik och tidig kejsartid
andra innehöll sju hela böcker, som dock verkade vara nytillverkade, skrivna på latin och grekiska. Där fanns romerska lagar nedtecknade liksom äldre grekiska filosofiska texter. Man fann dessa vara stötande i religiöst avseende och de brändes därför upp.50 Historien om Numas böcker (som måhända var en förfalskning), visar hur man vid denna tid såg på religiösa ting i Rom. Av rädsla för de känslor som dessa förmodade skrifter av Numa skulle väcka, föredrog man en snabb process genom ett bokbål. Ännu strängare åtgärder vidtogs därefter genom att man kastade ut misstänkta filosofskolor, chaldeiska orakel, astrologer i allmänhet och spåmän av båda könen. Cato den äldre skrev stränga lagar om vikten av att hålla sig till de romerska riterna och betrakta främmande religioner med skepsis. Det sista århundradet f.Kr. dominerades av ett uppslitande inbördeskrig, där först kombattanterna Marius och Sulla uppträdde. Marius anlitade under fälttågen en spåkvinna av syrisk härkomst som gick under namnet Martha. Hon hade försökt visa sina färdigheter inför senaten och blivit avvisad, men sökte sedan sin lycka hos Marius hustru. Denna blev imponerad av Marthas färdigheter och skickade henne sedan med maken på hans fälttåg. Spåkvinnan färdades i en bärstol och bar en purpurfärgad dräkt vid offren samt en stav behängd med fransar och band, om man får tro Plutarchos.51 Vid denna tidpunkt uppenbarade sig också Battakes, en Attispräst från Pessinous i Frygien, Magna Maters hem, och förklarade att gudinnan ville ge romarna seger i det pågående kriget. Senaten lyssnade förtjust och gav till och med ett löfte (votum) att man skulle bygga ytterligare ett tempel till gudinnan som minne av segern. En av folktribunerna, Aulus Pompejus, var emellertid skeptisk och hånade prästen och kallade honom för en bedragare. Med förolämpningar drev han ner honom från Rostra, men Aulus triumf varade inte så länge. När han kom hem blev han hastigt sjuk i feber och dog inom en vecka.52 Berättelsen visar hur villrådigt senaten uppträdde. Från att ha blivit lovad ett tempel, blev Attisprästen praktisk taget bortsparkad 50 Dumézil 1970, 521–522. 51 Plutarchos Marius 17.10. 52 Plutarchos Marius 17.10. © Författaren och Studentlitteratur
55
4 Religionens utveckling under republik och tidig kejsartid
från Rostra, utan att någon vågade protestera. Det är desto mer märkligt eftersom det gällde en redan etablerad kult av en gudinna, som för romarna framstod som nationens frälsare och vars tempel fanns innanför pomerium. Man kan samtidigt konstatera att under republikens sista århundrade trodde de personer, i vars händer Roms framtid låg, på sådant som senaten fördömde. Inte bara Marius utan även hans konkurrent Sulla satte järtecken, siare, drömmar och drömtydning högt. I Sullas drömmar uppenbarade sig bland andra den kappadociska krigsgudinnan Ma och lovade honom segrar. Sulla blev också den som införde hennes kult i Rom. Hon skulle följas av många andra.53
53 Se Cumont 1910 och modernare verk som Burkert 1991, J. Goodwin 1981, Cybele and Attis and related Cults 1996.
56
© Författaren och Studentlitteratur
5 Jupiter, Vejovis, Mars och Quirinus
Jupiter – himmelens fader Jupiter bar tillnamnen Optimus (et) Maximus, vilket betyder ”den bäste och den främste”, vilket anger att han räknades som den högste av alla Roms gudar. Egentligen hette han Diespiter, ”fader dag”, och formen Jupiter är en vokativ, det vill säga den form i vilken man anropade honom. Han dyrkades tidigt i området och tänktes till en början bo på toppen av Albanerbergen. Liksom Zeus i grekisk mytologi var han en himmelsgud, som också hade hand om åska och blixtar. Han hade med vädrets makter att göra vilket uttrycks i många av hans tillnamn som Lutetius, ”ljusbringaren”, Fulgur, ”blixtslungaren”, Tonans, ”dundraren” och Pluvius, ”regngivaren”. Som himmelsgud tänktes också Jupiter vilja sända människorna meddelanden i form av fåglarnas flykt och andra tecken som uttolkades av augurerna, som också kallades Jupiters teckentydare.1 Som det tillkom den högste guden höll Jupiter till på den högsta av Roms kullar, Capitolium. Härifrån verkade han som beskyddare av staten och i denna egenskap tänktes han värna om politiken, lagarna, makten och rättvisan. Under honom lydde ursprungligen fetiales, de präster som skötte om krigsförklaringen på ett ålderdomligt och ceremoniellt sätt. Under tillnamnet Feretrius hade han till uppgift att tillhandahålla lag och ordning.2 Jupiter rådde över de dagar i kalendern som kallades ides, det vill säga den femtonde i varje månad, som normalt skulle innebära en fullmånedag. Jupiter var inte någon mångud, men just denna del av månaden tillägnades himmelsguden.3 1 2 3
Hammond och Scullard 1970, 147. Dumézil 1970, 180. Dumézil 1970, 181.
© Författaren och Studentlitteratur
57
5 Jupiter, Vejovis, Mars och Quirinus
Som Jupiter Liber var han den skapande kraften, som Jupiter Dapalis övervakade han sådden och som Jupiter Terminus beskyddade han gränsstenarna. I september firades ludi Romani, ”de romerska lekarna”, som var tillägnade Jupiter i denna annars festfria månad som i övrigt var en viloperiod, när skörden var över och alla militära åtaganden var avslutade. Jupiter var en bestraffande gud och ägde för ändamålet tre blixtar: den första varnade, den andra varnade slutgiltigt och den tredje bestraffade. Åskade det under natten åkallades guden Summanus, vilket torde ha varit en annan sida av Jupiter. Denne hade dock ett eget tempel på västra sidan av Circus Maximus och mottog offer bestående av svarta vädurar. Tullus Hostilius, en av de första mytiska kungarna i Rom, dödades av Jupiters åskvigg sedan han försökt genomföra vissa religiösa riter på ett felaktigt och opassande sätt.4 Som allhärskare är det inte märkligt att Jupiter innehade märkliga tillnamn som Jupiter Ruminus, vilket kan tolkas som ”den som diar”, något som roade kyrkofadern Augustinus. Det fanns nämligen en Diva Rumina, som beskyddade digivande mödrar, men beträffande Jupiter kan namnet Ruma också syfta på floden Tibern, som tidigare bar detta namn.5 Man kan lockas att tro att Jupiter Farreus, ”Jupiter med vetet”, borde vara en agrar gudomlighet men snarare hör namnet samman med äktenskap av den förnämsta sorten (conferratio), som var förbehållet patriciernas klass. Där höll nämligen brud och brudgum en vetekaka i handen under vigseln, vilket snarare syftar på att Jupiter själv vakade över akten där hans egen flamen, flamen Dialis, liksom Pontifex Maximus, var närvarande.6 Liknande förhållande rådde vid Vinaliafesten vid vinskörden, som också var helgad åt Jupiter. Där medverkade också hans flamen Dialis, som var den som vid vinskörden skar av den första druvan i Jupiters namn och sedan övervakade processerna när druvan förvandlades till vin.7 Jupiter skulle också motta spoliae opima, ”rustningarna från fiender, erövrade i krig”, från det högsta befälet. Mars
4 5 6 7
58
Livius I, XXXI, 6. Latte 1960, 111. Wissova 1912, 119; Hammond och Scullard 1970, 278. Scullard 1981, 106–108. © Författaren och Studentlitteratur
5 Jupiter, Vejovis, Mars och Quirinus
fick officerarnas rov och Quirinus de vanliga soldaternas. Som Jupiter Stator, ”hejdaren”, fick han av M. Atilius Regulus ett tempel 294 f.Kr. som restes vid foten av Palatinen och binamnet Stator syftar på en episod i Roms mythistoria. Romulus män flydde i panik och Romulus anropade då Jupiter och bad denne att hejda dem, vilket han också gjorde och reträtten vändes till anfall och seger.8 När man hade anledning att svära en ed tilltalades Jupiter med namnet Dius Fidius. Man har diskuterat om Dius Fidius bara är en aspekt av Jupiter eller om han ursprungligen varit en självständig gud. Namnet Dius, ”den lysande”, kan syfta på blixten, som också tillhör Jupiter. I Dumézils trefunktion blir Dius Fidius den som upprätthåller den juridiska aspekten av härskarfunktionen.9 Hans hela namn tycks ha varit Semo Sancus Dius Fidius, men han kallas växelvis antingen Semo Sancus eller Dius Fidius. Han skulle enligt uppgift ha haft ett tempel på Quirinalen och varit den som övervakade att ederna efterlevdes. Man skulle svära ederna under bar himmel, vilket visar Dius Fidius nära kontakt med Jupiter.10
Vejovis Vejovis kom i varje fall tidigt till Rom, redan med den sabinske sagokungen Titus Tatius, enligt vissa historieskrivare. Uppgiften behöver inte tas på särskilt allvar, men Vejovis hade dock två tempel, ett på Capitolium och ett på Tiberön. På Capitolium fanns hans tempel i ett hörn mellan byggnaderna och här fanns en staty av cypressträd, där han avbildades med en kappa över ena armen. Denna staty har återfunnits vid utgrävningar och den påminner om liknande statyer av Apollo, eftersom den var försedd med en pilbåge. I templet på Tiberön offrade man en get till Vejovis i humano ritu, vilket betyder att geten var ett substitut för ett människooffer vid hans fester, som ägde rum den 1 januari, den 7 mars och den 21 maj.11
8 9 10 11
Livius 10.36.11. Dumézil 1970, 198–200. Scullard 1981, 147. Scullard 1981, 52–58.
© Författaren och Studentlitteratur
59
5 Jupiter, Vejovis, Mars och Quirinus
Vejovis är en omdiskuterad gud, trots att man inte vet särskilt mycket om honom. Några menar att han ursprungligen skulle ha varit en etruskisk gud, vilket man kan se genom förledet -ve. Andra menar att Vejovis var ett annat namn på Apollo, som ju också bar pil och båge. Men förledet –ve kan också vara negerande och skulle då betyda ”anti-Jupiter”, det vill säga motsatsen till allt vad Jupiter stod för. Vejovis skulle då kunna vara en underjordisk gud i förbund med de dödas andar. Ytterligare en teori om denne gud menar att – ve har en förminskande innebörd med betydelsen ”lill-Jupiter”, till vilket ingen forskare vågat ge en rimlig förklaring. Kanske är Vejovis bara ett annat namn på Jupiter?
Mars Mars var en gudom vars kult ursprungligen fick hålla till utanför pomerium, eftersom han var krigets gud och dyrkades av soldaterna. Därför firades han under republikens tid på Marsfältet, som ju också var soldaternas exercisplats. Månaden mars inledde året enligt den gamla kalendern och därmed också krigssäsongen, men redan den 27 februari tjuvstartade man med Equirria, en hästkapplöpning som ägde rum på Marsfältet. I mars månad dansade salierna med de heliga sköldarna och vid Mauralia som inföll den 14 mars jagades en man föreställande Mamurius, som bar på det gångna årets orenhet, ut ur staden.12 Nio dagar senare ljöd trumpeterna vid en högtid som kallades Tubilustrium, som ordagrant betyder att även dessa musikinstrument renades, något som upprepades den 23 maj.13 Härens aktiviteter avslutades om hösten och firades den 15 oktober med den fest som kallades oktoberhästen (s. 62). Kring altaret på Marsfältet byggdes ett tempel 138 f.Kr. och guden fick även ett tempel rest söder om Rom vid Porta Capena.14 Som nämnts hade Mars också en avdelning (sacrarium) i Regia, det äldsta templet i Rom, där heliga föremål som troddes komma från honom 12 Scullard 1981, 89. 13 Scullard 1981, 94. 14 Livius VII.23.3.
60
© Författaren och Studentlitteratur
5 Jupiter, Vejovis, Mars och Quirinus
förvarades, främst lansar och sköldar som fallit ned från himlen. Ingen kult i form av offer och liknande förekom dock i Regia, frånsett oktoberhästen. Vid händelse av krig skakade överbefälhavaren en av lansarna och utropade ”Mars håll dig vaken” (Mars vigila)! De andra lansarna troddes också skramla mot varandra i händelse av krig. Det var inte förrän Augustus År 24 f.Kr. reste Mars Ultors (”hämnarens”) tempel till minne över Caesars mördare, som kulten av krigsguden tilläts komma innanför pomerium. Detta blev då en plats där senaten förklarade krig och där man bestämde om fältherrars triumf.15 Den halva av året, från mars till oktober, som tillägnades Mars och krig, var också den tid då man sådde och skördade. Därför knöts tidigt ett fruktbarhetsmotiv till kulten av Mars. Redan i början av perioden tänktes salierna skydda den nyfödde Mars genom att skrämma bort onda makter med sina slag mot sköldarna.16 Mars kom därför att uppfattas som en fruktbarhetsgud med starka agrara band, vilket skymtar fram i Cato den äldres bön till guden, som ofta citeras.17 Fader Mars! Jag ber och bönfaller dig att vara välvillig och gynnsam mot mig och vårt hushåll. Varför har jag befallt att suovetaurilia skall föras runt mina åkrar och mina ägor? Först därför att du skall förhindra, stänga ute och kasta ut synliga och osynliga sjukdomar, nöd och brister, olyckor och svårigheter. För det andra att du må tillåta att det som odlas: vete, vin, unga plantor att växa och gro gynnsamt; att du må skydda herdarna och hjordarna och ge trygghet och hälsa till mig och till vårt hushåll. Därför, för att rena mina åkrar och mina ägor och för att genomföra reningen som jag har sagt, må du bli ärad genom denna suovetaurilia (s. 152) av diande djur.18
Här framstår ju onekligen Mars som åkerbrukets och boskapsskötselns gud men man kan också se honom som den beskyddande eftersom han skall förhindra, det vill säga hålla på avstånd (prohibere), stänga ute eller med en ordagrann betydelse ”slå tillbaka” (defendere), ord som har en militär betydelse. Den kan också ses som 15 Suetonius Kejsarbiografier 2002, 90. 16 Detta är en parallell till berättelsen om hur kureterna överröstade barnet Zeus skrik och därmed räddade honom från att ätas upp av sin far. Troligen är den romerska föreställningen ett lån från grekisk mytologi. 17 Rose 1959, 211. 18 Cato De agri cultura 141. © Författaren och Studentlitteratur
61
5 Jupiter, Vejovis, Mars och Quirinus
en bön till den Mars som ger fred.19 Mars verkar inte heller vara en fruktbarhetsgud i den meningen att han hjälper till med befruktning eller gröda, som är brukligt bland vegetationsgudar, som Priapus. Mars namn saknar anknytning till indoeuropeiska ordstammar, men finns inom det italiska området även i en dubbelform som Marmar eller Marmor under vilken han anropas i Arvalbrödernas (s. 144) ålderdomliga hymn och på en inskrift från Satricum.20
Oktoberhästen När den militära säsongen var avslutad hyllades Mars med en fest den 15 oktober som kallades equus october, ”oktoberhästen”. Källorna till denna rit är fåtaliga och en av de mera utförliga står att finna i Plutarchos Questiones Romani: ”… efter en kapplöpning helgas och offras den högra hästen till Mars … man skär av dess svans (cauda) och för den till vad som kallas Regia och låter blodet rinna på altaret, medan huvudet förs till ett annat håll där män från vad som kallas Via Sacra och andra från Suburra slåss om det.”21 Han föreslår tre förklaringar till riten: 1) minnet av den trojanska hästen. 2) en identifikation med Mars 3) som en varnagel för dem som flyr i strid.22 Även andra källor talar om att hästen offras till Mars som en symbol för krigiskhet och att den dessutom dödas av en lans, Mars egen symbol. En av dem berättar också att hästen bar en krans av bröd för att det kommande årets skörd skulle bli riklig, vilket har tolkats som att det hela var en fruktbarhetsrit.23 Diskussionen har emellertid lutat mer åt att detta var en rit tillägnad den krigiske Mars som ånyo får stå som garant för den kommande skörden genom att ge fred.24 Bakom denna egendomliga ceremoni tycker man sig också kunna spåra ett offer som anknyter till indoeuropeiska traditioner, där
19 20 21 22 23 24
62
Dumézil 1970, 233–234. Schilling R. 1987, s. v. Mars ER. Plutarchos, Questiones Romani, 97. Plutarchos Loc.cit. Rose 1959, 215. Dumézil 1970, 215–224; Simon 1990, 141; Scullard 1981, 193–194; Beard e.a. 1999, 47–48. © Författaren och Studentlitteratur
5 Jupiter, Vejovis, Mars och Quirinus
hästoffret var särskilt heligt och sattes i samband med kungens person. Liknande drag förekom nämligen i den vediska kungarit som kallades ashvamedha och den skymtar också i det keltiska och fornskandinaviska materialet.25 Vad som saknas i den romerska riten är dock ett inslag av heligt bröllop som är så markant i dessa källor. Möjligen kan man skymta detta i begreppet hästens ”svans”, som skyndsamt skall föras till altaret i Regia och droppa sitt blod på detta. Eftersom hästens svans inte innehåller något blod att tala om skulle en annan betydelse av ordet cauda26 väljas, nämligen ”penis”. I så fall innebar beskrivningen att hästens blod droppade på altaret och att det sedan levrades, varefter resterna bevarades hos vestalerna för att ingå i deras riter.27 Offret av oktoberhästen skulle påminna om den episod i den isländska handskriften Flateyjarbók som kallas Völsetåten. Här offrades en häst om hösten och dess lem skars av och bevarades hos husets kvinnor. Man kan därför bara spekulera om ett eventuellt samband mellan det vediska ashvamedhaoffret och de hästoffer som förekom i arkaiska indoeuropeiska kulturer.28
Krigsguden Mars dyrkades som krigsguden, den starke och tappre, men han bar också tillnamnet caecus, ”den blinde”, vilket kan tolkas både fysiskt och moraliskt. I stridens hetta är det lätt att träffa en vän i stället för en fiende och raseriet kan göra den bäste utom sina sinnen. Han upplevs som den som hetsar folken mot varandra i kampen åtföljd av Bellona med sitt bloddränkta gissel.29 Krigsguden uppträder också ensam. De dunkla figurerna Nerio och Moles är egentligen bara aspekter av hans väsen liksom Pallor, ”blekhet” och Victoria, ”seger”. Bellona kom att åberopas som krigets gudinna men har egentligen inget samröre med Mars. (Om ceremonierna kring Ambarvalia, se s. 152.) 25 Näsström 2002, 144–147. 26 Plutarchos skriver på grekiska och använder ordet oura ”svans”. 27 Simon 1991, 141 not 29, Waagenwoort 1961, 273–283. Mot detta Dumézil 1970, 216 not 19. 28 Näsström 2002, 147–150. 29 Vergilius I 286–700 ff. öv. Björkeson. © Författaren och Studentlitteratur
63
5 Jupiter, Vejovis, Mars och Quirinus
Mars hade en särställning bland romare och närliggande folk som en mycket viktig gud. Genom Romulus ansågs han vara romarnas stamfader. Han var förbunden med den äldsta traditionen av ver sacrum, ”den heliga våren”. Man beslöt att de barn som föddes denna vår skulle flytta ut när de uppnått mogen ålder. De tågade iväg anförda av Mars heliga djur, vargen och hackspetten, som ledde dem på vägen.30 Om detta var ett minne från tidigare folkvandringar eller en romantiserad framställning är helt omöjligt att avgöra men tydligt är att myten om Romulus och Remus utgör en prototyp för denna utflyttning.31 Det förefaller tämligen självklart att Mars åberopades vid krigsförklaringar då fetiales, de präster som skötte krigsförklaringen, räknade de orättvisor som fiendemakten gjort sig skyldig till. Dessutom inkallades de två andra gudarna i triaden, nämligen Jupiter och Quirinus som vittnen. Ett spjut, Mars symbol, kastades sedan in på fiendens mark. Däremot lovades sällan tributer vid segern till honom. Han var trots allt som krigsgud en bild av det krigets kaos man inte ville ha innanför stadens gränser.
Quirinus Quirinus var i romersk kejsartid en förbleknad gud som bara levde kvar i festen Quirinalia liksom genom sin präst, flamen Quirinalis, som tillhörde de stora Flamines. Man vet inte särskilt mycket om Quirinus, men han skall ha haft ett tempel uppe på Quirinalen som bär hans namn och där sabinarna skall ha bott. Han anses också vara en sabinsk gud och uppenbarligen hör han samman med dessa som representant för den närande funktionen. Namnet tros komma från co-virinus, ”de församlade männen, folken”, och har att göra med romarna som civila personer till skillnad från milites. Denna indelning var dock levande genom Roms historia, vilket visar sig i att Julius Caesar kvävde ett uppror i sin linda genom att hånfullt kalla sina elitsoldater för quirites, ”civilister”.32 Fruktbarheten och 30 Heurgon 1957, 11–19. 31 Simon 1991, 137. 32 Scullard 1981, 79.
64
© Författaren och Studentlitteratur
5 Jupiter, Vejovis, Mars och Quirinus
grödan tillkom i stället Quirinus som åkerbruksgud. Han beskyddade kornet som skulle sås vid Consulalia (den 21 augusti) och han skyddade det mot mjöldryga vid Robigalia 25 april. Vid Volcanalia 23 augusti åberopades han tillsammans med gudinnan Ops som beskyddade allt överflöd. Detta tillsammantaget visar att Quirinus hade med skörden att göra och att han tillhörde den tredje funktionen. Anropen vid bön som inledes med börjans gud Janus och som åtföljdes av ”Jupiter, Mars pater och Quirinus” visar också gudens ställning i den äldre kapitolinska triaden. Trots detta kan man inte komma ifrån att Quirinus faktiskt kallas krigsgud i källorna, men han är en annan sorts krigsgud än Mars.33 Hans roll blir i detta sammanhang snarast den som tillgodogör sig krigsbytet, vilket romarna tidigt ansåg vara ett näringsfång bland andra. I Augustus tidsålder gjorde poeterna Quirinus till den gudomliggjorde Romulus, framför allt i sammanhang när de talade om den nu äldre triaden, vilket gör att förvirringen kring Quirinus blir närmast total. I Vergilius Aeneid framställs detta på följande vis genom Jupiters tal: Av denna lysande troiska stam föds Caesar; hans välde skall Oceanen nå, hans rykte stjärnornas skara. Släktnamnet härleder han från den store Iulus, din sonson. Höljd av Österns troféer skall en gång i himlen han hälsas tryggt av dig; även han blir dyrkad på jorden med böner. Sedan när striden är slut, förmildras tider och seder. Vesta och Fides omutligt ren, Quirinus och Remus skall stifta lagar då och Krigets fruktade portar stängas med bommar av järn, den gudlösa Krigsgalenskapen (Furor) trona på vapen där inne med hundra kedjor av koppar bakbunden vråla vilt, medan blodet fradgar om munnen.34
Dikten syftar på Augustus fred som äntligen stängde portarna till Janustemplet, men det är däremot osäkert vilka som döljer sig bakom orginalets ord Remus cum fratre Quirinus vilket ordagrant översatt betyder ”Remus med sin bror Quirinus”. Kan det vara en bild av att brödrastriden nu är avslutad med hänsyftning på inbördeskriget eller är det kanske Augustus själv och hans vapenbroder Markus Agrippa som döljer sig bakom namnen? Kanske har Vergi33 Dionysios från Halikarnassos 2, 4. 34 Vergilius 1.280–296. öv. Björkeson. © Författaren och Studentlitteratur
65
5 Jupiter, Vejovis, Mars och Quirinus
lius i sin poesi målat upp en liknelse som kan tolkas på flera plan. Servius har i sin kommentar över Aeniden förklarat att Quirinus är ”den lugne Mars” och ”den Mars som råder över freden”. Denne vistas ”inne i staden” och representerar troligen folket som är på sin vakt mot anfall, medan den aggressive och krigiske Mars har sitt tempel och sina kultplatser utanför pomerium. Eftersom romarna inte hade någon krigarklass från begynnelsen fick han ta på sig dubbla roller: både av den krigiske Mars och den fredlige Quirinus.35
35 Dumézil 1970, 263ff.
66
© Författaren och Studentlitteratur
6 Juno – den stora gudinnan i Rom
Juno, ungdomens gudinna Gudinnorna Juno och Minerva satt vid Jupiters sida i templet på Capitolium och tillsammans bildade de den yngre triaden. Denna tillkom förmodligen under inflytande av etruskisk religion. Bilden av Juno påverkades också av den grekiska Hera, men man kan ändå spåra särpräglade drag hos den romerska gudinnan. Förbindelsen med Jupiter verkar också vara konstruerad och detta styrker känslan av att Juno var en självständig gudinna, oberoende av de manliga gudarna.1 Romarna ansåg att Juno var en av deras allra äldsta gudomar. Hon troddes vaka över människorna i livet och var således en följeslagare från vaggan till graven. Som sådan anropades hon under olika epitet eller som himmelsgudens maka eller luftens gudinna.2 Detta medförde att Juno tillskrevs många olika tillnamn och funktioner, vilket gör hennes roll i den romerska religionshistorien omdiskuterad i forskningen. De två huvudsakliga uppfattningarna ser antingen Juno som en stor gudinna, som avspjälkat sig i sina specialfunktioner eller som en mängd lokala smågudinnor, som sammansmält till den himladrottning, som dyrkades på Capitolium.3 Inom forskningen är man också oeniga om vad namnet Juno kan betyda. Tidigare såg man henne som en kvinnlig motsvarighet till Jupiter och Zeus och försökte härleda hennes namn ur deras namn. Man försökte sammanföra namnet med juvenis, ”ungdom”, men 1 2 3
Simon 1991, 94. Cicero De natura deorum 2.66. Hänninen 2000, 23.
© Författaren och Studentlitteratur
67
6 Juno – den stora gudinnan i Rom
detta har medfört problem. Trots detta är många ändå eniga om tolkningen ”ungdomens gudinna”,4 besläktad med ord som iunix, ”kviga” och iunior, ”yngre”.5
Juno Sospita I Lanuvium, en stad söder om Rom, finns inskrifter som hyllar Juno med tillägget S. M.R., vilket skall uttydas som Seipes, Modern och Drottningen.6 Seipes torde vara en dialektal form av Sospita, ”den beskyddande”, som var ett tillnamn till Juno i en speciell aspekt. Hon avbildades som ett krigiskt väsen med ett getskinn där hornen satt kvar över huvudet, bar sköld, svärd och underliga skor där skospetsen pekade uppåt. Juno Sospita var således en krigsgudinna och på mynt avbildades hon i en vagn. Juno och hennes tillnamn bildar, enligt Dumézil, den kvinnliga motsvarigheten till den indoeuropeiska trefunktionen. I sin gestalt omsluter hon härskaraspekten i form av namnet Regina, krigarfunktionen genom Seipes-Sospita och produktionen genom Mater, vilket levt kvar i Lanuvium, medan det i Rom förvandlats till Regina, Moneta, och Lucina, som övervakar födelsen.7 I Lanuvium hade Juno Sospita ett berömt tempel, som besöktes årligen av Roms konsuler. Anledningen till detta var det latinska förbundets misslyckade uppror mot Rom, 340 f.Kr. För att befästa de goda relationerna offrade romarna till Juno Sospita i Lanuvium och hon erhöll också två tempel inne i Rom, varav ett var beläget på Holitorium, ”Oljetorget”, som i dag kan återfinnas bland resterna av de tre tempel som ligger under kyrkan S:a Nicola in Carcere.8 Juno Sospitas tempel i Lanuvium var således en symbol för romarnas enhet med bundsförvanterna och det finns såväl historiska notiser som rena legender som tyder på detta förhållande. Templet var också berömt för sina tecken och under som togs emot
4 5 6 7 8
68
Parker 1974, 4. Schilling, s. v. Juno ER. Dativform, tillägnad Juno Seipes Mater Regina. Dumézil 1953, 116. Palmer 1974, 3031. © Författaren och Studentlitteratur
6 Juno – den stora gudinnan i Rom
av senater och ledande romare med största allvar. Efter Hannibalkrigen fick Juno Sospita i Lanuvium ett vackert smycke i rent guld. I Lanuvius firades årligen en ceremoni, som visar Junos aspekt av fruktbarhet. I templet fanns en orm och varje vår skulle en utvald jungfru mata ormen med kakor. Om ormen inte ville äta, så var flickan inte jungfru och vad värre var varslade dessa omständigheter om ett kommande nödår. Vanligen åt ormen upp kakorna och därmed var förhållandet mellan gudinnan och människorna förnyat.
Juno Lucina Juno var den som beskyddade kvinnorna under deras fruktsamma liv. Denna barnsbördsgudinna hade redan 375 f.Kr. ett tempel på Esqvilinen redan 375 f.Kr. dit ingen fick inträda som inte hade löst upp knutarna i sin klädedräkt. Detta ansluter till en föreställning om att knutar kunde försvåra förlossningar och ge dem en olycklig utgång. Till detta tempel skulle varje nybliven förälder skänka en liten gåva som tack för en lyckad nedkomst. På Esqvilinen fanns också en lund (lucus) tillägnad gudinnan och vissa forskare menar att tillnamnet Lucina kommer härifrån.9 Plinius d.ä. berättar att det fanns ett lotusträd i närheten av hennes tempel som utgjort själva lunden. Detta träd kallades också för Hårträdet (capillata) eftersom vestalerna offrade sitt hår till detta.10 Mer trolig är den förklaring som menar att Lucina kommer av lux, ”ljus”, och det innebär att hon var den som lät barnet skåda dagens ljus.
Den krigiska Juno Juno visade sig som krigsgudinna tidigt i Seipes-Sospitas gestalt, men under republiken visade hon sig som Juno Martialis, vilket inte ursprungligen syftade på hennes krigiska aspekt utan snarare hen9 Simon 1991, 94–95. 10 Plinius Naturalis Historia 16, 235. © Författaren och Studentlitteratur
69
6 Juno – den stora gudinnan i Rom
nes festdag den 7 mars. Hennes krigiska aspekt visar sig i hennes roll som den varnande och vakande gudinnan och som sådan anropas hon under namnet Moneta. Detta namn skulle hon ha fått när hennes heliga gäss varnade fältherren Manlius när gallerna attackerade Capitolium en mörk natt 390 f.Kr. Som tack restes ett tempel till Juno Moneta, intill en byggnad där man präglade mynt under republikens dagar. Mynten, som bar Junos bild, fick i sin tur namn efter templet och därifrån stammar ordet för mynt på de flesta moderna språk. På denna plats ligger nu kyrkan Santa Maria d’Aracoeli, som utmärker sig för en alldeles speciell och undergörande Jesusbild, vanligen kallad Il bambino. Det finns dock en misstanke om att bilden i själva verket skulle vara en romersk lar, det vill säga en husgud. (Om larerna berättas på s. 105) Juno Populona var inte folkets gudinna som man skulle kunna att tro, utan tillnamnet syftar på den folkarmé som de romerska borgarna bildade under den tidiga republiken. Detta ord utvecklades sedan till ordet populus, ”folk”, i största allmänhet. Firandet av Juno som en militärens gudinna övergick till att hon även firades som alla människors gudinna.11 Juno Curitis hade en gammal kult och namnet skall stamma från det sabinska ordet curis, vilket betyder ”spjut”. Denna gudinna dyrkades över stora delar av Italien och man känner också till en bön till henne: ”Juno Curitis, beskydda mina kamrater i Curian med din vagn och din sköld.” Även i Roms Curia firades denna Juno med en frugal måltid bestående av frukter och enkla bröd placerade på lerfat och i korgar och de serverades tillsammans med vin i lermuggar.12
Juno Regina Juno var drottningen bland gudarna och det var i den aspekten som hon dyrkades vid Jupiters sida uppe på Capitolium. Men det fanns andra tempel till Juno Regina i staden. Efter segern vid Veii lät Camillus bygga ett tempel till henne på Aventinen i närheten av den nuvarande kyrkan Santa Sabina. Ett annat tempel låg på Mars11 Palmer 1974, 6–7. 12 Palmer 1974, 5.
70
© Författaren och Studentlitteratur
6 Juno – den stora gudinnan i Rom
fältet och även detta råkade ut för åsknedslag och bränder men blev återuppbyggt av Caracalla. Den första dagen i månaden (kalenda) var helgad till Juno och speciellt den första mars skulle männen be för sina hustrurs hälsa och ge dem presenter, medan kvinnorna underhöll slavarna och gav dem mat. Dagen kallades följaktligen för Matronalia. Givandet av presenter var mycket vanligt och levde kvar länge under senantiken, något som Tertullianus beklagar att även de kristna iakttog.13 Kanske var denna sed en föregångare till våra dagars mors dags-firande.
Kvinnoriter till Junos ära I det antika Rom hade kvinnorna en tillbakadragen ställning i samhället och saknade direkt inflytande över politiken. Även i hemmet gällde husfaderns (paterfamilias) oinskränkta rätt över samtliga familjemedlemmar. Däremot deltog de romerska kvinnorna aktivt i religiösa sammanhang och i synnerhet i Junos kult. Kvinnorna bildade inte heller någon formlös massa i dessa riter utan delades in i jungfrur, nygifta och matronor.14 Den första rit som en ung flicka skulle genomgå var vid hennes inträde i puberteten. Liknande riter skymtar också i grekisk religion, där unga flickor initierades till gudinnan Artemis ära i Brauron.15 Dessa riter var inte lika uppmärksammade som pojkarnas övergång till män i och med att de antog en toga virilis, ”en manlig toga”, i Jupitertemplet som markerade deras inträde i det politiska och det militära livet. Eftersom någon motsvarande rit inte kan noteras beträffande de unga flickorna, har man antagit att tidsrymden mellan deras inträde i puberteten och äktenskapet skulle vara alltför kort för att man skulle hinna med några direkta pubertetsriter. Mot detta kan man visa att romarna skilde på begrepp som puella, ”flicka”, och virgo, ”jungfru”.16 Den rit som firades till Juno med till-
13 14 15 16
Scullard 1984, 87. Gagé 1963, 48–63. Dowden 1989, 1–55. Hänninen 2000, 32.
© Författaren och Studentlitteratur
71
6 Juno – den stora gudinnan i Rom
namnet Sororia, har av antika författare tolkats som en sådan rit, eftersom verbet sororiare kan tolkas som ”svällande bröst”.17 Mer om denna rit är inte känt och många forskare gör också helt andra tolkningar.18 Juno beskyddade äktenskapet ur många olika aspekter och några av dessa har redan nämnts i samband med specialgudarna (s. 44). I brudens utstyrsel ingick ett litet spjut som enligt uppgift hörde ihop med Juno Curitis. Meningen med detta föremål har dock gått förlorad för eftervärlden, men man har föreslagit att det skulle kunna symbolisera olika former av manlighet.19 I äktenskapet spelade Juno en dominerande roll genom att beskydda hustrun och de äktenskapliga banden. Hon var fiende till mannens utomäktenskapliga eskapader, och hon var den som kvinnor kunde vända sig till med sina äktenskapliga bekymmer. Dygdighet, anständighet och flit gynnades av henne, men framför allt hjälpte hon kvinnor under graviditeten, vilket kunde behövas. Detta visade sig också i Junos tempel som innehöll votivgåvor i form av inre och yttre könsorgan och kvinnobröst. Varje kvinna sades dessutom ha sin egen juno liksom varje man hade sin genius. Detta gällde för de gifta kvinnorna. De ogifta identifierade sig med Diana.20
Fester till Juno Nonae Caprotina kallades en viktig fest till Junos ära som firades varje år den 7 juli på Marsfältet och i denna fick bara kvinnor delta, både matronor och slavinnor. Man slog sig ner under ett vilt fikonträd, som man skar grenarna av, och offrade saven som kallades ”fikon-mjölk”.21 Förklaringen till denna rit var att Rom en gång i sin tidiga historia var belägrat utan möjlighet att försvara sig och dessutom avkrävdes att lämna ut sina kvinnor. Några slavinnor 17 18 19 20
Plinius Naturalis historia, 31.66. Hänninen 2000, 51. Hänninen 2000, 35. Genius och juno hör till Augustus epok medan det är svårt att finna belägg för junones under republikansk tid. Se Dumézil 1970, 293. 21 Scullard 1981, 161–161.
72
© Författaren och Studentlitteratur
6 Juno – den stora gudinnan i Rom
erbjöd sig att uppträda som sina husmödrar och begav sig till fienden utanför murarna. På natten när männen hade somnat, signalerande kvinnorna till staden från toppen av ett fikonträd (capificus) och romarna kunde nu lätt övervinna sina belägrare.22 Historien verkar vara konstruerad för att förklara slavinnornas närvaro vid denna uppsluppna damfest.23 Det fanns andra fester som anknyter till Juno som också har att göra med ett fikonträd, nämligen ficus Rumina, som stod vid den grotta där Lupercalierna firades. Dessutom bar de ynglingar som medverkade i denna rit ett getskinn som kallade amiculo Junonis (s. 156). Rumina ansluter också till en gudinna med detta namn, som beskyddade ammande mödrar och som hade ett altare på denna plats. Kanske var hon en aspekt av Juno.24 Offret till Juno av fikonträdets sav kan också tolkas som en symbol för bröstmjölk, men även som sperma vilket anknyter till de sexuella symboler som omger fikonträdet. Under sommaren ympade man vilda grenar från han-fikonträd på de odlade hon-träden för att underlätta pollineringen. Möjligen var den lättsinniga damfesten under Nonae Caprotina en symbol för odlingen av fikon, men detta är bara ett antagande bland många.25
Prästinnor i Junos kult Juno hade inga egna prästinnor utan riterna ombesörjdes främst av Regina Sacrorum, makan till Rex Sacrorum, som skulle offra första dagen i månaden i Regia. Utanför Rom där Juno också hade en stark ställning hade hon egna präster och prästinnor och i Lanuvium till och med sin egen flamen.26 Junos kult var dock livaktig och sköttes i Rom främst av matronorna. Till matronor räknades gifta kvinnor
22 Historien tycks ha varit en vandringssägen som ursprungligen kommit till Grekland. I Sverige är den känd som den heroiska Blenda som tillsammans med andra unga kvinnor frälste Värend från danskarna och därmed utverkade särskilt gynnsamma lagar för kvinnokönet i detta landskap. 23 Hänninen 2000, 49. 24 Hammond & Scullard 1970, 940. 25 Simon 1991, 104. 26 Hänninen 2000, 54. © Författaren och Studentlitteratur
73
6 Juno – den stora gudinnan i Rom
med obefläckat rykte, men inte de mätresser som kallades paelex och inte heller slavinnor. I vissa riter fick bara matronor som var univira, ”gift med bara en man”, delta. Man firade gudinnan genom offer av sädesprodukter av olika slag, blommor och dryckesoffer. Det ansågs inte passande för kvinnor att använda knivar och delta i blodiga riter. Dessa offer hade dock lägre status än de blodiga.27 Förutom de kalendariska riter där Juno anropades förekom kriser, när balansen mellan gudar och människor var störd. Detta visades ofta genom järtecken, prodigium, som skildes från de gynnsamma tecken, som kallades auspicium. I Roms historia förekom det ofta att Juno reagerade genom olycksbådande tecken såsom födelse av androgyna barn, stenregn eller blixtnedslag i sina egna tempel. Det var matronornas uppgift att blidka gudinnan med gåvor. Med utslaget hår bad de gudinnan om nåd medan de överlämnade dessa i hennes tempel. Gåvor av guld troddes lugna henne för en tid, men sedan kunde gudinnan reagera med andra tecken, som togs på största allvar och åtgärdades med nya böner och gåvor från matronorna, som ibland hämtade dessa från de egna hemgifterna.28 Den stora gudinnan Juno dominerade kvinnornas kult i Rom, men dyrkades också av männen. Hon bar på många olika egenskaper och kunde uppträda så väl i de officiella ceremonierna som i privatlivet. Hur man än tolkar gudinnans gestalt, var hon den mest framträdande av gudinnorna i Rom.
27 Burkert. Dock skulle vissa prästinnor i Rom offra som Flamincica Dialis, Regina Sacrorum och vestalerna. 28 Hänninen 2000, 59ff.
74
© Författaren och Studentlitteratur
7 Börjans och slutets gudomligheter
Janus två ansikten Namnet Janus är besläktat med ordet janua, som betyder ”port” och de flesta lingvister anser att ordet stammar från roten ei- med betydelsen ”att gå”. Janus funktion har med överskridande av trösklar eller broar att göra och från namnet kommer moderna ord som månadsnamnet januari och det engelska janitor, ”portvakt”. Kullen Janiculum på andra sidan Tibern ansågs vara hans mark,1 och man tänkte sig att den uppfattades som en port till själva staden Rom.2 Det berättas att Janus kultbild övervakade bron över Argiletum, den bäck som rann mitt på Forum under den äldsta tiden, och att man inte fick gå över den utan att offra till gudarna. Sedermera fick Janus ett eget litet tempel på Forum vid Curian, vars dörrar stod öppna i krigstid, men var stängda i fredstid. Detta var sällsynt i Roms historia, men kejsar Augustus berömde sig av att ha stängt portarna inte mindre än tre gånger.3 Öppnandet var i själva verket en symbolhandling, som gjorde guden uppmärksam på att det var fara å färde. Ritualen hörde samman med den som förrättades i Regia, där man ropade att Mars skulle vara vaksam. Janus var all börjans gud och i uppräkningar av gudar kom han i denna egenskap till och med före Jupiter.4 Detta visar sig i en formel som inleds med anropandet av Jane, Jupiter, Mars pater, Quirine, Bellona, Lares, divi Novensiles, dii Indigetes, … dii Manes.5 Vidare hade 1 2 3 4 5
Ovidius Fasti 1, 245f. Simon 1991, 91. Res Gestae 13. Cicero De natura deorum. 2.27. Livius 8.9.6.
© Författaren och Studentlitteratur
75
7 Börjans och slutets gudomligheter
Juno och Janus en viss förbindelse med varandra. Exempelvis bevakade båda två Calendae, den första dagen i månaden.6 Året inleddes med Janus och den första dagen tillbads han med rökelse och väldoftande kryddor och unga tjurar offrades till honom. Även morgonen, början av den nya dagen, tillhörde honom: O gryningens fader eller Janus om du föredrar det som ger människor arbetets början och livets strävan sådan är gudarnas lag, låt det börja min sång.7
Hans roll som börjans gud speglas också i den myt som berättar att han var den förste kungen i Latium i guldåldern i Ovidius Fasti.8 Tidigare i dikten har han också sagt sig vara lika gammal som Kaos, urtillståndet, och berättar om sitt uppdrag att vakta himlens port.9 Även andra texter visar att Janus tänks vara en gud från urtiden eller rent av den förste av gudar. Janus anses vara den som grundat religionen, byggt det första templet och den som överhuvudtaget uppfunnit en mängd nyttiga saker till människosläktets välsignelse. Detta bidar till att man kan se tydliga likheter mellan honom och andra urgudar i de uråldriga indoeuropeiska myterna, som Heimdall som enligt fornskandinavisk mytologi ”föddes i urtiden”. Liksom Janus är Heimdall också den som vaktade ingången till gudarnas värld uppe på regnbågen.10 Janus uppträdde under namnet Bifrons, ”två huvuden”, och avbildades också på detta sätt. Ibland omges hans bild på mynt med siffrorna 300 och 65 vilket syftar på hans förbindelse med året och dess dagar. En av Roms äldsta bronsstatyer stod på Forum Romanum och föreställde Janus. Den var liksom de andra avbildningarna försedd med en stav (virga), som portvakter hade för att köra bort ovälkomna besökare, och likaså en nyckel till dörrarna. Den romerske Janus framställdes vidare som en skäggig man, inte sällan med glad min på den ena sidan och dyster på den andra. Hans dubbelhet och funktion som både ingång och utgång, liknade den grekiske Hermes roll under senantiken och den hermetiska traditionen.
6 7 8 9 10
76
Dumézil 1970, 328. Horatius Sermones. 2.6.20–23. Ovidius Fasti 1, 247. Ovidius Fasti 1, 95–175. För en jämförelse se Hyndluljód 37 i Den poetiska Eddan. © Författaren och Studentlitteratur
7 Börjans och slutets gudomligheter
Janus saknade en egen flamen, trots att han tillhörde den allra äldsta kretsen kring Vestas tempel och Regia. Den urgamla riten ”att gå under oket”, som berättas i samband med Horatiernas strid med Curiatierna (s. 46), tycks höra samman med hans kult. Enligt beskrivningarna hos Livius och Dionysios från Halikarnassos var detta en soningsrit, men andra uppgifter tyder på att det också kan ha varit en initiationsrit, som tillägnades gudomarna Janus och Juno under namnen Janus Curiatius och Juno Sororia. Dessa båda medverkade vid barnets tillblivelse och det verkar som om de också vaktade över barnens övergång till vuxenstadiet. På Quirinalen fanns en port som kallades Janus Curiatius och som tycks ha haft anknytning till unga mäns övergångsriter och myten om Horatierna och Curiaterna. Här skulle enligt traditionen den överlevande av Horatierna efter sin botgöring ha byggt ett altare till Janus Curiatius och Juno Sororia.11 Tigellumporten och de båda altaren stod nära Compitum Acili på den sydvästra sluttningen av Oppium. Den reparerades regelbundet och existerade ännu på 300-talet e.Kr. Under Livius tid offrade präster på detta altare, men orsaken till att det hade rests hade redan då fallit i glömska så när som på berättelsen om de kämpande Horatierna och Curiaterna.12
Vesta och den heliga elden Vesta beskyddade den heliga elden, men hade mer vittgående funktioner, genom att hon tänktes tillhöra det romerska folket och därmed garantera deras existens för all framtid. Det finns till och med antydningar om att hennes kult skulle ha varit den första på Forum och eftersom elden inte bara hade en praktisk funktion utan en religiös, bör denna höra till de ursprungliga. Det Vestatempel som nu finns rekonstruerat på Forum går tillbaka till Julia Domnas ombyggnad från 200-talet e.Kr., men under denna döljer sig resterna av ett tempel, som byggdes femhundra år tidigare. Rester av djurben från offer och keramik på platsen vittnar om att kulten hade sina anor långt tillbaka till det äldsta Rom.13 11 Dionysios från Halikarnassos 3, 11. 12 Scullard 1984, 190. 13 Brelich 1949, 25. © Författaren och Studentlitteratur
77
7 Börjans och slutets gudomligheter
Den litterära traditionen sträcker sig längre tillbaka och berättar om hur en förhärjande brand drabbade templet 241 f.Kr. Den dåvarande Pontifex Maximus hette då Caecilius Metellus och han störtade in och räddade de heliga föremålen som förvarades i penus, templets allra heligaste. Hit fick ingen man, inte ens Pontifex Maximus, komma och trots att Caecilius Metellus lyckades rädda de heliga föremålen, blev han straffad med blindhet för sitt intrång. Släkten Caecilius hade redan tidigare haft ett liknande mellanhavande med Vesta. Eldens gud Vulcanus hade avlat en son alltför nära Vestas eld och detta ledde till att barnet fick mindre ögon än vad en människa borde ha. Han kallades därför för Caecilius, ”den lille blinde”, och blev stamfar för ätten Caecilia, som enligt denna myt kunde åberopa en gudomlig härstamning.14 Vestatemplet utsmyckades under Augustus tid och senare under Nero och restaurerades flera gånger till dess att det stängdes under Theodosius regering 394 e.Kr. Det äldsta Vestaaltaret var runt och kring detta var själva tempelbyggnaden belägen. (Vestas hus var inget tempel utan ett hus, aedes, men eftersom man av tradition kallar det ett tempel så används denna term.)15 Man genomförde heller inga offer till Vesta, men anropade henne vid offer till andra gudar. Det fanns också andra rundtempel, som Herkulestemplet på Forum Boarium och det äldsta av alla, Venus Cloacinas tempel i närheten.16 Vestas namn kommer av en rot som betyder ”den skinande, den brinnande”, vilket passar bra för den personifierade eldsgudinnan. Samma rot återkommer i hennes grekiska motsvarighet Hestia, som dock betydde mindre än den romerska gudinnan. Fastän hon själv framställs som jungfru, beskyddar hon moderskap och detta har att göra med hennes heliga eld som ansågs vara livgivande. Vesta tänktes också vara närvarande vid härden i varje hem, där hon residerade tillsammans med de andra husgudarna, larerna och penaterna (s. 105). Vesta hade ingen kultbild, säger Ovidius,17 medan Cicero berättar att en Pontifex Maximus vid namn Quintus Scaevola blev dödad
14 15 16 17
78
Brelich 1939, 30–41. Se Gellius 14, 7 och Servius 7, 153. Brelich 1949, 41. Ovid. Fasti 6.299. © Författaren och Studentlitteratur
7 Börjans och slutets gudomligheter
framför Vestas staty (ante simulacrum Vestae).18 Vissa forskare menar dock att Cicero misstagit sig och i själva verket menar att detta hände vid Vestas altare. Där fanns helt enkelt inte plats för någon staty.19 Däremot verkar Cicero ha rätt när han i De natura deorum berättar följande om Vesta: ”Hennes makt sträcker sig över altare och härd och därför slutar alla offer och böner med denna gudinna, eftersom hon är övervakaren av det innersta.”20 Här överensstämmer placeringen av Vesta i bönen med den fornindiske eldsguden Agni (som också kunde placeras först) och den fornpersiske motsvarigheten Atar som alltid kom sist. Hos osseterna förekom ännu i modern tid en eldsande, som alltid avslutade den allmänna bönen till gudarna.21 Möjligen kan man här räkna in den fornskandinaviske Loke, som ibland har drag av att vara en eldens gud och som är den siste av de gudomar som stupar i Ragnarök.22 Ovidius karakteriserar den jungfruliga Vesta på följande sätt: Tänk på Vesta som ingenting annat än eldsflammor och du förstår att inget föds ur flammorna. Därför är hon förvisso en jungfru som varken ger eller tar emot säd och hon älskar sällskap av jungfrur. Länge tänkte jag dåraktigt att det fanns bilder av Vesta, men sedan fick jag veta att den inte fanns någon under det kupiga valvet. Den odödliga elden är gömd i templet, men det finns ingen bild av Vesta ej heller av elden. Jorden står av sin egen kraft.23
Det faller sig då naturligt att manliga gudomar saknas i Vestas sällskap förutom kontakten med eldens gud Vulcanus. Ovidius berättar på ett annat ställe i Fasti om ett våldtäktsförsök från Priapus sida, vilket förhindrades av en skriande åsna. Skall jag fortsätta eller ska jag berätta om din skam, röde Priapus? Det är en kort historia, men mycket skrattretande. Kybele, vars huvud är krönt av en krona av stadens murar och torn, bjöd de odödliga gudarna på fest. Hon inbjöd satyrerna också och de lantliga nymferna. Silenus var där, fastän ingen bjudit honom. Det är förbjudet – och det skulle ta för lång tid – att berätta om gudarnas fest. Natten 18 19 20 21 22 23
Cicero De Natura Deorum. 3, 80. Simon 1991, 255. Cicero De Natura Deorum. 2, 27. Dumézil 1970, 322–323. Näsström 2001, 115–123. Ovidius Fasti 6, 291–299.
