Nirvanaprojektet

STEFAN TEGENFALK

NIRVANA

PROJEKTET

Av Stefan Tegenfalk har tidigare utgivits: Vredens tid (2009)

ISBN tryckt utgåva: 978-91-978818-7-6 ISBN e-bok: 978-91-86649-05-0 © Stefan Tegenfalk 2010 Omslagsdesign: Stevali Production Sättning och grafisk form: Stevali Production Utgiven av Massolit Förlag AB 2010 www.massolit.se

Vet att jag är Gud, jag och ingen annan. Det är jag som ger död och liv, jag som sårar och läker, ingen kan rycka något ur min hand. 5 mos 32:39

Frankfurt, 20 November

gunter himmelmann stängde av datorn och såg ut genom panoramafönstret. Från 31:a våningen bredde Frankfurt ut sig så som livets allé en gång hade gjort. Han kunde se tillbaka på ett liv i forskningens tecken, med de senaste trettio åren kantade av idel framgångar. Han var inte bara en skicklig och ansedd forskare med en rad nya rön på sin meritlista, han hade dessutom fingertoppskänslan som krävdes för att omvandla forskningsresultaten till ekonomisk avkastning. Den största och mest banbrytande av alla upptäckter hade han gjort med hjälp av svenskarna. De hade åstadkommit vad många menat var omöjligt, inte ens amerikanerna hade nått lika långt. Ironiskt nog skulle han inte behöva sin affärsskicklighet denna sista gång. Deras häpnadsväckande resultat skulle sälja som färskt vatten i öknen. Allt hade gått enligt planerna, allt hade sett så bra ut. Ända till dagen då han förstod att de hade öppnat Pandoras ask. En isande känsla drog genom kroppen när han återupplevde ögonblicket. De hade släppt ut något de inte kunde kontrollera. Men de andra hade varit euforiska av lycka och vägrat lyssna på honom. Förblindade av framgångarna hade de kastat sig in i det okända. Varför var det bara han som såg faran? Som vetenskapsman betraktade han tron på religion som enfaldig. Något för de enkla massorna att ty sig till då man önskade tröst och svar på stora frågor. Ändå var han säker på att 7

STEFAN TEGENFALK

det var just Gud som hade straffat honom och de andra. En Gud som vred över människans försök att spela skaparen själv förvrängt deras arbete. Någon var tvungen att göra slut på vansinnet. Han hade redan inlett resan som skulle återställa allt. Steg för steg planlagt återtåget. Kanske skulle han bli hågkommen för sitt mod. Den digitala klockan ovanför dörren till tjänsterummet visade fjorton minuter i åtta. Det var dags att lämna platsen där allt en gång hade börjat. Han tog på sig vinterrocken och betraktade rummet en sista gång innan han släckte lampan och stängde dörren. Då han gick genom det enorma kontorslandskapet såg han att det lyste vid ett av skrivborden. Konrad Friedrich var en av de mest hängivna av forskarna vid avdelningen för strängcellsforskning. Alltid först på morgonen och oftast sist hem. Gunter Himmelmann undrade vad som drev en så skicklig vetenskapsman till sådan outtröttlig hängivenhet. Friedrich var som förblindad av det han gjorde, som om hans arbete gällde liv och död. Men innerst inne visste Gunter att det var han själv, och bara han, som hade drivit dem och sedan underblåst glöden. Ända tills dagen han insåg sitt stora misstag. Han höll upp handen och gav Konrad en hälsning innan han ställde sig i hissen och tryckte på knappen. Hisspegeln visade en gammal man där rynkor formade av ett liv i sökandets tjänst låg som en väv över ansiktet. Han såg sig själv i ögonen och anade en djup trötthet. Men under tröttheten fanns en beslutsamhet. Den syntetiska rösten som talade om att hissen var nere vid huvudentrén ljöd och dörrarna öppnades. Han gick genom receptionen och önskade som vanligt vakten en god kväll. ”Ni går tidigt i dag herr Himmelmann”, svarade vakten vänligt och såg upp över disken. En viss förvåning fanns i rösten. ”Ja Marcel, i dag går jag tidigare.” ”Då får jag önska er en trevlig helg.” ”Detsamma”, svarade Gunter samtidigt som glasdörrarna gick upp. 8

N I RVA N A P R O J E K T E T

En kall vindpust träffade honom och han drog åt skärpet runt rocken. Larmet från stadens puls kändes avlägset och för en gångs skull hade han ingen tid att passa. Den enda som väntade honom var hans fru, som äntligen skulle få tillbaka sin man från det som hade uppslukat hans liv de senaste trettio åren. Vad hon inte visste var att hon snart skulle bli kastad in i en betydligt större sorg. Men han hade inte haft något val. Fragment av minnen från tiden då han såg världen som ett outforskat epos av möjligheter vällde upp då han långsamt gick bort mot parkeringen. Bilder av hur han som ung och naiv hade ifrågasatt sina forskande kollegor. Hur han hade gått mot strömmen och till slut visat dem. Han hade grundat vetenskapens katedral där hundratals talangfulla människor arbetade. En svart BMW var den enda bil som fanns kvar på direktionsparkeringen. Medlemmarna i bolagsledningen gick nästan alltid tidigt sista dagen på arbetsveckan. Alla utom Gunter Himmelmann. Han såg en sista gång mot byggnaden och tog tag i dörrhandtaget på bilen. I samma ögonblick skar en fruktansvärd smärta genom kroppen. Han försökte skrika men ett knappt hörbart väsande var det enda som lämnade hans läppar. Paralyserad av vitglödgad smärta stapplade han till och hamnade med ryggen mot bilen. Det var som om kroppen stod i lågor. Han såg ned, tog sig åt sidan och kände något varmt och fuktigt med handen. I skenet från parkeringens sterila belysning kunde han se hur handen hade färgats mörk. Med ens förstod han att det var blod. Hans eget. En skugga rörde sig i ögonvrån och han lyfte ansträngt blicken. Konturerna av en gestalt med uppdragen huva tecknade sig mot kvällsmörkret. Ett ansikte stelt och uttryckslöst som om det var väckt från de döda framträdde långsamt under kåpan. I handen höll främlingen ett långt blänkande föremål. Det var alltså så här det skulle sluta. På en parkeringsplats i hans eget blod utanför det företag han vigt sitt liv åt. Så blixtrade plötsligt mannens hand till. Knivbladet skar in i halsen på Gunter 9

STEFAN TEGENFALK

Himmelmann och en brännande hetta spred sig i kroppen sekunden innan mörkret lade sig över hans ögon. Mördaren betraktade den döda kroppen på marken. Blodet pulserade ur offrets hals och spred sig i en pöl på asfalten. Han öppnade bildörren och vräkte in kroppen i framsätet på BMW:n. Just som han skulle stänga dörren hejdade han sig. Ett knappt synbart leende spred sig i ansiktet på mannen. Han hade glömt något. Med stadigt grepp om håret rätade han upp kroppen i stolen och spände fast bilbältet. Återigen hade han släckt ett liv. Först ett djupt hugg i njuren för att göra villebrådet ljudlöst. Den speciella smärtan försatte offret i ett förlamat tillstånd. Därefter en kort väntan inför den avslutande rörelsen som borrade knivbladet rakt genom halsen. Rörelsen som separerade själen från kroppen. Han var en sann konstnär. En artist i död som mot betalning hjälpte andra att lösa problem. Han kunde ha använt modernare metoder, som pistol med ljuddämpare, men det var för simpelt. Det var som att dricka vodka utspädd med vatten. Han ville känna offrets dödsångest genom musklerna. De vita kirurghandskarna han bar hade färgats röda. Han betraktade dem en stund och slöt sedan ögonen. Törsten hade gett honom ett namn. Han kallades för Mjasník – slaktaren. Alltid fruktad av sina offer, men lika vördad av dem som anlitade honom. Han lämnade platsen lika obemärkt som han hade anlänt. Än var han inte klar.

Februari

1

”förflyttning?” sa kriminalkommissarie Walter Gröhn tankfullt och betraktade Jonna de Brugge. ”Varför då?” I handen höll han dokumentet Jonna haft med sig. Det var undertecknat av både Walters överordnade, polisintendent David Lilja och Jonnas chef på Rikspolisstyrelsens Särskilda Utredningsenhet, RSU, Johan Hildebrandt. Innebörden i dokumentet kunde liknas vid ett bowlingklot i rörelse. Klockan var inte ens nio på morgonen och Walter hade bara druckit sig halvvägs genom kaffekoppen, ändå hade tillvaron hunnit kastas omkull som en kägla. ”Om du läser lite mer noggrant står det att jag har tjänstledigt från RSU under ett år för att arbeta på länskrim”, påpekade Jonna med ett matt leende, ”så det är ju inte definitivt.” Walter läste igenom texten. Efter att han var klar tog han av sig glasögonen med ett begrundande ansiktsuttryck. ”Du svarade inte på frågan”, sa han. Jonna blev tyst. Hon hade förväntat sig frågan varför men var själv inte riktigt säker på svaret. Av vilken anledning ville hon lämna RSU som hon nyss börjat arbeta för? Var det för Walters skull? Eller kanske för att hon fick vara mer ute på fältet i stället för att som i dag sitta fast mellan fyra säkerhetsklassade väggar som analytiker. Ett arbete som mest gick ut på att hitta alternativa lösningar på problem som Säkerhetspolisen, SÄK och den öppna polisen gick bet på. Jonna ryckte till slut på axlarna. 11

STEFAN TEGENFALK

”Miljöombyte”, svarade hon kort. ”Miljöombyte?” Walter hade svårt att dölja sin förtjusning. Om hon var ironisk eller verkligen menade vad hon sade framgick inte av det korta svaret, även om han inbillade sig att han såg en antydan till leende i det uttryckslösa ansiktet. Hon var nog rätt lik honom själv ändå. Ju mer han tänkte på det desto mer insåg han att det nog faktiskt måste vara så. Svår att läsa för dem som inte kände honom, även om de som kände honom också kunde få en och annan kalldusch i ett oanat ögonblick. Walter undrade om han ändå inte hade lyckats påverka henne under de få veckor de hade arbetat tillsammans. Ett visst inflytande måste han onekligen ha haft eftersom hon hade ansökt – och märkligt nog även beviljats – tjänstledigt från RSU för att arbeta i Walters grupp på länskrim. ”Hur lyckades du med det här?” ”Julén”, svarade Jonna kortfattat. ”Att jag inte tänkte på det”, sa Walter. ”Du lär dig fort.” ”Är inte det lite av poängen”, sa Jonna. ”Att lära sig alltså.” Walter lade ifrån sig bowlingdokumentet. ”Det blir inga fler privatutredningar i alla fall.” ”Inte mig emot”, sa Jonna, ”men gärna yttre tjänst om …” ”Det blir nog inga problem det heller med tanke på Cederberg och Jonssons ovilja att lämna polishuset annat än då de skall hem för dagen”, avbröt Walter. Bättre än så här kunde det inte gå, tänkte Jonna och höll tillbaka ett leende. ”Genomgång klockan 10.00 i lilla mötesrummet”, avslutade Walter och skickade i väg Jonna med en nickning mot dörren. Jonna kände hur hon fick en injektion med motivation då hon gick ut genom dörren från Walters tjänsterum. Hon hade varit utlånad till länskrim förra året. Därefter hade Hildebrandt, hennes chef, begärt henne tillbaka då man behövde få bukt med en plötslig våg av brottslighet på internet som krävde stor personalinsats. Organiserade utpressarligor hotade genom olika typer av 12

N I RVA N A P R O J E K T E T

nätattacker att slå ut e-handelsbolag. Trots denna utmaning hade Jonna känt sig märkligt oengagerad. Det var som om hon hade fått smak på något sött och sedan tvingats återgå till det beska. Drygt två månader senare hade hon tagit mod till sig och gått in till chefen för RSU. Han hade först blivit tyst och stirrat på henne med sina genomträngande kulögon. Därefter hade han resolut sagt nej till tjänstledighet. Att det rörde sig om en ansökan för en tillfällig tjänst på länskrim hade ingen betydelse. Timingen var dålig och RSU behövde alla hjärnor man kunde få tag på. Hon kunde återkomma om ett halvår eller så, men inte heller då kunde han garantera något, hur ädelt syftet än var. Efter några sömnlösa nätter beslöt sig Jonna för att kontakta överåklagare Åsa Julén. Hon hade till Jonnas förvåning tackat ja till lunch redan dagen efter. Så bra kände de faktiskt inte varandra, men uppenbarligen hade Jonna gjort ett bra intryck i samband med jakten på Leo Brageler. Hon funderade på hur hon skulle formulera upplägget för att inte trampa sin chef på tårna, men samtidigt få sin vilja igenom. En hjärna mer eller mindre skulle knappast stjälpa RSU i jakten på cybermaffian, det var ju dessutom under en begränsad period. Hon kom inte på någon självklar lösning, men efter en två timmar lång lunch med Åsa Julén, som var på ett strålande humör, hade Jonna känt sig betydligt mer hoppfull. Julén skulle dra i lite trådar. Hon hade ju för inte så länge sedan lyckats få Walter återinsatt i tjänst så en viss kunskap i tråddragning hade hon onekligen. Spring i maktens poliskorridorer var tydligen en del av hennes nya vardag. Överåklagare Åsa Julén hade betraktat Jonna eftertänksamt och sedan kommit fram till att en viss prioritering nog ändå vore av godo eftersom Leo Brageler fortfarande var på fri fot. Walter och länskrim hade i ärlighetens namn inte lyckats särskilt bra med att få tag i hjärnan bakom Drog-X, vilket oroade Julén allt mer. Inte heller SÄK hade haft någon vidare framgång med sin uppgift att få tag på själva drogen. Med en till ombord skulle oddsen i alla fall inte bli sämre. 13

STEFAN TEGENFALK

En vecka senare hade en lätt rödflammig Hildebrandt kallat Jonna till sitt tjänsterum. Han hade inte sett särskilt road ut men hade ändå skrivit under dokumentet där David Liljas signatur redan gick att läsa i rött bläck. Då Jonna senare samma dag rensade sitt skrivbord från personliga tillbehör hade Hildebrandt kommit fram och önskat henne lycka till med ett varmt handslag. Mer plågad över Jonnas flykt till länskrim än så var han inte. Och såvida hon inte tänkte stanna där för tid och evighet så hade han lite planer för henne när hon kom tillbaka. Vad det bestod av ville han inte gå närmare in på, men om han kände henne rätt – vilket han trodde sig göra – skulle hon uppskatta det han hade i åtanke. Med de orden ekande i bakhuvudet lämnade Jonna RSU. Hon skulle äntligen få ägna sig åt att leta efter den person som nära nog hade blivit en besatthet för henne. Han, Leo Brageler, som var skälet till att hon huvudstupa hade slängt sig in i en privatutredning med Walter, och som inte bara kunnat kosta henne karriären utan också varit nära att sätta henne i fängelse. Men Jonna och Walter hade på diverse omvägar lyckats, både med att klara sig undan rättslig påföljd, och framför allt, finna namnet på hjärnan bakom drogen som hade spridit så mycket förödelse. Och det med hjälp av en skrupellös journalist. Nu skulle hon dessutom ha ett legitimt skäl att ta kontakt med den trevliga vakten som hade hjälpt henne med några överförfriskade fartygsgäster. Hon fick en svindlande känsla i magen. alltsedan händelsen i gnesta hade tillvaron rasat samman som ett plockepinn för Tor ”Hedenhös” Hedman. Hans vapendragare sedan åtta år, Jerry Salminen, hade bokstavligen gått upp i rök under ett katastrofalt besök hos deras födkrok Omar Khayyam i Gnesta. Den dubbelspelande Omar och hans klient hade sålt ut Tor och Jerry till albanerna som hade satt ett pris på deras huvuden. Vid ett besök för att reda ut deras affärer hade Omar blivit skjuten. Tor hade varit för snabb med avtryckaren när de pressade den före detta syriske underrättelseofficeren på 14

N I RVA N A P R O J E K T E T

information. Kort därefter hade de blivit överraskade av två poliser som även de verkade ha affärer med Omar. Innan allt var över hade tre personer dött, varav en polis. För att undkomma straff för delaktighet i polismord hade Tor gett sig i lag med en av de korrumperade poliserna. Tor insåg det katastrofala i det beslutet just innan det var för sent. Men han hade inte haft särskilt mycket att välja på med en pistol riktad mot huvudet. Nu, nästan fyra månader senare bodde han fortfarande kvar hos Ricky, hans favoritluder. Hem till stugan vågade han inte ta sig med tanke på efterlysningen. Som tröst i en miserabel tillvaro hade han med jämna mellanrum fått sätta på Ricky. Hon hade gått med på ett par gånger i veckan, dessutom på krita eftersom Tor saknade kontanter. Hon hade också varit vänlig nog att köpa honom ett par uppsättningar kläder som han bytte mellan. I pant för all hjälp hade Tor lämnat Omars klackring, för gratis skulle han inte inbilla sig att han fick knulla och sova på hennes soffa. Tor hade inte vågat göra några återbesök på sjukhuset efter operationen i handen och den hade blivit sämre. Han hade börjat få svårt att röra fingrarna samtidigt som det smärtade runt titanimplantaten. Han hade överhuvudtaget inte lämnat Rickys lägenhet i Hallonbergen sedan taxifärden från Ekerö, och så länge han inte hade ett vapen kunde han inte vistas ute bland folk. Utan pengar kunde han inte köpa ett vapen. Han hade hamnat i en ond cirkel. ”Jag behöver stålar nu!” sa Ricky och blängde surt på Tor. Hon hade varit mer än juste mot Tor, men det fanns gränser även för hennes välvilja. Fyra månader utan något mer än ringen som pant fick vara nog. Hon behövde pengar som alla andra. Kunderna blev hela tiden färre och prutade i samma takt som hon blev äldre. Trots att hon hade hissat brösten och spänt pannan gick det inte att bortse från nitton hårda år bland allsköns torskar. I sina glansdagar hade hon dragit in tjugotusen i veckan och då var hon dessutom alltid ledig på söndagarna. I dag fick hon vara glad om hon lyckats få ihop femtusen på en vecka, och 15

STEFAN TEGENFALK

då ingick den stående avsugningen av den handikappade killen i Sundbyberg. Tor hade lovat henne minst trettiotusen så fort han fick ringen såld. Han hade redan knullat upp merparten av de pengarna och hon kunde ju inte leva på luft direkt. Även om Tors pengar fick anses vara bonus i det stora hela. ”Nästa vecka”, sa Tor ointresserat och bytte kanal på TV:n. Han behövde mer tid för att tänka. Dessutom var det rätt skönt att få bli omhändertagen med mat och lite gökande mellan serierna. ”Så fan heller”, fräste Ricky. ”Jag är trött på det där nästavecka-tugget. Du har ju inte ens försökt kränga ringen som du sa att du skulle göra. Om inte du sticker till Hytten nu, gör jag det.” Tor slängde ifrån sig fjärrkontrollen. ”Du får inte träffa honom om inte jag är med”, röt han bestämt. ”Det skiter jag i”, gormade Ricky från hallen. Hennes gröna ögon hade blivit lika svarta som mascaran runt ögonen. Hon var jävlar i mig ingen bank man kunde skuldsätta sig i på obestämd tid. Och även om det var bonuspengar började hon bli trött på att ha Tor liggandes i soffan framför något skitprogram. Tor hörde hur ytterdörren öppnades och sedan gick igen med en smäll. Med ens flög han upp ur soffan och in i sovrummet där Ricky förvarade ringen. Det lilla löjliga kassaskåpet under sängen gapade tomt. ”Förbannade kossa”, svor han högt för sig själv. Efter att ha funderat en kort stund ryckte han åt sig jackan och satte av nedför trapporna. Flåsande kom han ned till entréplanet samtidigt som Ricky klev ur hissen. Hon blängde misstroget på honom. ”Nu törs du, va?” sa hon ironiskt. ”Vi tar en taxi”, sa Tor och öppnade porten. Han flackade nervöst med blicken då han klev ut genom porten. Att lämna lägenheten utan vapen var som att gå runt naken. Men det var lika bra 16

N I RVA N A P R O J E K T E T

att få det gjort. Hytten skulle säkert ge honom ett juste pris för ringen. Kanske åttio papp med lite tur. I sådana fall blev det femtio kvar efter att Ricky fått sitt. Femton skulle därefter gå till ett vapen och resten till ett nytt boende. Vad som skulle hända sedan visste han inte. I värsta fall blev han tvungen att bryta villor igen. Eller så blåste han helt enkelt Ricky på hela skiten. Om han ändå måste ut ur lägenheten kunde han lika gärna fimpa hennes del. De stålarna behövdes till annat. ”Visst”, sa Ricky och drog åt skärpet kring fuskpälsen, ”om du betalar.” ”Är du med på en springnota?” ”Idiot”, fräste Ricky. Fem minuter senare satt de i en taxi på väg till hälaren. klockan var tio minuter över ett på natten då Martin Borg, gruppchef vid Säkerhetspolisens kontraterroristenhet, gav upp och satte sig i sin privata Volvo V50. Han slog händerna mot ratten i ett utbrott av ilska. Han betraktade de knutna nävarna framför sig. I vanliga fall var hans självbehärskning orubblig som en matematisk konstant. Han tappade aldrig fattningen eller kontrollen över sig själv, och det fanns enligt hans egen trossats inga omöjliga situationer. Bara skilda grader av friktion. Men den senaste tidens motgångar hade fått konstanten att brytas ned i fraktioner. Och allt beroende på en enda persons tystnad. Att få hjärnan bakom Drog-X att tala visade sig vara svårare än han först hade trott. Trots morfin, elstötar, slag och sparkar förblev Leo Brageler tyst. Det var som om han bad om att få dö, vilket han i och för sig skulle få så fort han gett dem vad de sökte efter. De hade fört bort honom och inlett processen med att få den märklige forskaren att avslöja hemligheten bakom Drog-X, men han hade slutit sig som en mussla. Han verkade på något förunderligt sätt ha kopplat bort omvärlden. Våg efter våg av smärta träffade honom utan att ett enda ljud ville lämna det söndertrasade 17

STEFAN TEGENFALK

ansiktet. Med tiden blev såren djupare och slagen brutalare men Leo Brageler förblev tyst. Martin visste att det fanns en lösning på problemet. Han behövde Diaxtropyl-3S. Men Omar var död och utan honom skulle det vara svårt att få tag i sanningsserumet. Martin behövde veta vem på Omars hårddisk som var kontaktpersonen mot CIA och som levererade sodiumet till Omar. Namnen på hårddisken var fullständigt okända för Martin och kunde mycket väl vara kodnamn. Hade det inte varit för idioterna Tor Hedman och Jerry Salminen hade Omar varit vid liv och Martin haft de oskattbara sprutorna. Därefter skulle vägen mot Drog-X ha legat öppen. Kraften i det Leo Brageler hade skapat skulle hjälpa Martin och de andra. Man skulle visa islams sanna ansikte genom att se till så att vissa personer fick i sig vredesdrogen. En lång rad sådana händelser skulle utlösa en folkstorm. Tillräckligt många galna muslimer och den sovande europeiska befolkningen skulle förstå den fara de alla stod inför. Europas folk skulle vända sig mot dessa kreatur. Men det blev allt mer bråttom. Just nu guppade Martin och hans trosfränder runt utan åror medan horder av islams folk vällde in genom Europas vidöppna portar. Snart skulle dessa djur ha etablerat ett brohuvud lika grundmurat som deras snedvridna tro. Då skulle det för alltid vara för sent. Han lutade sig bakåt i bilstolen och lät förnuftet övervinna ilskan. Han behövde tänka klart och dra logiska slutsatser. Han måste få tag i Diaxtropyl-3S. Allt annat var underordnat just nu. Martin Borg vred om nyckeln och startade motorn för att få upp värmen i kupén. Det var kallt och kylan trängde sig in i alla vrår. Han lät tankarna gå till Tor och dennes plötsliga försvinnande. Han hade försökt ringa honom men bara fått svaret att abonnenten inte kunde nås. Martin misstänkte på goda grunder att han hade brutit deras överenskommelse. Den svagbegåvade kåkfararen kunde med tiden bli ett problem. Ett stort sådant dessutom. Han såg på den gamla tegelbyggnaden. Den låg intill en fors och var perfekt för ändamålet. Ett bortglömt safe house från kalla 18

N I RVA N A P R O J E K T E T

kriget. Avskilt, åtkomligt bara via en knappt farbar grusväg. Sista biten bestod av en nätt och jämnt synlig stig. Bruset från forsen kvävde effektivt alla ljud från byggnaden. Med Leo Brageler i källaren kändes det senare aningen överflödigt. Många av själsfränderna hade svårt att närvara vid förhören. Även om de var visa i sinnet bar deras gamla kroppar dem inte längre. Organisationens föryngringsstrategi hade misslyckats och endast några få hade tillkommit under senare år. Det var svårt att rekrytera och dessutom förenat med stora risker. Mot sig hade man också problemet med de nya generationerna och deras inbitna naivitet och tro på att islam var som alla andra religioner. En dag skulle de bli varse sanningen. Så fort Diaxtropyl-3S var i hamn skulle han ta tag i problemet Tor Hedman. Men först behövde han förbereda sig inför morgonens rapportering till Thomas Kokk. chefen för säkerhetspolisens kontraterroristenhet, Thomas Kokk, betraktade tankfullt Martin Borg på andra sidan skrivbordet. Hur mycket Kokk än ville kunde han inte längre lita på sin gruppchef. Sedan dödsskjutningarna i Gnesta och situationen med den terrormisstänkte muslimen som omkom i häktet pekade allt på att Ove Jernberg inte hade varit ensam. Polygraftesterna två månader tidigare hade inte visat något avvikande. Visserligen kunde man förbättra sina odds i lögndetektorn genom att tänka på något annat under stor koncentration, eller nypa sig hårt i smyg. Men frågorna som polygrafoperatören ställde krävde hela tiden stor uppmärksamhet. Dessutom hade man noggrann uppsikt under förhöret för att förhindra självplågningar. Ändå hade Borg och Jernberg på något märkligt sätt lyckats. Att de var skyldiga rådde det enligt Kokks mening inget tvivel om. De hade drogat den intagne med sodium som senare hittades vid den utökade obduktionen. Borg påstod att den flyende mördaren i Gnesta var kort och av utländsk härkomst. Det troliga var snarare att han var lång och hade nordiskt utseende. Det vill 19

STEFAN TEGENFALK

säga Tor Hedman, Jerry Salminens handgångne kompanjon. Vad Thomas Kokk heller inte förstod var varför Jernberg skulle hålla sig med en privat uppgiftslämnare som Omar Khayyam. Jernberg var ju inte ens registrerad som hanterare av informatörer. Mitt i det mindre kaos som rådde efter händelsen i Gnesta hade Borg helt plötsligt blivit ointressant för internutredningen. Det kom som en total överraskning, även för byråchefen Anders Holmberg som hade utsett Borg och Jernberg till syndabockar för Säkerhetspolisens hela misslyckande. Efter att Thomas Kokk fått uttryckliga order av Anders Holmberg att inte lyfta på fler stenar hade Kokk fattat ett beslut. Han hade efter långt och plågsamt övervägande kontaktat chefen för författningsskyddet inom SÄK och vice byråchef polisöverintendent Sten Gullviksson. Han beskrev de order han fått av Anders Holmberg men till sin förvåning hade de båda instämt i Holmbergs önskan att inte röra i det som skett. Säkerhetspolisen hade lidit tillräckligt, och för landets bästa räckte det med blodvite den här gången. Thomas Kokk hade studerat sina kollegor under tystnad medan tron på det system han satts att skydda försvann med den luft han andades ut. Tre månader senare satt han desillusionerad kvar på sin post som chef för Säkerhetspolisens kontraterroristenhet. Fast i en värld där sanningen snarare var till belastning än något befriande. Han mindes ordspråket i entrén på CIA:s högkvarter i Langley: The truth will set you free – Sanningen ska göra dig fri. ”Inget på varken Brageler, Hedman eller medhjälpare till skapandet av Drog-X?” inledde Kokk. De veckovisa avrapporteringsmötena började bli en enformig historia. Alltid samma svar. ”Nej, inga framsteg”, sa Borg och skakade dystert på huvudet. Kokk undrade – också det som vanligt – hur mycket sanning som låg i det svaret. Vad visste Borg egentligen? Thomas Kokk hade ingen att vända sig till med sina misstankar. Trots att han hade känt Martin Borg i många år och var den som personligen såg till att Martin blev gruppchef kände Kokk numera bara förakt 20

N I RVA N A P R O J E K T E T

för honom. Innerst inne hoppades han att han hade fel. Men lyssnade han på sin intuition visste han att han hade rätt. Martin Borg hade alltid klarat lögndetektortesterna genom sin övertygelse. Om tron på det man gjorde var något naturligt skulle de avgörande frågorna aldrig ge utslag på polygrafen. Hans bröder hade övat med honom och stärkt en redan orubblig övertygelse. Jernberg hade klarat sig genom att ha begränsad kännedom om det Martin företog sig, även om sodiumdrogandet hörde till det som fick anses vara avvikande. Det hade räckt för att få Jernberg igenom polygraftesterna. Trots det fick Martin en känsla av att Thomas Kokk tvivlade. Någonting i hans röst och ögon hade förändrats efter Jernbergs död i Gnesta.

2

mjasník förundrades över den öppenhet som rådde i Sverige. Via internet och telefonsamtal kunde man ta reda på nästan vad som helst om en medborgare. Inkomst, bostadsadress, personnummer, vilket bilmärke man körde och så vidare. I Ryssland skulle en sådan naiv omsorg om medborgaren vara otänkbar. Ändå hade han efter tre veckor inte lyckats få tag i den femte och näst sista på listan. Mjasník hade tvingats kontakta mellanhanden i Moskva för mer information. Han behövde något som kunde leda honom i rätt riktning. Men mellanhanden hade bara mötts av tystnad från uppdragsgivaren. Även han var som uppslukad av jorden. Bankgarantin som skulle betalas ut vid uppdragets slutförande skulle göra Mjasník ekonomiskt oberoende och skänka respekt hemma i Moskva. Han hade aldrig tidigare misslyckats med ett uppdrag och det här skulle inte bli det första. Mjasník blåste ut den sista röken och sköt i väg cigarettfimpen i en vid båge. En fiskmås var snabbt nere i det mörka vattnet och undersökte resterna av cigaretten. Vandrarhemmet i det gamla segelfartyget var ett bra val av bostad. Anonymt och undanskymt men ändå centralt. I tjugo dagar hade han bott här och han hade sakta lärt känna staden. Det var en vacker stad, inte alls olik Sankt Petersburg. Stockholm var uppbyggt kring en mängd små öar sammanbundna med broar. Vattnet som omgav staden kom från Östersjön men också från en sötvattenssjö som sträckte sig långt in i landet. Olika slussar skilde dessa två sjöar från varandra. I början av åttiotalet hade Spetsnazförband ur den Sovjetiska marinen rört sig vid Stockholms kajer. Medan den svenska marinen jagade sälar med

22

N I RVA N A P R O J E K T E T

sjunkbomber i havsbanden hade miniubåtar från specialförbanden penetrerat inloppen till Stockholm. Det hade med tiden blivit en sport att lura svenskarna, och befälen försökte överträffa varandra i djärvhet. Tankarna påminde honom om en annan tid. En tid då hans land var en stormakt och spelade en avgörande roll i världspolitiken. Numera styrdes det dekadenta hemlandet av penningstinna oligarker och makthungriga politiker vars enda syfte var att säkerställa sin egen plats vid makten och kapitalet. Redan två år efter att han fått sin utbildning vid de främsta bland elitförbanden, Spetsnaz GRU, hade han sökt och blivit placerad i Tjetjenien. Han bad att få komma till platsen där bara de starka överlevde. Jagat hade han alltid gjort. Sedan han var elva år hade han skjutit småvilt i skogarna utanför Sotji. Några år senare björn som han älskade att spåra och sedan fälla på nära håll. Han hade lärt sig av den bäste, hans far. Den största av glädje var när han hade lyckats spåra upp en björnhona med ungar. Aggressiviteten det stora djuret visade då det gick till anfall gjorde honom upphetsad och han skälvde av adrenalinruset. Han väntade tills det framrusande rovdjuret bara var några meter från honom innan han sköt. Geväret var laddat med en enda patron. Han kunde sitta i timmar och studera det döda djuret, förundras över dess styrka och att det ändå kunde dö av en lillfingernagelstor blykula. Människan var ett överlägset rovdjur. I ett så kallat uppröjningsförband, Groop Spezial Operazi, GSO, hade de klätt ut sig till tjetjenska gerillamän i syfte att misskreditera fienden. Ljög om att de skulle rekrytera män till gerillan men i stället dödat dem med någon förevändning att de inte var samarbetsvilliga. Han och kamraterna i plutonen hade dödat och spridit skräck som simpla banditer. Först hade han känt stor förvirring över det han gjorde. Deras helt nyutvecklade automatkarbiner av typen AN-94 hade varit överflödiga då målen bara bestod av obeväpnade män. Med tiden föll han in i dödandet som om det vore något naturligt. 23

STEFAN TEGENFALK

I början intalade han sig själv att det var björnar han sköt. Snart övergick han till commandokniven. Att skjuta en obeväpnad tjetjen förlorade med tiden spänning. Kniven skar ena dagen Moskovskaya-salami och andra dagen halsen av en tjetjen. Först blev han kallad vampyren, mest på skoj för blodtörsten han visade. Allt eftersom dödandet fortsatte fick han namnet Mjasník. Bakhållet hade skett en tidig septembermorgon och långt ifrån de egna styrkorna. De hade begärt luftunderstöd men blivit övergivna av militärledningen. Tretton hade dött i den efterföljande striden. För varje stupad kamrat hade de tagit med sig minst tre av fienden i döden. Men de hade varit för få och tjetjenerna fanns överallt. Dessa krigares tro och vilja att gå i döden var lika ogenomträngligt hård som de helmantlade kulor man använde mot dem. Efter två dagar hade de tvingats ge upp. Ammunitionen var slut. Det enda som fanns kvar var fem patroner. En till dem var. Att bli tillfångatagen var inte ett alternativ. De skulle bli lemlästade och flådda levande, upphängda som kalvar till slakt. Alla lyckades de ta livet av sig. Alla utom Mjasník. Krutet i patronen hade varit fuktigt. Vapnet klickade när han tryckte av och i stället träffades han av en fasansfull insikt. Han skulle dö, men inte snabbt och smärtfritt som de björnar han brukade jaga hemma i skogen. Han skulle dö en utdragen och plågsam död. Tjetjenerna var till och med skickligare på denna brutala konst än de själva. Men som av ett mirakel hade han blivit skonad. Någon hade varit oförsiktig med en granat och plötsligt hade han befunnit sig i det fria. Kroppar låg på marken runt honom och det rådde förvirring i lägret. Jordkällaren som hållit honom fången hade räddat hans liv. Han flydde naken och sprang så fort han förmådde in i den täta skogen som sedan slukade honom. Han sprang tills benen inte bar längre. Andetagen blev häftigare och Mjasník upptäckte att det blödde ymnigt från handflatan. Han hade kramat den skarpa eggen och två jack skar tvärs över livsådrorna. Han sköljde av sig blodet 24

N I RVA N A P R O J E K T E T

i handfatet och virade en handduk runt handen. Om tio minuter skulle blodet ha koagulerat. Såren i hans själ skulle aldrig läka. Han släckte ljuset i den lilla kabinen. Då ringde mobiltelefonen. ”Mjasník?” undrade en tonlös röst. ”Da”, svarade han lika tonlöst. ”Den du söker är efterlyst av Interpol”, sa rösten. Mjasník sa inget. Han behövde inte. Han visste vem rösten tillhörde. Mellanhanden hade grävt djupt. Den ryska underrättelsetjänsten, FSB, fanns överallt och uppenbarligen var man villig att dela med sig av viss information. Varför visste han inte och han var heller inte intresserad av att ta reda på det. Tiden från GRU hade lärt honom en sak: att inte ställa frågor. Han skötte sig själv och besvärade inte andra än dem han var satt att likvidera. ”Vår motsvarighet i Sverige leder spaningen efter honom”, fortsatte rösten. Han lyssnade. Därefter sade rösten två namn Mjasník skulle lägga på minnet. inspektörerna cederberg och Jonsson vid Stockholms länskriminalpolis betraktade Jonna då hon prick klockan 10.00 kom in i länskriminalens minsta sammanträdesrum. Hon hade ett anteckningsblock och en kulspetspenna märkt RSU med sig. ”God morgon”, hälsade hon och slog sig ned vid bordet. De båda inspektörerna hälsade förvånat tillbaka. Jonsson skulle just säga något då Walter kom in och drog igen dörren efter sig med en ljudlig smäll. ”Alla håller tiden”, inledde han förnöjt och satte sig vid långsidan av bordet. ”Vad nytt under solen, bortsett från att fröken de Brugge skall arbeta med oss här under ett år?” ”Det gamla vanliga”, började Cederberg och såg på Jonna som för att få bekräftat att det Walter sagt inte var ett av alla hans dåliga skämt. Jonna rörde inte en min utan bläddrade fram till första sidan i blocket och gjorde sig redo att anteckna. 25

STEFAN TEGENFALK

Walter var den enda som inte hade något att skriva på. I stället hade han knäppt händerna över magen och vägde lite på stolen. ”Men något nytt har vi faktiskt”, började Walter och lutade sig över bordet. ”Rikskrims sambandsavdelning har fått en förfrågan från våra tyska kollegor på BKA i Wiesbaden gällande Leo Brageler.” Samtliga såg förbryllade ut. ”Fyra forskare vid Dysencomp AG i Frankfurt har nämligen blivit bragda om livet.” ”Mördade?” sa Jonna förvånat. ”Företaget som Leo Brageler arbetade för var underleverantör till Dysencomp.” ”Stämmer”, sa Walter. ”Man vill veta hur det går för oss i vår utredning. Tyskarna tror att det kan finnas samband med morden eftersom Leo Brageler är på fri fot och lyst av Interpool.” ”Menar de att Brageler skulle kunna vara mördaren?” undrade Jonsson. ”Potentiellt”, sa Walter utan att låta särskilt imponerad över de tyska kollegornas slutledningsförmåga. ”Vilket motiv utgår de ifrån då?” undrade Jonna. ”Det är väl det man tror att vi kan bilda klarhet i”, sa Walter och stoppade in en halstablett. ”Och SÄK?” frågade Jonsson. ”Inte deras bord än”, sa Walter, ”om det någonsin blir det. Men de lär väl bli informerade om det här. Dock inte av mig. Rikskrim sköter sambandet med tyskarna och det kan finnas en risk för att de vill ta över utredningen. Än så länge har man dock inte flaggat för det.” ”Vilken jävla soppa”, stönade Cederberg. ”Ja, men låt oss lämna SÄK och våra tyska kollegor en stund”, sa Walter och reste sig upp. Han tog sig åt korsryggen. ”Jag vill att vi fokuserar helt på Tor Hedman i stället.” ”Hedenhös?” undrade Cederberg skeptiskt och lade ifrån sig pennan. ”Borde inte Brageler …” Walter höll upp handen som om han var förberedd på den frågan. 26

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Jo”, sa han. ”Dels för att han var Jerry Salminens handgångne kompanjon, och dels för att vi söker honom i samband med misshandeln och kidnappningen av Jörgen Blad. Dessutom var de som bekant inblandade i skottlossningen på Odengatan. Ovanpå det verkar han ha ett umgänge med någon som skulle kunna vara polis, om man skall tro Blads iakttagelser då han blev bortförd.” ”Jo, det vet jag också”, invände Cederberg. ”Men vad har det med Leo Brageler att göra?” Jonsson och Cederberg såg på varandra. ”Enligt SÄK var det ju en kort kille med utomeuropeiskt utseende som stack från Gnesta, inte Hedenhös”, anmärkte Jonsson. ”Blattedvärg”, förtydligade Cederberg med ett tillgjort leende. ”Varför skulle Hedman plötsligt försvinna?” frågade Walter. ”Han har väl inget att frukta? Det finns inga vittnen som styrker Jörgen Blads påstående om att det var Hedman och Salminen som låg bakom misshandeln. Inget som håller i en domstol i alla fall. Och även om vi har säkrat DNA efter Tor Hedman och Jerry Salminen i Jörgens lägenhet så kan inte åklagaren binda spåren till just den händelsen. Hedman har helt enkelt inget att oroa sig för, vilket han förmodligen vet. Om man nu bortser från skoavtrycken i leran ute på Ekerö. Men dem har han sannolikt inte en tanke på. Vi höll själva på att missa dem.” ”Skoavtryck?” undrade Jonna. ”Ja, någon lämnade efter sig avtryck från 48:or i leran där den så kallade polisen hade lämnat Jörgen att dö”, sa Walter. ”Hedenhös har 47 till 48 i skonummer vilket inte är särskilt vanligt, och med tanke på hur angelägen han var om att få tag i Jörgen Blad kan man på goda grunder anta att även han var på Ekerö vid tillfället. Med andra ord ett bindande bevis på försök till mord alternativt dråp ifall vi kan ta Hedman på bar gärning med just de pråmarna på fötterna.” ”Men det är väl inget nytt”, invände Jonsson. ”Inte för dig, men för henne”, sa Walter och tittade på Jonna. Cederberg såg otålig ut. 27

STEFAN TEGENFALK

”Ge oss kopplingen Hedman – Brageler”, sa han och tittade på Walter. Jonna såg upp och strök tankfullt en hårslinga bakom örat. ”Den borde väl rimligtvis bestå av att Omar hade information rörande Drog-X, om man skall tro SÄK:s anledning till varför man var i Gnesta. Med Tors kompanjon död i samma lokal som Omar borde väl Tor Hedman själv vara kopplingen vi söker. Eller?” Walter log inom sig. Det skulle bli ett intressant år med Jonna rännandes i korridorerna. ”Långsökt”, tyckte Jonsson. ”Inte alls”, svarade Walter. ”Jonna har rätt.” ”Men hur skall vi få tag i Hedman då?” undrade Cederberg skeptiskt. ”Han är ju som bortblåst.” ”Det finns faktiskt en vi inte har frågat än”, sa Walter. ”Tanken slog mig i går kväll då jag tänkte på den döda horan vi utredde förra året.” ”Vem då?” undrade Jonsson. ”Visst hängde Hedman ihop med ett fnask för några år sedan?” sa Walter och försökte dra sig till minnes hennes namn. ”Var han inte också hennes torsk ett tag?” ”Det var den där Marie Ankers”, sa Cederberg. ”Ja, just så hette hon.” ”Inte världens smartaste brud direkt”, skrattade Cederberg. ”Kanske inte men värt att göra ett hembesök hos henne i alla fall”, sa Walter. ”Undersök i PBR och spaningsregistret om ni hittar hennes senast kända adress.” Cederberg och Jonsson reste sig upp och lämnade rummet. ”Jo, det var en annan sak”, sa Jonna. ”Jaha, och vad är det då?” Walter vände sig om i dörröppningen. Hon tvekade. ”Du minns vakten på fartyget Cinderella”, sa hon och skruvade lite på pennan. ”Han som hade sett Leo Brageler.” 28

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Nej, det minns jag inte. Vad är det med honom?” ”Vi borde nog ta in honom”, föreslog Jonna. ”Han kan ha sett något annat av intresse.” ”Som vadå?” ”Det vet vi ju inte om vi inte frågar honom”, svarade Jonna. Walter betraktade Jonna för ett kort ögonblick och försökte komma på åt vilket håll hennes kugghjul roterade just nu. Alldeles nyss hade hon ju visat prov på god slutledningsförmåga. Logiken i det här begrep han dock inte. Men även solen har sina fläckar, om än få. ”Okej, Jonsson får ta det om du tycker det är nödvändigt”, sa han till slut. ”Men högst en timmes förhör, och killen får masa sig hit själv.” ”Jag kan ta hand om det”, föreslog Jonna snabbt. ”Jonsson är säkert upptagen med en hel del annat.” ”Det är du snart också”, upplyste Walter och lämnade rummet. Jonna visste inte hur hon skulle tolka Walters svar. Hon beslöt ändå att boka en tid med Alexander Westfeldt själv. Jonsson skulle säkert inte ha något emot att slippa ett meningslöst vittnesförhör.

3

en tung molande smärta pulserade inom honom. Förmodligen hade han inre blödningar. Ändå var det ingenting jämfört med Annas och Cecilias skador. Smärtan blandades med vreden över det meningslösa. Hur många gånger hade han inte frågat sig varför utan att få något svar? Sorgen slet och drog i honom och den värkte mer än såren på kroppen. Om han ändå bara kunde få dö och lämna plågorna bakom sig. Han förbannade misstaget att bege sig till Lantz. De hade sett honom. Trots att han rörde sig försiktigt hade de följt efter honom till lägenheten han hyrt i falskt namn. Men det var inte polisen som hade skuggat honom. Han visste inte vilka de var eller vad som drev dem. Han hade vänt sig bort från dessa monster, in i sig själv och minnena med Cecilia och Anna. Kanske borde han söka svar i stället. Inte för att det skulle förändra något, utan för att han ville förstå. Hur hade de kunnat finna honom när polisen inte lyckats? Ju mer han rörde vid dessa tankar desto starkare växte sig behovet att få svar. Leo satte sig mödosamt upp och lutade sig mot stenväggen. Plötsligt skar en tunn stråle av ljus genom dörrspringan och han hörde steg i trappan. De var här igen. ricky betalade taxin och klev ur bilen. Tor hade kostat ytterligare 260 kronor inklusive dricks, men med tanke på att hon inom kort skulle ha trettio lakan i handen var den kostnaden försumbar. Springnota som Tor hade föreslagit var inte att tänka på med de klackarna. Dessutom ville hon göra rätt för sig. Hon var liksom taxichaffisen i servicebranschen med dåliga arbetstider och griniga kunder som vardag. Att blåsa en

30

N I RVA N A P R O J E K T E T

av sina egna gjorde man bara inte. Tor var redan på väg till den lilla undangömda guldsmedsaffären och Ricky fick springa i fatt honom. Den oansenliga lokalen kunde bara nås via en smal gång som löpte mellan två hus i början på Gjutargatan. I en källare med egen ingång hängde skylten ”värdeföremål köpes/säljes” ovanför entrédörren. Rörelsen ägdes av Pekka ”Hytten” Hyttinen, känd stockholmshälare i guldbranschen. Ricky trippade ifatt och kom fram till källarbutiken samtidigt som Tor. ”Hedenhös?” hälsade Hytten med ett brett leende och vaggade ut ur en dörröppning bakom disken. Tor nickade till hälsning. ”Vad ger du för den här?” frågade han och knäppte med fingrarna åt Ricky att ta fram ringen. Ricky plockade fram klackringen och räckte över den till Hytten vars tjocka fingrar snabbt kastade sig över föremålet. Han studerade ringen en kort stund och tittade sedan på Ricky. ”Är det din?” Ricky skakade på huvudet. ”Nej, men jag skall ha stålar från den”, klargjorde hon och blängde bestämt på Tor. Hytten vände sig mot Tor. ”Var har du fått tag i den här?” ”Varför undrar du det?” Tor betraktade misstroget Hytten. Han hade väl aldrig frågat var stöldgodset kom från förut, och ärlig över en natt hade Hytten knappast blivit. ”Den är väldigt ovanlig”, svarade Hytten och såg mot dörren som om han väntade besök. ”Hur mycket får jag?” undrade Tor. ”Jerry sa att den var värd minst åttio papp.” ”Åttiotusen!” utbrast Hytten. ”Är du påtänd?” Tor var inte ett dugg påtänd. Han behövde bara stålar. Snabbt. 31

STEFAN TEGENFALK

”Även om den här pjäsen är en goding går det inte att sälja ringen som den är”, förklarade Hytten. ”Man måste smälta ned guldet och kränga stenen för sig.” ”Hur mycket?” Tor var otålig och sket fullständigt i om Hytten behövde smälta ned ringen eller inte. Det var inte Tors problem, han skulle ha åttio papp här och nu. Pekka Hyttinen tog på sig ett pannband i metall med en lupp fastsatt och höll upp ringen framför ögat. Pupillen blev minst fem gånger så stor genom okuläret. Det gigantiska ögat for fram och tillbaka i korta ryck. Efter en stund skakade han på det väldiga huvudet. ”Vadå?” undrade Ricky otåligt. ”Inte intresserad”, sa han kort. Tor bytte fot. ”Vad fan menar du?” ”För stor risk. Var har du fått tag i den?” ”Skit i det”, fräste Tor och bytte fot igen. Hytten lade tillbaka luppen i lådan och sköt ifrån sig ringen på disken. ”Den här klackringen har tillhört någon muslim”, sa han. ”Det finns arabiska tecken på insidan av ringen.” ”Och?” sa Tor med en axelryckning. ”Den ska ju ändå smältas ner. Det sa du ju själv.” Hytten vände sig bort och började plocka med några putsdukar. ”Hörde att Jerry kilat vidare”, sa han. Tor begrep ingenting. Hytten var inte sig lik, han verkade nervös och jiddrig. Han måste ljuga ihop något snabbt så finnen köpte ringen. ”Ja, han höll på med något eget skit och fick torsk”, hävde Tor ur sig. ”Det verkade ha hänt nere hos Omar i Gnesta”, fortsatte Hytten medan han borstade bort metallspån från arbetsbänken. ”Inte vet jag”, svarade Tor och började bli irriterad över Hyttens frågor. 32

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Omar hängde visst också av sig rocken”, sa Hytten och vände sig om. Han sneglade på ringen. Nu kunde inte Ricky vara tyst längre. ”Köper du den eller inte?” snäste hon och plockade upp ringen från disken. ”Du får den för trettiotusen. Det är vad den där jävla sopan är skyldig mig.” ”Glöm det”, röt Tor. Subban skulle inte få rea ut ringen som om den vore något jävla kattguld. Han behövde stålarna mer än vad hon gjorde. ”Vad bjuder du?” Ricky höll ringen framför Hyttens stora ansikte. Pekka Hyttinens små pepparkornsögon smalnade. ”Jag tror att det är Omars ring.” ”Jag skiter i vem ringen tillhör”, sa Ricky med hård röst. ”Får jag trettiotusen eller inte?” Hytten skakade på huvudet. ”Gör dig av med ringen innan det händer dig något”, sa han och gick till dörren. ”Den där ringen betyder bara problem.” ”Göra mig av med ringen?” utbrast hon och for ut med armarna. ”Vad fan tror du jag är här för?” ”Stick nu!” Hytten tecknade åt Tor och Ricky att ge sig av. Tor stod som förstenad. Han hade redan mutat in åttiotusen, plus minus tio papp. Hytten ville inte ens köpa ringen för trettio. I stället började han jiddra om Omars död. Nu skulle Tor komma ut ur Hyttens jävla källare utan en enda spänn. Ricky bad Hytten och Tor att dra åt helvete och gick sedan med bestämda steg ut på Gjutargatan i riktning mot tunnelbanestationen. Tor var snabbt i fatt henne. ”Hur fan skulle jag kunna veta?” ursäktade han sig. ”Stick”, väste Ricky. ”Vart då?” ”Inte fan vet jag.” ”Får jag ringen”, sa Tor och sträckte fram handen. 33

STEFAN TEGENFALK

”Glöm det”, hånflinade Ricky. ”Och du kan glömma att du får slagga hos mig något mer.” ”Ringen!” röt Tor. Ricky sade inget utan ökade i stället farten. Plötsligt brast det. Tor tog tag i kragen på Rickys päls och hon tappade balansen och föll omkull på marken. ”Vad fan gör du?!” ”Får jag ringen!” Ricky reste sig upp. ”Är du dum eller? Jag ska …” Tor hann inte tänka utan drog till henne över käken med vänsternäven. Ricky stöp i backen. Han var snabbt över henne och muddrade fickorna på ringen, dessutom fann han niohundra kronor i sedlar. Pengar han behövde med tanke på att han nu var tokrökt hos ludret. Tor såg sig om och upptäckte att några personer på andra sidan trottoaren iakttog dem. En av männen skrek något samtidigt som han började springa mot Tor. Tor vände sig om och sprang tillbaka samma väg han och Ricky kommit ifrån. Mannen som hade hojtat stannade hos den livlösa Ricky. Tor tog höger vid Igeldammsgatan och sprang ned på Kungsholms Strand där han vinkade till sig en taxi i farten. Han slängde sig i baksätet med andan i halsen. ”Vad ska du ha till Dalarö?” flåsade han. Taxichauffören såg på Tor genom backspegeln. ”Det taxametern slutar på”, sa han torrt. ”Fast pris femhundra spänn utan kvitto”, föreslog Tor och började fladdra med sedlarna han tagit av Ricky. ”Nej”, svarade chauffören bestämt. ”Jag kör inte svart.” Tor svor tyst för sig själv. Snuten var säkert redan på väg och han måste bort från Kungsholmen. Han vände sig om för att försäkra sig om att ingen hade följt efter honom. Ibland hände det att någon ambitiös jävla Svensson skulle visa håret på bröstet. ”Kör till Centralen”, beordrade Tor. Han skulle byta till en taxichaufför som var mer samarbetsvillig. 34

N I RVA N A P R O J E K T E T

Efter tredje försöket på centralstationen fick han napp. Bilen kördes av en snubbe med latinamerikanskt utseende vilket passade perfekt. De var lättjobbade även om käften brukade smattra som ett maskingevär. ”Vart på Dalarö ska du?” undrade chauffören som hette Julio enligt legitimationen på bilens instrumentbräda. Han bröt kraftigt på spanska och hade rakt kolsvart hår. ”Jag visar”, svarade Tor kort. Planen han hade tänkt ut var enkel och Jerry skulle ha gillat den. Han skulle skaffa sig vapen med hjälp av ringen. Han skulle erbjuda hemvärnsgubben Omars klackring mot några Colt Combat Commanders, eller i värsta fall ett gäng Beretta PX4:or. En del av dem skulle han sedan sälja. Om gubben trilskades som Hytten skulle Tor tvinga honom. Han avbröts i sitt planerande av att värken i handen gjorde sig påmind igen. Stygnen hade försvunnit av sig självt efter några veckor och huden såg inte alltför pjåkig ut. Men han visste att han förr eller senare ändå måste in på sjukhus för operation igen. Det hade läkaren förklarat då Tor på eget bevåg hade skrivit ut sig. Eftersom han troligen var efterlyst skulle han gripas så fort han skrevs in. mannen i framsätet kallades Mentorn och var ansvarig för organisationens operationella del. Trots att Martin känt honom under många år kände han inte till hans riktiga namn. Han hade gjort några fruktlösa efterforskningar kring Mentorn men varje gång hamnat i en återvändsgränd. Att han trots sin pension fortfarande hade kvar vissa band till Säkerhetspolisen var Martin övertygad om. Han tillhörde organisationens innersta krets. Mannen som körde var betydligt yngre och gick under namnet Benny Eng. Han använde billigt rakvatten och var tystlåten. Martin hade lyckats ta reda på att han arbetade vid personskyddet men kände inte till hans riktiga namn. Anställda vid Säkerhetspolisen använde alltid fasadnamn. ”Kokk och sodium står högst upp på agendan”, sa Martin. ”Därefter Tor Hedman.” 35

STEFAN TEGENFALK

”Riskerna börjar bli för stora”, svarade den gamle mannen. Hans röst var bräcklig. ”Vad menar du?” undrade Martin. Den gamle mannen vände sig stelt mot Martin. ”Leo Brageler vägrar tala med oss. Det går inte att nå honom och vi kommer aldrig att kunna bryta ned någon i det tillståndet. En del reagerar så på tortyr. Det finns bara en utväg och det är att ta bort honom. Saker och ting börjar gå oss ur händerna.” ”Jag förstår inte?” sa Martin. ”Som du själv säger håller Thomas Kokk på att bli ett problem”, förklarade mannen. ”Han gör förfrågningar om dig vilket betyder att han har misstankar om något. Vad vet vi inte, men tydligen är länskrims efterlysning av den där Tor Hedman något han har funnit intressant också. Man kan faktiskt få för sig att han inte tror på din version av händelsen i Gnesta och ditt signalement på gärningsmannen trots internutredningens friande.” ”Det enda som behövs är sodiumet”, invände Martin. ”Efter det kommer ingen ha tid att bry sig om vare sig mig eller Tor Hedman. Med en massa drogade muslimer som får vredesutbrott kommer man ha fullt upp med annat.” ”Omar är död”, sa mannen kort. ”Och vi får inte tag i Diaxtropyl på något annat sätt. Tor Hedman måste avslutas och du skall söka ny tjänst bort från Kokk. Uppstår en spricka i fasaden måste den omedelbart repareras. Annars riskerar man att fukt tränger in.” Den gamle mannens röst hade blivit hård. Martin hade inte berättat för Mentorn och de andra i organisationen om Omars hårddisk. Tanken hade varit att han skulle visa innehållet för de övriga men han hade ändrat sig i sista stund. Bättre att behålla den informationen själv, som en sorts allmän försäkring mot oförutsedda händelser. När allt kom omkring var människan av naturen sig själv närmast. Merparten av namnen han funnit på hårddisken var än så länge okända för Martin. Att ha hållhakar på folk – vän eller 36

N I RVA N A P R O J E K T E T

fiende – var hur som helst ett utomordentligt värdefullt verktyg, och det skulle han behålla för sig själv. Martin behövde få tag i Diaxtropyl-3S utan att de övriga fick kännedom om hårddisken. Men han behövde agera snabbt, innan de fick för sig att göra sig av med Leo Brageler. Bilen stannade vid slutet av grusvägen som ledde mot huset. Eng var snabbt ute och plockade fram tre ficklampor ur bakluckan på Volvon. Mentorn gick först. Det tog nästan tio minuter att gå de hundra metrarna fram till huset och Martin blev otålig av den gamle mannens sävliga gång. Siluetten av tegelbyggnaden tonade långsamt fram ur mörkret och genom en lucka i molntäcket kastade stjärnor ett ljusblått kyligt sken över byggnaden. Martin tyckte att huset påminde om en boning värdig djävulen själv. Få skulle vilja närma sig den gamla tegelbyggnaden frivilligt, än mindre försöka ta sig in i den. Ändå fanns det larm inne i själva fastigheten samt rörelsedetektorer i terrängen omkring byggnaden, allt kopplat via mobilt bredband. Ett Fort Knox mitt ute i ingenstans. Martin kastade en påse med två hamburgare och läsk på golvet bredvid Leo Brageler. Det här var Martins baby och det var han som skötte förhören. För Mentorn var det här första mötet med Brageler. Martin misstänkte att den gamle mannen skulle ta kommandot så fort de kom ned i källaren, och farhågorna besannades omedelbart. ”Leo Brageler”, hälsade den gamle mannen och satte sig tungt på en pall. Eng tände en stark bygglampa som han riktade mot Leo. Mentorn betraktade hans ansikte i skenet från byggbelysningen. Det var uppsvällt och lilafärgat av alla slag och sparkar. ”Du fruktar inte döden förstår jag”, inledde den gamle mannen och knäppte händerna framför sig. Leo Brageler kisade mot den bräckliga rösten. ”Vill du inte veta vilka vi är och vad vi vill?” Mannen tog fram ett cigarettpaket ur innerfickan och tände en cigarett med darrande händer. 37

STEFAN TEGENFALK

Leo Brageler hade tänkt ställa den frågan själv. Rösten som han inte hade hört förut var tydligen synsk. Kunde det vara ledaren för dessa galningar? ”Upplys mig”, rosslade Leo Brageler knappt hörbart. Varje andetag skar som knivar inom honom. Martin ryckte till av Leos ord. Sedan han blivit slängd i källaren hade han inte yppat en stavelse. Den gamle mannen blåste ut rök som blandades med kondens i det kyliga rummet. ”Vi tre här inne har ett kall”, började han och såg tankfullt ned i golvet. ”Västvärlden har slagits mot nazister och kommunister ända sedan trettiotalet. Två diktatoriska ideologier som utplånade miljontals människor. När muren föll mot östblocket trodde många att världen skulle gå mot en mer fredlig tid. Vad man inte visste var att kommunismen skulle komma att ersättas av något långt värre. Religiös fanatism.” Leo Brageler lyssnade. Mannen sträckte på den krokiga ryggen. ”Islam”, sa han nu med en röst förgiftad av hat, ”är den fria världens nästa fiende. En fiende som finns mitt ibland oss och som hela tiden växer sig starkare. Islamistiska grupper och stater runt om i världen lägger ned miljarder på att befolka Europa med muslimer. Våra barn och barnbarn kommer växa upp i ett samhälle där islam är dominerande. Som kristna eller ateister är vi dömda till undergång. Naiva politiker låter detta fortgå och man bjuder över varandra i att vara mest tolerant. Snart är det för sent att göra något.” Den gamle mannen drog ett djupt halsbloss. Den blåaktiga röken svepte in hans rynkiga ansikte i en slöja och hans blick blev frånvarande. En kort tystnad lägrade sig i rummet. ”Men det finns hopp”, började mannen igen. ”I Schweiz har man folkomröstat om ett stopp av moskébyggen. Folket har rest sig och det kommer att ske i fler länder. Våra vänner i Schweiz har gjort ett bra arbete och vi kommer att lära oss av dem.” 38

N I RVA N A P R O J E K T E T

Leo hade haft rätt. Det var verkligen en grupp galningar som höll honom i fångenskap. ”Nu vet du vad som driver oss”, sa mannen. ”Och nu undrar du förstås vilka vi är.” Det var som om den gamle mannen hade kunnat läsa Leos tankar. Smärtan i huvudet tvingade honom att lägga sig ned på den fuktiga madrassen. Flera av revbenen var brutna och han måste röra sig försiktigt. Martin Borg kunde inte låta bli att förundras över Mentorn. Rösten var bräcklig men skärpan i budskapet vass som eggen på ett svärd. Det var han som hade fått Martin att ansluta sig till dem. Martin förstod nästan direkt att organisationen skulle bli hans hem och det här kriget var som skapt för honom. Han kände vördnad över att vara en del i denna ärofyllda kamp. Framför dem väntade det viktigaste och största av alla slag och Martin hade funnit en betydelsefull uppgift. Att få tag i drogen Leo Brageler hade skapat. ”De flesta av oss är vanliga människor”, sa den gamle mannen och lät nu en trött blick vandra längs de fuktiga stenväggarna. ”En del är poliser, några militärer, andra är personer på poster inom näringsliv och myndigheter. Ansvarstagande människor som älskar frihet och demokrati. Vi är ett genomsnitt av befolkningen och samarbetar med systerorganisationer runt om i världen där man likt oss har insett vilket hot vi alla står inför.” ”Inga muslimer som medlemmar?” undrade Leo Brageler mellan två hostningar. Smärtan sköt som projektiler genom kroppen. Den gamle mannen log. ”Trots ditt tillstånd kostar du på dig ironi. Det ska du ha min respekt för.” Han lät cigaretten falla till golvet och dödade glöden med klacken. ”Säg mig”, fortsatte han, ”hur kommer det sig att någon med din intelligens blir en simpel mördare?” Leo Brageler kände hur han blev allt svagare. 39

STEFAN TEGENFALK

”Rättvisa”, pressade han fram. ”Rättvisa?” utstötte mannen som om han hade hört fel. ”Vad är det för rättvisa i att döda en femtonårig flicka?” Mannen fick en hård röst. Leo hade också ställt sig den frågan många gånger. Sorgen efter Cecilia hade överskuggat alla tvivel om det rätta i det han hade gjort. Men varje människa har en antites. En sida av sig själv som är motsatsen till den man verkligen vill vara. Kanske var det den som hade materialiserat sig i de handlingar han nu ställdes till svars för. Nu efteråt kunde han bara känna förakt mot sig själv. Det enda han önskade var att slippa plågorna och det samvete som drog honom allt djupare ner i förtvivlan. Hämndens sötma kändes oändligt avlägsen. ”Kan du svara på den frågan Leo?” upprepade mannen. ”Jag brinner av nyfikenhet.” Leo Brageler kunde inte stilla mannens undran. Han orkade inte. Ögonlocken blev allt tyngre och han började långsamt förlora medvetandet. ”Inte somna nu Leo”, sa den gamle mannen. ”Du har fortfarande inte svarat på mina frågor.” ett av namnen Mjasník fått genom telefonsamtalet tillhörde en journalist vid namn Jörgen Blad. Han hade varit en så kallad inbäddad reporter då polisen jagat Mjasníks näst sista namn på listan, Leo Brageler. Den svenska journalisten hade skrivit en rad artiklar om händelsen med Leo Brageler och borde vara en utomordentligt bra källa till information, tänkte Mjasník. Vad Leo Brageler hade gjort sig skyldig till saknade helt intresse. ”So what can I do for you?” hälsade Jörgen Blad och tog sin ryske kollega i hand. Han kände sig smickrad över att en frilansjournalist från Moskva ville göra en intervju med honom angående hans inbäddade insats i jakten på Leo Brageler. Uppenbarligen hade händelsen rönt visst intresse i Ryssland. Dessutom var 40

N I RVA N A P R O J E K T E T

mannen på andra sidan bordet ursnygg. Dragen i ansiktet var maskulina och rösten så djup att den gjorde ringar i Jörgens vattenglas. ”Tell me from the very beginning”, log mannen mot Jörgen och tog fram ett noteringsblock. You bet, tänkte Jörgen. Han skulle bli citerad i rysk press och då gällde det att inte vara mjäkigt svensk. Jörgen Blad, en svensk version av den kände Robert Fisk? Tanken var svindlande. Mannen antecknade frenetiskt. Namn och händelser rann ur Jörgen och han kom på sig själv flera gånger med att stå upp. Han berättade hur han förmodligen hade räddat livet på en kvinnlig nämndeman, eller i alla fall på någon i hennes närhet, och hur han hade blivit kidnappad och snuddat vid döden fastbunden runt ett träd i en ödslig skog utanför Stockholm. Vissa detaljer var han dessvärre tvungen att utelämna då det föll under den tystnadsplikt han hade avtalat med polisen. Den ryske journalisten nickade förstående och fyllde blad efter blad med text i sitt noteringshäfte. Han ställde en och annan fråga av mer sofistikerad karaktär och Jörgen svarade med stor självsäkerhet samtidigt som han förnöjt iakttog kollegans ivriga noterande. Personen bakom namnet Leo Brageler hade verkligen fångat den ryske journalistens intresse mot slutet av intervjun. Jörgen delgav både sina egna funderingar och reflektioner samt den officiella versionen. Fyrtiofem minuter senare tackade den ryske journalisten för att han hade fått ta Jörgens tid i anspråk och lämnade Kvällspressens redaktion. En timme senare hade Jörgen Blads upprymdhet förvandlats till förbryllade rynkor i pannan. mjasník studerade de renskrivna A4 sidorna han fått av FSBmannen. Den svenske journalisten hade uppenbarligen haft mycket att säga. Mjasníks mellanhand hade verkligen en känsla för kreativ improvisation. Tack vare den falska journalisten och Jörgen Blad hade Mjasník ytterligare tre namn att jobba med. Samtliga 41

STEFAN TEGENFALK

var poliser vilket föga avskräckte honom. Men vad skulle namnen på några poliser hjälpa om inte ens polisen själva hade lyckats finna objektet? Han skulle ha kunnat ägna sig åt det sista namnet på listan och sedan lugnt inväntat att svenskarna till slut lyckades finna Brageler, men uppdragsgivaren hade betonat vikten av att listans sista namn måste möta slutet sist av dem alla. Det fick Mjasník inte kompromissa med. Han förstod inte varför men gjorde som han hade blivit tillsagd. via folkbokföringsregistret hade inspektör Jonsson lokaliserat Marie Ankers till en adress i Tyresö utanför Stockholm. Hon bodde i ett nybyggt radhusområde tillsammans med byggentreprenören Neopol Isaksson, en sextiotvåårig företagare med trettio anställda som gjort sig känd för att ständigt vara i bråk med skattemyndigheten. Just nu låg han för utredning hos Åklagarmyndigheten beträffande undanhållande av källskatt. En uppgift Walter undrade om han kunde ha nytta av ifall Marie Ankers skulle få svårt att prata. Walter svängde av från Tyresövägen enligt iPhonens kartinstruktion. Han slutade aldrig förundras över den nya tekniken som hela tiden blev bättre och mindre. Bortsett från TVapparaterna som bara blev större. Genom Jonna lärde han sig nya företeelser som Facebook och Twitter och hennes eviga ifrågasättande och sökande tvingade honom till ständig skärpa. Walter hade läst att man kunde motionera hjärnan genom att utsätta den för olika typer av prövningar. Jonna var definitivt en prövning att ha i sin närhet. Men hon hade också en helande effekt på hans inre. Inte för att hon på något sätt hade tagit Martines plats, men hon hade utan att veta det själv bidragit till att ge honom en känsla av att livet trots allt hade en fortsättning. Alltsedan Jonna stått utanför hans dörr förra julafton var det som om han hade tankat livsglädje ur hennes outtömliga källa av energi. Det själsliga sönderfallet efter Martines död hade stannat upp och han kunde långsamt urskilja en början på något nytt. Att 42

N I RVA N A P R O J E K T E T

livet gick vidare och att luften han andades fanns här och nu. Inte i framtiden och inte i gårdagen. Utan nu, bland de levande. ”Du har väl tjänstevapnet på dig?” frågade Walter då de svängde in på en mindre väg som ledde mot radhusområdet. Självklart visste han att hon hade vapnet på sig, ändå frågade han. Som för att vara säker på att hon verkligen inte hade glömt det i skåpet. Han hörde själv att han lät misstänkt lik en förmanande förälder, men det hade bara flugit ur honom. Jonna nickade förvånat. ”Självfallet. P229:an sitter i hölstret”, sa hon. ”Kan vi räkna med problem?” Hon fick något skarpt i blicken. ”Knappast”, svarade Walter. ”Inte nu i alla fall. Hedman däremot är en helt annan historia.” ”Jag förstår”, sa Jonna och kände tyngden av pistolen i axelhölstret. Att arbeta i yttre tjänst betydde beväpning enligt de regler som föreskrevs. Egentligen gillade hon inte skjutvapen. Ett mekaniskt föremål som med ett enkelt tryck kunde avsluta liv. Ändå var hon en hygglig skytt. Hennes två hobbies, ridning och wushu, hade gett henne styrka nog att avfyra ett helt Sig Sauermagasin med bara en hand om det behövdes. Många manliga kollegor, särskilt de som var till åren och sedan länge hade slutat träna, hade svårt för enhandsgrepp. Däremot hade hon saknat styrka nog att lyfta luren och ringa Alexander Westfeldt. Fram tills nu vill säga. Med ursäkten att hon behövde ställa lite frågor hade hon kallat honom till vittnesförhör. Arkeologistudenten hade varit förvånad över polisens intresse i hans obetydliga möte med Leo Brageler men hade kommit överens med Jonna om en tid för inställelse. I morgon klockan 17.00. walter tryckte på ringknappen till det rödmålade radhuset och ett klockspel drog igång någonstans långt inne i lägenheten. Efter en stund öppnades dörren av en kvinna i femtioårsåldern med stirrig blick och rasslande silverringar runt handlederna. ”Det var länge sedan”, hälsade Walter. 43

STEFAN TEGENFALK

Kvinnan blängde först på Walter och sedan på Jonna. ”Vad vill du?” frågade hon fientligt. ”Vi skulle behöva tala med dig.” ”Jag har slutat gå på gatan”, svarade kvinnan. ”Det glädjer mig”, sa Walter. ”Och droger?” ”Det är över det också förstår du”, snäste kvinnan. Hon såg sig oroligt över axeln. ”Kan vi komma in?” ”Nej”, sa hon och drog igen dörren till en springa. Walter tog tag i dörrhandtaget och ryckte till. Dörren for upp. ”Det är nog inte förhandlingsbart”, sa han och trängde sig in i hallen. Jonna visste att de just nu begick brott genom att tvinga sig in utan husrannsakan. ”Ni får inte komma in”, fräste kvinnan. ”Hur går det för Neopol och hans ovilja att betala skatt då?” undrade Walter och gick in i köket. Han satte sig vid köksbordet. ”Har vi besök?” hördes en skrovlig röst från övervåningen. ”Ja, det har ni”, ropade Walter samtidigt som han tecknade till Marie Ankers att sätta sig vid bordet. Hon slog sig motvilligt ned framför Walter. Tunga steg hördes i trappen. ”Fan ta dig!” väste Marie Ankers till Walter. En kraftig äldre man klädd i vit morgonrock och tofflor kom nerför trappen. Ansiktet var fullständigt tomt på gästfrihet. ”Vilka i helvete är ni?” dundrade han samtidigt som färgen i ansiktet skiftade från askgrått till rött. Walter höll fram sin legitimation och bjöd mannen att sitta ned vid sitt eget köksbord. ”Har ni ingen husrannsakan har ni inget här att göra”, gormade han och pekade på ytterdörren där Jonna stod. ”Sätt dig eller så går vi igenom skokartongerna med svartutbetalningar du har under sängen”, sa Walter lugnt. ”Vi är här för att ställa några frågor till din flickvän.” 44

N I RVA N A P R O J E K T E T

Neopol Isaksson blängde på sin sambo och sedan på Walter. ”Vad gäller saken?” ”Skulle just komma till det”, sa Walter och stoppade in en halstablett. Han lät blicken vila fundersamt på den före detta prostituerade. ”Ja?” frågade hon och ryckte på axlarna som för att få det undanstökat. ”Fråga då.” ”Tor Hedman”, sa Walter. ”Eller kanske Hedenhös för dig. Vet du var vi kan få tag i honom?” Marie Ankers skakade på huvudet. ”Hur fan ska jag kunna veta var han är.” ”Men ni hängde väl ihop ett tag?” Hon kastade en orolig blick på Neopol. ”Det var många år sedan.” ”Jag förstår”, sa Walter eftertänksamt. ”Men om du skulle gissa då?” ”Vet inte. Hör med hans polare Jerry.” ”Jo, det skulle vi självklart ha gjort om det inte vore för att han är död”, sa Walter. Marie Ankers sköt tillbaka hakan. ”Död?” ”Ja, skjuten av några kollegor i Gnesta. Det har ni väl inte undgått att höra talas om.” Marie Ankers blev tyst. ”Inga förslag på vem vi skulle kunna fråga?” fortsatte Walter och tog fram ett litet anteckningsblock. Marie Ankers funderade. ”Jag vet att han under en tid var torsk på Sonia Rikinski”, sa hon. ”Men det var innan jag och Neopol hade träffat varandra”, lade hon till och log mjukt mot sin gråhårige sambo. ”Menar du Ricky?” ”Ja, hon gillade honom tror jag.” ”Varför då? Betalade han bra?” ”Inte fan vet jag. Han var väl kanske charmig.” 45

STEFAN TEGENFALK

Walter suckade. ”Och var kan man få tag i Ricky nuförtiden?” ”Sist bodde hon i Hallonbergen. Jag och lillbuken var där en gång och hämtade stålar hon var skyldig honom.” Walter noterade i blocket. ”Inget annat uppslag?” Marie Ankers ryckte på axlarna. ”Hur ska jag kunna veta det. Jag är väl inte hans jävla morsa.” ”Inte en enda idé till? Något du kanske inte har tänkt på?” Hon skakade på huvudet. ”Jag har tänkt klart.” Walter slog ihop blocket och reste sig upp. ”Jag lovar att inte besvära dig mer”, sa han. ”I vart fall så länge du håller dig ren från droger. Däremot kommer din sambo få det jobbigt med skattemyndigheten framöver. Men det ligger dessvärre inte på mitt bord.” Neopol Isaksson blängde ilsket på Walter. ”låt oss se om Ricky är hemma”, föreslog Walter då de gick mot bilen. ”Vem är Ricky?” undrade Jonna och betraktade hur några småpojkar sköt på varandra med leksakspistoler. ”Ett fnask.” ”Du menar en prostituerad”, förtydligade Jonna. ”Ja, en kvinna som mot betalning utför sexuella tjänster. Världens äldsta yrke enligt den i ämnet alltid så upplyste Cederberg.” ”De flesta har inte valt det yrket självmant”, sa Jonna syrligt och öppnade bildörren. ”Tycker faktiskt att man kan visa dessa kvinnor lite respekt eftersom de i själva verket är offer.” ”Jag har aldrig krängt en enda prostituerad på sina rättigheter”, sa han och startade bilen. ”Ordvalet är bara gammal jargong och svårt att tvätta bort efter så många år. Du vet gamla hundar och så vidare. De har min fulla sympati, eller om det heter empati. Offer eller inte, men vissa val styr man faktiskt själv över.” 46

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Som att bli prostituerad?” undrade Jonna. ”Prostituerad, drogmissbrukare, allmänt kriminell eller fifflande bankdirektör. Alla har vi ett val. Även om vi föds med olika förutsättningar bär vi på ett ansvar mot våra egna liv. Titta på mig. Röd som en kommunist i tanken, ändå arbetar jag vid polisen.” Jonna beslöt att inte utveckla diskussionen mer. Med tanke på hundens ålder skulle den bli svår att vinna. Ett kort samtal senare med Jonsson kunde Walter knappa in adressen till Sonia Rikinski i sin iPhone. ”Piketen möter upp utanför”, sa han. ”Om Hedman finns i krokarna kan det bli förbannat rörigt. Han har ett nervöst avtryckarfinger och älskar pistoler med fulladdade magasin.” Jonna nickade och kände hur pulsen ökade.

4

tor hedman betalade taxichauffören och klev ur bilen. Han hade fått ont i huvudet av den latinamerikanske chaufförens oavbrutna tjattrande. Sedan de lämnat centralstationen hade mannen gått igenom mänsklighetens samlade problem inklusive hur man skulle lösa dem. Utöver det visste Tor nu lika mycket om degots familj som han själv gjorde. Tor hade egna problem och sket fullständigt i om världen brann upp av alla utsläpp eller om tacosnubbens son nickade in mål i någon fotbollsmatch för snorungar. Han rensade huvudet från oväsentligheter och såg i stället mot huset som var resans mål. Det gamla mörkröda torpet låg en bit in i skogen. Han hade varit här många gånger. Gubben var ett säkert kort när det gällde att fixa fram rena vapen. En del rykten gjorde gällande att även vissa snutar köpte vapen av gubben. Det enda han inte kunde leverera var granatkastare och kanoner. I övrigt fanns allt. Tor började gå mot huset. Så fort han kom fram till järngrinden rusade två skällande rottweilers ut från en hundkoja. De var lyckligtvis fastkedjade vid sidan av huset och nådde inte grusgången. Hundarna verkade sugna på att få hälsa på Tor. Eller ännu hellre, slita honom i stycken. Han gick längs grusgången och hoppades att ingen av kedjorna skulle brista. Tor hatade hundar. Nästan lika mycket som dumma luder. Innan han hade hunnit fram till ytterdörren öppnades den med ett gnekande. ”Ja?” undrade en äldre man vresigt och tog på sig ett par tjockbottnade glasögon. Han bar ljusgrå gabardinbyxor med pressveck och en randig skjorta. ”Tjena”, hälsade Tor och gick upp för trappan. 48

N I RVA N A P R O J E K T E T

Gubben mönstrade Tor under tystnad i några sekunder. ”Vad vill du?” frågade han när han såg vem det var. ”Tjacka lite järn”, svarade Tor och fortsatte upp för stentrappen. Gubben vinkade in Tor och skrek åt hundarna att hålla käft. Han drog igen ytterdörren och låste. I köket viftade han ned Tor i kökssoffan och satte sig själv mitt emot. Han tände en pipa och smackade ljudligt när han drog in röken. Tor hade två cigaretter kvar och ville inte vara sämre. Köket blev snart fullt av tobaksrök. ”Vadå för järn?” började gubben och hostade runt slem i munnen. Tor funderade på vilka vapen som skulle vara mest lämpliga att köpa. De måste vara lättsålda också. Det fick bli det han hade planerat från början. ”Några Colt Combat Commanders”, sa han och askade i en vit engångsmugg. Gubben tog av sig glasögonen och stirrade på Tor med små pigga grisögon. ”Hur många då?” Tor funderade på om han skulle lägga upp ringen på bordet och säga som det var, eller om han skulle ta det där med betalning senare. Problemet var att gubben alltid ville ha tjugo procent i förskott och resten vid leverans. Tor hade inget förskott. Han måste säga som det var. ”Hur många får jag för den här?” Han lade upp Omars klackring på köksbordet. Gubben stirrade misstroget på föremålet Tor lagt på bordet. ”Vad är det där?” sa han och tog ut pipan ur munnen. Tor drog ett djupt halsbloss och blåste ut rök genom näsan. ”En ring”, sa han. ”Den är värd åttio lakan.” Gubben tog upp ringen och studerade den. ”Sälj den då”, sa han och lade tillbaka den på köksbordet. Tor fimpade i engångsmuggen. ”Det är ju just det jag gör nu.” 49

STEFAN TEGENFALK

”Inga kontanter, inget järn”, sa gubben och satte pipan till munnen igen. Tor såg prövande på gubben. Han började bli irriterad på den där jävla pipan som gubben satt och smackade på hela tiden. ”Du får den billigt”, föreslog Tor. ”Inte intresserad”, svarade gubben torrt. ”Får jag bara fyra Colt Combat Commanders så har du en deal”, försökte Tor. ”Hör du dåligt”, snäste gubben. ”Inga kontanter, inget järn.” ”Du får ringen som pant tills jag fixat fram stålar”, sa Tor och vägde ringen i handen. ”Vi har ju gjort affärer …” ”Nej”, sa gubben resolut och reste sig upp. Han annonserade att det var dags för Tor att ge sig av. Tor hejdade en ingivelse att flyga på gubben. Han skulle lätt kunna vrida nacken av honom men det skulle knappast gagna honom. Gubben förvarade knappt så mycket som en smörkniv hemma. Allt fanns på något jävla gömställe. Tor kliade sig i huvudet och kände hur svettpärlor trängde ut i pannan. Det började se jävligt illa ut. Inga stålar, inget vapen och ingenstans att ta vägen. Hytten och dumludret hade pajat allt. Och nu den här jävla hundraåringen. Om Tor körde ned pipan i halsen på gubben skulle han kanske bli lite fogligare ändå. Eller inte. Det var en tjurig fan. En sådan där som gick i döden för en princip och bad en dra åt helvete med en loska i ansiktet innan pluggen drogs ut. Gubben blängde genom fönstret då Tor gick på grusgången bort mot vägen. Blickarna brände i ryggen och Tor undrade om gubben skulle gola ner honom. Till albanerna kanske. För inte så länge sedan hade han klivit ut ur taxin med förhoppningen att snart vara på banan igen. Nu hade allt grusats och i stället växte en modlöshet inom honom. Det var som om varenda jävel hade vänt sig emot honom. Han önskade att Jerry hade varit i livet. Tre kilometer från gubbens stuga låg Dalarö gamla lotsstation som sedan en tid tillbaka var omvandlad till vandrarhem. Tor tänkte övernatta i ett av singelrummen för att begrunda sin 50

N I RVA N A P R O J E K T E T

ansträngda situation och lyssna till ljudet från Östersjön. Om nu inte isen fortfarande låg kvar. Pengarna skulle räcka till två nätter men han behövde köpa något att äta också. Kanske sänka ett par öl i sin ensamhet eller ännu hellre, röka på en braja. Det sista hade han lagt av med, men just nu var han sjukt sugen på att tända en joint för att fly skiten runt honom. Han hade bott på det lilla vandrarhemmet för tre år sedan, just innan han och Jerry hade gjort sin sista volta på kåken. Han och Jerry hade knackat en kille i Tungelsta som var skyldig en bilnasare pengar, men senare fått snuthäng i höjd med Haninge och tagit sin tillflykt till det lilla vandrarhemmet. De hade bott på lotsstationen i tre dagar för att vara på säkra sidan. Tor brukade ta sig ned till strandlinjen där han kunde sitta i timmar och se hur solen lekte i vattnets krusningar innan den försvann vid horisonten. Det var något speciellt med solnedgångar över vatten och det fick tankarna i underliga banor. Ibland undrade han hur det hade varit om han aldrig börjat snatta och bryta bilar. Eller tagit droger. Hade han levt ett helt vanligt liv med familj nu? Vad hade han arbetat med och vilka hade han umgåtts med? Kanske hade han gått omkring i kostym som någon chef. Haft ett par ungar som han fostrat till att inte hänga ute om nätterna som han själv. Men varför grubbla över något man ändå inte kunde ändra. Det enda han visste med säkerhet var att han på mindre än ett halvår gått från att vara på väg mot toppen till att vara ren på stålar med i stort sett varenda jävel efter sig. Sakta började desperationen krypa in under skinnet. Han behövde en fristad. En plats med lugn och ro så att han kunde sortera ut skiten och varva ned. En kort stund senare klev han in genom dörren till det lilla vandrarhemmet. leo bragelers kropp skälvde av kylan som snart var värre än smärtorna. Mentorn nickade åt Martin att luta Leo mot väggen så han kunde se sitt förhörsobjekt i ögonen. 51

STEFAN TEGENFALK

”Ska vi fortsätta?” frågade han. Leo Brageler lyfte mödosamt upp huvudet. ”Efter sorgen tog hatet och vreden tag i mig”, viskade han. ”Jag blev förblindad av vrede mot de som bar den egentliga skulden till Anna och Cecilias död.” Han hämtade andan. ”Du menar domstolen som lät den där Sonny Magnusson fortsätta köra omkring onykter?” Leo Brageler nickade. ”Jag förstår”, sa den gamle mannen och något som liknade medlidande syntes i de trötta ögonen. ”De skulle få känna samma saknad och sorg som jag. Uppleva ensamheten och den där oändliga tomheten.” Leo Brageler andades tungt. ”Vila du”, sa den gamle mannen förstående och knäppte händerna i knät. ”Men jag ville göra mer än så”, fortsatte Leo efter en kort paus. Han hade mer styrka i rösten nu. ”Jag ville gå längre. De skulle få uppleva hur de själva dödade dem de älskade. Bära inte bara sorgen utan också skulden.” Den gamle mannen lyssnade intensivt. ”Och det gav dig rätten att döda oskyldiga?” En kort tystnad. ”Då tyckte jag det.” ”Men inte nu?” Leo Brageler skakade på huvudet och sjönk ned. ”Jag förstår fortfarande inte.” Den gamle mannen for frågande ut med händerna. ”Det som drev mig var tillfredsställelsen att få uppleva när de skyldiga blev drabbade på samma sätt som jag. Slängda in i en sorg som dessutom var skapt av dem själva. Att ofrivilligt ha ihjäl någon man älskar måste vara det värsta man kan råka ut för. Trodde i min enfald att jag kunde läka mitt söndrade inre genom att utkräva hämnd. Jag ville fylla dem med samma tomhet. Kanske hoppades jag också …” 52

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Fick du hjälp?” avbröt mannen. Leo nickade. ”Vilka då?” ”Av en del andra inom Biogenetisk DNA-forskning runt om i världen.” ”Har de tillgång till preparatet nu?” slängde Martin hastigt ur sig. Den gamle mannen blängde irriterat på Martin. ”Nej”, svarade Leo. ”Jag ljög om syftet. De arbetade bara med fragment, delar av helheten. Jag var ensam om att ha den fullständiga bilden. Som belöning skulle de få publicera sina namn i forskningsrapporten, något en forskare ser som ett bevis på framgång. Utan internet hade det varit omöjligt att genomföra.” Den gamle mannen nickade gillande. ”Väldigt begåvat”, sa han och log. ”Du skulle ha passat utmärkt i en annan bransch.” ”Vad jag förstår så har du fått fram något alldeles extraordinärt”, fortsatte den gamle mannen. ”Hur lyckades du med det? Du kan väl knappast ha börjat med ett tomt papper och en idé?” Den gamle mannen var slug. Förmodligen hade de kännedom om samarbetet med tyskarna. ”Jag utvecklade substratet ur en redan befintlig substans. Antar att ni redan känner till Dysencomp?” Den gamle mannen nickade. ”Vi har varit väldigt noggranna i vårt arbete att kartlägga dig.” ”Med delar av en substans vi utvecklat åt tyskarna var det förhållandevis enkelt att skapa ett medel som hade de egenskaper jag sökte. Det var visserligen tusentals timmar av utveckling men grunderna fanns redan.” Leo fick allt svårare med andningen. Han skakade av kylan som trängde in i varenda del av kroppen. ”Vad var det för ett preparat?” Leo hörde inte. Den gamle mannen började långsamt smälta samman med rummet. Ljud och röster kastades som ekon mellan väggarna. Plötsligt försvann allt. 53

STEFAN TEGENFALK

”Fort”, beordrade Mentorn. ”Se till att få honom i medvetande igen.” Mannen från personskyddet var snabbt framme med luktsalt. Han öppnade burken och satt den under näsan på Leo samtidigt som han höll för munnen på honom. Leo Brageler ryckte till några gånger men förblev medvetslös. Mannen försökte ruska liv i honom utan att lyckas. ”Vi håller på att tappa honom”, sa han och fick något oroligt i blicken. mjasník parkerade hyrbilen så att han hade fri sikt mot porten längre ned på gatan. Förr eller senare skulle lägenhetsinnehavaren komma hem. Mjasník hade dessutom uppsikt över fönstren i portuppgången. Att mannen bodde högst upp i det fyra våningar höga huset hade Mjasník redan listat ut. Det var bara att vänta på att rätt lägenhet skulle tändas och han fick kommissariens utseende. De två andra poliserna hade skyddad identitet. De arbetade för säkerhetstjänsten vilken tydligen inte omfattades av den svenska öppenheten. Hans enda hopp stod därför till den gamle poliskommissarien. Mjasník ville veta vilken bil han körde, vilken mobiltelefon han använde och hur mannen rörde sig på dagarna. Enligt journalisten var han den som ledde spaningen efter Leo Brageler. Han om någon kunde leda Mjasník till objektet. walter svängde av mot Solna från Essingeleden. Tio minuter senare mötte de upp piketstyrkan som väntade trehundra meter från Sonia Rikinskis bostadsadress i Hallonbergen. Jonna kände hjärtat dunka av spänningen då de gick uppför trapporna i det stora betonghuset. Det luktade urin i trappen och väggarna var nedklottrade med olika tags. Framför sig hade hon tre från piketen och Walter. Övriga fem piketpoliser var posterade för att förhindra flyktvägar. Walter stånkade och fick för varje steg allt svårare att hålla de övrigas tempo. Att ta hissen var förbjudet vid insatser. ”Dålig kondition?” frågade en av piketpoliserna. 54

N I RVA N A P R O J E K T E T

Walter svarade inte utan torkade pannan fri från svett. Han tecknade till piketbefälet att göra i ordning för inbrytning. ”Är du säker?” undrade befälet och betraktade Walters bröstkorg som rörde sig häftigt upp och ned. ”Ja”, mumlade Walter irriterat och ringde på. Poliserna fick bråttom att positionera sig i trappuppgången. En kort stund senare öppnades dörren. ”Hej Ricky”, fick Walter fram mellan flåsningarna. En hårt sminkad kvinna i övre medelåldern såg förvånat på honom. Ena sidan av ansiktet var uppsvälld och blålila. ”Vad vill du?” frågade hon mellan tänderna. ”Är du ensam?” Kvinnan studerade piketpoliserna i trappuppgången. ”Ja.” ”Då kommer vi in.” Walter trängde sig förbi Ricky in i hallen med draget vapen. Två poliser var snabbt framme och flankerade honom på varsin sida. De fortsatte in i lägenheten med dragna vapen. Tillsammans med den tredje piketpolisen genomsökte de lägenheten. Jonna hade också sitt vapen skjutklart men var ett par steg efter Walter. Pulsen dunkade i tinningarna då hon sökte igenom några garderober längs ena hallväggen. Efter att de genomsökt lägenheten förklarade piketbefälet den som ren. Walter tackade för hjälpen och skickade i väg piketen. ”Sa jag inte att jag var själv kanske?” morrade Ricky. ”Jag vill ha tag i Hedenhös”, sa Walter och satte sig i soffan. ”Vet du möjligtvis var han finns?” Ricky skakade trotsigt på huvudet. ”Är det därför ni är här?” ”Jag har hört att du och han har ihop det. Har du slutat fnaska?” Jonna himlade med ögonen. Att det skulle vara så förbannat svårt att säga prostituerad. ”Då har du hört fel”, sa Ricky och tände en cigarett. Hon drog några intensiva halsbloss och blåste ut röken i ansiktet på Walter. 55

STEFAN TEGENFALK

Jonna betraktade kvinnans halvt uppsvällda ansikte. ”Vet du vad jag såg i hallen?” sa Walter inifrån röken. Ricky svarade inte. ”Jo, jag såg ett par 48:or.” ”48:or?” ”Ja, stora skor alltså. Ett par riktiga pjäser.” Ricky drog ett nytt bloss. ”Jag tror att de skorna tillhör din pojkvän.” ”Han är fan inte min jävla pojkvän”, utbrast hon och mosade cigaretten i en askkopp föreställande två hopsatta lungor. ”Jag skall fan döda den jäveln om han törs komma hit.” ”Är det han som har slagit dig?” undrade Jonna. Ricky svarade inte. ”Så kan det nog vara”, konstaterade Walter och sköt fram underläppen. ”Och som hon ser ut blir det inga kunder på ett tag.” ”Dra åt helvete”, snäste Ricky. ”Vet du var vi kan få tag i Hedman nu?” Jonna satte sig bredvid kvinnan och sökte ögonkontakt med henne. Hon skulle försöka vinna hennes tillit även om det var kort om tid. Ricky ryckte på axlarna. ”Inte fan vet jag var han är.” ”Ingen aning alls?” fortsatte Jonna och log medkännande. ”Nej”, sa hon och lade benet över det andra. Foten vickade nervöst i luften. ”Har du polisanmält det där?” Ricky log sött mot Jonna. ”Eller hur.” Walter gav Jonna en uppgiven blick och hon kunde höra orden lägg ned telepateras genom luften. Jonna begrep inte vad det var för fel med frågan. Varför skulle det vara tabu att anmäla en pojkvän för misshandel? Jonna kände en irritation bubbla upp över dem alla tre. Walter, kvinnan och den där förbannade Hedenhös. 56

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Okej”, sa Walter otåligt och reste sig ur soffan. ”Jag tycker vi klipper kallpratet och går rakt på sak som dina kunder brukar göra. Vi vet att Hedenhös har varit här och du behöver inte gola ned honom för det. Skaka bara på huvudet om du inte vet var han finns så lämnar vi dig ifred. Men …”, Walter höll upp ett finger, ”om det senare visar sig att du ljuger kommer kollegorna på span sprida ut att du har HIV och då kan du bomma igen kiosken för gott. Ta inte det här för ett hot utan se det som ett erbjudande i stället.” Jonna skulle just säga något när Ricky öppnade munnen. ”Han klappade till mig utanför Hytten”, sa hon. ”Hytten?” upprepade Jonna. ”Vilken hytt?” ”Pekka Hyttinen”, förklarade Walter. ”En hälare på Kungsholmen som buset brukar sälja stöldgods till. Som fasad har han en seriös guldsmedsbutik men i själva verket tvättar han bijouterier och säljer dem vidare.” ”Tor skulle sälja en ring eftersom han var skyldig mig pengar”, började Ricky. ”Men Hytten ville inte köpa. I stället började han surra om Omar och att det var hans ring.” ”Omars ring?” upprepade Walter. ”Han började fråga en massa och körde sedan ut oss som några jävla zigenare.” ”Vad hände sedan?” ”Jag tog ringen för att gå till någon annan men Tor klappade till mig och stack med den. Mer finns inte att berätta.” ”Vad var det för ring?” undrade Jonna. ”Hur såg den ut?” Ricky sa inget utan tände en cigarrett. ”Var det något speciellt med ringen?” upprepade Jonna. Ricky blängde föraktfullt på Jonna. ”Du låter som en gnällig överklassbrud. Vet du det?” Jonna blev ställd över det plötsliga påhoppet. ”Nej, det vet jag inte”, sa hon och försökte skratta bort påståendet. ”Då vet du det nu”, sa Ricky och askade i ena lungan. 57

STEFAN TEGENFALK

walter tryckte på den gröna knappen i hissen. Den ruskade till och började röra sig nedåt. Väggarna var prydda med spott som hade runnit och sedan torkat fast. Jonna begrep inte nöjet i att förstöra för sig själv, eller för andra. Det här var en helt annan värld, långt ifrån den hon levde i efter arbetet. Ändå befann de sig i samma land. Samma stad. Bara någon kilometer från de välmående villaområdena. ”Det börjar dra ihop sig”, sa Walter. ”Till vadå?” undrade Jonna. ”Till ett samtal med SÄK.” ”Angående Hedmans möjliga delaktighet i Gnesta?” Walter nickade. ”Får helt enkelt inte saker och ting att gå ihop. Svaren brukar finnas i de enkla lösningarna och jag tror vi får ta ett prat med Martin Borg även om det tar emot.” ”Vad gör vi med Hytten?” ”Ingenting”, sa Walter och klev ur hissen. ”Ska vi inte besöka honom? Vi måste väl höra om han vet något?” ”Nej”, sa Walter. ”Då vet han att Ricky har golat och den risken vill jag inte utsätta henne för. Golare står inte högt i kurs. Jag håller dessutom alltid vad jag lovar. Även om det är till ett luder.” ”Det kunde väl lika gärna vara Tor som golat”, invände Jonna. ”Nu gör vi så här”, avgjorde Walter och slängde över bilnycklarna till Jonna. ”Och nu?” undrade hon och startade bilen. ”Nu ska Lilja få sätta upp möte med SÄK.” Walter tog upp mobiltelefonen och tryckte fram polisintendent David Liljas nummer.

5

inom loppet av några få timmar hade Tor Hedman sänkt två kvinnor. Den senare låg blödandes på golvet bakom receptionsdisken med ett djupt jack i huvudet efter flygturen in i bokhyllan. Tor gladdes trots omständigheterna över att slaget inte hade tagit hårdare. Då hade hon nog somnat för gott. Det hade inte funnits några lediga rum, och i ett ögonblick av plötslig överhettning hade han sopat till henne. Dessvärre med högerhanden. Den som var inpackad i plast efter operationen och som han redan innan råsopen hade haft duktigt ont i. Nu sköt smärtor som projektiler genom handen och han hade svårt att röra den. Han måste snart in på sjukhus. Han betraktade den livlösa kvinnan som uppenbarligen hade fått en rejäl hjärnskakning. Att bli efterlyst för rånmord var det sista han behövde just nu. Det var tomt på rörelser både inuti och utanför byggnaden men han behövde ändå ta sig härifrån så fort som möjligt. Hans enda möjlighet var vandrarhemmets skåpbil som stod parkerad utanför ingången. Tor öppnade dörren och såg sig hastigt runt i det lilla kontorsrummet bakom receptionsdisken. Direkt innanför dörren hängde en täckjacka. Han gick igenom fickorna men fann bara småmynt och några lösa tamponger. Tor slängde nitlotterna på golvet och sparkade i väg en papperskorg i vredesmod. Blicken for över det hurtslösa skrivbordet ännu en gång. Inte ett spår av några jävla bilnycklar. Kanske hade hon dem på sig. Han rusade ut till den medvetslösa kvinnan och efter lite lirkande fick han fram något ur hennes byxficka som liknade bilnycklar. Tor slängde sig i bilen och rusade igång motorn. Snart skulle skåpbilen vara efterlyst och han behövde ta sig in till stan innan 59

STEFAN TEGENFALK

snuten satte upp vägspärrar mellan Dalarö och Stockholm. Först när han var i höjd med Farsta hade adrenalinet dragit sig tillbaka. Han fick en känsla av att turen äntligen hade vänt och att bilnycklarna var början på den vändningen. Det fanns en gräns för hur mycket otur man kunde ha. Skylten med avfart Farsta närmade sig. Tor var inte långt från garaget han och Jerry hade hyrt. En hundra kvadratmeter stor lokal de brukade förvara stöldgods i. Han skulle kunna gömma sig i garaget tills allt hade lugnat ned sig. Fick han tag i fastighetsskötaren kunde han fråga honom om nycklarna. Killen kände säkert igen Tor. Efter en kort stund ändrade han sig. Snuten hade förmodligen garaget under uppsikt. Ingen toppenidé alltså. Han borde kanske pröva någon annan hälare. Radovan köpte i stort sett allt som gick att sälja. Men han var också opålitlig och jiddrig med priser. Omars ring var sällsynt och kunde orsaka mer problem och det fick fan vara nog med strul nu. Han slog bort tanken men kom i stället att tänka på en annan möjlighet. Han kunde ringa psyksnuten. Kanske hade Tor överreagerat där ute i skogen på Ekerö. Idén med en korrumperad snut som partner var nog inte så dålig ändå. Men då, när han hade suttit där i bilen, hade det varit så självklart. Tor hade varit övertygad om att han var på väg mot sin egen död och dessförinnan varit en nyttig idiot. Men det var trots allt bara en känsla han hade gått på, och han hade ju faktiskt haft fel förr. Tor var rådvill då han svängde av mot Ringvägen och parkerade på en dåligt upplyst tvärgata. Efter tjugo minuters grubblande hade han bestämt sig. Han tog upp mobiltelefonen och slog numret till psyksnuten. Han hade när allt kom omkring inte så mycket att välja på. martin borgs privata kontantkortsmobil ringde. Han fiskade upp den ur innerfickan på sin täckjacka och betraktade displayen. Telefonnumret var okänt och för ett ögonblick tvekade han. Efter fjärde ringningen tryckte han dock fram samtalet och gick ut ur 60

N I RVA N A P R O J E K T E T

rummet. Mentorn och Eng var i färd med att få Leo Brageler tillbaka i medvetande. Martin tillförde ändå ingenting just nu. ”Det är jag”, kungjorde en röst i telefonen. Martin såg till en början förbryllad ut men sprack sedan upp i ett snett leende då han insåg vem rösten tillhörde. ”Det var inte en dag för tidigt”, svarade han. Tor var i telefonen och Martin fick på inga villkor släppa honom. ”Haft lite att göra sedan Gnestatrippen”, ursäktade sig Tor. Tor lät stressad på rösten. Plötsligt slog det Martin att han kunde vara buggad. Länskrim hade kanske till slut fått tag i Hedman och nu försökte dumskallen få strafflindring genom att bränna Martin. Fortsatte Martin prata var hans mobiltelefon snart triangulerad och inom en timme skulle området krylla av kollegor. ”Tog nog fel på person”, ursäktade sig Martin och stängde av telefonen. Martin kände svett tränga ut i porerna trots att det var nollgradigt i byggnaden. Han drog ned dragkedjan på täckjackan och förde handen genom det korta håret. Det här var en oväntad vändning. Om länskrim eller någon annan verkligen hade fått tag på Tor Hedman betydde det problem. Men om Tor fortfarande var på fri fot hade i stället en möjlighet uppenbarat sig. Hedman ville av någon anledning få kontakt med Martin. Martin behövde bara konsultera Mentorn först. Den gamle mannen betraktade tankfullt Martin efter att han redogjort för telefonsamtalet och sina egna omedelbara funderingar. Mentorn satte ihop handflatorna till ett kyrktorn och lät dem långsamt hamra på de penseltunna läpparna. Om inte Martin känt till att den gamle mannen var uttalad ateist kunde man tro att han höll på med en böneritual av något slag. ”Det var just det här jag var rädd för”, sa han och satte sig på pallen. Med sina kloliknande händer började han knäppa upp rocken. Martin var tydligen inte ensam om att tycka det var varmt i det kylslagna huset. 61

STEFAN TEGENFALK

”Vi måste ta reda på om det är en fälla”, sa Martin. ”Kanske är det Kokk som ligger bakom trots allt.” Den gamle mannen skakade avvisande på huvudet. ”Nej”, sa han. ”Det håller jag för högst osannolikt. Även om det mot förmodan vore så att Tor Hedman hade nämnt något spännande för våra kollegor betyder inte det att ledningen kastar sig över dig i första taget. Skulle det visa sig att man haft fel och blivit vilseledd av en kriminell bara för att denne var angelägen om att rädda sig själv skulle huvuden rulla internt. Tro mig, den risken vill ingen ta. Inte ens Thomas Kokk.” ”Han har ju inget förtroende för mig längre”, invände Martin. ”Han har vissa betänkligheter kring dig efter händelsen i Gnesta, men att samtalet från den där Hedman skulle vara en fälla tror jag inte på. Du har blivit rentvådd en gång, vilket bara det är ett mirakel, och att försöka sig på samma sak igen utan att ha ordentligt på fötterna mer än en tjattrande kåkfarare skulle vara rena självmordet.” ”Det är bra att du är paranoid Martin”, fortsatte den gamle mannen, ”men just nu tror jag inte vi behöver oroa oss, även om det vore önskvärt att den där Tor Hedman fråntogs möjligheten att prata i framtiden.” Trots den uppenbara logiken i Mentorns resonemang stillades inte Martins oro helt. Han måste ta reda på vad Tor egentligen var ute efter. Det bästa vore faktiskt att göra sig av med honom en gång för alla. Det var till och med så att Hedman plötsligt hade blivit det problem som var mest akut att lösa just nu. Leo Brageler och Diaxtropyl-3S fick helt enkelt nedprioriteras. ”Vi måste se till att få ett möte med Hedman”, sa Martin. ”Det är nu vi har chansen att plocka bort honom för gott. Innan Gröhn och länskrim nyper honom.” Den gamle mannen reste sig från pallen. ”Låt två krafter ta ut varandra i stället”, föreslog han kryptiskt. ”Vad menar du?” 62

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Har för mig att du nämnde att någon alban var ute efter Hedman.” ”Haxhi”, sa Martin. ”Så hette han visst”, log Mentorn. ”Låt den där Haxhi få tag i honom och han gör jobbet åt oss.” Martin funderade en kort stund. Det Mentorn hade föreslagit var faktiskt inte så dumt. Metoden var flitigt använd av sydafrikansk polis när man behövde reducera det ständigt stigande antalet gatugäng. Man lät dem helt enkelt ta ut varandra. Dessutom såg man till att uppgörelserna skedde på platser med så få civila som möjligt. ”Låter som en bra idé”, sa han. ”Och vad Leo Brageler beträffar så har han högst två dagar på sig att prata”, fortsatte Mentorn. ”Efter det måste även han bort. Vi exponerar oss alldeles för mycket med tanke på allt som händer runt omkring dig.” ”Det är för kort tid”, invände Martin. ”Vi behöver mer tid med honom.” Att göra sig av med Brageler nu var som att sluta springa framför målsnöret. ”För varje dag vi håller Brageler här ökar risken. Han skulle ju ha varit löst på en vecka, i stället har det gått snart fyra månader utan minsta genombrott, om vi bortser från dagens konversation. Omars död har visat sig vara ett stort avbräck för organisationen och det kommer ta tid att bygga upp ett likvärdigt kontaktnät. Hans frånfälle har bundit våra händer en tid framöver.” ”Men två dagar eller två veckor kan väl knappast vara avgörande”, invände Martin. Den gamle mannen fick något hårt i ögonen. ”Även om jag inte tror att Kokk eller någon annan är ute efter dig vill jag radera de spår vi kan ha lämnat efter oss. Och det så snart det bara går.” Martin var fortfarande inte överens med sin mentor. Han behövde tid för att ordna fram Diaxtropyl-3S, och för att få fram 63

STEFAN TEGENFALK

sodiumet behövde han beta av telefonlistan på hårddisken. Även om det inte fanns några garantier för att det skulle lyckas. Via röstförvrängare och kontantkortstelefon skulle Eng kontakta Tor Hedman och försöka avtala möte med honom. Martin skulle vistas i sitt hem som en avledningsmanöver om han mot förmodan var buggad. Så fort det var klart skulle man på olika vägar tipsa Haxhi om var Tor befann sig. Om albanerna fortfarande var ute efter honom – vilket Martin var övertygad om – skulle problemet Hedman lösa sig självmant. Var det en fälla av Kokk eller länskrim skulle Haxhi åka dit, inte Martin. Planen var enkel och i stort sett riskfri. Mentorn vände sig mot Leo Brageler. ”Vi får återuppta förhöret med honom i morgon. Jag skall se till att någon med läkarkunskaper kommer och tittar till honom senare i kväll. I morgon är han förhoppningsvis i bättre skick.” leo brageler hörde avlägsna röster eka. För ett kort ögonblick visste han inte om han fortfarande levde eller om han äntligen befann sig på andra sidan. Men så kände han spår från den frätande doften av luktsalt och med ens förstod han: De skulle aldrig ge upp. Rösterna blev allt svagare för att kort därefter försvinna helt. Han öppnade ögonen och befann sig åter i mörker. jonna hade just kört ut på E4:an då Walters telefon ringde. När han avslutat det korta samtalet bad han Jonna sätta kurs mot Dalarö. ”Vad skall vi göra på Dalarö?” undrade hon. ”Tor Hedman är lyst för rånöverfall”, sa Walter och tog upp en halstablett ur jackfickan. ”Ägarinnan till Dalarö vandrarhem ligger på intensiven med svåra skallskador.” ”Hur vet vi att det är Tor?” ”Hon hade kamera vid receptionen och ett vittne såg samma person köra i väg med vandrarhemmets skåpbil.” ”Vad gjorde han ute på Dalarö? Rånade han vandrarhemmet?” 64

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Knappast”, sa Walter. ”De vältrar sig nog inte i kontanter.” ”Bodde han där kanske?” ”Inget tyder på det heller. Däremot kan det peka på något annat.” ”Vadå?” undrade Jonna och ökade farten. Hon slog på blåljuset men lät sirenen vara avstängd. ”Att han är ute efter vapen eller nyss har fått tag i ett.” ”Vapen? Varför tror du det”, sa Jonna. ”Hugo Stridh är anledningen till varför jag tror det”, svarade Walter och sög ljudligt på halstabletten. ”Och vem är det?” undrade Jonna som började bli irriterad över att jämt behöva dra informationen ur Walter. ”En gammal militär”, sa Walter. ”Han har legat för utredning hos länskrim många gånger men vi har aldrig lyckats få dit honom. Han är vapenhälare och förser stockholmsbuset med allsköns godsaker. Han använder sig hela tiden av bulvaner och ingen vet egentligen hur han får in sina vapen i landet. En del rykten säger att han har kontakter inom militären, men det har inte gått att bevisa. Span hade för några år sedan honom under uppsikt dygnet runt. I mer än ett år övervakade de allt han företog sig. Trots det lyckades fanstyget fortsätta med sina affärer som vanligt och vi kunde inte påvisa annat än att han fifflade med elmätaren.” ”Och Hugo Stridh bor på Dalarö förstås?” ”Några kilometer från vandrarhemmet, och det är till honom vi ska. Att Hedman skulle vara i området utan att besöka Hugo Stridh är inte troligt.” Trettio minuter senare parkerade de bilen utanför en rödmålad stuga med vita knutar. Två kopplade hundar skällde ilsket då Jonna och Walter klev ur bilen. Innan de kom fram till trappan som ledde upp mot ytterdörren öppnades den. ”Snuten”, hälsade Hugo Stridh likgiltigt. ”Vad gjorde Tor här?” undrade Walter och trängde sig förbi Stridh i dörröppningen. Jonna följde efter trots att hon visste att de ännu en gång bröt mot lagen genom att inte ha en husrannsakan med sig. 65