© Författaren och Studentlitteratur
79
7 Börjans och slutets gudomligheter
igenom drack de mycket och sov ingenting. Några vandrade hit och dit genom dalarna av det skuggiga Ida, andra låg ner och vilade sina lemmar på det mjuka gräset, andra igen lekte eller föll i sömn eller krokade armar i varandra och stampade i det gröna gräset i tretakt med lätta fötter. Vesta lade sig och tog utan bekymmer en fridfull slummer, precis där hon var och vilade huvudet på en tuva. Men den röde beskyddaren av trädgårdarna jagade nymfer och gudinnor; än här än där drog han fram. Han upptäckte också Vesta. Det framgår inte klart om han trodde att hon var en nymf eller att han visste att det var Vesta; själv sade han att han inte visste. I vilket fall som helst upprestes ett hopp hos honom om kärlek och han försökte komma åt henne i hemlighet och gick fram på tå med bultande hjärta. Nu råkade det sig så att gamle Silenus hade lämnat åsnan som han ridit på vid floden som sorlade milt. Guden av den långa Hellesponten (Priapus) var just i färd med att bemäktiga sig henne, när åsnan stämde upp ett olägligt skriande. Skrämd av det höga ljudet sprang gudinnan upp. Alla rusade dit men han lyckades undkomma alla de händer som försökte gripa honom. Det är den vanliga seden i Lampsacus att offra detta djur till Priapus med orden: ”Vi ger inälvorna av den vältaliga åsnan.” Det är honom, gudinna som du firar med ett halsband av löv som tack för tjänsten. Arbetet upphör, kvarnarna är tomma och tigande.24
Ovidius har nog fantiserat ihop den här historien, som tycks sakna jämförbara berättelser i mytologin. Trots detta vill många forskare spåra en ursprunglig fruktbarhetskult i dyrkan av Vesta.25 Vestalerna, gudinnans tjänare, skulle vara lika kyska som gudinnan själv. Den mest namnkunniga var den mytiska Rhea Silvia som blev moder till Romulus och Remus (s. 30). Det finns många varianter av historien om dessa tvillingar: vestalen heter ibland Ilia,26 hennes far var vanligen den grymme Amulius men även Aeneas nämns i denna roll.27 Hennes förförare brukar antingen vara Mars eller en främmande daimon28 men kvinnan i berättelsen förblir dock alltid en vestal. En parallell till Livius berättelse om tvillingarnas födelse utgör historien om den grymme kung Tarchetius, som var kung över Albano. I hans hus visade sig en märklig skepnad, en fallos, som blev kvar där 24 25 26 27 28
80
Ovidius Fasti 6, 319ff. Brelich 1949, 72ff. Dionysios från Halikarnassos 1,76,3; Plutarkos Romulus. 3,3. Servius kommentar till Aeneiden 1, 273. Dionysion från Halikarnassos 1.77. © Författaren och Studentlitteratur
7 Börjans och slutets gudomligheter
i många dagar. Ett orakel förklarade att en jungfru måste ha samlag med denna fallos, vilket i sinom tid skulle resultera i en son med märkliga och goda dygder. När Tarchetius befallde sin dotter att genomföra detta, skickade hon en slavinna i sitt ställe. Slavinnan födde tvillingar, men Tarchetius som ansåg sig vara bedragen, lät sätta ut gossarna vid floden och dit kom sedan varginnan för att ge dem di. Kvinnorna i berättelsen är inte vestaler, men beskyddas hela tiden av Vesta.29 Historien upprepar sig i den mystiska berättelsen om Servius Tullius tillblivelse, som Dionysios från Halicarnassos återger den: De berättar att i elden i palatset, på vilken romarna offrade och på vilken de helgade den första smakbiten av måltiden, reste sig en mans fallos över elden. Ocrisia (en slavinna av kungaätt) var den första att se den när hon bar de sedvanliga kakorna till elden och hon talade om det för kungen och drottningen. Tarquinius (kungen), tillägger de, förvånades över detta järtecken, men Tanaquil (drottningen) som inte bara var vis utan också lika kunnig i att tyda spådomar som någon av tyrrhenerna, sade till honom att det var bestämt av ödet att en arvinge skulle födas från den kungliga härden, bättre än andra människor genom en kvinna som skulle låta sig befruktas av uppenbarelsen. När de andra siarna sade samma sak, tyckte kungen att det var passande att Ocrisia, som först såg järtecknet, skulle ha samlag med det. Därefter smyckades denna kvinna till brud och låstes in i det rum där järtecknet fanns. Och någon av de större eller mindre gudarna, kanske Vulcanus, som somliga tror eller familjelarerna hade haft samlag med henne och sedan försvunnit och hon blev havande och födde Tullius efter vederbörlig tid.30
Tullius mor Ocrisia, som var slavinna och samtidigt kungaättling förenar de två kvinnogestalterna i Plutarchos skildring till en. Möjligen kan hon ha haft en sakral funktion, även om det inte sägs rent ut att hon är en vestal. Likheten med berättelsen om Romulus och Remus framgår också genom att fadern är okänd, antingen Vulcanus, en mindre gudom eller husets lar. Sonen blir liksom Romulus kung.31
29 Plutarkos Romulus 2.2. 30 Dionysios från Halikarnassos 4. 2, även hos Ovidius 6.627. 31 Beträffande alla dessa riter, se Capdeville 1995, 1–55. © Författaren och Studentlitteratur
81
7 Börjans och slutets gudomligheter
Källa
Moder
Fader
befruktning
avkomma
Livius
Rhea Silvia, vestal
Mars
våldtäkt
Romulus, kung
Plutarchos
prinsessa och slavinna
Vulcanus
fallos i elden
Romulus, kung
Dionysios från Halikarnassos
Ocrisia som är prinsessa och slavinna
Vulcanus, annan gud eller familjelar
fallos i elden
Servius Tullius
Det är fullt möjligt att dessa myter tillhör Vestas kult, eftersom kvinnan i samtliga berättelser bär på egenskaper som utmärker gudinnan själv. Denna hjältinna uppträder nämligen både som jungfru och moder, samtidigt som hon också är prinsessa och tjänare. Alla dessa funktioner finns med som beteckningar för vestalernas tjänstgöring och uppdrag. Det mytiska samlaget med elden i de senare berättelserna bildar en symbolisk bakgrund till Vestas kult i Rom. Huruvida denna är äldre än den berättelse om Mars våldtäkt av Rhea Silvia, som Livius presenterar, är naturligtvis omöjligt att avgöra. Denna myt är dock mer friserad än de båda andra, vilket bidrar till en viss misstanke om att den skulle kunna vara av senare datum, eftersom bilden av Mars som romarnas fader passade in i ideologin i Livius kretsar. Vestas eld måste förnyas den 1 mars, då hennes prästinnor gned två speciella träpinnar av ett ”lyckligt träd” (felix arbor) mot varandra. Man tog också fram heliga föremål ur Vestahelgedomens penus, ”skafferi”. Bland dessa fanns Trojas heliga palladion, en slöja som tillhört Priamos äldsta dotter och Priamos egen spira. Dessa föremål skulle sagohjälten Deneas ha fört med sig.32 Ibland påstås det att vestalernas allra heligaste skulle dölja en penis, men detta torde vara en sammanblandning med ordet penus. Troligen innehöll detta skafferi även den gammaldags handkvarn på vilken vestalerna malde det salta mjölet till offerkakor som användes vid de flesta av Roms religiösa fester. Vattnet till dessa kakor måste hämtas från en helig källa i närheten och det fick inte komma i kontakt 32 Palladion var en helig kultbild av trä som föreställde Athena och som beskyddade staden. Zeus hade givit en sådan bild till Troja och för att staden skulle kunna erövras, smög sig Odysseus och Diomedes in i stadens tempel och rövade bort bilden. Enligt romersk tradition hade dock Aeneas lyckats röva den tillbaka och fört med sig den till Italien.
82
© Författaren och Studentlitteratur
7 Börjans och slutets gudomligheter
med jorden, eftersom det då förlorade sin styrka. Det bars därför i hinkar som smalnade mot basen. Kakorna förvarades i kärl med saltlake och rökelse i skafferiet och där fanns även askan från den ofödda kalv som bränts under Parilia (s. 151), liksom resterna av oktoberhästen (s. 61). Enligt uppgift fanns också två små statyer av penater, förrådets egna gudar.33 Vestas fest, Vestalia, varade från den 7 till den 15 juni, men den egentliga festen hade sin höjdpunkt den 9 juni. Dagarna i början och slutet av perioden kallades för nefasti, vilket innebar att man inte fick företa sig några officiella angelägenheter. Då öppnade man templets skafferi för matronorna som här kunde genomföra sina riter, men troligen var det allra heligaste stängt även för dem.34 Den 15 juni sopades härden och skräpet slängdes i Tibern. Nu upphörde den långa period av nefasti, som sträckte sig hela tio dagar under denna period. Även vestalerna kunde efter detta datum återgå till sina normala rutiner.35
Vestalernas liv I närheten av Vestas tempel och Regia låg en mängd officiella byggnader som Pontifex Maximus residens och pontifikalkollegiet. Här låg också Vestalernas hus med en liten rektangulär damm som ännu i dag kan ge en bild av hur denna byggnad såg ut. Litet länge bort låg de officiella byggnader som tillhörde Rex Sacrorum. Vestalerna, som var sex till antalet, hade olika sysslor. De bar vatten och skötte om den heliga elden och måste dessutom närvara vid de religiösa ceremonierna som ingick i Roms statsskick. Pontifex Maximus valde först ut tjugo flickor mellan sex och tio år med båda föräldrarna i livet och sedan utvaldes den eller de som skulle bli vestaler med lottens hjälp. Det var ju fråga om att flickan skulle fylla platsen efter en äldre vestal, som stod i begrepp att lämna kretsen. Vestalerna hämtades främst från patriciernas klass, men efter kejsar Augustus tid vände man sig också till plebejerna. 33 Scullard 1984, 149. 34 Scullard 1984, 148. 35 Scullard 1984, 153. © Författaren och Studentlitteratur
83
7 Börjans och slutets gudomligheter
Efter detta uttalade Pontifex Maximus formuläret för hennes antagning till vestalerna krets. Hon lämnade nu faderns kontroll (Patria potestas) liksom alla sina band med släkten – även ömsesidigt arv – för att tillhöra den privilegierade kretsen av vestaler. I stället för sitt arv fick vestalen för sin verksamhet rejäl lön, vilken hon själv bestämde över. Den var dubbelt så stor som en välbärgad flickas hemgift, och för många flickor var det en vinst i ekonomiskt hänseende att tjänstgöra vid Vestas härd. Om vestalen avled under sin tjänstgöringstid gick hennes förmögenhet till den romerska statskassan.36 Vad som avkrävdes vestalen, förutom de religiösa förpliktelserna i gudinnans tjänst under 30 år, var ett liv i totalt celibat. Tio år beräknades gå åt för att lära sig plikterna, tio år för att genomföra dem och slutligen tio år för att lära ut dem. Efter detta kunde hon återgå till privatlivet och gifta sig, men ofta stannade kvinnorna kvar i det liv som de var vana vid, eftersom de ansåg detta vara bättre än privatlivet. Ett äktenskap med en före detta vestal var dessutom, enligt romersk tro, dömt att misslyckas och därför var det sällsynt att en före detta vestal inträdde i äktenskap.37 Vestalernas liv bestämdes av Pontifex Maximus och pontifikalkollegiet. Om de blev sjuka i tjänsten, bestämde prästerna vilken vård de skulle få och om de uppförde sig opassande fick de varningar av Pontifex Maximus. De bar en speciell dräkt och hade en frisyr med sex lockar synliga, som påminde om en bruds utstyrsel.38 Förutom att vakta Vestas eld, måste vestalerna också leva med den religiösa festkalendern, vilket bland annat innebar att de måste hålla sitt skafferi öppet för inspektion mellan den 7 och den 14 juni. Vid sidan av dessa husliga göromål fick vestalerna delta i förnäma banketter, i varje fall verkar det ha varit de äldre vestalernas privilegium. De hade också rätt att färdas på Roms gator i vagn och tillsammans med en liktor, en romersk ämbetsman som banade väg för dem i folksamlingar. De slapp avlägga ed och kunde även rädda en dödsdömd till livet om de mötte honom av en slump på vägen mot hans avrättning. På teatern hade de de bästa platserna tillsammans med kejsarhusets damer. 36 Balsdon 1969, 236. 37 Plutarchos Numa X, 2. 38 Scullard 1981, 148–150.
84
© Författaren och Studentlitteratur
7 Börjans och slutets gudomligheter
Deras kyskhet var en garanti för Roms välfärd, men de var samtidigt utsatta för frestelser. Om en vestal bröt sitt löfte skedde en landsomfattande olycka som i fallet med slaget vid Cannae 216 f.Kr. I varje fall anklagades två vestaler vid namn Opimia och Floronia för att ha brutit sina löften samma år. Den ena begick självmord och den andra begravdes levande vid den Collinska porten på Campus Sceleratus, ”brottets fält”. Den man som varit tillsammans med Floronia piskades till döds på befallning av Pontifex Maximus. Som rening för dessa landsomfattande olyckor skulle man ha offrat en kvinna och en man från Gallien och en kvinna och en man från Grekland på en plats där man brukade göra sådant, påstår Livius, men säger i samma andetag att detta var främmande för romersk sedvänja.39 Vestalerna blev inte sällan orättvist anklagade för okyskhet, men kunde i dessa situationer utföra mirakel, enligt de romerska historikerna. Vestalen Aemilia som låtit elden slockna, blev genast anklagad för okyskhet, men genom att kasta en bit linne på den kalla härden, fick hon elden att ta sig. Tuccia som anklagades för samma sak bar en full hink med vatten från Tibern utan att spilla och blev därmed frikänd från brott. idealet för vestalerna var den Clodia Quinta som var närvarande bland de många förnäma kvinnor i Rom som bildade mottagningskommitté för Magna Maters ankomst till Rom år 204 f.Kr. Då hände det sig att den trirem, det vill säga det fartyg, på vilken bilden fraktades gick på grund vid Tibermynningen och kunde sedan inte komma av grundet. Ett rykte spreds att detta berodde på att Clodia Quinta varit okysk och att Magna Mater därför inte ville komma till Rom. Vestalen tog då av sitt skärp, band det i stäven på skeppet och ropade med hög röst: ”Moder, du vet att jag varit kysk! Följ mig!” Undret inträffade och båten gick flott. Enligt en version drog den unga flickan båten upp till Rom, men enligt en annan sändes gudinnans bild från hand till hand av matronorna hela vägen in till Rom. Ingen av berättelserna verkar särskilt trolig och man kan nog räkna med att dessa ingick i Roms mytologi.40
39 Livius 22, 57, 2–6. 40 Näsström 1990, 39–40. © Författaren och Studentlitteratur
85
8 Gudomar för årstidernas växlingar, för grödan och för handeln
De flyende årens gudinna Anna Perenna hette den gudom som rådde över året och månadernas växlingar. De flesta anser att hennes namn kommer av latinets annus som betyder ”år” och perennus, ”återkommande”. Det finns dock andra teorier som menar att det skulle komma av ”gumma” (anus<*ana), ett ord med indoeuropeisk rot, som bland annat återfinns i den keltiska gudinnan Anu, med betydelsen farmorsmor eller mormorsmor.1 Hennes viktigaste fest inträffade den 15 mars vid fullmånedagen och hon hör därför samman med den återkommande månen.2 Anna Perennas fest ägde dock rum under dagen, då folk samlades vid den första milstenen vid Via Flaminia, vilket bör ha varit i närheten av nuvarande Piazza del Popolo. Festen verkar ha haft formen av en utflykt i det gröna, där man åt och framför allt drack under den värmande marssolen. Det hörde till att man tömde den ena bägaren efter den andra, eftersom man trodde att man skulle leva lika många år som de glas man drack denna dag. Det bör ha blivit en hel del skålar och det hörde till att man framåt eftermiddagen började sjunga slagdängor och på annat sätt ge glädjen livsrum. Vägen hem blev i allmänhet mycket vinglig och druckna hjälpte varandra att vackla hemåt.3 Ovidius skildrar denna fest i Fasti, där han också påstår att Anna Perenna skulle ha varit syster till drottning Dido av Karthago (s. 24) 1 2 3
Boëls-Jansen 1993, 30. Ovidius Fasti III, 657 sunt quibus haec Luna est, quia mensibus impleat annum. Ovidius Fasti III, 525–542.
© Författaren och Studentlitteratur
87
8 Gudomar för årstidernas växlingar, för grödan och för handeln
och att hon skulle ha följt efter Aeneas till Latium och sedan kastat sig i floden Numicius, till ingen nytta, frestas man tillägga.4 Därefter fortsätter han med en annan berättelse där Anna Perenna uppträder som en gammal kvinna – som hon ju också framställs i myterna – som hjälpte plebejerna i deras hungersnöd, sedan de utvandrat till det heliga berget i protest mot att de utestängts från de högre befattningarna i Rom, som patricierna lagt beslag på.5 En tredje myt berättar hur krigsguden Mars skulle ha vänt sig till Anna Perenna för att hon skulle locka Minerva till hans kärleksläger. Hon lovade att villfara hans önskan och han närmade sig den beslöjade kvinnan i bädden fylld av förhoppningar. När han lyfte på slöjan för att kyssa henne, var det den gamla Anna Perenna som dolde sig under denna, samtidigt som de andra gudarna som gömt sig i rummet hade roligt åt scenen. Myten påminner också om liknande skämt där en brudgum kunde råka ut för gamla kvinnor eller skäggiga män i brudsängen och temat är känt under namnet ”den falska bruden”.6 Likväl har Anna Perenna en fruktbarhetsaspekt som kommer fram i olika sammanhang. Man besökte hennes lund som låg nära Tiberns stränder mellan Via Flaminia och Via Salaria och offrade för att få uppleva många kommande år. En annan av hennes funktioner nämns i en strof hos poeten Martialis som säger att Anna Perenna i denna lund ”gläds åt jungfrurnas blod”.7 Vissa anser att gudinnan skulle ha beskyddat de unga flickornas första menstruation vilken innebar att de var giftasmogna och att det också skulle ha varit fråga om en pubertetsrit. Emellertid finns inga spår av något sådant och det är snarare troligt att ordet cruor, som används huvudsakligen om sår eller skada, syftar på blodet vid deflorationen i bröllopsbädden, som i många kulturer anses vara ett viktigt tecken på att kvinnan är jungfru och att mannen genomfört samlaget.8 Anna Perenna verkar ha symboliserat årens gång, men också att dessa skulle vara många för de människor som deltog i hennes kult.
4 5 6 7 8
88
Ovidius Fasti III, 543–656. Ovidius Fasti III, 661–674. Plebejernas utvandring till det heliga berget norr om floden Anio skulle ha skett 499 f.Kr. enligt traditionen. Ovidius Fasti III, 675–696. Et quod virgineo cruore gaudet Annae pomiferum nemus Perennae Martialis IV, 64, 16 se även Boëls-Jansen 1993,24. Boëls-Jansen 1993, 24. © Författaren och Studentlitteratur
8 Gudomar för årstidernas växlingar, för grödan och för handeln
Det rituella drickandet på hennes festdag kan ses som en påminnelse om den odödlighet som tillkom gudarna, när de drack sina skålar med ambrosia. I och med fullmånedagen hade Anna Perenna också anknytning till månens växlande faser och tanken på en värld som ständigt förnyade sig.9 Anna Perenna är därmed förbunden med många olika skeden i människornas liv, såväl åldrandet som fruktbarheten, vilket speglas också i Ovidius ord om de unga flickorna som sjunger oanständiga sånger på hennes dag.10
Vintersolståndets gudinna: Diva Angerona När årets kortaste dag inträffade under vintersolståndet, upplevde romarna detta som en kritisk period i universum, då mörker, kyla och kaos hotade hela skapelsen. Därför upplevdes den 21 december som ett tillstånd av ångest, vilket på latin heter angor, ”kvävande, trång”, och den gudinna som man åberopade denna dag hette Diva Angerona. Under denna vinterdag med sitt flyende ljus verkade denna gudinna för att krisen skulle passera. Diva Angerona tillhörde en speciell grupp av gudinnor som verkade i krissituationer. Andra gudinnor för liknande situationer var Bellona som anropades under krig och Orbona som hjälpte föräldrar som mist ett barn.11 Diva Angerona firades med en fest som kallades Divalia. Pontifex Maximus offrade till henne i Sacello Volupiae vid en av de inre portar som ledde upp till Palatinen. Här fanns en kultbild av gudinnan, vars mun var bokstavligen förseglad med en bindel. Som om inte detta räckte höll hon också ett finger för munnen för att ytterligare betona sin tystnad. Diva Angeronas tystnad skall dock tolkas som en koncentration på en viljeakt som i sin tur räddar den korta dagen och solljuset under denna kritiska dag. Vad som var ännu mer betydelsefullt, trodde man, var att mörkret besegrades denna dag genom Diva Angeronas tigande.12
9 10 11 12
Boëls-Jansen 1993, 32. Ovidius Fasti III, 675–676. Dumézil 1970, 335. För ett komparativt studium av tigande som avvärjer kriser, se Dumézil 1970, 336–337.
© Författaren och Studentlitteratur
89
8 Gudomar för årstidernas växlingar, för grödan och för handeln
Mater Matuta Mater Matuta var en romersk gudinna vars namn betyder ”den första modern” och detta anknyter kanske till den allra äldsta avbildningen av henne, där gudinnan är försedd med dubbel uppsättning av bröst. Enligt traditionen byggdes hennes första tempel under Servius Tullius men de äldsta arkeologiska lämningarna vid San Omobono från 500-talet f.Kr. visar dock på en ansenlig ålder.13 Under romersk tid visade Mater Matuta stora likheter med Fortuna som också hade ett tempel vid samma torg, samtidigt som hon också påminde om morgonrodnadens gudinna Aurora.14 Enligt Ovidius skulle hon vara den samma som Leukotea, ”den vita gudinnan”, som dyrkades i Grekland. Enligt myten förföljdes prinsessan Ino av den svartsjuka Hera, som slog henne med vansinne, så att hon dödade sin egen son och störtade sig själv i vågorna. Zeus upprättade henne genom att göra henne till gudinnan Leukotea och hennes unge son blev havsguden Palemon.15 Anknytningen till vatten kan förklara varför det fanns vattencisterner utanför Mater Matutas tempel. Förhållandet mellan mor och barn återfinns också i de arkeologiska fynden i anslutning till Mater Matutas kult. Dessa avbildar vanligen mödrar med små barn. Man kan också tänka sig att gudinnan hade funktion som barnmorska eller vad grekerna kallade en kourotrofos, en gudomlig barnsköterska.16 Under hennes viktigaste fest Matralia, som inträffade den 11 juni, samlades matronor som varit gifta endast en gång (univira) i hennes tempel med spädbarn på armen. Det var dock inte deras egna barn, utan deras brorssöner som de tog med sig på denna viktiga dag. När alla hade församlats, trädde en slavinna in i templet bland de församlade matronorna. Dessa reste sig och jagade ut henne med hugg och slag.17 Man har försökt förklara denna egendomliga ceremoni med att det hela är ett kultdrama, där slavinnan tänktes bryta mot
13 Simon 1991, 154. 14 Enligt Lucretius är hon morgonen personifierad. ”Matuta skingrar de rosiga dimmorna i etern och sprider sitt ljus” (Tempore item certo roseam Matutam per oras aeteris auroram refert et lumina pandit.) Lucretius. 5. 650–651. 15 En forskningsöversikt hos Boëls-Jansen 1993, 344–345. 16 Boëls-Jansen 1993, 346. 17 Questiones Romanes 16, 267.
90
© Författaren och Studentlitteratur
8 Gudomar för årstidernas växlingar, för grödan och för handeln
de regler som gällde vid Matralia. En annan och mer komplicerad förklaring presenterades av G. Dumézil som menade att kultdramat i stället anspelar på årtidernas skiftningar. Slavinnan skulle symbolisera vinterns mörker och skuggor, som hotade solen, som representeras av syskonbarnen. Genom att jaga bort slavinnan uppmuntras Mater Matuta att göra natten kortare under sommarsolståndet och därmed stärka solens makt. Både myten och riten skulle därmed ha ett indoeuropeiskt ursprung. Riterna kring Mater Matuta vid sommarsolståndet skulle således utgöra en pendang till riterna kring Diva Angerona vid vintersolståndet. I Rom hade man glömt myten kring gudinnan, men behållit riten trots att den var obegriplig, menar Dumézil.18
Åkerbrukets gudinna – Ceres Romarna var urprungligen ett åkerbrukade folk och gudinnan Ceres tillhör de allra äldsta gudomligheterna. Hennes namn förekommer i en inskription från 600-talet f.Kr. tillsammans med ordet far, ”mjöl”, vilket visar att hon tidigt var den gudinna som tänktes ge det dagliga brödet. Man vet också att Ceres från äldsta tid hade sina egna flamines i Rom och hon hade också tidigt en offentlig kult på Forum Romanum. Förmodligen var den privata kulten av Ceres betydligt äldre.19 Det finns två teorier om hur hennes namn uppkommit. Enligt den ena är det verbet crescere, ”växa”, som ligger till grund för Ceres.20 Enligt den andra utgår namnet från creare, ”skapa”.21 Ceres står för kornet som gror i jorden och hon är en gudinna som är skild från Tellus som det heter hos Horatius: Tellus, rik på frukter och boskap, ge kronan av ax till gudinnan Ceres!
En av hennes stora fester, Cerealia, firades den 19 april på Circus Maximus, då man band facklor på infångade rävars svansar och sedan lät de dödsförskräckta djuren löpa. När Ovidius beskrev detta 18 19 20 21
Dumézil 1970, 339–339, se även hans Déesses Latines 1956, 9–17. Simon 1991, 43. Simon 1991, 43. Spaeth 1996, 1.
© Författaren och Studentlitteratur
91
8 Gudomar för årstidernas växlingar, för grödan och för handeln
i Fasti visste han inte hur denna rit uppkommit eller vilken funktion den hade och lika litet vet vi i dag. Vidare höll flamen Cerealis, Ceres egen präst, en ceremoni där tolv mindre gudar uppräknades, som var förbundna med jordbruket. Dessa utgör exempel på de av kyrkofadern Augustinus förhånade specialgudarna (s. 44) och de utgör olika moment inom jordbruket. Vervactor hackar sönder marken första gången, Reparator är den första plöjningens gud, Importcitor den tredje och slutgiltiga plöjningens, Insitor såddens, Obarator är guden för överplöjningen av fårorna, Occator för ytbearbetningen av åkerfältet, Saritor för rensandet, Subruncinator lukningens gud, Messor guden för liens duglighet, Convector guden som hämtar in skörden, Conditor utspisningens gud och Promitor tänktes hjälpa dem som distribuerade säden till alla i hushållet eller byn. Ytterligare specialgudar finns uppräknade i Ceres sällskap, men dessa torde sakna alla former av någon egentlig kult.22 Ceres område var inte bara åkrarna och fälten, utan hon hade också kontakter med jorden och underjorden. Detta visades genom en rit som årligen företogs på Forum, där en jordplätt, kallad mundus Cereri öppnades rituellt. Under denna rit upphörde gränserna mellan de levande och de döda. Riten visar bland annat att Ceres kult tillhörde en av de äldsta i Rom.23 Hon är en typisk åkergudinna och står därmed för rikedom och fruktbarhet men som representant för jorden tar hon också emot de döda. Hon beskyddade de gifta kvinnorna och om någon lät skilja sig från sin hustru på lagstridiga grunder måste han donera halva egendomen till Ceres tempel. Hon mottog offer av en sugga vid skördetidens början. Genom inskrifter vet man att kvinnor från de förnämsta familjerna officierade som hennes prästinnor i kulten. Genom en spådom från det sibyllinska oraklet, efter en hungersnöd, blev ett tempel till Ceres, Liber och Libera uppfört 496 f.Kr. Det anordnades ett årligt festspel till dessa gudars ära på Circus Maximus och det kallades för ludi Cereris, ”Ceres spel”. Denna närhet mellan gudinnan och Circus avspeglas i uttrycket panem et circenses, ”bröd och skådespel”. Utgrävningar visar att själva templet låg på den plats där Santa Maria in Cosmedin nu ligger. Denna nya triad 22 Hammond och Scullard 1970, 223–224. 23 Simon 1992, 43.
92
© Författaren och Studentlitteratur
8 Gudomar för årstidernas växlingar, för grödan och för handeln
blev ett komplement till den kapitolinska triaden och ett centrum för plebejerna. Templet var uppfört i grekisk stil och två grekiska konstnärer hade också utsmyckat det. I templet förvarades plebejernas kassakista och här hade folktribunen sin arbetsplats.24 Vid sidan av flamen Cerealis ingick också prästinnor som kom från Syditalien i Ceres kult. Deras kult påminde i hög grad om Thesmophorierna, den grekiska kvinnofest som årligen firades till Demeters ära. De romerska matronorna firade även de Ceres varje år i augusti som liknade den i Eleusis, men Libera tog i Rom rollen som Kore. Kejsarfamiljens kvinnor avbildade sig gärna som Ceres, exempelvis Livia. Under Claudius fick kulten ett uppsving och kejsaren lät sig avbildas som Triptolemos tillsammans med Agrippina på en vagn dragen av ormar, något som visar att kulten till Ceres var påverkad av Demeters mysterier.
Liber Pater och Libera Liber Pater var en fertilitetsgud som firades den 17 mars på en fest som hette Liberalia. Denna dag lämnade också ynglingarna in sin toga praetexta och antog toga virilis. Liberalia firades på Capitolium och som Jupiter själv hade tillnamnet Liber antog man tidigare att guden Liber avspjälkats från denne. Andra menar dock att Jupiter Liber eller Libertas var kopplad till den politiska sfären. De båda gudarna verkar ändå ha haft en del med varandra att göra.25 Till detta kom att de fester där man firade vinet tillkom Jupiter och Venus. Det verkar dock som mycket av festligheterna kom att flyttas över på Liber Pater, som smälte samman med DionysosBacchus. Även den pubertetsrit som sammanknippas med Liber Pater hade grekiska anor från Antesterierna och ingick i de grekiska mysterierna.26 Även Dionysos kallas ”befriaren”, trots att de mörkare sidorna av hans väsen också var välkända av antikens människor. Kanske spelade Bacchanalieskandalen in när Liber Pater kom att knytas till kulten av Jupiter. Man kan kanske i detta se en paral24 Plinius Naturalis Historia. 35.154. 25 Simon 1991, 127. 26 Burkert 1987, 105. © Författaren och Studentlitteratur
93
8 Gudomar för årstidernas växlingar, för grödan och för handeln
lell till att Dionysoskulten i Grekland kom att knytas till Apollo i Delfi, som tänktes utgöra en balans mellan det extatiska och det mer sansade. Vad som talar för en sådan förskjutning var att teaterverksamheten i Rom kom att åberopa Apollo i stället för Dionysos, precis som i Grekland.27 Det finns också en förbindelse mellan Liber Pater som vingud och initiationen av de unga männen. Dessa fick inte före den dag då de antog toga virilis delta i symposier, som egentligen betyder ”att dricka tillsammans”. Liber kom också liksom Dionysos att förvandlas från en skäggig man till en ynglingagestalt. Han var gift med Libera, en gudinna om vilken man vet mycket litet. Hon avbildas på mynt med en vinranka i håret och brukar identifieras med Ariadne, som ju i grekisk mytologi gifte sig med Dionysos, sedan Teseus övergivit henne på Naxos. Till kretsen kring Liber Pater och Libera hörde också Marsyas. Denna var enligt grekisk mytologi en silen, som utmanat Apollo i en musiktävling. Kampen slutade mycket illa för Marsyas som förlorade och dessutom blev flådd levande av guden och därför brukade avbildas som ett skinn som hänger över en gren. I Rom blev han sinnebilden för frihet och därmed anknöt han till den andra betydelsen av Liber, nämligen ”frihet”. Han hade statyer på torgen i flera italiska städer och en stod på Forum Romanum. Marsyas försök att övertrumfa Apollo uppskattades som en form av lustighet och påhitt, som ju vinet gärna bidrar till.28
Consus och Ops Namnet Consus betyder ”den som gömmer sig” och han hör ihop skörden och sådden under hösten. Därmed är han knuten till gudinnan Ceres krets (s. 91) och hennes präster, flamen Cerialis, åberopade honom i sina böner. Consus hade två fester som hette Consualia. Den första firades den 21 augusti efter skörden och här förekom hästkapplöpningar och andra tävlingar, bland annat ett lopp på oxhudar som smorts in med olja. Den andra Consualia ägde rum 27 Simon 1991, 129. 28 Simon 1992, 134.
94
© Författaren och Studentlitteratur
8 Gudomar för årstidernas växlingar, för grödan och för handeln
under den 15 december efter sådden då man tävlade med mulor på Circus Maximus. I närheten av denna hade Consus sitt altare, som under större delen av året var täckt med jord för att påminna om sådden och jorden torkades bara bort vid Consualia. Det var under denna fest som romarna sades ha rövat bort sabinskorna (s. 34 f.).29 Till Consus krets hörde gudinnan Ops, som också kallades Consiva, ”den som sår”, och Opifera, ”den som ger hjälp”. Hon var en agrar gudinna som verkar ha ålderdomliga drag, eftersom hon hade ett litet altare i Regia (s. 18). Hon fick senare ett tempel på Capitolium, där hon avbildades sittande på en tron med sädesax i händerna. Ops hade två fester varav den ena inträffade den 25 augusti och kallade Opiconsalia och den andra firades den 19 december under namnet Opalia.30
Vortumnus eller Volturnus Vortumnus var en mycket gammal gud som också hade med årets växlingar att göra. Detta hörs på namnet eftersom stammen vorti betyder ”vända, förvandla”. Trots att namnet var latinskt, envisades romarna med att anse honom vara en etruskisk gud och många forskare i dag vidhåller detta.31 Etruskerna själva ansåg inte detta och det finns överhuvudtaget mycket få inskrifter med hans namn utanför Rom. Hans tempel kan möjligen styrka detta eftersom det var beläget på Aventinen, där kulter som inte hörde samman med staden Rom placerades under republiken. Å andra sidan hade han en egen flamen vilket skulle tyda på en lång historia i Rom. I vilket fall som helst var han guden som styrde om att årstiderna avlöste varandra. Hösten var dock hans speciella årstid och möjligen fanns det en koppling mellan hans namn Vortumnus och autumnius, ”höst”. I Ovidius Metamorfoser förföljer han ständigt frukternas gudinna Pomona i avsikt att erövra henne utan att lyckas med detta uppsåt.32 Han förvandlade sig till en arbetare, en vinplanterare och en 29 30 31 32
Hammond och Scullard 1970, 286. Hammond och Scullard 1970, 253. Varro Lingva Latina 5.46. Ovidius. Metamorfoser 14.623–771.
© Författaren och Studentlitteratur
95
8 Gudomar för årstidernas växlingar, för grödan och för handeln
som arbetade med skörden men lyckades först när han förvandlat sig till en gammal kvinna. Inte bara som kvinnojägare utan även som gud för växtligheten står Vortumnus Silvanus (s. 98) mycket nära.
Den vilda naturens gudar Om larerna utgjorde hemmets gudar, som beskyddade dess invånare, så fanns det även gudar att vörda och ta sig i akt för ute på fälten och i skogarna. Inte sällan var dessa farliga väsen för kvinnor och barn, som borde stanna i det trygga hemmet. För männen var de ofarliga och inte sällan välvilliga. Dessa gudar uppehöll sig i skogarna och slöt sig inte sällan till boskapshjordarna. De hade speciella kultplatser i heliga lundar ute i naturen. Så gott som alla dessa gudaväsen var manliga till sin natur, men de åtföljdes av nymfer och skogsvarelser som kallades Silvanae, ”skogsjungfrur”. Dessa kan räkna släktskap med dryader, oreader och najader, som befolkade den grekiska mytologin. Silvanae avbildades för det mesta i tretal och man tror därför att de påverkat bilden av de keltiska och germanska modergudinnorna som också avbildades på detta sätt och som kallas matres och matronae.33
Faunus I Rom dyrkades sedan gammalt en herdegud vid namn Faunus som hade ett tempel på Tiberön. Enligt en myttradition var han sonson till Saturnus och den förste kungen i Latium,34 men enligt en annan var Mars hans fader.35 Enligt båda versionerna räknas hackspetten vara hans speciella fågel, vilket anknyter till Mars, som vakade speciellt över detta djur. En tredje variant menar att han var son till Jupiter och trollkvinnan Kirke, som förvandlade männen till svin, 33 Dorcey 1992, 45. 34 Vergilius Aeneiden. 7.45. 35 Dionysios från Halikarnassos. 1.31.
96
© Författaren och Studentlitteratur
8 Gudomar för årstidernas växlingar, för grödan och för handeln
enligt Odysséen. En fjärde version påstår att Faunus var en kung som regerade i Latium, när Aeneas landsteg efter sina irrfärder.36 I vilket fall som helst räknas Faunus till de allra äldsta gudarna i Rom och var knuten till Lupercaliefesten (s. 154) enligt vissa författare som Ovidius37 och Plutarchos.38 Livius å sin sida menar att han skall kallas Inuus39 och det verkar som om hans fest inte skall blandas ihop med Lupercalierna, utan den inträffade två dagar tidigare, det vill säga den 13 februari. Denna förvirring visar hur svårt det är att karakterisera denne gud. Hans namn förekommer i inskrifter samtidigt som det inte finns någon bild som med säkerhet föreställer Faunus. Det verkar överhuvudtaget inte som om ens de samtida antika författarna kunnat hålla isär Faunus, Silvanus, Inuus och Pan. För att göra förvirringen total förekom både Faunus och Silvanus i plural som fauner och silvaner.40 Men det finns en mycket gammal tradition kring Faunus kult i Tor Tignosa, nära Lanuvium. Här hade han mycket tidigt ett orakel, vars historia tycks utgöra de äldsta skikten i romersk religion.41 Faunus hade också ett orakel som verkar ha varit både aktivt och vältaligt.42 I varje fall spelade guden på en syrinx, en panflöjt, precis som sin grekiske kollega Pan. Liksom Pan hade han getter som sina speciella djur och liksom denne var han också en herdegud. Till skillnad från Pan framställdes dock Faunus utan bockhorn, ragg och klövar. I stället avbildades han täckt av ett panterskinn med en krona på huvudet och med en klubba i ena handen och ett dryckeshorn i den andra. En bronsstaty i Faunens hus i Pompeji framställer honom dansande i extas. Faunus tempel fanns utanför Rom i de lantliga miljöer där han vanligen hörde hemma. Ett omtalat tempel låg i Tivoli, där man kunde söka bot för sjukdomar. Den sjuke offrade ett får och sov sedan i dess skinn i templet för att bli botad, vilket kallades incubation. I Rom hade Faunus ett tempel på Tiberön, som troligen hade en liknande funktion.
36 37 38 39 40 41 42
Johns 1982, 48–50. Ovidius Fasti 2:282. Plut. Romulus 21. Livius I, 5. Dorcey 1992, 34–35. Johns 1982, 48–50. Dumézil 1970, 345.
© Författaren och Studentlitteratur
97
8 Gudomar för årstidernas växlingar, för grödan och för handeln
Faunus hörde samman med Fauna, som var ett annat namn för Bona Dea (s. 113). Hon skulle enligt en myt ha varit hans dotter, som han försökt att våldta, men flickan lyckades undkomma. På det hela taget verkar inte Faunus vara någon särskilt trevlig gud, eftersom han kunde ställa till med ganska elaka spratt och visa sig rent hotfull mot människor som vandrade i skogarna. I värsta fall kunde han göra dem långvarigt sjuka eller slå dem med vansinne. Direkt farlig var han för kvinnor som vistades i skogen, men han kunde också hemsöka dem i drömmen som en incubus, en drömdemon, som tänktes avla barn med dem. Trots allt detta hade Faunus en egen fest den 5 december som kallades Faunalia. Festen hade en lantlig karaktär då man åt, drack och dansade. Den finns inte nämnd i de äldsta kalendrarna, men skalden Horatius omtalar den i ett av sina Oden.43
Silvanus – skogarnas gud Även Silvanus höll till i skogen, vilket hans namn anger. Silva betyder nämligen ”skog” och räknades till de platser, där man fick iaktta en viss försiktighet. Det framgår med all tydlighet att Silvanus och hans plats i romersk religion har undervärderats. Han var en folklig gud, vars kult sträckte sig långt tillbaka i tiden och det finns en uppgift om att han haft en helig lund på Capitolium.44 Vergilius framhåller också i Aeneiden Silvanus höga ålder: Gamla pelasgiska45 stammar som först befolkade Latien har åt Silvanus, den gud som hägnar åkrar och boskap, vigt denna lund och även en fest berättar oss ryktet.46
Hans förbindelse med landsbygden kommer fram i Cato den äldres beskrivning av ett offer för Mars och Silvanus för kreaturens hälsa:
43 Horatius Oden 3, 18; Johns 1986, 95. 44 Propertius 4.4.11. 45 Pelasger kallades urinvånarna i Grekland och Italien som bodde där före de indoeuropeiska folkens invandring. 46 Vergilius VIII, 600–603 öv. Björkeson.
98
© Författaren och Studentlitteratur
8 Gudomar för årstidernas växlingar, för grödan och för handeln
Gör ett löfte om offer för boskapen så att de skall vara friska. Ge ett löfte under dagen för var och en av dem till Mars och Silvanus: tre pund vete, fyra och halv pund av sidfläsk, fyra och ett halvt pund av magert kött och tre pint vin. Du kan lägga köttet i ett kärl och vinet i ett annat. En slav eller friboren kan genomföra de heliga riterna. När de heliga riterna har genomförts, ät upp detta på platsen. Under inga omständigheter får kvinnorna var närvarande eller iaktta de heliga riterna. Detta löfte om offer kan genomföras varje år.47
Silvanus grymhet mot kvinnor och barn varnas för i olika skrifter. Varro skildrar en avvärjande rit, som måste iakttas vid barnfödsel. … (Varro) nämner inte desto mindre tre gudar som brukar beskydda kvinnor efter barnafödsel och dessutom Silvanus som kommer om natten för att förfölja dem. Därför går tre män runt huset och den förste hugger på dess trösklar med en yxa, den andre stöter med en mortelstöt och den tredje sopar med en kvast, så att genom dessa tre symboler för åkerbruk blir Silvanus hindrad från att komma in, därför att träd inte huggs ner eller beskärs utan järn, mjöl kan inte malas utan en mortelstöt och kan inte smalas utan en kvast. Genom dessa tre handlingar nämns tre olika gudar: Intercidona som skär av axen, Pilumnus som har hand om kvarnen, Deverra som sköter kvasten. Barnet skyddades från Silvanus genom dessa tre gudomar, men det hjälpte inte alla gånger.48
Andra berättelser om Silvanus fiendskap mot kvinnor visar det sig att han – liksom Faunus – kunde besöka dem i form av en incubus och avla demoner och missfoster med dem. Detta visar att Silvanus inte hade något med hemmet att göra utan att han höll till ute i markerna, där han ibland kunde visa sig hjälpsam mot männen som arbetade där. Han var också de manliga slavarnas speciella beskyddare, vilket förmodligen hade att göra med att det var främst dessa som skötte det tunga arbetet med lantbruk och skogsavverkning. Det finns några spridda myter om Silvanus. Han skulle ha älskat en gosse vid namn Cypressos, men av misstag dödat dennes keldjur som var en hjort. Cypressos dog av sorg på grund av detta och förvandlades till en cypress som sedan blev Silvanus speciella träd. Historien är en variant på Apollos kärlek till gossen Hyakintos som
47 Cato d.ä. De Agri Cultura, 83. 48 Augustinus De civitate Dei 6.9.2. © Författaren och Studentlitteratur
99
8 Gudomar för årstidernas växlingar, för grödan och för handeln
Ovidius berättar om.49 Silvanus beskrivs annars som en gammal och raggig man och kallas dessutom för fader.50 Guden hade som attribut en trädgårdsskära (falx) i sin hand, i bland också en pinjekvist eller en pinjekotte. Till Silvanus hörde också en hund som lojalt satt vid sin herres fötter och tittade upp mot honom. Detta hörde samman med att Silvanus var en skogarnas skyddspatron, herdarnas gud och jaktens gud. Han höll till vid gränserna, men verkade också vara släkt med larer och penater, men han bevakade egendom utanför domus, det vill säga skogen och åkern. Hans blygsamma helgedomar i privathus påminner om husgudarnas helgedomar. Man kan säga att Silvanus innesluter varje tänkbar aspekt av lantliv.51 Inskriptioner som bär Silvanus namn tackar guden för att man blivit frisk från sjukdom och för att man som slav blivit frigiven. Han tycks ha mottagit offer i lundar, men också haft statyer och egna tempel. Till Silvanus tycks man ha offrat olika djur men det finns uppgifter om att han skulle ha föredragit grisar. Horatius nämner att man offrade mjölk till honom, medan Martialis talar om att lammblod stänktes på gudens altare. Förutom slavarna offrade arbetare och hantverkare till Silvanus. Han tycks ha saknat egna präster men det förekom kultgillen av dendroforer, ”trädbärare”, som antyder att guden burits i procession i form av ett avhugget träd,52 framför allt av arbetare och hantverkare ute på landet. Han hade några tempel i Rom, några fler ute på landet men framför allt dyrkades han i lundar. Silvanus kallas också nemorum potens, ”härskaren över lundarna”. Silvanus fick en storhetstid från Trajanus tid till Antoninus Pius, då han upphöjdes till kejsarnas gud. Han framställdes på medaljonger och avbildades bland annat tillsammans med Diana. I detta sammanhang åberopades han som en av förfädernas gudar. Han framstod också hos skalder som Horatius som en av de äktromerska jordbruksgudarna.53 Men Silvanus kom också under denna period att avbildas som jaktens gud och då alltid åtföljd av en hund.
49 50 51 52 53
Ovidius Metamorfoser 10.106. Vergilius Georgica. 2.494; Horatius Oden 3.29; Martialis 10.92. Dorcey 1992, 25–40. Jfr ceremonierna kring guden Attis, Näsström 1990, 58. Horatius 2, 1, 142.