STEFAN TEGENFALK

”Vem?” ”Spela inte dummare än vad du är”, sa Walter med hård röst. ”Ägarinnan till vandrarhemmet ligger på intensiven med svåra skallskador efter ett rånöverfall. Gissa vem som har gjort det?” Walter satte sig vid köksbordet. Hugo Stridhs blick vandrade misstroget mellan Walter och Jonna. ”Hur skall jag kunna veta det?” ”Om jag säger klockslaget då det inträffade kanske du bättre kan dra dig till minnes ifall någon av dina klienter var på besök.” ”Det har inte varit någon här”, envisades gubben. Han hängde en pipa i mungipan och satte sig på en pall. ”Inte ens Tor Hedman?” undrade Walter. ”Nej.” ”Försökte han sälja dig en ring?” undrade Jonna. ”Ring?” ”Ja”, sa Jonna och såg hur den gamle mannens iris förändrades. Nu såg hon att han definitivt ljög. ”Vet du”, sa Walter och gick fram till Stridh. ”Jag tror inte du talar sanning. Och vet du mer?” Den gamle mannen skakade ointresserat på huvudet. ”Jag tror att Tor försökte sälja en ring som tillhört framlidne Omar. Du vet han, fixaren i Gnesta.” ”Vet jag inget om.” ”Det tror jag visst att du vet”, sa Walter. ”Vi vill bara veta ifall du sålde Hedman något vapen och om du vet var vi kan få tag i honom. Resten skiter jag högaktningsfullt i.” Gubben betraktade Walter en kort stund under tystnad. Därefter tände han pipan och förflyttade sig till en gungstol. Han spottade ut en tobaksflaga och gungade försiktigt på stolen. Walter började bli otålig. ”Nå?” ”Det blev inget”, sa Hugo Stridh till slut. ”Han erbjöd mig en grotesk klackring mot en del varor men jag tackade nej.” 66

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Vet du vart han skulle?” undrade Jonna. ”Intresserar mig inte”, sa Stridh och drog ett rejält bloss på pipan. Jonna var tvungen att ta några steg bakåt för att inte omslutas av röken. ”Var han ensam?” frågade Walter. ”Ja, såvitt jag kunde se. Han kom i taxi. Hur är det med Helene?” ”Hon klarar sig”, sa Walter. ”Får nog ligga kvar på sjukhuset en tid. Hedman bjöd på en rejäl hjärnskakning.” ”Förbannade idiot”, muttrade Hugo Stridh. ”Sådana som han borde inte få gå lösa.” ”Nej, vilket samhälle vi har”, höll Walter med. ”Tänk om folk ändå kunde sköta sig.” jonna vände sig om och såg på väckarklockan för tionde gången. Den här gången visade den tjugo minuter över ett. Hon hade passerat första sömnfasen utan att lyckas somna och nu var det bara att snällt invänta nästa. Morgondagen var bokad från tidig morgon till sen kväll. Först möte med rikskrim och tyska kollegor från Bundeskriminalamt. Därefter hade Lilja fått till en träff med Martin Borg på SÄK, och slutligen skulle hon hålla förhör med Alexander Westfeldt. Det sista var den egentliga orsaken till att hon låg och vred sig i sängen. Hon visste inte vad hon förväntade sig av det meningslösa vittnesförhöret. Det var ju trots allt bara ett vanligt vittnesförhör, inget annat. Två timmar senare lyckades hon till slut somna. tor hedman satt på det nattöppna caféet Mammaia i hörnet Götgatan – Åsögatan med en stor kopp kaffe framför sig på bordet. Han hade ringt psyksnuten men till sin förvåning blivit avbruten med beskedet att denne inte kände någon Tor. Ett par timmar senare hade dock snuten fått tillbaka minnet och ringt upp Tor. Den här gången hade han en röst som påminde om ett rossligt fyllo. Rösten förklarade att han av säkerhetsskäl talade genom 67

STEFAN TEGENFALK

en röstförvrängare. Först hade Tor tvekat, men efter att ha fått detaljer kring deras tidigare möten förstod han att det verkligen var rätt snut han talade med. Efter ett kort samtal enades de om att träffas nästföljande kväll vid vinterförvaringsplatsen för husvagnar utanför Sigtuna. Det var en plats tillräckligt ödslig för ett ostört möte och som dessutom bjöd på möjligheten till nattlogi för Tor. Att bryta sig in i någon av de hundratals husvagnarna som stod uppställda var enkelt. En del husvagnsägare hade till och med underhållsvärme vilket gjorde det varmt nog att stå ut några nätter även utan filt. ”Påtår?” frågade en trött servitris och höll fram kaffekannan. Hon hade mörklila påsar under ögonen och såg ut att vilja säga upp sig när som helst. Tor rycktes hastigt ur sina funderingar. ”Fyll på upp till kanten”, sa han och höll upp koppen. Kvinnan fyllde på och försvann bakom disken. Tor hade bara ett problem kvar att lösa och det var hur han skulle ta sig till Sigtuna. Han hade drygt trehundra kronor kvar av Rickys pengar vilket knappast räckte till en taxi. Att åka kommunalt var bara att glömma. Han höjde tankfullt blicken mot klockan ovanför kassaapparaten och insåg att ett nytt dygn hade börjat. Han skulle ge vad som helst för lite ostörd sömn. Det skulle räcka med en madrass och två timmar. Han vände sig om och noterade att han var ensam. Securitasvakten som suttit bakom honom hade tydligen lämnat caféet utan att Tor hade märkt något. Inte ens servitrisen syntes till längre. Hon var nog i rummet bakom skynket. Han vandrade med blicken bland kyldiskens läckerheter och undrade om han skulle köpa en smörgås. I stället för en smörgås fastnade han för kassaapparaten. Tor gissade att den innehöll runt tvåtusen kronor, vilket var ungefär så mycket han skulle behöva för att ta en taxi till Sigtuna. Han reste sig upp och gick fram till ytterdörren. Det var lugnt på gatan utanför. Om ingen bilburen nattarbetare störtade in med 68

N I RVA N A P R O J E K T E T

kaffetarmen skrikande skulle han ha god tid på sig. Tor vände sig om och gick på tysta skor fram till disken. Bakom skynket skymtade han servitrisen. Hon satt med ryggen ut mot caféet upptagen med att göra något på en dator. Tor gick runt disken och fram till kassaapparaten. Nyckeln satt prydligt i låset så det gällde bara att trycka på rätt knapp. Det fanns en mindre uppsjö olika kassaapparater och alla använde de skilda knappar för att öppna kassan. Tryckte man fel gav maskinen ifrån sig ett ljudligt tjut. Han läste på raden av knappar. Efter en stund bestämde han sig för att trycka på knappen märkt ”kassa”. Inte ett ljud hördes. Än mindre något fack som flög upp. Displayen frågade om det var ett kontantköp. Kontantköp? tänkte Tor. Det kunde man ju faktiskt säga att det var. Han skulle just trycka på ”ja”-knappen när kvinnan bakom skynket hostade. Tor ryckte till och sträckte sig oroligt fram. Hon satt fortfarande med ryggen mot skynket och pekfingrarna hamrade frenetiskt på datorns tangentbord. Tor tryckte på ”ja”-knappen och luckan for ut med ett dämpat ljud. Plötsligt upphörde hamrandet och han hörde hur stolen bakom skynket gnekade. Tor rafsade snabbt åt sig sedlarna och rusade ut ur caféet. Han tog vänster ned på Götgatan och sprang så fort han kunde. Han var nära att halka flera gånger i snömodden. Efter några kvarter såg han en taxibil med tänd taklykta stå parkerad intill trottoarkanten. Tor slet upp bakdörren och beordrade den halvsovande chauffören att köra till Sigtuna. Taxichauffören gnuggade hastigt bort gruset ur ögonen och startade bilen. Därefter gjorde han en olaglig u-sväng och körde tillbaka samma väg Tor kom ifrån. Då de passerade caféet såg han servitrisen stående mitt på golvet med en mobiltelefon i örat. Förmodligen pratade hon med polisen. Lycka till. När de väl var framme skulle Tor vara halvvägs till Sigtuna. Han stack ned sin friska hand i byxfickan och kände en rejäl sedelbunt. Måste vara minst tretusen i blandade valörer, tänkte han. Först bilnycklarna och nu det här. Turen hade äntligen vänt. 69

STEFAN TEGENFALK

Tor bad taxichauffören stanna vid den nattöppna Statoilmacken i Solna. Han var tvungen att förse sig med verktyg. Att bryta husvagnslås krävde i stort sett bara skruvmejsel, tång och en hammare. För säkerhets skull köpte han två moraknivar också. Pengarna i fickan skulle i och för sig ha räckt till ett billigt hotell. Till och med ett bättre sådant. Men för att kunna checka in var man tvungen att legitimera sig, och snuten hade direktkontakt med hotellens bokningssystem. Tor betalade taxichauffören och gav honom rejält med dricks för att undvika nyfikna frågor. Han ljög om att han kände ägaren till uppställningsplatsen och att han skulle hämta sin parkerade bil inne på området. Taxichauffören brydde sig inte det minsta om Tors förklaring. Han var mer intresserad av de tvåhundra kronorna han hade fått i dricks och att få lämna platsen. Så fort taxibilens bakljus hade försvunnit i mörkret började Tor klättra uppför stängslet till uppställningsplatsen. Det var svårt att få grepp om stålmaskorna med den skadade högerhanden som nu gjorde ordentligt ont. Efter två försök var han tvungen att ge upp. I stället började han följa stängslet längs med vägen för att söka efter något hål. Tjugo meter senare svängde den två meter höga inhägnaden in mot en åker som slutade vid ett skogsbryn. En gran med grenar ned till marken stod intill stängslet. Tor bedömde grenarna som tillräckligt kraftiga att bära hans nittio kilo. Han klättrade med visst besvär upp i granen och hoppade sedan ned på andra sidan men tappade balansen vid nedslaget och tog reflexmässigt emot sig med båda händerna. Smärtor sköt som pistolskott genom kroppen då högerhanden klämdes mellan bröstkorgen och marken. Han skrek till men kvävde ljudet genom tänderna. Vätan från marken trängde igenom kläderna och han blev snabbt kall. På svajiga ben reste han sig upp och skyndade bort mot några husvagnar som stod avsides. Ur en av husvagnarna såg han hur det löpte en elsladd. Fönstren var imfria vilket tydde på att den hade underhållsvärme. Tor satte skruvmejseln i dörrlåset 70

N I RVA N A P R O J E K T E T

och slog till med hammaren några gånger. Han vred runt mejseln med tången tills låset brast med ett metalliskt klick. Husvagnslås gav han inte mycket för. Annat var det med moderna bilar. Han öppnade dörren och möttes av en välkomnande värme. Det var som vilken husvagn som helst. Längst ner den obligatoriska dubbelsängen och på andra kortsidan sittgruppen runt bordet. Han tog av sig de blöta kläderna tills han stod naken på golvet. Därefter hängde han dem över det lilla underhållselementet och började rota runt i husvagnen. I ett av skåpen hittade han en gammal filt som luktade blöt hund. Han virade in sig i pläden och lade sig i dubbelsängen. Kroppen skakade av kylan. Ändå blev ögonlocken bara tyngre och smärtan i handen allt mer avlägsen. Just som han var på väg att somna hördes ett skrapande ljud. Han ryckte till och blev sittandes klarvaken i sängen. Varenda muskel var spänd. Han såg sig om efter moraknivarna men träffades av insikten att påsen var kvar utanför husvagnen. mjasník visste nu med säkerhet hur kriminalkommissarie Walter Gröhn såg ut. Klockan hade varit strax efter halv nio på kvällen då en taxi hade stannat utanför porten till kriminalkommissariens lägenhet och släppt av en ung kvinna tillsammans med en äldre man. Paret hade pratat i någon minut varpå de skildes åt. Mannen hade gått in i porten och kvinnan försvann gående västerut. Efter en kort stund tändes ett av rummen i Walter Gröhns lägenhet. Mjasník beslöt att följa efter kvinnan. Att kartlägga kriminalkommissariens umgänge kunde på sikt bidra till framsteg men knappast när han var hemma. Kvinnan hade hunnit knappt hundra meter och gick med snabba steg norrut på något som hette Odengatan. Han höll sig hela tiden på säkert avstånd utan att tappa henne ur sikte. En skicklig förföljare upptäckte man aldrig även om man själv var tränad i förföljelseteknik. Efter ett tag var de framme vid något som hette Kaptensgatan. Kvinnan korsade gatan och försvann in genom en port. En kort 71

STEFAN TEGENFALK

stund senare tändes ljuset i en lägenhet på andra våningen. Nu behövde han bara ta reda på kvinnans namn och vilket förhållande hon hade till kriminalkommissarien. Han gick fram till porten och fick båda frågorna besvarade av namnskylten bredvid porttelefonen. klockan var tre på natten när Martin Borg väcktes av att hans privata mobiltelefon ringde. Mentorn förklarade att allt var klart. Både Hedman och Haxhi hade nappat på sina respektive erbjudanden. Tid och plats var bokad. Martin vände sig om i sängen, nöjd över att det mest akuta problemet snart skulle vara ur världen. Tidigt i morgon skulle han börja beta av telefonnumren på Omars hårddisk i jakt på sodiumet. En kort stund senare ringde Martins mobiltelefon igen. Den här gången krävde den gamle mannen ett omedelbart möte med Martin. En knapp timme senare satt Martin i en bil bakom koppartälten i Hagaparken. ”Bundeskriminal i Tyskland skall ha möte med rikskrim och den där Gröhn i morgon angående Leo Brageler”, inledde Mentorn. ”Bundeskriminal?” upprepade Martin förvånat. ”Leo Brageler och utredningen kring framställandet av Drog-X ligger på mitt bord så det finns ingen anledning …” Den gamle mannen avbröt Martin. ”Fyra forskare vid Dysencomp i Tyskland har blivit mördade och tyskarna tror att Leo Brageler kan ha något med saken att göra.” Martin såg oförstående på den gamle mannen i bilens dunkel. ”Det är något vi inte känner till”, fortsatte han. ”Fyra personer vid Dysencomp blir inte bara mördade så där utan anledning. Fler än vi är ute efter Leo Brageler.” ”Gröhn har bett att få ett möte i morgon”, sa Martin. ”Jag antar att det gäller ...” 72

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Rikskrim står som värd för besöket. Du får se till att hitta en orsak att bli med på mötet. Prata med Kokk det första du gör i morgon.” Martin hade aldrig sett Mentorn så sammanbiten. Han förstod att de måste spela med stor list. Nu mer än någonsin behövde Martin sodiumet. jonna hade just somnat då Walter ringde på mobiltelefonen. ”Sover du?” undrade han. ”Inte nu längre”, konstaterade Jonna, inte helt säker på om hon verkligen var vaken. ”För knappt två timmar sedan tömde en Hedmanliknande figur en kassaapparat på kontanter”, sa Walter. ”Jag kan vara utanför din port om tio minuter. Eller så kan du somna om och så träffas vi i morgon.” ”Tio minuter”, sa Jonna och lade på luren. Vad hon hade sagt ja till var hon inte riktigt säker på. Men fem minuter senare hade hon i alla fall fått på sig kläderna och hunnit borsta tänderna som hastigast. Hon drog borsten genom håret några gånger innan hon låste ytterdörren och sprang ned för trapporna. Walter stod redan och väntade med motorn igång. ”Nyvaken?” hälsade han och betraktade Jonna då hon stressat satte sig i bilen. ”Varför tror du det?” svarade hon och drog på sig bilbältet. Walter fick något skuldmedvetet i rösten. ”Jag vet att du inte har jouren men jag gissade att du ville hänga med ändå.” ”På vad?” undrade Jonna och gnuggade sig i ögonen. ”I jakten.” ”Vilken jakt?” ”Finns det så många att välja på?” undrade Walter och lade i växeln på den civila polisbilen. ”Vad sägs om Leo Brageler, Tor Hedman”, föreslog Jonna. ”Dessutom har vi en falsk journalist om vi skall tro Jörgen Blad.” 73

STEFAN TEGENFALK

”Du har en poäng”, höll Walter med och svängde ut på Strandvägen. ”Men just för stunden är det en Hedmanliknande figur vi ska skicka drevet på. Han har rånat ett nattöppet café.” ”Och allt tyder på att det är Tor Hedman?” ”Ja”, sa Walter. ”Enligt signalementet från servitrisen kan det inte vara så många andra än han.” ”Vart tog han vägen efter rånet?” ”Enligt ett annat vittne som var i färd med att parkera sin bil hade en lång person i hög fart rusat förbi på trottoaren. Vittnet trodde sig sedan se att han hoppade in i en taxibil längre ned på Götgatan.” ”Är taxiväxlarna kontaktade?” ”Självklart”, svarade Walter som fann det roande att bli utfrågad av Jonna. ”Men inget av värde än så länge. Han kan ha kört svart eller så är det en friåkare och då blir det svårare. Att få tag i varenda en av Stockholms alla friåkare kräver en mindre armada av utredare. Och även om vi får tag i chauffören är det inte säkert att adressen han lämnade Hedman på hjälper oss nämnvärt.” ”Nej, för man är väl knappast så korkad att man väljer att bli avsläppt på en adress som går att spåra genom att fråga chauffören?” Walter log åt Jonna. ”Nu är det Hedman vi har att göra med och där fattas det både en och två kromosomer.” ”Så vad gör vi då?” undrade Jonna med en kvävd gäspning. Att ligga i sängen hade nog inte varit helt fel ändå. ”Vi letar reda på taxichauffören genom att prata med friåkare runt Götgatan”, sa Walter och stoppade in en halstablett i munnen. ”Men först ska vi till caféet Tor tömde på kontanter.” Tio minuter senare dubbelparkerade Walter utanför Café Mammaia. Två uniformerade poliser mötte dem i dörröppningen och Walter höll upp legitimationen i god tid för att göra processen kort kring deras identitet. Vid ett av borden satt servitrisen. Walter och Jonna slog sig ned mitt emot och presenterade sig. ”Kaffe?” undrade kvinnan. 74

N I RVA N A P R O J E K T E T

Både Walter och Jonna nickade. Servitrisen hällde upp kaffe. Hon visade inga tecken på chock, snarare ilska. Hon ställde ned kaffekannan med en smäll i bryggmaskinen. ”Så du satt och surfade på internet medan kassan blev länsad?” inledde Walter och tog en stor klunk av kaffet. ”Ja, det gjorde jag”, svarade servitrisen. ”Såg du möjligtvis vad mannen gjorde innan han länsade kassan?” ”Vet ni vem det är?” ”Inte än”, ljög Walter. ”Var snäll och svara på frågan.” ”Tja”, sa hon fundersamt. ”Han pratade i mobiltelefonen, tror jag. Bortsett från att han åt en smörgås och drack kaffe.” ”Talade han länge i telefonen?” undrade Jonna. ”Vet inte.” Hon ryckte på axlarna. ”Hur länge var han här?” fortsatte Jonna. ”Kanske någon timme.” ”Inget annat du kan dra dig till minnes att han gjorde?” Kvinnan funderade en kort stund. ”Nej, han var som vilken kund som helst.” ”Har tekniska tagit hand om kaffemuggen?” undrade Jonna och såg på Walter. ”Självklart, de håller redan på med fingeravtryck och DNAtester”, sa Walter tålmodigt. ”Och vittnet som såg Tor springa? Var får vi tag i honom?” ”Vi kan lämna honom så länge”, sa Walter och drack ur kaffekoppen. ”Hans utsaga finns redan upptagen och är inte avgörande just nu. I stället ska vi se vad gatan kan ge oss.” ”Gatan?” Walter gick bort till dörren. ”Kommer du?” Det var fortfarande lite trafik när Walter och Jonna klev ut på Götgatan. En enstaka bil passerade med snöslasket fräsande 75

STEFAN TEGENFALK

kring däcken. De gick samma väg som Tor Hedman några timmar tidigare hade sprungit och fann en taxibil stående på ungefär samma ställe som vittnet hade sett Tor hoppa in i en taxi. Walter knackade på taxibilens ruta och en svartmuskig man i skinnjacka tryckte ned fönstret. ”Polisen”, sa Walter och höll upp sin legitimation. ”Vi skulle vilja ställa några frågor.” Mannen betraktade Walter misstänksamt. ”Jaha?” ”Brukar du stå parkerad här?” ”Hurså?” ”Har du plockat upp en lång man i femtioårsåldern för drygt två timmar sedan?” Mannen lät blicken vandra mellan Jonna och Walter. Han skakade avvisande på huvudet. ”Och du är helt säker?” förtydligade Jonna. ”Visst”, sa mannen. ”Jag var på Arlanda vid den tiden. Varför undrar ni?” ”Vet du om någon annan brukar hänga vid den här platsen på nätterna?” frågade Walter. ”Det är ju en hel del pubar runt omkring så jag antar man kan få en och annan körning genom att stå här.” Mannen ryckte på axlarna. ”Ett par kanske.” ”Vilka då?” undrade Jonna. ”En kille från Balkan och några från Tunisien.” ”Friåkare?” Mannen nickade. ”Vet du vad de heter?” Jonna blev ivrig. Kylan och utfrågningen av mannen hade gjort henne pigg. ”Varför frågar ni?” Mannen fick något strävt i rösten. ”Den taxichaufför som plockade upp mannen vi söker kan vara i fara”, ljög Jonna. 76

N I RVA N A P R O J E K T E T

Mannen studerade Jonna eftertänksamt en stund. ”Pavle är från Serbien”, sa han till slut. ”Sedan är det bröderna Yahia. Några andra vet jag inte direkt.” ”Och ni fyra brukar befinna er här på nätterna?” sa Walter. ”För det mesta.” ”Har du telefonnumren till Pavle och bröderna Yahia?” frågade Jonna. Mannen skrattade utan att tycka det var roligt och blottade två svarta luckor i raden av brungula framtänder. ”Så bra känner jag dem inte”, sa han. ”Men det är väl inga problem för er att ta reda på.” Walter tackade taxichauffören och tog upp mobiltelefonen. Han bad roteln för inre spaning att ta reda på telefonnumren till de tre friåkarna medan han otåligt väntade i luren. Efter en stund fick Walter tag i den ena av bröderna Yahia och Jonna i Pavle Jeremic. Ingen hade haft körning från Götgatan de senaste två timmarna. Den ene av bröderna Yahia hade dock inte gått att nå. Enligt brodern kunde han ha tagit en kort sovpaus och stängt av telefonen. Förmodligen på rastplatsen för taxibilar uppe vid Arlanda. Några fullastade charterplan skulle snart komma in och de var högvilt bland taxiförarna som körde natt. Walter efterlyste broderns taxibil samtidigt som han satte sig bakom ratten. ”Vi chansar på att han är vid Arlanda”, sa han. ”Fortsätt ringa honom.” Jonna satt mobiltelefonen på återuppringning var femte minut. Efter sjunde uppringningen gick äntligen signalerna fram.

6

tor hedman satt blixtstilla i sängen omsluten av mörker och kompakt tystnad. Det enda han hörde var sina egna andetag. Någon kunde ha sett honom och slagit larm och nu var snuten i färd med att förbereda en stormning av husvagnen. Eller var det några tjackpundare som var ute efter att bryta husvagnar? Naken, inlindad i en hundfilt utan vare sig vapen eller fungerande högerhand ville han definitivt inte möta speedade knarkare. Trots att Tor förflyttade sig försiktigt gnisslade det från sängens fjädrar. Han grimaserade över oljudet och av smärtan i handen som hela tiden blev värre. När han satte ner fötterna på golvet och reste sig upp hördes ett knäppande. Om det var utifrån eller inifrån husvagnen gick inte att avgöra. Tor smög fram till fönstret från vilket han trodde sig ha hört skrapljudet. Försiktigt vek han undan gardinen. Först såg han inget, men efter att ha sökt med blicken i mörkret stannade han vid en liten rödgul prick. Han fokuserade blicken på den lysande punkten och förstod med ens vad det var han såg. Någon stod och rökte. Det betydde att det fanns folk inne på området. Tor såg hur pricken plötsligt försvann. Gestalten hade rökt färdigt och var nu på väg ut ur skuggan i riktning mot Tor. Konturerna av en kraftigt byggd kropp materialiserade sig i belysningen och snart såg han att det var en väktare. En kraftigt byggd, kvinnlig väktare. Håret var långt och uppsatt i en hästsvans och hon hade en bredspårig gång. Tor drog sig undan från fönstret samtidigt som ljudet från väktarens klafsande steg närmade sig. Han såg sig hastigt om i mörkret trots att han visste att det inte fanns något att försvara sig med. Det enda han hade var pläden som skylde hans nakna 78

N I RVA N A P R O J E K T E T

kropp. Kom hon in genom dörren skulle han kasta filten över henne och sedan överösa hennes huvud med sparkar och slag. Överraskningsmomentet var avgörande. Om det var en attackflata kunde han räkna med hårt motstånd. Han kunde typen. De hatade män och drog sig inte för att skicka upp kulorna i ljumsken vid minsta tjafs. Ljudet från stegen närmade sig. De befann sig precis utanför dörren då de plötsligt upphörde. Tor stod naken med ryggen tryckt mot väggen beredd att kasta sig över väktaren. I stället för att dörren öppnades fick han lyssna till en ogenomtränglig tystnad. Varenda muskel var spänd till bristningsgränsen och han skälvde av lika delar adrenalin och kyla. Efter en kort stund hördes skrapljudet igen. Han hade hört liknande ljud förut. Nu förstod han vad det var. Kommunikationsradion skorrade till och väktaren svarade något. Tor kunde inte höra vad hon sa. Hon fortsatte i riktning mot utgången och ljudet från stegen dog bort. Tor förflyttade sig till fönstret ovanför sittgruppen och såg hur väktaren försvann bakom några husvagnar. Han undrade om hon hade sett påsen men fortsatt i ett försök att lura honom. Kanske hade hon redan slagit larm. Snart skulle piketen vara här med hundar och dragna K-pistar. Tor betraktade de genomblöta kläderna som hängde över underhållselementet. Det tog emot att klä på sig men han hade inget val. Kort därefter öppnade han dörren till husvagnen och smög ut samma väg som den kvinnliga väktaren hade försvunnit. Kylan och de fuktiga kläderna förvandlade snart kroppen till en stel pinne. Han höll sig tätt mot raden av husvagnar och kom till slut fram till husvagnen som väktaren hade rundat. Just som han tittade fram såg han hur hon lämnade platsen i en patrullbil. Hon hade helt enkelt inte upptäckt påsen. Tor skyndade sig tillbaka till husvagnen och slet av sig kläderna. Han virade snabbt in sig i hundpläden igen. Äntligen skulle han få sova.

79

STEFAN TEGENFALK

leo brageler återvände till den fuktiga madrassen efter en smärtsam utflykt till det rostiga handfatet. Han hade krälat fram på det blöta stengolvet och hjälpligt lyckats släcka törsten med vatten ur kranen. Den brunaktiga sörjan smakade unket, som om det hämtats direkt ur något försurat vattendrag. Hostattacker som skvallrade om en begynnande lunginflammation rev genom kroppen och smärtan fick honom att under korta stunder förlora medvetandet. I takt med ansträngningarna blev han allt svagare. Hans liv hade utvecklats till en resa bortom den värsta av alla mardrömmar. Man höll honom vid liv i plågor samtidigt som frågorna malde och orsakade smärtor långt värre än såren han bar på kroppen. Varför hade Cecilia saknat bilbälte? Han hade klandrat Anna för att hon underlåtit att skydda sin egen dotter. Det var hennes fel att de båda hade dött. Kanske hade hon varit ouppmärksam i ett kort ögonblick. Kanske hade Cecilia sträckt sig efter något i baksätet och fått Anna att tappa uppmärksamheten. Han skulle aldrig få veta vad som hände den där höstdagen för sex år sedan. Det hade varit ett ögonblicksverk, orsakat av en full människa sittandes i ett dödligt vapen. Nu, när han själv närmade sig slutet förlät han Anna. Inget av det här hade längre någon betydelse. Hade han inte drabbats av en ynklig självömkan just innan han skulle ta sitt liv skulle han aldrig behövt uppleva detta. Hans vrede hade slagit urskillingslöst mot oskyldiga. Tanken på Malin som han offrat i sin jakt på rättvisa gjorde mest ont. Han hade tagit allt ifrån den unga flickan. Han hade utdelat dödsdomar som om han vore skaparen själv. Med vilken rätt? Men det var för sent för bot och ånger. Hans straff var här och nu, och han var beredd. Långt borta hördes ljud. Dörrar som slog och steg som närmade sig. De var här igen. Låset rasslade och dörren gled upp. I motljuset såg Leo en gestalt som bar på något. En man med två stora väskor och snart förstod han att det var en läkare. 80

N I RVA N A P R O J E K T E T

Mannens följeslagare riktade strålkastaren mot Leos sargade kropp. Läkaren arbetade snabbt och metodiskt. Han ställde frågor men Leo svarade inte. Till slut fick han en spruta som gjorde honom dåsig. Förmodligen morfin. Läkaren lindade bandage kring revbenen och såren rengjordes för att sedan förseglas med stygn. Han arbetade länge med Leo Bragelers kropp. Snart skulle han vara i brukbart skick åt dessa galningar. Vilken läkare ställde sig bakom dessa vansinnigheter? Vilken läkared tillät detta? Läkaren var inte gammal. Kanske runt trettio, men skicklig och ambitiös. Hans ögon brann av tro på det han gjorde. Som Leo själv hade gjort för inte så länge sedan. ”Ge mig en överdos morfin”, viskade Leo till läkaren och tog tag i hans arm. Mannen rörde inte en min. Han fortsatte lägga bandage runt ett sår. ”Låt mig slippa. Det enda jag vill är att få dö.” ”Mitt jobb är att hålla människor vid liv. Inte döda dem”, svarade mannen. ”Är du verkligen en av dem?” Läkaren svarade inte. Leo kände sig allt mer dimmig i huvudet. Tankar flöt in i varandra och blev till slut ett kaos av lösryckta funderingar. Han försökte skapa ordning i allt virrvarr. De var så professionella, så beräknande i sitt beteende. Inga tecken på stress eller nervositet. Det var som om allt de gjorde var rutinmässigt. Långsamt började en insikt växa fram. Om den kom av läkarens kyla visste han inte. Mot sin vilja hade han blivit indragen i ett krig. Ett krig om vadå? Mot vadå? Islam? De som höll honom fången var farliga och man ville åt det han hade skapat. Substratet han utvecklat under så många år och som fyllt sin funktion med sådan kraft. Som fått människor att döda sina egna. Ändå fann han ingen riktig logik i svaret. Dessa monster måste ha ett annat mål. Allt de sagt hittills var bara en förevändning. De var i själva verket ute efter något annat och det var just det 81

STEFAN TEGENFALK

här han hade fruktat. Att det man hade utvecklat skulle hamna i orätta händer. Han måste ta sig härifrån och varna Himmelmann och de andra. En känsla av att allt kanske ändå inte hade varit förgäves tog form inom honom. De som hade slängt honom i källaren hade också fått upp hans ögon. Han behövde bara spela deras spel. Komma ur morfinets slöjor och tänka klart. jörgen blad lade armen om Sebastian och gav honom en ömsint kyss på kinden. Han hade tre dagars skäggstubb men baddade ändå på sig Pal Zileris underbara rakvatten. Förmodligen för Jörgens skull. Sebastian tog ingen notis om ömhetsbeviset utan fortsatte tugga i sig chips absorberad av upplösningen på hyrfilmen. ”Jag kan inte släppa den där ryssen”, sa Jörgen. ”Mmm”, svarade Sebastian frånvarande. ”Känner mig förnedrad och på sätt och vis lurad.” Sebastian fortsatte humma. ”Lyssnar du?” ”Vadå?” Sebastian såg undrande på Jörgen. Jörgen tog bort armen. ”Walter var lika ointresserad som du”, sa han surt och flyttade till fåtöljen. ”Vad vill du jag ska svara?” undrade Sebastian och tryckte på pausknappen just som mördaren satte en ishacka i hjältens arm. ”Om han är falsk, so what? Var han ute efter ditt kött kanske?” ”Var inte löjlig”, sa Jörgen. ”Nej, och han var inte ute efter någon du känner personligen heller?” ”Nej har jag ju sagt”, fräste Jörgen och reste sig. ”Då så”, sa Sebastian och slog på filmen igen, ”varför bry sig?” ”Jag vill bara veta varför. Jag är journalist och nyfiken till min natur som du kanske vet. Dessutom kan det dölja sig ett nyhetsvärde bakom honom. Jag känner det i hela kroppen.” 82

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Det är inte så att du är intresserad av honom?” Sebastian ändrade tonläge samtidigt som mördaren med ishackan tappade balansen. ”Jo, men inte på det sättet.” Sebastian sa inget. ”Vad?” utbrast Jörgen. ”Inget. Ville bara vara säker”, sa Sebastian. ”Din utflykt tillsammans med Filip och André då?” kontrade Jörgen. ”Ni var borta i tre veckor.” ”Trodde det ämnet var färdigdiskuterat”, avbröt Sebastian just som hjälten spetsade mördarens öga med en skidstav. Vrålet ur hemmabiosystemet fick dem båda att rycka till. ”Du har rätt”, retirerade Jörgen. ”Vi släpper det här.” Att sätta igång en diskussion med Sebastian skulle vara lönlöst och bara sluta i osämja. Ändå var det svårt att släppa den falske journalisten. Kunde det vara så att ryssarna var ute efter drogen Leo Brageler skapat? Höll Jörgen på att bli indragen i ett mörkt krig mellan olika säkerhetstjänster? Knappast troligt. Hade FSB skickat en agent hade han varit anställd på tidningen, inte stulit någon annans identitet. Det var amatörmässigt och inte likt FSB. Så mycket kunde han om den ryska underrättelsetjänsten, kriminalreporter som han var. Däremot fanns möjlighet att ryska maffian var inblandad på ett eller annat sätt. Uppenbarligen försökte man fiska information om Leo Brageler. Ändå kändes inte den hypotesen solid den heller. Ett av den organiserade brottslighetens mest fundamentala incitament saknades nämligen. Den att tjäna stora pengar snabbt. Hur det än förhöll sig med den saken hade de inte fått ur Jörgen något av värde. Men dök ryssen upp igen visste Jörgen i alla fall vad han skulle göra. tor hedman vaknade med ett ryck knappt en timme efter att väktaren hade lämnat uppställningsplatsen. Det knäppte från husvagnens väggar då han rörde sig i sängen. Han låg en lång stund och lyssnade ut i mörkret, vände sig sedan om och blundade. Han 83

STEFAN TEGENFALK

vände sig om åt andra hållet. Inte heller det hjälpte. Efter en stund började han trumma med fingrarna på sängkanten. En krypande känsla av rastlöshet hade slagit rot i kroppen. Det var stört jävla omöjligt att somna. Kanske bättre att byta husvagn så han blev av med nojan. Han reste sig ur sängen och gick fram till fönstret, vek undan gardinerna och torkade bort imma. En tjock dimma hade dragit in och han såg inte mer än till husvagnen bredvid. Det var som om han var omgiven av vit gröt. Tor klädde på sig de fuktiga kläderna och tog med sig plastpåsen med verktygen och hundfilten. Han klev ut i tjockan och sökte sig längre in i området. Efter att ha hittat en husvagn som även den hade underhållsvärme, bröt han upp kvällens andra dörr. Han gick igenom skåp och lådor och fann till sin glädje en burk Heinz vita bönor. Han öppnade konservburken och fingrade i sig innehållet. Det gjorde gott och nojan dämpades en aning när blodsockret fylldes på. Han lade sig på sängen, återigen insvept i hundfilten. Ett par minuter senare hade han somnat. ”josuf yahia?” undrade Jonna då en sömndrucken röst svarade i telefonen. ”Ja”, tvekade mannen. ”Jag heter Jonna de Brugge och ringer från polisen. Vi behöver veta om du har haft en körning från Götgatan i dag. Rättare sagt för ett par timmar sedan.” Det blev tyst. ”Varför vill ni veta det?” undrade mannen misstänksamt. ”Vi vill veta vart du körde kunden.” ”Varför då?” ”Det kan jag inte gå in på”, svarade Jonna. ”Varför inte då?” ”Som sagt, det kan vi inte gå in på”, förtydligade Jonna. ”Har du haft en körning eller inte.” ”Nej.” 84

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Inte?” Jonna hörde besvikelsen i sin egen röst. ”Har varit norr om stan nästan hela kvällen.” ”Är du säker på det?” ”Du”, sa mannen irriterat. ”Jag kör taxi och jag vet om jag är norr eller söder om stan.” ”Självklart”, ursäktade sig Jonna. Hon lade på och såg besviket på Walter. ”Du kan vända. Fel taxichaufför.” ”Jag förstår”, sa Walter. ”Men eftersom vi snart är framme kan vi lika gärna fråga runt bland friåkarna. Jag lämnar av dig på taxiparkeringen och tar själv en tur runt terminalernas taxistolpar. De flesta friåkarna är nog på Arlanda vid det här laget.” Walter släppte av Jonna vid uppställningsplatsen för taxibilar. Efter tio minuter hade hon frågat sig igenom samtliga friåkare. För säkerhets skull fortsatte hon även med bilarna som tillhörde de stora taxiväxlarna. Hon ringde till Walter som inte heller han hade lyckats få tag i chauffören som kört Tor Hedman. Jonna ställde sig vid utfartsvägen för att bli upplockad av Walter då en taxi svängde in genom bommen. Det var en friåkare i en svart Volvo V70. Jonna vinkade till chauffören men han såg henne inte utan körde i hög fart längst bort på parkeringen mot toaletterna. Walter svängde kort därefter ned mot bommen och stannade bilen vid sidan av Jonna. ”Vad är det?” frågade han. ”En ny bil kom in”, sa Jonna. ”Synd att inte höra honom när vi ändå är här.” En minut senare kom chauffören ut från toaletten. Jonna visade sin polislegitimation för den förvånade taxichauffören. ”Har du plockat upp någon kund på Götgatan under kvällen?” inledde hon. ”Började nyss mitt pass”, svarade chauffören. ”Jag förstår”, suckade Jonna. Nu började hon bli trött på riktigt. Både på taxichaufförer och av brist på sömn. Hon tackade 85

STEFAN TEGENFALK

chauffören och satte sig i bilen. Walter lade in växeln och skulle köra därifrån då det plötsligt knackade på rutan. Taxichauffören gestikulerade till Jonna att öppna. ”Kom att tänka på vad han jag avlöste sa”, började han. ”Han berättade att han hade hämtat upp en kille på Söder som han körde norr om stan. En bra långkörning med mycket dricks.” ”Var på söder?” sa Jonna och Walter i mun på varandra. ”Vet inte”, sa chauffören och ryckte på axlarna. ”Ni får ringa och fråga.” ”Var bor han?” frågade Walter. ”Farsta.” ”Har du telefonnumret?” ”Både mobilnumret och hemnumret, men det är nog mobilen som gäller. Han har träffat en tjej han brukar vara hos rätt ofta.” Taxichauffören log lite snett. Walter fick numret och ringde en Adrian Geuzes mobiltelefon men kom omedelbart till hans voicemail. Telefonen var avstängd. Han prövade även hemnumret utan att få något svar. Han satt tyst under några sekunder medan han funderade. Därefter kontaktade han spaningsjouren. ”Ring upp en Adrian Geuzes anhöriga och fråga var man kan få tag i deras släkting”, beordrade han samtidigt som han gjorde en rivstart bort från parkeringen. Jonna såg på klockan. En ny dag stod i begrepp att börja. Snart skulle väckarklockan ringa där hemma. Hon sneglade på Walter. Han var mörk under ögonen och hade insjunkna kinder. Det grå håret var rufsigt och han bar ett par dagars skäggstubb. Han såg ovårdad ut. Ändå utstrålade han samma styrka och målmedvetenhet hon sett hos honom förra året. Walters mobiltelefon ringde och Jonna ryckte till. Jourhavande hade lyckats lokalisera tre släktingar till Adrian Geuze. Jonna kontaktade samtliga men ingen hade vare sig telefonnummer eller namn till Adrians flickvän. Inte heller någon av hans kompisar kunde råda bot på mystiken kring flickvännen. Det enda de visste 86

N I RVA N A P R O J E K T E T

var att hon hette Marwa och bodde i Kista. Enligt spaningsjourens slagning i folkbokföringsregistret fanns det femton personer med namnet Marwa skrivna i Kista. Alla utom en hade svarat. Dessvärre var ingen av dessa den Marwa man sökte. ”Vi får antingen vänta tills grabben behagar vakna eller hälsa på kvinnan som inte svarade. Be jourhavande kolla upp hennes anhöriga. Jag vill få tag i henne.” ”Hon heter Marwa Bellini och bor i en studentlägenhet”, sa Jonna. ”Då har du adressen också?” Jonna nickade. En kvart senare ringde Jonna på dörren till Marwa Bellinis lägenhet. Ingen öppnade. Hon slog numret till kvinnan samtidigt som hon smög upp brevinkastet. En diskret telefonsignal hördes inifrån lägenheten men inget tecken på liv. ”Ingen hemma”, konstaterade Jonna. Walter tog tag i armen på Jonna och började gå ned för trappen. Han stampade ljudligt i betongtrappen samtidigt som han talade högt. Jonna förstod direkt och spelade med. Då de kom ned på våningsplanet under vände Walter tvärt och tog sig uppför trappen igen. Han smög tyst fram till dörren och öppnade försiktigt brevinkastet. Nu hördes något inne i lägenheten.

7

mjasník återvände till vandrarhemmet för att under nattens sista timmar inhämta sömn och förbereda sig för morgondagen. Om ett par timmar skulle han vara tillbaka utanför den kvinnliga polisens bostad. Han borde även ha Walter Gröhn under bevakning. Han öppnade sin modifierade MacBook-dator som betingade ett värde av minst tio nya småbilar och startade det speciella programmet. Man kunde säga mycket om FSB men när det gällde deras teknikavdelning fanns det inte mycket att klaga på. Under skalet på en vanlig MacBook hade man lyckats få in en mindre spioncentral. Mjasník hade först haft svårt att komma över ett exemplar. FSB:s operativa ledning var restriktiv med tilldelningen men allt hade som vanligt ett pris i hans hemland. Som tur var hade FSB ärvt den bristande moralen från sin föregångare KGB och korruptionen hade bara tagit sig ett annat uttryck. Pengarna Mjasník gav FSB-majoren gjorde att han kunde söka efter mobiltelefoner, dekryptera och avlyssna de samtal som for i luften. Det hade tagit Mjasník två dagar att lära sig merparten av datorn och dess mjukvarufunktioner. Väl investerade timmar. Han lade sig på sängen med ytterkläderna på och betraktade teaktaket i hytten. Lukten av tjära gav en rofylld känsla och han slöt ögonen. Denna näst sista likvidering gjorde honom ändå orolig. Det var en känsla han var ovan vid. Han kände med handen under madrassen och tog fram kniven. Lät eggen följa konturen av sitt ärrade ansikte. Det var ett ansikte fullt av minnen från närkamper. Ett ansikte utan vare sig skuld eller glädje. Bara driften, den att lyckas. Mjasník lät aldrig tillfälligheter styra sina beslut. Han hade allt utstakat i en noga arrangerad koreografi. Trots det gjorde uppdragsgivarens tystnad honom bekymrad. 88

N I RVA N A P R O J E K T E T

walter vinkade fram Jonna till brevinkastet. ”Lyssna”, viskade han. Jonna satte örat mot springan. Någon rörde sig inne i lägenheten. Tysta fötter strök längs golvet och hon trodde sig höra viskande. Ett mekaniskt rasslande hördes plötsligt bakom dem. Jonna ryckte till och luckan till brevinkastet for igen med en smäll. Någon hade satt hissen i rörelse. ”Nu kan vi lika gärna ge oss tillkänna”, sa Walter och betraktade det stängda brevinkastet. Jonna förbannade sig själv. Hon var spänd och ofokuserad på grund av tröttheten. I vanliga fall skulle hon inte ens bry sig om ett pistolskott. ”Det är från polisen”, hojtade hon genom brevinkasten. ”Vänligen öppna dörren. Vi söker Adrian Geuze.” Inget svar. Jonna lät dörrsignalen ljuda en lång stund samtidigt som hon fortsatte ropa genom brevinkastet. En av granndörrarna öppnades och en mörk äldre man med för kort T-shirt stack ut ett nyvaket huvud. ”Vad är det för satans liv här”, gormade han på bruten svenska. ”Jag ringer polisen om ni inte slutar.” ”Det behövs inte”, sa Walter och legitimerade sig. ”Vi är redan här.” Mannen sträckte fram en hårig arm och granskade Walters polislegitimation. ”Är du också student?” undrade Walter och betraktade mannen som bara var något år yngre än han själv. ”Nej”, mumlade mannen och drog åt sig dörren. Han lämnade tillbaka Walters legitimation. ”Är inte det här studentbostäder?” Mannen svarade inte. Walter tog tag i handtaget och drog upp dörren. ”Känner du hon som bor granne med dig?” Mannen skakade på huvudet. 89

STEFAN TEGENFALK

”Marwa heter hon. Har du sett hennes pojkvän?” ”Nej”, mumlade mannen. ”Är det säkert?” Mannen nickade. Walter släppte handtaget och dörren gick igen samtidigt som våningens tredje ytterdörr öppnades av en ung asiatisk kvinna. Hon var kort och hade långt svart hår som slutade vid svanken. ”Polisen”, hälsade Walter och höll fram sin legitimation igen. Kvinnan stirrade på polisbrickan. ”Känner du möjligtvis Marwa, din granne”, började han. ”Excuse me?” svarade kvinnan på engelska. Walter drog handen över de trötta ögonen. På stakande engelska försökte han förklara vad han ville. Kvinnan svarade på en engelska Walter inte begrep ett ord av. Hon talade fort och lade vissa bokstäver långt ned i halsen vilket fick orden att gröta sig. Efter ett par minuter av ömsesidigt missförstånd gav Walter upp. Han viftade till sig Jonna. Till sin förvåning hörde han hur Jonna pratade något som kvinnan förstod, och det var inte engelska. Det gick stötvis och lite knaggligt, ungefär som när Walter talade engelska. Till slut stängde kvinnan dörren med ett artigt leende. ”Hon känner inte Marwa. De brukar bara hälsa flyktigt på varandra.” ”Har hon sett Adrian Geuze i sällskap med Marwa?” undrade Walter. ”Nej.” ”Synd, med tanke på att du verkar kunna kinesiska.” ”Mandarin heter dialekten och jag kan det bara hjälpligt.” ”Var har du lärt dig det?” ”Det är en del av Wushuträningen. Läraren vi har är Shaolinmunk och från Kina.” ”Wushu? Du menar sån där Kung-Fu?” ”Ja.” ”Tävlar du också?” 90

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Nej”, skrattade Jonna. ”Jag tränar tre dagar i veckan mest för att det ger kroppen och sinnet ro. Dessutom kan det vara bra att förstå ett språk som nästan en miljard människor har som modersmål.” ”Intressant”, sa Walter som brottades med grunderna i engelskan och aldrig rörde sig mer än nödvändigt. ”Sugen att pröva på? Det är aldrig för sent.” ”Kanske i framtiden”, sa Walter och tog upp sin mobiltelefon. ”Nu ska vi in i lägenheten. Med eller utan åklagare Juléns godkännande. Det skulle ta en halvtimme att få dit en av polisens kontrakterade låssmeder och sakta började tröttheten lägra sig över Walter. Han satte sig i trappen och iakttog Jonna som med jämna mellanrum fortsatte ropa genom brevinkastet. Hon var envis, på gränsen till tjurig. Men det var också egenskaper som utmärkte en god brottsutredare. Att aldrig ge upp, utan fortsätta nöta även om man står inför en vägg av motgångar. Ibland räckte det inte att bara vara envis, det måste också finnas ett djup i själva tanken. Sättet att tänka som skilde en god utredare från en utmärkt. Jonna hade både envisheten och tankesättet som krävdes för att bli en utmärkt utredare. Det senare var hon inte medveten om. Inte än. Walter slöt ögonen och hörde bruset i sitt eget huvud. Kroppen var utmattad. Bilder av Martine brände på näthinnan igen. Hur hon som liten hade fått hjälp av honom att dela ut inbjudningskort till sin födelsedag. Hon skulle fylla fem. Varje kort hade hon ritat själv och det var noga med att hon själv fick lämna dem genom brevinkastet. Hon ville vara säker på att alla verkligen kom fram. Hon visste att mottagaren skulle bli glad och den vetskapen gjorde henne lycklig. Det hade tagit en halv söndag att dela ut samtliga inbjudningar. Alla i hennes förskolegrupp hade blivit bjudna. Redan då förstod Walter värmen hon var skapt ur. När hon gått ut gymnasiet sökte hon sig till olika hjälporganisationer som frivillig. Som nittonåring delade hon ut mat till svältande barn i Namibia. Det var också då Walter på ett märkligt sätt 91

STEFAN TEGENFALK

förstod att han skulle förlora henne. Inte för att hon hade hittat sitt kall på en kontinent där telefoner var lika ovanliga som mat och färskt vatten. Det var en förnimmelse av att något skulle ske. Som om han hade upplevt ögonblicket tidigare. Walter ryckte till av att någon rörde vid honom. ”Sover du?” undrade Jonna. Bredvid henne stod låssmeden, en man i fyrtioårsåldern med pigga ögon och ljusfärgat hår som såg ut att vara kammat med en gräddvisp. ”Slöt bara ögonen”, sa Walter och reste sig tungt upp. Mannen studerade ytterdörrens båda lås en kort stund. Därefter öppnade han väskan han haft med sig. Den var full med olika verktyg. De flesta var helt okända för Jonna. ”Vi börjar med det lätta”, sa han och petade in två små nålliknande föremål i det understa låset. Han lirkade med korta rörelser fram och tillbaka samtidigt som han förde in ett tredje, något kraftigare mejselliknande verktyg. Koncentrerat lyssnade han till ljudet inne i låsmekanismen. Efter en stund hördes ett svagt klick. ”Första öppet”, konstaterade han torrt. Det andra låset, det så kallade polislåset, krävde betydligt mer arbete. Först efter tjugofem minuter hade han borrat färdigt. Serpentiner av metall från låset låg på golvet nedanför. Låskolven föll ur låshållaren och hamnade med en dov smäll i stengolvet. ”Har de säkerhetskedja tar vi den med tången”, sa låssmeden och flyttade sig åt sidan. Jonna öppnade ivrigt dörren. Hon ropade att hon var från polisen samtidigt som hon gick in i hallen och tände ljuset. Hallen var inte större än någon av hennes föräldrahems klädgarderober. Damskor, varav de flesta högklackade läderstövlar, stod längs ena väggen. På andra sidan fanns en minimalistisk byrå med några fotografier. Inga tecken på herrskor eller herrkläder på galgarna. Walter följde efter Jonna och flankerade henne då de kom in i det kombinerade köket och vardagsrummet. Han tände taklampan och lät blicken vandra runt i rummet. Till slut stannade han vid balkongdörren. Den stod på glänt. 92

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Ta toaletten och sedan balkongen”, beordrade han Jonna. ”Jag tar sovrummet.” Jonna öppnade toalettdörren och tände lyset. Hon drog undan det fördragna duschdraperiet men fann bara en tom plasthink. Inte heller balkongen gav något. Att försöka ta sig från balkongen skulle kräva cirkuskonster i den högre skolan. Livsfarligt med tanke på att de befann sig fem våningar upp. Walter kom ut från sovrummet med en belåten min. ”Själv sover jag i sängen, eller om det heter på sängen. Inte under i alla fall”, sa han. Bakom Walter såg Jonna hur två personer kröp fram under sängen. ”Vad vill ni?” undrade en ung kvinna skärrat. Hon hade svart hår och mandelformade ögon lika mörka som håret. Mannen flackade med blicken och signalerade fientlighet. ”Är du Marwa?” undrade Jonna samtidigt som hon sneglade på mannen ifall han skulle göra ett utfall. Kvinnan nickade. ”Vi söker honom här”, sa Walter och visade sin legitimation för mannen. ”Om du nu heter Adrian Geuze.” Paret såg frågande på varandra. ”Vi trodde …” ”Att vi var falska poliser och arbetade för dina släktingar?” avbröt Walter. ”Vi visste inte …”, tvekade hon. ”Och det var därför ni inte tordes öppna?” Hon nickade. ”Nu har vi förstört dina lås i onödan och spillt en massa tid på ingenting”, sa Walter. ”Kostnaden står i alla fall skattebetalarna för. Det enda vi ville var att få ställa några frågor till Adrian. Era eventuella familjebekymmer får ni reda ut själva.” ”Vadå för frågor?” undrade Adrian. Han hade släppt garden. ”Har du plockat upp en manlig passagerare på Götgatan tidigare i natt?” 93

STEFAN TEGENFALK

Adrian höjde förvånat ögonbrynen. ”Ja, det har jag”, sa han. ”Var på Götgatan?” undrade Walter. ”I närheten av krogen Gröne Jägaren.” ”Var han ensam?” ”Ja.” ”Hur såg han ut?” ”Det var ju rätt mörkt”, sa Adrian och funderade, ”men han var lång och lite stressad. Såg härjad ut i ansiktet om du förstår vad jag menar.” ”Vart körde du honom?” frågade Jonna. ”Till ett ställe för husvagnar utanför Sigtuna.” ”Vad skulle han göra där?” fortsatte Jonna. Adrian ryckte på axlarna. ”Hur ska jag kunna veta det?” ”Pratade ni om något medan du körde honom?” ”Inte direkt.” ”Hur betalade han?” ”Kontant. Gav bra med dricks”, sa Adrian och drog lite på munnen. ”Var exakt lämnade du honom?” ”Utanför ingången. Men vi stannade först på Statoilmacken i Solna.” ”Och gjorde vad?” ”Han köpte något”, sa Adrian och ryckte på axlarna. ”Vadå?” ”Vet inte. Han hade något i en påse.” ”Ring Statoilmacken”, sa Walter men upptäckte att Jonna redan hade lyft mobiltelefonen. ”Är det allt?” undrade Walter. ”Ja … förresten.” ”Vadå?” Walter var otålig. ”Han sade något om att han kände ägaren till stället och skulle hämta sin bil där.” 94

N I RVA N A P R O J E K T E T

walter kontaktade jourhavande befäl och förklarade att han ville ha piketen och hundpatruller redo utanför Sigtuna om mindre än fyrtiofem minuter. Även SÄK:s jour behövde bli informerad utan fördröjning. Walter svängde ut på E4:an i hög fart med blåljuset blixtrande. Det var fortfarande tidig morgon och få bilar på vägarna. ”Fick tag i rätt person på Statoilmacken”, sa Jonna. ”Och?” ”Enligt expediten köpte mannen några verktyg.” ”Verktyg?” ”De har visst inte så stort utbud av verktyg men det var i alla fall en skruvmejsel, en hammare av mindre modell och en eller två moraknivar.” ”Då vet vi syftet med hans resa”, sa Walter. ”Inbrott?” ”Troligen. Och ett ställe att ligga lågt på utan att bli störd.” ”Enligt ägaren till uppställningsplatsen, som för övrigt inte vill kännas vid någon Hedman, går ett vaktbolag rond en gång per natt”, sa Jonna. ”Ring vaktbolaget och få hit väktaren som gick ronden. Han ska möta upp oss utanför Sigtuna.” Jonna tog upp sin mobiltelefon igen. Tröttheten försvann i samma takt som adrenalin strömmade ut i kroppen. Nu förstod hon varför hon hade sökt sig bort från RSU. Det var ruset hon saknat efter förra årets utredning tillsammans med Walter. Hon var beroende av spänningen. Som en knarkare av droger. Hon rös av den hemska liknelsen. ”Vaktbolaget säger att väktaren är kvinnlig. Hon befinner sig just nu i området kring Arlanda.” ”Hon får vara vad hon vill bara du får hit henne”, sa Walter. ”Vi kommer sammanstråla med piketen och hundpatrullen vid Sigtuna idrottsplats om tjugofem minuter. Jag vill ha dit väktaren också.” ”Inga helikoptrar?” undrade Jonna. 95

STEFAN TEGENFALK

”En står på backen med tekniska problem. Den andra är i trakten kring Linköping och kan inte vara här förrän om drygt en timme. Tror vi klarar oss utan våra bevingade kollegor.” martin borg vaknade av hemtelefonens ilskna tjutande. Han fumlade sömndrucket efter luren på nattduksbordet samtidigt som han försökte komma på var han befann sig. Ett ögonblick tidigare hade han stått böjd över Leo Brageler vars motstånd sakta hade börjat brytas ned. Martin hade varit nära ett genombrott. ”Ja”, fräste han i telefonen. ”Kokk här”, hälsar Thomas Kokk. Tystnad. ”Jaha?” sa Martin förvånad över att höra Thomas Kokks röst i telefonen. ”Goda nyheter”, fortsätter Kokk. Martin piggnade till och satte sig upp i sängen. Vad menar han med goda nyheter? ”Länskrim tror sig ha hittat Tor Hedman.” Martin blev plötsligt klarvaken. Han reste sig upp och kände hur strupen snörptes åt. ”Hittat?” fick han ur sig med bruten röst. Hur i helvete har de lyckats hittat honom? ”Ja, piketen är ditkallad. Jag vill att du också är på plats. Jouren har redan ett par man på väg.” ”På väg vart?” ”Till Sigtuna”, sa Kokk. ”Om trettio minuter är det genomgång på Sigtuna idrottsplats. Länskrim tror att Hedman befinner sig på uppställningsplatsen för husvagnar.” ”Hur kan de veta det?” fick Martin ur sig nästan i vrede. ”Ta det lugnt Martin”, sa Kokk förvånad över Martins utbrott. ”Enligt en taxichaufför har Hedman klivit av utanför huvudgrinden. Troligtvis uppehåller han sig i någon av husvagnarna.” 96

N I RVA N A P R O J E K T E T

Blodet rusade i Martins huvud. Tor Hedman hade av alla färdmedel tagit en taxi till mötesplatsen. Martin borde ha förstått att han inte skulle klara av en så enkel sak. ”Han rånade ett nattöppet café på Söder och flydde sedan i taxi”, fortsatte Kokk. ”Innan dess hade han misshandlat och rånat en kvinna på hennes bil.” Martin var i det närmaste förstummad. Fick länskrim tag i Tor fanns risken att han skulle börja prata. Martin behövde göra något, och det inom en halvtimme. Han avslutade samtalet och slängde sig efter sin privata mobiltelefon. Mot alla regler ringde han upp Mentorn. ”Några vänner till oss har lokaliserat morgondagens attraktion”, inledde Martin lagom kryptiskt. ”Och det brådskar.” Martin hörde den gamle mannens tunga andetag i telefonluren. ”Vi måste meddela attraktionen att scenen omgående måste flyttas”, svarade han resolut efter en kort stund. ”Jag måste dessvärre ge mig av”, sa Martin och tittade på klockan. ”Gör så. Jag ser till att det blir ett scenbyte.” Martin rusade ut ur lägenheten. Oavsett vad som skedde var han tvungen att hålla huvudet kallt. Just nu var kasten mellan framgång och nederlag snabba, och de kom utan minsta förvarning. Han hade gjort alldeles för många misstag sedan händelsen i Gnesta, drabbats av övermod. Kanske hade Mentorn och de övriga rätt trots allt. Leo Brageler hade än så länge bara bidragit med problem. Om länskrim mot förmodan fick tag i Hedman var det viktigt för Martin att snabbt få över honom till SÄK innan han lät munnen gå för att rädda sig själv. En skicklig förhörsledare snurrade lätt upp Hedman på läktaren och skulle få honom att försäga sig utan att han ens visste om det själv. Martin behövde kontakta överåklagare Åsa Julén men det var fortfarande för tidigt. I höjd med Hagalundsavfarten fick han tag i den för natten tjänstgörande jouråklagaren. Dessvärre visade det sig att den 97

STEFAN TEGENFALK

unge jouråklagaren inte alls var intresserad av att flytta över Tor Hedman till Säkerhetspolisen. I vart fall inte så länge den efterlyste de facto inte ens var omhändertagen. ”Jag kan inte själv ta beslut om en sådan flytt utan att ha överåklagarens medgivande”, insisterade jouråklagaren för tredje gången. Martin förstod att han hamnat i en återvändsgränd. Med en nykläckt åklagare livrädd att göra fel i andra luren skulle han inte komma långt. Martin behövde vara ensam med Hedman för att övertyga honom om att de fortfarande spelade på samma sida. Han skulle ljuga ihop något trovärdigt för att få Hedman att hålla tyst tills man kunde göra sig av med honom. Lova att eventuella åtal mot honom snart skulle läggas ned och så vidare. Tor tillhörde ju inte direkt landets begåvningselit. ljudet från mobiltelefonen fick Tor Hedman att långsamt lämna sömnen. Han stirrade nyvaket på displayens telefonnummer. Det var samma nummer han hade bestämt mötet med. ”Ja”, rosslade han fram. Ur munnen kom kondensrök. ”Lyssna nu”, sa samma förvrängda röst som tidigare. Den här gången lät den stressad. ”Ge dig av omedelbart. De vet var du befinner dig.” Det tog ett tag innan Tor förstod. De? Var det snuten? Hade väktaren slagit larm? ”Är du kvar?” undrade den androgyna rösten. ”Vart fan ska jag ta vägen?” ”Ta dig ut norr om uppställningsplatsen, mot Arlanda”, sa rösten. ”Du passerar genom en skogsdunge och kommer efter några hundra meter ut på en grusväg. Håll dig osynlig men var samtidigt uppmärksam på en silverfärgad Toyota med registreringsskylt som börjar på F. Den plockar upp dig.” Tor kastade av sig hundfilten och drog på sig de fuktiga kläderna. Han klev ut ur husvagnen och lyssnade. Det enda som hördes var droppandet av smält snö från husvagnstaken. Han sprang 98

N I RVA N A P R O J E K T E T

tillbaka samma väg han kommit men upptäckte att det skulle bli svårt att ta sig över stängslet. Trädet stod ju på utsidan av inhängnaden. Han såg sig om och kände hur paniken växte. Det fanns inte ett enda träd på insidan. Hur fan skulle han komma ut? Han satte av mot huvudgrinden och sprang sedan längs med stängslet i hopp om att finna en väg ut genom något hål i stängslet. Tio minuter hade redan gått. Då han kom mot slutet av inhängnaden såg han det som skulle kunna bli räddningen. En husvagn med punkterat däck stod inte långt från stängslet. Om han kom upp på husvagnstaket skulle han kunna hoppa ned på andra sidan. Tor tog fram verktygen och bröt upp nattens tredje husvagnsdörr. Då han kom in såg han hur hoppet med ens försvann.

8

en polismålad volvo V70 med två hundförare väntade redan vid parkeringen när Walter svängde ned till Sigtuna idrottsplats. Strax efter kom två skåpbilar från piketpolisen samt ledningsbilen. Ljuset från parkeringens svaga belysning i kombination med den tilltagande dimman gjorde alla spöklikt gråbleka i ansiktena. ”Väktaren är här om två minuter med nycklar till grinden”, sa Jonna. Skyddsvästen satt redan på och hon hade säkerställt att Sig Sauern var i skjutklart skick. Nattens yttre befäl hette Rolf Meiton. En kraftigt byggd skåning i femtioårsåldern med djup stämma. Kallades av kollegorna för ”smygdansken” men respekterades som en uppretad kamphund. ”Vilken förbannad dimma”, grymtade Meiton och betraktade mjölken runt honom. ”Och värre ska det bli”, sa Walter. ”Enligt SMHI kommer tjockan från Mälaren tätna den närmsta timmen. Ovanligt enligt meteorologerna.” ”Har aldrig varit med om något liknande”, sa Meiton. ”Du kommer få vänja dig vid konstigheter i väderleken så länge vi fortsätter mala ned planeten i avfallskvarnen”, sa Walter. Rolf Meiton nickade tankfullt och rättade till den utfällda kartan. ”Det skall enligt uppgift finnas cirka nittio husvagnar uppställda på området”, började Meiton och pekade på kartan. ”Om vi utgår från att Hedman befinner sig i någon av dessa bör vi i första hand söka efter skador på husvagnsdörrarna. Enligt tekniska syns det rätt väl om ett husvagnslås är uppbrutet. Vi avvaktar med 100

N I RVA N A P R O J E K T E T

hundarna tills vidare, jag vill inte att de ska föra något liv. Allt skall göras under radiotystnad tills kontakt med objektet uppstår. Vi ska ta honom i sömnen.” ”Vet vi om han är beväpnad?” undrade ett av gruppbefälen. ”Troligen”, sa Meiton. ”Osäkrade vapen och fri verkanseld gäller från och med nu.” Två civilbilar körde i hög fart ned mot parkeringen. ”SÄK är här”, sa en av piketpoliserna. ”Jag vill att hundförarna håller sig utanför inhängnaden”, sa Walter. ”Helst på varsin sida om området.” Rolf Meiton skakade avvisande på huvudet. ”Hundförarna skall avvakta inne i bilarna så att de inte för oväsen.” ”Låter klokt”, hälsade Martin Borg och kom fram tillsammans med ytterligare tre poliser från Säkerhetspolisen. ”Om han tar sig över stängslet …” ”Varför skulle han göra det?” avbröt Martin, ”vi har överraskningsmomentet på vår sida.” Rolf Meiton höll med. ”Skulle han mot förmodan lyckas ta sig över stängslet får hundpatrullerna ta det senare. Jag vill inte ha en skjutglad desperado trängd med ryggen mot väggen.” ”Vi förlorar tid genom att ha hundarna inne i bilarna”, invände Walter, irriterad över Meitons envishet och Martin Borgs inhopp. ”Det är viktigt att ta honom innan han börjar tänka för mycket.” ”Det rör sig på sin höjd om någon minut ifall det värsta skulle hända”, anmärkte Rolf Meiton. ”Han måste få visst utrymme.” Martin Borg nickade instämmande. Walter förstod inte varför Rolf Meiton var så tjurnackad. Han stödde sig dessutom på Martin Borg, trots att tillslaget låg utanför SÄK:s ansvarsområde. Det här var Walters och länskrims utredning. Tyvärr var det lönlöst att protestera. Rolf Meiton var ansvarig för själva tillslaget och Walter fick ta hand om Hedman först efter gripandet. 101

STEFAN TEGENFALK

”Jag och Jonna tar utsidan tillsammans med SÄK”, föreslog Walter. ”På så sätt ökar vi i vart fall oddsen om han tar sig över stängslet.” Martin Borg fick något bedrägligt i ansiktet. ”Vi kan inte”, sa han urskuldande. ”Du vet att Hedman inte ligger på vårt bord.” Jonna skulle just säga något då Walter diskret tog henne åt sidan. ”Jag vet vad du ville säga”, viskade han. ”Att det aldrig har hindrat dem tidigare.” ”Något i den stilen”, sa Jonna. Hennes ögon hade blivit svarta. ”Låt det vara”, sa Walter. ”Jag är nöjd som det är just nu.” ”Nöjd? Du säger ju själv …” ”Vi tar det sedan”, avbröt Walter lugnt. ”Men …” ”Nej!” Walters röst blev plötsligt hård. Adrenalinkicken hade fått Jonna stridslysten. Och det faktum att hon personligen hade svårt för den arrogante Borg spädde bara på det hela. Walter hade dessutom utelämnat något. Vad visste hon inte och just nu fanns inte tid för frågor. Om två minuter skulle tillslaget inledas. Väktarens bil svängde ned till idrottsplatsen i hög fart. Jonna sprang fram och mötte den kvinnliga väktaren. Hon var kraftig och minst lika muskulös som någon av de skrotlyftande piketpoliserna. ”Vi behöver komma in genom huvudgrinden.” Väktaren tog fram en bastant nyckelknippa. ”Självklart”, sa hon och rasslade med knippet. Rösten var mörk och ögonen skärpta. Walter betraktade väktaren. Kvinnan var bekant på något sätt. Det kantiga ansiktet, den smala krökta näsan. Så kom han på det. Han hade nyligen sett ett reportage om World Challenge, världens största tävling för kvinnliga armbryterskor. Hon var visst Sveriges hopp i striden om en medaljplats. Dessvärre kom han inte ihåg hennes namn. 102

N I RVA N A P R O J E K T E T

”En minut kvar”, klargjorde Rolf Meiton genom polisradion. Samtliga tog plats i bilarna. Väktaren satte sig bredvid Walter i framsätet. ”Du märkte inget särskilt när du gick ronden?” undrade han och tog ledning i bilkortegen. ”Nej”, svarade kvinnan. ”Vem söker ni?” ”En som är lyst.” ”Vem då?” ”Kan vi inte gå in på.” ”Är han beväpnad?” ”Finns risk att han har skjutvapen”, svarade Walter. Kvinnan putade eftertänksamt med munnen. ”Vilken tur för mig då”, sa hon med spänd röst. ”Det kan man nog säga”, sa Walter och tog upp en halstablett ur fickan. Han bjöd väktaren men hon var inte intresserad. Walter parkerade en bit från huvudgrinden i skydd av några träd. Piketpoliserna var snabbt ute ur bilarna och grupperade sig ljudlöst framför grinden. Väktaren låste upp två enorma hänglås. De svartklädda poliserna spred ut sig som en solfjäder i grupper om tre. Jonna drog sin Sig Sauer och osäkrade. Walter gjorde likadant. Tillsammans med en av piketpoliserna tog de vägen längs ett av stängslen. Med ficklampan ställd på dämpat läge började de lysa på husvagnsdörrarnas lås. Dimman gjorde sikten nästan obefintlig. Som vålnader hukande längs med de uppställda husvagnarna undersökte de lås efter lås. Det var tidsödande och trots kylan och den fuktiga luften svettades Jonna. Genomskinliga pärlor trängde ut i pannan och rann längs tinningarna. Hon kände hur adrenalinet rusade i ådrorna. Hennes andetag bildade kondens som blandades med dimman till en vitaktig mjölk. Hon iakttog konturerna av Walter som fanns snett till höger. Som en skenbild flöt han in och ut ur dimman. Märkligt nog rörde han sig smidigt trots sitt handikapp i ryggen. Han höll vapnet i båda händerna riktat ned i marken framför sig. Jonna viskade 103

STEFAN TEGENFALK

till honom, men han hörde inte. I stället försvann han in i tjockan. Hon flyttade blicken för att inte förlora piketpolisen ur sikte. I samma ögonblick såg hon hur dimman slukade även honom. Hon tog några hastiga steg efter kollegan hon inte ens visste namnet på när något plötsligt bröts under hennes sko. Hon stelnade till och lyfte försiktigt på foten. På marken nedanför såg hon en avbruten gren. Ljudet hade fått fågelvingar att slå. Hon svor tyst för sig själv. Nu hade hon definitivt förlorat kontakten med de övriga två. En märklig tystnad rådde. Det enda som hördes var de egna andetagen. Hon sökte med blicken och försökte orientera sig. Ljuset från belysningen kastade dunkla skuggor över husvagnarna. Något rörde sig längre fram och hon försökte urskilja vad det var. Ur en av skuggorna såg hon en gestalt komma emot henne. Hon stod helt blixtstilla och hörde sitt eget hjärta bulta frenetiskt. Med krampaktiga armar höjde hon Sig Sauern och siktade på det som närmade sig. Bara några få meter ifrån henne vek gestalten in i en annan skugga. Hon stod kvar en lång stund med vapnet riktat ut i mörkret innan hon sänkte det och började röra sig framåt igen. Om inte hon såg något skulle ingen annan göra det heller, tänkte hon. Tätt tryckt med ryggen mot en av husvagnarna fortsatte hon fram. Då hon kom till dörren stannade hon till och lyste med den lilla ficklampan på låset. Just som hon tyckte att hon såg något i låset skymtade en skugga till i ögonvrån. Hon snodde runt och höjde vapnet. mjasník parkerade bilen en bit från kvinnans bostad. Klockan var fem på morgonen och staden befann sig fortfarande i ett sömnigt töcken. Han hade bra uppsikt över ingången och kunde luta bilstolen bakåt utan att förlora sikten. Några meter från ingången fanns en garageport. Förmodligen skulle hon komma ut den vägen om hon hade bil. Dessvärre var det svårt att se föraren i mörkret. 104

N I RVA N A P R O J E K T E T

Mjasník skulle bli tvungen att använda det förträffliga Vägverkets tjänster. Efter ett tag öppnades garageporten och en silverfärgad Audi A6 körde ut. Mjasník knappade in bilens registreringsnummer i mobiltelefonen och SMS:ade numret till Vägverket. Efter femton sekunder fick han svar. Ägaren hette Alf Bronelid med födelseår 1952. ”Bom”, tänkte Mjasník högt. En halvtimme senare körde ytterligare en bil ut ur garaget. En Mini Cooper som inte heller den hade Jonna de Brugge som ägare. Mjasník såg upp mot lägenheten. Klockan hade blivit åtta och i de flesta lägenheter lyste det. Utom i en. Vid halvniotiden började boende komma ut ur både portuppgången och garageporten. Varje gång fick han svar inom femton sekunder och varje gång hette ägaren något annat än den han sökte. Mjasník vände blicken en sista gång mot den mörka lägenheten innan han klev ut ur bilen. leo brageler vaknade av ett välbekant metalliskt ljud då låset till dörren öppnades. Den gamle mannen satte sig på pallen igen. Ljus från tidig gryning letade sig in genom dörren och spred ett disigt sken i rummet. Längs väggarna rann kondens som sedan bildade små vattenådror på golvet. ”Känns det bättre?” började han och sköt fram en bricka med bröd och vatten med skon. Leo Brageler kisade upp mot gryningsljuset och såg hur fler gestalter kom in genom dörren. Han svarade med att nicka. ”Då så”, sa mannen. ”Ska vi fortsätta där vi slutade?” Leo försökte resa sig. En av männen var framme och hjälpte honom upp i sittande ställning. Det gjorde mindre ont sedan läkaren hade tagit hand om hans sår, men fortfarande var något fel inne i kroppen. Urinet var rödfärgat och smaken av blod i munnen då han hostade ville inte försvinna. ”Ni får det ni söker mot att jag blir …”, började Leo men blev avbruten av en hostattack. Han sjönk tillbaka och var tvungen att ta spjärn med händerna mot golvet. 105

STEFAN TEGENFALK

Den gamle mannen rörde inte en min. I stället vinkade han fram en av männen att resa upp fången igen. ”Jag är nog rädd för att vi inte kan göra så mycket åt dina inre problem”, sa den gamle mannen med stänk av ironi i rösten. ”Det skulle kräva avancerad kirurgi och det har vi dessvärre inte tillgång till här i vår modesta lokal.” Leo höjde mödosamt blicken. Han såg hur mannen tände en cigarett och blåste ut röken genom den smala näsan. Ögonen var som alltid uttryckslösa. De penntunna läpparna hade långa sprickor och hyn i det rynkiga ansiktet var fjällig. Han såg lika döende ut som Leo kände sig. Leo förstod inte från vilken källa mannen hämtade sitt oförsonliga hat. Han närde sin omgivning med destruktiv energi. Det var så här ondskan såg ut. Han visste, han hade själv varit den, kraften som bröt ned och förstörde. Den som hämnades med död och som kände tillfredsställelse över sina handlingar. Leo tog försiktigt en klunk med vatten och mobiliserade alla krafter han hade. Han pressade tillbaka några mindre hostattacker. ”Ni skall få det ni söker”, sa han. Orden släpade sig ur honom och han fick anstränga varenda muskel för att inte falla ihop på madrassen. Den gamle mannen satt fortfarande orörlig på pallen. Han fimpade cigaretten och blåste ut röken. ”Fortsätt”, sa han tonlöst. ”Källan till substratet finns på en plats endast jag kommer åt.” Den gamle mannen såg på de andra. ”Låter som en dålig historia”, sa han. ”Jag hoppas du inte underskattar mig”, sa Leo men hörde att det lät som ett hot mer än som en förklaring. Mannen spände läpparna. ”Om du bara talar om för oss hur vi får tillgång till det du kallar substratet så ordnar vi resten.” ”Det är inte så enkelt.” Den gamle mannen såg inte ut att tro på ett enda ord Leo sa. ”Upplys oss då om vad som är så svårt.” Leo hämtade kraft. 106

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Det är ingen narkotisk drog man bara kan injicera hur som helst. Sammansättningen kräver grundlig kunskap i avancerad medicin och den är dessutom mycket känslig för yttre påverkan. Den kräver omsorg som ett spädbarn.” ”Rolig liknelse”, sa mannen och drog en aning på pennläpparna. ”Men du kan överlåta åt oss att bedöma det. Vi skall ta hand om din baby. Det har du mitt ord på.” En av männen bakom den gamle mannen skrattade till. ”Ni förstår inte …” ”Jo”, avbröt den gamle mannen och reste sig upp. ”Vi förstår alldeles utmärkt. Du tror vi är några galningar som är ute efter snabba pengar.” Leo stirrade in i gamlingens mjölkiga ögon. ”Jag tror inget annat än det jag ser här inne”, svarade han. ”Avancerad forskning kring DNA finns det många som håller på med”, fortsatte den gamle mannen. ”Vi har en del personer inom olika områden som delar våra värderingar. Det du, eller om ni är fler, har åstadkommit imponerar inte på mig. Man kan frambringa vansinnessymptom med olika droger eller kombinationer av substrat som finns på marknaden redan i dag. Möjligtvis är effekten inte lika kontrollerbar som ditt hopkok, men vi är inte ute efter drogens verkan. Det är sammansättningen av molekyler och ribosomernas uppbyggnad som intresserar oss. Inte att drogen framkallar blint raseri. Hat och ilska är världen redan upptagen med så det räcker.” Leo lyssnade förundrat till den gamle mannen. Hans farhågor började besannas. ”Men vad ska ni med kunskapen till?” undrade han. ”Källan”, svarade mannen. ”Det du själv utgått från när du blandade ihop vredesdrogen.” Trots smärtorna drog rysningar genom Leos kropp. Hur mycket visste de egentligen? ”Allt finns lagrat som datafragment spridda på datorer runt om i världen”, invände Leo. ”Ni kommer …” 107

STEFAN TEGENFALK

”Vi vet att du har använt dig av WCG:s nätverk av cirka sjuhundratusen datorer”, avbröt plötsligt en av männen bakom gamlingen. Han talade snabbt och hade lätt västkustdialekt. ”Vi har varit i kontakt med World Community Grid”, fortsatte han, ”och de bekräftar att kapacitet har tilldelats dig. Noga räknat ettusentrehundra timmar under en period av tre år. Vi har också namnen på de sju forskare som hjälpt dig. Allt under förespeglingen att det var kring HIV du arbetade och därför behövde beräkningskapacitet. Ingen dålig lögn.” Den gamle mannen började långsamt applådera. ”Och lögnerna fortsätter”, sa han och reste sig upp. Leo följde honom med blicken. Plötsligt vände sig mannen om. ”Nu vill jag höra sanningen. Inget annat.” Hans röst var hård. De övriga såg förvånat när den gamle mannen böjde sig ned mot Leo. Han tog tag i håret på fången och pressade huvudet bakåt mot väggen. ”Vårt tålamod är snart slut”, väste han knappt hörbart. Den gamle mannen hade rätt. Leo hade ljugit och bedragit för att rättfärdiga sin sak. Att stilla sitt hat och sin hunger efter hämnd. Han hade stulit det Gunter Himmelmann och han själv tillsammans med de andra arbetat med under så många år. Extraherat ut det som senare skulle bli vredens drog. Bönfallit WCG om datakraft så att han kunde simulera viktiga delar i utveckling. Han hade sparat många år tack vare WCG:s världsomspännande datakluster. Sju kollegor hade ställt sig till ovillkorligt förfogande. De hade aningslöst hjälpt honom att orsaka människors död i stället för att söka svar kring HIV. Leo hade blivit förvriden av törsten på hämnd. Men dessa galningar hade fått upp hans ögon. Ett nytt kall växte fram inom honom. Botgörelsen. ”Hur skall ni kunna komma åt något som är utspritt på tusentals datorer”, sa han och kvävde en hostattack. Den gamle mannen låste Leo med blicken. 108

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Du kommer snart få tillgång till en dator. Med hjälp av den ger du oss det vi vill ha.” ”Det går inte.” ”Varför inte det?” ”Avgörande delar av data finns på ett annat ställe”, förklarade Leo. ”Var då?” ”Hos en advokat.” ”Advokat?” Den gamle mannen såg tankfullt på Leo. ”Vad heter advokaten?” ”Hon finns inte i landet.” ”Var finns hon?” Mannen skärpte tonen. ”Isle of Man”, svarade Leo. Den gamle mannen släppte håret på Leo och han föll ned på madrassen. Ett styng av uppgivenhet visade sig i mannens ansikte. Glöden i ögonen falnade. ”Vi har själsfränder även i Storbritannien. Du behöver inte oroa dig”, sa han. ”Jag måste personligen vara närvarande”, förklarade Leo. ”Sådant går alltid att lösa. Ge oss bara namnet på advokaten.” ”Alice McDaniel”, sa Leo. ”McDaniel Law Firm i Douglas.” Hosta vällde upp och kroppen skälvde av påfrestningen. Den gamle mannen tog upp sin mobiltelefon. Han bläddrade fram ett nummer och väntade. Efter en stund svarade någon i andra luren. Leo hade svårt att urskilja vad den gamle mannen sa. Han försökte kväva hostattackerna och lyssna men mannens röst förvrängdes mellan korridorens kala väggar och blev till ett sorl. Efter en stund var mannen tillbaka i rummet. Glöden i ögonen var tillbaka. ”Om inte berget kan ta sig till Moses får Moses ta sig till berget”, sa han. ”Gör henne inte illa”, vädjade Leo. ”Hon har ingenting med det här att göra.” 109

STEFAN TEGENFALK

Den gamle mannen skrattade. ”Vi är inga barbarer. Du får ringa din advokat och vänligt be henne att ta sig till Sverige med det hon förvarar åt dig.” ”Jag tror inte …” ”Eller”, avbröt mannen, ”så får vi plocka ur henne informationen på annat sätt. Valet står dig fritt. Men du ska ha en eloge för att du har lyckats krångla till allt så förbannat. Du har också gjort dig själv oumbärlig för en tid framöver vilket jag antar är planen. Jag skulle själv ha gjort samma sak.” Leo behövde komma på något nytt. Men först måste han bli stark nog att orka ta sig härifrån. ”Vad vill ni att jag skall göra?” sa han. ”Du skall ringa Alice McDaniel och be henne att utan fördröjning komma till Stockholm med det hon förvarar”, sa mannen. ”Du ska erbjuda henne tiotusen pund för två dagars arbete.” ”Tror inte …” Mannen avbröt Leo igen. ”Är det något advokater är lyhörda för så är det pengar. Tro mig.” Den gamle mannens mobiltelefon ringde. Han svarade och sa några ord på engelska. Därefter bröt han samtalet. Ett kort ögonblick senare pep telefonen till av ett SMS. Han vinkade fram mannen med dialekten som tog upp en ny mobiltelefon ur en svart axelremsväska. ”Den är ren”, sa han och räckte över den till den gamle mannen som slog in numret han fått i SMS:et. ”Säg att du är sjuk och behöver få ditt material levererat till Stockholm”, beordrade mannen och satte telefonen intill Leos öra. ”Du sätter i dag in tiotusen pund plus kostnaden för flygbiljett i första klass på deras konto. Du har också bokat ett rum för en natt på Grand Hotel som du självklart också står för. Ert möte kommer ske i hotellets foajé i morgon klockan nio på kvällen. Kan hon inte med så kort varsel ser du till att hon är här dagen efter. Och glöm inte att be om ursäkt för att du ringer på hennes 110

N I RVA N A P R O J E K T E T

privata hemtelefon denna tid på dygnet. Britter kan vara lite känsliga för olämpliga klockslag.” Leo Brageler samlade kraft. Han hörde hur telefonens signaler gick fram. På femte signalen hördes en sömndrucken kvinnoröst svara. takluckan skulle vara omöjlig att ta sig igenom. Den var för liten och liknade mer en ventilationsöppning. Tor såg på klockan. Femton minuter hade gått och han var fortfarande kvar på området. Plötsligt tappade han besinningen. Han vrålade rätt ut samtidigt som han sparkade in dörren till toaletten. Gångjärnen släppte och låsmekanismen slets ur dörrkarmen. En känsla av maktlöshet kastade sig över honom. Han satte sig på golvet i husvagnen som ett övergivet barn. Ögonen fylldes med tårar av ilska och hopplöshet. Han orkade inte längre. Att hela tiden befinna sig på flykt tog på krafterna. Så inåt helvete. Kroppen och sinnena befann sig ständigt på helspänn. Det gick inte att slappna av en sekund. Med vänsterarmen torkade han ögonen samtidigt som han betraktade den inslagna toalettdörren. Kanske, tänkte han och reste sig upp. För att ta sig upp till kojan han byggt som liten hade han och kompisarna lutat en gammal dörr mot trädet. På så sätt kunde de nå de nedersta grenarna. Med ens var gråtmildheten borta och i stället hade en beslutsamhet infunnit sig. Den som skulle ta honom härifrån. Tor släpade ut dörren ur husvagnen med vänsterhanden. Trots att den var gjord av tunn plywood kändes den tung. Han lutade dörren mellan husvagnen och stängslet i lagom brant vinkel. Nu kunde han använda både den nedre delen på husvagnsfönstret och låsmekanismen som språngbräda upp mot taket på husvagnen. Tog han sig bara upp på taket var det sedan lätt att hoppa över stängslet. Han skyndade sig tillbaka efter verktygspåsen i husvagnen. Just som han lyfte plastpåsen från golvet hördes något. Han vände sig om och stirrade ut i dimman. Långt borta hördes fågelvingar slå. Det var någon där ute. 111

STEFAN TEGENFALK

Försiktigt lyfte han upp plastpåsen. Den prasslade. Utan att släppa dörröppningen med blicken gick han långsamt framåt. Han skulle precis kliva ut ur husvagnen då han såg en skugga röra sig i dimman. Tor stelnade till. Som vålnader förflyttade sig konturerna långsamt längs en av husvagnarna. De var på väg i Tors riktning. Han skulle aldrig kunna ta sig upp på taket utan att bli upptäckt. Ljudet skulle röja honom. Försiktigt stängde han dörren till husvagnen och låste den från insidan. De kunde omöjligen veta att han befann sig i just den här husvagnen om de inte hade hundar, men några sådana hade han inte hört. Han tog fram mobiltelefonen och funderade på om han skulle ringa psykopaten. Fingrarna trummade nervöst på displayen en kort stund innan han stoppade tillbaka mobiltelefonen. Han skulle ändå inte kunna hjälpa Tor nu. Han var helt och hållet utelämnad åt sig själv. jonna sänkte vapnet då hon såg Martin Borgs ansikte träda fram ur dimman. Hyn var grå, nästan genomskinlig och hans ögon lika kyliga som luften hon andades. Bakom honom kom ytterligare två säkerhetspoliser med dragna vapen. ”Är du ensam?” undrade Borg och sänkte sin pistol. ”Ja”, viskade Jonna och iakttog Borgs vapen. ”Var är de andra?” ”Någonstans i den förbaskade dimman.” Martin Borg log. ”Om du håller dig intill oss så går du inte vilse”, sa han. Jonna förbannade sig själv och dimman. Att få den där Borgs sarkasm slängd i ansiktet var det sista hon behövde just nu. ”Jag klarar mig själv”, svarade hon torrt. ”Men inte ensam här ute”, sa Borg. ”Det tror inte jag din chef skulle uppskatta. Regelbrott och så vidare.” ”Var det något mer?” Ilska bubblade upp i Jonna och hon hade god lust att klippa till Martin Borg över flinet. ”Ja, vill du att vi eskorterar dig tillbaka till huvudgrinden?” 112

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Nej tack, jag hittar dit själv”, svarade Jonna och började dra sig bakåt. Borgs flin försvann sakta in i dimman och snart var hon ensam igen. Det var bara att göra som Borg sa. Hon började röra sig i samma riktning hon kommit ifrån. Snart passerade hon en husvagn hon nyss undersökt. Hon kände igen klisterdekalen på dörren: ”Här vaktar jag”, tillsammans med en bild på en dvärgpudel. Efter det passerade hon ännu en. Då hon kom till den tredje kände hon inte längre igen sig. Mot slutet av husvagnen var hon nära att snubbla över en kabel. Hon följde den svarta sladden som försvann in i ena kortsidan. Det var en Polar 680 med dubbla hjulpar och nedre delen var mörkbrun. Hon kunde inte påminna sig om att hon hade sett den förut. Så kom hon ihåg att de hade bytt sida. Någonstans mellan den tredje och fjärde husvagnen hade de gått över till den motsatta raden. Jonna vände sig om och försökte hitta en referenspunkt. Träpallen de passerat eller den upp och nedvända stålhinken. Inget stod där det skulle. Hon hade förlorat orienteringen. Återigen var hon ensam och ännu en gång var hon vilse. Hon tog fram Sig Sauern och lät den peka ned i marken. Plötsligt fastnade hon med blicken i modden utanför en husvagnsdörr. Marken var full av skoavtryck, och det var stora skor som hade gått där. Trappsteget upp till dörren var lerigt. Pulsen började rusa. Vad skulle hon göra? Bryta radiotystnaden och kalla hit förstärkning. Överraskningsmomentet skulle gå förlorat. Jonna hukade sig ned och tryckte bakhuvudet mot husvagnsväggen medan hon tänkte. En meter till vänster om henne var dörren. Hon hade gångjärnen på fel sida och skulle vara tvungen att byta sida. Hon kunde kalla på förstärkning samtidigt som hon rusade in i husvagnen. Hukande tog hon sig över till andra sidan dörren. Hon reste sig försiktigt upp och lyste med ficklampan i låset. Det var definitivt uppbrutet. Låskolven var borta. Hon hukade sig ned igen och tog fram komradion. Gjorde hon verkligen rätt? Vore det inte bättre att ta sig härifrån och invänta förstärkning? Tiden och dimman 113

STEFAN TEGENFALK

gjorde besluten så förbannat svåra. Hon knackade försiktigt på skyddsvästen samtidigt som tankarna for runt i huvudet. Vad skulle Walter ha gjort? Den här gången hade hon faktiskt inget svar. Hon var helt villrådig, det här var hennes eget beslut och det var bara hon som blev drabbad om något gick fel. Ur fickan tog hon fram det röda nödblosset som skulle användas vid kontakt. Hon vände upp blicken och tog ett djupt andetag. Därefter tände hon nödblosset, tryckte in knappen till komradion och bröt radiotystnaden. tor var fast. Fångad i en fälla riggad av honom själv. Varför skulle han bege sig hit ut, och hur i helvete hade snuten fått reda på att han var här? Han skulle självklart ha tänkt på att ha en flyktväg. Det var något Jerry alltid var noga med. Gå aldrig in i ett rum utan att ha en säker väg ut, brukade han säga. Och vad hade Tor gjort? Han fick inte längre något syre i den förbannade husvagnen. Paniken kröp över honom och ögonen rörde sig som hos ett trängt villebråd. Hela tiden strulade saker runt honom. Han var omgiven av idioter, horor, fullblodspsykopater och bögar i en jävla sammansvärjning. Hela tiden pendlade han mellan en ljus framtid och ett mörker lika svart som … Plötsligt hörde han ljud igen. Han stirrade på det runda dörrhandtaget och tyckte att det rörde sig. Han höll andan. jonna bröt radiotystnaden samtidigt som nödblosset sprakade i leran bakom henne. ”1235 till 70”, viskade hon i radion, ”kontakt med objekt. Gör inbrytning.” Hon slet upp dörren till husvagnen samtidigt som hennes rörelser gick som i ultrarapid. Med båda händerna hårt om vapenkolven skrek hon så att rösten brast. Adrenalin forsade ut i varenda cell av kroppen då hon klev över tröskeln. Ljuset från nödblosset reflekterades i väggarna som blixtrande stroboskopljus och hon 114

N I RVA N A P R O J E K T E T

svepte hastigt med pistolen framför sig. Hon hörde sina egna korta flämtningar eka långt inne i huvudet. Det lät overkligt. Plötsligt fann hon sig stående mitt på golvet och hon hade inte längre ryggen fri. Något rörde sig i ögonvrån och hon snurrade runt. Hon var nära att skjuta sin egen skugga. Jonna sänkte vapnet för ett ögonblick och andades ut. Först nu tänkte hon på att dörren till toaletten var stängd. Hon slängde sig med ryggen mot väggen, greppade nytt tag om Sig Sauern och drog djupt efter andan. En sekunds tvekan, därefter slet hon upp dörren. Det var tomt. Spegeln på toalettväggen visade en stel och skräckslagen figur stående med vapnet riktat mot sin egen spegelbild. Bakom brann nödljuset och kastade en aura av löjets skimmer över henne, eller om det var nederlagets. Radion sprakade. Hon hörde hur insatsledningen beordrade omgruppering. Någon svarade att han såg det röda nödblosset genom dimman. ”70 till 1235”, hördes ur polisradion. Jonna ryckte till. Det var hennes anropskod. Sakta började konsekvenserna av det ödesdigra beslutet gå upp för henne. det var bara skuggor som spelade Tors hjärna ett spratt då han rörde sig. Han vände sig försiktigt mot fönstret på andra sidan. Om han tog sig ut den vägen hade han toalettdörren direkt till höger. Han skulle som planerat kunna ta sig upp på taket och sedan hoppa över staketet och försvinna in i skogen och dimman. Men det var omöjligt att göra det helt ljudlöst. På ett par sekunder skulle de vara runt på andra sidan husvagnen och Tor nedtryckt med MP5:or riktade i ansiktet. Alternativet var att vänta in en säker instormning i husvagnen med chockgranater och tårgas vilket var ännu värre. Han öppnade försiktigt fönstret. Då han förflyttade sin egen tyngd till soffan knakade det i golvet. Han stannade till och lyssnade efter rörelser utanför dörren. Det var tyst. Han fick ut ena benet genom fönstret och halade sig försiktigt ned mot marken när det helt oväntat tog stopp. 115

STEFAN TEGENFALK

Spännet på skärpet hade hakat i en förtältskrok på utsidan. Han tog spjärn med armbågarna och försökte komma loss men tyngden från den egna kroppen gjorde att han satt fast som i ett skruvstäd. Han försökte hiva sig upp några centimeter men kraften i armarna räckte inte. Med knäna pressade han sig bakåt från husvagnen men kroken höll honom envist fast som ett förmanande finger. Han pressade allt han orkade och plötsligt brast kroken. Tor föll ned på marken men landade lyckligtvis på fötterna. Trots det tappade han balansen och for in i stängslet med ett rassel. Ljudet från stängslet kunde ha fått ett kompani sjusovare att flyga raklånga ur sängen. Snabbt reste han sig på fötter och tog sats. Det var som om han studsade upp för den lutande dörren, och när han tog spjärn med ena skon mot dörrlåset visste han att han skulle klara sig upp på taket.

9

kvinnan som kom ut ur porten kastade en sur blick över axeln då Mjasník satte foten mellan dörren och karmen just som porten skulle slå igen. Han kom in i ett trapphus fullt av exklusiva sekelskiftsornament i tak och längs väggar. Golvet var gjort av marmor och lagt i olika fornegyptiska mönster. Bilder av pyramider och en sfinx beredde vägen fram till trappan. Innehavarna av lägenheterna i det här huset hade god smak och förmodligen även gott om pengar. Hur kunde en ung kvinnlig polis ha råd med att bo så här? I Ryssland skulle det vara omöjligt, om hon inte tog emot mutor. Hissen drog igång och vikter lyftes av kraftiga vajrar. Det var en gammal konstruktion med dragspelsdörrar i järn. Mjasník började gå uppför trappan. Han hade hela tiden blicken fäst långt framför sig för att kunna parera ett möte. Då han närmade sig tredje våningen öppnades en av dörrarna. Någon rasslade med nycklar. Han var tvungen att fortsätta för att inte väcka uppmärksamhet stående mitt i trappen. Han hade gjort det misstaget i Kiev. Det skulle ha arrangerats som ett rånmord. Men inte alltför välgjort, budskapet skulle också gå fram. Objektet hade kommit emot honom från andra våningen. Mjasník var oförberedd och blev överraskad av det plötsliga mötet. Mannen skulle enligt uppgift befinna sig i lägenheten minst en timme till. I stället kom han jäktad nedför trapporna med portföljen hårt i handen. Mjasník fick bara en chans. Dolken låg fortfarande kvar i ryggsäcken och det var sekunder kvar till mötet. I en av byxfickorna hade han en fällkniv. Han slet upp kniven och vek ut det längsta bladet samtidigt som objektet rundade trapphörnet. Mjasník vände bort blicken och låtsades leta efter något. Det var ett stort misstag. 117

STEFAN TEGENFALK

Mannen blev stående ett par meter från Mjasník och då Mjasník vände upp blicken såg han hur objektet kastade sig framåt mot honom. Båda föll handlöst ner i trappan. Kniven föll ur Mjasníks hand och han blev liggandes på golvet. Mannen var först upp och flydde ned mot porten och räddningen. Mjasník plockade upp kniven och rusade efter mannen. Just som objektet skulle öppna porten fick Mjasník tag i ena armen. Mannen vände sig om men missade sin enda chans. Slaget tog i luften. Mjasník stack in knivbladet i halsen på mannen samtidigt som han vred sönder halskotan. Mannen föll till golvet i spasmiska nervryckningar. Då Mjasník kom upp på våningsplanet mötte han en man i svart täckjacka och slips. Mjasník låtsades vara i färd med att fundera på ifall han hade glömt något. Mannen såg stressad ut men bytte ändå ett förbryllat ögonkast med Mjasník då han klev in i hissen. Mjasník såg hur mannen iakttog honom genom hisspegeln då hissen långsamt försvann ned över kanten på golvet. Han hade tagit en onödig risk genom att ge sig in i den kvinnliga polisens trappuppgång. Det verkade som han hade missbedömt de svenska arbetstiderna rejält. Klockan var snart nio och fortfarande hade inte alla lämnat sina hem. Han läste på dörrens brevinkast. Namnet var korrekt. Försiktigt lade han örat mot dörrspringan och lyssnade. Han kände värme strömma ut genom dörrspringan. Om luft tog sig ut så lätt skulle även ljud göra det. Ändå hörde han inget. Hon sov eller så var hon inte hemma. För att ta reda på vilket skulle han vara tvungen att ringa på. Han väntade ytterligare en stund men hörde fortfarande inget från lägenheten. Till slut tryckte han på ringklockan. En lång ilsken signal ljöd inne från lägenheten. På tysta skor tog han sig snabbt nerför trappen samtidigt som han lyssnade efter ljudet av en dörr som öppnades. Då han kom ned på markplanet var det fortfarande tyst i trapphuset. Det enda som hördes var en bil som åkte förbi på gatan utanför. Mjasník klev ut genom porten och såg upp mot lägenheten. Den var fortfarande mörk. Hon hade alltså lämnat lägenheten. 118

N I RVA N A P R O J E K T E T

”1235 till 70. Ingen kontakt”, svarade Jonna. Hon väntade på bekräftelse men radion var tyst. Ljudet av springande skor närmade sig. Så sprakade radion till. ”Uppfattat”, löd det korta svaret. Därefter tystnade den igen. Jonna visste vad som väntade. Snart skulle hela havet storma och hon skulle befinna sig i ett skamfullt epicentrum. Regelbrott som medförde omintetgörande av tillslag. Att hon dessutom var ung kvinna underlättade inte direkt chanserna att komma ur det här. Hon satte sig på tröskeln till husvagnen och slog ned blicken i marken bland alla skoavtryck. Hedman hade garanterat varit här. Kanske hade han lämnat platsen eller bara bytt husvagn. Hur som helst hade hon röjt hela insatsen i sin iver och brist på eftertänksamhet. Det vanligtvis så kloka omdömet hade lösts upp i adrenalinruset. Tre skuggor trädde fram ur dimman samtidigt som nödblosset sakta slocknade. ”Falskt alarm”, hälsade Jonna de tre piketpoliserna. Hon pekade mot skoavtrycken i marken nedanför i ett försök att rättfärdiga sitt misstag. ”Är du ensam?” undrade en av dem förvånat. Jonna nickade. Poliserna såg på varandra genom skidmaskerna. ”Kom bort från de övriga. Såg avtrycken i leran och …” ”Gjorde något förbannat dumt”, avbröt gruppbefälet samtidigt som han rundade hörnet på husvagnen. Kort efter kom Walter. ”Vart fan tog du vägen?” började han och slog ut med armarna. ”Ni försvann …” Walter skakade på huvudet. ”Det var du som försvann. Jag och kollegan sökte efter dig. Varför tog du dig inte tillbaka?” ”Men ni kom ju bort åt olika håll”, försökte Jonna. Walter betraktade Jonnas trötta ansikte. ”Jag tror du behöver sova”, sa han. 119

STEFAN TEGENFALK

Gruppbefälet, en kort norrlänning som saknade hår på huvudet, bytte några ord med Walter. Han hade ettrigt temperament och såg ut att vara upprörd. Jonna tyckte han påminde om en liten terrier. Walter nickade förstående samtidigt som han iakttog Jonna. Tydligen diskuterade de Jonnas katastrofala insats. ”Lyssna nu”, sa Walter och kom fram till Jonna. Mer än så hann han Walter inte säga förrän polisradion skorrade. ”Kontakt”, hördes ljudligt ur samtligas radioapparater. Ett rött sken lös upp dimman ett femtiotal meter från dem. ”Han är på väg över stängslet”, hördes någon säga. ”Taket, taket”, upprepade en annan polis upphetsat. ”Helvete”, svor Walter. ”Plocka ut hundpatrullerna nu”, beordrade han över polisradion. ”De är på väg mot er”, svarade Rolf Meiton över radion. ”Vänd, vänd”, skrek Walter i polisradion. Fler pratade i munnen på varandra och under några intensiva sekunder utbröt ett mindre kaos över polisradion. ”Om Hedman kan ta sig över stängslet är det väl lämpligt att låta hundarna också göra det”, föreslog Jonna. ”Spåret kan ju inte bli hetare än så.” Walter stirrade först på Jonna som om hon hade kommit med årets mest korkade förslag. Men så tog han upp radion. ”Låt en av hundarna följa med över stängslet och den andra vända och ta utsidan.” ”Uppfattat”, hördes från en av hundpatrullerna. ”Var är SÄK?” undrade Walter. ”På väg mot utsidan”, svarade terriern. ”Tänkte väl det”, sa Walter högt för sig själv. Polisradion ljöd till igen. ”Objektet har försvunnit in i skogen nordost om markeringen.” Rolf Meiton beordrade samtliga bort från området och omgruppering i början av skogen. Walter satte av med Jonna efter sig. De var nära att springa vilse flera gånger innan de till slut hittade ut till stora ingången. 120

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Han har brutit flera husvagnar”, inledde Walter för att dämpa Rolf Meitons kolsvarta ögon då han såg Jonna. ”Det var oundvikligt att det skulle ske.” Rolf Meiton såg inte ut att hålla med. ”Vi har spår!” hördes en av hundförarna meddela över polisradion. Walter tog snabbt upp radion. ”Släpp hunden!” Rolf Meiton bekräftade Walters order. Även den andra hunden hade markerat spår och släpptes lös. trots jonna de Brugges hedervärda insats att i förtid röja tillslaget hade hundarna fått vittring efter Hedman. Varför idioten inte hade hunnit lämna området med så god marginal som en halvtimme övergick Martin Borgs förstånd. Men så hade han att göra med begåvningsreservens absoluta bottenskrap också. Till det kom problemet att idioten hade satt av i fel riktning. I stället för att följa instruktionerna flydde han i motsatt riktning, in i Rävsta naturreservat och skulle om han inte ändrade kurs snart hamna i Mälaren. Försprånget Tor hade var kort. Alltför kort. Han hade på sin höjd en kilometer till godo vilket skulle ta hundarna mindre än två minuter att hinna upp. Mot två schäfrar var han dessutom chanslös utan skjutvapen. Och även om han var beväpnad skulle pistolskotten röja hans position. Snart skulle solen komma fram och dimman lätta vilket gjorde att polishelikoptrarna kunde gå upp med sina värmekameror. Hedman skulle snabbt vara inringad och det var inte mycket Martin kunde göra mer än att hoppas på att idioten blev invecklad i en skottlossning och skjuten på fläcken. Martin iakttog hundföraren då de pulsade genom den våta snön. Kollegan blåste hela tiden i hundpipan. Ju mer han blåste desto mer bekymrad såg han ut. Till slut började han ropa hundens namn. Martin förstod att något var fel. Det var svårt att följa spåren efter hundarna och några hundra meter senare upphörde avtrycken i marken helt. Framför dem bredde en myr 121

STEFAN TEGENFALK

ut sig. Martin följde hundförarens fotspår men sjönk ändå ned med lågskorna i den porösa myllan. Kylan från det iskalla vattnet fortplantade sig genom fötterna upp mot ryggen. Han kände hur musklerna drog ihop sig. Efter cirka femtio meter nådde de fast mark. Martin och hundföraren delade på sig och sökte längs med skogsbrynet efter spår av hunden. Ett par minuter senare sprakade polisradion till. jörgen blad vaknade av att det ringde. Han sträckte sig efter telefonen som stod i fönsternischen och fumlade med luren en stund innan han fick den till örat. ”Ja”, harklade han sig nyvaket utan att öppna ögonen. ”Stort polispådrag i Arlandaområdet”, hälsade nyhetschefen. ”Nattjouren är där men behöver avlösning.” ”Jag är redan på väg”, svarade Jörgen och kisade mot väckarklockan. Det var fortfarande i gränslandet mellan natt och morgon och kroppen värkte alltjämt efter sviterna från gårdagens tennismatch. Jörgen hade förlorat med tre raka set och det kändes. ”Ring Bjarne. Han vet vart du ska bege dig.” Jörgen lade på och satte sig upp i sängen. ”Vem var det?” undrade Sebastian sömndrucket och vände sig om. ”Jobb”, sa Jörgen. ”Nu? Så här sent?” ”Eller tidigt”, svarade Jörgen och klev ur sängen. ”Har det hänt något?” ”Det gör det väl jämt.” ”Är du fortfarande sur? Över i går alltså.” ”Nej”, sa Jörgen dröjande, ”bara trött.” Jörgen drog hastigt på sig kläderna och gick ut i köket för att göra i ordning en ostsmörgås. Han slog in den i plast och stoppade mackan i jackfickan. Därefter tog han bilnycklarna på hallbyrån och låste dörren efter sig. Efter att ha kommit halvvägs i trappen vände han, låste upp dörren och gick in med skorna trots att 122

N I RVA N A P R O J E K T E T

Sebastian avskydde repor i den nylagda parketten. Jörgen böjde sig över pojkvännen och gav honom en puss på pannan. ”Du skulle bara ha vågat”, log Sebastian matt och gav honom en puss tillbaka. ”Jag ringer”, sa Jörgen och lämnade lägenheten. Han satte sig i bilen och svängde ut på Torsgatan och vidare mot Norrtull. Trots gatubelysning och moderna xenonstrålkastare var sikten dålig. Som tur var låg gatorna i det närmaste öde vid den här tiden. Bara något enstaka möte dök upp. I höjd med Karolinska sjukhuset hade värmen spridit sig i kupén och han knäppte upp jackan. Han slog på radion och ur högtalarna strömmade någon ödesmättad strof av Bach. Jörgen bytte kanal och en nattpratare på P3 hade precis fått en lyssnare på linjen som var upprörd över miljöförstöringen. Jörgen tog upp mobilen och slog numret till Bjarne på nattjouren samtidigt som lyssnaren bad alla där ute att skrota bilen. ”Bjarne”, hördes en röst svara i andra luren. ”JB här”, hälsade Jörgen. ”Är i höjd med Sollentuna. Vart ska jag ta vägen och vad har hänt?” ”Du ska till en uppställningsplats för husvagnar. Vi tar det när du kommer”, svarade Bjarne, ”men ring när du svängt av Sigtunaavfarten så träffas vi vid idrottsplatsen.” Jörgen lade på. Mannen i radion fräste och svor över den globala uppvärmningen tills nattprataren blev tvungen att bryta samtalet. Jörgen bytte till en av de kommersiella radiokanalerna. Han möttes av 50 Cent som rappade fram låten Before I Self Destruct. Efter ytterligare ett kanalbyte hamnade han mitt i ett hysteriskt reklaminslag för hamburgare. Han stängde av radion och ökade farten. Snart hade han passerat hundratrettio. Efter att ha kört förbi avfarten till Upplands Väsby blev han omkörd av en polisbil med påslagna blåljus. Trots den dåliga sikten höll polisbilen hög fart. Något stort hade definitivt hänt. 123

STEFAN TEGENFALK

tor hade just kommit upp på husvagnstaket när han hörde ljud av steg som närmade sig. Han vände sig om mot stängslet men fastnade för ett kort ögonblick med blicken på ett rödaktigt sken en bit bort. De hade hittat hans första husvagn och nu hade de följt spåren hit. Han tog sats och hoppade över staketet, landade mjukt på andra sidan stängslet och var snabbt uppe på fötter igen. Skuggor svepte runt husvagnen och röster bröt tystnaden. Gnäll från en hund skar genom diset. Tor greppade tag om plastpåsen och började springa in i skogen. Sikten var på sin höjd ett par meter och han var hela tiden nära att krocka med något träd. Han visste att han var på väg i fel riktning. Men han kunde hålla den här kursen en stund för att sedan byta vädersträck och kringränna hela polisuppbådet och ändå komma fram till grusvägen. Om än något försenat. Men det var som vanligt i detaljerna djävulen satt. Mot sig hade han hundarna och dimman som försvårade flykten. Om polishundarna dessutom släpptes lösa skulle hans chanser vara små. Tor plockade fram den lilla hammaren ur plastpåsen samtidigt som han passerade över en myr. Än så länge hade det gått bra. Snuten var nog kvar och letade på området. Han sjönk ned till fotknölarna i vatten och trots ankelhöga kängor trängde iskallt vatten in genom sömmarna. Just som han kände fastare mark under fötterna hördes något bakom honom. En skugga kom rusande ur mörkret och han fick precis upp armen till skydd. En obeskrivlig smärta exploderade då schäferhunden låste käkarna runt Tors högerarm. Han for bakåt med hunden över sig. Schäfern tuggade ursinnigt igenom det tunna plastskyddet på Tors arm. Han måttade ett klumpigt slag med hammaren som missade. Han slog på nytt och lyckades träffa hunden över ryggen men slaget var för svagt och gjorde bara hunden ännu mer ursinnig. Plötsligt släppte den greppet om armen och gjorde ett utfall mot Tors hals. Han lyckades parera anfallet och hunden fick tag om armen igen. Tor greppade hårt om hammaren och slog allt vad han orkade. Den här gången träffade han huvudet på den oförberedda hunden och 124