100
© Författaren och Studentlitteratur
8 Gudomar för årstidernas växlingar, för grödan och för handeln
Det verkar som om Silvanus kult kom att överleva religionsskiftet. Han kallades redan under antiken för Sanctus, men detta namn tillkom också andra förkristna gudomligheter. Man kan möjligen spåra en övergång mellan guden Silvanus och den helige Sylvester som verkade i Rom 314–335. I Sydfrankrike finns några intressanta förbindelser mellan guden Silvanus och ett helgon vid namn S:t Silvester liksom St. Guinefort i Sydfrankrike.54
Neptunus Till naturens gudar kan också Neptunus räknas. Han hörde även ihop med handel och sjöfart i Roms senare historia. Hans namn tillhör den indoeuropeiska språkfamiljen och går tillbaka på ett *nept, uttryckt i latinets nepot, ”brorson”, och det norröna nipt, ”kvinnlig släkting”, liksom det moderna ordet nepotism, ”gynnandet av nära släkting”. I Roms mystiska förhistoria berättas att Albanersjön plötsligt bröt fram ur en nästan torrlagd kratersjö under Hundstjärnans tid, det vill säga den 23 juli. När vatten började välla fram över markerna kontaktade man oraklet i Delfi som sade att det måste hejdas och inte nå fram till havet, eftersom denna ström då skulle göra staden Veii ointaglig. Till minne av detta visa beslut firade man sedan årligen festen Neptunalia. Neptunus var således ursprungligen herre över sötvattnet och det var sent i historien som han jämställdes med den grekiske Poseidon, havets mäktige gud. Detta skedde sedan romarna blivit ett sjöfarande folk och framför allt sedan man genom sina erövringar behärskade Medelhavet som ett innanhav. Neptunus hade ett tempel vid Circus Flaminius och mottog offer i form av tjurar. När man placerade Neptunus vid ett lectisternium, det vill säga vid de tillfällen när gudarna tänktes ligga till bords med varandra (s. 53) brukade han placeras bredvid Merkurius och detta tyder på att man insåg vikten av handelssjöfarten. Den romerske Neptunus var dock en betydligt fridfullare figur än den grekiske Poseidon, åtminstone fram till den tid då Vergilius börjar skildra honom som herre över stormarna i Aeneiden. 54 Schmitt 1979, 203ff. © Författaren och Studentlitteratur
101
8 Gudomar för årstidernas växlingar, för grödan och för handeln
Portunus Neptunus hade en ämbetsbroder som skötte om hamnen i Rom och följaktligen kallades Portunus, det vill säga den som sköter om portarna till hamnen. Därför avbildades han med en nyckel i handen och han hade dessutom en egen flamen portunalis, som skulle olja hans vapen. Hans fest som kallades Portunalia firades den 17 augusti och tycks ha haft något med nycklar att göra.55 Portunus hade ett tempel nere vid Tibern, som tidigare tillskrevs Fortuna Virilis (s. 119). Det har bevarats till eftervärlden eftersom det tidigare tjänade som kyrka för Santa Maria Egeziaca.56
Mercurius Hermes motsvarighet i Rom är definitivt mer inriktad på handel, vilket namnet anger. Namnet bygger på mercari, ”att handla”, liksom merx, ”vara”, och han var guden för byteshandeln som försiggick i Rom innan man under republikens mittperiod övergick till pengar. Detta förefaller därför vara en sen konstruktion. Mercurius hade ett tempel vid Cirkus Maximus utanför stadsgränsen och anknutet till vad man kunde kalla köpmannagillen. Templet var i själva verket ett av de äldsta och byggt redan 495 f.Kr. Det tycks ha fungerat som en bank eller börs i Rom. Därmed hör Mercurius samman med kretsen kring Ceres även om han inte direkt utgör någon åkerbruksgud, men väl den med vars hjälp man distribuerade sin skörd och hämtade in kapital. Mercurius attribut var en börs i det äldre Rom medan avbildningar från yngre tid visar Hermes attribut: häroldstaven, reshatten och de bevingade sandalerna. Hur vag denna gestalt är skymtar fram hos Cicero, som ger honom fem olika föräldrar. Mest berömd är Mercurius mor Maia, som inte var densamma som den grekiska gudinnan. Den romerska Maia var en jordgudinna som ursprungligen hörde samman med
55 Scullard 1981, 176. 56 Barton 1989, 70–73; Scullard 1981, 176.
102
© Författaren och Studentlitteratur
8 Gudomar för årstidernas växlingar, för grödan och för handeln
Vulcanus. Dennes präster, flamines Volcanalis, offrade den 1 maj ett svin till gudinnan och det finns också fragment av en bön som inleds med Maia Volcani.57 Mercurius firades den 15 maj av Roms alla köpmän med ett offer av en dräktig sugga och ibland en kalv. Offerdjurens tungor var speciellt helgade åt honom. Vid detta tillfälle renade man sig med vatten som stänktes med lagerkvistar varefter man bekände vilka lurendrejerier man haft för sig i sin yrkesutövning och här förväntades då guden ge sin förlåtelse. Mercurius kom under senantiken tid i Rom att smälta samman med kulten av Anubis, men som vishetsgud kom Mercurius främst att sammanställas med Thoth. Som sådan kom han att under senantiken att fortsätta som Hermes Trismegistos, den hermetiska vishetslära som kom att få stor betydelse under renässansen och romantiken med sina korrespondensläror, framför allt för alkemin.58
57 Simon 1991, 165. 58 Jonas 1963, 41. © Författaren och Studentlitteratur
103
9 Hemmets gudar
Larer och penater – hemmets gudar Larer kallades de gudar som beskyddade hem och familj och de åberopades i de äldsta kulthymnerna, nämligen Arvalbrödernas sång, (s. 144) där man ber dem om hjälp och skydd. I denna hymn talas också om larernas moder, Mater Larum, som är en okänd gudinna som möjligen kan vara den Lara eller Lala, ”pratkvarnen”, som födde tvillingar som hade Merkurius till far.1 Larernas plats var främst inne i hemmen och de kan jämföras med de skandinaviska gårdstomtarna, som också de beskyddade huset och familjen. Följande text ur Plautus komedi Skatten (Aulularia) visar hur husets lar uppträder som intrigmakare: För att ingen skall undra vem jag är skall jag säga det med några få ord: jag är familjelar i detta hus som ni just sett mig komma ut ifrån. Redan i många år har jag ägt och skyddat detta hem åt far och farfar till den som äger det nu. Men farfar anförtrodde mig en guldskatt, hemlig för alla: Mitt i härden grävde han ner den, i det att han bad och bönfallde mig om att vakta den åt honom. Då han som hade anförtrott mig guldet var död, började jag hålla utkik efter om hans son skulle visa mig större vördnad än hans far hade gjort. Men nej, han offrade allt mindre tid på att sköta om mig och gav mig färre tecken på vördnad. Samma sak gjorde jag mot honom; han dog som sin far. Han lämnade efter sig denna son, som nu bor här och är samma surkart som sin far och farfar. Han har en enda dotter. Hon offrar alltid varje dag till mig antingen rökelse eller vin eller något annat. Hon ger mig kransar. För denna hedersbevisning
1
Ovidius Fasti II, 615–616. Han menar att Lara skulle ha varnat sin syster för den alltid lystne Jupiter och guden skulle som hämnd skurit av hennes tunga och sänt henne till dödsriket i Mercurius sällskap. Denne våldtog henne, eftersom hon inte kunde skrika på hjälp. Enligt Frazers kommentarer till Fasti skulle Ovidius själv ha hittat på denna föga uppbyggliga historia.
© Författaren och Studentlitteratur
105
9 Hemmets gudar
har jag låtit hennes far, Euclio, finna skatten här, för att han lättare skall kunna gifta bort henne om han vill. För hon har låtit sig klämmas av en ung man. Han vet väl vem flickan är, som han har klämt, men hon känner honom inte och hon har inte klämt fram till sin far att hon har blivit klämd på.2
I en strof av Ovidius får man också en uppfattning om larernas utseende. De beskrivs som tjocka och små och kallas för ”små vänliga husgudar”. Människorna i Rom upplevde osynliga gränser för sin tillvaro, som dominerades av olika gudomliga väsen. Larernas område utgjordes av hemmet och dess omgivningar i form av välbekanta platser. Seden att tillbe husets lar och ge honom offer tycks gå tillbaka långt i tiden, i varje fall till fyrahundratalet f.Kr. enligt vad ett fynd från Lanuvium visar.3 Varje familj tycktes, som exemplet ovan visar, ha sin egen lar som beskyddade hela hushållet. Det var paterfamilias uppgift att sköta riterna för husguden, vilket innebar dagliga offer i form av kransar eller blommor och mer påkostade gåvor vid speciella tidpunkter, i hopp om att ”denna boning måtte bli en källa till rikedom, välsignelse, lycka och god tur (fortuna)”.4 När man flyttade in i ett nytt hus, var det viktigt att be sin familjelar känna sig välkommen. Varje brud som trädde in i sitt nya hem, måste placera ett litet mynt på sin fot och sedan lägga det på larens altare. Sedan upprepade hon proceduren med ett nytt mynt som hon lade i sin börs, allt för att hushållets kommande ekonomi skulle vara god. När någon dog i familjen, offrades på speciella sätt till familjelaren. Husaltaret kallades lararium och kunde stå i ett hörn av atrium eller utgöras av en nisch. De var vanligen utsmyckade genom målningar som föreställde laren tillsammans med paterfamilias genius, som avbildades som en orm med skägg. Ibland kunde paterfamilias också avbildas som en man, med sitt huvud betäckt av en flik av sin toga, vilket var den rituella dräkten när man skulle förrätta ett offer.5 Larerna var inte bara hemmets gudar utan kunde också finnas på andra platser som vid korsvägar, i områden, städer och tidvis på slagfälten. På landsbygden uppförde man små helgedomar i form 2 3 4 5
Plautus Aulularia 1–17. Schilling s. v. Lares. ER. Plautius Trinummus 40–47. Dowden 1992, 30.
106
© Författaren och Studentlitteratur
9 Hemmets gudar
av torn, compita, åt larerna vid korsvägar som också var gränser mellan ägorna.6 Dessa larer kallades Lares compitales och skulle varje år motta offer från hushållen i form av pannkakor, vanligen i början av januari. Varje lantegendom hade sitt egen helgedom för larerna vid gränsstenarna till grannen. I dessa lät ägaren hänga upp markeringar för dem som bodde inom hans ägor i form av bollar av ull för varje slav i hushållet och dockor av ull för de fria medlemmarna. Man skulle kunna säga att detta utgjorde en primitiv folkräkning.7 Augustus skapade en ny tradition baserad på dessa lantliga larer, som man närmast kan kalla en centralstyrning. Han delade upp Rom i fjorton distrikt och gav vart och ett av dem larer som kallades Lares Augusti eller Genius Augusti vilka fick en särskild festdag den 1 augusti. Ett tempel till dessa larer stod i Compitum Acili och var blygsamt utfört i marmor med reliefer föreställande Aeneas, Caesar och Augustus, kort sagt den augusteiska ideologin.8 Men larerna hade funnits i Rom långt tidigare och hade sin speciella kult den 1 maj. De hade ett åldrigt altare, sacellum Larum, vid den nordvästra gränsstenen (pomerium) vid Palatinen. Larerna hörde samman med hundarna, som ju också vakade över hemmen och som Ovidius säger: pervigilante Lares pervigilantque canes, ”larerna och hundarna vaktar (hemmen)”. Hur man uppfattade kulten till dessa hemmets beskyddare kanske en strof av Tibullus ger en uppfattning om: Beskydda mig förfädernas larer, ni som närde mig när jag som pys sprang omkring vid era fötter och skäms inte över att vara gjord av en gammal stock som fanns i mina anfäders hem. På den tiden hade man fastare tro, när en enkelt utsmyckad trägud var ställd i en ett litet huskapell. Han var förnöjd när någon offrade druvor eller smyckade hans heliga lockar med kransar gjorda av kornax och den vars löften bekräftats lade fram mjölkakor följd av sin lilla dotter som frambar en hel honungskruka.9
6 7 8 9
Det fanns under Plinius tid inte mindre än 265 sådana tempel vid korsvägarna. Plinius Naturalis Historia 3, 66. Se Frazers kommentar till Ovidius Fasti, s. 455; Dumézil 1970, 340–344; även Cicero De Legibus 2.19.12. Se avsnittet om numen i kapitel 1. Beard e.a. 1999, 185–186. Tibullus 1.10.15–24.
© Författaren och Studentlitteratur
107
9 Hemmets gudar
Alla larer var dock inte framställda av gamla stockar, utan från kejsartiden finner man avbildningar av unga larer i kort tunika och dryckeshorn i hand, inte sällan dansande. Kejsar Theodosius som år 391 e.Kr.gjorde kristendomen till statsreligion, förbjöd kulten med dessa ord: ”ingen må ära laren genom att tända upp eld eller genom att utgjuta vin eller penaterna genom att bränna rökelse, tända lampor eller hänga upp kransar.” Penaterna var samlingsnamnet på de husgudar som Aeneas enligt traditionen räddade ur det brinnande Troja och som sedan vårdades som stadens beskyddare.10 På reliefen föreställande Aeneas på Ara Pacis syns dessa penater i ett litet hus uppe i vänstra hörnet, där de bevakar hans offer. De förvarades sedermera i penus, ”skafferiet”, i Vestas tempel och har därifrån fått sina namn. Penaterna mottog offer särskilt på Saturnalierna den 17 december. Penaterna avbildas även de som två unga män, ibland sittande med spjut i handen som Dionysios från Halikarnassos såg dem. Han kallar dem enligt traditionen för trojanska gudar.11 Även dessa var husgudar och när man i modern svenska säger att man ”tar sina pinaler och går”, menar man egentligen att man flyttar ut med sina penater, sina husgudar. Till skillnad från de personifierade gudarna tycks larer och penaterna spelat en viktig roll i romarnas privata religionsutövning och exemplet från Plautius komedi visar ju deras goda sidor. Betydligt mindre trevliga var manerna, ”de bortgångnas själar”. Namnet betydde ”de goda” och var avsett som smicker. Manerna var nämligen de avlidnas andar, som delades in i lemures,12 goda andar, eller larvae,13 onda andar, spöken. De återkommer på gravskrifter som initialerna D. M. vilket uttyds som Dis Manibus, ”till de avlidnas andar”. Manerna tänktes stå i förbindelse med Tellus, Moder Jord, eftersom jorden mottog de döda. Lemurerna firades under festen lemuria den 9, 11 och 13 maj, vilket var en fest för de döda. Medan Parentalia, Feralia och Caristia var stillsamma tillställningar i vördnad för förfädernas andar, var Lemuria en vida mer skräckfylld fest då de dödas andar vandrade runt och måste blidkas, emedan de hotade de levande. Ovidius
10 11 12 13
Dionysios från Halikarnassos. 1.57.1. Dionysios från Halikarnassos. 1.68.1. Har givit namn åt en halvapa som finns på Madagaskar. Linné gav detta namn till en av insekternas utvecklingsfaser.
108
© Författaren och Studentlitteratur
9 Hemmets gudar
menar att lemurerna har något med Remus att göra, eftersom dennes våldsamma död måste försonas. Remus skulle ha stått upp ur graven och klagat bittert över sitt öde till fosterföräldrarna Faustulus och Acca Larentia. De skulle då ha berättat detta för Romulus som givit sitt offer en minneshögtid ”för döda anfäder”, som han kallade Remuria. Detta skall sedan ha förvanskats till Lemuria.14
14 Ovidius Fasti 599–600; se även Scullard 1984, 118. © Författaren och Studentlitteratur
109
10 Kvinnornas gudinnor
Kvinnan i religionen Kvinnligheten markeras med olika symboler i religionshistorien. Ofta har dessa med en födande och närande funktion att göra och uttrycks genom livmoder, bröst, mjölk eller genom att jorden framställs som en moder. Men månen spelar också en stor roll i detta sammanhang inte minst genom att den tänks påverka kvinnans menstruation, som ett konkret tecken på fruktsamhet. Jord, men också vatten, uppfattas som symboler för kvinnan och fruktbarheten. Fostervattnet jämställs med urhavet eller det vatten som människan också måste passera när hon lämnar jordelivet. I grekisk mytologi markerades detta med floder som Styx och Acheron som den döde skulle passera, men även med Lethe, det glömskans vatten som dracks av de döda innan de gick vidare till nya existenser.1 Inte bara naturfenomen förbinds med det som man uppfattade som kvinnligt, utan även matlagning, bakning, vävning och krukmakeri. Alla dessa bar på starka symbolvärden i religiösa sammanhang. Inte minst ceremonierna kring bröllopet och brudens möte med brudgummen hör hit, något som ännu poängterades starkt i mysteriereligionerna och förmodligen också i kristendomen.2 Det kvinnliga framställs inte alltid som positivt och livsbejakande. Döden framställs i många sammanhang som en kvinna eller
1 2
Platon Staten. 10.620. Baring och Crawford 1991, 597.Brudmystiken är framträdande i judendomen där Sabbaten utgör bruden, vars ankomst väntas till hemmet. Den här bilden togs sedan upp av den kristna kyrkan där emellertid Jesus utgör brudgummen och församlingen bruden, inte sällan representerad av Maria, vilket kan verka förvirrande för en utomstående. Huruvida denna sida av brudmystiken är ett arv av antikens mysteriereligioner är en fråga som är öppen för diskussion.
© Författaren och Studentlitteratur
111
10 Kvinnornas gudinnor
också utgör hon, genom sitt födande, den som bringar döden in i världen. Sirener och andra kvinnliga förförare kunde locka männen i fördärvet och den trehövdade Hekate var en fruktad gudinna som anförde häxornas skara. Vid Hades sida hade Persefone rollen som dödsgudinnan som krävde sina offer. Många olika teman manifesteras i kvinnan och det kvinnligas roll i religionen, som födelse, växande, död och förintelse. Olika kulturer har betonat olika sidor, vissa de mer konkreta, andra de abstrakta. Det kvinnliga kan uppfattas som ett segment i en patriarkal struktur eller som en central och genomgripande makt i samhället, men det kan också balansera manliga strukturer. Något allmänt och universellt om det kvinnligas roll i religionen kan därför inte konstrueras, utan varje symbol, myt eller rit måste studeras i sin kontext. Detta gäller också kvinnan i den romerska religionen. Hon finns ju med som mytisk symbol i skapelseberättelsen som varginnan som ger tvillingarna mjölk och sedan som Acca Larentia som fortsätter den närande funktionen. Kanske var det rent av så att dessa båda kvinnliga väsen representerade en och samma person? Olika myter bär förstås i ett större sammanhang för att man skall kunna sätta likhetstecken dem emellan eftersom lupa, ”varginna”, också hade betydelsen ”prostituerad”. Acca Larentia skall enligt en annan myt ha varit en sådan och besökt Mars tempel och där blivit välsignad av guden, kanske rent av med tvillingarna Romulus och Remus, en historia som sedan försvunnit till förmån för den om Rhea Silvia.3 De kvinnoliv som man annars möter i den romerska sagohistorien är raka motsatsen – nämligen de kyska och jungfruliga. Lucretia tog sitt liv sedan hon blivit våldtagen av Sextus Tarquinius och Verginia dödades av sin fader när hennes jungfrulighet och hans ära hotades. Båda dessa kvinnors kroppar ställdes ut på Forum Romanum och det berättas om den sistnämnda att matronor och jungfrur sprang ut ur husen och begrät hennes öde. En del kastade blommor och girlanger på båren, andra leksaker och andra åter lockar av sitt hår, som de skurit av.4 Detta var idealet, men verkligheten för kvinnor i Rom var lyckligtvis en annan. De deltog allmänt i det religiösa livet med några undantag, nämligen det allmänna offret till Herkules på Ara Maxima 3 4
Balsdon 1962, 22. Dionysios från Halikarnassos. 11,39,6; Balsdon 1962, 28–29.
112
© Författaren och Studentlitteratur
10 Kvinnornas gudinnor
och de riter som riktade sig till gudar som Silvanus och Faunus. Å andra sidan fanns det kulter som män var förbjudna att delta i och en sådan var kulten av Bona Dea, den goda gudinnan.
Bona Dea – den goda gudinnan År 62–61 f.Kr. inträffade en skandal i Rom, när det blev uppenbart att en man hade deltagit förklädd i Bona Deas hemliga ceremonier som bara var öppna för kvinnor. Det var inte vem som helst utan Publius Clodius Pulcher som tillhörde den allra högsta aristokratin och helgerånet – ty det betraktades som ett sådant – ägde rum i Julius Caesars eget hus. Dennes hustru Pompeja misstänktes dessutom för att ha ett förhållande med brottslingen, vilket ledde till att Caesar, som till råga på allt just då tjänstgjorde som Pontifex Maximus, skilde sig från henne med de berömda orden: ”Caesars hustru får inte ens misstänkas!”5 Clodius Pulcher var dessutom en svuren fiende till Cicero och dennes brev till vännen Atticus speglar vidden av skandalen: Jag förväntar mig att du har hört att när statens offer skulle äga rum i Caesars hem slapp en man utklädd till kvinna in – och det efter att vestalerna hade repeterat inför offret. Saken togs upp i senaten av Q. Cornificus (han var den som satte igång det hela – om du tror att det var en av oss). Vad som sedan hände var att senaten röstade för att remittera frågan tillbaka till vestalerna och till pontificerna, vilka bestämde att det var ett helgerån. Efter detta lade konsulerna ett lagförslag enligt senatens beslut (om en tribunal för att pröva helgerånet).6
Visserligen kan man invända att historien visar hur maktspelet i Rom gick till vid den här tiden och att Cicero och hans anhängare var angelägna om att krossa Clodius Pulchers karriär, men brevet och hela processen speglar dock vilken betydelse man lade vid det inträffade.7
5 6 7
Plutarkos Caesar 10.6. Cicero Brev till Atticus 1,3,3. (Letters). Beard e.a. 129–130.
© Författaren och Studentlitteratur
113
10 Kvinnornas gudinnor
Vem var då denna Bona Dea, den goda gudinna, på vars fest skandalen inträffade? Enligt en uppgift skulle hon under namnet Damia ha kommit till Rom från Tarentum på 200- till 300-talet f.Kr. och hon var en fruktbarhetsgudinna som dyrkades uteslutande av kvinnorna. Hon hade ett tempel på Aventinen, men en viss del av hennes kult ägde som synes rum i privata sammanhang. Hennes kult var hemlig, men man vet att rummen dekorerades med vinlöv och man offrade ett svin till henne. Det offrades också vin till Bona Dea, som kallades ”mjölk” och som förmodligen dracks av deltagarna.8 Skalden Juvenalis ger en inblick i ceremonin som nog inte skall tas på allvar, men som kan ses som ett vittnesmål om hur männen tänkte sig att det gick till på denna kvinnofest: Bona Deas riter är hemliga – och ökända: flöjterna får deras höfter att vagga och Priapus menader sveps i väg av hornets toner, lika mycket som av vinet; i extasen skakar de sitt hår. Hur häftigt brinner de inte av passion för att bli påsatta. Hur ropar de inte i sin smärtsamma åtrå! Vilken stor ström av oblandat vin som dränker deras druckna lår! Saufeia sliter av kransen för att tävla med fnasket och tar priset med ett arsel som kan röra sig. Men också hon måste beundra Medullinas nätta rytm – vars rumpa alltid mal på. Priset stannar hos damerna – deras talang är lika fin som deras börd. Och det är ingen låtsaslek; allting görs på riktigt – tillräckligt för att inge hetta i stackars gamle Priamos och till och med i Nestors ballar. De här har verkligen fått klådan och släpper den inte: de är kvinnor helt enkelt. Så från varje hörn av deras lya ropas det: ”Nu är rätta tiden – ta in pojkarna!” Kanske älskaren sover – då säger hon till en annan att ta av sig rocken och skynda på. Om det inte är någon fart på pojkvännerna, då kallar man på slavarna. Och om det inte är något hopp om slavarna – då betalar man vattenbäraren för att komma. Om man inte hittar honom och det verkligen inte finns några män, så förlorar de inte ett ögonblick att i stället få tag i en åsna och stoppa in dess lem. O kan inte våra gamla ceremonier och våra offentliga ritualer vara fria från dessa dåligheter! Men varje Mor och varje Indier vet vem den där lut-flickan9 var, som hade med sig en kuk större än Caesars tal mot Cato till den plats där till och med mössen är så medvetna om sina ballar att de skuttar iväg; där varje bild som visar det motsatta könet har täckts över.10
8 Scullard 1984, 200. 9 Här avses Clodius Pulcher. 10 Juvenalis Satirer 6.314–41 efter Beard s. 355.
114
© Författaren och Studentlitteratur
10 Kvinnornas gudinnor
Troligen har Bona Deas hemliga riter satt skaldens fantasi i rörelse eftersom det inte finns andra belägg för sexuella utsvävningar av något slag. Möjligen har kvinnornas vindrickande inspirerat skalden till denna satir; kvinnorna hade annars inte rätt att dricka vin i det offentliga livet. Skalden Juvenalis dikter var för övrigt notoriskt kvinnofientliga. Däremot förekom musik och dans framför gudinnans bild och de heliga ormarna, som annars fanns i templet, hade fått följa med på festen.11 Däremot var festlokalen inte smyckad med myrten, eftersom en myt berättar att guden Faunus (s. 96) hade slagit sin hustru Fauna till döds med en myrtenkvist, sedan hon i smyg druckit ur ett krus med vin. Han hade ångrat sin handling och som en gärd av aktning därför förvandlat den döda till Bona Dea, ”den goda gudinnan”. Därför var myrten förbjuden i templet och vin skulle kallas ”mjölk”, lyder förklaringen.12 En annan teori om Bona Dea menar att kulten är besläktad med den kring den grekiska gudinnan Demeter. Även i denna gudinnas kult utövade fadern, som var Zeus, våld mot sin dotter, Kore. Men kulten av Demeter utgjorde ingen exklusiv kvinnorit, samtidigt som dess kärna var ett mysterium i vilket människor invigdes i hemliga och märkliga riter.13 Det finns en annan uppgift som snarare hellre talar för sambandet med Fauna, som bar tillnamnet Fauna Fatui, ”ödets Fauna”, som också hade ett berömt orakel. Även Bona Dea tillskrivs nämligen en profetia, som är historiskt belagd. År 63 f.Kr. när man firade den årliga högtiden i konsulns hus flammade en eld upp på altaret av sig själv – ett sällsamt järtecken. Detta tog konsuln, som inte var någon annan än Cicero, som intäkt på att hans anklagelser mot Catilina var korrekta, i varje fall begagnade han sig av detta tecken. Catilina, en politiker av patricisk börd hade nämligen på olaglig väg sökt tillvälla sig makten.14 Bona Dea, den goda gudinnan i kvinnornas religion, tycks även ha haft sitt finger med i den romerska politiken på toppnivå.
11 12 13 14
Boëls-Janssen 1993, 433. Boëls-Janssen 1991, 441–442. Boëls-Janssen 1991, 441–442. Piccaluga 1964, 195–237.
© Författaren och Studentlitteratur
115
10 Kvinnornas gudinnor
Diana Kulten av Diana hör hemma på hela den appeninska halvön och tros ha kommit med de invandrande italiska stammarna. Namnet tycks höra samman med dium, ”himmel”, vilket ingår i andra gudanamn som Dius Fidius och Dea Dia och även den grekiska Dione, hustru till Zeus. Andra varianter av namnet var Iana, Deana, Deviana och Diuiana. Hon tycks höra samman med fullmånen och hennes stora fest ägde rum den 13 augusti. En av Dianas tidigaste kultorter var Aricia söder om Rom vid en kratersjö i en skog och här kallades hon Diana Nemorensis. Hennes präst kallades Rex Nemorensis och hade tillträtt sitt ämbete genom att döda sin föregångare. Sedan fick han själv sitta i Dianas lund och vänta på att hans efterträdare skulle göra detsamma med honom. Mordet skulle dessutom utföras med en gren från ett speciellt träd i den heliga lunden. Detta var ett tillfälle för slavar och fattiga fria att tillträda en hög prästerlig tjänst och verkar har varit en attraktiv syssla, trots att den saknade vad man i dag skulle kalla pensionsavgång.15 Lunden vid Nemi var nämligen en asyl för förrymda slavar som kallades hjortar. Hjorten var ett av Dianas heliga djur, men varifrån seden att döda den som kallades Rex Nemorensis härstammade, vet man inte. Troligen går den långt tillbaka i tiden.16 I denna lund fanns en källa tillägnad Egeria, men om hon var densamma som Numas gudinna vet man inte. Källa var centrum för en kvinnokult, där havande kvinnor offrade för en lycklig nedkomst och barnlösa sände önskningar om att bli med barn.17 Man har grävt ut föremål som har lämnats i lunden som votivgåvor i form av manliga och kvinnliga organ eller statyetter av ammande kvinnor.18 I Rom hade Diana en stor helgedom på Aventinen. Denna skulle vara byggd av Servius Tullius på 500-talet f.Kr., men var troligen av yngre datum. Det fanns också ett par mindre tempel byggda innanför pomerium. Men det tempel som gjorde sig mest namnkunnigt,
15 Suetonius Kejsarbiografier 2001, 211. Till Caligulas uppräknade illdåd hörde att han lejde en stark man att göra slut på Rex Nemorensis som han tyckte suttit på ämbetet för länge. 16 Simon 1991, 52. 17 Ovidius 3.269. 18 Dumézil 1970, 408.
116
© Författaren och Studentlitteratur
10 Kvinnornas gudinnor
var det som låg på Aventinen. Här beskyddade hon kvinnorna och den 13 augusti tvättade de sitt hår här och kammade ut det. Här fanns en källa som var uppkallad efter den Egeria som åberopades i Aricia, vilket troligen var ett övertagande av kulten.19 Dianas tempel låg i närheten av det nuvarande Santa Prisca på den kulle som kallades Clivius och ibland Colle Diana. Hornen av en ko hängde på templets framsida och anknyter till en legend som Livius berättar. Kon som var ovanligt stor och vacker skulle offras av en sabinare, men den romerske prästen befallde honom att gå ner till Tibern för att rena sina händer före offret. Under tiden offrade han själv kon, eftersom ett orakel hade spått att den stad, vars medborgare genomförde offret av kon, skulle bli den ledande på den italiska halvön.20 Dianas tempel låg ganska nära Ceres tempel och anknöt till Aventinen som ett område för plebejerna. Den 13 augusti var också en festdag för slavarna som denna dag gavs ledigt och templet hade tradition som asyl för förrymda slavar, vilket ju också var fallet med lunden i Aricia.21 Diana avbildades ofta i tre gestalter som man kan finna på mynt. Hon kan uppträda med båge, som månen och framför fem träd som mycket väl kan vara den heliga lunden i Aricia.22 Den tregestaltade Diana förekommer också som väggmålning i Livias villa. Augustus identifierade sig gärna med Apollo och även Diana fick i egenskap av syster till denne sin tribut av den kejserliga familjen. Det hjälpte väl också till att Augustus moder Atia härstammade från Aricia.23 Diana var kvinnorna behjälplig i barnafödande och också vid sidan av Juno Lucina barnmorskan bland gudarna. Diana beskyddade de havande kvinnorna såväl i Nemi som i templet på Aventinen. Hennes identitet som månen gjorde att hennes huvudsakliga högtid inföll vid fullmånen. Däremot är knappast denna uppgift inlånad från den grekiska kulturkretsen utan anknyter i högsta grad till månsymboliken, i och med att månen står som symbol för kvinnan under hennes fruktsamma ålder.24 19 20 21 22 23 24
Enligt Wissova rörde det sig om ett övertagande av kulten i Aricia. Wissova 250. Livius, I, 45. Scullard 1984, 174. Beard e.a. 1998, 15. Suetonius Kejsarbiografier 2002, 73–74. Boëls-Jansen 1993, 417–420.
© Författaren och Studentlitteratur
117
10 Kvinnornas gudinnor
Fru Fortuna Lyckans eller slumpens gudinna åberopas även i dag som fru Fortuna. Hon avbildas i Livias villa på Palatinen med en hög huvudbonad och med ett stort ymnighetshorn i famnen. Framför henne ber en man om hennes nåd. Hon kan också avbildas med ett roder i handen. Vid Forum Boarum låg hennes tempel i par med Mater Matutas och Fortunas tempel skall vara byggt på 500-talet f.Kr. och haft stora utsmyckningar på taket. Fortuna betyder ”öde” och hon hade flera tempel i Rom. Fortuna uppenbarade sig i många skepnader och den mest berömda statyn var av hög ålder och grovt tillyxad, något som också omtalas av Dionysios från Halikarnassos i hans beskrivning av det gamla Rom. Enligt Dionysios föreställde statyn inte Fortuna utan det var en trästock med arkaiska drag som kunde föreställa någon av de äldsta kungarna, troligen Servius Tullius (s. 81). Han upplyser också om att denna bild överlevt branden 213 f.Kr. när allting annat lades i aska.25 Dagen för Fortunas fest är känd. Den inträffade den 11 juni, samma dag som Mater Matutas fest. Detta var under de dagar under året då äktenskap var förbjudna, eftersom praktiskt taget hela juni omfattades av nefasti. Denna sammanföll också med Flamincia Dialis ”sorg” under vilken hon inte hade samlag med sin make. ”Sorgen” varade till dess att städningen av Vestahelgedomen var över vid fullmånen den 15 juni. Mitt i denna ödesdigra period inträffade således Fortunas stora fest.26 Fortuna dyrkades under flera tillnamn och ett av dem var Fortuna Virgo. Hennes tempel var, enligt uppgift av Plutarchos, beläget på Palatinen, inte så långt från Fortunas tempel på Forum Boarum, vilket skapade förvirring redan under antiken. Förmodligen var det i detta tempel som flickorna offrade sina barnkläder och klädde sig i en vuxens kläder, vilket markerade övergången från puella, ”flicka”, till virgo, ”ung kvinna, jungfru”.27 Fortuna kunde också dyrkas i sin moderliga aspekt och hade ett tempel utanför Rom på Via Latina. Dess ursprung var länkat till 25 Dionysios från Halikarnassos 4.40.7. 26 Boëls-Jansen 1993, 358–359. 27 Boëls-Jansen 1993, 55–59.
118
© Författaren och Studentlitteratur
10 Kvinnornas gudinnor
berättelsen om Coriolanus, vars hustru och döttrar förmådde honom att inte anfalla Rom.28 Därför fick de detta tempel och gav också gudinnan en andra staty i templet, som dessutom tilltalat dem med orden ”Ni har handlat enligt den heliga lagen, kvinnor, genom att ge mig ett tempel”!29 Kvinnorna rådgjorde med prästerna om denna uppmaning och beslöt att endast kvinnor som varit gifta en gång (univira) fick tillträde till templet. Kvinnor som var gifta en andra gång hade ju antingen skilt sig eller blivit änkor, vilket inte stämde med Fortunas egenskaper. Ytterligare en aspekt av Fortuna, Fortuna Virilis, firades den 1 april samtidigt med festen Veneralia till Venus Verticordias ära, ”hon som vänder hjärtat”. Troligen var det så att matronorna firade Venus, medan kvinnor från lägre samhällsklasser vände sig till Fortuna Virilis. Kulten verkar vara av äldre datum och tycks successivt ha försvunnit eftersom den saknas i de senare källorna.30 Det fanns också en fest till Fors Fortuna, chansens gudinna. Denna fest inträffade den 24 juni och var en bullersam historia. Folket strömmade till från olika håll bland annat över Tibern i segelbåtar. Fors Fortunas tempel låg i nuvarande Trastevere.31 Fors Fortuna hyllades med grönsaker och blommor och högtidlig lovprisning. Dagen sammanföll med sommarsolståndet och festen var för vanligt folk och slavar. Det gick, som Ovidius beskriver i Fasti, livligt till och kommersen av blommor och grönsaker flödade. När grönsaks- och blomsterhandlarna sålt slut på sitt lager uppstämde de en hyllning till Fors Fortuna.32 Även slavarna gladdes denna dag och firade Fortuna, som gynnat Servius Tullius, kungen som föddes som slav.33
Venus Venus namn betyder ”behag, förförelse” och är släkt med andra indoeuropeiska språk, som sanskrits vanah, ”vällust”, och de forn28 Kultgrundningsmyten har diskuterats av olika forskare som Dumézil i Mythe et epopée, 248–252 och Gagé i Matronalia, 48–63. För en sammanfattande diskussion, se Boëls-Janssen 1993, 374–375. 29 Dionysios från Halikarnassos 8.55. 30 Boëls-Janssen 321ff. 31 Scullard 1984, 155. 32 Scullard 1984, 156. 33 Ovidius Fasti 6.773f. © Författaren och Studentlitteratur
119
10 Kvinnornas gudinnor
skandinaviska fruktbarhetsgudar som kallades vaner, till vilka bland andra Freyja räknades. Venus roll i den trojanska myten betonades i Rom, men fick en mer religiös betydelse i termen venia deum, ”gudarnas gunstling”, som användes om en person som lyckas med det mesta. Caesar som räknade släktskap med gudinnan, ansåg sig vara en sådan person. Under de puniska krigen hade kulten av Venus kommit till Rom via Afrodite Eryx, vars tempelberg på Sicilien erövrades av romarna. Hon fick ett tempel utanför stadsportarna nära de Collinska portarna som invigdes den 23 april 181 f.Kr., vilket också blev en festdag till gudinnan som kallades Vinalia Priora (festen till den andra Vinalia, Vinalia Rustica, inföll den 19 augusti). Denna dag offrades förra årets vin till Jupiter i form av ett libationsoffer och sedan provsmakade man detta.34 Venus hade också andra tempel i Rom. Venus Obsequens tempel byggdes vid Circus Maximus 295 f.Kr., och detta var hennes äldsta tempel i Rom.35 Fabius Maximus med tillnamnet Cunctator, ”dröjaren”, invigde ett tempel till Venus Erucina på Capitolium nära Jupitertemplet år 215 f.Kr. Vinalia var den dag då de prostituerade hyllade kärleksgudinnan. Fältherren Pompejus dyrkade speciellt Venus och när han byggde sin teater i närheten av det nuvarande Campo di Fiori, lät han också resa ett tempel över Venus Victrix, den Venus som ger segrar. Venus var på det hela taget en populär gudinna, vilket inte minst den juliska ätten bidrog till. Julius Caesar hyllade gudinnan som sin anmoder genom att bygga henne ett tempel kallat Venus Genetrix år 50 f.Kr. och här fanns en kultstaty av henne. Ett annat tempel låg vid Cloaca Maximas utlopp, och kallades Venus Cloacina, något som kyrkofäderna förargade sig mycket över. Venus kom också att dyrkas i hemmen tillsammans med sin älskare Mars. Venus hade plats i krigsgudens tempel i Rom, som i Mars Ultors tempel, och i Pantheon fanns hon också uppställd vid dennes sida.
34 Plinius Naturalis Historia. 18.283. 35 Livius 10.31.9.
120
© Författaren och Studentlitteratur
11 Bleka dödens minut
Tellus – Moder Jord I många religioner framstår Jorden som en urmoder som framfött allt levande men samtidigt kräver det tillbaka i sin famn. I det antika Grekland kallades hon Gaia, medan romarna benämnde henne Tellus. Man har försökt att dra likhetstecken mellan denna jordgudinna och Ceres, men det finns alltför många skillnader i kulterna för att detta skall låta sig göras. Vad Tellus betyder vet man inte, men gudomen hade inte bara med den synliga jorden att göra. När fältherren Decius Mus före ett fältslag vigde sitt liv till underjordens makter för att hans armé skulle vinna striden, överlämnade han sig till Manibus Tellurique, ”Manerna och Tellus”, vilket skulle tyda på ett samband mellan jordgudinnan och de underjordens makter som manerna representerar. Troligen anropade han dessa makter genom att med handen beröra marken. Till Tellus offrades dräktiga djur, exempelvis kor, under den högtid som kallades Fordicia (s. 40), men också svin. Hon kopplades ofta samman med Vestas riter, men var trots allt en självständig gudomlighet. Ofta kom hon att symbolisera landet, men också de olika årstiderna som räknades som hennes barn. I senantiken kom hon därför att kopplas samman med Aion, tidens gud, som uppenbarar sig omgiven av djurkretsen.
Dis pater och Proserpina Norra delen av Marsfältet kallades Tarentum och var tillägnad Dis Pater som var den romerske motsvarigheten till Hades. Här firades tre nattliga ceremonier med offer till Dis Pater och hans hustru, Pro© Författaren och Studentlitteratur
121
11 Bleka dödens minut
serpina, som var den romerska varianten av Persefone. Dödsrikets härskare var naturligtvis en gud som ingav fasa och därför måste han smickras genom att kallas den Rike Fadern. Någon kult i större omfattning hade inte Dis Pater, men han åkallades årligen när man den 24 augusti grävde upp den öppna jordplätt som kallades Ceres fält. Proserpina knöts till kulten av Ceres, men långt ifrån på samma sätt som i Demeters och Kores kultdrama i Eleusis i Grekland. Proserpina hade däremot betydelse på annat håll, nämligen i fråga om den orfiska religionen som var utbredd i Syditalien. Där kom dödens härskarinna att ingå i ett mysteriesammanhang som mer liknar det grekiska, även om Proserpina här var mer självständig till sin karaktär. Som ett personifierat gudaväsen framstår Orcus, som var ett annat namn för dödsriket. Begravningarna hade en speciell gudinna som hette Libitina. Till Dis Paters och Proserpinas gestalter hör den märkliga historien om hur deras altare skulle ha grävts fram i ett hörn av Marsfältet under 500-talet f.Kr. Här förrättade man offer vid de tillfällen då man firade ludi Saeculares, fester som skulle firas varje sekel och som bland annat ägde rum 17 e.Kr., under Augustus regering. Altaret täcktes under mellantiden av jord och återfanns i slutet av 1800talet e.Kr. under Corso Victor Emanuele.1
Begravningsriter Hos det romerska folket fanns en övertygad tro på livet efter detta, även om det förekom skeptiska tankegångar i exempelvis de epikureiska kretsarna, som utgjorde filosofin på modet vid vår tideräknings början. Epikuréerna var högt bildade män vars tankar gått till eftervärlden i litterär form och har fått många att förledas tro att romare i allmänhet saknade föreställningar om hur livet efter detta gestaltade sig. Snarare hade allmänheten en väl grundad tro på att livet fortsatte på andra sidan graven.2
1 2
Nash 1962, 57. Toynbee 1971, 34.
122
© Författaren och Studentlitteratur
11 Bleka dödens minut
Döden uppfattades inte som människors privata angelägenhet, bland annat därför att den enligt antik uppfattning vållade orenhet i samhället. Därför skulle dess intrång motverkas på olika sätt, framför allt genom begravningsriterna, men också genom offer och andra ceremonier. Inte heller upphävde döden klasskillnader, utan var snarare ett tillfälle att visa upp familjens sociala status och rikedom och att åberopa avlidna förfäders bedrifter. Som Ingemark och Gerding visar i Liv och död i det antika Rom var gravmonument mycket viktiga för exempelvis frigivna slavar som uppnått rikedom, men som saknat social status i jordelivet.3 När döden var nära förestående samlades släkt och vänner kring den döendes bädd för stöd och tröst. Den närmast anhörige gav den sista kyssen för att fånga själen, som man trodde lämnade kroppen vid det sista andetaget. Denne slöt också den dödes ögon och övriga anhöriga ropade hans eller hennes namn i sorg, något som upprepades fram till själva begravningsriten. Kroppen lades därefter på marken och tvättades och smordes. Den döde kläddes och fick en krans om huvudet och ett mynt i munnen. Liket lades sedan i en stor säng med fötterna ut mot dörren. Man hyrde gråterskor och grät själv med dessa fram till begravningsdagen. Om det var en rik person kunde kroppen ligga på denna lit-de-parade i sju dagar, medan begravningsentreprenörerna förberedde ceremonin.4 En viktig rit var att göra en dödsmask av den avlidne. Man göt vax på den dödes ansikte och utformade sedan en mask som målades som ett ansikte. Maskerna förvarades i atrium och togs fram vid olika fester och högtider. Tanken var att de avlidna fortfarande tillhörde familjen och skulle delta i gemenskapen. Även här tycktes det finnas en klasskillnad, eftersom bruket av dödsmasker förbehölls de förnämsta släkterna.5 Maskerna bars i begravningståget av anhöriga eller skådespelare och därmed deltog även släktens avlidna medlemmar i ceremonierna liksom de levande. Liktågen drog genom staden till begravningsplatsen och gällde det överklassen kunde man ta vägen över Forum där någon höll ett tal till den döde från rostra, talarstolen.6
3 4 5 6
Ingemark och Gerding 2000, 187. Toynbee 1971, 34–35. Ingemark och Gerding 2000, 198. Ingemark och Gerding 2000, 198–199.
© Författaren och Studentlitteratur
123
11 Bleka dödens minut
Fattigt folk fördes vanligen på en billig bår till närmaste begravnings- eller bränningsplats. Enligt de romerska författarna skulle de äldsta romarna ha tillämpat jordbegravning.7 Utgrävningar av de äldsta begravningsplatserna vid Forum Romanum har dock visat ett blandat gravskick mellan jordbegravning och kremering. Även De tolv tavlornas lag innehåller samma upplysning.8 Det verkar snarare som vissa familjer föredrog jordbegravning, som Cornelius familj Cornelierna, vilket noteras när Cornelius Sulla som den förste i sin släkt kremerades. Kremering hade också tidig blivit den begravningsform som kommit att dominera i staden Rom från 400-talet f.Kr. När Tacitus, som verkade 500 år senare, beskriver den kallas den romanus mos, ”romersk sed”.9 Redan under hans tid nådde en tredje typ av ritual till Rom, nämligen balsamering. Balsamering skall ha tillämpats vid Poppeas begravning år 65 e.Kr. Vid själva graven offrades en sugga och de anhöriga kastade en näve jord över graven. Däremot förekom sällan gravgåvor. Begravningsplatsen låg utanför pomerium, eftersom döden och dess orenhet rubbade det normala livet och skulle hållas utanför människornas värld. Gravplatserna var enkla, men under republikens sista århundrade började man resa gravmonument och de riktigt praktfulla låg utmed huvudvägarna till Rom och andra städer. Ett praktexempel utgör Caecilia Metellas grav vid Via Appia. När de kristna blev allt fler i Rom krävde deras religion jordbegravning, vilket medförde problem eftersom det var ont om mark. Man fann då på att gräva gångar i marken för att begrava de döda i nischer. Dessa utvecklades till stora underjordiska system som kallas katakomber, som huvudsakligen var underjordiska nekropoler. Att de kristna dolde sig här för de hedniska förföljarna är påhittade historier.10
7 8 9 10
Cicero De Legibus 2.22.; Plinius Naturalis Historia 7, 187. Cicero De Legibus 2.23. Tacitus Annales 16.6. Ingemark och Gerding 2000, 203–204.
124
© Författaren och Studentlitteratur
11 Bleka dödens minut
På andra sidan Människans uppfattning om själen har tillägnats ett omfattande studium, men här kan man konstatera att uppfattningar inte bara skiljer sig åt från en religion till en annan utan att man inom en och samma religion har ett flertal uppsättningar av själsbegrepp. Mycket ofta finner man uppfattningen att själen finns i andedräkten som vid dödens inträde uppfattas som att den lämnar kroppen. Den uppfattas som besläktad med vinden. Vinden, grekiskans anemos, återkommer i latinets animus och anima, betecknar därför själen, som återförenas med atmosfären. En annan uppfattning som existerade samtidigt med den ovan nämnda var att själen visade sig som en skugga eller dunkel spegelbild. Skuggorna höll gärna till vid gravarna och kallades manes eller lemurer (s. 108–109). Dessa tänktes kunna kontakta de levande om de var missnöjda med något, men de kunde också vara hjälpsamma. Ju mer ryktbar och mäktig en person varit i livet, desto kraftfullare var hans eller hennes ande efter döden. Vanligt folk nöjde sig dock med att efter döden se till sina efterlevande. Donata, pia, justa, vale, serva tuos omnes säger en gravskrift över en kvinna, och kan översättas sålunda: ”Donata, du fromma, du rättvisa, farväl, skydda de dina!”11 De döda tänktes också dyka upp i drömmarna och gravinskrifterna visar att de sörjande uppmanar dem till kontakt. Andarna kunde vara av många slag. Dio Cassius berättar att ett väsen som utgav sig för att vara Alexander uppenbarade sig i Danubien och tågade med fyrahundra män utstyrda som backanter ner genom Tracien. Han mottog offer från de förskräckta invånarna och när han och hans spökarmé kommit till Calcedon, gjorde han ett stort offer, brände en trähäst och försvann sedan spårlöst med sitt följe. Detta berättades medan jag befann mig i Asien, säger den saklige Dio Cassius, som inte verkar veta vad han skall tro om denna historia.12 Historien visar att det fanns en allmän uppfattning om att de döda kunde uppenbara sig för de levande. Man måste därför iaktta de rätta riterna vid de dödas fester som Parentalia och Lemuria. Som 11 CIL VIII, 2803a. 12 Dio Cassius 90, 18. © Författaren och Studentlitteratur
125
11 Bleka dödens minut
larvae, spöken, kunde de sprida skräck och fasa kring sig och inskriptioner ber inte sälla de döda att inte hemsöka de efterlevande på detta sätt. Hos romarna fanns också en föreställning om att livet efter döden utformades som man uppfört sig i detta livet. Frågan om det fanns något liv efter detta intresserade romarna likaväl som andra folk. Visserligen ville inte bildade romare som Cicero erkänna att frågan intresserade dem, men dessa representerade dock en liten del av hela nationen och många inskrifter vittnar om att man tänkte sig en tillvaro på andra sidan graven.13 Tidigt finns föreställningen om att något som man skulle kunna kalla ”själ” fortlevde i närheten av gravurnorna. Skalden Propertius utbringar en förbannelse över en kvinna med orden nec sedeant cineri Manes, ”må dina maner inte sitta nära din aska”.14 Graven uppfattas som de dödas hem, en uppfattning som sträcker sig långt tillbaka i historien och som också omfattades av etruskerna. Ibland kallas den för domus aeterna, ”det eviga hemmet”, och uppfattas som den säkra platsen, där man kommer att befinna sig i framtiden. Ibland avbildas den som en sängkammare för den eviga sömnen men detta är inte någon genomgående idé. Inte sällan åtföljdes de döda av de ting som de omgivit sig med under livstiden. Liksom många andra folk hade romarna uppfattningen att de döda var hungriga och framför allt törstiga. Det var i synnerhet manerna som hade detta behov och utan näring blev de försvagade. En del av offren gick därför till dessa hungrande andar och likaledes var många gravstenar försedda med en skålformad öppning genom vilken man kunde offra vätska till de döda. ”Du som passerar förbi”, säger en inskription, ”denna människas ben ber dig att inte smutsa ner de stenar som täcker dem, men om du är välvillig och häller vin i en skål, drick och ge mig också”. De döda älskade det varma blodet från offren. Suetonius berättar att Augustus lät offra trehundra motståndare på den gudomliggjorde Caesars altare efter det att han intagit Perugia, en akt som inte bara vittnar om hämnd utan också att motståndarnas blod skulle ge näring åt den dödes maner.15 Blodet var enligt romarnas 13 Cicero Tusculanarum Questiones, 12, 27. 14 Propertius IV, 5, 3. 15 Suetonius Kejsarbiografier 2001, s. 49.