N I RVA N A P R O J E K T E T

styrkan i hundens käkar upphörde. Hunden gnydde och släppte för ett kort ögonblick armen. Tor var snabbt framme och slog till med baksidan av hammaren i hundens bakhuvud. Den vacklade åt sidan som om den var kraftigt berusad och föll kort därefter till marken. En stund senare upphörde andningen. Tor reste sig upp på skakiga ben för att i nästa sekund mötas av ännu en schäfer. Den här gången lyckades han få upp ena benet och polishunden låste instinktivt käkarna runt Tors smalben. Han var nära att tappa balansen men lyckades hålla sig upprätt med hjälp av ett träd. Polishunden var fullt upptagen med Tors ben och märkte aldrig hammaren. Tor fick in en fullträff med baksidan på hammarskallen och hunden föll till marken under våldsamt gnyende. Tor tappade balansen och blev liggandes bredvid hunden men tog sig mödosamt upp på knä igen. Hundens dödsångest ekade ut över myren. Tor höjde hammaren en sista gång och tystade oljudet med sina sista krafter. Utmattad lade han sig ned. Kom det fler hundar skulle de få slita honom i stycken. Armen pulserade av smärta och ur det trasiga plastskyddet letade sig blod ned på marken. I morse hade han vaknat i Rickys säng hyggligt okej. Ett dygn senare befann han sig i någon jävla skog efter att ha haft ihjäl två snuthundar. Nu var det bara en tidsfråga innan allt skulle vara över. Han var säkert redan uppe i fyra år. Blev han fälld för Gnestamorden blev det garanterat livstid. Han skulle få tillbringa resten av livet innanför Kumlabunkerns betongmurar. Bli tvungen att ansluta sig till någon gruppering och hela tiden se sig om över axeln. Det var lätt att få en skruvmejsel körd genom halsen. Kumla var ju inte direkt ett pensionat. Där satt bara det allra grövsta buset, de vars ett liv var lika lite värt som vattnet i ett glas. Det var inte det liv han ville leva nu. Sedan förra voltan hade han fått smak för annat. Vittring på det goda med stålar i fickan och respekt bland småkrimmet. Han hade slutat röka brajor och snorta koks och i stället drivit in stålar 125

STEFAN TEGENFALK

åt Omars kunder. Lönsamt. Så in i helvete lönsamt. Villor var bara en massa jobb för småpengar. Sådant fick påtända pundare och öststatsslödder hålla på med. Tor hade slutat ta skit från andra och var på väg upp. Rätt upp bland juggar och albaner. Han och Jerry hade blivit något. Fått respekt med sig men också blivit svartmärkta när de dumpade priset på indrivningstjänster. Nu var allt över. Ändå fanns det faktiskt ljus i röret. Han var ju trots allt fortfarande fri och hade dessutom en snut på sin sida. På ett eller annat sätt skulle det kanske ordna sig. Det hade det alltid gjort förut, även om han skulle ha en psykopat som polare. Han lyssnade ut mot myren efter ljud av förföljare med antingen två eller fyra ben. Hade de missat honom? När det inte kom några fler hundar stärktes hoppet och kraften. Han tog upp plastpåsen och fortsatte in i skogen. ”dimman kommer snart att lätta”, sa Walter och tittade på klockan. ”Då får vi äntligen upp helikoptrarna.” ”Enligt kartan kommer han inte särskilt långt”, sa Jonna. ”En kilometer till vänster om grusvägen ligger Mälaren och till höger en myr han måste passera, såvida han inte tagit sig norrut.” ”Fortsätter grusvägen norrut?” ”Ja, den går i en halvbåge runt naturreservatet.” ”Finns det bebyggelse i området?” ”Några få hus. Insatsledningen har väl ringt och varnat de boende?” ”Knappast troligt”, svarade Walter. ”Om isen på Mälaren fortfarande bär kan han ta sig över till andra sidan eller någon av de närliggande öarna. Vi måste ta honom snart.” ”Fortsätt fyrahundra meter till och vi borde snart stöta på hundpatrullerna”, sa Jonna. Hon jämförde kartan i knät med bilens navigator. Då de svängde upp på den lilla grusvägen slog Walter av bilens strålkastare och gled långsamt fram i mörkret på tomgång. 126

N I RVA N A P R O J E K T E T

Polisradion sprakade till. Jonna höjde volymen. En av piketpoliserna rapporterade med kort och tonlös röst att båda polishundarna var döda. Det blev tyst i radion. Jonna såg på Walter. Hans ansikte var uttryckslöst. Efter en kort stund hördes Rolf Meitons hårda röst fråga efter positionen på hundarna. ”Det är bara ett par hundra meter till höger om oss”, utbrast Jonna och tog fram sitt vapen. Tor Hedman hade dödat två polishundar och Jonna kände återigen pulsen rusa. Allt blev så påtagligt nu. Han var verkligen i stånd att göra vad som helst. Kanske hade hon haft tur att han inte befann sig i husvagnen. ”Hur dog hundarna?” frågade Walter över polisradion samtidigt som han stannade bilen. ”Troligen slag mot huvudet”, hördes en av poliserna svara. ”Han är i alla fall inte beväpnad med skjutvapen”, konstaterade Walter. ”Annars hade han skjutit hundarna, med eller utan ljuddämpare. Att slå ihjäl två rasande schäfrar kräver ett visst mått av desperation. Hade Meiton lyssnat på mig hade det här aldrig behövt hända. Hedman är farlig nu. Förbannat farlig.” ”Vad gör vi?” undrade Jonna. ”Väntar på att den förbannade dimman skall lätta.” Walter stängde av motorn och klev ur bilen. Han lutade sig mot framflygeln och lät blicken vandra ut i dimman. ”Hör du?” sa han. ”Vadå?” ”Tystnaden.” Jonna lyssnade till ljudet av ingenting. Den fördröjda innerbelysningen slocknade och bilen blev till en mörk siluett. Hon hörde Walter ta fram sin Sig Sauer och det mekaniska lätet när han gjorde den skjutklar. Jonna hade redan sitt vapen klart i hölstret. ”Jag stötte på Martin Borg kort efter att jag kom bort från er”, sa hon viskande. 127

STEFAN TEGENFALK

”Jaså?” ”Han och några till från SÄK dök bara upp ur dimman.” Walter betraktade Jonna klentroget. ”Jag vet”, sa hon urskuldande. ”Borde ha hållit mig till dem och inte rusat in i husvagnen, men det var inte det jag ville berätta.” ”Inte?” ”Nej, jag noterade en sak.” ”Noterade?” ”Vet inte vad det betyder”, sa hon dröjande, ”men …” Plötsligt bröts en gren. Walter höll upp handen och lyssnade. Efter några sekunder tecknade han åt Jonna att huka sig ner. Han pekade snett framför dem. ”Där borta”, viskade han. Jonna höll andan och stirrade i riktning mot ljudet. Ett tag tyckte hon att hon hörde steg. Så knäcktes en gren igen. Och ännu en. Nu hördes det, ljudet av någon som sprang rätt emot dem. Jonna greppade hårt om pistolen och sneglade mot Walter. Han tecknade åt henne att följa honom. Men så tystnade ljudet tvärt. Walter stannade och hukade sig ned igen. Jonna kände handen med vapnet skaka då adrenalinet drog genom kroppen. Snart skulle hon inte orka längre. Sig Sauern kändes blytung. Ändå var den hennes bästa försäkring just nu. Walter reste sig långsamt och började småspringa fram längs vägen. Jonna följde efter. Så hördes ljuden av steg igen. Den här gången till vänster om dem. Walter stannade och ropade att de var från polisen. Ljudet av springande steg försvann bort i dimman och Walter satte efter. Han stannade efter en kort stund och lyssnade. Fortsatte tio meter till och stannade. För varje stopp ökade avståndet till den han förföljde. Till slut gav han upp. Walter försökte urskilja skoavtryck i den blöta marken men såg inget. ”Vi skulle behöva en hundpatrull nu”, sa han uppgivet och lyste med ficklampan ned i marken. 128

N I RVA N A P R O J E K T E T

Jonna tog upp polisradion. ”1235 till 70”, ropade hon. ”1235.” ”Vi har haft kontakt och behöver en hundpatrull hit.” Det blev tyst i radion. ”Trettiofem minuter”, svarade Rolf Meiton efter en kort stund. Walter skakade på huvudet. ”För lång tid.” ”Ska vi fortsätta in i skogen?” ”Ingen idé”, sa Walter. ”Vi kommer bara gå vilse. Night Visionutrustning i varje polisbil skulle inte skada.” Walter körde ilsket ned pistolen i axelhölstret. De vände tillbaka mot bilen och Jonna sköt ned vapnet i axelhölstret och öppnade bildörren. Just som hon skulle kliva in såg hon något i ögonvrån. En skugga som rörde sig några meter bakom henne. Hon snodde runt och fick upp pistolen.

10

”alice mcdaniel?” undrade Leo Brageler. Han kämpade med att hålla rösten stadig. ”Yes, this is Alice McDaniel”, svarade en medelålders kvinna sömnigt. ”Det här är Leo Brageler”, sa Leo på perfekt engelska. ”Ursäkta att jag ringer så tidigt och på ditt privata telefonnummer, men jag skulle behöva din omedelbara hjälp.” Det blev tyst i telefonen. ”Hur har du fått tag i det här numret?” frågade kvinnan med kärv röst. ”Det spelar ingen roll just nu”, sa Leo och hoppades att hon inte skulle bryta samtalet. ”Jag behöver din hjälp och är beredd att betala mycket för det.” Tystnad. ”På vilket sätt behöver du hjälp?” frågade kvinnan misstroget. ”Jag vill att du tar första möjliga flyg till Stockholm med det jag förvarar hos er. Du får tiotusen pund överförda till ert konto nu på morgonen.” Återigen blev det tyst i telefonen. Leo kände hur han blev allt mer orkeslös. Det knäppte till i luren och för ett ögonblick fick han för sig att hon hade lagt på. ”Det är ingen tjänst vi vanligtvis utför”, sa hon till slut. ”Jag skulle uppskatta om ni gjorde ett undantag.” Alice McDaniel suckade tyst i luren. ”Jag ber er”, vädjade Leo. ”Jag behöver sifferkoden”, svarade hon motvilligt. En tyngd lättade från Leo Bragelers bröst och han såg hur stramheten i den gamle mannens ansikte försvann. Det var ett högt 130

N I RVA N A P R O J E K T E T

spel han hade inlett. Kanske alltför högt. Den här gången skulle ingen oskyldig få komma till skada. Alice McDaniel var i högsta grad oskyldig, ändå behövde han hennes hjälp för att lyckas. ”Du får koden via ett SMS samt adressen till det hotell där vi skall träffas”, sa han. ”Kan jag nå dig på numret du ringer från om ett par timmar?” ”Det går bra”, avslutade Leo. alice mcdaniel lade på luren och satte sig vid datorn. Hon slog på sin mobiltelefon och fick en minut senare det utlovade meddelandet. Så snart datorn var klar loggade hon in på advokatbyråns intranät. Hon verifierade sifferkoden i SMS:et med det som fanns registrerat sedan tidigare. Den åtta siffror långa nummerserien stämde. Hon lutade sig eftertänksamt tillbaka i stolen. Det hade gått tre år sedan hon hade träffat den försynte svensken på deras kontor i Douglas. McDaniel Law Firm var en av Storbritanniens äldsta advokatbyråer och hade specialiserat sig på arv och testamente. Alice var sjunde generationens McDaniel och för inte så länge sedan hade hon tagit över som firmans högsta chef. Leo Brageler hade varit en rätt vanlig kund bortsett från hans säregna önskemål när det gällde testamenteshanteringen. Fyra gånger per år var advokatfirman tvungen att kontrollera med de svenska myndigheterna att det inte fanns någon dödsattest utskriven på honom. En procedur som var krånglig och tog mycket tid i anspråk. Det förseglade kuvertet skulle omedelbart skickas med kurir till en adress i Frankrike om man fann Leo Brageler registrerad som avliden. Säregenheten till trots betalade han den årliga fakturan punktligt så egentligen hade hon inget att klaga på. Uppenbarligen ville hennes klient nu ändra rutinerna, eller helt enkelt säga upp avtalet med McDaniel Law Firm. Hur som helst skulle hon gå sin klient till mötes. Det var en hederssak och hon gjorde som hennes föregångare alltid hade gjort: lät kunden gå framför allt annat. 131

STEFAN TEGENFALK

Hon surfade in på British Airways hemsida och bokade flyg till Stockholm i första klass enligt klientens instruktioner. Att resa i första klass hade hon inget emot så länge någon annan stod för notan. Om fyra timmar skulle hon sitta i ett plan till London som efter ett kort byte skulle ta henne vidare till Stockholm. Hon hade aldrig varit i Sverige eller haft några ärenden till det nordliga landet. Men en väl betalande kund och lite lågkonjunktur i affärerna gjorde henne tillgänglig med kort varsel. Hon tog upp telefonen och slog numret presentatören hade visat. Därefter bekräftade hon sin avfärd. Allt skulle ha varit frid och fröjd om det inte vore för en sak. Hennes skyddade telefonnummer. tor sprang så fort han kunde. Pulserandet i den skadade handen hade övergått till genomträngande smärta och blod trängde ut genom det skadade plastomslaget. Han gjorde korta uppehåll för att hämta andan och lyssna efter förföljare. För varje gång han stannade tyckte han att pulserandet i handen hade ökat. Han måste få stopp på blödandet. Men hur? Knappast mitt ute i skogen omgiven av mörker och jagad av ett polisuppbåd. Han började springa igen. Efter en stund kom han fram till en glänta. Några meter nedanför en slänt skymtade han en grusväg. Tor hasade ned och korsade vägen. Så kom han plötsligt att tänka på den grusväg han skulle bli hämtad på. Kanske var det samma väg. Han skulle just ändra riktning då någon ropade. Tor tvärstannade. Ordet han minst av allt ville höra just nu kom som kulor genom mörkret. Det var polisen. Han började springa bort från rösterna och in i skogen på andra sidan vägen. Benen kändes tyngre för varje meter och snart var farten nere i jogging. Han plöjde genom ett rissnår men snubblade över något och föll. Mödosamt tog han sig upp och hämtade andan. Försiktigt kände han på den smärtande handen. Turen hade vänt igen. Mer frihet än så här blev det väl inte. Han visste att flykten var dömd att misslyckas. Nu var det bara en tidsfråga innan de skulle ta honom. Ändå fortsatte han, driven 132

N I RVA N A P R O J E K T E T

av överlevnadsinstinkten. Han sprang några hundra meter till och kom ut på en liten åker. Himlen hade ändrat färg. Strimmor av ljus spreds längs horisonten och lättade upp skuggorna runt honom. Sikten blev bättre och han kunde skönja delar av skogen runt sig. Så upptäckte han ett hus på andra sidan åkern. Det såg bebott ut. Kanske fanns det en bil. Tor fick åter kraft i benen men åkerleran var tung och han sjönk ned till anklarna för varje nytt kliv. Han kände sig som en robot som mekaniskt rörde sig framåt. Till slut hade han tagit sig över åkern och fram till huset. Han stannade upp och hämtade andan. På baksidan av det faluröda torpet stod en bil parkerad. Han kände på dörren men den var låst. Det var en Mazda av nyare modell och de var svåra att stjäla utan bilnycklar. Huset var mörkt och Tor kände försiktigt på ytterdörren. Även den var låst. Inga dekaler som förkunnade hundar, eller klistermärken för larm. Han tog upp hammaren och slog sönder den lilla glasrutan som satt mitt på dörren. Han fick slå flera gånger för att göra ett hål i den laminerade rutan. Försiktigt stack han in vänsterhanden för att inte skära sig och vred om låset på insidan. Då Tor kom in i hallen såg han hur lyset i ett av rummen hade tänts. Röster hördes och golvplankor knakade under tyngden från en kropp. Tor måste se till att de inte hann ringa polisen. Han rusade in och stötte ihop med en gestalt i dörröppningen till det tända rummet. Tor höjde hammaren och skrek. En äldre man ryggade förskräckt tillbaka. Tor såg att det var en tanig gammal gubbe med skrynkligt ansikte. Gubben såg ut att vara obeväpnad men Tor tog inga risker utan sparkade honom i bröstet. Han föll till golvet och blev liggandes på rygg. I sängen låg en kvinna i samma ålder. Hon hade en telefonlur i handen. Tor kastade sig över gumman och slet luren ur handen på henne. Hon skrek och fäktade avvärjande med armarna. Tor slog telefonluren i huvudet på kvinnan så hårt att plasten sprack. Hon tystnade och blev liggandes livlös i sängen. ”Var är bilnycklarna?” skrek Tor åt mannen på golvet. Han höjde hammaren över mannens huvud. 133

STEFAN TEGENFALK

”Döda oss inte. Vi har inga pengar”, bönade mannen. Rösten var sprucken och ögonen uppspärrade. Tor såg skräcken i dem. ”Var är bilnycklarna?” upprepade Tor. ”Där”, sa mannen och pekade med skakig arm ut ur rummet. ”I köket på väggen bredvid skänken.” Tor störtade ut i köket och slet åt sig bilnycklarna. Han tog trappstegen i ett kliv och slängde sig i bilen. Om inte snuten hade slagit en järnring runt Sigtuna skulle han kunna ta sig ur det här. Just som han fick in växeln svängde en bil in på uppfarten. Det starka ljuset från strålkastarna bländade Tor och han var tvungen att hålla upp armen framför ögonen. Plötsligt skar ett blått sken genom mörkret och polisbilens dörrar for upp. Tor trodde inte på det han såg. Det kunde bara inte hända. Sekunden senare kastade han sig ur Mazdan. Han riktade hammarskaftet mot polisbilen som om den var en pistol och skrek att han skulle skjuta samtidigt som han retirerade tillbaka mot huset. De båda poliserna låg redan ned på marken med vapnen riktade mot Tor. Ett av skotten tog i dörrkarmen just som Tor hann in i huset. Han slängde sig på golvet och ålade fram till ytterdörren som han låste. Inom en kvart skulle huset vara omringat av snutar. Just nu skulle de inte göra något. Det var bara i flock som snuten tordes bråka med sådana som Tor. Han gick in i sovrummet och noterade att den gamle mannen försökte få liv i sin fru. Hon yrade som efter en kraftig hjärnskakning. ”Har du något vapen?” frågade Tor. Mannen vände sig stelt om. ”Snälla lämna oss”, vädjade han. ”Vi har inga pengar.” ”Jag skiter i pengar”, skrek Tor. ”Har du något vapen?” Mannen skakade på huvudet. ”Nej”, sa han. ”Du ljuger”, skrek Tor och höjde hammaren mot kvinnans huvud. ”Väggen i hallen är full med uppstoppat småvilt. Tror du jag är dum i huvudet bondjävel?” 134

N I RVA N A P R O J E K T E T

Tor stirrade mannen stint i ögonen och sedan på den rödfärgade hammaren. ”Ett gammalt hagelgevär”, stammade mannen. ”Är ni ensamma?” Mannen nickade. ”Visa var geväret finns.” Tor följde efter mannen ner i en källare. Bakom en hylla tog den gamle mannen fram en nyckel. Vapenskåpet var av grå stålplåt och lika gammalt som gubben. Tor knuffade undan mannen och ryckte åt sig skåpets enda vapen. Ett dubbelpipigt hagelgevär av okänt märke. På en hylla i plåtskåpet stod en brun kartong med patroner. Han stoppade på sig alla patronerna och laddade geväret. Sedan föste han upp gubben för trappen igen. ”Ta in kärringen till köket, jag vill ha er i närheten”, beordrade han samtidigt som han hukande smög fram mot ytterdörren. Han stack upp huvudet och såg att poliserna tryggt låg kvar vid sidan om bilen. Tor stack ut gevärspipan genom den krossade rutan och tryckte av i riktning mot polisbilen. Ett fjösigt fräsande hördes från slutstycket. ”Förbannat. Patronerna är gamla.” Han tryckte av igen och den här gången small det. Hagel splittrade polisbilens framruta. ”Jag har gisslan!” skrek Tor genom fönstret. ”Gör ni något skjuter jag dem.” Ingen av poliserna svarade. Tor vände sig om då han hörde ljud bakom sig. Den gamle mannen kämpade med att släpa sin fru till köket. ”Lägg henne i soffan”, sa Tor. ”Jag orkar inte”, sa den gamle mannen. ”Hon behöver vård. Snälla låt …” ”Gör som jag säger”, röt Tor. ”Jag ber dig …” ”Håll käften”, skrek Tor. Han laddade om och riktade hagelgeväret mot mannen. 135

STEFAN TEGENFALK

Den gamle mannen höll vädjande upp händerna. ”Lugna dig.” Tor viftade med geväret men det kändes tungt och otympligt. Särskilt med bara en arm. ”Har du en bågfil?” ”Vadå?” ”En bågfil”, upprepade Tor. ”En sådan man kapar stål med.” Mannen nickade. ”Hämta den”, beordrade Tor. Den gamle mannen strök sin frus hår och sade något innan han stapplade fram till dörren som ledde ned till källaren. Tor greppade tag om kvinnans arm som var smal som ett fågelben. Han drog fram kroppen till soffan där han hade uppsikt över henne. Ett svagt rosslande kom ur kvinnans mun. Hon hade i alla fall inte dött. Tor sökte igenom köket tills han fann det han letade efter. Ur en av skåpsluckorna slet han fram en handduk som han knöt runt handen. Det var svårt att knyta med bara en hand och han fick ta tänderna till hjälp. Den gamle mannen kom flåsande upp ur källaren med en bågfil i handen. Han såg ut att kunna få en hjärtinfarkt när som helst. Tor pekade åt honom att lägga sågen på köksbordet. Den gamle lydde. ”Nu kan du ta hand om kärringen”, sa Tor. Mannen föll ned på knä och försökte få kontakt med sin fru. Hon svamlade något ohörbart. Tor ålade fram till ytterdörren igen. ”Jag vill ha hit en läkare”, skrek han. Fortfarande inget svar från poliserna utanför. De låg kvar i skydd av polisbilen med pistolerna riktade mot dörren. Kanske var de förstummade av skräck. Förmodligen ett par kvinnliga gröngölingar som gjort ned sig för ett litet stenskott i framrutan. Men det var faktiskt de som hade skjutit först. Han såg ned på byltet runt den skadade handen. Smärtan hade märkligt nog upphört. Han kände inte ens pulserandet längre. Till 136

N I RVA N A P R O J E K T E T

sin fasa upptäckte han att känseln hade försvunnit. Från armbågen och nedåt var det som om armen var bedövad. Blodsockret var på väg att falla. ”Ta hit en läkare”, vrålade Tor. ”Annars skjuter jag en av gisslan.” Poliserna svarade fortfarande inte. Är de döva också? Tor började tappa tålamodet. Han gick in i köket och slet med sig den gamle mannen från golvet. Gubben vägde nästan lika lite som gumman. Tor var minst tre huvuden längre. Han var tvungen att ställa sig på knä bakom gubben för att inte exponera sig för mycket. Han öppnade långsamt ytterdörren med hagelgeväret riktat mot mannens bakhuvud. Den gamle mannens kropp skälvde. ”Jag skjuter om ni inte får hit läkare”, skrek Tor. ”Är ni tröga i skallen?” En av poliserna, en manlig, svarade att läkare var på väg. Han bad Tor att lägga ned vapnet och att inte skada någon. Tor bad polisen att dra åt helvete och stängde ytterdörren. ”Ta bågfilen och såga av piporna”, sa Tor och sträckte fram geväret. ”Såga av bakre delen av kolven också.” Den gamle mannen stirrade uttryckslöst på Tor. ”Har du fattat?” Mannen nickade och tog emot geväret. Just som Tor skulle släppa ifrån sig hagelbössan slet han den ur mannens grepp. Han knäckte pipan och tog ut de båda patronerna. Det sjunkande blodsockret fick honom att glömma saker också. ”Hade du skjutit?” undrade Tor, lättad över att han kom på sig själv i sista sekund. Mannen sade inget utan gick bort till köksbordet. På golvet nedanför hade hans fru vaknat till liv. Hon vred huvudet åt sidan och började kräkas. Den gamle mannen var snabbt nere på golvet och försökte hjälpa sin fru. ”Ge fan i det där”, skrek Tor. ”Börja såga.” Mannen reste sig upp och satte bågfilen över gevärspiporna. Han drog ursinnigt sågen fram och tillbaka. Gnisslet från 137

STEFAN TEGENFALK

stålytorna som gneds mot varandra ekade i köket. Tor öppnade kylskåpet och plockade ut ett mjölkpaket och en halv falukorvsring. Han halsade ur tetran samtidigt som han åt av korven. Blodsockret steg och snart började han känna sig bättre. Efter ett tag började stickningar fortplanta sig genom armen och ut till handen. Den var inte längre död. Tor drog undan gardinerna och såg ut genom fönstret. Han träffades av polisens blåljus tillsammans med morgonens första solstrålar. Det hade kommit fler polisbilar och snart skulle det vara fullt dagsljus. Nästan alla polisbilar var parkerade utom räckhåll från Tors hagelsvärmar. Huset var säkert redan omringat. Han gick runt och drog ned persienner och rullgardiner. Nu skulle sikten ut bli begränsad, men prickskyttar skulle heller inte kunna sätta en kula i huvudet på honom när han minst anade det. Han visste nog fan hur det gick till. Plötsligt ringde telefonen. Den gamle mannen upphörde med sågandet och gick bort till en grå plastklump på väggen. Tor slet åt sig luren och knuffade bort gubben mot bordet igen. I samma ögonblick som han skulle svara ringde Tors mobiltelefon. jörgen blad svängde ned på parkeringsplatsen vid Sigtuna idrottsplats och klev ur bilen. Bjarne mötte honom med telefonen i örat. Han var lång och bred över både axlar och mage. Påminde om en människa i en björns kropp med sin tjocka dunjacka och huva uppdragen över huvudet. ”Han har lyckats ta sig ur polisavspärrningen”, hälsade den storvuxne reportern. ”Vem?” undrade Jörgen. ”Tor Hedman.” Jörgen Blad blev alldeles iskall. Bilder av när Hedman slet upp bildörren blixtrade till på näthinnan. Han upplevde ännu en gång misshandeln hemma i sin egen lägenhet och hur Hedman och Jerry Salminen körde ned hans huvud i toalettstolen så hårt att näsbenet knäcktes. Hur han därefter hade hamnat mitt i en 138

N I RVA N A P R O J E K T E T

skottduell med grovt kriminella albaner och med nöd och näppe klarat livet. Sakta hade hans liv börjat återgå till det normala. Han kunde sova på nätterna utan att väckas av mardrömmar och han behövde inte längre se sig över axeln varje gång han vistades ute. Så kom det här. ”vem där!” skrek Jonna och riktade pistolen mot skuggan. Hon kramade Sig Sauern så att knogarna vitnade. Snart såg hon en av piketpolisens svarta uniformer komma ur mörkret. Hon sänkte vapnet med bultande hjärta. ”Vi kommer från myren”, sa polismannen. ”Den jäveln dödade båda hundarna.” ”Han har sprungit förbi här”, svarade Jonna torr i munnen och pekade mot andra sidan vägen. ”Men vi kunde inte ta honom. Sikten var för dålig.” Polismannen betraktade Jonna. ”Andra gången du har haft vittring på Hedman.” Jonna visste inte vad hon skulle svara. Hon hade gjort bort sig rejält även om hon knappast kunde lastas för att han undkommit igen, det hade ju varit omöjligt att urskilja något i mörkret. Varför skulle hon in i den förbannade husvagnen själv? Vad var det hon ville bevisa? Att hon var minst lika duglig som någon av de manliga kollegorna? Eller att hon inte var lika undfallande som sin mor? Kanske för att visa hur stark och självständig hon var. Precis som hennes far. Hon kände inte igen sig själv längre. Ingen analytisk eftertanke utan bara rusa på som en lynchmobb. Måste vara bristen på sömn. Hon kunde inte komma på någon annan förklaring just nu. Ytterligare en polis kom fram ur dimman. Himlen hade sakta vaknat till liv och konturerna av skogen runt dem blev allt tydligare. ”Vi väntar på hundpatrullen”, började Jonna. ”Han passerade alldeles nyligen så lukten efter honom borde sitta kvar en stund till.” 139

STEFAN TEGENFALK

Piketpoliserna svarade inte. Och det behövdes inte eftersom Jonna kunde föreställa sig rubriksättningen i deras huvuden. Korkad attrapp spelar hjälte och blåser hel operation. Orsakar dessutom två polishundars död. Jonna ville sjunka ned i jorden och lösas upp i något som var mindre än atomer. Walter störde dock planerna. ”Helikoptern går upp om trettio minuter”, ropade han inifrån bilen. ”Vi kör runt och chansar på att han fortsätter i samma riktning. Det finns en annan väg vi kan ta oss upp på enligt kartan.” Walter beordrade piketpoliserna att vänta in hundpatrullen. Han slängde över kartan till Jonna och vände med en rivstart på grusvägen. Sikten blev hela tiden bättre och Walter körde i hög fart längs grusvägen. ”Vad var det du hade noterat”, frågade han då han svängde ut på väg 263. Jonna släppte navigatorn med blicken och såg ut i mörkret. Hon blev tyst en kort stund. ”Har du aldrig fått en känsla av att något är fel”, sa hon. ”Jag menar, en känsla man inte kan sätta fingret på, som bara finns där som ett varsel av något slag.” Walter såg prövande på henne. ”En del kan få förnimmelser innan något hemskt ska hända”, fortsatte hon. ”Jag vet att det låter flummigt och själv tror jag inte på parapsykologi men det dök bara upp.” ”Dök upp? Vilket?” ”Känslan alltså. Den bara fanns där och är svår att beskriva.” ”Jag tror på fakta och analys”, sa Walter. ”I och för sig kan vissa av oss vara begåvade med ett djuptänkande som ger möjlighet att se saker i fler dimensioner. Men det är snarast en form av rationell analys där kreativiteten har ett visst övertag över det rationella. Det är knappast fråga om känslor.” Walter hade så klart rätt. Hon ångrade att hon ens hade tagit upp det. ”Nu är jag nyfiken på vad du har fått för syner”, sa han. 140

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Vi glömmer det här”, sa Jonna resignerat. ”Tycker jag inte”, invände Walter. Jonna blev förvånad över Walters hårda ton. Drev han med henne? ”Martin Borgs pistol var säkrad”, sa hon. ”Martin Borgs pistol var säkrad?” upprepade Walter. ”Ja, den var säkrad. Jag såg det med egna ögon. Vem går omkring med ett säkrat vapen vid ett tillslag?” ”Tja”, sa Walter. ”En amatör kanske.” ”Så tänkte jag också, och i samma ögonblick fick jag den där känslan.” ”Fortsätt”, sa Walter. ”Det var något med honom. Sättet han betedde sig på. Hur han talade och så vidare. Allt var så … falskt eller tillgjort, så spelat.” Walter sade ingenting. ”Jag tror han kan ha haft vapnet säkrat av två orsaker”, sa Jonna. Walter log. ”Låt höra vad det kan vara då?” ”Antingen glömde han säkringen, vilket som du säger bara en amatör skulle göra. Eller så hade han aldrig för avsikt att använda vapnet.” Walter blev tyst en kort stund. ”Det första kan vi sannolikt utesluta”, sa han. ”Borg skulle aldrig glömma att osäkra vapnet. Inte ens SÄK är så amatörmässiga. I stället kan jag tala om för dig varför han inte hade för avsikt att bruka vapnet vid tillslaget.” Jonna såg frågande på Walter. ”Hur vet du det?” ”Därför att han aldrig var orolig över att bli skjuten av Hedman.” ”Drabbades han av övermod?” ”Troligen inte.” ”Då förstår jag inte”, sa Jonna förbryllat. 141

STEFAN TEGENFALK

”Det gjorde inte jag heller först”, sa Walter. ”Men efter ett tag blev det allt mer logiskt.” ”Vilket då?” undrade hon otåligt. Skulle hon få ännu en lektion i Walters djuptänkande? Hon avskydde när han talade i gåtor och aldrig gav ett klart svar. ”Jörgen Blad påstod ju att han hade blivit förhörd av en polis i skogen utanför Ekerö”, började han. ”Ja, och?” ”Signalementet på gärningsmannen som sköt Omar och Martin Borgs kollega i Gnesta var raka motsatsen till Tor Hedman. Ändå vet vi att Hedman och Salminen var tajta som ett par balettrikåer. Är inte det lite märkligt?” ”Jo, och om skoavtrycken från 48:orna är Hedmans vet vi med säkerhet att han var med ute på Ekerö”, fyllde Jonna på. ”Helt riktigt. Det finns för mycket som pekar åt ett och samma håll.” ”Du menar alltså att Säkerhetspolisen försöker mörka något? Att det var de som kidnappade Jörgen Blad tillsammans med Tor Hedman.” Jonna hörde hur hennes röst hade blivit spänd. Walter vaggade tveksamt på huvudet. ”Det är inte första gången SÄK sopar saker under mattan och låtsas som det regnar, men i det här fallet tror jag faktiskt inte det. SÄK har i och för sig ägnat sig åt en hel del tvivelaktigheter genom åren. Men kidnappning, det låter inte särskilt troligt. Vem skulle våga sanktionera en sådan operation?” ”Du menar att Martin Borg själv skulle ägna sig åt kidnappningar tillsammans med Hedman?” Walter svarade inte. ”Varför skulle han det?” Jonna begrep ingenting. ”Något kan ha hänt nere i Gnesta.” ”Som vadå?” ”Inte en aning”, sa Walter. 142

N I RVA N A P R O J E K T E T

Jonna såg förundrat på Walter. Hon visste inte vad hon skulle tro. Visserligen ogillade hon Martin Borg men att han skulle röra sig bland grova brottslingar lät inte särskilt sannolikt. SÄK hade dessutom strikta rutiner för sin personal med återkommande polygraf- och persontester. Jonna gick själv igenom dessa på RSU och de var omöjliga att lura. Polisradion knastrade till. Walter höjde volymen. ”70 till alla enheter. 1099 har kontakt med objektet. Skottlossning. Ingen skadad. Objektet befinner sig i ett torp och har tagit gisslan.” Plötsligt blev det liv i polisradion. Olika enheter pratade i munnen på varandra och Jonna noterade ivrigt kartkoordinaterna på torpet och knappade in dem på navigatorn. Efter några sekunder hade den lilla datorn plockat fram färdvägen. ”Där!” sa hon och pekade. ”Sväng upp på grusvägen.” Walter bromsade in hårt och svängde av från väg 263. Grus smattrade i hjulhusen när han tryckte gasen i botten på Volvon. De for uppför en brant grusväg och bländades av morgonens första solstrålar vid backkrönet. Enligt navigatorn var det bara trehundra meter kvar till destinationen.

11

tor avslutade det korta samtalet på mobiltelefonen. Allt såg inte längre kolsvart ut. ”Hallå”, svarade han i det gamla parets telefon. ”Jag heter Rolf Meiton och jag är yttre befäl vid Stockholmspolisen. Jag vill att du lägger ned vapnet och kommer ut.” Tor skrattade. Han hade en komiker i telefonen. ”Jag vill ha fri lejd mot att jag skonar livet på gubben och kärringen”, sa han. ”Alla andra förslag kan ni köra upp i röven.” ”Jag har inte befogen …” ”Det skiter jag i”, skrek Tor. ”Gör som jag säger och de får leva. Jag har ändå inget att förlora. Hur jag än bär mig åt blir det livstid. Fattar du?” Tor slängde på luren men hejdade sig. ”Helvete!” svor han högt. Han hade ju glömt att påminna snuten om läkaren. Känseln i handen hade fortfarande inte kommit tillbaka helt trots att blodsockret stigit. Den gamle mannen betraktade Tor medan han sågade. För varje drag blev han allt mer orkeslös. Han tog en kort paus och torkade sig om pannan. ”Vad heter du?” frågade han och satte sig tungt på en av köksstolarna. Tor såg frånvarande på gubben en kort stund. ”Tor”, svarade han ointresserat. Mannen nickade. ”Vad har du gjort?” ”En jävla massa”, sa Tor. ”Jag förstår det”, sa mannen och såg ned i golvet. ”Har du dödat någon?”

144

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Se till att såga av piporna i stället.” Den gamle mannen reste sig upp och drog några drag med bågfilen. ”Jag har också dödat”, sa han. Tor hörde inte. Han var långt borta i tankar. ”Hörde du vad jag sade, Tor?” ”Nej”, sa Tor. ”Jag sa att jag har också dödat.” Tor blängde på den kutryggige gubben. ”Dödat?” Mannen nickade. Tor log lite torrt. ”En kanin eller vadå?” Nu hade han en komiker inne i huset också. ”En människa”, svarade den gamle mannen. ”Och jag kan se på en annan människa om han har dödat.” ”Hur fan kan du se det?” ”En del av dig själv försvinner efteråt och ögonen blir själlösa”, sa den gamle mannen. ”Se på mina.” Tor iakttog gubbens ögon. Det enda han såg var ett virrvarr av blodsprängda ådror bakom en grumlig hinna. ”Jag ser att du har dödat”, fortsatte mannen. ”Men jag ser också att du fortfarande har det goda inom dig kvar. Det har inte alla.” ”Har du suttit på kåken?” undrade Tor. Den gamle mannen skakade på huvudet. ”Nej, jag har dödat och fått medalj för det.” ”Hur då?” ”I Kongo som FN-soldat på sextiotalet. Jag var ung och vi stred för freden. I dag är jag snart åttio och krigar dagligen mot all värk.” ”Jag strider för att komma härifrån”, sa Tor. ”Du och kärringen ska bli mina soldater.” Tor tyckte det var fyndigt sagt. 145

STEFAN TEGENFALK

”Jag heter Einar”, sa den gamle mannen och sträckte fram handen. ”Min fru heter Ingegärd.” Tor blängde misstroget på den framsträckta klon. Den var senig och skakade. ”Jag vet var du vill komma”, sa Tor. ”Du försöker bli kompis med mig. Som något omvänt jävla Stockholmssyndrom.” ”Tänk dig för, min son. Än är det inte för sent.” ”Jag är inte din jävla son och för mig är det redan för sent”, sa Tor. ”Jag har bara en chans kvar och den tänker jag ta. Fattar du?” Mannen såg dystert på Tor. ”Det är aldrig för sent.” ”Håll käften”, röt Tor. ”Fortsätt såga.” Den gamle mannen återgick till geväret. Han såg med jämna mellanrum ned på golvet och sin fru. Kvinnans ögon var simmiga och hon gav ifrån sig tysta suckar. Han försökte få ögonkontakt med henne. Telefonen på väggen ringde. Tor ryckte till av den höga signalen. ”Ja”, fräste han i luren. ”Vi har läkaren här”, sa polisrösten. ”Får vi skicka in henne?” Tor sneglade på geväret. Gubben hade kommit knappt halvvägs genom piporna. ”Skicka in henne om tio minuter”, sa Tor och slängde på luren. Han gick bort till ett av fönstren och vickade lite på persiennerna. Poliser hade grupperats runt huset. Kanske förberedde de en chockattack. Eller kanske inte. Tor hade ju trots allt gubben och kärringen. De skulle aldrig överleva en chockstormning av polisen. Pumpen på gamlingarna skulle lägga av efter första smällen, det visste snuten. Därför måste Tor hålla dem båda vid liv. Han såg på den gamla köksklockan. Det hade gått fem minuter. Så plötsligt hördes en smäll i golvet. Tor vände sig om och såg piporna ligga på köksgolvet. ”Har du en fogsvans?” frågade han mannen. 146

N I RVA N A P R O J E K T E T

Den gamle mannen flåsade och var blek av ansträngningen. Han nickade. ”Hämta hit den och såga bort stocken”, beordrade Tor. ”Du har fyra minuter på dig.” Mannen stapplade ned i källaren och kom efter en kort stund upp med en fogsvans i handen. Tänderna på sågen var grova. ”Här”, pekade Tor. ”Såga av stocken här.” Mannens arm skakade av utmattning. Han fastnade flera gånger i gevärsstocken och fick slita bort sågen och börja om. ”Två minuter kvar”, sa Tor och ställde sig vid fönstret. Han såg hur någon som liknade en läkare gjorde sig redo. Hon hade två stora väskor. Telefonen ringde. ”Läkaren är på väg nu”, sa polisrösten. ”Inget jävla strul, för då smäller det”, sa Tor och slängde på luren. Mannen hade bara kommit halvvägs genom stocken och läkaren var på väg. Tor slet åt sig geväret och höll upp det i piporna. Han drämde stocken i köksbordet allt vad han orkade. En stor bit av gevärsstocken lossnade. Tor hade nu fått något som påminde om en dubbelpipig pistol. Det knackade på dörren. Tor stoppade snabbt i två patroner och gjorde vapnet skjutklart. ”Kom in”, skrek han och ställde sig bakom ett hörn. Han hade fritt skott mot ytterdörren men var ändå skyddad bakom hörnet. Dörren öppnades och en ljushårig kvinna klev in i hallen. mjasník hade återvänt till vandrarhemmet. Han förstod inte hur han hade kunnat missa kvinnan. Hon måste ha börjat arbetet väldigt tidigt. Ytterligare en dag till spillo. Tiden började långsamt bli hans fiende. Han lade sig i sängen och knäppte på TV:n för att slå ihjäl några timmar. Zappade förstrött mellan de svenska TV-kanalerna. Han begrep inte ett ord. En av kanalerna verkade sända morgonnyheter. Bilder på Amerikas president visades och Mjasník förstod att det 147

STEFAN TEGENFALK

gällde USA. Kort därefter såg han en reporter som stod omgiven av skog och poliser. Hon verkade vara i direktsändning. Kanske hade det hänt en trafikolycka. Så fick han plötsligt se ett ansikte han kände igen. Den gamle kriminalkommissarien. Mjasník satte sig upp och höjde volymen just som mannen försvann ur bild. Kriminalkommissarien som ledde sökandet efter Leo Brageler hade blivit intervjuad i direktsändning på TV. Kameramannen svepte omgivningen. Helikoptrar hovrade över området och hundar skällde. Mjasník flög upp ur sängen och ut i receptionen. Han pekade på TV:n i foajén och frågade receptionisten vad som sades. Den unga kvinnan höjde förvånat ögonbrynen men skruvade upp volymen. Hon förklarade att polisen hade omringat ett hus där en efterlyst brottsling hade tagit gisslan. Mjasník frågade efter namnet på brottslingen. Kvinnan lyssnade och gav Mjasník ett namn han aldrig tidigare hört. Han bad henne visa på kartan var händelsen ägde rum. Fem minuter senare satt han i sin hyrbil. mentorn hade kontaktat Tor och gett honom nya instruktioner. Martin var helt införstådd med planen och hade som vanligt blivit överväldigad av den gamle mannens kreativitet och beslutskraft. Statistiskt sett var Hedmans odds så nära noll man kunde komma. Få lyckades undkomma en liknande situation. Att han hade gisslan var av mindre betydelse eftersom fri lejd sällan gavs grova brottslingar. Om man nu inte hade en hjälpande hand på andra sidan. Taktiken var enkel och egentligen den enda möjliga: En eller två ur gisslan tillsammans med gärningsmannen under en filt. Uppklippta hål för att orientera sig till flyktbilen. Polisen kunde inte urskilja personerna under filten. Gärningsmannen hade ett vapen riktat mot offrets huvud. Dock fanns det ett moment på några få sekunder som var kritiskt: övergången in i bilen. Det visste kollegorna och där skulle man sannolikt slå till. Bäst vore om Hedenhös dog på fläcken av ett skott i huvudet. Bakåtblåsningen av prickskyttens hålspetskula skulle tvinga tekniska att torka upp Tors hjärna med trasa. 148

N I RVA N A P R O J E K T E T

Hedman hade efter viss tvekan lytt sin nya husse. Ändå bubblade en stark irritation inom Martin. I stället för att söka efter källan till sanningsserumet på Omars hårddisk och få Leo Brageler att prata var Martin tvungen att hantera problemet Hedman. Det tog tid och kraft från det som var viktigare. Martin hade begått en del misstag den senaste tiden men lyckats reda ut dem. Ändå kom den där känslan tillbaka hela tiden. Att han levde på lånad tid. Men kriget mot islam måste fortsätta och han brann av otålighet att få uppleva avgörandet. I alla fall något som markerade inledningen. Men Mentorn manade hela tiden till återhållsamhet och att bida tiden. Aldrig ta risker utan verka i det fördolda. Resultaten var alldeles för obetydliga och Martin blev allt mer otålig. Leo Brageler och substratet han utvecklat skulle kunna bli den injektion de så väl behövde. Det var snart tid att börja agera själv. alice mcdaniel klev på planet till Stockholm 10.35. Heathrow låg inbäddad i lätt dimma, trots det visade avgångstavlorna få förseningar. Hon hade plats i första klass och slapp därför medpassagerare i stolen bredvid. Det var trångt nog i flygplanen ändå. I handväskan hade hon det vadderade kuvert som hennes klient hade bett henne att personligen leverera till Grand Hotel. Kuvertet var väl förslutet och hade märkliga sigill i plast som gjorde det omöjligt att öppna utan att det syntes. Att det var en CD-skiva tillsammans med en massa dokument hade hon i alla fall lyckats känna sig fram till. Många gånger hade hon undrat vad hennes klienter bad advokatbyrån att förvara. Hemliga bankkonton eller komprometterande uppgifter om andra människor. Kanske ritningar till en atombomb. För det mesta var det oskyldiga dokument rörande testamenten och det var hur som helst inte hennes uppgift att döma andra. Så länge hon inte visste vad som förvarades gjorde advokatbyrån sig inte skyldig till något brott, oavsett om det var stulna pengar eller planer på terroristverksamhet. 149

STEFAN TEGENFALK

Men det här var första gången hon hade fått en så säregen begäran. Det var två saker som fick henne att känna sig olustig. Det ena var telefonnummret till den privata bostaden. Ett nummer som ingen bortsett några få anhöriga kände till. Det andra var den beslutsamhet och snudd på desperation med vilken hennes klient hade bett henne komma. Visserligen hade han varit fåordig, men rösten hade präglats av både vädjan och befallning. Att ställa frågan varför han inte kunde komma till advokatkontoret var uteslutet. För kunden var diskretion oftast ett krav och för byrån en hederssak. Ändå beslöt hon sig för att ställa just de frågorna vid mötet. Hon fällde bak stolen och slöt ögonen. En timmes sömn skulle inte skada. Hon hade ju trots allt blivit väckt väldigt tidigt. Enligt flygkaptenen hade planet nått marschhöjd och om knappt två timmar skulle hon vara i Stockholm. En stad hon aldrig tidigare satt sin fot i. för första gången sedan han berövats friheten kände Leo Brageler att det fanns en mening med det som skedde. Saker och ting började långsamt gå in i varandra som pusselbitar. Han skulle genomföra planen han mejslat fram och botgöra i stället för att som tidigare söndra. Tanken fyllde honom med det han behövde allra mest just nu. Kraft. Han måste ha sovit länge eftersom ljuset genom dörrspringan var så skarpt. Förmodligen var det mitt på dagen. Han hade inte sett annat än fuktiga stenväggar på flera månader. Livet utanför kändes avlägset men han ville bli en del av det igen. Hämnden och hatet mot dem han tyckt varit skyldiga var inte längre bränslet som gav mening. I stället var det minnena och de lyckliga stunderna som betydde mest. Som gjorde att han härdade ut. Det skulle ingen någonsin kunna ta ifrån honom. Allt han gjorde nu var för deras skull. Men även för alla dem han hade kastat i döden. Kanske skulle Cecilia tala till honom igen. Med en röst mjuk av förlåtelse. 150

N I RVA N A P R O J E K T E T

Han reste sig försiktigt upp. Det gjorde mindre ont trots att kroppen var fri från morfin. Han stapplade mödosamt fram till handfatet och drack lite av det illasmakande vattnet. Skvätte vatten i ansiktet och drog handen över ögonen ned mot det vildvuxna skägget. På golvet bredvid madrassen stod en bricka med något grötliknande i en bunke. Han satte sig ned och tog försiktigt en tugga. Det var risgrynsgröt och smakade sött. Han vilade lite och tog sedan några tuggor till. Fortsatte så tills bunken var tom. Kanske hade det gått en timme. Tiden var helt och hållet abstrakt här inne. Ändå önskade han sig en klocka eller något han kunde orientera sig mot. Han lade sig ned på den fuktiga madrassen och slöt ögonen. Maten hade gjort honom trött. Tiden var knapp och snart var de här igen. De skulle ha dokumenten och CD-skivan med sig. Han kunde kanske fördröja proceduren ett par dagar, men inte längre. Han måste bli stark nog för att kunna bryta sig ur deras fångenskap. Han måste orka. walter betraktade det röda torpet på cirka trehundra meters avstånd. Persiennerna var neddragna och utanför stod en polisbil med öppna dörrar och framrutan full av kulhål. Walter visste att han hade begått ett misstag då han beordrade loss hundarna. Kanske hade man kunnat undvika att hamna i denna situation genom att följa Hedman på avstånd. Mest av allt lade han skulden på Rolf Meiton. Hade han bara lyssnat på Walter och placerat ut hundpatrullerna på utsidan av stängslet hade Hedman befunnit sig i häktet. I stället hade man hamnat i en gisslansituation. ”Vilka bor i huset?” frågade Walter. ”Einar och Ingegärd Mattson”, sa sambandskoordinatorn. ”Båda är 78 år gamla.” ”Inga fler?” ”Nej, inte som finns skrivna på adressen.” ”Några barn?” ”Ja, en dotter.” ”Har ni pratat med henne?” 151

STEFAN TEGENFALK

”Ja, hon har bekräftat att föräldrarna bor ensamma.” ”Vapenlicens?” ”Ja, för ett hagelgevär av modell Husqvarna 310”, sa sambandskoordinatorn. ”Husqvarna 310?” upprepade Walter. ”Det var en gammal rackare.” ”Troligen det vapnet Hedman använde mot patrullen”, sa sambandskoordinatorn. ”Förmodligen.” Walter gick bort till Jonna som stod och talade med den kvinnliga läkaren. ”Du behöver inte göra det här”, sa han och tog den unga kvinnan lätt i armen. ”Men du känner till riskerna och är vuxen nog att själv fatta beslut.” ”Jag har inte ändrat mig”, sa hon kort och lyfte upp de båda väskorna med sjukvårdsutrustning. Walter såg henne i ögonen och möttes av beslutsamhet. ”Jag har tjänstgjort i Afghanistan och är van att ha vapen omkring mig”, sa hon. ”Jag vet”, sa Walter. ”Det var därför du stod först på listan.” ”Klarade jag ett år där borta utan en skråma borde jag nog klara en halvtimme där inne.” Hon såg mot huset. Walter knackade på hennes skottsäkra väst. ”Gör som vi har sagt så kommer allt gå bra. Det är sällan gisslan kommer till skada i sådana här situationer.” Hon log sammanbitet och började gå mot torpet. Walter betraktade tankfullt kvinnan då hon gick mot huset. Modiga människor fanns här och var. Sådana som satte andra före sig själva. Tyvärr var de alldeles för få. först hörde tor knackningen på dörren och därefter hur den öppnades. Den kvinnliga läkaren kom försiktigt in i hallen. Hon gjorde inga hastiga rörelser utan gick som om golvet var gjort av 152

N I RVA N A P R O J E K T E T

tunn is. Hon såg inte ut som en snut, men i fårakläder kunde vad som helst dölja sig. Hon bar skottsäker väst och en av piketpolisens hjälmar som var något för stor. Tor riktade det avsågade hagelgeväret mot henne. ”Är du snut?” ”Nej”, svarade kvinnan nervöst och såg på vapnet Tor höll i handen. ”Är du läkare?” ”Ja”, sa hon. ”Om du strular blir du en blöt fläck. Fattar du?” Hon nickade. ”Först ska du fixa min hand och titta till benet. Sedan får du leka med kärringen. Förstått?” ”Ja”, svarade hon och såg på den gamla kvinnan. ”Öppna väskorna”, beordrade Tor och pekade med vapnet på läkarens väskor. Den kvinnliga läkaren öppnade väskorna och Tor gick fram och petade med vapenpipan bland kompresser och kirurginstrument. ”Ta av dig västen”, sa han och riktade geväret mot hennes bröst. ”Varför då?” undrade hon oroligt. ”Gör bara som jag säger.” Kvinnan tog av sig västen. ”Hjälmen också”, sa Tor. Kvinnan spände av sig hjälmen och lade den bredvid västen på golvet. Tor hade ett problem. Med bara en hand som dessutom höll ett vapen skulle det omöjligt gå att muddra kvinnan på dolda skjutvapen. Hon skulle kunna ha gömt en minipistol någonstans på kroppen. Tor vinkade till sig den gamle mannen. ”Känn efter om hon har något järn på sig”, sa han. ”Vadå?” ”Muddra henne”, röt Tor. ”Kolla om hon har gömt något vapen på sig.” 153

STEFAN TEGENFALK

”Men jag kan inte …” Tor satte gevärspipan mot den gamle mannens huvud. ”Ska jag trycka av?” Han skakade på huvudet. ”Sätt igång då.” Mannen började treva utmed kvinnans kropp med skakiga händer. Han genomsökte fickor och under armarna. Han följde hennes jeans ned till skorna och upp förbi ryggen mot nacken. I Kongo hade han kroppsvisiterat dagligen. Till och med kvinnor och barn. Men han hade aldrig kunnat föreställa sig att femtio år senare behöva göra samma sak i sitt eget kök. ”Kolla mellan benen”, sa Tor. Den gamle mannen såg på Tor. ”Kör handen i skrevet på henne”, upprepade Tor. ”Hon kan ha gömt något i trosorna.” Mannen såg vädjande på kvinnan som nickade åt honom. Einar kände med sin darrande hand kring kvinnans sköte. ”Brösten också”, beordrade Tor. ”Kolla så hon inte har något mellan lökarna.” Einar kände mellan brösten. Han skakade på huvudet. ”Inget där heller”, sa han. Kanske var hon läkare ändå, tänkte Tor och satte sig. ”Kan du fixa den här?” Tor höll fram högerhanden. Hela tiden hade han vapnet riktat mot läkaren. Lina Vennerberg studerade mannens hand. Hon hade varit läkare i sju år och var specialiserad inom kirurgi men hade ändå aldrig sett något liknande. Visserligen hade hon opererat en hel del krigsskador under sin tjänstgöring vid den svenska bataljonens fältsjukhus i Afghanistan men det här var något unikt. Titanbleck hade trängt ut genom skinnet och det blödde ur flera uppslagna sår. En stor del av vävnaden var infekterad och lukten från varet slog emot henne som en knytnäve. Nervbanorna var delvis förstörda och hade fått musklerna att dra ihop handen, vilket gjorde 154

N I RVA N A P R O J E K T E T

att de påminde om en spagettislev. Att mannen inte kände mer smärta förvånade henne. Hon skulle behöva ha en riktig operationssal för att kunna rädda handen på honom. ”Har du inte ont?” frågade hon. ”Sådär. Lider av diabetes.” ”Jag förstår. Hur är sockernivån?” ”Den är väl bra”, sa Tor kort och studerade kvinnan. Hon såg rätt okej ut. Om det inte hade varit för att hela Stockholms poliskår befunnit sig utanför hade han nog dragit över henne. ”Jag kan ta bort de ytligaste titanblecken och lägga om såren så att blödningen upphör”, sa hon bekymrat. ”Men för att kunna rädda handen krävs flera operationer och det går inte att göra annat än på sjukhus. Nervbanorna är på väg att förstöras.” Tor blängde misstroget på den kvinnliga läkaren. Hon kunde vara högst fyrtio. Hur mycket erfarenhet av nervbanor hade en fyrtioåring egentligen? Var det bara ett trick för att få in Tor på sjukhus? Valet stod alltså mellan att förlora handen eller minst tjugo år på kåken. Men om han tog sig härifrån kunde psyksnuten hjälpa honom ut ur landet och in på något sjukhus där i stället. Tor såg tankfullt på läkaren medan hon höll på med handen. Fram tills nu hade han faktiskt inte ställt sig frågan om vilket värde han hade. Vad var Tor Hedman värd egentligen? Var psyksnuten rädd för att Tor skulle gola ned honom för det som skett i Gnesta? Förmodligen. Det var därför han var så angelägen att hjälpa Tor. Men han förstod samtidigt att han var en belastning på grund av allt han visste. En potentiell fara som låg och pyrde och med tiden kunde flamma upp. Tor visste ju faktiskt en hel del om snuten. Alltså måste han även komma undan fullblodspsykopaten, om han nu inte ville sluta som bojsänke. Tor lät blicken planlöst vandra runt i köket. Läkaren höll på med handen och Tor kände hur stickningarna långsamt började komma tillbaka. Att ha en fungerande högerhand vore nog inte så dumt ändå. Han bestämde sig för att både ha handen och friheten. 155

STEFAN TEGENFALK

”Sådär”, sa läkaren efter att ha arbetat med Tors hand en lång stund. ”Jag kan inte göra mer nu. Lokalbedövningen släpper om en timme och då kommer du känna lite smärta.” Omslaget runt handen såg bra ut. Likaså det han hade fått runt smalbenet. Det pirrade lite kring fingertopparna. En antydan om att känseln var på väg tillbaka. Tor såg hur läkaren började pyssla med silverskallen. Hon gjorde rent och lade bandage runt den gamla kvinnans huvud. Lukten från kärringens spya tvingade Tor att öppna ett fönster. Det gamla paret började bli mer till besvär än nytta. Det skulle räcka med att ha läkaren som garanti. I själva verket skulle det underlätta. ”Ni två kan sticka”, sa han och pekade på det gamla paret. ”Och du ska stanna med mig.” Han pekade på läkaren. Hon rörde inte en min. ”Nej”, utbrast den gamle mannen. ”Du kan behålla mig, men låt kvinnorna gå.” Tor höjde vapnet mot gubben. ”Håll käft!” ”Låt i alla fall flickan gå”, vädjade den gamle mannen. Tor tryckte piporna hårt mot gubbens huvud. ”Håller inte du käften blir det ändå bara hon kvar”, väste Tor. ”Ta bort vapnet”, sa den kvinnliga läkaren med hård röst och ställde sig framför Tor. ”Låt dem gå. Jag stannar.” Tor drog på munnen. Fröken duktig stod rak i ryggen och hade spänt ögonen i honom. Undrar vad hon skulle hota med annars? En spottloska? ”Du och jag ska nog få det bra här inne”, sa Tor och kände på hennes ljusa hår. Hon drog undan huvudet. Tor glömde för en kort stund bort att han och läkaren inte var ensamma. I ögonvrån såg han hur något var på väg mot huvudet.

12

”det har gått nästan en timme nu”, sa Walter otåligt och såg på klockan. Jonna iakttog hur Walter hela tiden bytte fot. Det var första gången hon hade sett honom nervös. Han hade gjort slut på en hel ask halstabletter och dessutom frågat runt bland kollegorna om fler. Walters telefon ringde. ”Ja?” ”Vi har fått listorna från mobiloperatörerna som du begärde”, sa Dennis Carlinder vid länskrims avdelning för inre spaning. Walter släppte huset med blicken. ”Och?” ”Vi är rätt säkra på vilket mobilnummer som är Tor Hedmans eftersom hans rörelsemönster täcker både Dalarö och Södermalm. Som du vet har inte operatörerna historisk trianguleringsdata med bättre upplösning än tio meters radie om tre basstationer mäter den anslutna mobiltelefonen mellan varandra.” ”Fortsätt”, manade Walter. Han avskydde långa tekniska utläggningar han ändå inte begrep. ”I ett fall fanns bara två basstationers mätdata och då blir det mer än hundra meters radie på mobiltelefonens position.” ”Jag förstår, men vilka har han talat med?” ”Inte många den senaste veckan. Men dem han har kommunicerat med har alla varit purfärska anonyma kontantkortsabonnemang. Vi kan med andra ord inte se var dessa nummer har rört sig mer än från själva platsen där samtalet inleddes. Det finns inga historiska data att gå tillbaka på. Ett av dessa abonnemang har dessutom loggat in på basstationen som täcker området du är i just nu. Personen har ringt några samtal till andra lika färska 157

STEFAN TEGENFALK

abonnemang och sedan loggat ut från basstationen, med andra ord stängt av telefonen.” Walter blev tyst. ”Hedmans mobiltelefon fick dessutom ett samtal drygt trettio minuter innan tillslaget skedde. Med tanke på samtalets tidpunkt kan man få för sig att han blev varnad.” ”Från vilken plats skedde det samtalet?” ”I trakterna kring Stadion på Östermalm.” Walter funderade en kort stund. ”Försvarshögkvarteret?” frågade han sig själv högt. ”Skulle kunna vara. Men inte …” ”Tack för hjälpen”, sa Walter och bröt samtalet. ”Hur lång tid tar det att åka från Stadion till Märsta?” frågade han och vände sig mot Jonna. ”Det borde du väl veta själv”, svarade hon, ”men en halvtimme beroende på trafik om jag skulle gissa.” Jonna såg undrande på sin chef. Det var nog inte bara hon själv som började bli utmattad nu. ”Hur får vi reda på Martin Borgs bostadsadress?” frågade Walter. ”Martin Borgs adress?” ”Ja.” ”Säkerhetspolisen använder ju aldrig sina riktiga namn. Inte ens internt mellan varandra”, sa Jonna. ”Även det måste du väl veta.” Hon såg misstroget på Walter. ”Endast kanslichefen och några till på SÄK känner till de anställdas riktiga identitet”, sa Walter. Jonna undrade varför han hela tiden frågade sådant han själv redan visste. ”Vad ska du med Borgs bostadsadress till?” ”Jag vill veta om han bor i närheten av Försvarshögkvarteret på andra sidan Stadion mot Gärdet”, sa Walter. ”Hedman fick nämligen ett telefonsamtal från det området trettio minuter innan vi skulle slå till.” 158

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Blev Hedman varnad?” ”Troligen.” ”Av vem då? Martin Borg?” ”Troligen.” ”Det är inte möjligt.” ”Jo, och vi behöver sätta en skugga på honom”, sa Walter. ”Vi måste ta reda på var han bor och om han tjänstgjorde vid tidpunkten eller var ledig. Jag gissar på det senare.” ”Hur kunde han veta när vi skulle slå till.” ”Jag lät meddela SÄK våra planer. Så här i efterhand var det inte så bra tänkt med tanke på cirkusen Hedman har dragit igång. Men jag ville ha bevis för min tes när det gällde Borg. Kanske kostade det lite väl mycket.” ”Och nu ska vi skugga honom?” ”Ja, förr eller senare måste han ju hem. Och förhoppningsvis bor han kring Stadion.” Jonna såg bekymrat på Walter. Hon hade lovat sig själv att inte utsätta sig för något som ens var i närheten av en privatutredning igen. Det hade varit nog så påfrestande i jakten på Leo Brageler. Att börja skugga anställda vid Säkerhetspolisen hörde definitivt till den kategorin. Walter fick fråga vem han ville, men det skulle absolut inte bli Jonna den här gången. ”Förresten”, sa hon. ”Vart ringde mobiltelefonen som var inloggad på basstationen? Var det bara till Hedman?” Walter tittade frågande på henne en kort stund. Han ringde upp Dennis Carlinder igen. ”Glömde en sak. Vilka andra har den där kontankortsmobilen som var inloggad här uppe ringt till?” ”En sekund”, svarade Carlinder. Walter trummade otåligt på sin iPhone medan sekunderna gick. Han behövde kaffe. Litervis med starkt kaffe. ”Nu ska vi se”, sa Carlinder och var tillbaka i telefonen. ”Två adresser. Den ena var i trakterna av Högdalens centrum och den andra i närheten av Stadion som tidigare.” 159

STEFAN TEGENFALK

”Helvete”, svor Walter högt. ”Då är det alltså inte Borg som har varnat Hedman. Han kan ju knappast ha ringt hem till sig själv på Östermalm.” ”Be mobiloperatörerna ta reda på vilka butiker som sålt abonnemangen”, sa Jonna ivrigt. ”De har spårbarhet på hur kontankorten distribueras. Har vi tur är de köpta med kreditkort i butiken. Om inte så har butiken kanske kvar bilder från övervakningskameran.” Walter gjorde som hans kriminalassistent sade, även om han tyckte det lät långsökt. Kreditkort och kameror röjde bara amatörer. Det här var proffs. mjasník parkerade bilen en bit från polisavspärrningarna. Att ta sig till skogsområdet hade varit enkelt med bilens GPS. Han synkroniserade sitt digitala armbandsur på sekunden med klockan i den bärbara datorn. Startade upp scannerprogrammet och sköt datorn under stolen så att den inte syntes. Därefter tog han ett litet anteckningsblock och gick fram till avspärrningen. Han fick trängas med andra nyfikna och journalister. Allt som sades runt honom var på svenska. En lång kvinna med kamera på magen frågade honom något och han nickade tillbaka med ett otydbart mummel. Svaret verkade duga för kvinnan log tillbaka. Knappt hundra meter längre fram hade polisen upprättat en ledningscentral. Flera polisbussar fanns parkerade och Mjasník skymtade dem han sökte. Utanför en av bilarna stod kriminalkommissarien och samtalade med en kvinna. Det var inte Jonna de Brugge. Kvinnan bar på två sjukvårdsväskor och hade ljust hår. Kriminalkommissarien verkade ge kvinnan instruktioner. Bakom en annan buss såg han hur Jonna de Brugge kom fram. Han tog fram den lilla kikaren. Tålmodigt betraktade han hur de konverserade. Efter en stund hände det som Mjasník hade hoppats på. Kriminalkommissarien tog upp sin mobiltelefon och ringde. Mjasník noterade tiden då mannen satte telefonen till örat. En kort stund senare tog även den kvinnliga polisen upp telefonen. 160

N I RVA N A P R O J E K T E T

Han noterade även där tiden i blocket och gick därefter skyndsamt tillbaka till bilen. Det hade gått snabbare än han hade hoppats. Det avancerade avlyssningsprogrammet hade sökt av hela GSMbandet och registrerat tvåhundraåttiotre mobiltelefoner inom ett område på tre kilometer. Han skrollade ned i programmet till tiden han skrivit i blocket. Med en skillnad på två sekunder hade han fått träff. Nu var Walter Gröhns mobilnummer inte längre hemligt och han kunde se till vem han hade ringt. Mjasník upprepade proceduren med Jonna de Brugge och skulle just stänga av datorn då det knackade på bilrutan. Mjasník vände hastigt upp blicken. Det var en polis som måste ha kommit ur en död vinkel bakom bilen. Han slog snabbt ihop datorn och tryckte ned rutan. ”Yes?” sa han. Polismannen såg på Mjasník. ”Du kan inte parkera här”, sa han på dålig engelska. ”Okej”, svarade Mjasník och startade bilen. ”Är du journalist?” fortsatte polisen och tecknade åt Mjasník att stänga av motorn. Vad gjorde en polis så här långt från avspärrningen? Mjasník måste tänka snabbt. ”Ja”, svarade han. ”Jag är journalist.” ”ID-handlingar tack”, bad polisen. Mjasník sökte i innerfickan efter sitt pass. Under tiden gick polismannen runt bilen och noterade bilnumret. Just som Mjasník skulle lämna fram passet stelnade polismannens ansikte till. Han blev helt orörlig och lyssnade till polisradion. Sekunden senare lämnade han Mjasník. ”satan!” skrek tor och viftade med vapnet framför sig. Han hade med minsta möjliga marginal lyckats undvika att få en ståltermos i huvudet. Geväret hade brunnit av i tumultet och hans blick rörde sig nu som på ett rovdjur. Lukten av krut stack i näsan och det brusade i öronen efter knallen. Den kvinnliga läkaren låg 161

STEFAN TEGENFALK

på mage tryckt mot väggen. Tor riktade vapnet mot den gamle mannen vars ögon blivit kolsvarta. ”Förbannade fähund”, röt mannen med termosen hotfullt i handen. ”Du rör inte flickan.” Tor tappade fattningen. Han rusade fram och sparkade ned mannen på golvet. Gubben var fan inte klok. Han hade dödslängtan. ”Jag ska fan i mig döda dig”, skrek han och satte skon mot mannens huvud. Han började pressa, men hejdade sig. Tänk först, brukade Jerry säga. Hade han ihjäl gubben skulle ingen kunna fixa med tejpen. Tor tog bort skon trots att han skakade av ilska. Under andra förhållanden hade han stampat in skallen på honom. Telefonen ringde och Tor slet åt sig luren på väggen. ”Ja?” fräste han. ”Vad är det som händer?” hördes en röst fråga. ”Vi hörde en knall som liknade ett skott.” ”Det var inget, bara en varning. Håll er lugna annars dör alla tre.” ”Är någon skadad?” ”Jag skickar snart ut gubben och kärringen. Läkaren stannar med mig. Inget jävla strul för då ryker hon.” ”Det här är kriminalkommissarie Walter Gröhn”, sa rösten. ”Ge upp Tor. Det tjänar inget till att fortsätta.” Tor visste vem den där Walter Gröhn var. Han hade plockat in Tor några gånger, mest för småsaker. Utom en gång då han hade varit nära att nita Tor för en dödsskjutning vid ett villainbrott. Turligt nog hade det saknats bevis och Tor kunde promenera ut ur Kronobergshäktet som en fri man några veckor senare. ”Jag vill ha några rullar silvertejp”, sa Tor. ”Silvertejp?” ”Se till att jag får hit dem bara.” Tor började tappa tålamodet. ”Jag kommer själv med tejpen”, svarade Walter. ”Jag är obeväpnad. Det har du mitt ord på.” 162

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Jag skiter i dina ord. Fixa hit tejpen”, sa Tor och slängde på luren. walter vinkade till sig Rolf Meiton. ”Gör ingen inbrytning än”, sa han. Rolf Meiton såg tveksam ut. ”Han vill ha silvertejp och jag går in. Obeväpnad.” Rolf Meitons ögon smalnade, men han såg Walters beslutsamhet och förstod att det skulle vara lönlöst att argumentera. Walter fick två rullar silvertejp. Därefter började han gå mot huset. Händerna höll han synliga hela tiden. Han bultade på dörren och möttes av en hög röst inifrån huset. Det var Hedmans. ”Jag öppnar dörren”, ropade Walter tillbaka. Han öppnade försiktigt dörren. Gångjärnen gnekade. ”Jag kommer in!” ”Inget strul”, ropade Tor inifrån köket. Walter gick försiktigt fram genom hallen. Han rörde sig med stora tydliga rörelser. I slutet av köket såg han läkaren stående med ett avsågat hagelgevär mot huvudet. Hon var rädd men hade ändå en beslutsam blick. Tor stod i skydd bakom hörnet. En sur stank av spya mötte Walter då han kom in i köket. På golvet intill köksbordet såg han det äldre paret ligga. Mannen andades tungt och tog sig för bröstet. Han lät Walter förstå att det inte var någon fara med honom eller hans fru. Walter nickade tillbaka. ”Jag har tejpen”, sa Walter och lade försiktigt ned rullarna på köksbordet. ”Du kan sticka nu”, sa Tor. ”Vad ska du göra med Lina?” ”Det ska du skita i”, fräste Tor. ”Ta med dig de andra två och stick.” ”Hur ser din plan ut?” försökte Walter med mild röst. ”För du har väl en plan för att komma ur det här?” ”Den ska ni snart få veta”, log Tor. 163

STEFAN TEGENFALK

Walter såg plågat på den kvinnliga läkaren. ”Ta mig i stället”, sa han. ”En polis är värd mer än en civilist.” Tor stannade upp vid Walters ord. Han bytte fot och började fundera. Att ha en snut i dödmansgrepp var kanske bättre än läkaren. Poliser skjuter inte poliser. Däremot kan civila bli drabbade av skjutglada blårockar. Läkare eller ej. Men det fanns risker också, Walter var ju trots allt snut. Visserligen var han inte särskilt stor och skräckinjagande. ”Du kan vara lugn”, fortsatte Walter som märkte Tors misstro. ”Jag har diskbråck och tänker inte gå någon brottningsmatch med dig. Det enda jag vill är att vi kommer ur det här med livet i behåll. Det gäller även dig Tor.” Tor blängde avvaktande på Walter. Kanske inte så dumt ändå. Jerry skulle nog ha gillat idén. Walter förstod att kugghjulen snurrade för fullt i Tors huvud och hoppades att rätt växel skulle hoppa i. ”Du får tejpa dödmansgrepp på snutens huvud”, sa plötsligt Tor och knuffade fram läkaren mot Walter. ”Men först ska du söka igenom honom efter vapen.” Walter höll lättat ut armarna och nickade åt kvinnan att börja. ”Nycklarna i fickan vill jag gärna behålla”, sa han. ”I övrigt är jag ren.” Läkaren sökte igenom Walter. I ögonvrån såg hon hur galningen trampade runt med vapnet hela tiden riktat mot henne. Hon var rädd men samtidigt arg. Hade han inte haft ett vapen i handen skulle hon ha klippt till honom allt vad hon orkade. Det var sådana som han som förstörde för andra. Som gjorde att man behövde låsa om sig på nätterna eller se sig om över axeln varje gång man gick ut efter mörkrets inbrott. Ett illamående vred sig i Walters kropp då Tor satte vapnet mot hans nacke och instruerade läkaren hur hon skulle linda silvertejpen. Först runt Tors hand och sedan vidare runt vapnet så att den blev en förlängning av armen. Sedan runt Walters hals och under hakan runt huvudet. Till slut såg det ut som om Walter hade 164

N I RVA N A P R O J E K T E T

en silverfärgad mössa med hakband. Tor och Walter var dödligt förenade med varandra. Läkaren såg med förskräckelse på sin skapelse. Walter gav henne ett matt leende och bad genom tänderna att hon skulle ta med sig det gamla paret från huset. Walter förstod inte hur Tor hade kunnat komma på tanken att linda dödmansgrepp. Någon måste ha talat om för honom hur han skulle göra. ”Säg åt snuten där ute att ringa”, ropade Tor just som läkaren skulle stänga ytterdörren efter sig. ”Nu ska de få instruktionerna.” Tor var helt övertygad om att han skulle komma ur det här. Knäppte man honom knäppte man också snuten. Nervryckningen i Tors kropp skulle få fingret att krampa och blåsa skallen av snuten. Bättre livförsäkring än så kunde man helt enkelt inte få. Det blev tyst i huset. Tor stod mitt på köksgolvet med Walters ryggtavla framför sig. Den ena handen var i bandage. Den andra fasttejpad runt Walters hals. Det var en märklig känsla att ha en människas liv fastejpat i vänsterhanden. Ett skjutklart vapen riktat mot någon gav en alldeles egen känsla av makt. Tor smekte försiktigt avtryckaren. Den var känslig och han tog snabbt bort pekfingret. Sköt han av misstag kunde han lika gärna ta livet av sig. Han skulle se ut som ett durkslag efter att stormtrupperna utanför var klara med honom. Han såg ned på den skottsäkra västen och hjälmen på golvet och svor tyst inom sig. Hjälmen kunde snuten hjälpa honom med. Hans händer var fortfarande fria. Men västen. Dödmansgreppet fick räcka. Nu fattades bara två saker. En filt och lite mörker. bilen martin borg körde tillhörde Säkerhetspolisens spaningsrotel. Den var registrerad på ett av de många små civila bolag som Rikspolisstyrelsen skapat till skydd för spanarna. Jonna hade blivit noga instruerad av Walter att följa efter Borg då han lämnade Sigtuna. Motvilligt hade hon gått med på att bli Borgs skugga. 165

STEFAN TEGENFALK

Efter det fick Walter skaffa sig en annan privatspanare, eller låta uppdraget att övervaka en säkerhetspolis bli sanktionerat. Hade de tur begav han sig direkt till bostaden. Om inte skulle hon försöka vänta ut honom då han lämnade polishuset. Hur och när han lämnade sin arbetsplats var emellertid en springande punkt. Det kunde ske via polisgaraget, huvudingången eller via någon av alla de övriga ingångarna. Walter föreslog att hon skulle chansa på polisgaraget. Men han kunde lika gärna åka tunnelbana, vilket vore logiskt om han bodde i innerstan. I så fall vore den östra ingången den mest sannolika. Men om han var under press, vilket Walter trodde, borde snabba förflyttningar med bil vara det mest praktiska. Svårigheten bestod i att kunna urskilja personen som satt bakom ratten, och det var ju inte två eller tre bilar som trafikerade polisgaraget, utan hundratals civila fordon varje dag. Hon körde ut på E4:an i södergående riktning och såg till att lägga sig utom räckhåll för Martins backspegel. Volvon Jonna körde tillhörde länskrim och inget bulvanbolag. Den skulle vara lätt att spåra på nummerskylten. Beslutet att följa efter Borg då han lämnade Sigtuna malde inom henne. Att skugga en anställd inom Säkerhetspolisen var kanske i sig inget brott så länge hon inte röjde sekretessbelagd information. Men det ingick inte i något officiellt uppdrag och skulle om det kom ut kosta henne arbetet med hyggligt god marginal. Ändå befann hon sig på E4:an trehundra meter efter Martin Borgs bil. Walters övertalningsförmåga var det inget fel på. Borg hade svängt av från E4:an och kört in till en bensinstation. Jonna noterade klockslaget och sin exakta position. Därefter ringde hon Carlinder för att be honom ta reda på vilket telefonnummer Borg använde och vem han talade med. Det tog mindre än en kvart för Carlinder att få fram informationen från operatörerna eftersom Borgs telefon var den enda med oanvänt kontantkort inloggad på basstationen vid tidpunkten. GPS-koordinaterna stämde också så när som på de brukliga tio metrarna. Återigen hade Borg kommunicerat med numret som befann sig i närheten 166

N I RVA N A P R O J E K T E T

av Stockholms stadion. Men vilka kommunicerade han med och varför? Jonna tog upp mobiltelefonen och tryckte fram telefonnumret till Walter. Det var Rolf Meiton som svarade. ”Walter har bytt ut sig mot gisslan”, sa Meiton. ”Bytt?” sa Jonna förvånat. ”Du menar att han själv är gisslan nu?” ”Ja”, suckade Meiton. ”Hedman har lindat dödmansgrepp med ett avsågat hagelgevär. Vi ska försöka få en spårsändare på bilen, men det kan bli svårt med tanke på att Hedman inte släpper bilen ur sikte.” Jonna blev så ställd av det Meiton sa att hon missade Borg då han svängde av från E4:an. Med knapp marginal lyckades hon kasta över bilen i rätt fil och på avfarten mot Solna. Jonna visste vad dödmansgrepp innebar. Tankarna rusade i huvudet. Walter, tyskarna och mötet med rikskrim, Martin Borg, sitt fiaskoartade tillslag i husvagnen. Listan kunde göras lång. Walter skulle ha sagt åt henne att fortsätta, det visste hon, men en plötslig och massiv trötthet fick henne att tvivla. Hur mycket klarade hon av egentligen? Hon borde kanske vända sig till David Lilja trots Walters motvilja. Hon närmade sig Martin Borgs bil. Han hade stannat vid ett rödljus som drog ut på tiden. Tvåhundra meter. Hon saktade in för att inte komma för nära. En bil bakom började bli otålig. Varför slog inte rödljuset om? Hundrafemtio meter. Hon kunde inte köra långsammare nu och det fanns ingen väg att svänga av på. Bilen bakom började blinka med helljuset. Hundra meter. Adrenalinet strömmade. ”Förbannade rödljus”, svor hon högt. Mannen i bilen bakom gestikulerade. Ytterligare en bil lägger sig bakom på kö. Jonna är mindre än femtio meter ifrån Borg nu. Mannen bakom signalerar plötsligt med tutan. Han kan inte köra om på grund av vägavskiljaren. I backspegeln ser hon hur föraren kokar av ilska. Jonna 167

STEFAN TEGENFALK

gestikulerade något otydbart. Trafikljuset slår om och Borg sätter åter bilen i rörelse. När avståndet är tillräckligt stort ökar hon farten igen. Hundra meter längre fram blir det tvåfiligt. Hon ser hur bilen bakom kastar sig ut i vänsterfilen och kör upp jämsides. En man i övre medelåldern ger henne handens längsta finger samtidigt som munnen går. Hon hälsar tillbaka med ett leende och rycker oförstående på axlarna. Helst hade hon velat ge honom något annat. alice mcdaniel möttes av kylig luft då hon kom ut från flygterminalen. Det var minst tio grader kallare i Stockholm än på Isle of Man och hon var glad över att hon valt den mörkblå ullkappan. Hon klev in i en taxi och bad att få bli körd till Grand Hotel. Taxichauffören undrade vilket Grand Hotel hon menade. ”Finns det två?” frågade hon förvånat. ”Ja”, svarade chauffören på dålig engelska. ”Ett i centrala Stockholm och ett annat i Saltsjöbaden.” Hon tog upp bokningsbekräftelsen och konstaterade att det var Grand Hotel i de centrala delarna av Stockholm. ”Ett av de finaste hotellen i stan”, sa chauffören medan de svängde ut på motorvägen. Alice McDaniel visste inte vad hon kunde förvänta sig av mötet med sin klient. Hon fick väl helt enkelt se det hela som en betald semesterresa. Lämna över kuvertet och sedan spendera resten av tiden på sevärdheter. Kanske hade Stockholm något som inte London hade när det gällde shopping. Hon såg ut genom bilrutan men var tillbaka bland tankarna kring telefonnumret och den fråga hon skulle ställa först av alla. Om han vägrade svara eller kom med någon luddig bortförklaring skulle hon vägra lämna ut kuvertet. Hon visste att hon juridiskt sett inte hade rätt att behålla andras egendom. Men nu gällde det faktiskt hennes egen säkerhet. Det fanns en anledning till varför hon hade sin identitet och hemtelefonnummer skyddat. Oron över att något inte var som det skulle värkte återigen i bröstet. Tänk 168

N I RVA N A P R O J E K T E T

om hon utan vetskap var inblandad i något olagligt och helt plötsligt hade blivit en ofrivillig kurir. Hon kände med handen i väskan, följde konturerna av kuvertet och de små plastplomberingarna. Hon skulle kunna öppna kuvertet. Skylla på att tullen hade velat se innehållet. Hennes klient skulle då begära kvittot från tullen. Säkert också kontrollringa till flygplatsen. Hon skulle få veta innehållet men riskerade att få en stämning på halsen som kunde kosta henne hela advokatbyrån och lite till. Ingen försäkring i världen skulle täcka den rättegången. Hon kunde också ha blivit rånad eller helt enkelt tappat kuvertet. Men det skulle se märkligt sökt ut och den risken ville hon inte heller ta. Alice McDaniel vägrade bli den av generationer McDaniels som orsakade advokatbyråns undergång. Ha alltid klienten för dina ögon, hade hennes farbror sagt då han lämnade över ansvaret. Hon önskade att hon hade fortsatt sin ingenjörsutbildning i stället. Fyrtio minuter senare öppnade hon dörren till ett överdådigt hotellrum. Sekelskiftesornament prydde väggar och tak. Möblerna gick i rokokostil och utsikten över hamnen med turistbåtarna var magnifik. Rummet var som utlovat redan betalt och ett meddelande väntade på henne enligt receptionisten. Hon ställde ned den lilla kabinväskan på golvet och satte sig på sängkanten. Öppnade kuvertet med meddelandet som legat på skrivbordet och läste med stigande förvåning.

13

ett hav av blommor täckte kistorna. En var liten och hade änglar på sidorna. Den andra rymde en vuxen. Lågmäld orgelmusik av Händel letade sig fram längs tegelväggarna. Mellan de båda kistorna stod en präst och läste ur bibeln. Leo hörde inte vad prästen sa. Han stod med ryggen mot Leo och ett stort silverfärgat kors prydde hans vita kappa. En kyla han aldrig tidigare upplevt trängde in i benmärgen och fick honom att förlora känseln. Han kunde inte röra benen. Inte armarna eller munnen. Hur mycket han än försökte ville inte kroppen lämna träbänken. Två järnluckor öppnades i väggen och eld slog ut. Prästen lade händerna på kistorna och lyfte blicken. Han bad med hög röst men dånet från ugnarna överröstade honom. Leo försökte desperat lyssna. Han ville höra prästens ord. Så plötsligt slutade bönen. Prästen sänkte blicken och lät armarna falla till sidorna. Ljudet från orgelmusiken dog långsamt bort. Någonting rörde sig inne i kistorna. Leo hörde bankningar. Det lät som ett barns rop på hjälp. Sakta började de glida mot öppningen i väggen. Han försökte ropa men munnen lydde inte. Lågorna slickade kistorna och bankningarna blev allt mer desperata. Han försökte slita sig loss från bänken men kroppen var som förlamad. Nu hördes ropen tydligare. Det var en flickas desperata röst. Hon skrek på hjälp. Hon skrek att någon skulle rädda hennes mamma. Leo öppnade ögonen och möttes av den kala stenväggen. Han andades häftigt och kroppen var blöt av svett. Aldrig tidigare hade han haft en dröm som denna. Så verklig och så tydlig. Han vände sig om och lät hjärnan sortera intrycken. Hans undermedvetna hade velat säga honom något. Han reste upp överkroppen och 170

N I RVA N A P R O J E K T E T

lutade sig mot den fuktiga väggen. Såg bort mot ljuset som kom in genom dörrspringan och lät tankarna söka efter svar. Hans inre hungrade efter försoning och han var redo. Ljuset från dörröppningen var matt. Det borde vara eftermiddag. Kanske hade de redan kuvertet och granskade innehållet. Med den kompetens de påstod sig ha skulle de slås med häpnad. Leo saknade Gunter Himmelmann. Hans skarpa intellekt och briljans när de stod inför problem. Den lugna rösten och de vemodiga ögonen. De största genierna visste svaren innan frågorna ställdes. Gunter Himmelmann var en av dem. Det Leo åstadkommit var inget mot det Himmelmann hade skapat. Allt hade skett med Leos och de andras hjälp, men det var han som var arkitekten. Skaparen av det som skulle ge svaret på mänsklighetens äldsta fråga. Men något hade hänt. Projektet drabbades av flera förödande bakslag. Leo och de andra förstod inte vad som var fel. De måste ha förbisett något men samtidigt saknades logik i nederlaget. Det var som om någon medvetet saboterade deras arbete. Fördröjde och försvårade genom att lägga till felaktigheter så små att de inte syntes. Siffror byttes ut och instrument kalibrerades om. Men varför? Steg hördes långt borta. En dörr slog. Ljudet av röster närmade sig. Leo kände musklerna spännas och för första gången sedan han blivit satt i fångenskap spreds en oro inom honom. Avgörandet närmade sig. Han hoppades att Alice McDaniel hade gjort som hon blivit ombedd. tor höll gubbens vita Mazda under uppsikt genom ett av köksfönstren. Han hade vikt upp persiennen så pass mycket att han kunde se bilen. Aldrig i helvete att han skulle tillåta dem där ute att smyga dit en spårsändare under hans biljett härifrån. På stolen framför sig hade han Walter. Tor hade fått filten och tvingat Walter att hjälpa honom på med hjälmen. Pekfingret rörde sig hela tiden kring avtryckaren. Han betraktade fingret och kom att tänka på Omars ring som låg kvar i fickan. Han skulle ju ha gjort 171

STEFAN TEGENFALK

sig av med den. Gömt den på något säkert ställe tills allt hade lugnat ned sig. I stället låg det högexplosiva beviset kvar i fickan. Trots det kände han sig lugn. Han skulle ändå ta sig ur det här. Om tre timmar borde det vara tillräckligt mörkt för att ge sig av. Han gick igenom allt en sista gång. Först filten över honom och snuten. Det fick Gröhn fixa. Sedan ut genom ytterdörren och nedför trappan. Det var noga att inte missa trappstegen och snubbla. Sedan tvärt vänster fram till bilen. Tor bedömde avståndet till cirka fem meter. Men under tiden de var på väg ut kunde snutarna smyga dit en spårsändare. Alltså en lucka i tänket. Tor behövde ordna bort snutarna minst tvåhundra meter från huset för att vara på den säkra sidan. När det var gjort skulle Walter kliva in i bilen genom passagerarsidan och sedan sätta sig bakom ratten tätt följd av Tor. Därefter skulle de åka till platsen han kommit överens om med psyksnuten. Ett garage mitt inne i stan som Tor fått koden till. Vad som därefter hände hade han inte en aning om. Förhoppningsvis … ”Vad har du och Martin Borg för något ihop”, avbröt Walter Tors funderingar. ”Vem fan är det?” undrade Tor. Han hade aldrig hört det namnet förut. ”Han är polis och ni har träffats i Gnesta hos Omar.” Tor blev tyst. Är det så fullblodspsykopaten heter, tänkte han. Men hur fan kan Gröhn veta det där med Gnesta? Snuten hade ju knappast golat ned sig själv. Gröhn måste ha chansat. ”Har aldrig varit i Gnesta”, sa Tor. ”Och fan aldrig träffat någon snut.” ”Du kan fortfarande komma ur det här på ett lindrigt sätt. Jag skall tala med åklagaren …” ”Håll käften”, avbröt Tor hetsigt. ”Jag skall komma ur det här. Och det utan att sitta en enda jävla dag på kåken. Fattar du?” ”Nej”, sa Walter. ”Det gör jag faktiskt inte.” ”För mig spelar det ingen roll ifall jag knäpper dig eller inte. Men just nu är du min livlina ut härifrån. Jag är rökt eftersom …” 172

N I RVA N A P R O J E K T E T

Tor kom på sig i sista sekund. Tre ord till och han hade avslöjat delaktighet i polismord. ”Eftersom vadå?” undrade Walter. ”Slutsnackat”, väste Tor. ”Lyssna nu …”, försökte Walter. ”Käften!” röt Tor och tryckte till med armen så Walters huvud for fram. ”Jag vill inte snacka nu så knip igen.” Illamåendet som hade infunnit sig då Walter fått det avsågade hagelgeväret mot nacken hade gått över. Nu rörde han bara vid en likgiltighet inför döden. Hade han inte mer livsglädje än så här? Han var helt i händerna på en galning och det skulle gå fort när han väl tryckte av. Om han hade tur blev han inte ens förvarnad. Viktigare var att den kvinnliga läkaren och det gamla paret hade klarat sig. Han hoppades att det skulle gå bra för Jonna också, nu när han ändå var i färd med att göra bokslut över livet. Hon visste vad hon skulle göra. Det enda som oroade honom var hotet Borg utgjorde om han blev upptäckt. Walter var övertygad om att Borg var djupt involverad i något. Han visste bara inte vad. Men det som tyngde Walter mest var att Borg troligen inte var ensam. Ett förbrytargäng inom Säkerhetspolisen eller några kriminella? Av Sveriges drygt femtontusen poliser var Borg en av få som förlorat sig till kriminella och inte längre visste vem och vad han tjänade. Hur hade han klarat sig undan polygraftesterna? Vad drev honom och varför? Sålde han information? Det fanns betydligt fler frågor än svar och Walter bävade inför sanningen. ”Jag har funderat”, inledde Walter försynt. Det började bli skymning ute och han såg Tors förvrängda spegelbild i fönstret. Hans kidnappare stirrade med tom blick ut genom fönstret. ”Tyst”, svarade Tor. ”Vet du vad jag skulle göra om jag var Martin Borg?” ”Håller du inte käften trycker jag av.” ”Jag skulle göra mig av med dig”, sa Walter. ”Jag trycker!” skrek Tor och pressade ner Walters huvud mot knäna. 173

STEFAN TEGENFALK

Walter kände de avsågade piporna hårt mot nacken. Han slöt ögonen och undrade om han skulle hinna höra smällen innan det var över. ”Jag är den enda du har just nu”, fick Walter fram mellan tänderna. ”Jag är din väg härifrån. Du kommer aldrig levande ur det här huset om jag dör.” Under några sekunder svävade rummet i tyngdlöshet. Det var en tystnad Walter aldrig tidigare hört. Kanske var det så döden lät sekunden innan det var över. Tor lugnade ned sig. Han satte sig på stolen bakom Walter igen. ”Vi ska snart sticka”, sa han. ”Ring och säg att snuten ska dra sig tillbaka från huset.” Walter sträckte sig efter väggtelefonen och slog numret till Rolf Meiton. ”Du måste dra undan piketen från huset”, sa han. ”Är det dags?” undrade Rolf Meiton. ”Ja. Och du, Hedman vill inte ha någon spårsändare ditsatt på bilen.” ”Idiot!” skrek Tor. ”Det var inte så du skulle säga.” Tor flög upp ur stolen igen, så rasande att han skakade. Pekfingret dansade kring avtryckaren och han var tvungen att hålla det rakt ut för att inte råka trycka av. ”De drar sig tillbaka”, sa Walter och pekade ut mot fönstret. ”Ingen kommer placera någon spårsändare. Se själv.” Tor stirrade ut genom fönstret och såg hur de mörkklädda poliserna drog sig bort från huset. ”De kan vara kvar på andra sidan”, sa Tor och ryckte med sig Walter. Även där såg han hur poliser drog sig undan. Tor tittade på köksklockan. Nu var det inte lång tid kvar innan de skulle ge sig av. Han hade blivit torr i munnen och i magen fanns en molande känsla av nervositet. ”Hur vill du göra när vi kommer till bilen?” frågade Walter. ”Du ska gå in på passagerarsidan och sedan sätta dig bakom ratten. Jag sätter mig bredvid.” 174

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Vart skall vi?” ”Det får du se.” Walter nickade. ”Och vad händer sedan?” ”Vadå sedan?” ”Ja, med mig”, sa Walter. ”När du är fri.” Tor blev tyst. ”Det vet vi inte”, sa han. ”Vi?” ”Sluta fråga hela tiden. Håll käften och gör som jag säger så kanske du får leva.” ”Jag tror varken du eller jag överlever det här”, sa Walter resignerat. ”Vill du veta varför?” ”Nej”, sa Tor med ett tillgjort skratt. ”Tänkte väl det”, sa Walter och lutade sig bakåt i stolen. Snart skulle det vara mörkt ute. Han undrade om det här skulle bli hans sista kväll. Tor reste sig upp och beordrade Walter att täcka dem med filten. Det var dags. jonnas mobiltelefon pep till och i displayen såg hon ett MMS. Avsändaren var okänd och hon öppnade nyfiket meddelandet samtidigt som hon höll uppsikt över Martin Borgs bil. Telefonen kämpade med att öppna innehållet och efter en stund framträdde en bild. Det var logotypen till Jonnas mobiloperatör och en hänvisning till en länk att ladda ned uppgradering av mobiltelefonens mjukvara. Ett fel som tydligen kunde stänga av telefonen hade hittats och nu ville man uppgradera just hennes modell. Hon tvekade först men klickade sedan på en länk. Sökvägen var utan tvekan den till operatören. Efter en stund fick hon ett meddelande om att uppgraderingen var klar. Ändå fick hon känslan av att hon borde ringa operatören. Inte för att hon hade något viktigt i telefonen eller var orolig för mobilvirus. Det var bara den där känslan hon kan få ibland. För det mesta hade hon fel. Hon skulle just slå 175

STEFAN TEGENFALK

numret till operatören då telefonen ringde. Nummerserien visade att det var någon från Jonnas avdelning. ”Lilja har bett mig att kontakta dig”, inledde Cederberg. ”Jag tar över tillfälligt för Walter tills han är tillbaka.” ”Jag förstår”, svarade Jonna och hoppades att han i nästa andhämtning inte skulle annonsera sitt omedelbara chefskap över henne. ”Du jobbar i min grupp nu”, sa han i nästa utandning. ”Jag förstår”, svarade Jonna igen och försöker att inte låta besviken. Att ha Cederberg som närmsta chef skulle bli en utmaning, om än bara för några få minuter. ”Är du kvar i Sigtuna?” Jonna visste inte vad hon skulle svara. ”Ja”, tvekade hon. ”Enligt Rolf Meiton har du gett dig av.” ”Jag är på väg in”, ljög hon. ”Har just åkt.” ”Bra, för mötet med rikskrim och tyskarna börjar om drygt två timmar. SÄK skall vara med också. Vi bör ha en förbön innan.” ”SÄK?” ”Ja, den där Borg och någon till enligt Harald Morell på rikskrim.” Martin Borg fanns överallt. Det var som om han hade klonat sig själv. Kanske hade Walter rätt trots allt, tänkte Jonna då hon följde efter honom in på Torsgatan och vidare mot Kungsholmen. Han skulle antagligen till polishuset. Snart skulle de vara med på samma möte. Hon lät honom köra ned i polisgaraget innan hon själv parkerade bilen på plan två. Det där med att vara hans skugga skulle bli ett problem. Hon var dödstrött och kände början till huvudvärk. Dessutom skulle hon arbeta under Cederbergs vakande öga. Ännu mer huvudvärk. Jonna tryckte fram hissen. Medan hon väntade slogs hon av en tanke som Walter säkert hade gillat. Innan hon gick in till Cederberg för att bli förnedrad besökte hon Dennis Carlinder på inre span. Hon hade hälsat som hastigast på honom under den 176

N I RVA N A P R O J E K T E T

obligatoriska introduktionsrundan på länskrim men fick aldrig känslan av att han var särskilt uppbröstad på det sättet Walter hade beskrivit honom. I själva verket var han rätt sympatisk och tillmötesgående. ”Det går väl alltid att ta reda på hur många nya kontantkort som registreras i mobilnäten”, sa Dennis Carlinder. ”Jag behöver kortens position också”, lade Jonna till. Carlinder drog plötsligt ihop ansiktet. ”Du menar positionen för samtliga nya kontantkort?” ”Ja, hur de har rört sig samt vilka telefonnummer de har kommunicerat med.” Carlinder blev tyst. Han betraktade fundersamt Jonna. ”Sedan en vecka tillbaka dessutom”, lade hon till. ”Vet du hur mycket arbete det är?” Jonna nickade. En hel del, tänkte hon tyst. ”En sådan operation måste Lilja godkänna”, förklarade Carlinder. ”Kräver säkert en tio man här inne under flera dagar. Dessutom en hel del folk från operatörerna.” ”Walter är tagen som gisslan”, kontrade Jonna med lika delar vädjan och hårdhet. ”Och det är orsakat av en kollega. Någon läcker information.” Carlinder rörde inte en min. ”Gör i alla fall vad du kan”, bad Jonna. Dennis Carlinder reste sig upp och stack händerna i ett par mörkblå chinos. Han lade den höga pannan i veck och såg ut genom fönstret. ”Att anklaga kollegor för läckage är allvarliga saker”, sa han. ”Men jag kan hålla med dig om att sambandet mellan Hedmans flykt och telefonsamtalet är anmärkningsvärt.” ”Någon varnade Hedman. Och det kan bara vara en polis.” Carlinder skakade på huvudet. ”Rena vansinnet”, sa han. ”Vilken praktskandal om så är fallet.” ”Så vad gör vi?” undrade Jonna, nu med mer sansad röst. 177

STEFAN TEGENFALK

Carlinder betraktade Jonna en lång stund utan att säga något. ”Om du talar med Cederberg så tar jag en runda med Lilja”, sa han till slut. ”Det här är känsliga saker, så det får bara bli lite löst hinteri av mig. Jag vill gärna gå till jobbet i morgon också. Och det vill väl du också?” ”Ska försöka ’hinta’ lite för Cederberg”, sa Jonna. ”Han blir väl inte den enklaste att övertyga.” ”Förmodligen inte om man är i dina kläder”, sa Carlinder och mönstrade Jonna med blicken. ”Nej, förmodligen inte.” Medan Jonna gick till sin egen avdelning funderade hon på vilket sätt Cederberg bäst skulle få saken förklarad för sig. Att nämna Martin Borg hade Walter uttryckligen förbjudit. Utan bevis skulle det vara rena självmordet att beskylla en kollega för samröre med kriminella. Särskilt någon från Säkerhetspolisen. Hon skulle nämna sammanträffandet mellan Hedmans flykt och telefonsamtalet, det var allt. Det skulle även Carlinder göra för Lilja. Om inte Cederberg ville lyssna skulle hon marschera in till Lilja även hon och hinta lite. Två meter från sin nya chefs dörröppning hejdade hon sig en kort stund. Hon tog ett djupt andetag och knackade på dörrposten till hundratrettio kilo värmlänning. alice mcdaniel lade bekymrat ifrån sig meddelandet. Inget möte med Leo Brageler alltså. Bara instruktionen som beskrev hur hon skulle lägga kuvertet i varuhusets förvaringsbox och att nyckeln sedan skulle placeras i en speciell rockficka på herravdelningens ekipering. Alice begrep inte ett dyft. Var det en lek av något slag? Några planer på att delta i lekar hade hon definitivt inte. Först och främst ville hon veta hur Leo Brageler fått reda på hennes telefonnummer. Om hon tyckte svaret lät trovärdigt skulle hon överlämna kuvertet. Annars blev det inget med den saken oavsett hans juridiska rätt till kuvertet. Hon öppnade sin bärbara dator och tog fram noteringen med hans telefonnummer. Efter 178

N I RVA N A P R O J E K T E T

upprepade försök utan att någon svarade gav hon upp. I stället ringde hon nummerupplysningen som förklarade att telefonnumret var ett kontantkortsabonnemang utan registrerad användare. Och någon känd adress på Leo Brageler fanns inte. Alice McDaniel kände hur irritationen steg. Här satt hon på ett hotellrum i Stockholm utan att få kontakt med sin klient och utan att få svar på sina frågor. Dessutom var hon med i en löjlig lek. Toppen. Det enda sättet var att ge fanken i att följa instruktionerna. Hon skulle banne mig ta första flyg hem, och ville han ha sitt förbaskade kuvert var han välkommen till Isle of Man. Hon gjorde sig redo för att lämna hotellrummet då hon plötsligt träffades av ett infall. Varför inte, tänkte hon och log lite i mjugg. Ville han leka så skulle han få det. Men på hennes villkor. Efter det här skulle han definitivt kontakta henne. Alice McDaniel loggade in på sin dator igen och gick ut på internet via hotellets WiFi-anslutning. Därefter plockade hon fram en brännbar CDskiva ur datorväskan och påbörjade nedladdningen. efter att ha parkerat bilen i Säkerhetspolisens avskilda del under polishuset gick Martin Borg upp till sin avdelning på kontraterroristenheten. Han låste upp dörren till tjänsterummet och satte sig bakom skrivbordet, slog kortnumret till sambandsavdelningen och frågade om länskrim lämnat någon ytterligare information kring mobiltelefontrafiken runt Sigtuna. Till svar fick han att de hade utökat sin aktivitet och satt in mer resurser. Det svaret bekymrade Martin. Han måste bli försiktigare och försöka finna ut ifall Thomas Kokk var inblandad i sökandet bland mobilnummer. Mentorn hade haft rätt. De skulle snart behöva flytta Leo Brageler eller göra sig av med honom. Brageler utgjorde en fara trots att han i det närmaste redan var död. Att hela tiden tvingas till reträtt tärde på Martins tålamod, men framför allt på krafterna. Det framkallade en farlig okoncentration. Reträtt, detta förbannelsens ord drog som en farsot genom organisationen. Martin kände vanmakten blossa upp igen. Han 179

STEFAN TEGENFALK

betraktade väggen samtidigt som han fingrade på amuletten runt halsen. Anslagstavlan var full av bilder på efterlysta medlemmar av al-Shabab och andra organisationer som rekryterade ungdomar med muslimsk bakgrund för att sedan skicka dem till strider runt om i världen. Först gav vi dem trygghet, därefter återvände de hem som terrorister. Naiviteten i samhället visste inga gränser och Martin kände ilskan komma igen. Serberna hade i alla fall stått upp mot islam. Stridit heroiskt på Balkan med en armé av moderna korsriddare. Som tack hade vi bombat dem sönder och samman. Martin såg på klockan. Det var snart dags att träffa rikskrims kollegor från Tyskland. Att mötet hade något med Leo Brageler att göra visste han redan. Men på vilket sätt? jörgen blad trampade otåligt bakom polisavspärrningen. Han såg sig omkring och konstaterade att Jonna inte hade setts till på ett tag. Han hade tidigare försökt få några ord med henne men bara fått avvisande blickar till svar. Ordstävet för gammal vänskaps skull tycktes inte gälla i år. Han tog upp mobiltelefonen och tryckte fram hennes mobilnummer ännu en gång. Efter åtta signaler gick voicemailen igång som vanligt. Jörgen talade in ett kort meddelande och stoppade tillbaka telefonen i fickan. Oddsen att hon skulle ringa tillbaka var nog så när noll man kunde komma. Han trampade lite till och önskade att det fanns något att äta, eller i alla fall en portabel infravärmare att värma sig intill. Luften var fuktig och det kändes vansinnigt kallt trots att det bara var nollgradigt enligt bilens termometer. Snart var det skymning och då skulle Jörgens avlösning från redaktionen komma. Hon skulle faktiskt ha varit här för två timmar sedan. Dessvärre hade hon fått allvarliga ”förhinder”. En dagishämtning hade kapsejsat och det blev självklart Jörgen som fick ta smällen. Med lite tur kunde självaste nyhetschefen tillika Jörgens omedgörlige svärfar komma ut ur glasburen för att hälsa på omvärlden. Eller varför inte redaktören med alla åsikterna och sitt uppumpade ego. 180

N I RVA N A P R O J E K T E T

Trots förra årets scoop, som gett tidningen ett välbehövligt tillskott i kassan, stod han här ute och blev behandlad som en springpojke. Visserligen hade han hoppat upp ett steg på lönestegen men tjänsten var fortfarande densamma. Kriminalreporter. Skitsamma. Han skulle ändå inte bli kvar på tidningen någon längre tid. Hade man inte vett att uppskatta hans förmåga fick det vara. Någonstans var han tvungen att säga stopp. Det första han skulle göra när han kom hem var att ta ett varmt bad och njuta av en kycklingwrapper från Subway. Därefter skulle han be Sebastian öppna den där ... Plötsligt började polisen förbereda sig för något. Man drog sig undan från huset och polisradion smattrade av röster. Förmodligen skulle en form av kontrollerad utbrytning ske inom kort. Poliserna blev stirriga och rörde sig oroligt. Tillrättavisningarna blev hårdare och när en kameraman från TV4 snubblade in i avspärrningarna utbröt ett mindre tumult bland poliserna. Jörgens fotograf dokumenterade med några snabba bilder då kameramannen hårt föstes bort. ”Vad är det som händer?” ropade Jörgen till en av poliserna. Han fick en ilsken blick till svar. Efter en stund av spänd väntan började äntligen något hända. På andra sidan åkern uppfattade Jörgen det som om ytterdörren hade öppnats. Han hade svårt att se genom mörkret och avståndet var minst trehundra meter. Ovanför dörren till stugan lyste en lampa. Han ryckte åt sig sin fotografs kamera och zoomade in med teleobjektivet. Nu såg han vad det var. hon hade haft en Nokia N95. Dessa kunde enligt mellanhanden ibland vara svåra att få tillförlitliga efter ”uppgraderingen”. Ibland kunde de till och med hänga sig av det lilla programmet. Trianguleringsdatan måste gå via en speciell kommunikationsport och beroende på vilken version av mjukvara telefonen innehöll kunde justeringar behöva göras. Mjasník hade haft tur. Hon hade en nästan två år gammal mjukvara vilket minimerade riskerna 181

STEFAN TEGENFALK

avsevärt. Han hade skickat MMS:et med den falska avsändaren och hon hade accepterat den lika falska uppgraderingen. Var femte sekund skickade nu den lilla mjukvaran diskreta positionsangivelser till Mjasníks dator över GPRS. Mjasník betraktade förnöjt en liten röd rektangel som rörde sig över kartan. Den lämnade små punkter efter sig vilket gjorde att Mjasník lugnt kunde ligga flera kilometer bakom och ändå veta med tio meters precision var hon befann sig. Adressen hon vistades på var tydligen det centrala polishuset. Han önskade att han förstod språket. Nu kunde han även höra vem hon talade med i telefonen. Tack vare några ambitiösa studenter från Israel hade krypteringsalgoritmen för mobiltelefoni knäckts enligt FSB-majoren. Mobilindustrin hade snabbt tonat ned händelsen men FSB hade inte varit sena att utnyttja upptäckten. I dagens informationssamhälle är tillgången till rätt typ av information avgörande. Mjasník var på god väg att få ett definitivt informationsövertag nu. Nu återstod bara kommissariens mobiltelefon. Problemet var att MMS:et inte hade öppnats än. varuhusets minsta förvaringsboxar var inte stora men tillräckligt rymliga för att hysa ett vadderat kuvert innehållandes en CD-skiva och en bunt papper. Alice McDaniel låste luckan efter sig och gick bort till herrekiperingen. Hon undrade om hon var övervakad av sin klient. Om han fortfarande såg ut som hon mindes honom skulle han vara lätt att känna igen. Han var ju inte direkt oattraktiv. Kanske hade han använt sig av en bulvan. Ju mer hon tänkte på det bisarra i det hon gjorde desto mer irriterad blev hon. Hon såg sig runt och försökte urskilja någon som såg ut som en typisk förföljare. Men hon såg varken uppslagna rockkragar eller mörka solglasögon. Två mammor med varsin barnvagn passerade henne. Hon granskade dem hastigt. Nej, inte de heller, tänkte hon. Ett ungt par stod och kände på en tröja. Inte troligt det heller, för unga. Ett par gamlingar var på väg mot 182

N I RVA N A P R O J E K T E T

rulltrappan. Inte heller de var några sannolika förföljare. Det var lönlöst att ens försöka. Kvinnor och män i varierande åldrar och utseende strosade runt på våningsplanet. Det kunde vara vem som helst av dem, eller ingen. Hon gav upp och gick fram till platsen där hon skulle placera nyckeln. Längst in i hörnet bredvid omklädningsrummet hängde en mörk trenchcoat i storlek 54. Hon lade nyckeln i innerfickan enligt instruktionen och gick sedan därifrån. Därefter tog hon rulltrappan ned ett våningsplan och promenerade hastigt igenom några avdelningar för damkläder. Såvitt hon kunde se följde ingen efter henne. Hon försvann bakom några plastbackar med ouppackade varor och fortsatte ut på andra sidan i skydd av tre stora reklamskyltar. Fem meter längre fram fanns dörren till trapporna. Hon gled in genom ståldörren med trappsymbolen och sprang upp en våning där hon så diskret som möjligt försökte gömma sig bakom en hylla med lampor. Hon låtsades vara intresserad av en mörkgrön bordslampa som var bland det fulaste hon sett. Nu hade hon rocken under någorlunda uppsikt. Hjärtat bultade. Samtidigt log hon åt sig själv och det absurda i situationen. Efter knappt trettio minuter av väntan kunde hon inte hålla sig längre. Den som hade varit närmast rocken var en yngre kvinna med ryggsäck. Hon hade plockat med några skjortor från klädstället bredvid. Alice McDaniel gick fram till rocken och kände i innerfickan. Den var tom. En känsla av att ha blivit bestulen träffade henne i magen. Det hade på sin höjd tagit tre minuter att genomföra avledningsmanövern. På den tiden hade någon hunnit vittja fickan på nyckeln. Hon hade alltså varit övervakad från första början. Så kom hon att tänka på förvaringsboxen. Sannolikheten var liten men det var ändå värt ett försök. Hon sprang upp för rulltrappan och förbi sportavdelningen. Fortsatte mot kafeterian och bort mot väggen med förvaringsboxarna. Då hon kom fram såg hon nyckeln sitta i box 19. 183