126
© Författaren och Studentlitteratur
11 Bleka dödens minut
synsätt livets källa, som tänktes ge näring åt de dödas skuggor, en föreställning som skymtar redan hos Homeros.16 Tanken på att ge de dödas andar näring fanns även i privatlivet. Direkt efter begravningen deltog den sörjande familjen i en måltid vid graven, något som sedan upprepades efter nio dagar. Större gravmonument kunde därför vara försedda med ett triclinium, ”en matsal”, och till och med ett litet kök. I måltiderna ingick naturligtvis vindrickande och de efterlevande blev inte sällan berusade, vilket inte uppfattades som vanhedrande på något sätt utan snarare ett naturligt inslag i hedrandet av den döde. Vinet, Bacchus gåva, ansågs vara ett återsken av odödlighetsdrycken och därför självklart i sammanhanget, men kyrkofadern Tertullianus omvittnar bruket med viss avsmak: ”Du kallar de döda för tryggade när du går till gravarna med mat och godsaker, men ditt egentliga syfte är att offra till dig själv och du går hem berusad.”17 Tertullianus anmärkning ger också kunskap om det brott i gravkulten som skedde i samband med religionsskiftet. De kristna i det västromerska riket fördömde de rituella måltiderna och det rituella drickandet vid graven, medan sedvänjan kom att leva kvar, trots att man förbjöd vindrickandet och hävdade att en del av maten skulle skänkas till de fattiga. Därför kvarstod fram till 1900-talet början seden på Balkanhalvön att man skulle sätta ut mat på gravarna och att de efterlevande firade vissa dagar med att äta tillsammans med de döda. Det fanns också en levande föreställning om ett liv efter detta som var avhängigt av hur man uppfört sig under detta livet. Propertius elegi för Paullus döda hustru Cornelia utgör ett exempel på en sådan föreställning. I dikten berättar Cornelia själv om hur hon tänks stå inför domarna i underjorden och får sina gärningar dömda. I dikten tänks Dis Pater verka bredvid de domare som hör hemma i grekisk mytologi: Minos, Rhadamanthys och Sarpedon.18 Vergilius var annars den förste som överförde grekernas tredelade världsbild till Rom. Han skildrade även ett område utanför Hades portar som en plats där ofödda barn vistades, det vill säga limbo. I Hades rike torterades ökända brottslingar, men på ett annat ställe
16 Odysséen 1995, xi 34 ff. 17 Tertullianus efter Toybee 1971,34. 18 Propertius IV, 11. © Författaren och Studentlitteratur
127
11 Bleka dödens minut
fanns de elyseiska fälten där man levde vidare i ljuvligheter från denna världen, men befriade från krämpor och sjukdomar. Denna litterära bild var dock inte allmänt känd bland folket. Man föreställde sig i stället att de dödas andar, manes, vistades i närheten av sina begravningsplatser och att de var ständigt hungriga och längtade efter föda. Därför skulle graven ha ett hål i marken där man kunde hälla ner olja, vin och till och med blod för att mätta dessa andar. Vid sidan av denna bild, fanns också föreställningen att de döda vilade i Moder Jords armar. Inte sällan fanns förkortningen T. T. L. på graven, vilket uttyddes Tibi Terra Levis, ”må jorden vila lätt”. Ibland tänktes den dödas aska smälta samman med jorden som i gravskriften: Jag är aska askan är jord jorden är en gudinna alltså är jag inte död.
Benen och askan kunde också ge liv åt växtligheten och få nya blommor att blomma. Här ligger Optatus ett ädelt och plikttroget barn. Jag ber att hans aska skall bli violer och rosor och att jorden som är hans moder nu skall vila lätt på honom som i livet vägde tyngre än någon annan.19
Ibland kan en gravskrift vittna om att här vilar en fritänkare och krass materialist, som sammanfattar sitt liv från fosterstadiet till döden sålunda: Jag fanns inte Jag fanns Jag finns inte Jag bryr mig inte.20
19 Efter Toynbee 1971, 37. 20 CIL 5.2893 efter Ingemark och Gerding 2000, 209.
128
© Författaren och Studentlitteratur
11 Bleka dödens minut
De osaliga döda Speciellt farliga var de döda som inte blev begravda. Dessa irrade omkring och hemsökte de levande med sina krav på att bli begravda på ett vedertaget sätt. Om någon förolyckades eller föll i strid i en avlägsen trakt, försökte de anhöriga vanligen att få hem kroppen och om detta inte lät sig göras reste man en grav för honom eller henne, en så kallad cenotaf. Föreställningen om de hemlösa döda finns hos såväl Homeros som senare hos Vergilius, men här vandrar de som olyckliga skuggor längs Acherons och Styx stränder. Den romerska historien är fylld av berättelser om olyckliga döda. När kejsar Caligula mördades, blev hans kropp hastigt begravd på Eskvilinen utan ceremonier. De som skötte området blev flera gånger störda av hans vålnad och detta upphörde inte förrän hans systrar grävde upp liket, brände det och placerade det i en grav, berättar Suetonius.21 Anledningen till varför ett spöke spökar fanns vanligen att söka i förhållandet att den döde blivit berövad något under sitt jordeliv och kanske ännu vanligare att något tagits från hans eller hennes grav. Mest vanligt var att det spökade, om den döde förvägrats en riktig begravning. Plinius den yngre berättar en historia om ett hus som anfäktas av spökerier på grund av att den döde inte fått en anständig begravning.22 Om man glömde bort de döda kunde de förvandlas till ondskefulla lemurer och larvae, och de dödas andar som sammanfattades till kollektivet Dis Manibus, förkortat D. M., var heller inte att leka med. Speciellt ondskefulla människor kunde fortsätta att spöka av ren elakhet och kejsare som Nero och Caligula bar detta rykte. Å andra sidan kunde förtjänstfulla själar få speciella platser i universum som hjälten och krigsherren Scipio Africanus, som tänktes utgöra en del av Vintergatan.23
21 Suetonius Kejsarbiografier 2001, 226. 22 Plinius d.y. Epistules, öv. A. Mattson 1983. 23 Cicero Somnium Scipionis 3.6. © Författaren och Studentlitteratur
129
11 Bleka dödens minut
I dödsriket Den döde antogs befinna sig i graven men samtidigt fanns föreställningen om ett dödsrike i underjorden. Denna dubbelhet i fråga om vistelseorten i tillvaron efter detta är ingenting som gäller enbart romersk religion, utan finns i så gott som alla tankesystem. Man kunde rent av peka ut platser där man kunde stiga ner till underjorden, exempelvis Avernussjön i Campania, varifrån enligt traditionen både Odysseus och Aeneas företagit sina resor till de dödas land. I den orfiska traditionen som var stark i Syditalien förekom ett guldbleck som visade vägen ”till Hades hus”. Här fanns dödsrikets härskare i form av Pluto och Proserpina och domarna Minos, Rhadamanthys och Sarpedon, de verkställande furierna och de olika straffforterna. Här färjade Karon de döda över Styx eller Acheron och här vaktades dödsrikets grindar av den trehövdade hunden Cerberos. Hela detta rike tänktes som en jättelik grotta under jorden. De romerska lärde under senrepubliken fann denna tanke löjeväckande. ”Ingen är så barnslig”, säger Seneca, ”att han fruktar Cerberus och de spöken som uppenbarar sig som skelett”.24 Plinius föreslog att idoga gruvarbetare skulle kunna gräva sig ner till denna jättegrotta.25 Likväl lever föreställningarna kvar i gravinskrifter och bilder. När kejsar Tiberius dog bad vissa romare att Moder Jord och manerna skulle hänvisa honom till de osaligas plats. Förbannelser av liknande slag är kända från annat håll och mycket talar för att Inferi, Underjorden, varit levande i vanligt folks föreställningsvärld.
24 Seneca Epistulae. 24, 18. 25 Plinius Historia Naturalis 2, 63,158.
130
© Författaren och Studentlitteratur
12 Offer och bön
Inför altaret Genom Roms stenlagda gator skrider en procession av människor i högtidsdräkter ackompanjerade av flöjtmusik. I spetsen går en man som leder en oxe med förgyllda horn, behängd med band och girlanger flätade av blommor. Framme vid templet stannar man framför altaret och offerprästen själv träder fram och öppnar dörrarna, så att gudens bild blir synlig. Han ropar sedan procul, o procul este profani, ”bort, bort ni icke invigda”! Med detta menas att alla som inte skall delta i offret genast skall avlägsna sig. Han och de andra prästerna tvättar därefter sina händer, bjuder tystnad bland de församlade och täcker sina huvuden med en flik av sina togor. Djuret som lugnt tuggar gräs trots uppståndelsen avkläds sina prydnader, beströs med saltblandat mjöl och prästerna läser böner. En av dem träder fram med en tung hammare och ropar: ”Skall jag slå?” och bedövar därefter oxen med ett välriktat slag på hjässan, som får den att segna till marken. Därefter skyndar en annan präst till som vänder djurets huvud uppåt mot himlen och sedan mot underjorden och därefter skär av dess strupe. Det forsande blodet samlas i kärl men annat flyter ut och sugs upp i marken. Därefter styckas djuret och vissa specialister granskar inälvorna för att se efter om de tyder på något ovanligt. Offret steks och serveras bland de närvarande. På detta sätt skulle offret äga rum under ideala omständigheter. Processionen (pompa) hörde till den officiella kulten, men kunde också förekomma om det var en privatperson som bekostade offret, som i detta sammanhang kunde vara ett svin eller ett får, men helst en stor och välfödd oxe. Offerdjuret skulle alltid vara perfekt, eftersom det var tänkt som en god och fullvärdig gåva till gudarna. Inte sällan offrades späda, diande djur (primitiae) som i suovetaurilia, offer av får, svin och tjur (s. 152), men det kunde också vara dräktiga djur © Författaren och Studentlitteratur
131
12 Offer och bön
vid vissa speciella tillfällen (s. 40). De utvalda djuren undersöktes noga innan offret ägde rum och förutom att de skulle vara välnärda och vid god hälsa, fick de inte vara för gamla eller ha märken efter ok eller liknande. Det utvalda djuret konstaterades vara pulcher, ”fint, vackert”, och kallades sedan för hostia, ”offer”, under den fortsatta offerhandlingen.1 Djurets uppträdande under riten var också en faktor att ta med i beräkningen. Om det vrenskades eller försökte rymma, måste man ha en ersättning i beredskap. Riktigt illavarslande var det om den präst (popa), som hade till uppgift att bedöva djuret, missade slaget och djuret rymde ut i staden. Bönerna liksom varje del av riten måste utföras efter ett bestämt mönster, annars fick man ta om alltsammans och dessutom genomföra ytterligare böner fyllda med ursäkter.2 Även offerförrättaren skulle i det närmaste vara perfekt. Han måste därför undvika all kontakt med orenhet, som döda, och han måste ha rena händer och rena kläder. Under ceremonin skulle hans huvud vara täckt (capite velato), något som markeras när det gäller romersk religion. Den som utför offret måste vara fysiskt och moraliskt ren, fastslår Cicero i De legibus.3 Kvinnor var normalt inte offerförrättare, men både vestalerna, flamina Dialis och regina sacrificarum offrade vid speciella tillfällen.4 Ropet procul, o procul este profani, ”bort, bort ni icke invigda!”, förekommer även i Vergilius Aeneiden, när Aeneas offrar för att gå ner i underjorden.5 Det var ett meddelande att man tagit kontakt med gudarna för att genomföra den heliga akten och att inget ovidkommande fick störa samtidigt som man iakttog de regler och formulär som låg till grund för offrets genomförande.6 Det saltblandade mjölet kallades mola salsa, ”saltblandat mjöl”, och hade preparerats av vestalerna på ett speciellt sätt. När det hälldes över djuret, kallades akten immolatio, ett ord som fortfarande används om det kristna mässoffret. Även offerkniven som hade en trekantig klinga doppades i det heliga mjölet innan djuret dödades. 1 2 3 4 5 6
Beard e.a. 1998, 36–37. Scullard 1981, 24. Cicero De legibus 2.11. Vanggaard 1988, 30. Vergilius Aeneiden utg. 1998. 6, 258. Price 1984, 207–233.
132
© Författaren och Studentlitteratur
12 Offer och bön
Vissa delar av det styckade djuret tillhörde gudarna, som gallblåsan, levern, hjärtat och lungorna, och dessutom de veck i bukhinnan som kallas för omentum. Var allt som det skulle, beströddes inälvorna med mola salsa, kokades och lades sedan på altaret som måltid för gudarna. Övriga delar av djuret stektes och fördelades mellan dem som deltagit i offret och var det en speciell högtid skedde måltiden i form av en bankett. Man förde också räkning över de offer man genomförde, som Arvalbröderna, ett romerskt prästkollegium (s. 144), som gjort följande inskription över de olika djuren och de gudar som mottog dem som gåva: Sju dagar före Ides (den 7) i november samlades Arvalbröderna i Dea Dias lund på Via Campana vid den femte milstenen enligt anvisningar av ledaren Caius Porcius Priscus. Och där förrättade de ett offer eftersom några träd i den heliga lunden under en våldsam storm hade träffats av blixten och brunnit upp … för att sona detta genomfördes en reningsoffer genom en fullvuxen gris, en bagge och en tjur (suovetaurilia). Därefter offrades kor med förgyllda horn framför templet – totalt 2. Sedan genomfördes offer på ett altare byggt för detta tillfälle: till Fader Janus baggar – totalt 2, till Jupiter vädurar7 – totalt 2, till Fader Mars Hämnaren – totalt 2, till guden eller gudinnan vädurar – 2, till Dea Dias ande får – totalt 2, till jungfruliga gudomar får – totalt 2, till uppvaktande gudomar vädurar – totalt 2, till larerna vädurar – totalt 2, till larernas moder får – totalt 2, till Fons vädurar – totalt 2, till Flora får – totalt 2, till fader Summanus svarta vädurar – totalt 2, till moder Vesta får – totalt 2.8
Andra former av offer Offret av större djur var det vanligaste, men det förekom även andra former av gåvor till gudarna. En gåva var rökoffret, där man tände rökelse i form av enriskvistar, lagerblad eller importerade örter som saffran och myrra.9 En annan form var libationsoffret av olika vätskor, vanligen vin som hälldes från patenen, som liknade en flat tallrik och som i dag 7 8 9
Med ordet vädur avses kastrerad bagge. CIL VI, 2107; efter Beard e.a. 1998, 151. Ovidius Fasti 337.
© Författaren och Studentlitteratur
133
12 Offer och bön
lever kvar i den kristna nattvarden som det kärl varifrån oblaten serveras. Prästen kunde också lägga mola salsa i patenen eller använda den till att fånga upp blodet från offerdjuret. Ofta var patenen gjord av guld eller silver och rikligt dekorerad. Man kunde också baka offerkakor som kallades libum och som bakades enligt följande recept: Riv 1 kg ost i ett skål och blanda sedan in 0,5 kg vetemjöl eller, om man vill ha finare kakor, ett kvarts kg fint mjöl. Tillsätt ett ägg och blanda väl. Baka det till en limpa, lägg den på löv och baka den långsamt på en varm härd under en lerkruka.10
De vanliga altarna kallades arae, ”altare”, för offer i allmänhet och focus för libation av vin eller rökaltare. Eftersom offret ofta hade samband med en gemensamhetsmåltid mellan människor och gudar kunde offerbordet också kallas för mensa, ”bord”. Detta skulle vara speciellt invigt till gudarna och kunde också beteckna en avställningsyta för föremål som användes i offret. Ordet ara, som förekommer i Augustus fredsaltare, Ara pacis, betyder egentligen bara ”härd, eldstad”, men användes också för att beteckna ett officiellt altare, som ofta var prytt med skallar av nötkreatur, som kallas bucranier. Till offret hörde också den kultiska musiken, som skulle göra gudarna mera välvilligt stämda mot människorna, men också skrämma bort demoner och andra ovälkomna intränglingar. Sång och dans var överhuvudtaget viktiga beståndsdelar i kulten, vilket visades bland annat i saliernas och Arvalbrödernas ceremonier (s. 144). Deras sånger och danser var av mycket ålderdomlig karaktär och texterna var redan under senrepubliken delvis obegripliga för romarna själva. Inte desto mindre genomfördes de traditionellt och högtidligt och under Augustus tid infogades hans namn i saliernas ritual. Även Marcus Aurelius som regerade på 100-talet e.Kr. lade till namnet på sin döde son i saliernas hymn på ett rituellt sätt.11
Musiken vid offret verkar ha haft en liknande funktion. För att den avvärjande funktionen skulle verka måste den spelas utan uppehåll under offerakten. Offer som ägde rum i samband med firandet av de döda utgjorde dock ett undantag. Det viktigaste instrumentet var
10 Cato d.ä. De agri cultura,. 75. 11 Beard e.a. 1998, 128.
134
© Författaren och Studentlitteratur
12 Offer och bön
flöjten, tibia, som troligen också var det äldsta. Flöjten förekom också i huskulten vid de ceremonier som genomfördes till larer och penater. Andra kultiska instrument var trumpet, tuba, och horn, cornu. Trumpeten ingick i statskulten och musikanterna hade en likartad status som prästerna. Den ingick i suovetaurilia (s. 152) och hade också ett eget festtillfälle som kallades Tubilustrium som ägde rum två gånger om året, den 23 mars och den 23 maj. Festerna inledde samlingen av hären inför sommaren. Festen tycks ha ägt rum till Mars och Minervas ära. Även Vulcanus tycks vara inblandad, eftersom han skulle ha varit den som skapat den första trumpeten.12
Människooffer i romersk religion Människooffer förekom i Rom och detta gällde främst krigsfångar, som man inte dödat direkt i samband med ett slag. Men det finns också andra exempel. När staden ansåg sig vara hotad av greker och galler, så begravde man en man och en kvinna av vardera folkslaget vid Forum Boarum på en speciell plats.13 Detta skulle ha skett 226 f.Kr. på inrådan av ett orakel. Tio år senare, när en vestal anklagades för att ha varit okysk, skulle en gallisk man och kvinna ha begravts på samma ställe.14 Källorna ger ingen närmare klarhet kring dessa offer och man har funderat på om detta skulle ha varit en romersk motsvarighet till det grekiska förfarandet med syndabockar, farmakoi, som fördes runt staden för att samla på sig orenhet. Skillnaden ligger främst i att farmakoi jagades bort över stadsmuren om kvällningen, medan de båda romerska exemplen tyder på att man faktiskt dödat dessa människor. De representerade också tilltänkta fiender till Rom. Begravningen kan också ha att göra med magiska riter av avvärjande karaktär, det vill säga att man sände ner det onda till underjordens makter. Ett annat tecken på människooffer skulle vara seden att den 27 maj kasta dockor av halm som kallades Argei i Tibern från Pons Sub12 Scullard 1981, 94–95. 13 Plutarchos, Marcellus. 3. 14 Livius XXII, 57, 4. © Författaren och Studentlitteratur
135
12 Offer och bön
licus. Den årliga ceremonin skedde i närvaro av Pontifex Maximus och vestalerna. Det finns många förklaringar till vilka dessa Argei skulle ha varit, men ingen av dem är tillfredsställande.15 En självvald offerdöd ingick i den heroiska historien, som finns skildrad av Livius.16 I ett avgörande slag mot latinarna skulle romarnas fältherre Decius Mus ha tagit på sig sin toga, höljt sitt huvud och med lansen i hand lovat gudarna sig själv som offer om segern blev romarnas. Efter detta steg han till häst och var helst han red fram föll fiender till höger och vänster, till dess han själv träffades av ett spjut och sjönk till marken. Detta användes sedermera i andra sammanhang och Livius berättar att om inte fältherren dog under slaget måste han utföra ett syndoffer och dessutom begrava en sju fot hög staty i sitt eget ställe. Trots denna rit var han i fortsättningen oren och kunde inte bekläda vare sig ett prästerligt eller ett statligt ämbete. Vapnen kunde endast renas av Vulcanus eller genom ett suovetaurilia till Mars.17 I litteraturen återfinns människooffer vid begravningar. Så skulle Aeneas ha offrat en människa vid Julus begravning.18 Sannolikt är detta motiv överfört från Patroklos begravning, där Akilles låter offra fångade trojaner vid dennes likbål. Mer märklig förefaller uppgiften hos Suetonius att Oktavianus (Augustus) skulle ha offrat trehundra riddare och senatorer vid erövringen av Perusia till sin adoptivfaders, Julius Caesar, ära.19 Även här kan man fråga sig om detta var någon form av religiös handling eller en ren hämndaktion av Oktavianus själv mot stadens ledande invånare. Gladiatorspelen har ibland definierats som en variant av människooffer, i synnerhet om man får tro Tertullianus påstående om att Jupiters bild på Capitolium insmordes med blod från en dödad kämpe. Vad kyrkofadern beskriver i kryptiska termer torde dock syfta på att gladiatorspelen beskyddades av Jupiter, men detta togs sedan till intäkt för att hedningarna genomförde blodiga offer, ett tacksamt motiv som ännu har gångbarhet i vissa kretsar. Ett lagförslag som antogs 97 f.Kr. förbjöd människooffer. Däremot lät man exempelvis de keltiska druiderna fortsätta med detta, bara 15 16 17 18 19
Schwenn 1915, 153. Livius VI, 9. Livius VIII, 10, 11. Vergilius Aeneiden utg. 1998 XI, 81. Suetonius. Kejsarbiografier 2001, 79–80.
136
© Författaren och Studentlitteratur
12 Offer och bön
inte romare deltog, men Claudius utvidgade lagen att omfatta alla.20 Detta uppmärksammades föga av den framväxande kristenheten, som gärna talade om hedningarnas människooffer. Detta gällde särskilt kejsar Julianus, som i vuxen ålder avföll från kristendomen och strävade efter att införa den gamla tron. I Harran skulle han ha genomfört vissa riter i ett stängt tempel, och när man öppnade dörren fann man en kvinna upphängd i håret och med bålen uppskuren. Julianus skulle ha slitit ut hennes lever för att i denna avläsa sitt eget öde. Likaledes skulle han i sitt palats i Antiokia ha förvarat hela kistor fulla med människolevrar.21 Med kännedom om Julianus neoplatoniska hållning och tolerans mot oliktänkande förefaller skildringen vara lika tendensiös som lögnaktig.22 Det framhölls även från kyrkligt håll att man i Mithrasmysterierna förr offrat människor och man påstod sig ha funnit skelettdelar under en uppgrävd Mithrashelgedom i Alexandria, något som utlöste en följd av uppror i staden. Alexandria var under 300-talet en tummelplats för olika motsättningar. Framför allt böljade striden mellan biskoparna Arius och Athanasius anhängare och det var alltså grupper av kristna som slogs med andra kristna. Under senantiken utvecklades en ny typ av offer, det så kallade tauroboliet eller crioboliet. Dessa offerformer behandlas på s. 200– 201.
Bönen Bön hör samman med offer såtillvida att det är en kontakt eller åtminstone ett försök till kontakt med gudamakten. I sin mest vanliga form är den ett tilltal, oavsett om bönen är spontan och personlig eller ritualiserad och framsagd efter en inlärd text. Det är viktigt att komma ihåg att bönen, även om den är formell, upprepande och till och med redundant och övertydlig, fortfarande är ett uttryck för själens innersta vilja till kontakt med de makter som tänkts utöva yttersta kontrollen av ödet. 20 Suetonius, Kejsarbiografier 2001, 249. 21 Theodoretus, Ecclesiae historia. III, 26. 22 Näsström 1990, 110. © Författaren och Studentlitteratur
137
12 Offer och bön
I romersk religion åtföljdes bönen inte sällan av ett votum, ett löfte om att ge gudomen något i framtiden. Detta har felaktigt tolkats som att romarna gjorde upp affärer med sina gudar på ett krasst och prosaiskt sätt, men i själva verket var detta snarare en bekräftelse på allvaret i bönen. I Cato den äldres bok om åkerbruksskötsel finns följande exempel på bön tillsammans med libation av vin: ”Jupiter Dapalis, om det skulle vara passande att offra ett glas vin till dig i mitt hus och mitt bland de mina på din heliga fest, må du bli hedrad av denna föda.” Efter att ha tvättat händerna skall man säga: ”Jupiter Dapalis, må du bli ärad av detta vin som sätts framför dig.” Förutom vin mottar Jupiter också stekt griskött vid detta tillfälle.23
Vid ett offer kan det vara passande att be följande bön, enligt Cato: Fader Mars, jag ber och bönfaller dig att du måtte var nådig och barmhärtig mot mig och mitt hushåll för vars skull jag har arrangerat detta offer av svin-får-tjur, som skall ledas runt mitt land, min mark, min gård; att du måtte hålla borta, beskydda från och ta bort sjukdomar, sedda och osedda, missväxt och förstörelse, undergång och otjänlig väderlek och att du tillåter min skörd, mitt vete, min vingård och trädgårdar att blomstra och ge god utkomst, att mina herdar och min hjord skall vara friska och ge också mig god hälsa och kraft, liksom mitt hushåll …24
Bönen hörde intimt samman med offret och man ansåg att offret kunde vara verkningslöst om det inte åtföljdes av en bön. Det var viktigt att läsa den riktigt, det vill säga inget fick läggas till eller utelämnas. I så fall skulle bönen vara verkningslös eller till och med ett illavarslande tecken.25
23 Cato d.ä. De agricultura 133, 3. 24 Cato d.ä. De agricultura 142, 2. 25 Plinius Naturalis Historia. 28, 10–11.
138
© Författaren och Studentlitteratur
13 Präster, augurer, sibyllor och andra kultfunktionärer
Religion och politik Under antiken fanns nästan ingen skillnad alls mellan politik och religion, utan dessa båda samhällsföreteelser greps snarare in i varandra, inte minst när det gällde att göra karriär. I Rom tjänar Gnaeus Pompejus, Tullius Ciceros och Julius Caesars väg till framgång som exempel på detta. Sistnämnde blev redan som 13-åring flamen dialis i Rom, vilket innebar att han inte fick sitta till häst eller kasta sina ögon på soldater i grupp. Det var Marius den dåvarande konsuln, gift med Julius Caesars faster Julia, som ville gynna den 13-årige släktingen med denna utmärkelse. Caesar beklädde således ett av de högsta prästämbeten som fanns i Rom, innan han vid 15 års ålder fick ta på sin toga virilis, mannens dräkt. Eftersom en flamen Dialis måste vara gift, ingick han vid 16 års ålder äktenskap med Cornelia, en dotter till Cinna, som var i onåd hos Sulla, som efter Marius död utropat sig till diktator på livstid. Sulla som hårdhänt rensade ut sina fiender, ville att Caesar skulle annullera äktenskapet, men denne hänvisade till att flamen Dialis måste vara gift, och fick inte skilja sig. Han blev därför avskedad av senaten anklagad för olämpligt uppträdande som överstepräst. Den politiska temperaturen hade för övrigt stigit till en punkt där unge Caesar fann för gott att lämna staden Rom för en tid. Han var nu fri att uppta en militär utbildning och han passade också på att skaffa sig kunskaper i retorik på Rhodos, där de bästa lärarna i detta fanns. När han kom tillbaka till Rom i mitten av 70talet f.Kr. började hans politiska karriär och 73 f.Kr. vid 27 års ålder utnämndes han till Pontifex Maximus, den förnämsta och mäktigaste av alla prästtitlar i Rom, vilket innebar att hans poliska karriär kunde börja på allvar. © Författaren och Studentlitteratur
139
13 Präster, augurer, sibyllor och andra kultfunktionärer
Präster och prästinnor Samtidigt var den romerska religionen en privatreligion, vilket innebar att varje paterfamilias var präst i sitt hushåll. Det fanns olika termer som sacerdos som betyder ”offrare” eller ”den som förrättar bön” och som kunde användas både om män och om kvinnor. Men det fanns också specialister som på latin kallades sacerdotes publici, vilket innebar att de förrättade riter och ceremonier för det allmännas bästa. Det fanns fyra olika grupper av prästerliga ämbeten i Rom, nämligen: • Präster som medverkade i kulter knutna till speciella gudar, de så kallade flamines (sing. flamen) vilka vidare var indelade i lägre (minores) och större (majores). Dessa ämbeten var ofta trappsteg i karriären för en romersk (välbärgad) man. Till denna grupp räknades också flaminica Dialis och regina Sacrorum och sist men inte minst den förnämste av alla, nämligen Ponifex Maximus. • Präster i importerade kulter, som de egyptiska prästerna, som ledde Isis och Osiris mysterier (s. 205). • Prästinnor i kulter riktade till vissa gudinnor som Vesta, Ceres och Bona Dea (se kap. 12). • Präster för speciella tillfällen som fetiales och salii. Till dessa räknades också sodales, grupper som skulle ombesörja vissa kalendariska riter. Hit kan man räkna de grupper som vakade över de sibyllinska böckerna och liknande.
De stora och de mindre flamines Flamen var titeln på de förnämsta prästerna i Rom. Namnets ursprung är omstritt, men man är tämligen överens om att det är besläktat med det fornnordiska ordet blót, ”offer”. Georges Dumézil publicerade 1935 ett förslag att det skulle vara besläktat med det fornindiska brahman, i synnerhet som det även fanns starka likheter i fråga om de prästerliga funktionerna.1 Denna jämförelse stöter
1
Dumézil 1935, 34–35.
140
© Författaren och Studentlitteratur
13 Präster, augurer, sibyllor och andra kultfunktionärer
dock på svårigheter och har också tillbakavisats från språkligt håll, varför man tills vidare får nöja sig med att konstatera att ingen säkerhet kan vinnas i frågan.2 Den förnämsta av de tre flamines var flamen Dialis, Jupiters präst. Denne skulle ursprungligen väljas från patriciernas klass, men efter 300 f.Kr. kunde han också komma från plebejerna.3 Han liksom hans maka skulle dock vara födda av föräldrar som var gifta på traditionellt sätt (conferratio). Flamen Dialis valdes på livstid och kunde bara avsättas om han uppträdde olämpligt eller om hans maka avled före honom. Han skulle officiera i Jupiters kult och i de fester som tillkom denne, men dessutom var han kringgärdad av allehanda tabun: Det finns en lag som säger att flamen Dialis inte får rida på en häst; det finns också en lag som säger att han inte får se hären utanför pomerium beredd för strid. Av denna orsak kunde flamen Dialis sällan väljas till konsul, eftersom denne vanligen skötte krigsgöromålen. Likaledes är det inte tillåtet för Dialis att avlägga en ed och det är heller inte tilllåtet för honom att bära en ring om den inte är genomstungen och helt slät. Det är inte tillåtet att föra ut eld från hans hus annat än för rituella ändamål. Om en man i kedjor kommer in i hans hus, måste han befrias från dessa och kedjorna tas genom impluvium4 och kastas ner på gatan därifrån. Han får inte ha någon knut i sitt hår, inte heller i sitt bälte eller någon annanstans i sin klädnad; om någon som skall föras bort för att piskas, faller till hans fötter, är det en synd om denne piskas samma dag. Bara en fri man kan klippa Dialis hår. Seden bjuder att Dialis inte får röra vid eller ens nämna en tacka, rått kött, murgröna eller bönor. Han får inte gå under ett träd med vinrankor. Fotändan på hans säng måste vara insmord med ett tunt lager av lera, och han får inte sova borta från denna säng längre än tre nätter i rad. Vid huvudändan av sängen måste han ha en ask med offerkakor. Dialis avklippta naglar och hår skall begravas i jorden under ett fruktbärande träd. För Dialis är varje dag en religiös ceremoni. Han får inte gå utomhus utan sin apex 5. Att han var tillåten att slippa denna inomhus, var enligt Maximus Sabinus ett nytt beslut av prästerna och man säger att vissa av bestämmelserna hade lättats med tiden, medan andra helt försvunnit. Han fick inte vidröra mjöl som blandats med jäst. Han fick inte ta av sig sin undertunika annat än inomhus, efter2 3 4 5
Benveniste 1968 1, 284. Plebejer var vid denna tid inte längre liktydigt med ”folkets breda massa” utan utgjorde även de en överklass. Taköppningen till atriet. en mössa med en smal upprättstående ulltott.
© Författaren och Studentlitteratur
141
13 Präster, augurer, sibyllor och andra kultfunktionärer
som han inte fick uppträda naken under bar himmel, eftersom himlen var Jupiters ögon. Ingen annan än rex Sacrorum får sitta högre vid bordet än flamen Dialis. Om han förlorar sin hustru, måste han avsäga sig ämbetet. Flamens äktenskap kan inte upplösas annat än genom döden. Han får aldrig beträda en plats där det finns en grav och aldrig beröra en död kropp; däremot är han inte förbjuden att delta i begravning.6
Flamen Dialis hustru kallades flaminica och även hon hade viktiga religiösa uppgifter, liknande sin makes. Hon skulle bära en färgad dräkt och ha en kvist från ett fruktbärande träd i sitt hår och hon fick inte gå mer än tre steg uppför en stege. När hon deltog i den rit, där de dockor som kallades Argei kastades i Tibern, fick hon varken kamma eller pryda sitt hår på något sätt.7 För flamincica gällde också att hon lämnade sitt uppdrag när maken dog. Till hennes uppdrag hörde att regelbundet offra en bagge till Jupiter. När det gällde Mars flamen, var han inte lika omgärdad av tabun som Jupiters präst, men även hans uppdrag gällde på livstid. Vidare skulle flamen Martialis genomföra offren på Mars alla fester under året och i synnerhet vid ceremonierna kring oktoberhästen. Flamen Quirinalis lydde under liknande regler, men hans uppgifter gällde Quirinus fester, liksom övriga fester som hade med jordbruket att göra, som Consualia och Robigalia. De tre stora flamines skulle vara klädda på ett visst sätt när de rörde sig utomhus. På huvudet bar de en huva med band under hakan men med öppning för öronen som kallas för galerus. Ursprungligen skulle luvan vara tillverkad av ett fårs vinterpäls, men detta blev sedermera ersatt av ylletyg. Uppe på luvan var en apex, ”spets” fäst, vilken utgjordes av en träpinne som var nedstucken i en ulltott som i sin tur var fäst i en träskiva. Flamines skulle dessutom bära en ullkappa, kallad laena. Vid sidan av de tre stora flamines fanns 12 flamines minores. Dessa rekryterades ur plebejernas klass och representerade olika gudar av vilka tio namn är kända om än inte särskilt framträdande, med undantag av Ceres och Vulcanus.
6 7
Aulus Gellius, Attiska nätter, x,15.1–5. Vangaard 1988, 50.
142
© Författaren och Studentlitteratur
13 Präster, augurer, sibyllor och andra kultfunktionärer
Pontifex Maximus och Rex Sacrorum Pontifex Maximus var den ledande av prästerna och den som utövade den yttersta kontrollen över statsreligionen. Han valdes av senaten till ämbetet till dess Augustus gjorde titeln till sin och lät den gå i arv hos kejsarna fram till Gratianus, som övergav titeln 383 e.Kr. En annan mäktig härskare skulle sedermera uppta den och bär den fortfarande, nämligen påven. Pontifex Maximus skulle övervaka Regia och de riter som föregick där och han skulle också övervaka och leda vestalerna, som deras fader. Det var en kinkig och utsatt position och föranledde bland annat Caesar att skilja sig från sin hustru, när hon deltagit i Bona Deas fest (s. 113). Pontifex Maximus var också ledare för pontificerna vilkas antal under Caesars tid ökade till 15 präster och som kom från både patriciernas och plebejernas klass. De valdes på livstid och skulle tjänstgöra vid de kalendariska riterna, med dessutom ingick det i deras uppgifter att vara rådgivare till senaten. De författade lagar i religiösa ärenden och skulle även ha uppsikt över kalendern och se till att illavarslande järtecken åtgärdades med offer eller andra former av försoning till gudarna. Rex Sacrorum, ”offerprästen”, var en mycket gammal titel och han måste tillhöra patricierklassen och ha föräldrar som var traditionellt gifta. Han var vald på livstid av Pontifex Maximus, som stod över honom i rang. Enligt den romerska traditionen valdes han i kungens ställe vid republikens grundande 509 f.Kr. och ansågs vara den som tagit över dennes rituella uppgifter. Hans hustru bar titeln regina, ”drottning”, och hade även hon vissa speciella förpliktelser. Det var framför allt vid fester som Agonalia och Regifugium som Rex Sacrorum hade sina speciella uppgifter. Regifugium syftade för övrigt på utdrivandet av den siste (etruskiske) kungen och betraktades av romarna ungefär som amerikanarna betraktar Independence Day i USA. Mot denna bakgrund förstår man varför Rex Sacrorum var förbjuden att göra politisk karriär.
© Författaren och Studentlitteratur
143
13 Präster, augurer, sibyllor och andra kultfunktionärer
Fetiales, Arvalbröderna och liknande sällskap Bland prästerskapet fanns en grupp som kallades fetiales och som hade till uppgift att förklara krig och sluta fred. De skulle sköta utrikesärenden, framför allt hot eller krigsförklaringar. Under den tidiga republikens tid skedde detta genom att man skickade ett sändebud till gränsen och inledde kontakten med grannlandet med en uppmaning att inte kränka gränsen eller liknande muntligt vapenskrammel. Efter trettiotre dagar ansåg senaten att man hotat tillräckligt och nu fick en av fetiales bege sig till gränsen och kasta in ett spjut i grannlandet, vilket var den officiella krigsförklaringen. Av naturliga skäl kom denna tradition att överges alltmer som det romerska riket växte i omfång och i stället hållas utanför Bellonas tempel på Marsfältet. För att ge tyngd åt allvaret i krigsförklaringen offrades också en gris med en ålderdomlig offerkniv gjord av flinta.8 Fetiales bestod av 20 män och deras institution ansåg vara grundad redan under kungadömet. De förvarade sina rituella instrument i Jupiter Feretrius tempel. De tycks ha upplösts för en tid under republikens sista år, men återupprättats under Augustus religiösa tradition. Deras symboliska krigsförklaring fortsatte till och med under Marcus Aurelius tid, enligt vad källorna vet att berätta. Fratres Arvales, Arvalbröderna, var tolv till antalet och valda på livstid. Deras uppgift var främst att genom vissa riter skydda åkrarna och därmed garantera skörden. De anropade Dea Dia, som var en agrar gudinna om vilken man vet mycket litet. Däremot har Arvalbröderna väl dokumenterat sin existens i form av inskriptioner lite varstans i Rom. Dea Dias tempel fanns på Via Campania norr om staden och fragment av detta har återfunnits i modern tid. Även Arvalbröderna var på tillbakagång under republiken, men återinsattes i sina ämbeten av Augustus. Han fick därmed plats i deras inskriptioner som divus Augustus, den gudablivna Augustus. Deras ålderdomliga och delvis obegripliga hymn har bevarats för eftervärlden och lyder i fri översättning:
8
Hammond och Scullard 1970, 435–436.
144
© Författaren och Studentlitteratur
13 Präster, augurer, sibyllor och andra kultfunktionärer
Hjälp oss larer Hjälp oss larer Hej, hjälp oss larer Marmar låt inte fördärv och olycka bryta in över folket.9 Marmar låt inte fördärv och olycka bryta in över folket Marmar låt inte fördärv och olycka bryta in över folket Var mätt, vilde Mars, spring till tröskeln. Stå där! Var mätt vilde Mars, spring till tröskeln. Stå där! Var mätt, vilde Mars, spring till tröskeln. Stå där! I växelsång skall ni tillkalla alla sågudarna I växelsång skall ni tillkalla alla sågudarna I växelsång skall ni tillkalla alla sågudarna Hjälp oss Marmor Hjälp oss Marmor Hjälp oss Marmor Triumpe Triumpe! Triumpe! Triumpe! Triumpe!10
Augurer, harupices och sibyllor Den romerska religionsutövningen hade till uppgift att tolka olika företeelser som man fattade som tecken från gudarna. Termen för detta är divination, som man numera översätter som spådomskonst, men som i Roms historia snarare tolkades som samtida budskap från gudarna. Vissa tecken var farligare än andra och kallades prodigium, vilket innebar att balansen i tillvaron var störd och att makterna vredgades. Dessa kunde visa sig som födsel av androgyna barn, stenregn, jordbävningar eller att byggnader eller statyer träffades av blixten. Blixtar i sin tur var förvarningar om landsomfattande katastrofer. Dessa kunde avvärjas genom soningsoffer av olika slag. Innan man fattade viktiga beslut måste vissa tecken förstås och tolkas och en vanlig form var att granska offerdjurens inälvor (extae). Denna form av divination blev från och med det första århundradet f.Kr. vanlig i samband med fälttåg. Andra tecken var att iaktta fåglarnas beteende. Både de vilda fåglarna och de heliga 9 Marmar och Marmor var ålderdomliga benämningar på Mars. 10 CIL VI. 2104., 31 översättning från GADs Religionshistoriske tekster 1984, 284. © Författaren och Studentlitteratur
145
13 Präster, augurer, sibyllor och andra kultfunktionärer
hönsen som vanligen höll till i ett tempel på Capitolium skulle iakttas. De senares beteende när de matades var sådant som man fäste yttersta vikt vid. Vid sjöslaget vid Drepana medfördes dessa ombord på amiralen Publius Claudius Pulchers fartyg, men när man strödde ut korn för att studera hönsens rörelser, vägrade de att äta. Kanske led de av sjösjuka, men amiralen som var föga lagd för fromhet, sparkade helt enkelt de heliga hönsen överbord med orden: ”vill de inte äta, så kan de få dricka!” Detta föranledde en av de värsta katastroferna i republikens historia då större delen av flottan gick förlorad vid kartagernas attacker, vilket antogs bero på Claudius Pulchers bristande vördnad för de heliga hönsen.11 Man förstår av denna historia att de präster som hade hand om divinationen hade ett stort ansvar. De kallades för augurer och deras ämbete skall ha skapats av kung Numa en gång i tiden. Med tiden ökades deras antal för att till slut uppgå till 16 personer under Julius Caesars tid. De bildade ett eget prästkollegium och valdes bland förnäma romare till tjänstgöring livet ut. De tjänade som rådgivare för senaten och för krigsmakten och hade också som uppgift att helga markområden för byggande av tempel. Augurerna bar på sitt emblem, en kurvig stav, som kallades lituus.12 Lägre i rang stod de grupper som kallades haruspices (sing. haruspex), som ordagrant skall betyda ”tarm-skådare”. De tolkade följaktligen offerdjurens inälvor, framför allt deras form och färg. De kunde också tolka olika typer av järtecken och blixtnedslag. Haruspices var inte officiella präster, men allvarliga konkurrenter till augurerna och tenderade att ta över delar av deras uppgifter. Deras verksamhet tycks ha fortsatt även efter religionsskiftet i Rom.13
De sibyllinska böckerna i Rom Vergilius ger sibyllan i Cumae en nyckelroll i Aeneiden där hon ger Aeineas den gyllene gren med vilken han kan nedtränga till dödsriket (den gyllene gren som Sir James Frazer sedermera skulle tolka 11 Scullard 1991, 27. 12 Hammond och Scullard 1970, 147. 13 Hammond och Scullard 1970, 489.
146
© Författaren och Studentlitteratur
13 Präster, augurer, sibyllor och andra kultfunktionärer
som en mistel och skriva ett väldigt verk i nio band om). Sibyllan siar också om att hans son Anchises eller Julus skall bli stamfar för en kommande stor ätt, nämligen den juliska inom vilken såväl Julius Caesar som Augustus skulle låta sig födas. Cumae vid Neapelgolfen tillhörde den grekiska kolonisationen av Italien och sibyllan själv räknade sitt ursprung från staden Erythrae. Liksom sina kollegor i Delfi och Didyma var hon guden Apollos språkrör. Hon gav röst åt dennes budskap i en väldig grotta som beskrivs på detta sätt av Vergilius: Holkad i klippornas vägg är den väldiga siaregrottan hundrade gångar där gå och hundrade portar där öppnas hundradefalt är det ljud som förkunna det helga oraklet.14
När man 1927 grävde ut sibyllans grotta fann man att det troligen snarare varit fråga om ett galleri än en grotta. Valven i detta var uppbyggda enligt grekisk byggnadskonst som den utformades under mykensk tid. I galleriet finns också hålor som under sibyllans tid troligen haft luckor, vilket återspeglas i Vergilius uttryck ”hundrade portar”. Möjligen kan dessa ha haft en akustisk effekt då sibyllans röst återgavs inför de delegationer som sökte råd hos guden. Liksom i Delfi tycks sibyllan haft möjlighet att rena sig genom ett bad innan hon trädde i kontakt med gudomen; ett av rummen skall av tradition vara hennes badrum.15 Kanske var det denna sibylla som i skepnad av en gammal kvinna försökte sälja kunskap om framtiden i form av nio böcker till en av kungarna i Rom. Han nekade att betala hennes pris, varefter hon gick bort och brände tre av dem. Sedan kom hon tillbaka och krävde samma pris. Kungen avvisade henne med ett hånskratt, varpå hon brände ytterligare tre böcker. Då blev han betänksam och rådgjorde med sina religiösa experter. De rådde honom att till varje pris köpa de återstående och när kvinnan åter begärde sitt första pris för de återstående tre, betalade kungen. Dessa kom att kallas de sibyllinska böckerna och innehöll soningsriter, järtecken samt rekommendationer vid de tillfällen när romarna ville införa främmande kulter. Böckerna förstördes slutgiltigt genom en brand som
14 Vergilius Aeneiden utg. 1998. VI, 42–45. 15 Edsman 1974, 8. © Författaren och Studentlitteratur
147
13 Präster, augurer, sibyllor och andra kultfunktionärer
härjade i Jupitertemplet på Capitolium 83 f.Kr., men man lyckades skaffa nya från Erythrae i Grekland och från andra håll i Italien. De spådomar som ansågs äkta var skrivna på hexameter och i form av akrostikon, det vill säga att radernas begynnelsebokstäver lästa lodrätt bildar ett ord, enligt historikern Dionysios från Halikarnassos.16 De sibyllinska böckerna försvann under folkvandringstiden och har sedan aldrig återfunnits. Ofta förväxlas de med de judisk-kristna Oracula sibyllina, en samling av 14 böcker som skrevs under antiken, fyllda av spådomar om händelser som redan inträffat, så kallade vaticinia ex eventu, det vill säga en i efterhand diktad förutsägelse. Därmed kom också sibyllan att införlivas i den kristna traditionen, något som inte minst har illustrerats av Michelangelos fem olika sibyllor i Sixtinska kapellet som en motsvarighet till de gammaltestamentliga profeterna.