STEFAN TEGENFALK

Hon köpte kaffe i serveringen bredvid och sjönk ned i en av fåtöljerna. Mobiltelefonen var tyst, men hon var rätt säker på att den snart skulle ringa. Hon fick vänta i över två timmar. jonna mötte cederbergs granskande blick. Hans leende nådde inte ögonen och hon var redan irriterad trots att han inte hade sagt ett enda ord än. Hon skulle hellre sluta inom polisen än arbeta under Cederberg mer än en vecka. ”En läcka”, sa han till slut och fingrade på en finsk pinne som låg bredvid kaffekoppen. ”Det är vad allt pekar på”, förklarade Jonna. Kanske hade hon varit lite väl tydlig med sitt ”hintande”. ”Vem och varför?” Han stoppade in kakan i munnen och sköljde ned den med en klunk kaffe. ”Det måste väl en internutredning ta reda på”, föreslog Jonna. Cederberg granskade henne misstroget. ”Du kommer med grava misstankar”, sa han. ”Vi”, rättade Jonna. ”Fick du en uttrycklig order av Walter att framföra det här?” Jonna skruvade på sig. ”Inte direkt.” ”Hur uttryckte han sig då?” Jonna var på väg att berätta om Martin Borg men hejdade sig. Tvivlet i Cederbergs ögon räckte för att avstå och Walter hade faktiskt förbjudit henne att nämna Borgs namn. Att komma med anklagelser mot en säkerhetspolis var, om det inte fanns någon substans bakom, som att sätta huvudet i stupstocken. Hon visste inte var hon hade Cederberg och Walter hade inte gett henne några instruktioner. I brist på uppslag beslöt hon att tona ned sitt ”hintande”. ”Han sa väl egentligen inget alls”, ljög hon och tänkte på hur hon nyligen hade skuggat Borg till polishuset. 184

N I RVA N A P R O J E K T E T

Cederberg gungade tankfullt på stolen. ”Föreslår att Walter själv tar tag i det när han är tillbaka”, sa han. Jonna instämde. ”Du”, sa Cederberg just som hon skulle lämna rummet. ”Ja?” Hon vände sig om. ”Jag förväntar mig att vårt samarbete löper friktionsfritt.” Jonna blev förvånad. Kunde han läsa tankar? ”Det gör jag med”, svarade hon vänligt. ”Jag är inte som Walter”, sa han. ”Nej, jag vet”, svarade hon och gjorde allt för att inte låta sarkastisk. Cederberg blängde uttryckslöst på henne en kort stund. Sedan nickade han gillande. ”Gott. Vi får hoppas att jag slipper vara din chef någon längre tid.” Då är vi två som önskar det, tänkte hon. ”Ja, vi önskar alla att Walter snart är tillbaka”, sa Jonna och lämnade sin tillfällige chef. harald morell från Rikskriminalpolisen presenterade kollegorna från Bundeskriminalamt. Båda kom från något som hette Gruppe IK2, Internationale Unterstützung. En kort mellanblond man med granskande blick bakom tjocka glasögon tog Jonna i hand. ”Klaus Wägner”, hälsade han med fast handslag. Jonna hälsade tillbaka. ”Volmar Eschenbach”, hälsade den andre. Han var något längre och hade mörkt kortklippt hår och var det högre befälet av de två. Jonna hälsade på en fuktig hand. Harald Morell inledde på engelska med att förklara orsaken till varför kollegorna från Tyskland var i Sverige. Fyra anställda 185

STEFAN TEGENFALK

från den tyska biogenetiska forskningskoncernen Dysencomp AG i Frankfurt hade blivit mördade. Händelserna inträffade under en niodagarsperiod tre månader tidigare. Samtliga offer hade haft ledande ställningar som forskare inom biomedicin, varav den ena var forskningschef och grundare till koncernen. Mordvågens första offer var den inom forskarsfären så kontroversielle Gunter Himmelmann och platsen för dådet utanför dennes arbetsplats. De övriga blev mördade i sina hem, varav en framför ögonen på sin treårige son. Samtliga hade fått halsarna avskurna men enligt det tyska rättsmedicinalverket hade det skett först efter att ena njuren blivit genomborrad av ett långt knivliknande föremål. Tillvägagångssättet var vanligt inom militära specialförband som praktiserade närstridsteknik med ljudlösa avrättningar som specialitet. Enligt Bundeskriminalamts profilgrupp hade dåden troligen utförts av någon med kraftig mental retardation. Empiriska data från profilgruppen gjorde gällande att gärningsmannen, som man för övrigt trodde agerade ensam, var en svårt störd person men samtidigt tillräckligt begåvad för att inte lämna några spår efter sig. Möjligtvis kunde det vara en militär. Man trodde också att morden var noga planerade i förväg, vilket kunde tyda på hämnd eller möjligtvis utpressning. Det hade tagit Bundeskriminalamt två veckor att se sambandet mellan de fyra offren. Mordoffren befann sig samtliga på skilda orter varför den lokala polisen inledningsvis hade utrett morden. Man hade tappat värdefull tid. Det fanns en detalj i utredningen av de fyra offren som återkom allt oftare ju längre utredningen fortskred. Namnet Leo Brageler. Alla fyra hade arbetat med den svenske forskningschefen och företaget Dynamics & Genetic Research i Uppsala. Med tanke på att Brageler sedan en tid var efterlyst av Interpol för delaktighet i mord låg det nära till hands att tro att svensken hade något med händelserna i Tyskland att göra. ”Kan ni uppdatera oss om läget när det gäller eftersökandet av Leo Brageler”, bad Eschenbach. 186

N I RVA N A P R O J E K T E T

Kollegan Klaus Wägner hade en liten bärbar dator framför sig och noterade noga allt som sades. David Lilja hade bett Cederberg sätta ihop en presentation som beskrev läget eftersom Walter inte kunde närvara. Som chef över Jonna de Brugge hade Cederberg i stället ordnat så att hon fick det ärofyllda uppdraget. Hon hade ju faktiskt haft över en timme på sig och var lika insatt i Leo Brageler som någon annan på avdelningen. Fem minuter innan mötet hade Jonna blivit någorlunda klar och med tanke på att presentationen innehöll sju hela sidor var det lika bra att hon också fick redogöra för dem inför tyskarna. Nu visste Jonna att en vecka med den överviktige värmlänningen som chef skulle vara alldeles för länge. Bristen på sömn gjorde henne inte bara trög i huvudet utan också lättretlig och hon hade varit en hårsmån från att säga något opassande till sin nye chef. Jonna som hade gjort en grundlig analys av Leo Brageler då hon fortfarande arbetade på RSU hade inga problem att beskriva den överbegåvade forskaren. Hon förklarade hur han hade drogat medlemmar ur en domstol med något som man inom den svenska polisen kallade för Drog-X. Genom att ta sig in i hemmet hos en åklagare, domare och jurymedlemmar och på olika sätt förgifta maten med substratet hade Leo Brageler fått domstolens medlemmar att drabbas av vansinnesutbrott med följden att flera mord begicks. Samtliga offer utom ett hade varit nära anhöriga till de drogade vilket också hade varit syftet. Drogen påverkade ett centra i hjärnan kallat amygdala och var ett resultat av forskning Leo Brageler bedrivit vid sidan av sitt arbete på Dynamics & Genetic Research i Uppsala. Ursprunget till Drog-X kom från en teknologi kring ett progressivt läkemedel man utvecklat tillsammans med Dysencomp AG. Jonna beskrev också hur Leo Bragelers familj omkommit i en trafikolycka orsakad av ett rattfyllo och att hämnd troligen var drivkraften bakom Bragelers handlingar. Domstolen, ledd av en liberal domare vid namn Bror Lantz, underlät att fälla mannen för rattonykterhet och åklagaren hade vägrat överklaga den friande 187

STEFAN TEGENFALK

domen. Två veckor senare hade direktör Sonny Magnusson kört ihjäl Leo Bragelers fru och hans tioåriga dotter. ”Gränsen mellan genialitet och dårskap kan ibland vara hårfin”, sa Eschenbach eftertänksamt då Jonna var klar med redogörelsen. ”Ja, men att utkräva hämnd på ett så krångligt sätt kräver ett komplext sätt att tänka”, förklarade Jonna. ”Har Leo Brageler någon militär bakgrund?” frågade Eschenbach. ”Han har inte gjort den svenska värnplikten så jag skulle nog utesluta honom som gärningsman om man utgår från militär erfarenhet”, svarade Jonna. Eschenbach nickade gillande. ”Förvisso”, sa han. ”Sedan har vi ju motivet.” ”Ja”, sa Lilja. ”Vad består motivet av?” Eschenbach lade ifrån sig pennan på bordet. ”Vi har undersökt de projekt samtliga fyra var inblandade i. Även Leo Brageler. Men vi har inte hittat särskilt mycket eftersom alla data är förstörda.” ”Förstörda?” upprepade Martin Borg. ”Ja, två dagar innan Gunter Himmelmann blev mördad gjordes en, ska vi säga, sofistikerad radering av data på vissa av bolagets datakluster. Primära, temporära samt backupsystem blev av med all information som var relaterad till ett visst projekt. Endast någon med full behörighet och kunskap skulle kunna göra något sådant. Vi har en av IT-teknikerna i förvar och han påstår att Gunter Himmelmann själv gav ordern och dessutom var direkt delaktig. Teknikern gick självfallet med på att göra som högste chefen beordrade. I Tyskland förbjuder den preussiska mentaliteten oss att ifrågasätta en överordnad.” Klaus Wägner såg upp från datorn med ett lätt leende. ”Vad för typ av projekt arbetade man med?” undrade Borg. ”Det vet vi inte”, sa Eschenbach. ”Det enda vi med säkerhet vet är att det gick under namnet Nirvanaprojektet.” 188

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Nirvana?” ”Ja, enligt andra forskare som arbetade för Himmelmann hade man Nirvana som arbetsnamn.” ”Det måste vara namnet på det vi kallar Drog-X”, föreslog Cederberg. ”Kan vara, men är ändå inte troligt”, sa Jonna med viss självsäkerhet. ”Inte om man går efter utsagorna från Leo Bragelers kollegor i Sverige.” Hon fick bifall av Lilja och Morell medan Cederberg gick i moln. ”Och vad gjorde alla de andra inom projektet då?” undrade Lilja. ”Visste man inte vad man höll på med?” ”Projektet var uppdelat i olika autonoma enheter där allt gick genom den inre kretsen utan direkt kommunikation mellan de olika utvecklingsenheterna”, sa Eschenbach. ”Det var av säkerhetsskäl strikt förbjudet att utbyta information mellan enheterna utan att det gick via Himmelmann och de övriga tre. Man var dessutom lokaliserade på olika forskningscentra vilket skulle försvåra kontakt mellan avdelningarna. Cirka åttio forskare var inblandade i Nirvanaprojektet utan att egentligen känna till slutresultatet. Det är vanligt att man i dag bedriver stora utvecklingsprojekt på liknande sätt. Genom att bryta ned projektet i mindre enheter underlättar man själva utvecklingsprocessen. Samtliga är specialiserade just på sin lilla del utan att känna till helheten. I det här fallet kände endast fyra personer samt Leo Brageler till helheten såvitt vi förstår.” Det blev tyst i rummet. Till slut kunde inte Cederberg hålla sig. ”Åttio forskare som inte hade en aning om vad man gjorde? Låter inte klokt i mina öron.” ”Inte riktigt”, sa Eschenbach. ”Man forskade kring uppbyggnaden av något som heter ribosomer. Dessa styr proteinerna i kroppens celler och är en av de minsta beståndsdelarna vi känner till i en människokropp. Enligt företrädare för bolaget var det en 189

STEFAN TEGENFALK

typ av progressivt läkemedel man arbetade med. Med andra ord självtänkande medicin.” ”Det känner vi till från Drog-X”, sa Lilja. ”Och att så kallade progressiva läkemedel ligger så där tio år fram i tiden.” Eschenbach instämde. ”Men hur kunde Gunter Himmelmann få hålla på med något så hemligt utan styrelsens och ledningsgruppens vetskap”, undrade Borg. ”Även om han var grundare till koncernen måste det väl ha kostat en hel del pengar?” ”Styrelse och ledningsgrupp fick sina rapporter. Dock vet vi inte hur mycket sanning det fanns i dem. Tänk på att Dysencomp AG i dag har nästan femtusen anställda. Merparten har kommit till genom företagsförvärv men på tjugofem år har man gått från hundrafemtio personer till femtusen.” ”Så man kunde försvinna i mängden”, sa Jonna. Eschenbach skakade på huvudet. ”Inte riktigt. Inte ens ett företag som Dysencomp med tvåhundra miljoner euro i vinst per år skulle kunna finansiera ett sådant projekt.” ”Vad menar du?” frågade Lilja. ”De var ju bara åttio forskare.” ”De hade en budget på svindlande trehundra miljoner euro per år under en period av sju år.” ”Var kom pengarna ifrån?” undrade Borg. ”Styrelsen?” ”Med styrelsens godkännande fick man årliga donationer till projektet som motsvarade bolagets utgifter relaterade till just det projektet.” ”Från vem?” frågade Jonna ivrigt. Eschenbach fick en bekymrad min. Han tog upp pennan och skruvade den några varv mellan händerna. ”En Panamaregistrerad fond”, sa han. ”Men vi vet inte vilka som står bakom fonden. Och någon högt upp i den panamanska regeringen är angelägen om att det förblir så.” ”Kan inte amerikanerna vara behjälpliga här?” undrade Morell. 190

N I RVA N A P R O J E K T E T

Eschenbach skakade på huvudet. ”Inte med mindre än en militär invasion. Politiskt är det minst sagt iskallt mellan USA och Panama som beskylls för att vara ett transitland för droger till Nordamerika.” Martin Borg såg bekymrad ut. ”Men styrelsen måste väl ha vetat var pengarna kom ifrån”, sa han. ”Man kan väl bara inte ha sagt ja till så stora donationer?” ”Varje år doneras miljarder dollar till företag världen över”, sa Eschenbach. ”En del kan härledas till brottslighet, andra är helt legala donationer till forskning av olika slag. Det finns fonder som finansierar ny teknik inom transplantation eller forskning kring hjärta och lungsjukdomar. Listan kan göras lång och den är global. En donator kan vara anonym men ändå ställa krav på vart pengarna skall gå. Är det något man respekterar världen över så är det donation till forskning om sjukdomar.” Martin Borg skakade ogillande på huvudet. ”Hur mycket pengar tvättas inte den vägen?” Eschenbach såg inte riktigt ut att förstå frågan. Morell grep in. ”Motiven är oklara och mördaren är fortfarande okänd”, konstaterade han. ”Ert enda hopp står alltså till Leo Brageler?” ”Helt riktigt”, instämde Eschenbach. ”Tyvärr kan vi inte hjälpa er”, sa han och fick de övrigas blickar på sig. ”Leo Brageler är som uppslukad av jorden. Vi har om vi ska vara ärliga inte den blekaste aning om var han befinner sig, eller ens om han är vid liv.” Eschenbach bytte blick med kollegan Klaus Wägner. ”Man vill … eller”, rättade han sig. ”Man kräver att vi löser det här. Pressen på min grupp är väldigt stor och jag har i stort sett obegränsade resurser till förfogande. Finns det något vi kan göra för att underlätta ert arbete så står Wägner och hans sambandsgrupp till ert förfogande dygnet runt.” Morell reste sig och gick fram till whiteboardtavlan. Han tackade Jonna för presentationen. 191

STEFAN TEGENFALK

”I dag är det länskriminalgruppen som leder utredningen kring sökandet av Leo Brageler och Säkerhetspolisen som har ansvaret för att hitta källan till Drog-X”, började han. ”Det är överåklagare Åsa Julén som håller i båda utredningarna och det är väl kanske inte optimalt av flera anledningar. Polisledningen för just nu diskussioner med vår riksåklagare om att föra över båda utredningarna till Rikskriminalpolisen. Vi får därmed snabbare kanaler in i Euro- och Interpol. Och med ett direktsamband med er har vi ytterligare resurser. Men det är som sagt inte klart än.” Eschenbach nickade gillande. ”Återigen”, sa han. ”Vi ställer allt vi har i resursväg till ert förfogande. Leo Brageler kan vara nyckeln till mycket.” Morell såg nöjd ut. Cederberg och Lilja verkade inte vara lika positiva och Martin Borg tycktes ha gått in i sig själv. Jonna beslöt att göra ett kort besök hos sin förre chef på RSU, Johan Hildebrandt, så fort mötet med tyskarna var över. Hon skulle även göra ett oanmält nedslag hos överåklagare Åsa Julén. Hade Walter fått reda på vad som rörde sig i Jonnas huvud just nu hade han förmodligen fått hjärtstillestånd.

14

tjugo minuter efter att den gamle mannen hade anlänt kom mannen med dialekten in i rummet. Leo såg hur han bar på ett vadderat kuvert. Alice McDaniel hade alltså fullföljt sitt åtagande. Ändå såg inte kuvertet bekant ut. Färgen var inte som han mindes den och det saknades plomberingar. Leo blev förbryllad. Den gamle mannen öppnade kuvertet och tog fram en bunt papper. Mannen med dialekten startade en bärbar dator och satte in CD-skivan som låg i kuvertet. Efter att ha bläddrat sig igenom bunten med papper slängde den gamle mannen högen på golvet. Hans ögon hade svartnat och när han hörde Mozart strömma ur högtalarna slängde han i vredesmod datorn i väggen. Plastbitar spreds över golvet. ”Driver du med oss?” väste han och böjde sig ned mot Leo. Leo såg frågande på mannen. ”Ni måste ha fått fel kuvert.” ”Fel kuvert?” upprepade mannen. ”Ni får nog fråga Alice McDaniel”, sa Leo och försökte resa sig upp. Det högg till i mellangärdet och han kände återigen blodsmak i munnen. Mannen såg forskande på Leo som om han försökte ta reda på om han talade sanning. Sedan tog han upp mobiltelefonen och tryckte fram ett nummer. ”Se till att hon lägger rätt kuvert i boxen den här gången”, beordrade han och sträckte fram telefonen. Leo tog mobiltelefonen och hörde hur signalerna gick fram. Till slut svarade hon. ”Jag måste ha det riktiga kuvertet”, började Leo. 193

STEFAN TEGENFALK

”Måste?” svarade Alice McDaniel kort. ”Är det något problem?” ”Det kan man säga”, svarade hon. ”Gäller det pengarna?” ”Hur fick du reda på mitt skyddade hemtelefonnummer?” Leo visste inte vad han skulle svara först. ”Genom kontakter”, ljög han. ”Vilka då?” ”Kan jag inte säga.” En kort tystnad uppstod. ”Jag tror inte på det du säger”, sa hon. ”En vän hjälpte mig med det”, svarade Leo och mötte den gamle mannens mörka ögon. ”Innan jag får ett trovärdigt svar behåller jag din egendom. Du har ganska exakt sexton timmar på dig innan mitt flyg avgår i morgon. Annars är du välkommen att besöka advokatkontoret igen. Glöm bara inte att ta med dig svaret.” Hon bröt samtalet innan Leo hann svara. Han gav ifrån sig mobiltelefonen. ”Nå?” undrade den gamle mannen. ”Hon vill veta hur ni fick tag i hennes skyddade telefonnummer innan hon lämnar ifrån sig kuvertet”, sa Leo. ”Dessutom vill hon kunna bekräfta den informationen själv.” ”Nonsens”, utbrast mannen. ”Varför ska alla hela tiden krångla till saker och ting. Inte ens en kvinnlig engelsk advokat kan hålla sig till manuset. Vi får gå den hårda vägen trots att det betyder ökad risk.” Han vände sig mot mannen med dialekten. En osynlig order delades ut och mannen med dialekten lämnade hastigt rummet. Leo undrade hur de skulle komma åt kuvertet. Våld var långt ifrån främmande för dessa monster. Han hade aldrig kunnat förutse detta. Ett skyddat telefonnummer och en envis advokat. Han hoppades att hon var mer förutseende än han själv.

194

N I RVA N A P R O J E K T E T

alice mcdaniel drack upp kaffet och betalade. Hon beslutade sig för att omedelbart byta hotell och boka om flyget till ett som gick senare samma kväll. För en kort stund funderade hon på att kontakta polisen, men vid närmare eftertanke var det inte särskilt klokt. Vad skulle hon säga? Att hon blivit uppringd på sitt hemliga telefonnummer på Isle of Man och blivit ombedd av sin klient att lämna dennes egendom i Stockholm mot betalning. Byråns rykte kunde lida obotlig skada om hon drog in polisen som ändå inte skulle lyfta ett finger. Samtidigt kunde hon inte acceptera det faktum att hennes skyddade adress och telefonnummer så lättvindigt hade blivit röjda. Och varför ville klienten inte träffa henne? Hon förstod inte poängen med detta löjliga spel. Irritationen inom henne växte till en ilska då hon klev ut på gatan. walter kände lukten av Hedmans nervositet. Adrenalin blandat med Walters dödsångest bildade en kvalmig värme under filten. De klev ut genom dörren och ned för trappen. Hela tiden hade Walter Hedmans tunga fuktiga andedräkt i nacken. Han andades med korta häftiga andetag. Under Hedmans dirigerande tog de sig stapplande fram till Mazdan. Nu kom avgörandet. Walter öppnade passagerardörren med försiktiga rörelser och tog sig in i bilen. Filten och mörkret gjorde det svårt att orientera sig inne i bilen och Walter fick känna sig fram. Han trevade längs instrumentpanelen och bort mot ratten. ”Rappa på”, väste Tor otåligt. Walter tråcklade sig över till förarsidan. Rännilar av svett rann längs ryggraden och när han äntligen satt bakom ratten kunde han andas igen. Walter fiskade fram bilnycklarna ur byxfickan och vek upp filten på huvudet. ”Kör”, beordrade Tor. Walter startade motorn och lade in växeln. ”Fortare”, röt Tor. Walter accelererade häftigt och när de kom upp på vägen närmade sig hastighetsmätaren 70 km/h. Vänstersvängen blev kraftig 195

STEFAN TEGENFALK

och Walter var nära att få sladd på den framhjulsdrivna bilen. De körde genom polisens plastband i hög fart söderut på grusvägen. Den lilla Mazdan studsade fram bland hålen i vägen. ”Ta bort fingret från avtryckaren och fäll försiktigt fram hanen”, bad Walter då de närmade sig ett mindre minfält med gropar i vägen. Träffade de ett tillräckligt stort hål kunde geväret av misstag gå av. ”Kör!” skrek Tor under filten. Walter försökte undvika de största hålen. Med hastiga rattrörelser kryssade han mellan groparna i vägen. Plötsligt krängde bilen till med en smäll. Walters huvud for in i sidorutan och han var nära att köra av vägen. För ett kort ögonblick trodde han att allt var över. Tor slängde av sig filten och såg sig stirrigt omkring. ”Vad fan hände?” ”Hål i vägen. Stötdämparen slog i botten.” ”Ta höger mot Stockholm”, beordrade Tor då de kom ned på den asfalterade vägen. Walter svängde höger och accelererade Mazdan så mycket han kunde. I backspegeln hann Walter se hur en polisbil svängde ut från grusvägen. Den stannade och blockerade trafiken bakom dem. ”Och nu?” undrade han. ”Har du en adress? Eller ska …” ”Vi ska in till stan”, avbröt Tor och vred backspegeln så att han hade sikt bakåt. ”Vart då?” ”Jag visar.” Det skulle ta en halvtimme innan de var i stan. På den tiden behövde Walter fundera ut något. Att försöka slita sig loss från Hedman var lönlöst. Hade han haft en pistol skulle han möjligtvis ha kunnat skjuta Hedman genom huvudet. Men bara om han var säker på att Tor inte hade fingret på avtryckaren. Walter kände på sig att Hedmans pekfinger rörde sig oroligt kring avtryckaren. 196

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Jag tror Martin Borg kommer göra sig av med dig det första han gör”, började Walter och försökte utläsa den omedelbara reaktionen i Tors ögon. ”Jag skiter i vad du tror.” ”Den här bilen har ingen spårsändare på sig. Och den är inte UV-färgad så helikoptrar kan spotta den.” Tor sade inget. ”Vad jag kan se är vi heller inte förföljda”, fortsatte Walter. ”Och?” ”Jag låter dig komma undan. Det har du mitt ord på.” Tor stirrade roat på Walter. ”Skulle du låta mig komma undan?” Walter nickade. ”Har inte du fattat vad som är fasttejpat runt nacken på dig?” skrattade Tor. ”Jag kommer undan. Frågan är vad som händer med dig.” ”Vi kommer båda dö”, svarade Walter lugnt. ”Det var ett jävla tjat om att dö hela tiden”, röt Tor. ”Varför tror du det?” ”Därför att vi båda är vittnen just nu”, förklarade Walter. ”Du, för det du varit med om och jag för att jag sitter ihop med dig på väg mot den jag tror blir vår bödel.” ”Snackar du om den där Borg igen?” ”Eller någon annan.” ”Tror du jag är lättfintad?” ”Nej, men förbannat dum om du inte lyssnar på vad jag säger. Tänk logiskt för en gångs skull.” Tor betraktade Walter en lång stund utan att säga något. Walter visste inte vad det betydde. Kanske hade han fått Tor på andra tankar. Oavsett vilket skulle de vara framme om tjugo minuter. jonna ringde johan Hildebrandt och bad att få ett omedelbart möte. Efter det försäkrade hon sig om att Åsa Julén var på sitt 197

STEFAN TEGENFALK

kontor vid Åklagarmyndigheten. Inom två timmar skulle hon veta om hon fortfarande hade arbetet kvar eller om hon tagit första spadtaget till begravningen av sin karriär inom polisen. Hildebrandt betraktade Jonna en kort stund utan att säga något. Som vanligt försökte han lista ut vad som rörde sig i den andres huvud. Ofta lyckades han, men det berodde mest på att han var välunderrättad om allt som hände i hans närhet. Jonna var numera en outsider och därmed oförutsägbar. ”Saknar du oss redan?” sa han och drog på munnen. Jonna log matt tillbaka. Trots att Hildebrandt var sympatisk ut i fingerspetsarna kändes det som om hon hade en tänd braskamin innanför tröjan. Hon skulle just ta sats och säga det hon var här för då ett SMS plingade till i telefonen. Hon ursäktade sig och Hildebrandt tecknade åt henne att han hade all tid i världen. Fast hon visste att det var just vad han inte hade. Jonna läste meddelandet från Dennis Carlinder. Lilja vill se bevis innan han kontaktar interngruppen eller utökar simkortssökningar på kontantkort. Har hållit dig utanför /DC Vill se bevis? Ett erkännande eller vadå? Walter hade rätt om David Lilja. Det fanns nog ingen som var så vaksam om sin position som chefen för Stockholms länskriminal. Att gå i god för Walter gick bra, men att själv skjuta fram hakan fanns helt enkelt inte i hans rörelsemönster. ”Låt oss säga så här”, började Jonna och drog på orden. Johan Hildebrandt lyssnade intresserat. Jonna visste inte hur hon skulle formulera sig. Efter att ha övervägt några inledningar gav hon till slut upp och sa som det var. ”Vi har en läcka någonstans i utredningen.” Hildebrandt lutade sig bakåt i stolen utan att röra en min. ”En läcka?” sa han till slut. ”Ja, en kollega som bidragit till att Walter Gröhn nu sitter som gisslan.” ”Förklara.” 198

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Innan vi slog till mot Tor Hedman blev han varnad”, sa hon, ”och vi tror oss dessutom veta vem det är. Eller i vart fall vem som kan tänkas vara inblandad.” Hildebrandts ögon smalnade. ”Varför kommer du till mig med det här?” ”Har ingen annan att gå till”, sa Jonna. ”Min tillfällige chef, kriminalinspektör Ivan Cederberg, och hans chef, David Lilja, vill inte ta i det här själva.” ”Det kan jag förstå”, sa Hildebrandt. ”Men för den skull behöver det inte vara en läcka i rent polisiär mening.” Jonna såg frågande på Hildebrandt. ”Jo”, förklarade han. ”Om Hedman blivit varnad innan tillslaget kan det bero på att han är en uppgiftslämnare eller infiltratör åt någon annan avdelning än länskrim.” ”Men då borde han väl vara spärrad för slagning i spaningsregistret?” ”Jo, men bara om han är en officiell uppgiftslämnare.” ”Men …” ”Vem tror ni är läckan?” avbröt Hildebrandt Jonna. Hon funderade en kort stund innan hon bestämde sig för att bryta Walters löfte. ”Martin Borg på kontraterroristenheten.” Johan Hildebrandt blev tyst. Hans kulögon såg plötsligt förvirrade ut. Han tog en klunk kallt kaffe och sköt sedan undan koppen. ”Vilka mer än du och Walter har tankar kring den här teorin?” ”Dennis Carlinder på inre span”, sa Jonna. ”Han har talat med Lilja som vill se bevis innan han går till interngruppen.” ”Kan jag förstå”, sa Hildebrandt. ”Att röja en UL är bland det värsta man kan göra. Och inofficiella informatörer är inget vi skall hålla på med. Trots det finns de av olika skäl.” ”Men varför skulle man hålla sig med privata informatörer?” undrade Jonna. ”Just risken för läckage”, sa Hildebrandt. ”Sverige har drygt femtontusen poliser i tjänst. En promille, det vill säga cirka femton 199

STEFAN TEGENFALK

stycken, finns inom det som kallas för en moralisk riskgrupp. Alltså kollegor som ser olagliga handlingar som något mer eller mindre självklart. Det kan vara pedofili, umgänge med kriminella, kvinnomisshandel och så vidare. En del trillar dit med åren då makten korrumperar medan andra slinker igenom testerna på Polishögskolan och har beteendet med sig från början.” ”Så du menar att Borg skulle hålla Hedman om ryggen bara för att skydda honom som privat UL?” ”Skulle kunna vara så”, sa Hildebrandt utan att själv låta övertygad. ”Även om det förefaller märkligt för att vara SÄK. De har gjort underliga saker förut, men då har det varit sanktionerat högre upp.” ”Borg tillhör garanterat en av de där femton”, utbrast Jonna. ”Han är ju också den moraliskt felande länken. Inte bara Hedman.” Hildebrandt skrattade åt Jonnas utfall. ”Lugn”, sa han. ”Jag redogör bara för spelreglerna. Men vad är det som säger att jag inte har rätt?” Johan Hildebrandt hade spelat djävulens advokat förr och då hade Jonna förlorat målet. Den här gången skulle hon vinna på knockout. ”Förra årets händelse i Gnesta”, började hon och fortsatte sedan förklara varför hon och Walter trodde att Borg ljög om Ove Jernbergs mördare. Att han i själva verket skyddade Hedman. Men inte som privat UL utan som brottsling. Dessutom verkade det som att Borg hade fler på sin sida med tanke på kommunikationen mellan andra kontantkortstelefoner. Hildebrandt såg bekymrad ut. ”Om det var ett officiellt sanktionerat uppdrag av SÄK skulle man inte gå till väga på det sättet”, sa han. ”Låter väldigt underligt i mina öron.” ”Så vad ska vi göra?” frågade Jonna. Johan Hildebrandt satt tyst en lång stund. ”Du ska inte göra något”, sa han till slut. ”Framför allt inte ägna dig åt att skugga personal på SÄK.” 200

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Men Walter …” ”Nu har han andra problem att brottas med och du ska inte kasta dig utför ett okänt stup”, avbröt Hildebrandt. ”Låt mig se vad jag kan göra.” ”Som vadå?” Johan Hildebrandt log faderligt. ”Sitt lugnt i båten, Jonna, och fokusera på Leo Brageler”, sa han. ”Jag vill inte se dig uppspikad på ett krucifix på grund av ett meningslöst misstag. Det har du inte förtjänat.” Meningslöst misstag? Han skulle ha varit med då hon gjorde sin bejublade enmansshow i husvagnen. Jonna lämnade RSU med delade känslor. Den ena ville göra som Hildebrandt sa och lämna Martin Borg. Den andra måste absolut slänga sig utför stupet oavsett hur långt ned det var till marken. Hon lämnade polishuset och satte sig på caféet i hörnet Flemminggatan – Sankt Eriksgatan. Livet var inte enkelt. Det var väl i och för sig inget nytt, men inom loppet av ett dygn hade det blivit så komplicerat att hon hade svårt att tänka klart. Och det berodde inte bara på att hon var enormt trött just nu. Vart hon än vände sig hade hon problem. Ensamheten efter arbetet eller kaoset under arbetstid. Det var bara att välja. Efter halva kaffekoppen började tröttheten ta överhanden. Hon lutade sig mot väggen och betraktade sitt ansikte i en liten spegel på en av pelarna i caféet. Så var det dags. Beslutet taget efter en halv kopp kaffe. Nej, hon hade redan bestämt sig innan hon klev in på caféet. Som av en tvångstanke drogs hon mot stupet. Att försöka lämna Borg bakom sig hade egentligen aldrig varit ett alternativ. Nu var det dags för överåklagare Åsa Julén att få höra samma historia. Näst efter Hildebrandt litade hon mest på Julén. Hon hade förra året hjälpt Walter tillbaka i tjänst och dessutom sett till att lägga ett gott ord hos intendent David Lilja inför Jonnas flytt till länskrim. Hon fick vänta i en halvtimme innan Åsa Julén kunde ta emot henne. Överåklagaren undrade om hon ville ha något att dricka. 201

STEFAN TEGENFALK

Jonna tackade nej och satte sig i en mjuk besöksstol med anor från sjuttonhundratalet. ”Det var lite överraskande med ett oanmält besök”, började Julén. ”Jag är ledsen men om fem minuter har jag nästa möte.” ”Jag skall fatta mig kort”, sa Jonna och beskrev samma historia en gång till. Allt eftersom minutrarna gick blev Juléns ansikte mer bekymrat. Till slut höjde hon handen. ”Stopp”, sa hon. Jonna tittade på klockan. Det hade gått ganska exakt tolv minuter. Åsa Julén lyfte telefonen och ställde in mötet hon redan var försenad till. ”Jag vet inte var jag ska börja”, inledde hon. ”Riksenheten för polismål?” föreslog Jonna. ”Jodå”, sa Julén och mönstrade Jonna med blicken. ”Jag känner överåklagare Torbjörn Sandell på Riksenheten för polismål mycket väl.” ”Måste en anmälan komma från vår egen internutredningsgrupp eller SÄK:s motsvarighet?” ”Både ja och nej”, sa Julén svävande. ”Vad betyder det?” ”Att det är ett getingbo att ge sig in i. Särskilt om det har med SÄK att göra.” ”För att kunna …” ”Nu tar vi och lugnar ned oss”, beordrade Åsa Julén och hällde upp ett glas med mineralvatten som hon sköt över till Jonna. ”Men …” Åsa Julén skakade avvisande på huvudet. ”Nej”, sa hon tillrättavisande. ”För att kunna anklaga en tjänsteman från Säkerhetspolisen måste du ha så mycket på fötterna att inte ens en orkan rår på det. I stort sett kan endast ett erkännande ligga till grund för ett sådant åtal. Om nu inte SÄK själva lämnar över fallet, vilket jag håller för högst osannolikt. De har 202

N I RVA N A P R O J E K T E T

nämligen en förkärlek för att lösa interna problem i det fördolda. Det ligger i deras natur så att säga.” ”Vad ska vi göra då?” undrade Jonna. ”Inget”, sa Julén. ”Speciellt inte om du vill fortsätta inom polisen.” ”Var har jag hört det förut”, muttrade Jonna. ”Låt Walter och Lilja driva era misstankar”, föreslog Julén. ”Kan du inte tala med Sandell?” ”Och säga vad?” ”Låt mig presentera …” ”När Walter är tillbaka låter du honom driva det här enligt regelboken”, avbröt Julén och reste sig ur stolen. Tiden var ute och Jonna hade fått sina minuter. Överåklagaren följde Jonna ut till entrén och betraktade henne eftertänksamt när hon lämnade byggnaden. Så orädd men samtidigt så naiv, tänkte hon. Åsa Julén önskade att det fanns fler av Jonna, med kurage att gå emot ett system där många höll varandra om ryggen. I stället för att ta hissen upp till tjänsterummet tog hon trapporna. Medan hon gick travade tankar genom huvudet. Hon stängde dörren efter sig och satte sig bakom skrivbordet. Tankfullt stirrade hon på telefonen. Därefter lyfte hon luren och slog numret till Torbjörn Sandell på Riksenheten för polismål. mjasník var förvirrad. Både den kvinnliga polisen och den hon i sin tur förföljde hade försvunnit in i polishusets garage. Mjasník hade senare triangulerat henne till caféet som hon efter ett kortare besök lämnat för att bege sig till Åklagarmyndigheten. En stund senare klev hon ut genom dess portar för att återvända till polishuset. Om det var så här dagarna skulle se ut var det lika bra att ställa in sig på en lång vistelse i Sverige. Bilen hon skuggat från Sigtuna tillhörde enligt bilregistret ett konsultbolag med säte i Nynäshamn. Hon agerade amatörmässigt och det var därför inte särskilt svårt för Mjasník att se vem hon följde efter. Men hur mycket Mjasník än försökte fick han det inte att gå ihop. 203

STEFAN TEGENFALK

Enligt mellanhanden var det Walter Gröhn som ledde sökandet efter Mjasníks sista objekt. Jonna de Brugge var hans assistent men som det nu såg ut verkade de ägna sig åt allt annat än att leda sökandet efter Leo Brageler. Enligt information från mellanhanden var konsultbolaget i Nynäshamn inget annat än en kuliss. Det fanns ingen verksamhet i företaget. Ett telefonnummer som gick till ett callcenter och en internetsida som inte blivit uppdaterad på två år. En typisk täckmantel iscensatt av den svenska säkerhetstjänsten enligt mellanhanden som var bekant med amatörismen hos det svenska kontraspionaget. Tack för det, tänkte Mjasník och tände en cigarett. Han blåste ut röken i bilkupén och askade ovanför klistermärket med den överkryssade cigaretten. Men frågan kvarstod. Varför följde hon efter en bil som med stor sannolikhet tillhörde den svenska Säkerhetspolisen? Mjasník kom att tänka på det tredje polisnamnet han fått av mellanhanden. Martin Borg, den ansvarige för sökandet efter det svenskarna kallade för Drog-X. Han tillhörde ju säkerhetstjänsten. Men varför skulle den kvinnliga polisen följa efter en kollega? Pågick det en intern strid? I hans hemland var internt krig inom olika statsorgan mer regel än undantag. GRU mot FSB, inrikesministeriets OMON-styrkor mot Arméns specialförband, och så vidare. För varje svar uppstod nya frågor. direkt efter mötet med Rikskriminalpolisen och kollegorna från Tyskland begav sig Martin Borg ned till garaget. Det tyskarna hade berättat måste Mentorn omedelbart få ta del av. Drog-X och Leo Brageler var bara en liten del i något större, och den enda som hade svaren var just Leo Brageler. Martin behövde sanningsserumet mer än någonsin. Men att försöka få tag på Diaxtropyl-3S via något av namnen på Omars hårddisk var inte att tänka på just nu. Martin hade nog med andra problem. Så fort det blivit mörkt skulle Hedman göra den planlagda utbrytningen och bege sig till mötesplatsen och till vad han trodde 204

N I RVA N A P R O J E K T E T

var friheten. Organisationen var utsatt för en av de största prövningarna någonsin enligt Mentorn. Martin visste att han själv var den som orsakat de största problemen. Men han skulle ställa allt till rätta igen. Martin parkerade utanför stormarknaden vid Bromma flygfält och satte i ett nytt simkort. Efter tre signaler svarade Mentorn. Martin förklarade det tyskarna hade delgivit dem. Mentorn lät inte förvånad eller ens intresserad av det Martin berättade. ”Vi har två problem att lösa först”, sa den gamle mannen med bestämd röst. Martin förstod inte hans ointresse. ”Det kan vara ett biologiskt massförstörelsevapen man utvecklat eller …” ”Alice McDaniel, advokaten är det första problemet”, avbröt Mentorn. ”Det andra är som bekant Hedman.” ”Men vi har ju kontroll på …” ”Problemet är att Hedman håller en polis som gisslan vilket gör att saker och ting hamnar i en annan dager”, avbröt Mentorn. ”Jaha?” Martin begrep inte varför det skulle vara ett så stort problem. ”Människan har ju startat ett krig mot hela samhället genom att ta en polis som gisslan”, utbrast den gamle mannen. ”Han blir medias fiende nummer ett vilket är nog så illa. Nu kommer en massa grävande journalister slänga sig över honom och det räcker med en antydan som pekar i din riktning och allt är över. Förstår du vad jag säger?” ”Skulle det verkligen vara ett större problem att ta en polis som gisslan än någon civil?” undrade Martin. ”Ja, det kan dessutom få vissa inom organisationen att börja tvivla. Riskerna börjar bli alldeles för stora.” Martin kände hur han blev torr i munnen. ”Jag skall se till att lösa det problemet själv”, sa han. ”Det förutsätter jag”, sa den gamle mannen kort. ”Som du kanske förstår måste vi distansera oss från dig. Du är en alldeles 205

STEFAN TEGENFALK

för stor belastning just nu. Men för att hjälpa dig med riskexponeringen har vi bett albanerna ordna fram en gärningsman som utseendemässigt stämmer överens med ditt falska vittnesmål. Död. Resten får du lösa efter eget förnuft.” Martin blev alldeles iskall. Huvudet svämmade över av tankar och han försökte foga samman dem till en plan. En handlingsplan över vad han borde göra. Eller snarare en räddningsplan för sig själv. ”Och den kvinnliga advokaten?” slängde han ur sig som i panik. ”Det tar vi hand om”, sa Mentorn och bröt samtalet. Martin blev sittandes med telefonen i handen en lång stund. Han behövde rensa huvudet från ovidkommande saker och i stället fokusera. Fokusera på Hedman. Med den idioten borta borde han vara säker. Platsen de hade föreslagit Hedman var ett mindre privatgarage på Luntmakargatan. Det fanns tre utgångar från garaget varav en mot Sveavägen i anslutning till T-banestationen Rådmansgatan. Hedman skulle ta sig en station västerut till Odengatan. I hörnet Karlbergsvägen – Upplandsgatan väntade en svart Saab 9-3 som sedan skulle ta honom vidare ut ur stan. Vad Tor gjorde med gisslan var hans ensak, bara han dök upp som han skulle. Nu måste Martin i all hast få tag i en svart Saab 9-3. Allt hängde på honom själv om han skulle lyckas. jörgen blads telefon ringde. Förvånat betraktade han Jonnas telefonnummer i displayen. Han tryckte ivrigt på den gröna knappen. ”Äntligen”, hälsade han och försökte låta sansad. ”Jag vill att du gör mig en tjänst”, hälsade Jonna stressat. ”Jaha, och gentjänsten består av?” började Jörgen. ”Att jag inte lägger på.” ”Låter som årets deal.” ”Nå?” 206

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Kan jag ha nytta av det här?” ”Senare möjligtvis, och som vanligt på våra villkor.” ”Vad annars”, suckade Jörgen. ”Ja eller nej?” Jörgen blev tyst. Han såg på sin fotograf. ”Berätta.” ”Jag MMS:ar över ett foto som du under inga omständigheter får publicera.” ”På vad?” ”På en person som kommer att lämna polishuset på Kungsholmen. Antingen via garaget eller via någon av SÄK:s utgångar.” ”Vem är det?” ”Kan jag inte säga. Är du ensam?” ”Nej, Miguel min fotograf är här.” ”Litar du på honom?” Jörgen såg på Miguel. De hade arbetat ihop under åtta månader och han verkade rätt okej för att vara fotograf. ”Jag litar på honom”, sa Jörgen. ”Han har integritet.” ”Bra, jag vill att ni täcker huvudingången och östra ingången.” ”Täcker?” ”Bevakar utan att det syns”, förklarade Jonna. ”Så fort personen kommer ut ska ni ringa mig.” ”Och sedan?” ”Följ efter honom tills jag kommer.” ”Vad som än kokar i ditt huvud vill jag ha ensamrätt”, sa Jörgen. ”Det får Walter avgöra.” ”Walter? Har inte han annat att tänka på just nu?” ”Han kommer inte vara gisslan för all evighet.” ”Kanske inte men …” ”Ja eller nej?” avbröt Jonna hårt. ”Dum fråga”, svarade Jörgen och avslutade samtalet. En halv minut senare fick Jörgen ett MMS. Han studerade bilden i mobiltelefonen. Den var grynig men man såg tydligt 207

STEFAN TEGENFALK

mannens ytterkläder och större delen av ansiktet. Bilden verkade vara tagen i smyg. ”Undrar vem det är?” mumlade Jörgen tankfullt. ”Jag får väl också cred för det här?” sa Miguel efter att Jörgen berättat om deras minst sagt känsliga uppdrag. ”Självklart”, svarade Jörgen och startade bilen. ”Du tar huvudingången och jag östra. Inte ett ord om det här. Okej?” ”Okej”, sa Miguel. jonna hade höjt insatsen rejält. Förmodligen hade hon drabbats av fartblindhet i sin iver att komma åt Martin Borg. En av dem hon litade minst på anförtrodde hon ett av de viktigaste momenten just nu. Ändå visste hon innerst inne att det hon nu satt igång var det enda rätta. Jörgen var förhållandevis förutsägbar i sitt beteende, speciellt om det kunde ge ett eller annat nyhetsscoop. Hon hade använt sig av Jörgen Blad tidigare. Då, förra året, hade Walter slutit en ohelig pakt med honom. Målet hade då fått helga medlen och resultatet hade inte låtit vänta på sig. Nu var det dags igen och den här gången var det Jonna som drog in journalisten. Hon hade försäkrat sig om att Martin Borg fortfarande var kvar i polishuset. Ringt upp honom på hans fasta telefon och frågat om några oväsentligheter som hade med Leo Brageler att göra. Undrat om han skulle vara kvar ett tag till ifall hon hade fler frågor. Minst en timme till hade han svarat utan att låta alltför brydd. Hon såg på klockan i slutet av korridoren. Om tio minuter hade hon vittnesförhör med Alexander Westfeldt, ett ur polisiärt avseende helt meningslöst förhör. Trots bristen på sömn som gjorde att det flimrade för ögonen kände hon sig uppskruvad. Kroppen var orkeslös medan hjärnan sjöd av energi, trodde hon tills hon väl satt framför honom. ”Vad bra att du kunde komma”, inledde Jonna och kramade en fast hand. ”Vill du ha något att dricka?” ”Nej tack”, svarade han och satte sig i besöksstolen. Han knöt händerna framför sig med en förväntansfull blick i de gröna 208

N I RVA N A P R O J E K T E T

ögonen. Jonna betraktade honom medan han lät blicken vandra längs ena väggens tavlor. Han var klädd i jeans och en svart täckjacka. Håret var rufsigt efter mössan och han hade några dagars skäggstubb. Jonna såg ned i ett papper som beskrev det nya tidsrapporteringssystemet. ”Jag ser att du arbetar som arkeolog”, sa hon. ”Inte riktigt. Jag studerar till arkeolog”, rättade han vänligt. ”Ja, just det”, ändrade hon sig. ”Men du arbetar extra som väktare?” ”Inte längre.” Jonna såg upp från det interna PM:et och kände hur kinderna hettade. ”Är nog inte riktigt uppdaterad på dig”, sa hon med ett snett leende. ”Det verkar inte så.” ”Du undrar kanske varför du är här?” Han nickade. Det gör jag också, tänkte hon. ”Vi behöver ditt vittnesmål när det gäller den här mannen”, sa Jonna och höll upp ett fotografi på Leo Brageler. ”Han är efterlyst och befann sig på Cinderella när du tjänstgjorde som vakt.” ”Minns inte så mycket av honom.” ”Berätta bara vad du vet”, sa Jonna och tog ett glas vatten. Alexander Westfeldt ryckte på axlarna. ”Tja, som jag sa tidigare så lämnade han båten just innan vi skulle avgå. Jag har däremot ingen aning om när han steg ombord men det borde väl kamerorna ha loggat.” ”Jo, vi har bilderna både när han steg ombord och då han lämnade fartyget.” ”Då så”, sa Alexander. ”Då behövs väl inte mitt vittnesmål?” Nej, verkligen inte, tänkte Jonna. ”Är det något som du tror att kamerorna kan ha missat och som du vill delge oss?” 209

STEFAN TEGENFALK

Hon kände sig allt dummare. Undrar vad han tänker. ”Nej, inte vad jag kan komma på. Som sagt, jag såg honom ju bara som hastigast när han klev av fartyget.” ”Var han i sällskap med någon?” ”Inte när han lämnade fartyget.” ”Du stötte inte ihop med honom innan han lämnade båten?” ”Som jag sagt tidigare så …” ”Jag vet”, sa Jonna med ett förstående leende. ”Ville bara försäkra mig om att du inte har missat något.” Alexander Westfeldt rullade tålmodigt på tummarna. Jonna visste inte vad hon skulle säga. Det var som om hon fått en blackout. Hon fick inte fram ens en bråkdel av allt hon hade tänkt säga. Det började bli pinsamt. Hon måste låta honom gå nu. ”Okej”, sa hon och plockade undan PM:et. ”Om du kommer på något kan du väl kontakta mig.” ”Självklart”, svarade han och tog emot visitkortet. ”Du har mitt privata mobilnummer på baksidan ifall du skulle komma på något efter kontorstid.” Han såg frågande på Jonna som plötsligt kände hur ansiktet höll på att explodera i rödfärg. Det var ju inte riktigt så hon hade menat. Eller vad menade hon egentligen? Hon visste inte ens själv längre. ”Noterat”, sa Alexander Westfeldt och tog Jonna i hand. Hon följde honom ut till entrén och tackade ännu en gång. Hans hand var varm. Då hon kom tillbaka till sitt tjänsterum slängde hon sig tungt i stolen. Hon skickade upp pennan i luften som landade på bordet och sedan studsade ned i papperskorgen. Där borde hon också landa snart. Måste ha varit världens mest misslyckade försök att skapa uppmärksamhet. Hon kunde lika gärna ha intervjuat honom över långvågsradio från andra sidan jordklotet. Jonna lyfte luren till verkligheten och frågade Martin Borg ännu en meningslös fråga om Leo Brageler. Den här gången lät han mer reserverad men svarade ändå plikttroget på frågan. Efter 210

N I RVA N A P R O J E K T E T

det korta samtalet ringde hon upp Jörgen och försäkrade sig om att han och fotografen var på plats. Hon tog B-gången ut så hon slapp passera Cederbergs tjänsterum vid hissen. I trapporna kom hon på sig med att ha glömt att knappa ut sig. Om inte Cederberg fick tag i henne på avdelningen skulle han ringa och undra var hon höll hus. Efter några sekunders övervägande beslutade hon sig för att fortsätta ned till garaget. Problemet Cederberg fick hon ta när det dök upp. Hon kvitterade ut en civil polisbil och funderade på hur många regler hon hade brutit sedan hon klev upp i morse. Hon gav upp efter åtta. Det hade börjat med fiaskot i husvagnen och sedan fortsatt påhejat av Walter. Men de senaste åtta timmarna hade hon förmodligen överträffat Walters vildaste fantasier när det gällde regelbrott i tjänsten, och till och med han skulle ha blivit bekymrad. Eller kanske inte. Hon körde ut ur polisgaraget och parkerade så att hon hade uppsikt över utfarten till garaget. Det fanns åtta olika utgångar från polisbyggnaderna samt garaget att bevaka. Med Jörgen Blad och journalisten på plats var alltså oddsen tre på nio att lyckas.