16 Dionysios från Halikarnassos De romerska antikviteterna IV, 62. Dionysios följer här T. Varros uppgifter.
148
© Författaren och Studentlitteratur
14 Den romerska festkalendern
Kalendariska riter Romarna var ett jordbrukande folk. Detta präglar deras festkalender. Sådd och skörd markerades genom fester, där Tellus (jorden) och Ceres, skördens gudinna spelade markerade roller. Vinskörden hade sina egna fester. Parilia var herdarnas speciella fest men utgjorde också enligt traditionen Roms födelsedag. Många av dessa fester var urgamla och deras innehåll kunde ibland inte länge förstås av Roms invånare under den senare republiken och under kejsartid. Samtidigt fanns en vilja att hålla fast vid traditionerna och iaktta riterna mos majorem, enligt förfädernas sed. Det är inte heller ovanligt att festerna förklaras på olika sätt, till och med av samma författare. Detta är ett fenomen som inte bara gäller i det antika Rom, utan också i moderna folklivsskildringar. Som exempel kan nämnas att seden att tända bål vid påsk eller midsommar i Sverige förklaras som att ”man skrämmer bort häxorna” eller ”man vill påskynda ljusets återkomst” eller man ”markerar den varma årstidens inträde”. Alla tre förklaringarna är ”riktiga” samtidigt som eldar i liknande syfte också tänds på valborgsmäss och midsommar, som på Sankt Hansaften i Danmark. Man har här att göra med lokala seder och bruk och med riter som inte haft bara en förklaring utan flera. Det är knappast heller möjligt för folkloristiken i dag att finna någon ursprunglig förklaring till seden utan att ta till svepande etiketter som fruktbarhetskult eller vegetationskult. Man skulle kunna säga att det fanns två stora intresseområden i det antika Rom, nämligen det agrikulturella och det militära. Ibland möttes dessa som i firandet av oktoberhästen, som dels firades i samband med skörden, dels i samband med arméns återkomst från årets kampanj. De som ansvarade för att festerna genomfördes var – förutom prästerna – familjefäderna, paterfamilias, som genomförde © Författaren och Studentlitteratur
149
14 Den romerska festkalendern
riterna till husgudarna, larerna och penaterna. Inom familjen firades också passageriter som upptagandet av barnet i familjen, giftermål och begravning. Vissa fester som Parentalia och Lemuria hade till uppgift att hylla de döda, och var av naturliga skäl familjefester, men de hade samtidigt officiell karaktär. Ett annat exempel på en passagerit som också firades officiellt var Liberalia när pojkarna erhöll sin toga virilis den 17 mars. Den romerska festkalendern var till skillnad från den grekiska tämligen fast och firades runt om i riket. Variationerna var fåtaliga och i förekommande fall påverkade av grekiska riter. Av mångfalden av riter i republikens och kejsardömets Rom tas endast de vanligaste festerna upp här, de som också har en viss betydelse för religionshistorien som sådan.
Nyåret Enligt den gamla romerska kalendern började det nya året den 1 mars. Denna dag förnyades Vestas eld och i Regia strax intill städades rummen och templet renades sedan med kvistar av lager, som i Rom ansågs vara Mars heliga träd. Liknande reningsriter förekom också i andra viktiga byggnader på Forum. Mars anropades vid detta tillfälle inte bara som krigsgud, utan också som åkerbrukets beskyddare.1 Mars hade ett eget prästerskap, som kallades salierna. Namnet betyder ”de som hoppar och dansar”. Dessa genomförde en rituell krigsdans och sjöng en uråldrig hymn som kallades carmen saliare. Den var delvis obegriplig för salierna själva under republikens tid, men av de fragment som överlevt verkar det som om det inte bara var Mars som anropades.2 Deras dans kallades tripudium och framfördes i en rytmisk militär tretakt, medan de ackompanjerade sig själva genom att slå med svärd på bronssköldar som kallades ancilia. Dessa hade en ålderdomlig åttakantig form och en av dessa skulle vara den heliga sköld som Mars sänt ner från himlen till kung Numa. 1 2
Scullard 1991, 84. Scullard 1991, 86.
150
© Författaren och Studentlitteratur
14 Den romerska festkalendern
Salierna var 24 till antalet, varav 12 kallades Palatini och 12 Collini. De skulle komma ur patriciernas klass och ha båda föräldrarna i livet. De uppträdde klädda i metallharnesk, röda kläder och en hjälm med spira på toppen. Med all sannolikhet var detta en rituell uppvisning som symboliserade att krigssäsongen hade börjat, och den ägde rum på flera olika orter i Latium under perioden den 1 mars till den 24 mars. Man avslutade denna säsong i oktober i och med offret av oktoberhästen (s. 62).3
Roms födelsedag Roms födelsedag infaller den 21 april än i dag och kallades under antiken Parilia. Den föregicks av ett egendomligt offer under den festdag som kallades Fordicia, som firades med den seden att man offrade dräktiga kor uppe på Capitolium. Under offret slet de äldre vestalerna ut de ofödda kalvarna ur kornas livmoder och brändes dem till aska som förvarades i Vestas penus till nästa stora fest. Seden att offra en ko och en ofödd kalv på detta sätt skulle ha sin upprinnelse under Numas tid och skulle avvärja missväxt och hungersnöd (s. 40). Den som mottog offret var den dunkla gudinnan Tellus, jordens produktiva kraft, som man vet förvånansvärt lite om.4 Parilia inföll enligt traditionen på den dag då Romulus skulle ha grundat Rom. Staden renades med svavel och bestänktes med lagerblad doppade i vatten. Vestalerna tog fram februa, läderremmar (s. 155) som bland annat doppats med blodet från oktoberhästen (s. 62) och askan av den ofödda kalv man offrat på Fordicia (se ovan). Detta lades på bål som man sedan roade sig med att hoppa över. Frånsett detta vet man inte mycket om hur dagen firades i staden Rom, men däremot hur bönderna ute på landet firade den. Fårens fållor pryddes med färska löv och man hängde en krans ovanför ingången. Fåren tvättades och röktes med svavel, som ansågs vara renande. Fåraherdarna tände ett bål och offrade kakor och hinkar 3 4
Scullard 1991, 84. Scullard 1991, 102.
© Författaren och Studentlitteratur
151
14 Den romerska festkalendern
av mjölk i detta till guden eller gudinnan Pales (eventuellt uppfattades som två gudomligheter). Skalden Ovidius ansåg att Pales var en gudinna och att hon beskyddade människor och djur: Driv sjukdomar långt bort, må människor och djur vara friska … Må min bön villfaras så skall vi år efter år baka stora kakor åt Pales, herdarnas härskarinna. (O. 763–770)
Även ute på landet roade man sig med att hoppa över elden och uppgifter om liknande seder finns också belagda på annat håll, både hos kelter och hos germaner. Riten verkar ha överlevt religionsskiftet såtillvida att den gudom som åberopades i stället blev Jungfru Maria eller lokala helgon som Walpurga eller Valborg.
Ambarvalia – fredandet av ägorna Festen Ambarvalia ägde rum i slutet av maj och var ett renande av markerna genom ett suovetaurilia, ett offer av svin, får och tjur. Djuren drevs av bönderna i procession tre gånger runt markerna och offrades därefter.5 Man tänkte sig att man därvid dragit upp en gräns mot onda makter som kunde skada årsväxten. De gudar som anropades vid detta tillfälle var Ceres och Bacchus i första hand, men även Mars, Jupiter och Janus. Suovetaurilia var ett mycket ålderdomligt offer som har jämförts med ett liknande offer i det forna Indien, kallat sautramani, och innefattade en häst eller oxe, ett får och en bock. I Rom användes det främst vid reningsriter och Ambarvalia var just en sådan dag. Då skulle allt arbete vila, det religiösa firandet måste ske med oklanderlig renhet framför allt beträffande offret. Därefter kunde festande på mat och vin ta vid och man klädde sig i kransar av eklöv och inbjöd gudinnan Ceres till sitt hem. Festen var av lantlig karaktär och flyttades efter hand ut ur själva staden för att firas utanför Rom. Den levde kvar efter religionsskiftet genom att kyrkans män vandrade runt fälten sjungande en litania maior för fältens gröda. Till rundvandringen under romersk tid hörde också att man slog sina unga söner för att de på detta sätt skulle lära sig var gränserna mellan markerna gick. 5
Vergilius Georgica 1.345.
152
© Författaren och Studentlitteratur
14 Den romerska festkalendern
Damfesten på Nonae Caprotina Om hur denna fest uppstod enligt traditionen har redan berättats i samband med avsnittet om Junos kult (s. 72). Den utmärktes genom att matronorna festade om tillsammans med sina slavinnor under vilda fikonträd (caprificus) på Marsfältet. Många olika förklaringar till festen har lämnats av olika författare men en trolig förklaring är att man offrade till Juno under hennes namn Caprotina. Kvinnorna bröt av grenar av trädet och använde dess vita sav som offer, anges det. Troligen hade riten att göra med fikonträdens fruktsamhet, och man förökade dessa genom att ympa grenar från vilda trän på ett odlat träd för att korsbefrukta dem. Detta var lämpligast att göra i juli och troligen firade kvinnorna denna befruktning mellan manliga och kvinnliga träd. Saven var förmodligen en symbol för sperma och det finns all anledning att tro att damfesten under Nonae Caprotina gav upphov till många skämt kring detta ämne.6
”Den bästa av alla dagar” – Saturnalia Saturnalia firades den 17 september och var en mycket populär fest, som firades inte mindre än sju dagar. Augustus försökte visserligen begränsa den till tre, men den tycks likväl ha varat mellan fem och tio dagar under kejsartiden. Festen ägde alltså rum vid tiden för vintersolståndet, som ju uppfattades som en kritisk period (s. 89), men som samtidigt var en tid då människorna kände behov av att roa sig. Inte minst åberopade man Saturnus, åkerbruksguden som verkade i den första och gyllene tidsåldern. Guden har också med all sannolikhet fått ge namn till festen, även om vissa forskare vill sammanföra den med den sista höstsådden.7 Firandet började med ett stort offer i Saturnus tempel som låg på Forum Romanum vid foten av Capitolium. Ceremonin företogs på ”grekiskt sätt” vilket innebar att prästerna uppträdde med blottade huvuden och senater och riddare deltog i en efterföljande fest. Samtliga bar vardaglig klädsel och mjuka mössor på huvudena och 6 7
Scullard 1991, 162. Scullard 1981, 205–207.
© Författaren och Studentlitteratur
153
14 Den romerska festkalendern
festen utmärktes genom att herrskap och slavar bänkade sig tillsammans och rent av bytte roller. Varje hushåll utnämnde också en narrkonung, som sedan anförde festligheterna. Detta skulle påminna om den gyllene tidsåldern, då människor var jämlika. Under den tid då Saturnalia firades upphörde allt vardagligt liv och affärer, domstolar och skolor var stängda. Man lekte och spelade och staden genljöd av glada rop och allmän munterhet. Detta gillades inte av alla och vissa romare tycks ha dragit sig tillbaka under denna tid då samtliga i deras hus roade sig av alla krafter.8 Saturnalia slutade med en särskild festdag som kallades Sigillaria, vilket också var namnet på små keramikdockor som barnen fick i present. Vänner uppvaktade varandra med vaxljus och även nu festade man om i hemmen med familjen och vännerna. Det är inte svårt att se varför denna högtid omformades till det kristna julfirandet, sedan kyrkofäderna flyttat Jesus födelsedag till den 25 december, då man för övrigt tidigare firade Sol invictus, den oövervinneliga solen.
Lupercalierna Lupercalierna firades den 15 februari och på förmiddagen denna dag samlades präster som samtliga kallades Luperci vid en helig grotta vid den sydvästra delen av Palatinen. Här skulle en gång den korg som innehöll Romulus och Remus ha flutit i land och just här skulle varginnan ha gett dem di. Varginna heter på latin Lupa, vilket borde ha gett upphov till namnet på festen, men fullt så enkelt är det inte. Det finns många olika förslag till namnets uppkomst, som att det skulle vara en sammanblandning av lupus-hircus, ”vargget”, eller en sammandragning av uttrycket luere per caprum, ”att rena genom geten”, men ingen av dessa förklaringar har visat sig vara överlägsen den andra. En get var mycket riktigt inblandad i ceremonin och sedan denna offrats smordes två unga män av god familj med blodet. De skulle torka av sig med en ulltott och därefter skratta högljutt. Sedan flådde prästerna geten och flera unga män omgjordade sig med skinntrasorna och började springa runt Palati8
Scullard 1981, 205–207.
154
© Författaren och Studentlitteratur
14 Den romerska festkalendern
nen, ner till Forum och tillbaka. I händerna hade de remmar, troligen också skurna från getens skinn, och med dessa slog de åskådarna, framför allt kvinnorna, som genom denna rit troddes bli fruktsamma. Dessa remmar kallades februa och har troligen givit upphov till månadsnamnet februari.9 Ceremonin kom vid ett kritiskt tillfälle att utnyttjas i politiska syften. Så här skildrar Plutarchos vad som hände år 44 f.Kr. Det var Lupercaliefesten … många ynglingar från aristokratin och magistraten sprang nakna runt i staden och slog den som stod bredvid med raggiga piskor, fyllda med glädje och munterhet. Till och med de förnämsta kvinnorna räckte fram händerna för deras slag precis som i skolan, eftersom de trodde att de av dem som var havande skulle föda lättare och de som var ofruktsamma skulle bli havande. Caesar beskådade detta medan han satt på en guldtron vid Rostra, klädd som inför ett triumftåg. Markus Antonius var en av dem som löpte det heliga loppet – han var konsul. När han störtade in på Forum och massan stod framför honom bar han ett vävt diadem med en lagerkrans som han höll framför Caesar.10
Caesar hade vid tillfället placerat sig vid Rostra på Forum i en triumfators dräkt och sittande på en gyllene tron beskådade han loppet. Antonius var vid tillfället konsul och något överårig för att delta i detta, men han var den som störtade fram med diademet till Caesar genom folkmassorna. De församlade människorna reagerade dock kallsinnigt och de spridda applåderna var konstlade. Caesar uppfattade stämningen och avvisade Antonius diadem. Folket gav honom sitt bifall. När Antonius försökte en andra gång, upprepades alltsammans. Caesar reste sig och befallde att diademet skulle föras till templet på Capitolium. Men de församlade lade märke till att de statyer som fanns av Caesar på Forum var försedda med liknande diadem. Därför gick två av senatorerna, Flavius och Marullus, och plockade bort dessa. Efterspelet till denna händelse är välkänt. En månad senare, den 15 mars, dödades Caesar i senaten, som för tillfället sammanträdde i Pompejus teater. De sammansvurna hade uppfattat händelserna vid Lupercalierna som ett försök från Caesar att inte bara vara diktator på livstid, utan även göra sig själv till kung av Rom. 9 Plutarchos Romulus liv 21.3–8. 10 Plutarchos Caesar 2.6. © Författaren och Studentlitteratur
155
14 Den romerska festkalendern
Festen firades genom Roms historia och även efter religionsskiftet, även om kyrkans män protesterade. Man gjorde ett halvhjärtat försök att förbjuda den på 300-talet, men den levde dock kvar. I slutet av 400-talet klagade påven Gelasius IV över att man genomförde festen på ett ovärdigt sätt. Han förvandlade den därför till en reningsrit för Jungfru Maria. Historien om Lupercaliefesten tog inte slut med detta. Den 14 februari (dagen före Lupercalierna) kom att tillägnas ett beskedligt helgon vid namn Valentin. Om denne är praktiskt taget inget känt, men dagen kom att fortsätta med det tema av fruktbarhet som Lupercalierna trots allt präglades av. I västra Europa utvecklades dagen till att bli vad som i dag firas som Alla hjärtans dag. Enligt folkloren skall det vara den dag som fåglarna parar sig, men att detta har något att göra med Valentin verkar vara osäkert. Snarare får man gå tillbaka till den gamla romerska festen, även om sederna mildrades med tiden och numera tar sig uttryck i form av gåvor.
156
© Författaren och Studentlitteratur
15 Kejsare och Gud
Den romerska kejsarkulten Varken den gudomliggjorde Augustus eller hans adoptivfader Julius Caesar var de första människorna, som blev dyrkade som gudar. Redan 404 f.Kr. fick den spartanske fältherren Lysandros, som varit framgångsrik under det peloponnesiska kriget ett eget altare upprättat åt sig. Under 300-talet kallades Alexander den store för ”frälsare” eller ”välgörare” och dyrkades som gud i sitt världsvälde. Romarna kom i kontakt med gudomliggjorda människor när de tillsammans med grekerna bekämpade Antiochos under 200-talet f.Kr. Den första gudamänniskan bland romarna var Titus Quinctius Flaminius, som fick denna upphöjelse i samband med erövringen av staden Chalkis 191 f.Kr. Upphöjelsen skedde i samband med att man inrättade kulten av gudinnan Roma, som personifierade Rom. Även kejsarkulten kom att knytas samman med inrättande av tempel till denna gudinna. Roma hade dock inte ett eget tempel i Rom före kejsar Hadrianus tid 117–138 e.Kr.1 Andra fältherrar skulle följa i Titus spår, som de mer namnkunniga Sulla och Pompejus, och dyrkades som gudar i de östliga provinserna. Julius Caesar åtnjöt också titeln som gud under sitt fälttåg, liksom Marcus Antonius. Marcus Antonius identifierade sig med guden Dionysos och lät prägla ett mynt med sin egen bild och inskriften ”den nye Dionysos”.2 Caesar var emellertid den förste som fick namnet ”den uppenbarade guden” i de östra provinserna. Han byggde där ett Caesareum, en tempelanläggning till sin egen ära i den stad som framgent kom att kallas Caesarea. I Rom hävdade han sitt ursprung från Venus 1 2
Fishwick 1987, 48–51. Plutarchos, Antonius 24.
© Författaren och Studentlitteratur
157
15 Kejsare och Gud
genom Aeneas och byggde till hennes ära ett tempel till Venus Genetrix, Venus anmodern, efter slaget vid Farsalos år 50 f.Kr. Senaten beviljade honom olika favörer, som att hans staty bars i procession tillsammans med olika romerska gudar och ett stort offer anordnades i samband med hans födelsedag. Senaten hade också beslutat om ett tempel tillägnat Clementia Caesaris, som dock aldrig hann byggas. Strax före sin död blev Caesar förklarad som gud med egen kultstaty och flamen, vilken för övrigt blev Marcus Antonius.3
Guds son Efter mordet på Caesar kom också Octavianus (den blivande Augustus) att utnyttja adoptivfaderns gudomlighet. En komet som uppenbarade sig tolkades som Caesars himmelsfärd och som att han därefter upptagits bland gudarna.4 Därför lät Octavianus placera en stjärna, sidus Julium, över huvudet på sin adoptivfaders staty och fick senaten att tillerkänna honom titeln Divus Julius, den gudomlige Julius. Caesar fick ett eget tempel på Forum år 29 f.Kr. på platsen för sin eldbegängelse. I templets cella fanns en kolossalstaty av Julius Caesar själv med huvudet betäckt och med en lituus, en augurstav, i handen, vilket anspelade på hans roll som augur och Pontifex Maximus. Utanför templet fanns en plattform som kallades Rostra Aedi Divi Iuli och denna var prydd med rammar från fiendeskepp från sjöslaget vid Actium.5 Själv var inte Octavianus sen att lägga sig till med titeln Divi filius, ”Guds son”. Vid sidan av detta hävdade han släktskap med guden Apollo som han också ansåg vara sin specielle skyddsgud. Octavianus drog sig inte heller för att antyda att Apollo var hans verklige fader. Inte minst i kampen med Marcus Antonius, som identifierade sig som Dionysos, blev Octavianus skyddsgud Apollo en väl fungerande kontrast. Efter segern över denne och över Kleopatra lät Octa-
3 4 5
Fishwick 1987, 56–57. Plinius Naturalis Historia II, 93. Nash 1962 a, 512.
158
© Författaren och Studentlitteratur
15 Kejsare och Gud
vianus sig äras som en gud av senaten och hans födelsedag utropades som officiell festdag med åtföljande offer.6 År 27 f.Kr. erhöll han titeln Augustus, ”den upphöjde”, vilket också markerade hans gudomliga status. I Grekland kom han följaktligen att kallas för theos Sebastos, ”den upphöjde guden”, och som en följd av den hellenistiska traditionen för soter, ”frälsare”. Han tog också något decennium senare titeln Pontifex Maximus som Roms högste präst. En sådan var Ara Pacis Augustae, ”Augustus fredsaltare”, som var ett genomarbetat uttryck för hans egen ideologi. Friserna kring detta illustrerar både nationalguden Mars, i sin egenskap av att vara den som ger fred, och gudinnan Ceres eller Tellus som övervakar markens gröda. På en annan bild ses Aeneas offra i kretsen av sin familj, en anknytning till Augustus egen släkt. I anslutning till detta placerades en obelisk som fick tjäna som solur och vars skugga träffade altarbordet i Ara Pacis på Augustus födelsedag. I närheten låg också hans mausoleum som var byggt 28 f.Kr. vid Tibern, strax utanför Marsfältet. Här förvarades familjens gravurnor i nischer och även senare kejsare lät begrava sig här fram till 98 e.Kr.7 Efter sjöslaget vid Actium år 29 f.Kr. lät han även bygga ett tempel till Apollo uppe på Palatinen. Det var ett tempel i marmor med bland annat en staty av guden skapad av den grekiske bildhuggaren Skopas. Detta tempel låg vägg i vägg med Augustus eget hus och på den andra sidan gränsade det till Victorias tempel och Magna Maters tempel. Som Guds son bodde Augustus nära de andra gudaboningarna. Ett par år senare avsade sig Augustus sina krigiska befogenheter och blev vad han kallade den främste (princeps) i senaten. Han fick nu också titeln Augustus, ”den upphöjde”, vilket innebar att han föredrog att framställa sig själv som den enkle romerske medborgaren. Makten låg dock kvar hos honom och han blev utnämnd till Pontifex Maximus år 12 f.Kr. Efter sin död blev han själv upphöjd till gud under namnet Divus Augustus och fick också en särskild flamen augustalis, som övervakade hans kult.8 6 7
8
Dio Cassius 51, 19. Mausoleet genomled skiftande öden med tiden och var under medeltiden kalkbrott, under 1700-talet amfiteater, ateljé för skulpturerna till Victor Emanuelmonumentet och i början av 1900-talet konsertlokal. Magnusson 2001, 240. Fishwick 1987, 79–167.
© Författaren och Studentlitteratur
159
15 Kejsare och Gud
År 7 f.Kr. delades Rom in i olika sektioner och över var och en av dessa vakade larer och dessutom Augustus genius, som också kom att kallas Lares Augustus. Efter hans död lät Tiberius förklara honom som gud och byggde sedan ett tempel åt honom med en speciell präst, en flamen augustalis. Detta tempel låg mellan Capitolium och Palatinen och invigdes under Caligulas tid. Hans adoptivson Tiberius blev inte gud under sin regering, men Augustus hustru Livia upphöjdes till gudomlig status 42 e.Kr. och mottog offer från vestalerna. Caligula blev inte heller gud, men gjorde sin syster Drusilla till gudinna.
Gudinnorna Drusilla och Livia och andra kejserliga gudomligheter Drusilla, syster till kejsar Caligula, var den första romerska kvinnan som upphöjdes till gudinna. Hon hade dött i juni år 38 f.Kr. och blev gudomligförklarad redan i september samma år. Både Caesar och Augustus hade redan upphöjts till gudar efter sin död och nu klev en före detta pretor fram och förkunnande att han sett Drusilla stiga till himlen med hjälp av andra gudar. Hans insats belönades rikligen, påstår historieskrivaren Dio Cassius.9 Hans kollega Suetonius påstår att Caligula alltid svor vid Drusillas ”gudomliga väsen”.10 Trots detta byggdes inget tempel till gudinnan Drusilla under Caligulas livstid och hennes upphöjelse glömdes bort sedan brodern dödats. Däremot kom hennes farmor Livia att upphöjas till gudinna under Claudius regering och fick en staty i makens, den gudomlige Augustus, tempel. Därigenom var hennes gudomlighet fastställd som jämlik med maken. 11 Claudius kom näst i tur och hans efterföljare Nero lät avbilda sig som gud i form av statyer som placerades ut i Rom. Framför allt ville han uppträda i Apollos och i Helios gestalter. I hans gyllene hus (Domus Aurea) placerades en staty i kolossalformat i vestibulen. Däremot blev Nero aldrig deifierad efter sin död, men seden fort9 Dio Cassius 59,11; Balsdon 1962, 250–251. 10 Suetonius Kejsarbiografier 2001, 203. 11 Suetonius Kejsarbiografier 2001, 237.
160
© Författaren och Studentlitteratur
15 Kejsare och Gud
satte i den flaviska dynastin. Vespasianus lär vid sin död 79 e.Kr. ha yttrat: ”Aj, jag tror jag blir en gud!” (vae, puto deus fio!). Kejsarkulten fortsatte under Augustus efterföljare och utvecklades vidare in i det första århundradet e.Kr. Det blev en statskult som var obligatorisk till skillnad från andra religioner. Under 200-talet e.Kr. följde en mer blygsam hållning från kejsarnas sida till att låta sig jämställas med någon av de gudar som dyrkades i riket. Maktpositionen kan dock identifieras som en absolut monarki där kejsaren titulerades dominus et deus, ”herre och gud”. I denna maktposition uppträdde såväl Konstantin som Julianus; den sistnämnde blev också gudomligförklarad efter sin död och kallades för ”den bland gudar återfödde guden”.12 Vid denna tid hade emellertid den romerske kejsaren konkurrens med en annan gud, kristendomens Jesus Kristus. När Theodosius I totalförbjöd alla andra religioner 391 e.Kr., växte i stället påvedömet fram som guds ställföreträdare på jorden. Även om påven anses vara ofelbar när han uttalar sig ex cathedra, har ämbetet aldrig kommit i närheten av den gudomlighet som omsvävade de romerska kejsarna. Dock behöll påven en av deras titlar, nämligen Pontifex Maximus.
12 Libanios Selected Works utg.1927, XIII, 304. © Författaren och Studentlitteratur
161
16 Mysteriereligionerna
Främmande religioner Den romerska religionen var ett polyteistiskt system med många olika gudar. Dessa ingick antingen i den romerska traditionen eller hade introducerats på ett passande sätt enligt beslut av senaten. Om en främmande kult utövades inom Roms gränser utan sådana beslut, hände det att senaten vidtog åtgärder för att förhindra detta. Bacchanalieskandalen under 186 f.Kr. (s. 54) var det mest dramatiska bland sådana ingripanden, men även Isiskulten råkade illa ut vid flera tillfällen. I Suetonius Kejsarbiografier kan man läsa att kejsarna hanterade personer som var anslutna till andra religioner, som judarna och keltiska druider, med hårdhet, och att Claudius ingrep mot händelser som anstiftats av dyrkarna av en viss Krestus.1 I dessa yttringar kan man se att de styrande i Rom betraktade religionen som en nationell och ursprunglig angelägenhet, som skulle bevaras från främmande inflytande.2 Främmande inflytanden karakteriserades som superstitio, ”vidskepelse”, men dessvärre kan man säga att hela den romerska religionen var baserad på samma emotionella uppfattning om religionens väsen. Ordet tycks också från begynnelsen ha betytt ”profetisk förmåga” eller ”religiös extas”, men kom genom århundraden att förvandlas till den vantro som man ansåg att främmande folk ägnade sig åt. Även om begreppet superstitio inrymmer en god del av överlägset förakt i de lärdes skrifter, var det nog snarare frågan om både rädsla inför det okända och ren främlingsfientlighet. Till detta kommer att den litteratur som överlevt till våra dagar uttrycker tänkarnas och satirikernas gyckel med det som man fann groteskt och löjligt i främmande religioner. Varro menade till exem1 2
Suetonius Kejsarbiografier 2001, 249. Cicero De legibus. II, 119.
© Författaren och Studentlitteratur
163
16 Mysteriereligionerna
pel att Isiskulten var rent nonsens och Lukianos från Samosata, själv invandrare i Rom, hånade de främmande kulterna på följande sätt: ”Denne Attis, denne Korybas, denne Sabazius, varifrån kommer de alla? Vem är denne mediske Mithras med sin persiska dräkt och tiara? Han kan inte ett ord grekiska … och du hund-hövdade egyptier: hur kan du låtsas vara en gud? Och vad vill den fläckiga tjuren från Memphis göra med oss?”3 Men det fanns också empati och fruktan för de främmande kulterna och den religiösa extasen, som fångas av Catullus dikt om hur en ung man grips av religiös yra och kastrerar sig själv för att delta i Kybeles och Attis mysterier.4 Samtidigt som denna kritiska hållning till de främmande religionerna framfördes på den intellektuella arenan, hade det politiska Rom sedan länge integrerat främmande kulter, både de italiska och de som fanns i de erövrade provinserna. Detta skedde genom att man rådfrågade de sibyllinska böckerna, där profetiorna vanligen tolkades så att det erövrade områdets gudar skulle införlivas i den romerska religionen och kanske även få ett eget tempel i staden. Ibland fick de nya gudarna romerska namn, genom vad som kallades interpretatio romana, ”romersk tolkning”, när exempelvis gudinnan Uni från Veii smälte samman med Juno eller när himmelsgudinnan Tinnit från Karthago erhöll tillnamnet Caelestis, ”den himmelska”. På samma sätt förvandlades den frygiska Kybele till Magna Mater, ”Den Stora Modern”. Krigen på andra sidan Medelhavet medförde gudinnor som Ma-Bellona och den egyptiska allgudinnan Isis, inte minst genom fältherrarna som lärt sig att betrakta dessa som sina personliga skyddsgudar. Under det tidiga kejsardömet öppnades portarna på allvar mot vad som i religionshistorien kallas för mysteriereligionerna.
Mysteriereligionerna Mysteriereligionerna hade vid denna tid redan en lång historia. Demeters mysterier i Eleusis hade funnits sedan 600-talet f.Kr., om inte ännu längre tillbaka. Den frygiska gudinnan Kybele är en av de äldsta gudinnor som religionshistorien känner till och hennes kult 3 4
Ur Lukianos Gudarnas församling efter Turcan 1999, 10. Catullus Carmines. 63.
164
© Författaren och Studentlitteratur
16 Mysteriereligionerna
i staden Pessinous var redan uråldrig, när den på 500-talet f.Kr. etablerade sig på grekisk mark. Samma förhållande gällde den egyptiska Isis mysterier och Dionysoskulten hade även den en lång historia. Enda undantaget från regeln var Mithrasmysterierna, vars ursprung verkar vara yngre och som inte framträder i större sammanhang förrän runt 100 e.Kr. Mysteriereligionerna var inte heller några nya religionsbildningar utan byggde på de officiella kulterna av Demeter, Isis, Kybele och Dionysos. Mithrasmysterierna var även i detta avseende ett undantag, men mytologin hade sitt ursprung i den persiska mytologin, som i viss mån satte sin prägel på denna religion. Begreppet mysteriereligion har emellertid blivit en vedertagen term i religionshistorien, trots att det i själva verket inte handlar om en ”ny” religion, utan en speciell riktning inom en redan etablerad religion.5 Snarare skulle man med en modern term kalla mysteriereligionerna för nyandliga rörelser som utvecklade sig inom de gamla religionerna. Dessa rörelser innefattade en hemlig invigning, i vilken man blev delaktig i hemligheter som kallades mysterier, troligen av det grekiska verbet myo ”att stänga, innesluta”. Dessa hemliga kunskaper kunde man lära sig hos religiösa specialister, mystagoger, ”de som leder mysterierna”, som var väl insatta i mysteriets alla hemligheter och inte sällan hade genomgått många invigningar.6 När initianden befunnits mogen för invigningen, tilläts hon eller han att genomgå själva invigningen i mysteriet. Denna var annars hemlig för alla utomstående eftersom mysterierna var aporreta, ”förbjudna”, och arreta, ”outsägbara”.7 Av denna anledning vet eftervärlden mycket lite om vad som hände under invigningarna och under utövandet av mysterierna. Den främsta källan till vår kunskap är Apulejus roman Den gyllene åsnan, som beskriver hur en ung man förvandlas till en åsna, men lyckas vinna tillbaka sin ursprungliga gestalt genom gudinnan Isis försorg. Han vill därför fortsätta att dyrka henne och blir invigd i hennes mysterier, vilket beskrivs som att han stiger ner i dödsriket över Proserpinas tröskel och sedan genom alla elementen. Därefter fick han skåda alla gudar.8
5 6 7 8
Burkert 1987, 10. Apulejus utg. 1960, 262–263. Julianus VIII, 159A. Apulejus utg. 1960, 257. Se även 212.
© Författaren och Studentlitteratur
165
16 Mysteriereligionerna
Nedstigande till Proserpinas (Persefones) tröskel kan tolkas som dödsrikets gräns och innebörden är att invigningen också betecknar en födelse in i ett nytt tillstånd.9 Här finns nyckelord som död och pånyttfödelse som symboler för initiation liksom möten med gudar och övernaturliga fenomen. Forskare, som James Frazer och Rickard Reizenstein, lade tidigt märkte till dessa nyckelord och tolkade dem som ett återkommande tema som berättar om den unge gudens lidande, död och återuppståndelse.10 Denna uppfattning kom att prägla forskningen av mysteriereligionerna och gjorde dem till ett uttryck för människans längtan efter odödlighet. Man uppfattade därmed också kristendomen som en mysteriereligion med ett liknande budskap som de andra och som den religion som gick segrande ur striden om själarna. Kristendomen skilde sig dock på flera markanta sätt från mysteriereligionerna. Den saknade framför allt de hemliga invigningarna. Budskapet var enkelt: att tro på att Jesus var Guds son räckte för att få det eviga livet, som inte specificerades under urkyrkan, men som sedermera kom att uppfattas som en form av odödlighet.11 Mysteriereligionerna var å sin sida hemliga och förmedlade också en hemlig kunskap. Denna måste initianden lära sig för att kunna få inträde i mysteriet – det räckte inte bara att tro och förlita sig på gudarnas nåd. Mysteriereligionerna tolererade andra kulter, medan kristendomen hävdade att deras tro var den enda vägen till frälsning. Trots detta är gränserna mellan dessa nyandliga rörelser som växte fram under hellenismen flytande. Paulus och andra kristna missionärer använder i sina brev till de nygrundade kristna rörelserna ett språk som var välkänt från mysterierna.12 Kristendomens kärna var tron på Jesus kroppsliga uppståndelse från dödsriket. I mysteriereligionerna lider gudomen och dör för att sedan uppstå i en annan form.13 Osiris i Isismysterierna dör och hamnar i dödsriket, Attis i Kybeles mysterier dör och kommer trots alla böner inte tillbaka, det sönderslitna Dionysosbarnet uppstår i form av den vuxne Dionysos och Demeters dotter Kore återkommer 9 10 11 12 13
Frazer 1978 (1922)503; Reitzenstein 1927, 221–224. Frazer 1978 (1922), 427–507. Manchester s. v. eternity ER. Rudolph s. v. Mystery religions ER. Smith s. v. Dying and rising gods. ER.
166
© Författaren och Studentlitteratur
16 Mysteriereligionerna
från Hades som drottning med namnet Persefone i de eleusinska mysterierna. Mithrasmysterierna saknar en lidande och döende gud och har i stället ett offer av tjuren, som i sin tur medför naturens och kulturens utveckling, vilket också kan tolkas som en förvandling. Gemensamt för kristendomen och mysteriereligionerna var dock det lidande och den plåga som huvudpersonen i dramat blir utsatt för. Detta lidande framställs i båda fallen som ett villkor för människans frälsning, samtidigt som det minner om den ofrånkomliga döden i dess mest fasansfulla gestalt, den unga människans död eller försvinnande och de efterlevandes otröstliga sorg. Även om kristendomen och mysteriereligionerna uppvisar stora skillnader i fråga om gudsbild och frälsningslära, fanns stora likheter i riter och ceremonier och det var mycket troligt att dessa påverkade varandra under senantiken. I mysteriereligionernas riter härmade deltagarna sina gudomligheters öden, liksom troende kristna fortfarande gör under fastan för att påminna sig om Jesu lidande under hans sista tid på jorden. I de eleusinska mysterierna delade de Demeters ångestfulla sökande efter sin dotter, i Kybeles och Attis mysterier gisslade man sig under den ”blodets dag” då Attis tänktes lida och dö och i Isis mysterier samlade man den styckade Osiris lemmar under sorg och gråt. Inte sällan skildras denna period av ceremonin som en likvaka över den försvunna eller döda gudomen, där kultmedlemmarna själva begrundar dödens bitterhet. Gemensamt för mysterierna var också mönstret att när våndan och sorgen var som djupast, bröts sorgen genom ett glatt budskap. I Isis mysterier låg den döde och sammanfogade Osiris utsträckt på en likbår och de församlade begrät honom under rytmiska klagosånger. Mitt under natten bar man in ljus och en präst gick runt och smorde de närvarandes läppar och viskade till dem: Var vid gott mod myster, guden är frälst. För er är det slutet på ert lidande.14
Liknande avbrott återfinns i andra mysteriereligioners riter, även om dessa utfördes på annat sätt. Efter dagar av lidande firade delta-
14 Firmicus Maternus 1956, 22. © Författaren och Studentlitteratur
167
16 Mysteriereligionerna
garna i mysteriereligionerna en glädjefest, inte för att fira gudens återuppståndelse, utan för att de genomförda riterna hade gett dem själva möjlighet att i livet uthärda döden.
Mysteriernas innebörd I Odysséens 13:e sång beskrivs nymfernas grotta på följande sätt: Innerst i bukten står en oliv med täta och spetsiga avlånga blad, och bredvid finns en trolsk och halvdunkel grotta i vilken nymferna bor, av det slag som kallas najader. Blandningskärl ses därinne och dubbelörade krukor, alla av sten, vari bin bygger kakor och samlar sin honung, och även jättevävstolar av sten där nymferna väver tyger av purpur ur havens djup – ett under att skåda. Källvatten springer det ständigt fram i grottan och dubbla ingångar har den: en mot norr där vanliga männskor fritt kan gå in, och en annan som vätter mot söder där ingen dödlig har tillträde – gudar blott får passera den vägen …15
Grottan med dess båda ingångar ansågs under antiken syfta på platsen där mysterierna uppenbarades för människorna. Denna kallades för telesterion och möjligen kan strofen syfta på hur denna byggnad var utformad i de eleusinska mysterierna.16 Detta telesterion ombyggdes och utvidgades med tiden till en byggnad som kunde rymma tusentals människor. I byggnaden inrymdes också de naturliga håligheter i berget som kallades för Hades grotta. Bilden av grottan med sina båda ingångar användes också av Platon för att illustrera människans öde efter döden. Hon vandrar, enligt denne, upp genom den ena av två ”mynningar” (stomia) till högre sfärer för en tid och hon vandrar också tillbaka till jordelivet genom den andra, sedan hon druckit av Lethes vatten och glömt sin tidigare tillvaro. Grottan var mycket riktigt en återkommande symbol även i andra mysterier än de eleusinska. De båda öppningarna för själens vandringar blev i senantik spekulation angivna som 15 Odyss. 13, 102–10. Öv. Björkeson. 16 Porfyrios De antro nympharum, 3. Man kan naturligtvis inte med säkerhet säga att denna stof syftar på telesterion, invigningshallen i Eleusis eller någon annan liknande byggnad.
168
© Författaren och Studentlitteratur
16 Mysteriereligionerna
zodiakens tecken Aries och Libra, som tidpunkten för den tid då själarna stiger ner respektive upp.17 Bilden av nymfernas grotta användes också av kejsar Julianus i hans Tal till gudamodern Kybele. Han utgick från Herakleitos strof ”det är döden för själar att bli våta”.18 Hela strofen lyder: För själen (psyke) är det död (thanatos) att bli vatten för vatten (hydor) är det död att bli materia (hyle) ut ur jorden kommer vattnet och ur vattnet själen.
Själens död i vattnet är i själva verket en omvandlingsprocess, nämligen själens födelse in i en ny existens. Denna anknyter till de två mynningarna: den ena för dem som skall dö i vattnet och den andra för dem som kommit upp ur det och skall stiga mot de gudomliga.19 Grottan med sina båda ingångar kan således betraktas som en symbol för mysteriernas innebörd att närma människorna till det gudomligas sfär och förbereda dem för döden. Ibland blir grottan till ett brudgemak där de hemligheter uppenbaras som benämns arreta och aporreta, outsägbart och förbjudet, och som uppenbaras av mystagogerna. En jämförelse med kristendomen och mysteriereligionerna visar också en skillnad i frälsningssynen. I mysterierna utlovas inte att man skall befrias från synd eller skuld för att uppgå i ett evigt liv. Inte heller talar texterna om begreppet ”odödlighet”, utan om en försoning med den fysiska döden och framför allt en upplevelse av att det gudomliga är nära. En text från Thessalien illustrerar detta på följande sätt: ”Nu är du död och nu är du återfödd, trefalt saliga, på denna dag. Säg Persefone, att Bakchios själv har frälst dig!”20 Hälsningen till Persefone, drottningen i Hades, vittnar om att döden trots allt kommer till den invigde, men kanske i en annan form än den man fruktar.
17 Porfyrios De antro nympharum, 24. 18 Näsström 1990, 54. 19 Julianus VIII, 165 D. Porfyrios parafraserar citatet till ”Det är ljuvligt, inte döden, för själar att bli våta” med innebörden att besöket i nymfernas grotta leder till återfödelse – inte död. Porfyrios De antro nympharum, 10. Nyplatoniker vände på de klassiska metaforerna på de mest intrikata sätt. 20 Burkert 1991, 85. © Författaren och Studentlitteratur
169
16 Mysteriereligionerna
Invigningen i mysterierna Mysteriernas innehåll var hemligt (arcanum) för de icke invigda. Myterna är däremot välkända liksom delar av mysteriespråket som var fyllt av symboler och allegorier. Det vilar en ambivalens och gåtfullhet över texterna, som inte sällan beskriver metamorfoser eller mirakulösa räddningar. Det är ingen tvekan om att det finns koder i dessa berättelser i form av ord och begrepp som irrande, prövningar, återkomst, återställande, död och återvändande till livet. Dessa var välkända för dem som initierats i mysterierna och själva nått stadiet som myst, det vill säga ”invigd”.21 Det finns mycket som tyder på att själva invigningen var utformad som en passagerit: 1 Det första stadiet utgjordes av en separationsfas i vilken människan närmade sig mysteriet, vanligen undervisad av en mystagog, en lärare som var väl insatt i hemligheterna och som genomgått ytterligare invigningar. Samtidigt avlägsnade hon sig från sitt vardagliga liv. 2 Det andra stadiet utgjordes av själva mysteriet och dess riter som var förborgade för de utomstående. Denna fas kallas, enligt mönster från den brittiske antropologen Victor Turner, för den liminella fasen, ”tröskelfasen”, och präglades av ambivalenta och antitetiska symboler, främst rörande liv och död. Innehållet i detta andra stadium tillhör mysteriernas hemligheter, som bara kan anas genom olika antika källor. 3 Den tredje fasen utformades till en aggregationfas under vilken människan genom ytterligare riter återgick till sin vanliga roll i samhället. Genomgången av mysteriet hade med all sannolikhet en statushöjande funktion. Man har sett olika orsaker till mysterieinvigningarnas uppkomst. Bland moderna forskare hävdar Walter Burkert att de hade sitt ursprung i jordbrukssamhället och i hemliga ceremonier med manbarhetsriter och sexuella invigningar allt ifrån neolitikum. I Grekland på 600-talet f.Kr skulle de ha förvandlats till mer religiöst inriktade rörelser med fokus på antitesen liv och död.22 21 Rudolph s. v. Mystery religions. ER. 22 Burkert 1986, 277–281.
170
© Författaren och Studentlitteratur
16 Mysteriereligionerna
Även andra forskare har sett liknande förklaringar till mysteriernas uppkomst, samtidigt som man inte kan bevisa att de skulle ha haft sitt upphov i de agrara riterna. Man kan egentligen bara enas om att döden och dödsögonblicket var centrala begrepp i mysteriereligionernas budskap. Så här skildrar Plutarchos, som själv var präst och invigd i olika mysterier, själva invigningen: Först förvirring och kringflackande, trötthet och ängsliga planlösa färder genom mörker – så, just innan fullbordande, alla fasor, rysning, skälvningar, svettningar, förfäran. Men därefter mötes de av ett fantastiskt ljus, och öppet landskap och ängsmarker med röster och dans och högtidlig helig musik och heliga tecken. Bland detta vandrar den nu fullkomnade och förlöste omkring, befriad och obunden och tar del i riterna, smyckad med en krans … 23
23 Plutarkos, De anima översatt av G. Mylonas i The Eleusinian Mysteries 1961, 246. © Författaren och Studentlitteratur
171
17 Demeters mysterier i Eleusis och i Rom
Jag är Demeter den vördnadsvärda, som skapats till största glädje och hjälp till odödliga och dödliga. Nu skall ert folk bygga mig ett mäktigt tempel och ett altare nära staden … (Den homeriska hymnen till Demeter 268–270)
De eleusinska mysterierna Det berättas om kejsar Augustus att han visade djup respekt för främmande kulter om de var gamla och väletablerade. Han hade blivit invigd i de eleusinska mysterierna och hjälpte också Demeters prästerskap till vissa privilegier.1 Denna kult hade under många århundraden varit öppen endast för medborgare i Aten och Eleusis, men sedan mysteriet vuxit i popularitet, hade det öppnats för samtliga greker och sedermera även för romare och andra folk. De eleusinska mysterierna var populära och många deltog i pilgrimsfärden från Aten till Eleusis, en vandring på drygt två mil. Ruinerna av telesterion i Eleusis vittnar om omfattningen. Den beräknas att ha rymt flera tusen personer vid ett och samma tillfälle, nämligen vid de stora mysterierna som firades vid höstdagjämningen till Demeters, korngudinnans, ära. Kejsar Claudius försökte överföra kulten till Rom under sin regering, men den var alltför starkt knuten till Eleusis med omgivningar för att flyttas någon annanstans. De eleusinska mysterierna skilde sig därmed från de övriga mysteriereligionerna som var etablerade runt om Medelhavet och i de romerska provinserna. 1
Suetonius Kejsarbiografier 2002, 128.
© Författaren och Studentlitteratur
173
17 Demeters mysterier i Eleusis och i Rom
På väg mot frälsning – Demeters mysterier i Eleusis I Den homeriska hymnen till Demeter från 600-talet skildras hur växtlighetens gudinna Demeter vandrar runt på en blomsteräng tillsammans med sin unga dotter. I översättningar kallas hon för Kore, men detta är inget namn utan betyder ”flicka”. Hon har inget namn och detta är en poäng i historien. Flickan kommer för några ögonblick bort från sin mor och plötsligt rämnar jorden och en mörkklädd man i en vagn dragen av svarta hästar kommer farande upp ur klyftan. Han rövar bort flickan och för henne ner i underjorden, medan hon högljutt ropar på sin mor. Demeter har hört hennes röst och skyndar efter – men förgäves. Jorden har redan slutit sig och det finns inga spår efter dottern. Hades gör henne till sin hustru och hon får nu ett namn, Persefone eller Proserpina som romarna kallade henne. Hymnen fortsätter sedan berättelsen om gudinnans sökande och hur hon kom till kungaparet i Eleusis. Som tack för att de tagit emot henne i hennes sorg, ville Demeter göra deras son odödlig genom att nattetid hålla honom i en helig eld. Processen misslyckades och gudinnan inrättade i stället mysterierna som skulle skötas av kungafamiljen för all framtid. Här slutar sången, men de eleusinska mysterierna som Demeter själv skulle ha inrättat kom att leva vidare genom hela antiken. Även om hymnen talar om kungens familj, var det i själva verket två förnäma släkter som skötte mysteriernas genomförande. Den ena hette Eumolpides, och från denna familj skulle hierofanten, den man som anförde mysterierna på ort och ställe i Eleusis, komma. Den andra släkten kallades Kerykes och från denna rekryterades fackelbärare och hierokeryx, den heliga härolden, som ropade ut viktiga skeenden under den natt då mysteriet uppenbarades. Vid sidan av dessa fanns också präster och ett stort uppbåd av tempeltjänare, i varje fall vid den tid då mysterierna ägde rum. De eleusinska mysterierna fanns redan när Aten framträdde som stadsstat under 600-talet f.Kr. Staden tog emellertid kommandot över mysterierna och anlade den heliga vägen från stadens torg till Eleusis, som man fortfarande kan se resterna av, exempelvis vid Kerameikos. De större mysterierna ägde rum under månaden Boedromion, det vill säga månadsskiftet mellan september och oktober. 174
© Författaren och Studentlitteratur
17 Demeters mysterier i Eleusis och i Rom
Atenska ungdomar fraktade då de heliga föremålen bestående av en kiste, ett skrin, och av vad som kallades ta hiera, föremål som skulle brukas i kulten. Följande dag förklarade en härold att alla brottslingar och alla barbaroi, det vill säga de som inte talade grekiska, skulle avlägsna sig. Därefter vandrade kultdeltagarna till Eleusis och återupprepade olika moment av myten, som moderns sökande efter sin dotter och hennes förtvivlan. Dessemellan sjöng man och dansade tills man kom fram till den heliga telesterion. De som skulle initieras placerades på en stol med ett baggskinn över huvudet och renades med ljus och eld. Därefter följde ett möte med de båda gudinnornas bilder och den heliga kiste och dess innehåll av heliga föremål. Övriga deltagare tog plats på de trappliknande avsatser som var uppbyggda längs telesterions väggar. Deltagarna utsattes för skrämmande syner som att eld slog ut från det allra heligaste, men även välsignelsebringande, nämligen hur Kore kom upp ur underjorden för att förenas med sin mor. Hierofanten ropade vid ett tillfälle under natten: ”Den starka har fött en helig gosse! Brimo har fött Brimos!” samtidigt som han höll upp ett kornax. Troligen syftade detta på kornet som föds ur mullen och symboliserade livets återkomst. Det fanns också ett mytiskt gossebarn, Iakkhos, som ibland avbildas tillsammas med de båda gudinnorna. Prästerna läste därefter invigningsorden som finns bevarade tack vare kyrkofadern Clemens av Alexandrias som fann dessa både löjliga och oanständiga: Jag har fastat. Jag har druckit av kykeon. Jag tog något från korgen (kiste) jag arbetade med det. Jag lade det sedan i kalathos (en större korg) och ur kalathos tillbaka i korgen.2
Clemens förmodar att det handlar om avbildade könsorgan, men troligen handlar det om en mortel med mortelstöt i vilken man blandade ingredienserna till kykeon. Detta var en helig dryck som bestod av majsmjöl, vatten och mynta, som skulle minna om Deme-
2
Clemens från Alexandria Protreptikos pros hellenas, 43.
© Författaren och Studentlitteratur
175
17 Demeters mysterier i Eleusis och i Rom
ters fasta under letandet efter sin dotter och om att hon i Eleusis begärde denna dryck i stället för den vinbägare som kungen ville räcka henne. Ceremonin följdes sedan av ett stort tjuroffer på templets gård och en gemensamhetsmåltid. Två kärl fyllda med vätska hälldes ut i öst och i väst och människorna ropade med blicken mot skyn: hye, ”regna”, och vände sig sedan mot jorden med uppmaningen: kye, ”bli havande”. Med danser avslutade man sedan ceremonin som beskrivs med dessa ord: ”Välsignad vare den bland människor på jorden som har sett detta!”
Endast för de invigda! Jag säger er alla för första gången! För andra och tredje gången säger jag: ”Gå bort den heliga kören! Börja sjunga ni andra, börja nattens heliga firande, i de invigdas fest!”
Så ropade prästerna vid ingången till telesterion i vilken mysterierna skulle äga rum. Med tända facklor tågade man in, de ännu ej invigda med huvudet betäckt av en slöja. Väl inne förevisade man de allra heligaste föremålen, mysterna tog av slöjan och skådade det heliga, vilket var den viktigaste delen i riten. Genom denna blev man en epopt, ”en som har skådat”, det vill säga en invigd. Efter detta begav sig mysteriedeltagarna till den del av helgedomen som kallades Hades grotta. Här vidtog ett ”sökande” och ”återfinnande” som skulle påminna om Demeters sökande efter sin dotter. I en stämning av skräck och sorg genomgick man denna fas och gick sedan vidare till den stora hallen. Här kunde 3 000 människor rymmas under invigningsceremonierna. I centrum av hallen brann en stor eld och mysterna förestavade nu eden, som upprepade mysterieformeln. På en tron satt hierofanten, omgiven av två daducher, ”fackelbärare”. Här fanns också en hierokeryx, som förkunnade de olika faserna av invigningen. Denna präglades av känsla mer än inlärning, enligt Aristoteles, och nu visades de heliga föremålen, vilka troligen var ett sädesax, ett granatäpple och en orm, alla attribut till Demeter och Persefone. Därefter förevisades det stora, underbara och fulländade mysteriet i skenet av ett starkt ljus som upplyste 176
© Författaren och Studentlitteratur
17 Demeters mysterier i Eleusis och i Rom
hallens mörker. Man tror att detta kunde utgöras av ett spädbarn, eftersom hierokeryx därvid förkunnade: ”Härskarinnan Brimo har fött gossen Brimos! Den starka har fött den starke!” Ur dödens natt föddes livet på nytt i strålande ljus. Därefter ropade hierokeryx: ”Saliga de på jorden boende människor som skådat detta!” Detta har hos tragediförfattaren Sofokles (497–406 f.Kr.) uttryckts på följande sätt: ”Trefalt saliga de bland dödliga som skådat detta innan de går till Hades. För dem väntar livet, för andra endast elände.” Detta är det goda hoppet (elpis) som är mysteriereligionernas innersta kärna. Genom invigningarna blev människorna gudarnas like.
© Författaren och Studentlitteratur
177
18 Mithras mysterier
Guden Mithras Guden Mithras tillhör en av religionshistoriens märkligaste väsen. Han hör inte hemma vare sig bland grekernas eller romarnas gudar. Guden i sin persiska dräkt verkar vara en produkt av hellenismens första århundraden, det vill säga 100 f.Kr. Dessutom var hans hemort Persien, romarnas ständige och obesegrade fiende. Hur kom det sig att legionärerna tog till sig fiendens gud och gjorde honom till en typisk romersk gud? Hur kom den iranske Mithras som också var identisk med den vediske Mitra, daghimlens och de ärliga fördragens gud, efter tvåtusen år att förvandlas till den tjurdödande Mithras? Namnet är indoeuropeiskt, härlett från roten *mei som betyder ”utbyte” och i överförd betydelse ”kontrakt” i avestiskan. Namnet återfinns också tidigast i ett kontrakt mellan Suppiluliuma, hettiternas kung, och Matiwaza, härskaren i Mitanni under 1300-talet f.Kr.1 Mithras var den som förmedlade vänskap mellan folken och såg till att de uppförde sig på rätt sätt. Solen var hans allseende öga och han skänkte människorna harmoni, hälsa och fruktbarhet. Likaledes beskyddade han djur och växtlighet. I de avestiska texterna åberopas han som krigarnas gud och den som bekämpar ondskans makter. Han omtalas också som solens uppgång över de heliga bergen, vilket under hellenistisk tid avbildades som Mithras födelse ur klippan. Mithras i form av solen finns också avbildad på Cyrus grav i Pasigadae.2 Trots att Zarathustra vid sin religiösa reformation avvisade de flesta gudar utom Ahura Mazda, levde Mithras kvar som en populär gud. De akamenidiska kungarna gav sig själva titeln Mesero1 2
Dumézil 1959, 23–26. Boyce 1984, 53.
© Författaren och Studentlitteratur
179
18 Mithras mysterier
masdes, vilket kan uttolkas som att Mithras och Ahura Mazda beskyddade dem.3 Mithras tycks också ha åberopats av de persiska kungarna före striden både som den gode soldaten och den som skulle se till att allt utfördes på det rätta sättet. Kontakten mellan det persiska väldet och Grekland intensifierades under Alexander den stores fälttåg. När akamenidernas välde var besegrat kom andra kungar att göra anspråk på att vara deras arvtagare och markerade detta genom att ta Mithras namn. Kungarna i Pontus bar till exempel namnet Mitradates, ”guds gåva”, liksom den partiska kungaätt som skulle bilda den arsakidiska dynastin. I Kommagene lät kung Antiochus avbilda sig tillsammans med Mithras, som bär en frygisk mössa och har en stjärna över huvudet. Vissa bilder av guden börjar dyka upp i slutet av 100-talet f.Kr. men många av dem är svåra att skilja från bilden Attis, som ju också bär den frygiska mössan och persiska byxor. Mitradatus IV hade fältherrar som ledde piratflottor och dessa dyrkade enligt uppgift Mithras. Dessa attackerade sjöfaranden och härjade på öarna i Egeiska havet och även längs Italiens kust. De bekämpades av Pompejus under 60-talet f.Kr. och här bör den romerska armén ha kommit i kontakt med kulten.4 Piraterna skulle ha utgått från Tarsus i Cilicien och här har man också funnit den tjurdödande Mithras bild på mynt. Även sagohjälten Perseus har fogats till kulten och uppträder som tjurdödare och ibland som drakdödare. Solen uppfattas som identisk med Mithras och förekommer även på mynt liksom på monument i området. Sedan Pompejus besegrat piraterna, tog han några tillfånga och lät dem bli bönder i Apulien. Därmed hade troende i Mithraskulten etablerats inom Roms gränser. Men man måste vänta närmare hundra år för att uppleva något bevis på dess existens. År 66 e.Kr. kallade Nero kung Tiridates av Partien för att denne skulle inviga honom i mysterierna. Denne skulle då ha kastat sig för Neros fötter och kallat honom Mithras.5 Nero tog onekligen intryck av denna soldyrkan och lät avbilda sig som solen i form av en kolossalstaty i sitt eget Gyllene Hus. Detta vapenstillestånd med parterna innebar också fredliga kontakter 3 4 5
Turcan 1996, 198. Ulansey 1989, 88–89. Turcan 1996, 243.
180
© Författaren och Studentlitteratur
18 Mithras mysterier
mellan härarna och de romerska soldaterna kan då ha kommit i mer intensiv kontakt med Mithraskulten hos parterna. År 72 e.Kr. skall en soldat vid namn Barbaros ha byggt ett altare till Mithras vid Donaus strand och när det första århundradet var till ände var kulten och mysterierna etablerade i den romerska hären. Från denna tid stammar också de första avbildningarna av Mithras som dödar tjuren och Mithreum i form av grottor började byggas överallt i kejsardömet, där större garnisoner var förlagda.
Inne i grottan I slutet av 200-talet e.Kr. blev sannolikt en soldat vid namn Tertullianus initierad i Mithraskulten i Karthago. Han skulle sedermera överge denna kult för kristendomen och göra sig känd som en sträng kyrkofader. Hans skildring av Mithraskulten är därför värd att ta på allvar och den vittnar också om en sakkunskap utöver det vanliga. Kulten av Mithras var till skillnaden från de övriga religionerna i Rom inte offentlig. Även om deras helgedomar var belägna bland övriga helgedomar, så var det bara de initierade som hade tillträde. De kristna som upplevde dem som allvarliga konkurrenter gjorde narr av deras hemliga uppträdande och skuggiga grottor. Dolde de inte avskyvärda hemligheter och var kanske deras riter så skamliga att de inte kunde visas offentligt? Annars uppvisade Mithrashelgedomarna stora likheter med de första kristna kyrkorna genom att de var uppbyggda genom någon välvillig donators försorg. De mithreum i Rom som ligger under Santa Prisca och Palazzo Barberini är exempel på detta och dessa var dessutom anslutna till donatorns bostad. Ett mithreum var byggt som en grotta med en vattencistern för kultiskt bruk i närheten. Ingången låg i en del av byggnaden och när man trädde in fanns kultbilden på den motsatta väggen, upplyst av facklor eller av dagsljuset genom ett sinnrikt arrangemang. Framför kultbilden fanns en plattform där man ställde upp den helgade maten. Ljus och facklor lyste upp byggnaden och väggmålningar illustrerade scener ur den mytologi som berättade om hur Mithras dödade tjuren. Mithras själv var omgiven av Cautes och © Författaren och Studentlitteratur
181
18 Mithras mysterier
Cautopates, vilka bar facklor i händerna. Cautes höll upp sin fackla och representerade därmed den uppgående solen och Cautopates höll ned sin fackla och representerade den nedgående solen. Innan man kom in i grottan kom man till en förhall där man lade av sig ytterkläderna och klädde sig i de symboliska dräkter som passade till vigningsgraden. Troligen förekom här också en rituell rening före inträdet i själva helgedomen och det hände rätt ofta att ett mithreum låg nära ett badhus. De kunde också växla i storlek, men själva kryptan var sällan större än 6 meter i längd och 4 meter i bredd. Förmodligen rymdes högst ett dussin gäster och själva kulten utövades därför av små sällskap, vilket förklarar den ymniga förekomsten av mithreum även i små städer. I hamnstaden Ostia fanns inte mindre än ett tjugotal mithreum i stadens centrum.
Bilden av Mithras Mithras födelse ur klippan var en garant för skapelsen och som sådan avbildas han hållande zodiaken över sitt huvud eller runt sin person. Med sin pil och båge sköt han redan som nyfödd mot klipporna så att en källa välde fram och gav de törstiga herdarna att dricka. Därefter fångade han in tjuren och bar den på sina axlar in i en grotta. Från sin fader Solen fick han därefter ett bud genom en korp att han måste offra tjuren. Mithras fattade den i näsborrarna och satte sitt knä mot dess rygg och skar sedan av den strupen, medan han själv vände bort huvudet i avsky för vad han måste göra. En hund och en orm försökte fånga upp det framströmmande blodet medan en skorpion angrep tjurens testiklar. Samtidigt växte träd och örter fram ur den offrade tjuren. Innebörden med offret var de välsignelser som följde med detta. Till tjuren som offrades riktade deltagarna i Mithraskulten sitt tack som det formulerades ovanför ingången till mithreum i Santa Prisca: et nos servasti eternali sanguine fuso, ”och du har frälst oss genom att utgjuta det eviga blodet”. Detta eviga blod var detsamma som de gudomliga krafter som uppehöll livet självt. Detta offer var en skapelse och en akt som skyddade kultens medlemmar från allt ont i detta livet, trodde man.
182
© Författaren och Studentlitteratur
18 Mithras mysterier
Mithras kappa var detsamma som himlen och den avbildades med ljusa stjärnor mot en mörkblå botten. Även taket i mithreum hade stjärnor i taket. Ibland målades också de sju olika sfärerna på väggarna, vilka i sin tur motsvarade de sju olika vigningsgraderna. Zodiakens olika tecken fanns återgivna på väggarna, och började alltid med Aries, väduren, som också symboliserade ett offerdjur. En annan vanlig bild i ett mithreum var en vingad lejonhövdad gud som var omslingrad av en stor orm. Detta var den oändliga tidens gud eller Aion, som ibland framställdes med flammor ur munnen. Förmodligen användes denna gestalt vid invigningar. Bilden av Mithras som dödar tjuren har sin förebild i den Nike som finns på Akropolis. Bilden var mycket vanlig vid den tid som Mithraskulten framträdde och det är inte så konstigt att den obesegrade guden tog sin förebild i segergudinnan själv.
Riterna i Mithraskulten Riterna gick huvudsakligen ut på att man deltog i en sakramental måltid, förmodligen på kvällen efter det att dagens sysslor var avslutade. Däremot förrättades inga offer inne i grottan, utan den var försedd med bänkar och bord i mitten. Där fanns också avställningsytor och hyllor för förvaring av skålar och glas. Man åt bröd och drack vatten eller vin och de kristna anklagade dem för att ha efterhärmat nattvarden. Tertullianus berättar också att brödet kallades oblatio, vilket är samma term som förekommer i kristenhetens oblat. Vid sidan av detta förekom djuroffer utanför mithreum, och man har funnit åtskilliga ben från offerdjur som svin, tjur, tupp och bagge. Speciellt firades solens fyra olika positioner vid vår- och höstdagjämningarna och vid vinter- och sommarsolstånden. Mysterierna var som alltid anknutna till en myt, där Mithras liksom i fallet med många andra gestalter föds fram ur klippan. Innan dess hade världen varit försänkt i mörker och nu bringade Mithras fram ljuset, något som illustreras i de underjordiska grottor som utgjorde hans helgedomar. Även hans altare var speciellt upplyst genom olika ljuskällor.
© Författaren och Studentlitteratur
183
18 Mithras mysterier
Mithras vigningar Mithraskulten skilde sig också från de andra mysterierna genom att den hade sju olika invigningsgrader. Den första var Corax, korpen, som ju var himmelsgudens sändebud och den som uppmanat till tjuroffret. Den andra, Nymfen, ”brud, fjärilspuppa”, var ett uttryck för den förvandling som människan genomgick under vigningen. Därefter följde Miles, soldaten, som lovade att kämpa för det rätta och som efter en skenkamp, ett martyrium, mottog en krans med orden att endast Mithras var hans krans eller krona. Denna skenkamp kan ha utkämpas med en så kallad teaterdolk, det vill säga en dolk med klinga som kunde dras in. Det berättas också om hur initianderna bands nakna och kastades med förbundna ögon ner i hålor för att få känna på dödens bitterhet till dess att en Liberator befriade dem. Bilden från ett mithreum i Capua visar med all sannolikhet en sådan scen. Den fjärde graden kallades Leo, ”lejon”, symboliserande elden och Jupiter själv. Vid invigningen bar man lejonmasker, brände rökelse och ett märke tatuerades in i pannan som ett utkorelsetecken. Prövningen var att uthärda en fackla som hölls nära ansiktet av en Miles. Leo var den sista av de lägre vigningarna. Den femte graden hette Persa, ”perser”, vilket går tillbaka på kultens ursprungsland och regerades av månen. Invigningen var en reningsceremoni, där man smordes på händerna och tungan med honung, vilket ansågs ha en renande effekt. Den sjätte graden anspelade på att Mithras efter det att han offrat tjuren, färdades till sin fader i en solvagn och initianden kallades följaktligen Heliodromus, ”sollöpare”. Efter detta var det möjligt att nå den sista graden av vigningar som kallades Pater, ”fader”, och som sorterade under Saturnus. Nu kläddes man i en frygisk mössa och erhöll en skål och stav likt de persiska magerna, vilket tydde på att man var likvärdig med de högsta av prästerna och stod på gränsen till gudarnas rike. Den höga disciplin som de invigda underkastade sig i kulten gav också Mithrasmysterierna ett gott rykte och statens ledande män, däribland många kejsare, var Mithrasanhängare. Detta ledde till att en kult kring den obesegrade solen utformades som sedermera kallades Sol Invictus Mithras, den obesegrade solen Mithras. Gestalten kom att förbindas med kejsarkulten, inte minst genom Diocletianus och hans medkejsare som 309 e.Kr. byggde ett speciellt tempel till 184
© Författaren och Studentlitteratur
18 Mithras mysterier
Mithras, beskyddaren. Efter Konstantins seger vid Ponte Milvio 312 e.Kr. frånföll det kejserliga beskyddet av kulten för att kortsiktigt återuppstå under Julianus, som skrev ett längre tal till den gud som kallades Mithras-Helios och i vars mysterier han också var invigd. Efter detta sjönk Mithrasmysterierna ner i glömskan.
”En djävulsk efterapning … ” Tertullianus (200-talet e.Kr.) var till skillnad från många andra kyrkofäder väl insatt i Mithraskultens förehavanden och det fanns ett rykte redan under antiken att han hade varit invigd och rent av kommit upp till de högre graderna av den. Till skillnad från exempelvis Clemens av Alexandria var Tertullianus medveten om att mysteriereligionerna inte plagierade de kristna lärorna, utan i själva verket var betydligt äldre. Han skriver: Djävulen döper också sina trogna, han lovar dem syndernas förlåtelse genom dopvattnet och ännu drar jag mig till minnes hur han sätter ett tecken på krigarnas panna. Han utger för dem bröd (panis oblationes) och vanföreställning om återuppståndelse (imaginem resurrectionis).
Att de kristna verkligen uppfattade den sakramentala måltiden inom Mithrasmysterierna som en djävulens efterapning visade också det faktum att man systematiskt förstörde sådana scener som vanligen var avbildade i Mithrasgrottorna. Det fanns också andra likheter som att kristendomen kom att överta högtidsdagen den 25 december som Mithras anhängare och även större delen av romarriket firat under namnet den obesegrade Solens födelsedag. De kristna ansåg att Jesus motsvarade denna obesegrade sol och förlade hans födelsedag hit på 300-talet. Båda religionerna framhåller oklanderlig moral som ett villkor för deltagande, och båda räknade avhållsamhet och kyskhet som förnämliga dygder. Man delade föreställningarna om att människans jordeliv var ändligt men att hennes hopp låg i en existens i himlen, och man fruktade kvalen i underjordens hålor. Tron på en odödlig själ och en yttersta dom var troligen ett arv från den iranska religionen.
© Författaren och Studentlitteratur
185
19 Den stora modern i romersk religion
Fädernas gudinna Efter det att Hannibal och hans karthagiska trupper besegrat den romerska armén efter slagen vid Trasimenska sjön och vid Cannae, rådde det i det närmaste panik i huvudstaden. Man kunde med all sannolikhet vänta sig en belägring av Rom från Hannibals sida och den upprörda stämningen förstärktes genom olika former av järtecken som stenregn enligt Livius.1 Till yttermera visso kunde två av vestalerna beslås med otukt, vilket gjorde att den ena begravdes levande medan den andra begick självmord för att undslippa denna död. Dessa upprepade olyckor ledde till att man rådfrågade de sibyllinska böckerna, något som skedde inte mindre än tre gånger under perioden. De sibyllinska böckerna hade sitt ursprung i den grekiska sibylletraditionen och det var därför ganska naturligt att en delegation sändes till Delfi för att också inhämta kunskap från det delfiska oraklet. Även denna gav ett liknande svar, det vill säga att Roms olyckor endast kunde avvärjas ”om modern från Ida fördes till Rom” och framhöll även att gudabilden skulle hämtas av den ”bäste mannen i Rom” (vir optimae Romae). Romarna inledde nu en reningsrit som kallades novendiale sacrum, ”nio dagar av riter”, som iakttogs efter ett järtecken i form av stenregn och som hade sitt uttryck i reningar och försoningsoffer. Viktiga gudar som Juno Lanuvia, Jupiter och Minerva mottog också gåvor i form av guld och silver under ett så kallat lectisternia, ”en gudamåltid”, där gudarnas statyer bokstavligen inbjöds till en måltid.
1
Livius, 19, 10.
© Författaren och Studentlitteratur
187
19 Den stora modern i romersk religion
Vidare valde man Scipio Nasica som den bäste mannen i Rom att handha den ömtåliga uppgiften att motta gudabilden. Denne Scipio var kusin till Scipio Africanus som skulle bli den som aktivt drev ut Hannibal från Italien och som besegrade honom vid slaget vid Zama 202 f.Kr. Man begav sig iväg på sitt uppdrag sjövägen och återkom med gudabilden på ett skepp, som enligt Livius möttes i Ostia av Roms förnämsta matronor som bildade ett led fram till Rom och som skickade bilden från hand till hand till dess att den installerats i Victorias tempel uppe på Palatinen. Berättelsen smyckades ut med historien om vestalen Clodia Quinta. Men vem var det som man hämtade in till Rom? Var det Modern från Ida eller Kybele från Pessinous, 300 kilometer från Troja? Ovidius dikt tycks på denna punkt endast öka förvirringen: Paean (Apollo) tillfrågades och han svarade: ”Hämta Gudamodern, hon finns på berget Ida.” Ädla män sändes. Attalus styrde Frygien, han nekade att villfara de ausoniska männens önskan. Jag sjunger om underverk; jorden skälvde med en långvarigt mummel och gudinnan talade i sin helgedom : ”Jag har väntat på att tas härifrån! Stå inte i vägen för detta! Skicka iväg mig frivilligt!”2
Den stora modern från Ida De flesta av de äldre källorna talar om modern från Idaberget och då det Ida som finns utanför Troja. Själva ordet Ida betyder enbart ”skogklädd höjd” och återfinns även på andra håll, mest bekant torde Zeus födelseort på Kreta vara. Även modergudinnor var vanliga i hela Mindre Asien och uppenbarligen fanns det en sådan förbunden med Idaberget utanför Troja under namnet Magna Deorum Mater Idaea. Denna hade sitt tempel i Ilium i Troaden, landskapet i vilket Troja låg. För att förstå symbolvärdet måste man se sambanden mellan Rom och Troja och det gudomliga ursprung som tillkom grundläggaren Aeneas, som Vergilius sedermera skulle göra ett epos om. Såväl Homeros som den homeriska hymnen till Afrodite berättar om hur Afrodite själv förälskar sig i den unge prinsen Anchises som vallar sin 2
Orvidius Fasti 4. 259–272.
188
© Författaren och Studentlitteratur
19 Den stora modern i romersk religion
hjord uppe på Idaberget. I den homeriska hymnen till Afrodite berättas om hur gudinnan får syn på honom och förälskar sig besinningslöst i honom. Hon störtar hem till ”det doftande Kypros” för att bada och hölja sig i de ambrosiska oljor som tillkommer gudarna och klä sig i vackra tyger liksom sköna guldsmycken. Dold i moln kommer hon till Ida, där hon tycks identifiera sig med ”djurens härskarinna” och får de vilda djuren att lägga sig till vila i bergets skugga. Sålunda kan hon fortsätta fram till Anchises som blir överväldigad av hennes uppenbarelse och åkallar henne som ”Artemis, Leto eller Afrodite, den ädelborna Themis eller den uggleögda Athena”. Han erbjuder sig att omedelbart bygga ett altare åt hennes dyrkan, men det var inte riktigt så Afrodite hade tänkt att kvällen skulle sluta. I stället dukar hon upp en liten nätt historia om att hon är en flicka som kommit bort från andra dansande och uppmanats av gudarna att uppsöka Anchises för att dela hans bädd och föda hans barn. Nu fattar även han gudarnas önskan och skyndar sig att uppfylla den. När han efter sin slummer vaknar upp står gudinnan påklädd vid bädden, högrest och mer gudomlig än någonsin, en bländande anblick som får honom att dölja sitt ansikte och be att den gudomliga förbannelsen inte skall drabba honom. Afrodite säger att hon skall föda honom sonen Aeneas, och föra denne till fadern när han är fem, men om Anchises någon gång yppar vem som är modern skall Zeus slå honom med sin blixt. Därefter försvinner hon upp i sin luftiga himmel. Från andra berättelser vet man att Anchises inte höll sitt löfte, men ändå slapp undan tämligen lindrigt med en krossad höft.3 Sonen Aeneas sändes till honom i sinom tid och Anchises hade då gift sig med en dotter till Priamos i Troja. Aeneas blir också en stor hjälte i Iliaden och kämpar bland annat med Diomedes, något som emellertid håller på att sluta mycket illa. När Aeneas segnar till marken fortsätter den rasande Diomedes att anfalla honom. Afrodite ingriper nu till sonens förmån och försöker bära honom ur striden, men angriparen upptäcker henne: Men denne just då med den mordiska bronsen Kypris förföljde; han såg att det var en av de svaga gudinnor, ej av de starka som råda med makt i de dödligas härnad varken Athena själv eller stadshärjarinnan Enyo.4 3 4
Detta berättas i Den homeriska hymnen till Afrodite, 45–270. Homeros Iliaden 5, 330–333.
© Författaren och Studentlitteratur
189
19 Den stora modern i romersk religion
Diomedes jagar henne och sårar hennes handlov så att ikorn (gudarnas speciella blod) flödar och hon måste fly och överlämna åt Apollo att rädda Aeneas i ett svart moln. Afrodite hjälper sonen åter när han försöker ta sig ut ur det brinnande Troja, bärande sin förlamade far och palladiet med sin lille son Ascanius vid handen. Han kom sedan att irra runt Medelhavet innan han bosatte sig i Latium. Detta är en berättelse som finns belagd redan från 500-talet i Etrurien varifrån den kom i kontakt med den framväxande romerska staten som kom att utforma sin grundläggningsmyt utifrån Troja. Aeneas var ju enligt traditionen spådd att grunda Troja på nytt …
Aeneas irrfärder Det finns olika versioner om Aeneas öden efter Trojas fall. Enligt vissa antika författare skulle han rent av förrått staden och efter detta fått leva i landsflykt, föraktad av båda sidor. Andra menar att han flydde upp på Ida och aldrig lämnade sitt land och sedan återuppbyggde den stad som lagts i ruiner, en version som återfinns i den äldsta källan, nämligen Homeros som i Iliadens 20:e sång låter Poseidon säga: … nu skall Aeneas den kraftige fursten hos troerna härska och hans söners söner jämväl för kommande tider.5
Det är i kretsen kring Augustus som historien om Aeneas som grundaren av Rom, det andra Troja, springer fram. Livius menar att Antenor och Aeneas fick behålla livet genom att de i krigets slutskede efter skiftande öden grundar Venedig respektive Rom. Aeneas son Ascanius fortsätter att regera i Alba Longa, under namnet Iulus, stamfader till den juliska ätten, vilken ju var Augustus släkt. Vergilius skapar också en etymologi till namnet Iulus, vilket han anser komma från Ilus av Ilion, namn för Troja.6 Han låter vidare Aeneas själv kalla sonen parvus Iulus, ”lille Julus”, under flykten från det brinnande Troja. Genom sonen ger gudarna ett tecken på att detta är rätt. På den lille gossens huvud, händer och hjässa börjar en eld 5 6
Homeros Iliaden 20, 307–308. Vergilius Aeneiden 1, 267.
190
© Författaren och Studentlitteratur
19 Den stora modern i romersk religion
brinna, som dock inte sveder honom och sedan strålar en stjärna genom röken och visar vägen till Idaberget. I Karthago befaller Merkurius honom att lämna staden och Dido med tanke på det arv i Italien som väntar sonen. Detta återkommer i hela Vergilius verk, som är propaganda för den juliska ättens rätt att härska i Rom. Aeneas hjälps hela tiden av Kybele, som under ett viktigt anfall mot fientliga stammar i Italien förvandlar hans skepp till nymfer. Han hör också en röst som säger: … Vak upp, och lossa på seglen! Vi är de furor som stått på Idas heliga hjässa, Havsnymfer nu, din flotta en gång… … vår mor har av medömkan utbytt vår skepnad och skänkt oss evigt liv under vågen såsom gudinnor.7
Nymferna ger flottan fart och Aeneas tackar Kybele, som han kallar alma parens Idaea deum, ”hulda moder, gudinnan från Ida”, som samtidigt är den som älskar Dindyma, det vill säga berget utanför Pessinous. Han räknar också upp Kybeles attribut, som den krona av stadsmurar som hon bär och hennes lejon och tillber henne med orden: Var min anförarinna i strid, låt det lyckliga varslet uppfyllas snart, och led med bevågen fot dina fryger.8
Tidigare hade även Aeneas folk identifierats med frygerna av en av deras fiender, Remulus, som säger, i en minst sagt förklenande ton: Frygiska kvinnor ni är, ej män! Dra upp på det höga Dindymas berg och lyss till rörpipans toner! Av er ideiska mors berekyntiska flöjter och pukor. kallas ni dit. Lämna striden åt män och avstå från vapen. 9
Det blir ett av den unge Iulus första hjältedåd att fälla den skyldige. Citatet är intressant eftersom liknande fraser återkommer i Catullus dikt om Attis, Carmina 63, vilken utgör en av de tidigaste källorna till Kybeles kult i Rom.10 Catullus låter Attis säga agite ite ad alta 7 8 9 10
Vergilius 10, 229–240. Öv. Björkeson. Vergilius 10, 254–255. Öv. Björkeson. Vergilius 9, 617–620. Öv. Björkeson. Dikten finns utgiven i engelsk översättning av F.W. Cornish i Catullus, Tibullus and Pervigilum veneris, 1950, s. 91–97.
© Författaren och Studentlitteratur
191
19 Den stora modern i romersk religion
Gallae … Dindymenae, ”gå snabbt upp till det höga Dindyma” och han talar också om hur tympanon och cymbalen genljuder, hur flöjten återger djupa toner. Hos båda författarna skymtar tanken på att de som dyrkar Kybele är män som genom sin frivilliga emaskulering förvandlat sig till kvinnor. Catullus leker än mer med orden och beskriver Attis som försedd med ”snövita händer” (niveis manibus) och rosiga läppar (roseis labellis). Han inser också mycket riktigt att han genom sin stympning blivit en kvinna när han utropar : ”Jag … en kvinna, en tjänarinna, en menad.” Catullus är dock noga med att understryka att en kastrerad man bara är en ”falsk kvinna” (nota mulier), ett begrepp som motsvarar det grekiska uttrycket hemithelus, ”halv-kvinna”. Snarare får man uppfattningen i hans beskrivning att Attis spelar den kvinnliga rollen i ett homosexuellt förhållande och att hans emaskulering har bidragit till att förstärka rollen. Det finns inte heller några tecken på att Attispräster ville bli kvinnor, mer än den beskrivning som finns hos den så kallade PseudoLukianos: Detta är också de dagar när männen blir galler (ett annat namn för Attis-präster). Medan de övriga spelar på flöjt och utför riterna, grips många av raseri och flera som bara kommit för att titta på genomför denna handling. Jag skall berätta om hur de gör. Den unge som upplever detta kastar av sig kläderna, rusar fram till mitten med ett högt tjut och griper ett svärd, som jag tror har funnits där i många år för detta syfte. Han tar det och emaskulerar sig genast. Sedan rusar han genom staden och håller det som han skurit av i handen och kastar det sedan in genom ett fönster. Från detta hus får han sedan kvinnokläder och smycken. Sålunda utför de sin emaskulering.11
Denna skildring liksom beskrivningen av den syriska gudinnan Atargatis är en pastisch på Herodotos historieverk, som ibland tar form av en parodi. Tyvärr har den tagits på blodigt allvar av tidigare forskare, som inte sett någon svårighet i att jämställa en kastrerad man med en kvinna eller följaktligen karakterisera en kvinna som en stympad man. Man har också tillfogat Attisprästerna ”kvinnliga” egenskaper som gälla röster, fotsida dräkter och målade ansikten, trots att smink och långa kjolar bars av både män och kvinnor och att de rop som utstöttes av deltagarna kallades ululo, ”att ropa som 11 Pseudo-Lukianos De Dea Syria, 51.
192
© Författaren och Studentlitteratur
19 Den stora modern i romersk religion
en uggla”. Det är således frågan om ett högt och skärande rop, men behöver inte exekveras enbart av kvinnostämmor. Catullus beskrivning av Attis utgår från att han genom sin självstympning varken blivit man eller kvinna utan ett beklagligt mellanting. Uppenbarligen lider han av en identitetskris som visar sig i att han inte vet vad han skall kalla sig själv. Vad Attisprästerna eftersträvade med sin initiation var en högre vigning som gjorde dem till ”gudalika” om inte själva gudar. Tanken ligger i det faktum att den asexuelle ställer sig utanför förmågan att alstra liv, såväl som att nytt liv också framkallar död.
Venus – anmodern Hos Vergilius blev däremot Attisprästernas könlösa status ett föremål för det skämt och hån som Remulus utsätter trojanerna för och som dessa också tar en gruvligt hämnd för. Det är här tydligt att trojanerna kom att identifieras med fryger och att sammansmältningen mellan gudinnan från Ida och den frygiska gudinnan är avklarad. Men det finns ytterligare en viktig gudom som skall smälta in i kretsen, nämligen Venus, stammodern till Julierna. Redan i första sången klagar hon, när Aeneas lider skeppsbrott, att han aldrig skall nå fram till det Italien som utlovats honom eller bli stamfar till den ledare som skall härska över vatten och land.12 Jupiter svarar att hennes ängslan är obefogad. Aeneas skall nå fram till Italien och fullborda sitt öde och bli stamfar för en mäktig ätt: Av denna lysande troiska stam föds Caesar; hans välde Skall Oceanen nå, hans rykte stjärnornas skara. Släktnamnet härleder han från den store Iulus, din sonson.13
Då skall den stora freden komma, ett citat som direkt skildrar Augustus själv såsom fredsfurste. Venus återkommer gång på gång i Aeneiden. I femte boken låter Aeneas Troja återuppstå på Italiens jord och han reser ett tempel till Venus Idalia. Detta kan syfta på gudinnans heliga lund på Cypern, 12 Vergilius 1, 229. Öv. Björkeson. 13 Vergilius 285–289. Öv. Björkeson. © Författaren och Studentlitteratur
193
19 Den stora modern i romersk religion
men även på berget Ida och dess omgivningar.14 Här knyts således Modern från Ida samman med den romerska Venus och den frygiska Kybele i den patriotism som enar det romerska folket i myten om ursprunget från Troja och Idaberget. Till myten fogas också Juliernas egen tradition som härstammar från Aeneas och från Venus. I sammanhanget måste också påpekas att den romerska Venus uppfattades på ett annat sätt än den grekiska Afrodite. Afrodite var sexualitetens gudinna, den som förde kvinnan från hennes barnsliga tillstånd beskyddad av Artemis in i makans roll och Heras område. Dessutom hyllades Afrodite av de prostituerade i olika former och hon finns med kort sagt i alla erotiska sammanhang inom och utom äktenskapet. Venus var i Rom kvinnornas gudinna, men märk väl endast de giftas och dygdigas. Hon hyllades som verticordia, ”den som vänder hjärtat”, det vill säga vänder bort tankar på otrohet från kvinnorna. Denna hade i Rom ett eget tempel och här badades hennes bild av de ärbara matronorna bekransade med myrten den 1 april varje år, en sed som givit upphov till dagens bruk av en myrtenkrona vid bröllop. Venus gällde dock som den kyska och fromma gudinnan i allmänhet, eftersom hon kunde anses som stammor för det romerska folket och gällde som beskyddarinna av staden. Redan Sulla hade anspelat på detta genom att ge sig tillnamnet Epafroditos. Pompejus lät slå mynt där hans bild fanns på den sidan och Venus var avbildad på den andra. Hans önskan hade också varit att spänna elefanter framför triumfvagnen, djur som framstod som symboliska för Venus och representerade klokhet och kyskhet. Gatorna var emellertid för trånga för elefantekipaget och planen fick skrinläggas.
Kybeles och Attis mysterier Julius Caesar fortsatte traditionen från sina företrädare och han kunde ju dessutom kalla sig för Venus barn genom att anses härstamma från Aeneas. Han uppförde ett tempel till Venus Genitrix, ”anmodern Venus”, vid Forum Romanum, som han kallade sitt tempel. Man han gick också längre än så – i sitt liktal över sin faster 14 Vergilius Aeneiden 5, 760.
194
© Författaren och Studentlitteratur
19 Den stora modern i romersk religion
Julia uttalade han öppet hennes gudomliga härkomst från gudinnan själv. Härifrån var steget inte långt till att förklara sig själv som gudomlig, något som också tycks ha ingått i Julius Caesars planer. I den romerska republikens sista decennier hade som påvisats Modern från Idaberget smält samman med den frygiska Kybele så att någon skillnad dem emellan inte kunde skönjas. Denna process hade emellertid startat redan vid uppförandet av Magna Maters tempel på Palatinen. I templet fanns förutom kultbilden resterna av en terrakottastaty av Attis. Skillnaden mellan de båda gudinnorna fortlevde tydligast i de båda fester som firades till gudinnornas ära i form av mysterierna under vårdagjämningen i mars och de stora megalesierna eller megalensensierna som firades i april. Uppenbarligen var de sistnämnda tillägnade Modern från Idaberget och här ingick ludi megalensiea, spel vilka firades i grekisk stil enligt Cicero. I dessa ingick en pompe, procession, och festbanketter i vilka Roms förnämsta borgare deltog. Ovidius meddelar att denna fest är den första till gudamoderns ära, något som betonar att kulten av Modern från Idaberget föregick Kybeles kult. I Fasti omtalar Ovidius också det speciella offer som skedde till gudinnan i form av ”ren mjölk och örter som själva sprungit fram ur jorden”, en blandning som kallades morebat. Kybeles och Attis mysterier sträcker sig över en längre tid om man får tro den sena festkalender som nedtecknades av Philocalus 354 e.Kr. Den inleds den 15 mars med Canna intrat, ”vassens ankomst”, en rit om vilken mycket lite är känt mer än att den ombesörjdes av olika gillen. Vassen kan ha sin anknytning till myten om Attis som det utsatta barnet, men sammanhanget gör att man snarare vill sätta den i samband med hans olyckliga kärlekshistoria med nymfen eller najaden, som tänktes symbolisera vattnet som var en fara för själen. Filosofen Sallustius skildrar detta syndafall i sin beskrivning av Kybeles och Attis mysterier på detta sätt: … och vi har fallit från himlen och är tillsammans med nymfen på den lägsta platsen. Vi avhåller oss från bröd och annan tung föda därför att dessa båda är mot själen.15
I dennes skildring identifierar sig mysteriedeltagarna med Attis själv, men fastan pekar även mot att man upplever ett symboliskt havan15 Sallustius IV, 10. © Författaren och Studentlitteratur
195
19 Den stora modern i romersk religion
deskap, vilket tar sitt uttryck i att fastan varar nio dagar som representerar de nio månaderna av havandeskap. Efter de nio fastedagarna inleddes de verkliga mysterierna den 22 mars. Detta kallades ”trädets ankomst”, där den döde Attis identifierades med ett avhugget pinjeträd. Trädet fördes i procession till gudamoderns tempel och begräts av kultdeltagarna. Kejsar Julianus beskriver riten: Detta är då vår mäktige gud Attis. Detta förklarar hans en gång beklagliga flykt och fördoldhet och försvinnande och nedstigande i grottan. För att bevisa detta låt mig omtala den tid på året när detta händer. För vi har vetskap om att det heliga trädet fälls på den dag då solen når vårdagjämningen. Därefter ljuder trumpeterna. Och på den tredje dagen avskärs de heliga och outsägliga lemmarna av guden Gallus … och denna kastrering som så mycket omtalas av massan är i verkligheten hejdandet av hans obegränsade riktning som inträffar samtidigt med att guden Helios går in i vårdagjämningen och när gränserna är som mest tydliga.16
Båda dessa författare exemplifierar senantikens idéer uttryckta i nyplatonismens kontext samtidigt som de avspeglar de riter som ägde rum i mysterierna. Sorgeriterna kring den döde Attis kulminerar med ”Blodets dag” 24 mars och följande natt vakar församlingen vid hans bår. Under natten nås de av ett glädjebudskap och man bryter sorgen, som övergår i glädje och en känsla av förnyelse: … efter detta (klargör) mjölken att vi är (som) nyfödda.17
Följande dag kallades också för Hilaria, som var en glädjedag för alla. De satte kransar på sina huvuden och firade med glada måltider efter fastan. Lucretius som levde under det första århundradet f.Kr. ger en bild av kulten av Kybele som han också kallar Den stora modern från Ida, omgiven av frygier. Han betonar den typiska musiken i form av tympanon, cymbaler, högt ljudande trumpeter och flöjter som ljuder i den frygiska tonarten. Denna skildring anger att kulten av Den stora modern firades på ett sätt som man uppfattade som frygiskt.
16 Julianus Tal till gudamodern, 169. 17 Sallustius De dieux et du monde, 1980, IV, 10.
196
© Författaren och Studentlitteratur
19 Den stora modern i romersk religion
Pessinous eller Pergamon? Således hade romarna hämtat in sin stora moder från Troja genom Attalos förmedling. En diskussion pågår bland forskare om att det inte skulle ha varit kultbilden från Pessinous som fördes till Rom utan en bild från Pergamon, vilket mer skulle motsvara föreställningen om Mater Idaea. Man menar att Pessinous knappast skulle kunna ha bibehållit sin ställning som kultplats långt in i senantiken om den berövats sin förnämsta bild. På sin resa till Antiokia 362 e.Kr. tog Julianus en omväg över till Pessinous för att bese gudamoderns kultplats. Han förfärades över templets förfall och invånarnas ovillighet att acceptera hans erbjudande att restaurera gudamoderns tempel. I ett brev till en av hennes prästinnor vid namn Kallixeine påbjöd han henne att vara trofast liksom Penelope och att hon skulle vårda kulten av gudinnan i det av gudarna älskade Pessinous. Man kan inte dra några som helst slutsatser av Julianus skildring om att staden skulle ha blivit berövad sitt heligaste föremål femhundra år tidigare. Enligt Strabon skulle Attalos ha skickat en delegation till Pessinous redan år 205. Det var också uppenbart att Pessinous ville ha goda förbindelser med både Pergamon och Rom. Även om den heliga stenen kom från Pessinous fanns andra bilder av gudamodern och överföringen kan jämföras med den som skedde beträffande Asklepios. Från dennes helgedom i Epidauros fraktades den heliga ormen till Tiberön, utan att den grekiska kultorten miste sin betydelse. Det fanns ytterligare en anledning att knyta banden mellan Rom och Pessinous, som hittills har förbisetts. Pessinous låg i landskapet Galatien och behärskades av kelter, som ju också kallas galler. Kulten av gudamodern var inte obekant för dessa och man bör ha övertagit dyrkan av Kybele utan svårighet.
Galler och galater Man använder termen ”galler” som beteckning både för kelter och för Attispräster. Dessutom var staden Pessinous belägen i Galatien. Tidigare forskning såg detta som en tillfällighet, men korrespondensen mellan kungarna i Pergamon under perioden 163–156 f.Kr. avslöjade att en överstepräst, som helt enligt traditionen bar nam© Författaren och Studentlitteratur
197
19 Den stora modern i romersk religion
net Attis, hade en bror med det keltiska namnet Aiorix. Så hävdade Franz Cumont att namnet galloi var en ren tillfällighet och att det inte fanns något samband mellan galler och Attispräster. Kelterna intog Mindre Asien 278 och en av stammarna, tectosagerna, hade bosatt sig i närheten av Pessinous. Ingen av de källor som behandlar Attiskulten talar om hur kulten i Pessinous gestaltade sig före eller efter kelternas erövring. Attispräster som bär namnet galloi dyker upp första gången i historien under belägringen av Sestus, där de uppsökte den romerska befälhavaren iförda bild och bröstplåtar. Överhuvudtaget kan man notera att även de antika författarna var ovilliga att jämföra prästerna med den etniska befolkningen. Man försökte däremot förklara likheten med att i Pessinous rann en flod vid namn Gallus, ”den som dricker av denna blir rasande”. Alla uppgifter om floden Gallus är motsägelsefulla, om man studerar källorna, men arkeologin tycks ha löst frågan så till vida att den utgjorde en kanal som dragits tvärs genom staden: Gallus är det nya namnet som ersatte det gamla flodnamnet som enligt en källa var Terias. Förmodligen betydde namnet bara den galatiska (keltiska) floden. Det finns således ingen anledning att tro att företeelsen galloi sträcker sig längre tillbaka i tiden. Visserligen finns ingenting som påvisar att kelterna skulle ägna sig åt emaskulering, men man kan inte heller tillskriva urinvånarna denna egenskap. Tidigare har man försökt påvisa likheter mellan de kastrerade galloi och de megabyzoi som uppträdde i den efesiska gudinnan Artemis kult, bland annat baserat på uppgifter från antika författare. En källkritisk granskning av dessa har dock gett för handen att uppgifterna är synnerligen osäkra. Ett par andra ”bevis” har utgjorts av tidiga statyer i Artemistempel men dessa har visat sig vid närmare undersökning föreställa kvinnor. Den slutsats man kan komma fram till visar att Megabyzoi snarare var en släkt än en titel på en grupp präster. Även om inga källor skildrar hur kulturkontakten mellan kelter och fryger utföll, kan man fundera över hur den urgamla kulten till Kybele, gudamodern, kunde accepteras av erövrarna. De borde inte ha varit främmande för kulten av en stor gudinna, i varje fall fanns en sådan hos de forntida folken vid Östersjön enligt Tacitus och till hennes bildspråk hörde vildsvinet, något som också ingår i myterna kring Attis. Berättelser från de krig som kelterna fört ger också bilden av blodiga offer och hur man skär av brösten på kvinnorna, 198
© Författaren och Studentlitteratur
19 Den stora modern i romersk religion
något som även återkommer i sena myter. Det må vara lösa spekulationer, men att kelterna behärskade det inre av Mindre Asien och likaså Pessinous kan inte motsägas. De var en viktig bundsförvant för romerska intressen och deras försänkningar gick således via Attalos till de keltiska ledarna i Pessinous eller Ancyra, när den stora moderns bild skulle införskaffas. Källorna visar också att sändebud från Pessinous vid olika tillfällen utbad sig om fred för staden och 102 f.Kr. kom en präst vid namn Battakes till Rom för att rena moderns bild och för att ge romarna seger över cimbrer och teutoner. Han bar vid tillfället en broderad tunika och en enorm krona, som stack i ögonen på en av tribunerna. Han förbjöd Battakes att bära kronan, men drabbades därefter av feber och avled tre dagar senare. Battakes uppmanades nu snarare att bära kronan och när han avreste hem följde många kvinnor och män honom. Episoden med Battakes visar den politiska bindning som Rom hade med Galatien och Pessinous ännu hundra år efter det att gudamoderns bild flyttats över till Rom. Kelternas herravälde må ha präglats av våld och terror, men det var välorganiserat. Det fanns till exempel en central helgedom som kallades Drumeton ”ek-helgedomen”. Romarna besegrade dem visserligen i ett par fälttåg men politiken gick i stora drag ut på att utnyttja de keltiska stammarna i politiska syften. När Mithradates IV av Pontus gjorde uppror 88 f.Kr., anföll han Roms allierade. De keltiska hövdingarna inbjöds till Pergamon och väl på plats lät han döda dem. Endast tre undkom, men Mithradates lät också döda samtligas familjer, vilket visar att han fruktade deras hämnd. När Pompejus besegrat Mithradates lät han återupprätta kelternas välde återigen i tre stammar, där Deiotaurus av Tolistibogii blev den förnämste. Tyvärr valde han fel sida vid inbördeskriget och Galatien blev inkorporerat i det romerska riket och ingick i provinsen Kappadocien. Ännu på 300-talet e.Kr. var det keltiska språket livaktigt i centrala Mindre Asien.
Den stora gudinnan i Rom När Kybele kom till Rom och intog sin plats på Palatinen kom hon inte ensam. Attisprästerna, galli, följde med gudinnans bild, i varje fall finns det uppgifter om att en präst och prästinna installerades. © Författaren och Studentlitteratur
199
19 Den stora modern i romersk religion
Man vet också att Pontifex Maximus eftersåg att eunuckprästerna endast fick uppträda under ordnade former och vid vissa tider. Gudamodern själv åtnjöt all respekt som beskyddarinna av staden och hennes bild med murkronan dök upp på mynten. Under republikens sista tid förekom hon i Ciceros process mot Clodius, där denne helgerånare även sägs ha smädat hennes präster. När en jordbävning fick byarna runt Rom att skaka trodde de uppskrämda invånarna att det var Kybele som körde fram med sin vagn dragen av lejon, fylld av vrede mot vad som försiggick i staden. Kulten inkluderade också Attis från första stund. Många statyetter har återfunnits vid utgrävningarna av Kybeles tempel, men han blir inte synliggjord i kulten före de första kejsarnas regering. Det blev framför allt Claudius som gav Attis en plats i festkalendern, påverkad av sina rådgivare, vilka var frigivna slavar efter vad man påstår. Det är under denna tid som den prästerliga hierarkin reformerades och en ledare vid namn archigallos, ”ärkegaller”, installerades och som uppenbarligen skulle vara en romersk medborgare. Eftersom en sådan inte var tillåten att kastrera sig bör denne ha följt en annorlunda befordringsgång än sina frygiska kollegor och han hade också andra uppgifter, som att ombesörja taurobolierna, en annan innovation i Gudamoderns kult som tog sin början 160 e.Kr. Själva namnets tolkning är fortfarande en fråga för diskussion och inget förslag kan sägas vara mer tilltalande än något annat. Taurobolieoffret gick till så att man grävde en grop i marken, så pass stor att en människa fick plats i den. Sedan täcktes gropen med plankor i vilka man borrade hål och en präst, vanligen archegallos, tog plats under detta tak. Man dödade en tjur och lät djurets blod forsa ner i gropen. Offret finns beskrivet av den kristne författaren Prudentius under 300-talet i ett sammanhang där en av martyrerna visar sitt eget utgjutna blod: Romanus svarade med dessa ord: ”Se – jag står framför dig. Detta är i sanning mitt blod, inte en oxes. Känner ni hedningar det blod som jag talar om, det heliga blodet av er oxe som dränker er vid offrets slakt? Översteprästen går ner i djupet för att helgas, i ett dike grävt i marken, med egendomliga band runt huvudet, hans tinningar inlindade i bindlar, med en gyllne krona på huvudet och en silkestoga bunden med gabinska knutar. Över honom lägger de en plattform av bräder löst bredvid varandra. Sedan skär eller borrar de genom dessa med skarpa verktyg så att det uppstår många hål i träet och det har nu ett stort antal öppningar. På denna för de en stor tjur, med lurvig vild
200
© Författaren och Studentlitteratur
19 Den stora modern i romersk religion
uppsyn, med en blomstergirlang runt manken som slingrar sig kring hornen. Offrets ögonbryn skimrar av guld och den lysande glansen lyser fram genom raggen. Näst djuret kommit på plats här genomborrar de hans bröst med ett jaktspjut som helgats till gudarna. Från det stora såret väller fram en ström av ångande blod, som strömmar i alla riktningar. Genom oräkneliga vägar som borrats upp faller den strömmen. Prästen nere i gropen mottar dess fulla kraft och utsätter sitt höljda huvud för varje droppe, liksom sin dräkt och hela kropp. Men det blir värre! Han lutar sitt huvud bakåt, blottar sina kinder, öron, läppar och näsborrar, till och med sin ögon. Utan att hölja sin gom slickar med tungan i det till dess att hans hela kropp är genomdränkt med det förskräckliga mörka blodet.18
Sedan tas offret bort och översteprästen dras upp från hålan i sin blodiga mundering. Ritens syfte är att rena honom, men även församlingen, främst den eller dem som givit offret, något som den kristne Prudentius anspelar på när han säger ”det är mitt blod och inte tjurens …” i det att han syftar på martyrernas död. Det har spekulerats i om inte hela offerriten inspirerats av det kristna passionsdramat och reningen genom Kristi blod. Genom att placera in denna rit i Gudamoderns kult hade man tillfört ytterligare en dimension som var tilldragande för gemene man och inte bara Attisprästerna. Archegallos egen person var symbolen för denna frälsning som nådde ut till alla. Det talas också om att den genomfördes pro salute, ”för att bevara”, kejsaren och de personer som deltog. På inskriptionerna på de altaren som restes kan man också läsa att den gav ”återfödelse” och evig kraft, vilket nog skall tolkas som ”förnyad styrka” och inte vad man i dag lägger in i begreppet ”evighet”. Dopet tänktes ge denna styrka för en tidsperiod av tjugo år framåt, varefter personen måste genomgå ritualen på nytt enligt inskrifterna. Man vet också från inskriptionerna att den slaktade tjurens testiklar skars av och begravdes i närheten, en rit som påminner om Attisprästernas kastrering. Den urgamla riten fick således en undanskymd del i den nya taurobolieritualen. Ett mindre offer av en bagge brukade följa det stora tauroboliet och vissa har ansett att detta varit ett offer speciellt till Attis, trots att uppgifter om något sådant saknas i källorna. En av kyrkofäderna, Clemens av Alexan-
18 Prudentius Hymner X, 1001–1050. © Författaren och Studentlitteratur
201
19 Den stora modern i romersk religion
dria, berättar som exempel på grekernas skamliga myter om att Zeus försökt våldföra sig på Gaia, jorden själv, men när han misslyckades, kastade han de avhuggna könsdelarna av en bagge i hennes famn med antydan om att de var hans egna. Myten påminner om dem som brukar berättas om Kybele och Attis och kan troligen knytas till crioboliet, offret av en bagge. Under Antoninus Pius byggdes ett Frygianum ute vid Vatikanen där taurobolierna kom att äga rum och där minnesstenar restes. Dessa var placerade framför den nuvarande Peterskyrkan och grävdes fram under 1700-talet. Platsen, som var ett gammalt tillhåll för divination i allmänhet, var vald med omsorg, eftersom ett taurobolium inte kunde utlysas hur som helst. Detta skedde endast genom kallelse från gudinnan själv till archegallos. Spåren av den stora gudinnans kult är mest tydliga i Rom med omgivningar men det finns också tecken på kultgillen ute i Italien. Framför allt tycks kulten fått ett fäste i hamnstaden Ostia, där man fortfarande tydligt kan se spåren av gudamodern och de riter som omgav henne. Vid en av huvudgatorna ligger ett trekantigt fält som varit avskärmat som tempelområde och här ser man resterna av hennes tempel uppe på en avsats. I närheten ligger, förutom ett tempel till Bellona, en helgedom tillägnad Attis. Platsen flankeras av två Panstatyer och symboler som pinjekottar och cymbaler. Själv ligger han behagfullt utsträckt, halvt gud, halvt människa, varken död eller levande, berövad sitt kön och en sinnebild för den status som Attisprästerna önskade uppnå. I Syditalien finns många spår efter gudinnans kult, men det är inget som tyder på att den kommit dit före den svarta stenens ankomst till Rom. På Sicilien, väster om Syrakusa, hade hon ett tempel byggt med stora nischer med gudabilder tillägnade Kybele. Man påstår till och med att minnet av blodets dag skall ha levt kvar i Calabrien, där unga pojkar på skärtorsdagen sprang i kapp och sårade sig själva med glasskärvor och små dolkar, ungefär som Attisprästerna gjorde före religionsskiftet. I provinsen Afrika kom Kybeles kult att smälta samman med himmelsgudinnan Tinnit och Augustinus beskriver med rysningar hur han i ungdomen deltog i hennes fester, framför allt i de skådespel som utfördes. Tydligen spelade prästerna upp ett kultdrama kring myterna om Kybele och Attis och Augustinus beskriver dessa som målade, parfymerade och feminina, vilket nödvändigtvis inte behö202
© Författaren och Studentlitteratur
19 Den stora modern i romersk religion
ver vara en följd av deras kastrering, utan passar in på den slentrianmässiga beskrivning av skådespelare som brukades under antiken. Även i Spanien ärades gudamodern och i Sydfrankrike fanns ett stort antal tauroboliealtare. Här beskrivs hur en dam i staden Lactora betraktade de blivande Attisprästernas förehavanden under blodets dag och sedermera tillvaratog Eutyches testiklar och lät bygga ett altare i templet där de framgent skulle bevaras. En realistisk bild av den kastrerade Attis finns också avbildad av ett gille, dendroforerna, ”trädbärarna”, i nuvarande Saint Rémy i Provence. Framför allt var Lyon ett centrum för kulten och stod i regelbunden kontakt med Ostia. Ännu på 300-talet drogs hennes bild runt på åkrarna till de kristna prästernas förskräckelse. Det är också tydligt att gudinnan från Frygien här fått agrara egenskaper.
Från gudarnas moder till Guds moder Religionsskiftet mellan Kybeles kult och kristendomen bör inte ha varit alltför svårt. Framför allt påminner riterna kring Attis lidande och död om Jesu lidande under stilla veckan i form av plågor, gisslande och fysiskt våld. Till och med kastreringen för att uppnå en högre status finns antydd i de mycket dunkla Jesusorden i Mattheus 19:12 och uppmaningen har också följts av kristna grupper som de ryska skoptzerna. Det är fullt möjligt att celibatet kan ses som en mildare och symbolisk variant av detta. Läran om frälsning utlovar i båda fallen ett evigt liv, låt vara att Kybeles och Attis mysterier låter ana att det var begränsat till 20 år. Men evigheten är ett besvärligt begrepp även i kristen teologi och omfattar i sin snävaste mening den ”nya tid” som Kristus födelse innebär, det vill säga, vi lever alla i ”evigheten”. Ingen av religionerna utlovar heller ”odödlighet” i betydelsen ”lik en gud”, utan ett sätt att övervinna dödens bitterhet, även om teologerna under tvåtusen år gjort sitt bästa för att utmåla vistelseorterna hinsides. Kyrkofäderna ansträngde sig för att radera ut bilden av gudamodern till förmån för Fadern och Sonen (den helige Ande tillkom ju senare och torde vara den enda gudom som skapats genom omröstning). Man kan inte säga att de lyckades utan snarare växte en ny och omfattande kult fram av Jesus moder Maria, som nu knöts till © Författaren och Studentlitteratur
203
19 Den stora modern i romersk religion
Kybeles gamla stad Efesos, genom att avlida där. Den tronande Maria avbildas till och med ibland med gudinnans attribut, de två lejonen. I gengäld finns inslag i legenderna kring Maria som hör hemma i de stora gudinnornas myter, som den omtyckta berättelsen om skördeundret, som inte har någon relevans i Nya Testamentet. Katolska teologer vill gärna se Maria som en förebild för kvinnan, men tyvärr är hon nog tänkt som en motbild, som fullföljt uppgiften att bli mor men samtidigt förblivit jungfru. Även här finns en jämförelse med Kybele, som ibland kallas ”jungfru”, parthenos,samtidigt som hon är moder till alla gudar. Nu hade ordet ”jungfru” en annan betydelse under antiken än att vara sexuellt oerfaren och innebar helt enkelt att man var ogift. I Kybeles fall betydde detta att hon var en självständig gudinna som inte kopplades samman med någon manlig gud och man hör ju inte heller talas om någon ”Gudafader” i detta sammanhang. De som under 400-talet utformade mariologin insåg att skillnaden mellan Maria och de antika gudinnorna måste markeras. Kyrkofadern Ireneus betonade motsatserna mellan Maria och Eva, med utgångspunkt från Guds ord till ormen efter syndafallet, enligt kristendomens tolkning: ”Ock jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, emellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud och du skall stinga den i hälen.” Om Eva var uppfylld av synden var Maria den rena. Genom hälsningsordet Ave – Eva baklänges – hälsade ängeln Gabriel den kvinna som skulle ställa allt till rätta som hade förbrutits i urtiden. Maria kom också att överta många av de tillnamn som Kybele och andra gudinnor bar, som ”gudarnas moder, gudaföderska och allmoder”, mater misericordiae, ”misskundsamhetens moder”, mater dolorosa, ”lidandets moder” och regina caeli, ”himladrottning”. Steget från Gudamoder till Guds moder är inte så långt om man ser till ursprunget.
204
© Författaren och Studentlitteratur
20 Mig lyder ödet – Isis i Rom
Isiskulten kommer till Rom När den romerske ämbetsmannen Cestius lät resa en pyramid som gravvård för sig utanför det dåtida Rom visade han att han följde det rådande modet bland Roms aristokrati. Inom denna krets var det egyptiska på modet och därmed också Isis och Serapis mysterier. Visserligen ogillade kejsar Augustus och senatorerna allt som kom från ärkefienden Kleopatras land, men denna hållning påverkade inte Roms överklass. Den var eggad av exotismen i den egyptiska kulturen och framför allt Isis och Serapis mysterier, som periodvis varit förbjudna att utövas inom stadens gränser. Senaten hade stämplat den som oanständig, men kanske var detta också en lockelse för innekretsarna på Augustus tid.1 Den gudinna som var centrum för kulten hette Isis och hade i årtusenden dyrkats i Egypten. Namnet betyder ”tronstol”, vilket anger att hon är den som beskyddar farao. Enligt myten var hennes son Horus den förste faraon. Man anser att hennes kult uppstod i Nildeltat, där hon äktat Osiris, den unge gud som dog och sedermera blev dödsrikets härskare. Tillsammans med sin syster Neftys hjälpte hon solen att födas varje morgon och Isis själv har starka drag av att vara himmelsgudinna. Hon var en stor gudinna, med många olika funktioner och den som bestämde över universum. Samtidigt ansågs hon vara vis och behärskade all slags magi. Under hellenismen när ptoleméernas dynasti härskade i Egypten (305–30 f.Kr.) uppträdde Isis tillsammans med guden Serapis, som var en sammansmältning av Osiris och Apistjuren. Liksom Osiris åkallades Apistjuren vid begravningar och Serapis var således en dödsgud, men hade också starka drag av fruktbarhet. I den hellenis1
Turcan 1996, 85–95.
© Författaren och Studentlitteratur
205
20 Mig lyder ödet – Isis i Rom
tiska konsten avbildades han som en mogen man med kraftigt skägg och han kan ibland vara svår att särskilja från Zeus. Serapis brukade emellertid bära en hög huvudbonad. Isis var dock den dominerande och hennes kult spred sig snabbt i medelhavsvärlden. Till de italiska kuststäderna kom den redan under 200-talet f.Kr. Ett tempel uppfördes under 100-talet på Capitolium, men detta raserades genom ett beslut från senaten 59 f.Kr. Ett nytt tempel fick emellertid byggas upp några år senare, dock utanför pomerium. Men fortfarande betraktades kulten med en viss misstro och under kejsar Tiberius förstördes helgedomen igen och Isis kultbild kastades i Tibern. Några decennier senare byggdes ett stort tempel på Marsfältet till Isis och Serapis ära och ytterligare kapell och helgedomar restes senare.
Isis – den allsmäktiga gudinnan Under hellenismen nedtecknades hymner som skildrade Isis allmakt och kraftgärningar. Dessa kallades aretalogier och den mest kända inleds på följande sätt: Jag är Isis, hela landets härskarinna. Jag blev uppfostrad av Hermes och tillsammans med Hermes uppfann jag skrivtecknen för att allt inte skulle skrivas med samma skrift.
Under denna tid kom olika religioner i kontakt med varandra och man började tolka in främmande gudar med de inhemska, i synnerhet om de hade liknande egenskaper. Hermes i texten är densamme som den egyptiske guden Thoth, som ju ansågs ha uppfunnit hieroglyferna. Isis säger sig också vara Kronos äldsta dotter och därmed också hemmahörande i den grekiska gudafamiljen, men hon är också Osiris hustru och syster och moder till Horus, som den egyptiska mytologin berättar. Jag skilde jorden från himlen. Jag ordnade solens och månens gång. Jag pekade ut stjärnornas väg. Jag införde sjöfarten.
206
© Författaren och Studentlitteratur
20 Mig lyder ödet – Isis i Rom
Jag gjorde rätten stark. Jag förde man och kvinna samman. Jag pålade kvinnan att barnet skulle komma till världen efter 10 månader i moderns liv.2 Jag skapade barnets naturliga kärlek till föräldrarna. Jag fastställde straff för dem som var hatfulla mot sina föräldrar.3
Här skildras Isis som skapare och som den som ordnat med familjebanden. Hon var också den som tillsammans med Osiris avskaffade människoätandet, fastslår aretalogin. Det fanns nämligen under antiken en föreställning om att de äldsta människorna hade varit kannibaler. Förutom detta etiska förbud, grundlade Isis också religionen och mysterierna: Jag visade människorna invigningarna. Jag lärde dem att ära gudabilderna. Jag grundlade gudarnas heliga områden.4
Isis förklarar att hon är havets härskarinna och att hon härskar över hela universum: Jag är i solens strålar (över himlen). Jag finns i solens gång.5
I slutet av aretalogin visar sig Isis som en ödesgudinna: Jag är ödets härskarinna. Jag besegrar ödet. Mig lyder ödet. Hell dig Egypten som fostrade mig!6
När Isis säger sig besegra ödet syftar detta på mysterierna. Deras främsta uppgift var att övervinna dödens fasor och det oundvikliga öde som väntar varje människa. Därför åberopades Isis på gravvårdar främst av kvinnor som kallade sig ”Isis tjänarinna”. Inskriptionerna vittnar om deras varma tillgivenhet för gudinnan.7 2 3 4 5 6 7
Enligt antik räkning räknades ibland 10 havandeskapsmånader, det vill säga de flesta kvinnor födde i den tionde månaden. Översatt till svenska från J. Podemann Sørensen i Gad religionshistoriske tekster 1984, 310. Ibid. Ibid. Ibid. Beard 1998 e.a., 286–287.
© Författaren och Studentlitteratur
207
20 Mig lyder ödet – Isis i Rom
Den gyllene åsnan Nästan allt man vet om Isismysterierna finns berättat i romarens Apulejus roman Den gyllene åsnan. Apulejus var född ungefär 125 e.Kr. och vid denna tid var Isismysterierna etablerade i det romerska riket. Egentligen heter romanen Metamorphoses och det handlar verkligen om förvandlingar. Den är en hellenistisk roman i alla dess ingredienser som vandringar och resor genom ett antal länder, förfärliga upplevelser och ständigt dödshot, hur huvudpersonen lyckas bevara sin dygd och ett lycklig slut. Den gyllene åsnan är en roman med många bottnar, både som parodi på antik roman och som religiös allegori. Den handlar om den unge mannen Lucius som befinner sig på resa i det grekiska landskapet Thessalien, som under antiken var känt för att hysa många häxor. Lucius tar in hos en sådan och när han ser henne förvandla sig till en fågel genom att smörja in sig med en salva, vill han pröva på hur detta skulle kännas. Olyckligtvis tar han fel salva och förvandlas i stället till en åsna. Han får genast veta vilket motgift han skall ta – han behöver bara tugga i sig några rosor för att bli människa igen. Han lunkar till stallet, där stallknekten hängt upp en krans av rosor tillägnad gudinnan Epona och skall just mumsa på dessa, när stallknekten kommer och ger åsnan stryk för detta helgerån. Nu följer händelsernas slag i slag, huset blir angripet av rövare och dessa använder Lucius som packåsna när de återvänder till sin rövarkula i bergen. På kvällen berättar en av dem historien om kärleksguden Amor och hans älskade Psyke, Lucius hör berättelsen och den blir romanen i romanen, så att säga. Han försöker sedan fly med en flicka som rövarna har som fånge men misslyckas. Rövarna vill nu döda flickan med raffinerad tortyr: de skall döda åsnan, skära upp dess buk och sedan sy in henne i den. Då kommer en ung rövarhövding till platsen och menar att detta straff var dålig ekonomi. Givetvis skall man i stället sälja flickan till en bordell. Rövarna blir förtjusta och dricker av hans vin, men den unge rövarhövdingen är i själva verket flickans fästman. Han har lagt sömnmedel i vinet och både hon och Lucius undkommer sålunda rövarna. Men Lucius lidande fortsätter. En elak pojke tar hand om honom och vill låta kastrera honom, men lyckligtvis kommer en björn ut ur skogen och dödar pojken. Åsnan blir sedan såld till en samling 208
© Författaren och Studentlitteratur
20 Mig lyder ödet – Isis i Rom
eunuckpräster, tjänare till den stora modern Kybele. Här får Lucius bära gudinnans bild på sin rygg under deras kringvandring. Han skildrar också hur de utövar sin religion. Under dansen virvlade deras långa hår runt dem som en gloria och de skar sig själva med vassa knivar och till och med gisslade sig så att blodet strömmade. Nästa dag försöker eunuckerna våldföra sig på en ung man men Lucius drar genom sina åsneskrin uppmärksamheten till detta. Han blir dock inte straffad mer än vanligt och sällskapet drar vidare under ljudet av cymbaler, tamburiner och hornmusik i den speciella frygiska tonarten. De utövar också divination genom att uttala en formel som kunde brukas till det mesta. Emellertid uppdagas det att de stulit en helig bägare från Junos tempel och de åker i sinkabirum medan Lucius utbjuds för försäljning. Han hamnar nu hos en bagare vars hustru är kristen. Hon dyrkar den ende guden under en mängd löjliga ceremonier vilket ger henne en förevändning att begå äktenskapsbrott och supa sig full varje kväll. Härifrån hamnar han nu hos en trädgårdsmästare och så småningom hos en tränare som upptäcker att Lucius kan förmås att göra diverse konster, men när hans dygd allvarligt hotas ingriper gudinnan Isis och han förvandlas under en procession, där han äntligen kan äta de rosor han längtat efter, och kasta av sig åsnehamnen. Lucius invigs sedan till gudinnans kult och han fortsätter med invigningarna och blir själv präst och berättelsen slutar med att han tjänstgör i det stora Isis- och Serapistemplet på Marsfältet. Vad som då skedde, mysteriets ritual, har av dem som genomgått den karakteriserats som aporreta, ”förbjudet” och arreta, ”outsägbart”. Det berättas till och med om bestraffningar av den som bryter mot denna mysteriernas inneboende lag. Likväl finns beskrivningar som gör att man – om än med svårighet – kan rekonstruera skeendet. Då Lucius i Den gyllene åsnan befriats från sin åsnehamn sker följande. Han drar sig undan från världen, sover var natt i Isis tempel och gudinnan visar sig åter för honom i drömmen. Slutligen bestäms hans invigning. Vad som sker är hemligt, men han tillåter sig ändå att yppa vad även en oinvigd kan få veta. Jag närmade mig själva dödens portar och stod med foten på Proserpinas tröskel, men tilläts återvända och fördes snabbt genom alla elementen. Vid midnatt såg jag solen lysa som månen; jag stod inför den undre och den övre världens gudar, såg dem och tillbad dem.
© Författaren och Studentlitteratur
209
20 Mig lyder ödet – Isis i Rom
Ja, nu har ni hört vad som hände, men jag undrar om ni blir klokare för det!8
Till denna rit hör också ett ett reningsbad, där prästen stänker vigvatten på honom, en rit som sedermera övertogs av kristendomen.9 Död och pånyttfödelse är de nyckelord som präglar detta tröskeltillstånd, där initianden uppfattas både som lik och som foster – död från sin gamla människa och havande med sin nya. Det paradoxala i situationen markeras genom att solen lyser mitt i natten, ett uttryck för mysteriet. Även om Apulejus beskrivning liksom övriga vittnesmål endast lämnar fragmentariska skildringar av mysteriernas väsen, finns dock annat som kan bidra till förståelsen av dem och som inte var aporreta eller arreta. Dessa utgörs av den del av mysterierna som kallas hieros logos, ”helig berättelse”, vilka skrevs ner, berättades och i vissa fall tycks ha uppförts som ett kultiskt drama.10
Serapis Isis och Serapis kult kom att sprida sig runt Medelhavet under hellenismen och då främst genom hamnstäderna. Dock blev kulten förbjuden under första århundradet. De troende tycks ha byggt upp tempel innanför stadsgränsen vilka rivits ner handgripligen av senaten. Antonius förening med Kleopatra förbättrade inte förhållandet för kulten i Rom och så sent som under Tiberius regering beslöt senaten att deportera unga Isis-troende och judar till Sardinien, medan övriga hade att välja på att upphöra med sin religiösa utövning eller försvinna ur landet. I de gamla egyptiska myterna går Osiris ner i underjorden för att bli konung där, medan hans trogna maka Isis stannar kvar bland de aktiva gudarna och beskyddar Horusbarnet, som sedermera blir den förste faraon. Herodotos ansåg att Osiris var identisk med den form av Dionysos som kallas Dionysos Zagreus, som också lider och dör. Men skillnaderna mel-
8 Apulejus, Den gyllene åsnan, s. 257. 9 Reitzenstein 1927, s. 221–224. 10 Burkert 1987, 58–59.
210
© Författaren och Studentlitteratur
20 Mig lyder ödet – Isis i Rom
lan dessa båda är större än likheterna. Dionysos är inte förbunden med Nilen och han är inte heller dödsrikets herre. Under den grekiskt dominerade perioden i Egyptens historia utvecklades en helt ny gestalt som kallades Serapis eller Serapis, i själva verket ett namn som uppstått av Osiris i Apistjurens gestalt, ibland kallad Oser-Apis. Serapis är framför allt en politisk konstruktion betingad av de ptolemeiska faraonerna och i hans gestalt kom många andra gudar att sammansmälta. Hans funktioner uttrycks i en orakelhymn enligt följande: Jag är Guden, som man kan känna igen sålunda: Hela himlen är mitt huvud, magen havet, mina fötter jorden, mina öron etern men mina vittskådande glänsande ögon är Helios skinande ljus.11
Serapis identifierades med andra gudar, som Pluto-Hades, underjordens gud, ehuru han aldrig avbildas som mumie, vilket var vanligt beträffande Osiris. Han framställdes som Aion, den oändliga tidens gud, Zeus och Poseidon, men kunde också framträda som Jahwe, vilket appellerade till Alexandrias judiska befolkning. Som sådan åberopades han som Zeus-Serapis-Jahwe och hans monoteistiska anspråk blir tydliga i en inskrift på en amulett från Rom: ”Det finns bara en gud Serapis.” Det är kanske inte så märkligt att Serapis avbildas som en solgud, som gudomlig orm och som Nilflodens herre, den som ombesörjer att översvämningar inträffar i rättan tid och i rätt höjd. Serapis förenar i sig många drag från olika gudar, men har själv inga myter. Dock finns en intim närhet mellan honom och den gestalt som kallas Abrasax, avbildad som en människa med tupphuvud och som uppträder som solgud. Denne hade den största betydelse för den hellenistiska judendomen. Serapis bildar således en manlig motsvarighet till allgudinnan Isis, hon som framträder i olika aretalogier under olika skepnader. Hon kallas Den Enda, Härskarinnan och Frälserskan. Under namnet Pronoia förutser hon det kommande och vidtar åtgärder för att undvika faror.
11 Turcan 1997, 128. © Författaren och Studentlitteratur
211
20 Mig lyder ödet – Isis i Rom
Isis etablerad i Rom Den romerska aristokratokrin favoriserade Isiskulten eftersom man svärmade för allt som var egyptiskt. Förutom Cestius pyramid avbildades gärna egyptiska motiv på väggmålningar i kejsarhuset, i såväl Agrippas och Julias praktvillor som i själva Livias hus uppe på Palatinen. Kejsarna efter Augustus förhöll sig mer välvilliga till Isis-Serapiskulten och Caligula gynnade den rent av. Eftersom han härstammade från Antonius ansåg han sig ha ärvt denna förkärlek från Kleopatra själv. Men det var de flaviska kejsarna som framför allt erkände Isiskulten och byggde det stora templet nära Pantheon till hennes och Serapis ära. I detta Iseum et Serapeum, som templet kallades fanns bilder av de stora egyptiska gudarna. När man successivt förstörde och plundrade templet 400–500 e.Kr tog man hand om bilderna som föreställde Isis med Horusbarnet. Dessa överfördes till kristna kyrkor som bilder av Maria och Jesusbarnet. En bild av guden Thoth i skepnad av en babian överlevde också som ett exempel på de forna religionernas enfald och bevaras nu i kyrkan Sant Stefano del Cacco, ”Sankt Stefan med apan”.12 Isis och Osiris mysterier firades från den 29 oktober till den 2 november, då man uppförde ett kultdrama där Isis sökte efter och fann sin döde make. Vid detta tillfälle bar man gudinnans bild prydd med juveler i procession, följd av hennes präster och prästinnor. Prästerna bar en vit linneklädnad och över denna en svart mantel. Den leddes av översteprästen, som bar en kruka med det heliga Nilvattnet. Prästinnorna var också de klädda i linne och hade en slöja med fransar över axlarna, sammanbunden över bröstet med vad som kallades en Isis-knut och som påminde om hieroglyftecknet ankh, ”liv”. Över denna bar de en svart mantel som skimrade i rött. De bar på sistrum, ett rasselinstrument som ingick i Isis attribut och dessutom ett mindre krus med Nilvatten. En annan stor Isisfest ägde rum den 5 mars då seglationen på Medelhavet upptogs igen. Isis behärskade haven och festen kallades Isidis navigium. Det var framför allt Isishelgedomen i Filae som var den plats varifrån man hämtade det heliga Nilvattnet som användes i mysteri12 Magnusson 2001, 408.
212
© Författaren och Studentlitteratur
20 Mig lyder ödet – Isis i Rom
erna. Detta vatten spelade en central roll i gudstjänsten vilket visas på en fresk från Herculaneum. Det är här fråga om en morgongudstjänst, där man öppnar templets portar för att låta solens strålar tränga in till guden och gudinnan. Bilden innehåller också palmer och ibisfåglar, vilka uttrycker det egyptiska ursprunget. Församlingen firade sin gudstjänst nedanför tempeltrappan ledda av en präst. Man översatte den egyptiska ritualen till såväl latin som grekiska.
Konstantin, kristendomen och IsisSerapiskultens undergång När Konstantin kommit till makten företog han sig bland annat att flytta den heliga nilalnen. Denna var en stav som förvarades i Serapeum i Alexandria. Med den mätte man Nilens vattenstånd. Nu flyttades den in i en kristen kyrka för att markera att det var den kristne guden som rådde över hur mycket Nilen skulle stiga. Under Julianus korta regeringstid förpassades nilalnen tillbaka till Serapeum, men när detta tempel förstördes 391 kom nilalnen att föras tillbaka till en kristen kyrka. Alexandria var under 300-talet en tummelplats för olika motsättningar, dels mellan kristna och icke-kristna, dels mellan de två olika fraktioner inom kristenheten som utgjordes av arianer och athanasianer. De senare hade fått sitt namn från var sin religiös ledare, Arius och Athanasius och konflikten rörde sig om Jesus förhållande till Gud.13 Med tiden kom dock kristendomen att vinna i styrka och kulten av Isis och Serapis gick tillbaka. Kristendomen lyckades nämligen ingå en lycklig förening med den grekiska filosofin, medan den egyptiska kulten stagnerade och dess ritualer blev obegripliga för den stora massan. Detta ledde till att Serapeum i Alexandria, som var det främsta templet utsattes för upprepade plundringar och 391 e.Kr. raserades templet fullständigt och all verksamhet upphörde.14 13 Konflikten som troligen var en av de allvarligaste i kristenhetens historia skildras i Drake 2000, 238. 14 Chadwick 1990, 171. © Författaren och Studentlitteratur
213
20 Mig lyder ödet – Isis i Rom
Kvinnornas Isis I aretalogin säger Isis själv att hon är ”kvinnornas gudinna” och den som skapat äktenskapslagarna. Hon dyrkades av de romerska matronorna, men också av de prostituerade. Båda dessa grupper iakttog kyskhet under gudinnans festdagar. De badade också i Tibern under kalla vintermånader för att sedan delta i gudstjänsten i templet. Kvinnorna genomförde vallfärder upp till Filae och ännu längre neråt Nilen för att hämta hem det heliga nilvattnet. Tron på Isis förmåga var stark hos kvinnorna. Hon var Isis myrionymos, ”med de många namnen”, som förmådde hjälpa mot allt. Hon kunde ju uppväcka sin make, om bara för en enda natt, och hon beskyddade sin son mot alla faror. Därigenom var hennes roll i mysterierna given. Under den natt som sökandet efter Osiris kulminerade, sade sig prästerna finna hans styckade lemmar och sammanfogade dem. Guden lades sedan på en bår, medan församlingen sjöng klagosånger till dess att ett rop uppsteg som förklarade att guden var räddad. Efter detta smorde prästerna församlingen med helig olja och man ropade: ”Vi har funnit, vi gläder oss!”15 Befrielsen från nöden i form av den slutgiltiga frälsningen innehöll tankegångar som stod kristendomen nära. Genom ett rent liv i gudinnans tjänst kunde man nå denna frälsning, men man var också beroende av gudinnans nåd. Isis som gudomlig gestalt kom att överleva religionsskiftet, fast under ett annat namn. När Maria, Jesus moder 431 e.Kr. utnämndes till Teotokos, ”gudaföderskan”, övertog hon många av Isis tillnamn och attribut. Hon är himladrottningen och den gudomliga modern, hjälparen av människor i nöd. Epiteten jungfru moder, drottning och gudinna övertogs av Maria.
15 Firmicus Maternus, 27,1.
214
© Författaren och Studentlitteratur
21 Sekten som blev en världsreligion – kristendom i det romerska riket
Kristendomen är en historisk religion. Dess ursprungsgestalt Jesus Kristus föddes enligt källorna under Augustus regering och dog under Pontius Pilatus ståthållarskap i Palestina. Jesus Kristus utgav sig för att vara Messias som judarna väntade och hans anhängare var också judar. Aposteln Paulus omtolkade detta budskap att gälla även andra folk och missionen spreds därmed i det romerska riket. Även om många olika religioner härskade i det romerska riket, rådde ingen egentlig religionsfrihet som vi har sett i fallet med Isismysterierna och Bacchanalieskandalen. Kristendomen betraktade som en fanatisk judisk sekt och omnämns bland annat i Suetonius biografi över kejsar Claudius, som slår ner upplopp bland judarna anstiftade av en viss Krestus.1 Judarna lämnades för det mesta i fred, men när de gjorde uppror 66–70 e.Kr. och 132–135 e.Kr. blev deras rike praktiskt taget krossat. Paulus brev till romarna visar att det redan fanns en kristen församling i Rom innan han själv kom dit. Den bestod med all sannolikhet av invandrare från Syrien och Mindre Asien och man tror att de var bosatta framför allt i det nuvarande Trastevere. Romarna gjorde snart upptäckten att de kristna var av ett annat slag och att de till skillnad mot judarna missionerade inom rikets olika delar. Neros förföljelser under 60- och 70-talen e.Kr. skildrades sålunda av Tacitus:
1
Suetonius Kejsarbiografier 2001, 249.
© Författaren och Studentlitteratur
215
21 Sekten som blev en världsreligion – kristendom i det romerska riket
För att få slut på ryktet (att han hade startat eldsvådan) hittade Nero på att beskylla de som hatades för sitt syndiga leverne och bland allmänheten kallades för de kristna och straffade dem med de mest uttänkta straff. Den som givit upphov till namnet var en viss Kristus, som blivit avrättad under Tiberius principat av ståthållaren Pontius Pilatus; denna dödsbringande vidskepelse (superstitio) blev stoppad för en tid, men blossade upp igen inte bara i Judéen, det ondas hemort, men också i huvudstaden, där alla slag av gräsliga och skamliga sedvänjor samlats från varje hörn och har blivit mycket spridd. Så först blev de anklagade medlemmarna arresterade och sedan bevisades att ett stort antal var skyldiga, inte så mycket på grund av anklagelsen för mordbrand som för deras hat mot människosläktet. Och de som dog blev föremål för hån: täckta med djurskinn sönderslets de av hundar; eller fastnaglades de vid kors och när dagsljuset slocknade blev de tända till flammor i mörkret.2
Tacitus skildring visar den avvaktande och negativa hållning som var allmänt rådande i Rom vid denna tid, samtidigt som han och andra uttryckte sin avsky för de straff som de kristna utsattes för när de beskylldes för att ha vållat Roms brand. Suetonius som skrev sina åtta böcker om de första kejsarnas liv rent av berömmer Nero för att han håller efter de kristna: ”De kristna, ett slags människor som ägnade sig åt en ny och ond vidskepelse, bekämpade man med dödsstraff.”3 Enligt vissa legender skulle både Petrus och Paulus ha blivit avrättade under Neros förföljelser under 60-talet. Petrus blev korsfäst och begravd på Vatikankullen och Paulus, som var romersk medborgare, blev halshuggen vid Via Ostiniense. På Vatikanen markerades plats för Petrus grav ungefär 160 e.Kr. Platserna blev sedermera grunden för deras kyrkor, som dock byggdes flera århundraden senare. Peterskyrkan byggdes av Konstantin den store omkring 320 e.Kr. Apostelns grav skall vara belägen under högaltaret och grävningar 1929 har frilagt en antik begravningsplats från 60-talet e.Kr. Konstantin byggde ungefär samtidigt kyrkan San Paolo fuori le mura nära den moderna stadsdelen EUR i Rom. Enligt en annan legend skulle de båda apostlarna ha suttit fängslade i Mamertinska fängelset vid Forum, men det är föga troligt. Legenden bidrog dock till att en kyrka tillägnad San Giuseppe dei 2 3
Tacitus Annales XV.44.5. Suetonius Kejsarbiografier 2001, 273.
216
© Författaren och Studentlitteratur
21 Sekten som blev en världsreligion – kristendom i det romerska riket
Falegnami byggdes över det forna fängelset. Inte heller pinades de kristna på Colloseum eftersom Flaviska teatern, som var dess egentliga namn, byggdes först två decennier senare. Föreställningen om hur martyrerna lidit döden på amfiteatern växte fram först under medeltiden och fick sedan näring av de kristna skönlitterära romaner, som författades under slutet av 1800-talet, av vilka endast Sienkiewitz Quo vadis fortfarande är läsbar.
Mötet med de kristna I provinsen Pontus gjorde Plinius den yngre en undersökning om de kristna, som resulterade i ett brev till kejsar Trajanus: Jag har för vana, herre, att vända mig till er i alla frågor där jag är tveksam, för vem kan bättre stödja min osäkerhet och upplysa min okunnighet? Eftersom jag aldrig har tagit del av en rättegång mot de kristna, vet jag inte vad det är brukligt att undersöka eller heller hur straffen skall tillämpas. Min tveksamhet har varit stor om det skulle vara någon skillnad mellan dem i förhållande till deras ålder eller om det vore att föredra att ung som gammal behandlas lika; om ånger skall leda till nåd eller om det vore att föredra att det inte nyttjar att ångra att man en gång varit kristen; om namnet i sig skall straffas även om ingen brottslighet föreligger eller om brott förbundna med namnet skall straffas.4
Plinius tar vidare upp de kristnas sedvänjor: De brukar samlas på en bestämd dag före gryningen för att sjunga en växelsång till Kristus som till en gud och att avlägga en ed, inte med brottslig avsikt, men för att de inte skulle begå stöld, röveri och äktenskapsbrott, att de inte skulle bryta ingångna avtal och att de skulle lämna tillbaka medel som anförtrotts dem. De sade att efter denna ceremoni brukade de skiljas och sedan återförenas för att äta, på vanligt sätt och helt harmlöst … jag upptäckte ingenting värre än en depraverad och överdriven vidskepelse (superstitio).5
Vad Plinius tycks ha letat efter bland de kristna var anklagelser om kannibalism och incest liksom att de höll nattliga sammankomster 4 5
Plinius Brev X.96–7. Plinius Brev X.96–7.
© Författaren och Studentlitteratur
217
21 Sekten som blev en världsreligion – kristendom i det romerska riket
där de praktiserade magi. Beskyllningarna kan ha kommit från missuppfattningar av nattvardens symboliska innebörd och av den rituella fridskyssen liksom deras förnekande av de rituella offren. Mångt och mycket kan också skyllas på den vanliga skräcken inför nya och främmande religioner som finns i dag och som också fanns under antiken. De anklagelser som riktas mot nyandliga rörelser innehöll då som nu stereotypa beskyllningar om incest och sexuell lösaktighet, rituella barnamord och rituell kannibalism och blasfemisk hållning till rådande religion. Dessa stereotyper återfinns i Euripides Bacchanterna, i anklagelserna i den så kallade Bacchanalieskandalen, mot judar och mot de kristna under antiken, men liknande beskyllningar återkommer i dag mot ”nya” religioner, åtminstone på tidningarnas löpsedlar.6 Kristendomen försvarade sig framför allt i skrifter inom den egna kretsen. Det verkar som om frågan om magi varit speciellt besvärlig, eftersom Jesus mirakler kunde anses falla inom denna kategori. Det blev inte bättre av att vissa som påstods vara kristna praktiserade magi och sade sig kunna utföra mirakler. En sådan var Simon magern som omtalas i Apostlagärningarna 8:9–24, som visserligen fördömdes av apostlarna, men som knappast kan ha varit ensam i sitt gebit. Det är viktigt att komma ihåg att romarnas bedömning av kristenheten som en ”vidskepelse” i mångt och mycket vilade på åsikten att många kristna uppfattades som kringvandrande charlataner, som kunde imponera på enkelt folk. Eftersom kristendomen under sina första århundraden bestod av många olika riktningar och skolor kan man förmoda att så också var fallet.
Kristendomen vinner mark Efter Petrus och Paulus blev Clemens ledare för kyrkan. Det finns ett brev från honom till församlingen i Korint bevarat från år 96 e.Kr. Om Sankt Clemens berättas en fantastisk legend. Han skulle ha lidit martyrdöden på Krim genom att man fäste ett ankare om honom och kastade honom i havet. Änglar byggde ett kapell runt hans kvarlevor och när Svarta Havet en gång om året drog sig tillbaka, 6
Rothstein 2001, 31.
218
© Författaren och Studentlitteratur
21 Sekten som blev en världsreligion – kristendom i det romerska riket
kunde man fira gudstjänst där. En gång blev en liten gosse kvarglömd, men återfanns frisk och välbehållen nästa år. Sankt Clemens kvarlevor fiskades dock upp ur det änglabyggda kapellet och fördes till Rom år 868 av biskop Kyrillos. Denne hade grundlagt det kyrilliska alfabetet och skall enligt traditionen vara begravd i ett sidoskepp i kyrkan San Clemente i vilken även Sankt Clemens kvarlevor vilar.7 Det första Clemensbrevet anses vara det som grundlägger den auktoritet över andra kyrkor som biskopen i Rom ansåg sig ha, bland annat till följd av den apostoliska successionen. Samtidigt bör man ha i minnet att Rom var en stad fylld med invandrare från alla hörn av riket och att detta bör ha satt sina spår när den första kristna församlingen bildades. Omkring 150 e.Kr. skriver Justinus Martyren ett brev till kejsaren, där han framhåller kristendomens ofarlighet och oegennytta. Här finns också en kortfattad redogörelse för hur det kristna nattvardsfirandet gick till, något som tydligen hade uppfattats som en blandning av barnamord och kannibalism bland romarna. Det är inte känt hur kejsaren, som bör ha varit Antoninus Pius, reagerade. Justinus brev tar också upp frågan om Guds uppenbarelse utanför kristen tradition och hävdar att Logos, ”ordet”, var preexistent och därför kunnat uppenbara sig på olika sätt innan det tog formen av människan Jesus Kristus. Därför hade han uppenbarat sig både för judarna och för de grekiska filosoferna, som tagit till sig hans vishet men inte förstått helheten av budskapet. Justinus skrifter innehåller i all korthet grunderna för den kristna teologin och dess öppning mot den grekiska filosofi, som blev den överbyggnad som utvecklade Paulus lära. Mindre komplicerad var Hermas lilla skrift Herden, som utkom ungefär samtidigt. Hermas skall ha varit en slav som återgav sin kristna tro i form av visioner, som framför allt ville mana till bot och asketiskt leverne. Att den kristna församlingen under sina första århundraden var en multikulturell företeelse omvittnas på många håll och ger en föraning om de stora kyrkostriderna på 300och 400-talen e.Kr. Markion från Pontos uppträdde omkring 160 med en gnostiskt färgad kristendom, som dock inte uppskattades av
7
Magnusson 2001, 190–191.
© Författaren och Studentlitteratur
219
21 Sekten som blev en världsreligion – kristendom i det romerska riket
de ledande fäderna i Rom. Framför allt förnekade Markion allt samband mellan Gamla och Nya testamentet. En annan företrädare för den gnostiska riktningen, Valentinos, vistades länge i Rom och kandiderade till och med som biskop. Hans lära utgick från en urprincip och en ond skapargud, som ledde till Sophias (visdomens) fall. Kristus är en utsänd emanation från urprincipen som i människan Jesus återställer urtillståndet. Theodosius Garvaren hävdade att Jesus fötts som vanlig människa, men blivit gudomlig genom dopet i Jordan. Dessa tankegångar skulle utvecklas vidare och leda till strider mellan homousianerna och homoiosianerna på 300-talet liksom sedermera utvecklingen av arianismen.8 Frånsett ett smärre utbrott av förföljelse under kejsar Domitianus under slutet av det första århundradet e.Kr. tycks de kristna ha levat ganska ostörda i Rom. De begravde som alla andra sina döda utanför stadsdelarna. De kristna som inte kremerade sina döda fann det praktiskt att gräva sig ner genom den mjuka tuffklippan och lägga liken i gravnischer. Dessa pryddes med tidigtkristna symboler som den gode herden och Jona i valfiskens buk och fisken vars namn på grekiska bildade ICHTYS som uttolkades som Iesous Christus Teous Huios Soter, ”Jesus Kristus Guds son frälsaren”. Att katakomberna skulle ha används av de kristna som bostäder under perioder av förföljelser är en sentida missuppfattning. Däremot blev katakomberna centrum för en grav- och martyrkult.9 I katakombernas inskrifter kan man se att det kristna språket förvandlades till latin vid sidan av grekiskan, som var tidens lingua franca. På 200-talet framträdde Minucius Felix som författare till det första kristna verket på latin, en dialog kallad Octavius. Under denna tid förekom också strider mellan de kristna, framför allt om förhållandet mellan Jesus och Gud. Från denna tid stammar också den kyrkoordning som kallas Den apostoliska traditionen, vilken ger upplysningar om dop och nattvardsfirande.
8 9
Beskow e.a. 1995, 37. Beskow e.a. 1995, 38.
220
© Författaren och Studentlitteratur
21 Sekten som blev en världsreligion – kristendom i det romerska riket
Kristendomsförföljelserna I Nya Testamentets evangelier skildras Jesus som vittnande om sanningen och sin fader och detta styrktes också genom hans död på korset. De som tog del av detta ansåg sig vara ”döpta i blod och vatten”, vilket under det första århundradet utvecklades till en föreställning om martyren, ”vittnet”, som lider och dör för sin tro i Kristi efterföljd. Föreställningen utvecklades till att martyrskapet skulle utplåna tidigare synder och rent av kunna leda rätt in i himmelen. Redan under Paulus missionsresor fanns dock föreställningarna om martyrskapet, bland annat genom Stefanus, den förste martyrens, död 35 e.Kr. Dessvärre var den romerska överhögheten inte intresserad av att förfölja och pina de kristna, eftersom man ansåg sig ha viktigare saker att göra. Detta förhållande avspeglas i såväl Lukas evangelium som Apostlagärningarna. Vanligen nöjde sig de romerska ämbetsmännen med att piska upp missionärerna om de inte lydde lag och ordning i staden, men i svårare fall kunde det hända att de sattes i finkan för ett kortare tid.10 Som redan nämnts var det i och med Roms brand 64 e.Kr. som de egentliga kristendomsförföljelserna tog fart. Neros eget behov av en syndabock förstärktes genom romarnas inbyggda misstro mot främmande kulter. Judendomen ansågs vara människofientlig och uppviglande och kristendomen en extrem utlöpare av dessa idéer. Detta var bakgrunden till varför man trodde att de kristna verkligen försökt tända eld på staden; man uppfattade dem som en destruktiv sekt som velat krossa och fördärva mänskligheten. Ironiskt nog kom kristna författare senare att skylla förföljelsen på förtal från judarna i Rom.11 Under kejsar Decius på 250-talet utbröt en svår förföljelse av de kristna, som hade sin grund i påbudet att alla i det romerska riket skulle gå till templet för att offra för rikets välfärd. Om man vägrade hotade Decius med dödsstraff och många kristna avföll också. De som visade att de offrat, erhöll ett intyg av två ämbetsmän som bevittnat detta. Däremot var Decius inte intresserad vilken gud man hade offrat till. Det fanns emellertid många som stannade inom 10 Frend s. v. Persecutions ER. 11 Frend s. v. Persecutions ER. © Författaren och Studentlitteratur
221
21 Sekten som blev en världsreligion – kristendom i det romerska riket
tron och martyrernas skara ökade starkt under denna period. Detta ledde också till en diskussion efter det att förföljelserna upphört. Skulle de som avfallit tas upp i kyrkan igen eller hade de för alltid missat både den kristna gemenskapen och även den följande saligheten? Detta ledde till att man för första gången satte upp en motpåve i Rom och denna strid skulle snart följas av andra. En än svårare förföljelse utbröt under kejsar Valerianus regering 257 e.Kr. Han utfärdade ett edikt i vilket alla måste ”genomföra de romerska riterna”, vilket i klartext betydde att delta i offren. Biskopar och andra andliga ledare tvingades i landsflykt och församlingarna förbjöds att hålla gudstjänst. Om de bröt mot detta förbud hotade dödstraff. Påföljande år skärptes förföljelsen och man avrättade bland annat påven Sixtus II. Sankt Laurentius skulle också ha bränts till döds på ett halster den 10 augusti. Andra romerska ämbetsmän som var kristna miste befattning och egendom och skickades ut i provinserna på straffarbete. Brottet var att de kristna satt sig upp mot ”de romerska gudarna och de religiösa riterna”.12 Efter detta utbrott återgick allt till ordningen under Gallenius regering, som dessutom återlämnade vad man rövat från kyrkorna och befriade dem som hamnat i fängelse, även om inte heller han betraktade kristendom som en ”laglig religion” (religio licita). Den efterföljande perioden blev lugn och detta varade i ungefär 40 år. Det var under slutet av Diocletianus regering mellan åren 284 och 305, som nya förföljelser blossade upp. Denne hade organiserat riket genom att bringa reda i finanserna och lagtexterna och det är möjligt att han irriterades av de kristnas hållning att stå utanför lagen. Diocletianus inledde med att förklara att alla kristna böcker skulle brännas och att alla kyrkor skulle tömmas. Man fick inte heller hålla möten eller delta i statens offentliga liv. Däremot förekom inga dödsstraff eftersom Diocletianus inte ville ha några martyrer. Men när han insjuknade övertogs riket av hans medkejsare Galerius som införde den gamla regeln att alla måste offra till gudarna eller straffas med döden. Detta ledde till svåra förföljelser i Nordafrika och en hårdnande attityd till de kristna i allmänhet. I väst kom makten att ligga hos Konstantius, med tillnamnet Chlorus, ”den blekgröne”, och han satte stopp för alla förföljelser. I 12 Beard e.a. 2000, 242.
222
© Författaren och Studentlitteratur
21 Sekten som blev en världsreligion – kristendom i det romerska riket
öster avled Galerius av en mystisk sjukdom och man enades om ett edikt som gav religionsfrihet inom det romerska riket. De kristna fick åter ha sina sammankomster om de inte stötte sig med den goda ordningen och ombads också att be till sin gud för det romerska rikets välgång. Efter Konstantius död i York valdes hans son Konstantin till medkejsare (caesar). Men Konstantin siktade högre än så och startade det ena inbördeskriget efter det andra för att lägga under sig hela det romerska riket. Konstantin hade tidigt starka sympatier för de kristna och under hans regering förvandlades deras situation. Från att vara en förföljd och knappt tolererad grupp, blev de nu i stället gynnade av kejsaren själv. Ediktet i Milano 312 e.Kr. gav samtliga medborgare religionsfrihet. Samtidigt var det uppenbart att de gamla gudarnas stöd inte längre behövdes för att beskydda det romerska riket, medan den framväxande kristenheten kunde uppvisa en stark och effektiv organisation såväl i städerna som på landsbygden. Konstantin och hans söner såg sig själva som ”trons väktare” (custodes fidei). De förföljde i stället oliktänkande som de som stannat kvar i den gamla tron, men även kristna grupper som de uppfattade som oliktänkande, som donatisterna i Nordafrika. År 380 e.Kr. förklarade Theodosius I att kristendomen var den enda accepterade religionen i hela det romerska riket. Detta var slutet för förföljelser mot de kristna och början till förföljelser mot alla oliktänkande, allt offrande och att besöka tempel. Året efter förbjöds allt som kunde fattas som hedniska sedvänjor och de som ville ange sina grannar uppmuntrades att göra detta. Augustinus lyckades under 400-talets början att ytterligare begränsa vad som menas med kristendom. Donatisterna i Nordafrika förklarades vara kättare och många andra sådana processer skulle följa med Augustinus sentens extra ecclesia nulla salus ”utanför kyrkan ingen frälsning”. På mindre än ett halvt sekel hade kristendomen förvandlats från en förföljd religion till en förföljande, som nu växte fram till en världsreligion.
© Författaren och Studentlitteratur
223
22 Judarna i det romerska riket
Judendomen i hellenistisk tid Termen judendom (judaismos) uppkom bland de grekisktalande judarna under den period som kallas hellenismen. Det judiska folket hade under tidigare århundraden varit i kontakt med såväl mesopotamiska som egyptiska religioner och tagit intryck av dessa. Deras religion präglades också av vissa särdrag som tron på en enda gud och deras eget folk som utvalt av denne gud. I detta ingick också föreställningen om det heliga landet som Guds gåva och att Jerusalem var centrum för denna kult. Detta var innehållet i den heliga skrift som kallas Tora, Neviim och Ketuvim, ”lagen, profeterna och skrifterna”, vilket i kristendomen kom att kallas Gamla Testamentet. Dessa skrifter kompletterades med den rabbinska litteraturen som utvecklades efter Jerusalems förstörelse 70 e.Kr. Dessa skrifter kallades Talmud som också omfattade Midrash, bibelkommentarer och översättningar. Josefus, som var författare till Det judiska kriget, kan ses som ett exempel på de judar som anslöt sig till hellenistiskt tankesätt. När judarna i Palestina gjorde uppror under 60-talet e.Kr. försökte han övertala sina landsmän att låta bli eftersom övermakten var alltför stor, men gick ändå med på att föra befäl över trupperna i Galiléen. När Josefus infångades av Vespasianus trupper 67 e.Kr. räddade han sitt liv, genom att spå att Vespasianus skulle bli kejsare. När detta skedde bosatte han sig i Rom där han följde händelseutvecklingen, framför allt i fråga om Jerusalems fall. Han anammade också sin kejsares familjenamn och kallade sig fortsättningsvis för Flavius Josefus. Han reste som medlare till Judéen och skildrade sedan krigshändelserna i flera böcker. De samtida judarna kom dock att betrakta honom som en överlöpare. Trots detta ville Josefus i sina skrifter visa judendomens intellektuella kvaliteter för den hellenistiska samtiden och han ger också exempel på antisemitism under antiken. © Författaren och Studentlitteratur
225
22 Judarna i det romerska riket
Josefus berättar om de tre skolor som förhärskar inom judendomen under denna tid. Sadducéerna var bundna till Mose lag och tempeltraditionen och menade att andra riktningar inom judendomen var separatistiska. Själva intog sadducéerna en öppen hållning mot den hellenistiska omvärlden. Fariséerna höll även de på den skrivna traditionen men även på den muntliga och var öppet fientliga mot andra. Den tredje skolan var esséerna vars tro liknade fariséernas men de drev separatismen ännu längre. De isolerade sig i praktiken i ett härläger ute vid Qumran, norr om Jerusalem, där de beredde sig på strid. Att ingendera av dessa tre grupper varit opåverkad av sin omgivning framgår av deras hållning till ödet, heimarmene, som var en framträdande tankegång under hellenismen. Detta uppfattades ofta som det bestämmande ödet och fick därigenom en negativ klang. Så talade exempelvis esséerna om att världen styrdes av mörkrets krafter.1
Judarna i det romerska riket Trots att Jerusalem förstördes i grunden 70 e.Kr. blev Bar Kochbaupproret än mer förödande för judarna i Palestina. Man var allmänt missnöjd med att kejsar Hadrianus ämnade bygga om Jerusalems ruiner till en militärkoloni, men det fanns möjligen också andra orsaker. Den som lyfte upprorsfanan var Simon Bar Kochba som också hade messianska anspråk i sitt ledarskap. Han kallades nämligen Bar Kochba, ”stjärnans son”, vilket går tillbaka på de profetiska orden i 4 Mos. 24:17: Jag ser honom men icke i denna tid Jag skådar honom men icke nära En stjärna träder fram ut Jakob Och en spira höjer sig ur Israel Den krossar Moabs tinningar Och slår ned alla söner till Set.
Bar Kochba började sitt uppror i Judéen och hade i början framgång i sin strävan att befria Jerusalem. Först efter tre år lyckades romarna 1
Martin, 107.
226
© Författaren och Studentlitteratur
22 Judarna i det romerska riket
med förstärkta legioner krossa upproret och Bar Kochba själv stupade medan hans anhängare avrättades. Många hade stupat i kriget och andra såldes på slavmarknader. Jerusalem förvandlades till en militärkoloni under namnet Aelia Capitolina, dominerad av en staty av Hadrianus. Judarna själva var förbjudna att komma hit och till huvudstad för provinsen, som nu döptes om till Syria Palaestina, blev i stället Caesarea.2 Dessa stora judiska uppror mot romarna 66–73 och 132–135 e.Kr. ledde inte till någon nämnvärd fientlighet mot judarna själva. Någon utbredd antisemitism förekom inte och de romerska härskarna var i allmänhet välvilligt inställda mot den judiska religionen. Caesar utfärdade en lag om att de fritt fick utöva sin religion och Augustus befriade dem från att delta i kejsarkulten. Detta skildras sålunda: (Augustus) kände till att det stora området på andra sidan Tibern ägdes av judarna. Många av dessa var före detta romerska slavar som förts till Italien som krigsfångar, men blivit frigivna av sina ägare utan att de förändrat någonting av deras ålderdomliga seder. Så visste han att de hade synagogor och samlades i dem särskilt vid sabbaten, där de mottog i gemenskap vägledning i deras gamla filosofi. Han visste också att de mottog pengar genom tionden och skickade dem med sändebud till Jerusalem för att offra där. Men trots detta lät han inte driva dem ut ur Rom eller frånta dem deras romerska medborgarskap av den anledningen att de också kom ihåg sitt judiska medborgarskap; han vidtog inga särskilda mått mot synagogorna och han hindrade dem inte när man visade upp lagarna och inte heller invände han mot tiondet. Han visade faktiskt sådan respekt för våra sedvänjor att han och nästan hela hans familj berikade våra tempel med överdådiga gåvor; han anordnade brännoffer för varje dag på egen bekostnad som ett offer till den högste guden. Dessa offer fortsatte till denna dag och kommer att fortsätta som ett bevis på sant kejserligt handlingssätt. Vidare, när människor i hans hemstad mottog sin månatliga utdelning av korn eller pengar berövade han aldrig judarna denna frikostighet, men om utdelningarna råkade ske på en sabbat, när det inte var tillåtet speciellt för husfadern att ge eller ta emot något eller göra någon annan av vardagssysslorna, anvisade han dem som hade hand om distributionen att spara judarnas del av den allmänna gåvan.3
2 3
Illman e.a. 1997, 76. Embassy to Gaius (Caligula) från Beard e.a. 1998. 323.
© Författaren och Studentlitteratur
227
22 Judarna i det romerska riket
Man beräknar att det fanns ungefär elva synagogor i Rom, men ingen av dessa har återfunnits vid utgrävningar. Däremot har en hittats i Ostia.4 Eftersom judarna liksom de kristna begravde sina döda utan att bränna dem, hade även de katakomber utanför staden. Den största av dem låg vid Via Nomentana i nordöstra Rom. Judendomen var inte missionerande utan betraktades som en ärvd religion. Det förekom dock att förnäma romerska familjer konverterade till religionen och iakttog sabbat och andra riter. Under den severiska dynastin mellan 195 och 235 e.Kr. fick judarna romerskt medborgarskap och rabbinernas verksamhet understöddes, vilket bland annat resulterade i den Palistinensiska Talmud. Judendomen verkar dock i allmänhet få sympati av romarna, som beundrade den judiska monoteismen och etiken, även om en begränsad grupp av litteratörer kritiserade den stundtals, liksom den kritiserade andra, främmande religioner.5 En inskrift på väggen i en judisk katakomb visar detta förhållande: Veturia Paulina har flyttat till sitt eviga hem; hon levde 86 år, 6 månader, som proselyt i 18 år och given namnet Sarah, moder för synagogorna på Campus och Volumnius. Må hon vila i frid!6
I samhället Aphrodisias i Mindre Asien berättas både om proselyter och gudfruktiga vilka tycks ha varit icke-judar som dock iakttog judisk lag och sedvänjor. Hur dessa medlemmar blivit värvade vet man inte, men det förekom vissa reaktioner, som visar sig i litteraturen, nämligen att de judiska proselyterna hånat sin gamla religion och övergått till ateism.
Konflikten mellan judar och kristna För den allra första kristna församlingen var Jesus den för judarna utlovade Messias. Men när majoriteten av det judiska folket inte ville acceptera detta uppstod mycket tidigt en konflikt mellan dem 4 5 6
Beard e.a. 1998, 266. Illman e.a. 1997, 72. CIL.vi 29756 från Beard e.a. 1998, 324.
228
© Författaren och Studentlitteratur
22 Judarna i det romerska riket
och de kristna. Båda sidor beskyllde varandra för att ha feltolkat situationen och de kristna hävdade att det var de – inte judarna – som var de rättmätiga arvtagarna till den skrift som de själva började kalla för Gamla Testamentet. Senare, när de kristna upplevde judarna som konkurrenter i missionerandet i det romerska riket, började man att beskylla judarna för Kristi död och såg Jerusalems förstörelse som ett rättmätigt straff för detta. Sedan kejsar Konstantin 312 e.Kr. legaliserat de kristna institutionerna fick judarna successivt en hårdnande tillvaro. Kejsar Julianus försökte visserligen under sin korta regeringstid att bygga upp Jerusalems tempel för tredje gången, men efter hans död 363 e.Kr. upphörde detta företag.7 Lagstiftningen skärptes alltmer under 300-talet genom att man förbjöds att konvertera till judendomen, förbjöd giftermål mellan kristna och judar och förbjöd judar att ha kristna slavar. I och med att romarriket delades 395 e.Kr. kom Palestina att tillhöra Östrom och nya inskränkningar drabbade det judiska folket. Kyrkostriderna inom den kristna kyrkan under antikens sista århundraden bidrog dock till att trycket lättade för en tid.8
7 8
Browning 1975, 176. Illman 1997, 80.
© Författaren och Studentlitteratur
229
23 Slutord
Romarriket med alla sina religioner förvandlades under 300-talet e.Kr. Under detta århundrade delades riket och kristendomen blev den enda tillåtna religionen. Den hade sina starkaste anhängare i städerna och detta visades bland annat i ordet paganus som egentligen bara betyder ”lantbo”, men som i överförd bemärkelse är synonymt med det nordiska ”hedning”. Kyrkofäderna förlöjligade de gamla religionernas gudar med djurhuvuden, blodiga riter som offer och självstympning och berättelser om döende och döda gudar samtidigt som man ville upplysa månggudadyrkarna om deras vidskepelse (superstitio). Otvivelaktigt betraktade den unga kristna kyrkan mysteriereligionerna som större konkurrenter än den gamla romerska religionen, om man får utgå från kyrkofädernas polemiska skrifter. Detta berodde förmodligen på att alla dessa nya kulter hade stora likheter och de kristna talade gärna om djävulska imitationer både i fråga om ceremonier och predikningar. De andra rörelsernas anhängare talade om de kristnas ”barbariska mysterier”, men deras inflytande var dock på tillbakagång. Orsakerna till mysteriereligionernas tillbakagång och kristendomens seger var många. Det var knappast en inneboende mänsklig längtan efter monoteism, eftersom detta drag fanns i så gott som alla mysteriekulter. För en obotlig sökare gjorde kanske kristendomen med dess intoleranta uppfordran att vara den enda sanna religionen ett slut på sökandet. Andra fann kanske att skillnaden mellan den ena lidande guden och den andra inte var särskilt stor. Kristendomens seger under 300-talet var i hög grad Konstantin den stores verk. Detta betonades i hög grad av biskop Eusebios, som i sin biografi över kejsaren gärna talade om Konstantin som ”den store segraren, glänsande av alla dygder i sin fromhet”.1 Men kejsa1
Eusebios Ecclesiastical history X, 9, 6.
© Författaren och Studentlitteratur
231
23 Slutord
ren föll samtidigt tillbaka på den solkult, som hans företrädare begagnat sig av och som också var hans egen fars religion. Även kristendomen tog vid denna tid fasta på solsymbolen och kallade den ”Världens ljus, den synliga världen kommen av den osynlige Guden”. Under denna tid flyttades Jesus födelsedag från den 6 januari till den 24 december, vintersolståndet och den obesegrade solens födelsedag. Bilderna av Konstantin visar honom med blicken vänd mot himlen precis som Mithras, som blickar upp mot sin fader solen. I den kristna ikonografin kommer detta uttryckssätt i fortsättningen att beteckna helgonets eller människornas fromhet. Kristendomen kunde också erbjuda en organisation som inte fanns inom mysteriereligionerna. Dessa var ju snarare att likna vid nyandliga rörelser som växt fram inom de gamla kulterna som inte var organiserade som de första kristna församlingarna varit. Detta uppskattades av Konstantin som insåg att förföljelser endast verkade göra denna grupp starkare, i synnerhet som lidandet och martyrskapet utgjorde vägen till frälsning inom denna religion. En sådan sammanhållning och brinnande trofasthet borde inte bara tillfalla guden utan också kejsaren själv, som ju var tänkt att verka som gudomens representant på jorden. Med denna pålitliga grupp i samhället som stötta skulle han ha lättare att hålla fred och enighet inom sitt stora välde. Innerst inne var kejsaren nog personligen mera tilltalad av den Jehova som åkallas i Gamla Testamentet, än den Jesusgestalt som dominerar det Nya Testamentet. Den nitälskande guden som straffade sina fiender utan förskoning var mer i linje med Konstantins ledarstil, än de predikningar som uppmanade till att vända den andra kinden till. Den Fridsfurste, som förnedrades och dog en förbrytares död på korset tilltalade honom mindre än den gudom som red över skyarna och behärskade härskarornas makt. Allt detta var dock överkomligt för Konstantin som i de kristnas stöd såg den enhet som skulle skydda hans egen maktställning. Vid kyrkomötet i Niceae visade Konstantin att det var han som dominerade över biskoparnas åsikter. När han skapat ordning i leden, var han försiktig med att stöta sig med de olika fraktionerna, så länge som han behöll sin egen ledande position. Konstantin skulle åberopa sig på en av sina många visioner, nämligen löftet vid Ponte Milvius, ”I detta tecken skall du segra” som framgent skulle bli fältprästernas valspråk. Hans liv och politik för232
© Författaren och Studentlitteratur
23 Slutord
vandlade kristendomens officiella sida till ett maktens redskap. Det skulle snarare bli offren för härskarnas maktkamp som fick förlita sig på den lidande guden, den enda symbol som fanns kvar av de gudsbilder som uppträtt under romarnas tid vid makten.
© Författaren och Studentlitteratur
233
Källor
Apulejus, L. Den gyllene åsnan. 1960. Öv. N. Holmberg. Stockholm. Augustinus, The city of gods against the pagans. 1957. Öv. G. Mc Cracken. Loeb, London. Cato De Re Rustica. Öv. H. B. Ash and W. D. Hooper, Loeb, London. Catullus = Catullus, Tibullius et Pervigilium veneris. 1950. Öv. F. W. Cornish. London. Cicero Letters to Atticus. Öv. E. O. Winstedt. Loeb, London. Cicero De legibus. 1951. Översatt C. W. Keyes. Loeb, London. Cicero De Natura Deorum. On the Nature of Gods. Öv. H. Rackham. Loeb, London. Cicero Tusculan Disputations. 1945. J. E. King. Loeb, London. Cicero Somnium Scipionis. 1980. Ed. S. Blair & G. Lawall. Amherst. Clement of Alexandria. The Exhortations to the Greeks. 1919. Öv. G. Butterworth. Loeb, London. Dante Den gudomliga komedien. 1988. Öv. I. Björkeson. Stockholm. Dio Cassius LXXXX, 18. = Roman History in nine volumes. 1914– 1927. Öv. E. Cary. Loeb, London. Dionysios från Halicarnassos = Dionysios of Halicarnassos. Öv. E. Cary. 1939. Loeb, London. Diodorus Siculus = Diodorus of Siculos. 1961. Öv. C. H. Oldfather. Loeb, London. Eusebius Ecclesiastical history = Eusebius The History of the Church. 1989. Öv. G. A. Williamson. London. Firmicus Maternus. De errore profanarum religionen. 1956. Ed. Pastorini. Firenze. Gad religionshistoriske tekster. 1984. G. E. C. Gads forlag, København. Gellius The Attic Nights. 1954. Öv. J. C. Rolfe. Loeb, London. Homeros. Iliaden. 1999. I. Björkeson. Natur och Kultur, Stockholm. Homeros Odysséen. 1999. I. Björkeson. Natur och Kultur, Stockholm. Homerische Hymnen. 1970. A. Weiher. Heimeran Verlag, München. © Författaren och Studentlitteratur
235
Källor
Horace. Odes and Epodes. Öv. C. E. Bennett. Loeb, London. Julianus. = The Works of Julian I–III. 1913. Öv. C. W. Wright. Loeb, London. Libanios Selected Works. 1927. Öv. A. Norman. Loeb, London. Livius = Livy I–IV. 1919. Öv. B. O. Foster. Loeb, London. Livius Roms kungatid. Öv. S. Linnér. Wahlström & Widstrand. Lucretius. On the Nature of Things. Loeb, London. Ovidius Fasti = Fastorum libri sex. 1973 (1936). Öv. J. Frazer. Hildesheim. Loeb, London. Ovidius. Metamorfoser. 1925. Öv. E. Bökman. Natur och Kultur, Stockholm. Platon Staten.1984. Öv. C. Lindskog. Nora, Doxa. Plautus The Aulularia. Ed. G. Lawall e.a. Amherst. Plautius Trinummus. 1931. Öv. Brixen-Niemayer. Loeb, London. Plinius Natural History = Naturalis Historia (NH). 1952. Öv. H. Rackham. London. Plinius d.y. Epistules. Öv. A. Mattson 1983. Plutarkos = Plutarch’s Lives in eleven volumes: Marius, Numa, Romulus, Marcellus, Antonius. 1914–1919. Öv. B. Perrin. Loeb, London. Plutarch’s quotations. 1929. Baltimore. Porfyrios The Cave of the Nymphs. Trans. Seminar Classics 609. Buffalo. Propertius.1912. Öv. H. Butterworth. Loeb, London. Prudentius = Œuvres Prudence. 1953. Ed. M. Lavarenne. Paris. Pseudo-Lukianos. De Dea Syria. 1976. Ed. Trans. H. Attridge, R. Oden. Society of Biblical Literature, Missoula Montana. Sevius = Servii gramantici in Vergili carmina commentarii. 1960. Amsterdam. Res Gestae Divi Augusti. Monumentium Ancyranum. 1969. Öv. H. Volkman. Berlin. Sallustius = Salloustius Des Dieux et du Monde. 1960. Öv. G. Rochefort. Belle Lettres, Paris. Seneca = Senecas Briefe über Wert und Unwert der freien Kunste. 1965. Ed. A. Stüchelberger. Winter. Suetonius Kejsarbiografier. 2001. Öv. I. Lagerström. Wahlström & Widstrand. Tacitus The Annals. 1956. Öv. Jacksson. Loeb, London. Theodoretus, Historia Ecclesiastica. 1954. Ed. L. Parmentier. Berlin.
236
© Författaren och Studentlitteratur
Källor
Tibullus = Catullus, Tibullius et Pervigilium veneris.1950. Öv. F. W. Cornish. Loeb, London. Varro Antiquitates rerum divinatorum. Die Fragmente. 1976. Ed. B. Cardauns. Mainz. Vergilius Georgica – sånger om lantbruket. 1989. Öv. T. Kleberg. Gleerups, Lund. Vergilius Aeniden. 1988. Öv. I. Björkeson. Natur och Kultur, Stockholm.
© Författaren och Studentlitteratur
237
Litteratur
Adkins, L. & Adkins, R. 1996. Dictionary of Roman Religions. New York. Balsdon, J. P. V. D. 1969. Life and Leisure in Ancient Rome. London. Baring, A. & Crawford, J. 1991.The Myth of the Goddess. London. Barton, I. M. 1989. Religious buildings. Roman Public Buildings. Ed. I. M. Barton. Exeter. Beard, M., North, J. & Price, S. 1998. Religions of Rome 1–2. Cambridge. Belier, W. 1991. Decayed Gods. Origin and Developement of Georges Dumézil’s “idéologie tripartite”. Leiden. Benveniste, É. 1969. Le vocabulaire des institutions des indo-européennes. I–II: Paris. Beskow, P., J-A. Hellström & N-H. Nilsson. 1995. Den kristna kyrkan. Stockholm. Boëls-Janssen, N. 1993. La vie religieuse des matrones dans la Rome archaïque. Rome. Burkert, W. 1986. Greek religion. Berkeley. Burkert, W. 198.7 Antike Mysterien. München. Boyce, M. 1984. Zoroastrism. London. Brelich, A. 1949. Vesta. Zürich. Capdeville, G. 1995. Volcanus: recherches comparatistes sur les origins du culte deVulcain. Rome. Chadwick, 1990 (1966). Early Christian Thoughts and the Classical Tradition. Oxford. Cybele and Attis and related Cults 1996. Ed. E. Lane. Leiden. Cumont, F. 1910. Die Orientalische Religionen im Römischen Heidentum. Leipzig und Berlin. Dorcey, P. 1992. The Cult of Silvanus: a Study in Roman Folk Religion. Leiden. Dowden, K. 1989. Death and the Maiden. Girls’ initation rites in Greek Mythology. London. © Författaren och Studentlitteratur
239
Litteratur
Dowden, K. 1992. Religion and the Romans. London. Drake, H. A. 2000. Constantine and the Bishops. Baltimore. Dumézil, G. 1957. Religion indopéenne, examen de quelque critiques récentes. (John Brough, Angelo Brelich.) Revue de l’histoire des religions. Diskussionen sammanfattas i Mythe et epopée III utg. 1972. Paris. Dumézil, G. 1958. Rigsthula et la structure sociale indoeuropéenne. Revue de l’histoire des religions. Dumezil, G. 1959. Les dieux des Germans. Paris. Dumézil, G. 1968. Mythe et épopée. Paris. Dumézil, 1970. Roman archaic religion. Chicago. Edsman, C. M. 1974. Antik och modern sibylla. Uppsala. Fishwick, D. 1987. The Imperial Cult in the Latin West. Leiden. Frazer, J. 1978. The Golden Bough. London. Frend, 1987. s.v. Persecutions. ER. Fustel de Coulanges, N. 1980. The Ancient City. A study on religions, law and institutions of Greece and Rome. Baltimore. Gagé, J. 1955. Apollon romain. Essais sur le culte d’Apollon et le devellopement de ’ritus graecus’ à Rome des origins à Auguste. Paris. Gagé, J. 1963. Matronalia: essays sur les devotions et les organisations culturelles des femmes dans l’ancien Rome. Bruxelles. Grant, M. 1971. Roman Myths. London. Grant, M. 1973. The Jews in the Roman World. London. Hammond, N. G. & Scullard, H. H. 1970. The Oxford Classical Dictionary. Oxford. Halsberghe, G. H. 1972. The Cult of the Sol Invictus. Leiden. Heurgon, J. 1957. Troie études sur le ’ver sacrum’. Brussels. Heurgon, J. 1973. The Rise of Rome. London. Hänninen, M. L. 2000. Women as Worshippers of Juno. Helsinki. Illman, K. J. e.a. 1997. Judisk historia. Åbo. Ingemark, D. & Gerding, H. 2000. Liv och död i antikens Rom. Lund. Johns, C. 1982. Sex and Symbol: Erotic images of Greece and Rome. British Museum Press. Jonas, H. (1958) 1963. The Gnostic Religions. Boston. Latte, K. 1960. Römische Religionsgeschichte. München. Lincoln, B. 1975. The Indo-European Myth of Creation. History of Religions. Lévi-Strauss, C. 1964. Le cru et le cuit. Paris.
240
© Författaren och Studentlitteratur
Litteratur
Lundager Jenssen & Schjødt, J-P. 1994. Suveræniteten, kriget og fruktsomheden.Georges Dumézil og den indoeuropeiske ideologi. Århus. Mallory, J. P. 1989. In Search of the Indoeuropeans. Language, Archaeology and Myth. London. Manchester, 1987. s.v. eternity. ER. Magnusson, B. 2001. Rom. En konst- och kulturhistorisk vägledning. Stockholm. Martin, L. 1987. Hellenistic religions. New York. Merkelbach, R. 1984. Mithras. Hain. Momigliano, 1989. The origins of Rome. Cambridge Ancient History. Cambridge. Mylonas, G. 1961. The Eleusinian Mysteries. Princeton. Nash, G. 1968. Pictional Dictionary of Ancient Rome. London. Norden, E. 1921. Die Geburt des Kindes. Leipzig och Berlin. Näsström, B-M. 1990. O Mother of the Gods and Men. Lund. Näsström, B-M. 2002. Blot. Stockholm. Palmer, R. 1974. Roman religion and Roman Empire. Philadelphia. Piccaluga, 1964. Bona Dea. Due contributi all’ interpretatione del suo culto. Studi et materiali de storia delle religione. Roma. Price, S. R. F. 1984. Rituals and power: the Roman Imperial Cults of Asia Minor. Cambridge. Puhvell, J. 1975. Remus et frater. History of Religions. Puhvell, J. 1989. Comparative Mythology. London. Reitzenstein, R. 1927. Die hellenistischen Mysteriereligionen. Berlin. Rickardson, R. 1992. A new topographical Dictionary of Ancient Rome. London. Rose, H. J. 1959. Religion in Greece and Rome. New York. Rudolph, K. 1987. s.v. Mystery religions. ER. Schilling, R. 1987. s.v. Janus. ER. Schilling, R. 1987. s.v. Juno. ER. Schilling, R. 1987. s.v. Jupiter. ER. Schilling, R. 1987. s.v. Lares. ER. Schilling, R. 1987. s.v. Mars. ER. Schilling, R. 1987. s.v. Roman Religion: the Early Period. ER. Schmitt, J. C. 1979. Den heliga vinthunden. St. Guinefort, helgon och hund. Stockholm. Schwenn, F. 1915. Die Menschenopfer bei Griechen und Römern. Giessen.
© Författaren och Studentlitteratur
241
Litteratur
Scullard, H. H. 1981. Festivals and Ceremonies of the Roman Republic. London. Simon, E. 1990. Die Götter der Römer. München. Smith, J. 1987. s.v. Dying and rising gods. ER. Spaeth, B. S. 1996. The Roman Goddess Ceres. Austin. Speyer, W. 1986. Aufstieg und Niedergang der römische Welt. (1974– 1986) Berlin. Turcan, R. 1998. The Cults of the Roman Empire. Oxford. Toynbee, J. M. C. 1971. Death and Burial in the Roman World. London. Ulansey, D. 1989. The Origins of Mithras Mysteries. Cosmology and Salvation in the Ancient World. New York. Vanggaard, J. H. 1988. The Flamen: a Study in the History and Sociology of Roman Religion. Copenhagen. de Vries, J. 1960. Sur certains glissements fonctionnels de divinité dans la religion germanique. Hommage á Georges Dumézil. Ed. Latomus. Bruxelles. Waagenwoort, 1956. Studies in Roman Litterature, Culture and Religion. Leiden. Widengren, G. 1953. Religionens värld. Stockholm. Wiseman, T. P. 1995. Remus: a Roman Myth. Cambridge. Wissowa, G. 1912. Religion und Kulturs der Römer.München. ER = Encyclopedia of Religions. 1987. Ed. M. Eliade, Chicago. CIL = Corpus Inscriptorum Latinarum 1863–
242
© Författaren och Studentlitteratur
Sakregister
Abrasax 211 Acca Larentia 31, 109, 112 Acheron 111, 130 Actium 20, 22, 158–159 Aeneas 21, 24, 52–53, 80, 82, 88, 97, 107–108, 130, 132, 136, 158– 159, 188–191, 193–194 Aeneiden 24, 80, 96, 98, 101, 132, 136, 146–147, 190, 193–194 Afrodite 21, 120, 188–190, 194 Agni 79 Agonalia 143 Agrippa 212 Agrippina 93 Ahura Mazda 179 Aion 21, 121, 183, 211 Akropolis 183 Alexander den store 125, 157, 180 Alexandria 137, 175, 185, 202, 213 Ambarvalia 63, 152 Amor 208 Amulius 80 Anchises 24, 147, 188–189 Ancus Marcius 17 Ancyra 199 animatism 13 Anna Perenna 87–88 Antesterierna 93 Antiochus 180 Antoninus Pius 100, 202, 219 Antonius, Marcus 20, 155, 157– 158, 210, 212 Anubis 103
© Författaren och Studentlitteratur
apex 141–142 Apistjuren 205, 211 Apollo 52, 59–60, 94, 117, 147, 158, 160, 188, 190 aporreta 165, 169, 209–210 Apulejus 165, 208, 210 Apulien 180 Ara Maxima 53, 112 Ara Pacis 22, 108, 159 archigallos 200 aretalogier 206, 211 Argei 142 Argiletum 75 Ariadne 94 Aricia 18, 116–117 Aries 169, 183 Aristoteles 176 Arius 137, 213 arreta 165, 169, 209–210 Artemis 71, 189, 194, 198 Arvalbröderna 133, 144 ashvamedha 63 Asklepios 197 Atar 79 Atargatis 192 Athanasius 137, 213 Athena 82, 189 Atia 23, 117 Atticus 113 Attis 56, 100, 164, 166–167, 180, 191–196, 198, 200–203 Attispräster 192–193, 199, 201– 202 Audhumbla 32
243
Sakregister
Augurer 54, 145–146 Augustinus 44–45, 58, 92, 99, 202, 223 Augustus 20–26, 46, 61, 65, 72, 75, 78, 83, 107, 117, 122, 126, 134, 136, 143–144, 147, 153, 157– 161, 173, 190, 193, 205, 212, 215, 227 Aurora 90 auspicium 74 Aventinen 18–19, 31, 51, 53, 70, 95, 114, 116–117 Avernussjön 130 Bacchanalieskandalen 54, 93, 163, 215, 218 Bacchanterna 218 Bacchus 93, 127, 152 Bar Kochba 226 Battakes 55, 199 Bellona 49, 63, 75, 89, 164, 202 Bona Dea 11, 98, 113–115, 140 Bona Mens 53 brahman 140 Brimo 175 Brimos 175 bucranier 134 Burkert 56, 74, 93, 165, 169–170, 210 Caecilia Metellas grav 124 Caecilius Metellus 78 Caelio 40 Caesar 20, 22–24, 26, 50, 64–65, 107, 113, 120, 136, 139, 143, 147, 155, 157–158, 160, 193– 194, 227 Caligula 129, 160, 212, 227 Camillus 52, 70 Campus Sceleratus 85 Cannae 19, 85, 187 capite velato 132
244
Capitolium 18, 35, 50, 53, 57, 59, 67, 70, 93, 95, 98, 120, 136, 146, 148, 151, 153, 155, 160, 206 Catilina 115 Cato den äldre 45, 55 Catullus 164, 191, 193 Cautes 181 Cautopates 182 Cerberos 130 Cerealia 91 Ceres 18, 43, 45, 51–53, 91–94, 102, 117, 121–122, 140, 142, 149, 152, 159 Cestius 205, 212 Cicero 26, 41, 67, 75, 78–79, 102, 107, 113, 115, 124, 126, 129, 132, 163, 195 Cilicien 180 cimbrer 19, 199 Circus Maximus 50–51, 58, 91–92, 95, 120 Claudius 23, 93, 137, 146, 160, 163, 173, 200, 215 Clemens av Alexandria 175 Clemens, påve 218 Clivius 117 Cloaca Maxima 17 Clodia Quinta 85, 188 Codrington 13 Colloseum 217 Consiva, Ops 44, 95 Consualia 34, 94, 142 Consus 94 Corax 184 Coriolanus 119 Crassus 20 Cumae 22, 147 Curiatierna 46, 77 Cyrus 179 daducher 176 Danubien 125 © Författaren och Studentlitteratur
Sakregister
Dea Dia 116, 144 Decius kejsare 221 Decius Mus 49, 121, 136 Delfi 54, 94, 101, 147, 187 Demeter 115, 165, 173–174, 176 Deviana 116 Diana 18, 53, 72, 100, 116–117 Dido 24, 87, 191 Didyma 147 Diespiter 57 Dio Cassius 125, 159–160 Diocletianus 184, 222 Diomedes 82, 189–190 Dione 116 Dionysios från Halikarnassos 21, 26, 30–34, 36, 39, 47, 65, 77, 80– 82, 96, 108, 112, 118, 148 Dionysos Zagreus 210 Dionysos-Bacchus 93 Dionysosbarnet 166 Dionysoskulten 94, 165 Dis Manibus 108, 129 Dis pater 121 Dius Fidius 59, 116 Diva Angerona 30, 89, 91 Diva Rumina 58 Domitianus 220 Domus Aurea 160 donatisterna 223 Drusilla 160 Dumézil 29–30, 36–40, 44–45, 47– 49, 51, 55, 57, 59, 62–63, 66, 68, 72, 76, 79, 89, 91, 107, 116, 119, 140, 179 Egeria 40, 116–117 Eleusis 93, 122, 164, 168, 173– 174, 176 Epidauros 197 Equirria 60 Erythrae, sibyllan från 147–148 Esculapius 53 © Författaren och Studentlitteratur
Esqvilinen 69 Eumolpides 174 Euripides 218 Evander 52 evocatio 11, 52 farmakoi 135 Faunalia 98 Faunus 40, 96–99, 113, 115 Faustulus 31, 109 februa 151, 155 Fenrisulven 47 fetiales 57, 64, 140, 144 ficus Rumina 73 Fides 48, 65 Filippi 20 flamen Cerealis 93 Flamen Dialis 48, 141–142 Flamen Martialis 48 Flamen Quirinalis 48, 142 flamines 39, 43, 48–49, 51, 91, 103, 140–142 Flaviska teatern 217 Floronia 85 Fordicia 40, 121, 151 Fortuna 30, 90, 102, 118–119 Fortuna Primigenia 30 Fortuna Virilis 119 Forum Boarium 78 Forum Romanum 18, 43, 76, 91, 94, 112, 124, 153, 194 Frazer 146, 166 Freyja 120 Frygianum 202 Frygien 55, 188, 203 Fulgur 57 förbundsarken 15 Gaia 121, 202 Gallus 196, 198 Gratianus 143 Gullveig 36
245
Sakregister
Hades 112, 121, 127, 130, 167– 169, 174, 176–177, 211 Hadrianus 157, 226–227 Hannibal 53, 187–188 haruspices 146 Hasdrubal 53 Heimdall 39, 76 Hekate 112 heliga höns 146 Helios 21, 160, 185, 196, 211 Hera 11, 194 Herakleitos 169 Herkules 53, 112 Hermas 219 Hermes 76, 102–103, 206 Hermes Trismegistos 103 Herodotos 192, 210 Hestia 78 hierofant 174 Hilaria 196 Holitorium 68 Homeros 127, 129, 188–190 Horatierna 46, 77 Horatius 23, 25, 41, 46, 49, 76, 91, 98, 100 Horus 205–206 Hyakintos 99 ichtys 220 Idaberget 54, 188–189, 191, 194– 195 Iliaden 24, 189–190 Illyrien 19 incubation 97 Inuus 97 Ireneus 204 Isidis navigium 212 Isis 140, 164–165, 167, 205–207, 209–214 Isiskulten 163–164, 205, 212 Isismysterierna 166, 208, 215
246
Jahwe 211 Janiculum 54, 75 Janus 11, 39, 49, 65, 75–77, 133, 152 Jerusalem 225–227 Jesus 21, 111, 154, 161, 166, 185, 203, 213–215, 218–221, 228, 232 Josefus 225–226 Jugurta 19 Julia, Augustus dotter 23, 77, 139, 195 Julianus 137, 161, 165, 169, 185, 196–197, 213, 229 Julus 24, 136, 147, 190 Jungfru Maria 152, 156 Juno 11, 18–19, 39, 43–44, 50–54, 67–74, 76–77, 117, 153, 164, 187, 209 Juno Curitis 70 Juno Martialis 69 Juno Moneta 70 Juno Populona 70 Juno Regina 52, 70 Juno Sospita 54 Jupiter 18, 22, 39–40, 43, 48–51, 53, 57–60, 64–65, 67, 75, 93, 96, 105, 120, 133, 136, 138, 142, 144, 152, 184, 187, 193 Jupiter Liber 93 Justinus Martyren 219 Juvenalis 45, 114–115 Karon 130 Karthago 18–19, 24, 53, 87, 164, 181, 191 Kirke 96 Kleopatra 20, 158, 210, 212 Kommagene 180 Konstantin den store 161, 213, 216, 229, 231–232 Konstantius, Chlorus 222 Korybas 164 © Författaren och Studentlitteratur
Sakregister
Krestus 215 Kybele 79, 164–167, 169, 188, 191, 194–200, 202–204, 209 Kyrillos 219 Lala 105 larer, husgudar 43, 100, 107–108, 135, 145, 160 Lars Porsenna 47 Latte 33, 48, 58 lectisternium 53, 101 lemurer 108 Lemuria 109 Lepidus 20 Lethe 111, 168 Leto 189 Leukotea 90 Liber 51, 58, 92–94 Libera 51, 92–94 Liberalia 93 Libertas 93 Libitina 122 Libra 169 Livia 23, 93, 160, 212 Livius 25–26, 30–31, 33–36, 39– 40, 43, 47–49, 52, 54, 58–60, 75, 77, 80, 82, 85, 97, 117, 120, 135– 136, 187–188, 190 Loke 79 Lucina 22, 43, 68–69, 117 Lucretia 47, 112 Lukianos 164, 192 Lupercalierna 73, 97, 154–156 Lutetius 57 Lysandros 157 Magna Mater 19, 54, 85, 164 Maia 102 Mamertinska fängelset 216 Manlius 70 Mannus 32 Marius 19, 55–56, 139 © Författaren och Studentlitteratur
Markion från Pontos 219 Mars 14, 18, 31, 36, 38–40, 43, 46, 48–49, 51, 53, 58, 60–66, 75, 80, 82, 88, 96, 98–99, 112, 120, 133, 135–136, 138, 142, 145, 150, 152, 159 Marsfältet 50, 60, 71–72, 121–122, 144, 153, 159, 206, 209 Marsyas 94 Martha 55 Mater Larum 105 Mater Matuta 11, 30, 90–91, 118 Matiwaza 179 Memphis 164 Menrva 51 Mercurius 53, 102–103, 105 Messias 215 Messias-eklogen 21 Minerva 11, 18, 39, 50–51, 53, 67, 88, 187 Minos 130 Minucius Felix 220 Mitanni 179 Mithras 164, 179–185, 232 Mithrasmysterierna 137, 165, 167, 184–185 mithreum 181–184 Mitradates 20, 180 Moder Jord 130 mola salsa 132–134 Mucius, Scaevola 47 mystagoger 165 mysteriereligionerna 20, 111, 164–169, 173, 185, 231–232 nattvarden 134 Neftys 205 Neptunus 53, 101–102 Nero 23, 78, 129, 160, 180, 215– 216, 221 Nestor 114 Nike 183
247
Sakregister
nilalnen 213 Nonae Caprotina 45, 72–73, 153 Numa 40, 54–55, 116, 151 Numa Pompilius 17 numen 13, 15, 30, 42, 107 oblatio 183 Ocrisia 81 Odyssén 24 oktoberhästen 44, 60–63, 83, 142, 149, 151 Opalia 95 Opiconsalia 95 Opifera 95 Opimia 85 Ops 44, 65, 94–95 Osiris 140, 166–167, 205–207, 210–212, 214 Ostia 182, 188, 202–203, 228 Ovidius 13, 23, 25, 40, 46, 75–76, 78–81, 87–91, 95, 97, 100, 105– 109, 116, 119, 133, 152, 188, 195 Palatinen 17, 19, 22, 31, 50, 54, 59, 89, 107, 118, 154, 159–160, 188, 195, 199, 212 Palazzo Barberini 181 Palemon 90 Pales 152 Pallas Atena, se Atena 11 Pantheon 120, 212 paterfamilias 43, 71, 106, 140, 149 Paulus 166, 215–216, 218–219, 221 penater 43, 83, 100, 105, 108, 135 penus 78, 82, 108, 151 Persefone 112, 122, 167, 169, 174, 176 Perseus 180 Pessinous 19, 54–55, 165, 188, 191, 197, 199
248
Petrus 216, 218 Platon 111, 168 Plautus 45, 105–106 Plinius den yngre 129, 217 Plinius den äldre 130 Plutarchos 30, 55, 62–63, 81–82, 84, 97, 118, 135, 155, 157, 171 Pluto 130, 211 Pluvius 57 Polybios 20 pomerium 18, 39, 56, 60–61, 66, 107, 116, 124, 141, 206 Pompejus 20, 55, 120, 139, 155, 157, 180, 194, 199 Pontifex Maximus 18, 39, 44, 49, 51, 58, 78, 83–85, 89, 113, 136, 139, 143, 158–159, 161, 200 Portunalia 102 Portunus 102 Poseidon 101, 190, 211 Priamos 82, 114, 189 Priapus 62, 79, 114 prodigium 74, 145 Pronoia 211 Proserpina 121–122, 130, 165– 166, 174, 209 Psyke 208 Quirinus 18, 33, 39, 48–49, 51, 59, 64–65, 142 Qumran 226 Regia 18, 43, 60, 62–63, 73, 75, 77, 83, 95, 143, 150 Regifugium 143 Reizenstein 166 Remus 30–33, 36, 46, 64–65, 80– 81, 109, 112, 154 Rex Nemorensis 116 Rhadamanthys 130 Rhea Silvia 31, 80, 82, 112 Rhodos 139 © Författaren och Studentlitteratur
Sakregister
Robigalia 142 Roma, gudinna 50, 157 Romulus 17, 26, 30–36, 39–40, 46, 59, 64–65, 80–82, 97, 109, 112, 151, 154–155 Romulus hyddor 17 Rose 13 Rostra 55–56, 155, 158 Sabazius 164 salierna 40, 51, 60–61, 150 Santa Maria d’Aracoeli 70 Santa Maria in Cosmedin 92 Santa Prisca 117, 181–182 Sarpedon 130 Saturnalia 153–154 Saturnus 22, 96, 153, 184 Semo Sancus 59 Seneca 130 Serapis 205–206, 210–213 Servius Tullius 81–82, 90, 116, 118–119 sibyllinska böckerna 54, 140, 146– 148, 164, 187 Silvanus 43, 96–101, 113 Simon magern 218 Sirener 112 Sixtinska kapellet 148 skoptzer 203 Sol invictus 154 Sororia 72 Stefanus 221 Styx 111, 129–130 Suburra 62 Suetonius 23, 61, 116–117, 126, 129, 136–137, 160, 163, 173, 215–216 Sulla 20, 50, 55–56, 124, 139, 157, 194 suovetaurilia 61, 131, 133, 135– 136, 152 Suppiluliuma 179 © Författaren och Studentlitteratur
Tacitus 32, 124, 198, 215–216 Tanaquil 47, 81 Tarpeia 35–36 Tarquinius 47, 49, 81, 112 Taurobolieoffret, taurobolium 200 Tellus 91 Tertullianus 71, 127, 136, 181, 183, 185 teutoner 19, 199 Themis 189 Theodosius Garvaren 220 Theodosius I 161, 223 Thoth 103, 206, 212 Tiberius 130, 160, 206, 210, 216 Tibern 31, 33, 43, 58, 75, 83, 85, 102, 117, 119, 135, 142, 159, 206, 214, 227 Tiberön 53, 59, 96–97, 197 Tinnit 19, 164 Titus 26, 59, 157 Tivoli 97 toga virilis 50, 71, 93–94, 139, 150 Tonans 57 Trajanus 100, 217 Troja 24, 54, 82, 108, 188–190, 193, 197 Trojas palladion 82 Tuisto 32 Tullus Hostilius 17, 58 Turner 170 Uni 51–52, 164 Valborg 152 Valentin 156 Valerianus 222 Walpurga 152 Varro 15, 26, 95, 99, 163 Vatikanen 202, 216 Veii 18, 50, 52, 70, 101, 164 Vejovis 57
249
Sakregister
Venus 24, 44, 53, 78, 93, 119–120, 157, 193–194 Venus Genetrix, 158 ver sacrum 64 Vergilius 21–22, 24, 63, 65–66, 96, 98, 100–101, 127, 129, 132, 136, 146–147, 152, 188, 190–191, 193–194 Vespasianus 161, 225 Vesta 18, 25, 31, 39, 53, 65, 77–84, 108, 121, 133, 140, 150–151 vestaler 52, 81, 83–85 Vestatemplet 18, 78 Via Sacra 62 Victoria 54, 63, 159, 188
250
Volturnus 95 Vortumnus 95 Vulcanus 46, 53, 78–79, 81–82, 103, 135–136, 142 Yama 32 Yima 32 Ymer 32 Ymisland 32 Zama 54 Zarathustra 179 Zeus 50, 57, 61, 67, 82, 90, 115– 116, 188–189, 202, 206, 211 zodiaken 182
© Författaren och Studentlitteratur