15

alice mcdaniel checkade ut från Grand Hotel och tog en taxi till Hotel Amaranten på Kungsholmen. Hon hade bokat ett singelrum för en natt men var inte säker på att hon skulle behöva utnyttja rummet. Allt hängde på hur Leo Brageler skulle svara på hennes resoluta agerande. Helst ville hon få ett slut på hela det här löjliga spelet. Hon var trött på att leka kurragömma med nycklar hit och förvaringsboxar dit. Visserligen hade hon klienter med säregna krav men det här tog nog ändå priset. Det enda hon begärde var att få en korrekt förklaring till hur han hade lyckats få tag i hennes telefonnummer. Efter det skulle han få sitt förbaskade kuvert. Hur svårt kunde det vara egentligen? När allt var över skulle hon stämma telefonbolaget, och hon visste vilken buttergök hon skulle ha som bisittare. Sin farbror. Han älskade att sätta löständerna i stora bolag. Taxin stannade utanför hotellentrén och hon betalade med kort. Allt därefter gick fort. Kabinväskan som hon hade ställt bredvid sig var plötsligt borta. Några sekunder vänd mot chauffören hade räckt. Hon kände paniken kasta sig över henne. ”Var är väskan?” utbrast hon och såg sig förvirrat runt. Chauffören såg upp från plånboken och tjugan han fått i dricks. ”Va?” ”Väskan som stod här”, sa hon och pekade på marken bredvid sig. Chauffören ryckte oförstående på axlarna. ”Var är min väska?” ”Vet inte”, sa han utan att vrida en millimeter på huvudet. Människor rörde sig på trottoaren, men ingen som bar på en mörkgrå Samsonite. Hon kom att tänka på hotellportiern. Kanske 212

N I RVA N A P R O J E K T E T

hade han varit snabb att ta in väskan i hotellets foajé. Hon rusade in i hotellet och fram till en man i svart kostym med namnbricka på bröstet. ”Har ni tagit in en liten väska?” frågade hon med andan i halsen. Mannen såg frågande på henne. ”Nej.” Hon rusade ut genom dörrarna igen och höll på att krocka med några japanska turister. Hur kunde väskan bara försvinna? Hon förstod ingenting. Till höger längre ned på gatan såg hon hur en kvinna bar på något. Hon började springa men hejdade sig då hon såg att kvinnan höll i en tygbag. Förbaskat också. Hon försökte dra sig till minnes när hon klev ur taxin. Hade någon stått bredvid henne? Det var hon och taxichauffören. Sedan var det två kvinnor som hade samtalat med varandra. De stod fortfarande kvar. Och en man. Just det. En man i mörk jacka hade passerat henne då hon gav chauffören dricks. Men hur kunde han bara försvinna på några sekunder? Hon hade ju sett sig om. En bil. Det hade stått en bil parkerad bakom taxin. En ljusfärgad bil som åkte i väg samtidigt som hon sprang in i hotellfoajén. Sakta gick det upp för henne att hon aldrig mer skulle få se kuvertet. tor beordrade walter att köra av från E4:an i höjd med Karolinska sjukhuset. ”Vi ska ta en tur till kyrkogården”, sa han. ”Vad sägs om det? Du som tuggar så förbannat om döden hela tiden.” Walter sa inget utan svängde in på Solna Kyrkväg. Till vänster låg Karolinska sjukhusets enorma byggnadskomplex med tillhörande annex. Efter ett par hundra meter tog han höger och fortsatte in på en mindre gata. Tor sa åt honom att köra bilen åt sidan och parkera med motorn avslagen. Vägen var sparsamt belyst och få människor rörde sig i området. Tor tittade oroligt i backspegeln. 213

STEFAN TEGENFALK

Genom luckor i de höga häckarna kunde Walter skymta gravstenar. Långa rader av uthuggna block som bredde ut sig längs den mörka gräsmattan. I mitten stod en staty föreställande en ängel vars vingar pekade upp mot himlen. Han hade velat begrava Martine på en vacker kyrkogård, under en praktfull sten med vetskapen att hon fanns där vilande i jorden under honom. I stället hade kroppen bränts och det som blivit kvar spridits för vinden. Nu fanns bara minnena och fotografierna kvar. Han hade hållit det lilla guldsmycket i handen under flera timmar utan att röra sig. Skyddsängeln hon fått av honom i 18-årspresent, den som skulle ha skyddat henne. Allt hade blivit så fel. Den skulle ju sitta runt hennes hals, inte vara i hans förbannade hand. Walter mindes ögonblicket då han klev över tröskeln till hennes lägenhet. Slaget i mellangärdet då han träffades av tusen känslor. Han hade lyckats mobilisera tillräckligt med kraft för att orka gå dit några månader efter hennes begravning. Lägenheten var ödslig och ljudet från Walters skor ekade i väggarna. Allt saknade liv. De få saker hon ägde hade han ställt upp i bokhyllan, föremål hon samlat på sig under åren och som betydde något för henne. Hennes första små skor och studentmössan med alla märkena. Fotografiet av henne och Walter då de hade besökt Vatikanstaten. Alltid leende med de där varma ögonen som fick Walter att undra om han verkligen var hennes biologiska pappa. De mjuka händerna och pussen hon alltid gav honom på kinden då de skildes. Han hade suttit i soffan tills mörkret hade lagt sig i lägenheten. Stirrat apatiskt på föremålen i bokhyllan och önskat att han skulle vakna ur mardrömmen. ”Lova att du äter en riktig middag i kväll pappa”, hade hon sagt. ”Jag lovar”, ljög Walter och undrade vad som gick fortast att värma i mikron. En pizza eller färdig lasagne. ”Vet du pappa, jag tror dig inte”, sa hon och spände ögonen i honom med det där leendet som fick skrattgroparna att träda fram. 214

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Är jag så dålig på att ljuga?” Hon nickade låtsat allvarligt. ”Helt genomskinlig.” ”Den här gången lovar jag”, sa Walter resignerat. Hon såg inte ut att tro honom. Han hade sett henne komma ut genom porten och som vanligt vinka upp till honom. Hade han bara vetat skulle han ha stoppat henne från att fara. Men att hjälpa andra människor var det som gav mening i hennes unga liv. Utan det kunde hon inte andas. Världen bestod av så mycket orättvisa och hon kunde påverka. Han var stolt över henne. När vännerna från skolan hängde på nattklubbar tvättade Martine sår bland barn i Sudan. Med tiden hade Walter förstått glädjen att få dela med sig. Tillfredsställelsen i att hjälpa gav en särskild mening i livet. Precis som hon hade sagt. Walter började betala fyratusen kronor i månaden till Röda Korset. Mycket pengar med tanke på vad en usel polislön gav efter skatt. Men vetskapen om att hans pengar gjorde skillnad uppvägde det materiella. Dessutom visste han att Martine skulle ha varit omåttligt stolt över sin pappa. Att som förälder behöva gå på sitt barns begravning önskade han ingen levande människa. Han hade försökt sätta ord på smärtan men inte kunnat förmå sig. I dagar hade han suttit med det tomma pappret. Jonna hade tänt en ny gnista av livsglädje inom honom. Hon var lik Martine till sättet. Faktiskt så mycket att de kunde ha varit systrar. Samma rättspatos och kompromisslösa moral. Han såg glöden i ögonen och den osjälviska viljan att hela tiden hjälpa. ”Kör”, sa Tor och tryckte till med armen. Walter ryckte till. ”Vi ska in till Luntmakargatan”, förklarade Tor. ”Och det verkar faktiskt som att vi inte har några snutar efter oss.” ”Du kan lita på mig”, sa Walter. ”Om jag säger att vi inte har några kollegor efter oss så har vi inte det.” 215

STEFAN TEGENFALK

Tor blängde på Walter en kort stund. Sedan vände han sig mot sidorutan och såg ut i mörkret. Walter släppte förbi några bilar innan han körde ut på Solna Kyrkgata och vidare in mot Stockholms innerstad. ”Kör in till trottoaren”, beordrade Tor då de kom in på Sveavägen. Walter körde in till trottoarkanten. ”Vem är den där Borg egentligen?” Walter betraktade Tor en kort stund. Rösten och ansiktsuttrycket hade förändrats. Han kunde se tecken på tvivel i Hedmans ögon. ”Vi vet inte så mycket”, sa han. ”Egentligen ska jag inte berätta det här men han arbetar för Säkerhetspolisen.” ”Säpo?” utbrast Tor. Walter nickade. Det fanns ingen anledning att ljuga. Luntmakargatan låg kanske femhundra meter längre fram och det här var sannolikt Walters sista chans. Han behövde förstärka Tors begynnande osäkerhet. ”Men han är inte ensam”, fortsatte Walter. ”Borg har några andra med sig.” ”Vilka då?” ”Det vet vi inte. Det hoppades vi att du skulle ge svar på.” ”Jag har inget med honom att göra”, väste Tor och drog ihop ansiktet. ”Ändå gör du som han säger.” Tor skruvade på sig. Walter sa inget. Rör inte den eld som håller på att ta sig, tänkte han. ”Helvete!” svor Tor plötsligt och sparkade i golvet flera gånger. ”Ta det lugnt”, vädjade Walter och sneglade på Tors pekfinger i backspegeln. ”Den där Borg är en jävla fullblodspsykopat”, började Tor. ”Han fimpade Jerry som en cigg.” ”Hur vet du det?” 216

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Spelar ingen roll”, väste Tor. ”Var du där?” ”Var då?” ”I Gnesta”, sa Walter. Tor skakade på huvudet. ”Hur kan du då veta att det var han som sköt Jerry?” Tor blev tyst. ”Jag bara vet det”, sa han. ”Inte om du inte var där”, sa Walter. ”Väldigt få vet att Martin Borg var Ove Jernbergs kollega i Gnesta. Du skulle knappast ha fått reda på det om du inte var där.” ”Tyst!” röt Tor. Walter fortsatte ändå. ”Att Borg skulle ha sagt något till dig håller jag för osannolikt.” ”Jag skiter i vad du tror”, sa Tor. ”Det är som jag säger.” ”Men du kan …” ”Käften”, avbröt Tor. Walter förstod att han inte skulle komma längre. Det hade låst sig i huvudet på Hedman. Han behövde ändra taktik. ”Minns du då jag var tvungen att släppa dig för mordet i Nacka?” började han. ”Klart jag gör”, sa Tor och började söka i minnet. ”Jag vet att det var du som sköt ihjäl honom.” ”Ni hittade inga bevis.” ”Nej, men likväl var det du.” Tor hånskrattade. ”Men ärligt talat bryr jag mig inte om det”, sa Walter. ”Du gjorde faktiskt samhället en tjänst.” ”Vad snackar du om?” ”Mannen du sköt var en för oss känd pedofil”, ljög Walter. ”Han hade precis muckat från fyra år på Norrtäljeanstalten för att ha förgripit sig på en åtta år gammal pojke som han sedan lämnat i ett skogsparti psykiskt och fysiskt söndertrasad.” Tor blev tyst. 217

STEFAN TEGENFALK

”Det var ändå inte jag”, sa han. ”Spelar ingen roll längre. Han kommer inte att göra några fler barn illa.” ”Vad har det med psyksnuten att göra?” undrade Tor. Walter gnuggade ögonen. Han behövde vara fokuserad men tröttheten gjorde honom dåsig. ”Du kan göra en god gärning som kommer ligga i din vågskål om du hjälper oss få dit Borg”, sa han. ”Vad snackar du om? Ska jag bli en golare?” ”Uppgiftslämnare”, sa Walter. ”Gör som han sagt och …” Tor sparkade i golvet igen. ”Tror du jag är dum i skallen?” skrek han med saliv sprutande ur munnen. ”Du sa ju för i helvete nyss att jag var kokt om jag gjorde som han sade.” Walter behövde snabbt komma ur återvändsgränden han själv hade lyckats skapa. ”Du kan inte längre fly”, sa han. ”Det är bara en tidsfråga och det kommer gå fort att få in dig. Ingen i den undre världen tar dig längre i beskydd. Jag kan sätta dig i ett program för vittnesskydd om du vittnar mot Borg. Du får sedan ny identitet och kan avtjäna fängelsestraffet i ett annat EU-land. Om tre år är du ute och fri med ny identitet. Du kan börja om. Flytta till Norrland eller till ett ställe där ingen känner igen dig. Skaffa ett jobb eller stämpla och gå på soc. Gör vad du vill. Du kan till och med bryta villor igen om du nu känner för det. Bara du vittnar mot Borg.” Tor stirrade på Walter som om han hade talat ett främmande språk. Och det gjorde han delvis också. Han lovade saker han inte hade täckning för. Både åklagare och polisledningen ägde beslutsrätten i frågan om vittnesskydd. Med tanke på Hedmans historik kunde utgången bli hur som helst. Ändå måste han försöka. Martin Borg var ett tillräckligt starkt skäl. Men han riskerade också Hedmans liv. Hur mycket nu en mördares liv var värt. ”Kör till Luntmakargatan”, sa Tor. 218

N I RVA N A P R O J E K T E T

En deprimerande känsla exploderade i Walters bröst. Det som ena sekunden såg hoppfullt ut visade sig i nästa ha förvandlats till nederlag. Vad hade Borg på Hedman som gjorde honom så lydig? Walter förstod inte. Han gjorde i alla fall som Tor sade och svängde ut på Sveavägen igen. Fortsatte till Tegnérgatan där han tog vänster och första höger in på Luntmakargatan. Tvåhundra meter längre fram på höger sida såg han en rostbrun garageport bakom en låst grind. Måste vara där, tänkte han. En bil svängde in bakom dem. Tor tittade nervöst i backspegeln. ”Vänster!” beordrade plötsligt Tor. Det tog någon sekund för Walter att reagera. Bilen krängde till då han slängde in bilen på tvärgatan. ”Kör upp där!” fortsatte Tor och nickade upp mot Kammakargatan. Walter körde upp för backen medan bilen bakom fortsatte på Luntmakargatan. På höger sida stod en skylt med texten Franska skolan. Några ungdomar korsade gatan springandes och Walter bromsade in. ”Kör för fan!” skrek Tor. Walter rusade motorn och en ung pojke kastade sig förskräckt åt sidan. Walter fortsatte upp för backen och rundade Johannes kyrka. Tor beordrade Walter att parkera bakom en lastbil i hörnet till David Bagares gata. Tors ben riste rastlöst och han flackade med blicken. ”Helvete”, svor han och började sparka i golvet igen. Walter sade inget. Det var lika bra att låta Hedman lugna ned sig. ”Jag skiter i det här! Förstår du? Jag sticker nu.” ”Vart då?” undrade Walter lugnt. ”Bort från den här jävla stan.” ”Och hur länge tror du att du kan hålla dig undan från oss och alla andra? En månad? Kanske två? Vad tror du Borg säger när du inte dyker upp?” 219

STEFAN TEGENFALK

Tor vaggade rastlöst med överkroppen. ”Inte fan vet jag.” Walter kände svettdroppar tränga ut i pannan innanför silvertejpen. Han hoppades att Tors pekfinger inte skulle få någon nervsammandragning av rörelserna. ”Jag har gett dig ett erbjudande du egentligen inte förtjänar”, sa han. ”Ta det.” En silverfärgad Volvo med mörktonade bakrutor passerade dem och Tor följde bilen med blicken tills den var utom synhåll. ”Hur vet jag att du inte snackar skit?” ”Har jag gjort det hitintills?” ”Jag vet nog att du måste ha okej från några jävla chefer och åklagare”, sa Tor. ”Tror du jag är dum i huvudet?” ”Har redan grönt ljus från åklagaren”, ljög Walter. ”Varför tror du jag sitter här med dig?” Tor såg tankfullt på Walter. den gamle mannen betraktade innehållet i väskan. Föremålet han sökte låg under en uppsättning damkläder. Han öppnade ivrigt det plomberade kuvertet. Leo visste att de hade fått tag i rätt kuvert den här gången. ”Vad har ni gjort med Alice McDaniel”, frågade han mellan två hostningar. ”Hon klarar sig”, sa mannen. ”Tror du vi skulle använda mer våld än nödvändigt?” ”Ni har inte dragit er för det tidigare”, svarade Leo med hård röst. ”Vi utsätter oss inte för onödig exponering på allmänna platser”, log han. Den gamle mannen räckte över CD-skivan till en man Leo aldrig tidigare sett medan han själv började läsa igenom dokumenten. Efter en stund nickade han gillande. ”Inte för att jag kan så mycket om molekylärbiologi men nog ser det intressant ut.” 220

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Även innehållet på CD-skivan verkar vara korrekt den här gången”, sa den nye. ”Ni vet inte vad ni söker”, sa Leo. ”Det ska du hjälpa oss med.” ”Jag behöver tillgång till datasystemen vi har på företaget för att ni ska ha nytta av det ni har i era händer.” Den gamle mannen satte sig på pallen. Han tände en cigarett och såg tankfullt upp i taket medan han blåste ut jungfrublosset. ”Vet du”, sa han släpande. ”När vi först fick höra talas om dig var jag minst sagt tveksam. Vissa av oss ville använda dina kunskaper kring Drog-X för andra syften. Jag tyckte det var ett naivt sätt att försöka främja vår sak. Det skulle knappast gagna oss i någon större utsträckning att droga några noga utvalda muslimer till att begå vansinnesdåd. Det är i stånd att göra sådant även utan din vredesdrog. Men så fick vi reda på kopplingen till företaget Dysencomp AG i Tyskland och Gunter Himmelmann. Våra själsfränder i Tyskland började omedelbart forska kring sambandet och ju djupare man grävde desto mer besynnerligt blev det.” Leo Brageler lutade sig mot den fuktiga stenväggen. Han betraktade den gamle mannen när han fimpade cigaretten på det fuktiga betonggolvet. Hur mycket visste de egentligen? ”Vad vill du att jag ska säga?” frågade Leo, osäker på i vilken riktning mannen förde samtalet. ”Varför har Gunter Himmelmann och tre andra forskare mördats i Tyskland? Och vad är det man har arbetat med?” Leo såg frågande på den gamle mannen. ”Är innehållet på CD:n och dokumenten beskrivningen av substratet som vi kallar Drog-X eller är det något annat?” Leo mötte den gamle mannens forskande blick. ”Vad menar du med mördats?” frågade han. ”Vi känner till din koppling till Gunter Himmelmann och Nirvanaprojektet. Du behöver inte spela förvånad.” Leo hade suttit i dessa dårars fångenskap tillräckligt länge för att vara ovetande. 221

STEFAN TEGENFALK

”Förklara”, bad han. ”Nej”, sa mannen hårt. ”Det är du som skall förklara.” Leo kunde inte tro att det var sant. Vem hade mördat Gunter Himmelmann och de övriga i Nirvanagruppen? ”Jag förstår inte”, sa han. Mannen såg Leo i ögonen. Han var alldeles intill honom och Leo kunde känna lukten av hans andedräkt. ”Vem har mördat dem och varför?” väste han. ”Och varför raderade Himmelmann alla forskningsdata just innan han blev mördad?” En tryckande känsla växte i Leos mellangärde. Kunde det mannen sa verkligen vara sant? ”Vet inte”, svarade Leo sanningsenligt. ”Så vad var det han arbetade med? Något biologiskt vapen?” ”Långt ifrån”, sa Leo. ”Vad finns på CD-skivan?” ”Delar av något jag arbetat med de senaste tio åren.” ”Och det är vad?” undrade mannen otåligt. Leo blev tyst. Han visste inte om de skulle tro honom. ”Delar av källan till livet”, sa han. ”Av vad?” utbrast mannen. Han satte sig tungt på pallen och tog upp en näsduk som han torkade pannan med. Leo vände försiktigt på kroppen. ”I dag kan vetenskapen kopiera en människa”, förklarade han. ”Redan 1996 klonades ett får på Roslininstitutet. Nu är sådant inte mer ovanligt än att bota en förkylning, om man bortser från det etiska.” ”Men det var inte kloning av får ni sysselsatte er med?” sa mannen. Leo skakade på huvudet. ”Nej, något mycket mer sofistikerat än så.” jonna såg på klockan. Hon hade suttit i nästan en timme och väntat på att Martin Borg skulle lämna garaget. Kanske hade han använt en annan bil den här gången eller tagit någon av de övriga 222

N I RVA N A P R O J E K T E T

sex utgångarna. Jonna befarade att Borg hade slunkit ut. Men så plötsligt ringde Jonnas telefon. ”Jag tror att det är han”, hälsade Jörgens fotograf. ”Är du helt säker?” ”Så säker man kan vara med tanke på det dåliga fotot. Vad du än gör så sök inte jobb som fotograf.” ”Jag lovar, så länge du inte tappar honom ur sikte”, svarade Jonna. ”Han går mot Sankt Eriksgatan.” Jonna hörde Miguels andetag i telefonen då han började röra sig efter Borg. ”Om han tar tunnelbanan måste du följa efter”, sa hon. ”Men håll dig på avstånd.” ”Inga problem”, sa Miguel. ”Har föräldrar som levt under militärjuntan i Argentina. Vaksamhet ligger så att säga i blodet.” Det skulle ha varit omöjligt för Jonna att skugga Borg gående utan att bli igenkänd. Men Jörgens fotograf var ett okänt ansikte. En kvart senare ringde Miguel igen. ”Han går av vid Hötorgets tunnelbanestation.” ”Vilken uppgång?” ”Den vid Kungsgatan och taxistolpen.” Han tänker ta en taxi, tänkte Jonna. Hon startade bilen och gjorde en sväng över heldraget. Miguel ringde igen. ”Han tar en taxi”, sa han. ”Ska jag följa efter?” ”Åt vilket håll kör han?” ”Ner mot Vasagatan.” ”Vad är det för en bil?” ”En gul Saab 9-5”, svarade Miguel. ”Släng dig i en taxi och följ efter”, sa Jonna. ”Sitter redan i en”, svarade Miguel. Jonna hörde hur han stängde en bildörr. Om Martin Borg tog höger vid Vasagatan fanns möjligheten att Jonna skulle hinna få kontakt med honom. Om inte skulle 223

STEFAN TEGENFALK

han få alldeles för stort försprång och rusningstrafiken var i full gång. Hon svängde in på Fleminggatan och trampade gasen i botten. Jonna kastade den civila polisbilen mellan fordon i båda körriktningarna. En buss svängde plötsligt ut från en hållplats och hon tvingades panikbromsa. Hon for in med bakdelen i sidan på bussen med en lätt smäll, gasade till och rättade upp bilen igen. I backspegeln såg hon bussens ilsket blinkande strålkastare. Toppen, nu blir man efterlyst för trafikförseelser också, tänkte hon. Telefonen ringde och hon fumlade efter knappen samtidigt som hon väjde för en kvinna vid ett övergångsställe. ”Han åker mot Torsgatan”, meddelade Miguel. Jonna svängde upp på Kungsgatan och vidare över Kungsholmsbron. I korsningen Vasagatan såg hon att det var kö vid trafikljusen. Hon slängde ut bilen bland mötande fordon och trampade återigen gasen i botten. Om hon använde blåljusen kunde det väcka Borgs uppmärksamhet. Bilar signalerade ilsket då hon strök dem med backspegeln i hög fart. Efter att hon passerat Norra Bantorget i en vettvillings hastighet skymtade hon en gul taxibil längre bort på Torsgatan. Mellan två bilar låg en annan taxi. ”Jag ser er nu”, sa Jonna. ”Om du sitter i en vit Mercedes.” ”Vad ska jag göra nu?” undrade Miguel. ”Betala chauffören och glöm vad du varit med om”, sa Jonna. ”Jag kan fortsätta följa efter taxin”, föreslog Miguel. ”Behövs inte. Men tack ändå.” ”Ingen orsak”, sa Miguel och bad taxichauffören köra in till sidan. Taxin med Martin Borg i svängde efter en stund in till trottoarkanten. Jonna passerade den gula taxibilen och parkerade femtio meter längre fram på samma sida. Kort därefter såg hon i backspegeln hur Martin Borg klev ur taxin. Han började gå mot Jonna men försvann efter några meter in genom en dörr. Var det där han bodde? 224

N I RVA N A P R O J E K T E T

Hon klev ur bilen och började springa mot porten hon sett Borg försvinna in i. Då hon kom fram noterade hon att det var en biluthyrningsfirma. Genom en smutsig glasruta skymtade hon Martin Borgs ryggtavla. Han verkade skriva på något papper. Till vänster om dörren fanns en garageport med namnet på biluthyrningsfirman. Jonna gick tillbaka till bilen och riktade högra backspegeln så att hon hade uppsikt över garageporten. Tjugo minuter senare såg hon en svart Saab 9-3 köra ut genom garageporten. Måste vara Borg, tänkte hon. Den svarta Saaben passerade henne men hon hann aldrig uppfatta vem som körde. Jonna följde efter och lade sig på säkert avstånd. Trots att hon var full av adrenalin hade tröttheten börjat ta ut sin rätt. Hon bytte fil utan att vara tillräckligt uppmärksam och var nära att skrapa upp en vit Opel. Kvinnan i bilen gestikulerade upprört till Jonna. Saaben fortsatte in på Frejgatan och stannade längst ned på Upplandsgatan i närheten av Karlbergsvägen. Jonna försökte hitta en parkeringsplats som inte skulle röja henne men samtidigt gav tillräckligt bra uppsikt. Det var omöjligt. Varenda centimeter av trottoarkanten var upptagen av parkerade bilar. Att dubbelparkera var bara att glömma. Det kunde väcka Borgs uppmärksamhet. Hon backade femtio meter upp till Vidargatan. Efter hundra meter fann hon en ledig parkeringsplats. Hon skulle bli tvungen att övervaka Borg utanför bilen. Det skulle ta minst två minuter att ta sig till och från sin egen bil och på den tiden kom man långt bland Vasastans gator. Hon ställde sig utanför en portuppgång med god uppsikt över Saaben och väntade. Kylan och tröttheten plågade henne. Vad höll hon egentligen på med? En mamma med ett litet barn passerade. I ena handen höll hon en matkasse, i andra barnets hand. Hon skulle säkert hem och laga mat. Kanske hade hennes man redan gjort middag. De skulle snart sitta vid middagsbordet helt ovetande om vad som utspelades på gatan nedanför. Hur en korrumperad polis satt i en hyrbil 225

STEFAN TEGENFALK

och väntade. Hur en annan bröt mot varenda regel man kunde bryta för att kunna övervaka den andre. I det samhället levde den ovetande familjen just nu. En ögonblicksbild av ett land som en gång varit en förebild med låg brottslighet, hög moral och avsaknad av korruption. Sedan hon börjat sitt arbete inom polisen hade samtliga föreställningar vält över ända. Hon hade aldrig varit en tvivlare. Aldrig ångrat de val hon gjort. Men hon var långt ut på tunn is och under sig hade hon ett mörkt, iskallt vatten. En lång gestalt rundade hörnet från Karlbergsvägen. Jonna lät blicken förstrött vila på mannen. Han stannade till för några sekunder som om han hade glömt något. Han måste vara en bra bit över två meter, tänkte Jonna då hon såg mamman med barnet passera mannen. Han fortsatte upp för Upplandsgatan och sneddade över gatan i riktning mot Saaben. Samtidigt som bilens strålkastare tändes insåg Jonna förskräckt vem det var. jörgen blad sjöd av ilska. Varken hans fotograf eller Jonna hade meddelat honom att mannen de övervakat hade lämnat polishuset. Där hade han stått ovetande och väntat i kylan utanför huvudingången helt i onödan. En timme senare hade Miguel ringt och frågat var Jörgen befann sig. Argentinaren var nämligen sugen på både öl och lite prat om det han nyss varit med om. Jörgen hade lugnat ned sig då Miguel sa att han skulle stå för notan. ”Vilken jävla grej”, sa Miguel upprivet. ”Vad är det som händer?” Jörgen såg tankfullt ut genom fönsterrutan. Utanför skyndade människor fram längs trottoarerna. ”Vet inte”, sa han. ”Tror det kan ha att göra med förra året.” ”Det där du var inblandad i?” Jörgen ryckte på axlarna. ”Kanske.” ”Du låter väl mig vara med, va?” undrade Miguel oroligt. Jörgen mötte hans blick. ”Det beror på.” 226

N I RVA N A P R O J E K T E T

”På vadå?” ”På om du gör om det där igen.” ”Och struntar i att ringa dig?” ”Just det.” ”Jag förklarade ju”, sa Miguel urskuldande. ”Allt gick så himla fort.” ”Jaså?” sa Jörgen. ”Men du hann med att ta en promenad, åka tunnelbana och hoppa in i en taxi för en kortare tur.” Miguel tog en stor klunk öl och såg eftertänksamt ned i glaset. ”Ledsen”, sa han uppgivet. ”Du har kanske rätt. Borde väl ha ringt.” ”Om det här blir något är din medverkan helt på mina villkor.” ”Självklart”, sa Miguel och tömde ölglaset. ”Vill du ha en till?” Jörgen skakade på huvudet. ”Måste hem till Sebastian. Dessutom är jag duktigt trött.” Jörgen lämnade sin fotograf på Gröne Jägaren med den obehagliga känslan av att ha upplevt det här tidigare.

16

alice mcdaniel zappade planlöst mellan TV-kanalerna. Inom tjugo minuter måste hon fatta ett beslut, annars skulle hon missa flyget till London. En av nyhetskanalerna visade en massa polisbilar och avspärrningar. En bild på en äldre man kom upp i ena hörnet samtidigt som en reporter intervjuade en annan. Mannen på bilden såg vaksam men samtidigt sliten ut med mörka påsar under ögonen. Urtypen för en polis. Så där såg de ut även i Storbritannien. En annan bild dök upp. Ansiktet på den här mannen var fårat. Grova drag och fullt med blessyrer i hyn. Håret var flottigt och ögonen livlösa. Hon skiftade kanal och bilden på polisen dök upp igen. Uppenbarligen var han dagens händelse. Synd att hon inte kunde ett ord svenska. Hon skulle precis byta kanal då hon hörde två ord som fick nackhåren att resa sig. han var på sätt och vis lämnad åt sitt eget öde. Visserligen hade Mentorn lovat att ordna fram den döda ”gärningsmannen” från Gnesta men skulle det verkligen räcka? Martin såg oroligt på klockan. Hedman borde ha varit här för en kvart sedan, tänkte han och torkade bort imma från bilrutan. En oro över att planen blivit ändrad tilltog för varje ny minut. Tor hade av någon outgrundlig anledning fått med sig den förbannade Gröhn som gisslan. Inte det gamla paret eller den kvinnliga läkaren. Utan kriminalkommissarie Walter Göhn. Att Hedman var obegåvad rådde det inget tvivel om, men att han var så obotligt korkad hade Martin aldrig kunnat drömma om. ”Helvete”, svor han högt och slog de knutna händerna i ratten. Gröhn och de andra idioterna på länskrim hade förmodligen lyckats omvända Hedman. Den dumme fan hade kanske redan 228

N I RVA N A P R O J E K T E T

låtit truten gå. Plötsligt blev han avbruten av fnitter utanför bilen. Martin torkade bort imma från sidorutan och såg hur några flickor klädda i niqab passerade bilen. De var fyra stycken och samtliga dolde sina ansikten med tygstycken i olika färger. Överallt. De fanns snart överallt. Våg efter våg vällde de in genom Europas portar. Återigen började Martins blod koka. I stället för att ägna sig åt den ”islamska frågan” var han tvungen att lägga tid på något så improduktivt som Tor Hedman. En idiot som inte ens hade vett att dyka upp till sin egen avrättning. walter hade bjudit in till dubbelspel med förevändning om mildare straff. Något de flesta skulle acceptera i Tors ställe. Trots det generösa, men också falska, erbjudandet tvekade Tor. Han satt helt stilla i bilen och rörde inte en muskel. Det hade bildats imma och Walter tryckte ned sidorutan några centimeter. Kylig luft sipprade in genom springan. ”Vi behöver minst två timmar för att rigga dig med mikrofon och GPS”, sa Walter. ”Den tiden har vi inte. Borg kan fatta misstankar om det tar för lång tid. Utan riggning har vi ingen koll på dig.” Tor började bli nojig av allt jiddrande hit och dit. Borg var ett psyko och lika opålitlig som en bulgarisk värktablett. Men skulle han verkligen fimpa Tor? Om Tor gjorde som Walter sa, skulle han komma undan med lättare straff då? Vem kunde han lita på? Inte en käft, svarade han sig själv. Till och med Ricky hade pajat ur. Jerry var den enda han hade litat på. Men han skulle å andra sidan aldrig ha hamnat i en sådan här situation. Sådan här skit var det bara Tor som fastnade i. ”Får jag vara beväpnad?” undrade Tor. Walter visste inte vad han skulle svara. ”Vi glömmer det här”, sa han. ”Jag ska lägga ett gott ord för dig hos …” ”Får jag vara beväpnad?” upprepade Tor igen. ”Om jag ska vara lockfågel vill jag vara beväpnad. Du säger ju själv att Borg tänker fimpa mig.” 229

STEFAN TEGENFALK

Han gav sig inte. ”Nej”, svarade Walter. ”Då skiter jag i det här”, sa Tor och fumlade fram en morakniv ur fickan med den skadade högerhanden. ”Skär upp tejpen och stick”, sa han. ”Vad ska du göra?” ”Skär!” beordrade Tor. Walter började försiktigt snitta bort silvertejp längs med sin ena tinning. ”Du tar väl bort pekfingret från avtryckaren?” ”Fortsätt skära”, väste Tor. Walters hand darrade, men inte av rädsla, utan av utmattning. Kroppen hade börjat protestera av bristen på sömn. Han skar försiktigt av tejpen runt hakan men råkade komma åt skinnet med kniven. Blod letade sig ned längs halsen. ”Gör det inte”, sa han och vände sig försiktigt mot Tor. Tor stirrade med tom blick på Walter. ”Jag klarar mig bäst själv. Fattar du?” ”Vi kan …” ”Tyst”, avbröt Tor. Walter var klar med kniven. Han hade fått bort all silvertejp utom det som satt kvar i håret. De avsågade gevärspiporna skavde inte längre i nacken. ”Stick”, sa Tor och viftade med geväret framför Walters ansikte. ”Jag kommer inte kunna hjälpa dig om du fortsätter fly”, sa Walter. ”Det här är din sista chans. Ta den.” Tor var inte intresserad av Walters mässande. I stället ville han bli av med tejpen runt vänsterhanden. Med den skulle han kunna köra den automatväxlade Mazdan. Han viftade ut Walter ur bilen och krånglade sig ned bakom ratten. Därefter rusade han igång motorn och accelererade i hög fart ned på David Bagares gata. Walter såg hur Hedman tog vänster på Malmskillnadsgatan och sedan försvann runt hörnet. Sekunden senare hördes ljudet av krossat glas eka mellan husväggarna. Walter stelnade 230

N I RVA N A P R O J E K T E T

till under ett kort ögonblick innan han började springa nedför gatan. Han hörde aldrig stegen som följde efter honom. Flåsande kom han fram till hörnet lagom för att se civilklädda poliser närma sig Mazdan med dragna vapen. Fronten på Hedmans bil var intryckt mot bakdelen på en Volvokombi. Sidorutorna var krossade och bakom Mazdan blockerade en vit Audi flyktvägen. Tor rörde sig inne i bilen. Två knallar hördes och poliserna tog skydd bakom bilarna. Hagel från Tors gevär träffade husväggen och splitter for genom luften. En av poliserna öppnade eld mot Mazdan. Tre skott i snabb följd genom förardörren. Under en kort stund blev allt tyst. Det enda som hördes var avlägsna ljud från utryckningsfordon. Plötsligt visade Tor händerna genom den krossade sidorutan. Han viftade orkeslöst. Tre poliser närmade sig försiktigt med vapnen riktade mot bilfönstret. En slet upp förardörren och de övriga två brottade brutalt ned Hedman på den blöta asfalten. Allt var över på några sekunder. ”Vi hade koll på er hela tiden”, hörde Walter en kvinnoröst bakom sig. Han snodde runt och möttes av ett bekant ansikte. Den ljushåriga kvinnan var från länskrims spaningsrotel. Walter kom inte ihåg hennes namn men han hade ofta sett henne i spans korridorer. ”Vadå koll?” sa han. ”Men jag …” ”Jag vet”, sa hon mellan Walters andhämtningar. ”Insatsledningen beordrade span på er ändå.” Walter betraktade henne förstummat. Hon såg ut att skämmas. ”Och vem i helvete beordrade tillslaget just här?” Walter såg sig om. De civilklädda poliserna tittade oförstående på Walter. ”Vi fick honom ju”, sa en av dem. ”Det bryr jag mig inte om”, röt Walter. ”Jag vill veta vem.” ”Det gjorde jag”, sa kvinnan från spaningsroteln. Walter vände sig mot henne igen. ”Nilsson. Yttre befäl på span”, presenterade hon sig. 231

STEFAN TEGENFALK

”Ni kunde inte ha väntat bara några minuter? Det slog er inte att höra med mig först innan ni brakade loss?” Nilsson såg oförstående på Walter. ”Nej”, tvekade hon. ”Vi ville inte låta honom få …” ”Tänk om det hade varit fler i bilen”, fortsatte Walter. ”Han hade kunnat plocka upp någon annan på vägen eller ...” ”Men vi har ju följt er hela tiden”, avbröt hon. ”Vi var rätt säkra på att han var ensam i bilen.” ”Hur fan har ni kunnat följa efter oss?” ”En av prickskyttarna sköt laserfärg på biltaket just som ni lämnade huset. Vi har kunnat spotta er från en av helikoptrarna hela tiden. Vad är problemet?” Nilssons röstläge förändrades. ”Problemet är att ni gjorde exakt vad ni inte skulle göra”, sa Walter. ”Skäll inte på mig”, sa hon. ”Jag har bara gjort vad jag blivit beordrad till.” ”Men för i helvete inte mitt i stan”, sa Walter och slog ut med armarna. ”Se dig omkring. Det är bara tur att ingen blev skadad eller dog.” ”Jag vet”, sa Nilsson och slog ut med armarna även hon. ”Insatsledningen ansåg ändå att vi skulle slå till. Jag bad dem att avvakta men …” ”Det räcker”, sa Walter och höll upp handen. ”Jag …” Han satte sig ned med ryggen mot husväggen. ”Hur är det?” sa Nilsson och böjde sig ned. ”Låt oss ta dig till Karolinska sjukhuset.” Walter skakade på huvudet. ”Kör mig till närmsta säng i stället. Jag är så förbannat trött.” alice mcdaniel klev in på polisstationen sent på kvällen. Hon hade analyserat sin situation inte bara en gång, utan både två och tio gånger. Det var som om hon höll på att förlora förståndet. Om det nu inte redan var förlorat. Hon hade hört Leo Bragelers namn 232

N I RVA N A P R O J E K T E T

på TV:n, slitit upp sin dator och googlat fram honom. Att hon inte hade tänkt på att göra det tidigare var obegripligt. Det blev en hel del träffar. De flesta på svenska nättidningar. En var en notis i The Guardian som beskrev svensken Leo Brageler som efterlyst för att ha orsakat flera dödsfall vid en svensk domstol. Notisen var kort och intetsägande. Det hon nu skulle göra hade fått hennes förlamade föregångare att resa sig ur rullstolen. Hon skulle anmäla en klient. Dessutom i ett helt främmande land vars lagar hon helt saknade kunskap om. Polismannen såg förbryllat på den brunhåriga brittiska kvinnan. ”Vad exakt för brott är det du vill anmäla?” sa han på god engelska. Hon berättade om stölden av väskan och att hon trodde att det var hennes klient som stulit väskan. Men via någon annan. ”Och hans namn är?” ”Leo Brageler”, sa Alice. Polismannen började notera men stannade mitt i texten. ”Leo Brageler sa du?” ”Ja, han som är efterlyst”, lade hon till. Polismannen studerade Alice en kort stund. Han beslöt sig nästan direkt för att hon talade sanning. ”Ett ögonblick”, sa han och försvann in bakom en dörr. En känsla av osäkerhet drabbade Alice då hon blev lämnad ensam vid receptionsdisken. Gjorde hon verkligen rätt? Hon borde kanske göra det här hemma på Isle of Man i stället. Ta ett ordentligt snack med telefonbolaget och ladda upp inför en stämningsansökan efter att först ha gått en rond med den lokala polisen. Men hur såg bevisläget ut? Hur skulle hon kunna bevisa att hennes telefonnummer hade kommit i andras händer utan hennes egen medverkan? Och framför allt, hur kunde det ske? Ett äldre befäl kom ut och bad henne följa med in bakom receptionsdisken. Alice blev visad in i ett förhörsrum med galler för 233

STEFAN TEGENFALK

fönstren. Det kändes obehagligt. Den obehagliga känslan vägdes upp av att de båda polismännen var trevliga. ”Vi vill flytta dig till en annan avdelning”, sa polisbefälet. Vill flytta mig? Det lät som om hon skulle bli anhållen. ”Är jag anklagad för något?” Den äldre av poliserna log. ”Absolut inte”, sa han. ”Men de som är ansvariga för efterlysningen av Leo Brageler finns i en annan del av byggnaden.” ”Jag förstår.” En kvart senare blev hon hämtad av en civilklädd polis. Han hade kortklippt hår och var lika lång som Alice. Han presenterade sig som Lars Jonsson och var kriminalinspektör. Hon bestämde hans ålder till drygt femtio. Alice McDaniel blev visad en stol med mossgrönt tyg. Rummet saknade fönster och luften var kvalmig. Ur den ljusa bordsskivan stack det upp en mikrofon. Det här landet hade en förkärlek för ljusa träslag, tänkte hon och lät blicken vandra längs de kala väggarna. Efter några minuter fylldes dörröppningen av en enorm man. ”Ivan Cederberg, kriminalinspektör”, hälsade jätten och gav Alice ett fast handslag. ”Alice McDaniel, advokat från Isle of Man”, hälsade hon tillbaka och drog undan handen innan mannen hann slita av henne armen. Han visade henne artigt ned i stolen igen och frågade på en rysligt dålig engelska om hon ville ha något att förtära. Hon tackade vänligt nej. Just som han skulle fortsätta sitt språkjonglerande knackade det på dörren. Efter en kort ordväxling med mannen i dörröppningen skiftade jättens nacke färg. Tydligen hade han blivit upprörd över något. ”Jag blir dessvärre upptagen med annat”, sa han vänligt och visade lite av tänderna. ”Vad synd”, sa Alice och hörde hur jublet bröt ut bland sjuttiotusen på Wembleyarenan. ”Dan Lambreus tar över”, sa han och visade på mannen som kom in i rummet. 234

N I RVA N A P R O J E K T E T

En medelålders man med snedbena och långa pianofingrar presenterade sig. Han hade ett rävaktigt utseende. Om det fortsatte så här skulle hon snart ha betat av halva Stockholms poliskår. Den nye polisens engelska var föredömligt bra och hon kunde äntligen inleda sin redogörelse. under några sekunder slog Jonnas hjärta volter. Tor Hedman var på väg rakt emot henne samtidigt som Martin Borg satte bilen i rörelse. Hennes överansträngda hjärna försökte desperat få ihop logiken. Att dessa två skulle mötas här av en ren slump var en omöjlighet. Men så såg hon att det inte var Hedman. Mannen hade samma kroppsform men saknade det tärda, insjunkna ansiktet. Dessutom var han minst tio år yngre. Martin Borgs svarta Saab 9-3 vände och körde upp på Upplandsgatan igen. Jonna sprang allt vad hon kunde tillbaka till bilen. En minut senare körde hon uppför Upplandsgatan i hög fart. Hon hoppades på att han hade blivit fast vid rödljuset på Vanadisvägen. Om han nu körde tillbaka samma väg han kom. I hörnet Vanadisvägen – Upplandsgatan var hon tvungen att besluta sig för höger eller vänster. Trafikljuset borta vid Vanadisplan visade grönt. Hon chansade på att Borg skulle ta samma väg tillbaka och trampade gasen i botten. En svart Ford Mondeo körde ut framför henne och hon blev tvungen att slänga sig på bromsen. Hon gjorde en hastig omkörning och hade så hög hastighet genom Vanadisrondellen att hon fick bredställ på bilen. Hon lyckades parera sladden vid utgången av rondellen mot Sankt Eriksgatan men förstod att hon hade tappat bort Borg då hon såg kön av bilar framför sig. Ingen svart Saab 9-3 så långt ögat kunde nå. Hon körde om kön i mötande fil men gav upp i korsningen Karlbergsvägen – Sankt Eriksgatan. Hon hade just nu klantat sig rejält igen. Det här var definitivt inte hennes dygn. Hon körde in till trottoarkanten och stängde av motorn. Tankar for runt i huvudet och blandades med en begynnande huvudvärk. Nu skulle hon säkert få migrän också. Hon behövde mat men framför 235

STEFAN TEGENFALK

allt sömn. Hon såg på klockan och undrade varför inte Rolf Meiton eller någon från insatsledningen hade hört av sig. Vid det här laget måste det finnas uppdaterad information om var Walter befann sig. Hon tog upp telefonen och såg att hon hade flera missade samtal på displayen. Så mindes hon att hon hade satt telefonen på tyst läge utanför porten. Två av numren tillhörde Walter. Antingen hade Meiton eller någon annan använt Walters mobil, eller så var han fri. Hon ringde upp. Efter fem signaler hörde hon Walters röst. ”Varför svarar du inte när man ringer?” började han med trött skrovlig röst. ”Är inte det poängen med en mobiltelefon? Att alltid vara nåbar alltså.” ”Är du oskadd?” frågade Jonna. ”Ja, men osannolikt trött.” ”Och Hedman?” ”Han sitter hos oss och väntar. Cederberg anmälde sitt omedelbara intresse att förhöra honom.” ”Hur gick …” ”Vi tar det sedan”, avbröt Walter. ”Fick du reda på Borgs adress?” ”Tappade dessvärre bort honom”, sa Jonna skamset. Det blev tyst ett kort ögonblick. ”Åk hem och sov”, sa Walter. ”I morgon har vi mycket att göra. Vi har nämligen fått en högintressant gäst till på avdelningen. Prick klockan åtta i morgon bitti vill jag se dig.” Jonna hann inte svara innan Walter hade brutit samtalet. sängen såg ovanligt inbjudande ut. Jonna tog av sig kläderna och slängde dem på stolen i sovrummet. Just som hon kröp ned under täcket hörde hon hur det surrade från nattduksbordet. Mobiltelefonen var tydligen fortfarande på tyst läge. Numret på displayen var okänt och hon tvekade en kort stund innan hon svarade. ”Ursäkta att jag ringer så sent på kvällen”, inledde en bekant röst trevande. Jonna satte sig upp i sängen. 236

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Det är ingen fara, så sent är det inte”, svarade hon och betraktade sig själv i sovrumsspegeln. Ögonen gick i kors av trötthet. ”Jag skulle ju kontakta dig om jag kom på något om den där Leo Brageler”, sa Alexander Westfeldt. ”Har du gjort det?” undrade Jonna. ”Kommit på något alltså.” ”Nej, inte direkt.” ”Inte?” ”Nej, det är väl mer av personliga skäl jag ringer.” ”Jaha?” ”Jag vet att det låter fånigt”, fortsatte han, ”men jag tyckte det var värt att chansa i alla fall.” ”Chansa på vadå?” Jonna hoppades att hennes intuition inte spelade något cyniskt spratt eller att hon var så trött att hon pratade med någon som inte fanns. ”Jag var kanske lite kort då vi träffades.” ”Varför tycker du det?” ”Hur som helst tänkte jag bara fråga om du ville ta en fika med mig. Alltså utanför arbetstid. Du får självklart betala själv om du inte vill bli bjuden.” Jonna skrattade tyst. ”Låter som ett frestande erbjudande. Att bli utbjuden och få betala själv.” ”Tänkte mer på att du var polis och kanske … ja, du vet.” ”Nej, jag förstår nog inte riktigt”, retades Jonna. ”Nu trasslar jag in mig i en massa fördomar. Ber om ursäkt.” ”Jag är som vilken tjej som helst”, sa Jonna med ett lätt skratt och tänkte med fasa på det hon gjort senaste dygnet. Högförräderi var väl det enda som saknades på meritlistan just nu. ”Egentligen hade jag velat fråga det här medan vi satt i ditt rum men jag är nog lite för blyg”, sa han. ”Telefon eller internet passar mig bättre.” Jonna ställde sig upp och kände hur migränen drog igång med full kraft. Hon retirerade ned i sängen igen. 237

STEFAN TEGENFALK

”Visst kan vi ta en fika”, sa hon. ”I dag är jag lite trött och dessutom har jag fått migrän. Men kanske i morgon.” ”Mja”, svarade Alexander. ”Måste förbereda mig inför resan till Peru i morgon. Flyget går på eftermiddagen. Jag ska på sista delen i praktiktjänsten som arkeolog.” ”Jag förstår”, sa Jonna och kände en besvikelse komma över henne. ”Men vi kan ta det när du är tillbaka.” ”Absolut”, sa han med lättad stämma. ”Vi kan väl höras i början på juni.” ”Juni?” ”Jag blir borta fyra månader.” Fyra månader? Och han ringer nu för att fråga om vi ska fika om fyra månader? ”Det ligger lite väl långt fram i tiden”, sa Jonna och hörde hur hon hade fått en tråkig ton. ”Kan inte göra så mycket åt det”, ursäktade sig Alexander. Jonna funderade på vad hon skulle säga. Fyra månader? Hon behövde veta om hon verkligen var intresserad av honom redan nu. Inte om fyra förbaskade månader. Hon var trött på att hela tiden vänta. ”Det skulle vara i kväll då”, sa hon. ”I kväll? Men hade inte du migrän?” ”Jo, eller kanske inte så mycket”, svamlade Jonna. ”Jag vill inte verka påflugen”, sa Alexander. ”Nej då”, sa Jonna. ”Kom och tänka på att jag ändå är tvungen att köpa lite mjölk till i morgon. Dessutom verkar jag sakna bröd, pålägg och lite annat. Om sanningen ska fram är det tomt i kylskåpet.” Och i huvudet, tänkte hon. ”Storhandling?” skrattade Alexander. ”Ungefär.” ”Du får välja tid och plats”, sa han. Jonna såg på väckarklockan. ”Om en timme på Lavazza Bean vid Stureplan?” föreslog hon. 238

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Låter som ett chict ställe.” ”Det duger”, sa Jonna. ”Då ses vi.” Jonna lade på. Hon blev sittande i sängen och stirrade in i spegeln. Tyckte nog att hon påminde lite väl mycket om en tvättbjörn runt ögonen. Hon skyndade in i badrummet och började rota bland flaskorna under tvättstället. ”Duscha dig brun”, stod det på en av burkarna. Hon hade fått den av Sandra i julklapp. Hon drog av sig trosorna och ställde sig under duschen. Läste instruktionen på baksidan och började förvandlingen. En halvtimme senare betraktade hon sig förstummat i badrumsspegeln. Kom hon från Nordafrika? Snabbt återvände hon till duschen och försökte få bort lite av färgen. Det enda som hände var att det bildades ljusa fläckar. Hon prövade både tvättsvamp och skrubbvante. Nu var ansiktet i vart fall något ljusare. Men i stället hade hon fått en ofärgad fläck på kinden. Den fick hon ta med brunkräm. Ändå var hon tvungen att ringa sin väninna för att fråga om råd. ”Vad ska du göra, sa du?” hörde hon Sandra yla i telefonen. ”Vi ska bara fika”, urskuldade sig Jonna. Sandra skrattade. ”Inte med den tonen”, sa hon. ”Vilken ton?” ”Det hörs på långt håll, gumman.” ”Gumma mig inte och vad är det som hörs på långt håll?” sa Jonna irriterat. ”Att du är spänd.” ”Jag är inte det minsta spänd. Möjligtvis lite trött.” ”Eller hur”, skrattade Sandra. ”Sluta nu. Tala om vad jag ska göra åt fläcken i stället.” ”Den i ansiktet?” ”Ja, bland annat. Har en på magen också.” ”Jaha. Hade du tänkt ta av dig kläderna?” ”Va? Eh … Nej.” ”Låter som ett vet inte. Eller som ett man kan ju alltid hoppas.” 239

STEFAN TEGENFALK

”Det räcker nu! Tala bara om vad jag ska göra annars lägger jag på luren.” ”Vill du att jag ska följa med?” ”Nej!” ”Hur snygg är han från ett till fem?” ”Noll!” ”En femma med andra ord”, tjöt Sandra i telefonen. Jonna orkade inte längre. Sandra skulle aldrig ge upp. Hade hon väl fått tänderna i något släppte hon aldrig. ”Okej, det är väl en date”, sa Jonna uppgivet men var själv inte riktigt säker på om det verkligen var det. ”Det var väl inte så svårt att säga”, suckade Sandra och förklarade hur hon skulle göra i utbyte mot att Jonna SMS:ade statusrapportering en gång i timmen. Något hon motvilligt gick med på. En halvtimme senare klev Jonna in genom dörren till Lavazza Bean och slog sig ned mitt emot ett av de mest sympatiska ansikten hon någonsin sett. Migränen blixtrade i huvudet och tröttheten gjorde omgivningen lätt surrealistisk. Ändå skulle hon kunna sitta här och prata tills hon föll ihop av utmattning.

17

den gamle mannen betraktade Leo en lång stund utan att säga något. ”Jag förstår inte”, sa han till slut. Han vände sig mot mannen med dialekten och möttes av en lika oförstående blick. ”Jag tror inte på det du säger. Jag vill höra sanningen.” Den gamle mannen for upp i ett raseriutbrott. Han sparkade omkull pallen. ”Lögnare! Berätta sanningen.” ”Det är sanningen”, svarade Leo lugnt. ”Det är omöjligt”, röt mannen. ”Det går inte. Det är en löjlig fiktion påhittad av någon med livlig fantasi.” Tystnad. Den gamle mannens andetag var ansträngda. Han knäppte upp rocken och såg ned i betonggolvet som om han letade efter något. Hans vrede dog ut lika snabbt som den kom. ”Varför skulle just ni lyckas? Vad gjorde er så unika? Varför har man inte kunnat läsa om detta tidigare?” Leo visste att han måste vara pedagogisk. Stora frågor krävde lika stora svar. ”Vetskap om människans innersta medvetande är kopplat till forskning av hjärnan”, började Leo. ”Kunskapen kring hjärnans funktioner har byggts upp de senaste tjugo åren. För inte så länge sedan kunde vi endast reparera skador på kroppens organ genom kirurgiska ingrepp och via medicinering. I dag har DNA-forskningen gett oss nya möjligheter. Samtidigt har psykiatrin gjort framsteg och vi vet nu en hel del om oss själva både mentalt och fysiskt. Ändå fattas en vital del. En av de allra viktigaste byggstenarna.” 241

STEFAN TEGENFALK

”Vilket då?” ”Kunskapen om vårt innersta väsen.” ”Du menar alltså själen?” sa mannen med dialekten. ”Kalla det för vad du vill.” ”Det som gör mig till den jag är?” ”Just precis”, sa Leo. Hans kidnappare såg på varandra. ”Vad är det som gör dig till just den du är?” fortsatte Leo. ”Utseendet och personligheten”, sa mannen med dialekten. ”Arvet från föräldrarna. Miljön man växer upp i.” ”Men det är ju bara ett beteende och ett ytligt skal”, invände den gamle mannen. Leo nickade instämmande. ”Sant. Men vad i kroppen är det som gör dig till …” ”Själen”, avbröt mannen med dialekten ivrigt igen. Den gamle mannen skakade avvisande på huvudet. ”Fel. Det finns ingen själ”, sa han bestämt. Leo lät den gamle mannens kommentar passera. ”Och vad består då själen av?” fortsatte Leo. ”Vad är det i konkreta termer?” Mannen med dialekten blev tyst en kort stund. ”Hjärnan”, svarade han. ”Eller …” ”Och vad består hjärnan av?” ”Det här är bara trams som inte leder någon vart”, invände den gamle mannen. Mannen med dialekten ignorerade den gamle. ”Det är väl … en del hjärnceller, blod …”, försökte han. ”Förenklat är det så”, sa Leo. ”Men egentligen består hjärnan av så mycket mer. Den är en komplex struktur av nervtrådar och miljarder celler förenade i ett avancerat nätverk där kemiska substanser och elektriska signaler styr vårt beteende och gör oss till dem vi är. Där finns en del av vårt genetiska arv generationer bakåt och det vi får med oss genom uppväxten. Låt mig ställa en fråga.” 242

N I RVA N A P R O J E K T E T

Leo mötte den gamle mannens vassa blick. ”När blev du första gången medveten om din existens?” frågade han. Mannen svarade inte. ”När du låg i magen på din mor?” ”Kom till sak”, snäste han. ”När inträffar själens skapelseögonblick?” fortsatte Leo. ”Så fort den första cellen delar sig i en befruktning av ägget? Eller finns den redan …” ”Nog med frågor nu”, röt den gamle mannen. ”Måste jag påminna dig om att det är du som ska ge oss svar.” Leo skakade uppgivet på huvudet. ”För att förstå svaren måste man först förstå frågorna.” Mannen med dialekten iakttog Leo intresserat. ”Apropå skapelseögonblicket”, sa den gamle mannen ironiskt, ”så håller just nu den naiva massan där ute på att välkomna skapandet av en islamisk stat på det som en gång varit ren kristen jord under våra fötter.” Leo suckade uppgivet. Vad gjorde han för fel? ”På vilket sätt kan vi ha nytta av det du berättar och vad är det ni egentligen har åstadkommit bortsett från svamlet om jaget?” fortsatte den gamle mannen. Leo visste att han var tvungen att ljuga. Men lögnerna måste vara trovärdiga. ”Som jag sa lyckades vi lösa koden som gör att vi även kan klona det ni kallar själen”, sa Leo. ”Koden?” ”Gunter Himmelmann utvecklade en teoretisk tillämpning, alltså en ekvation i det här fallet, som beskrev sambandet mellan hjärnans alla parametrar ur ett, ska vi säga själsligt perspektiv. Genom att kartlägga kompletta DNA-kedjor med avancerade datasimuleringar lyckades vi klona de essentiella styrmekanismerna i hjärnan och frambringa ett tillstånd som vi döpte till Nirvana. Samma typ av energifält som redan finns i hjärnan.” 243

STEFAN TEGENFALK

”Du menar att ni kopierade två helt likadana själar?” Leo nickade. ”Hur då?” undrade mannen med dialekten. ”Ni skulle inte förstå”, svarade Leo, ”men man kan säga att vi lyckades reproducera en människas innersta väsen genom att applicera den teoretiska tillämpningen och klona hjärnans molekyler och föra in dem i obrutna DNA-sekvenser. Men det räcker inte. Man måste också tillsätta energin som genererar de elektriska impulser som styr vissa delar av hjärnan. Allt är sammankopplat i en sofistikerad symbios som Himmelmann översatte till matematiska formler ungefär som när Albert Einstein utvecklade relativitetsteorin. Man kan likna det vid att skriva ett dataprogram, föra över programmet till ett litet USB-minne och sedan plugga in det i en annan dator där man sedan kan köra samma program.” Männen såg tvivlande på Leo. ”Det där är bara fantasier”, fnös den gamle mannen. ”Vad menar du med teoretisk tillämpning?” undrade mannen med dialekten. ”Kan man räkna fram en människosjäl?” ”Man kan räkna sig fram till allt”, förklarade den gamle mannen. ”Allt ifrån hög- och lågkonjunkturer till beståndsdelarna i naturen. Det mesta går att simulera och efterlikna med matematiska formler.” ”Ja, så är det”, instämde Leo. ”Vissa anser exempelvis att universum inte är ett kaos utan uppbyggt i strikta matematiska formler ned till minsta kvantpartikel. Det vill säga fasta regler för vår existens. I så fall är vi ingen slump.” ”Eller så är allt skapat av Gud”, sa den gamle mannen ironiskt. ”Av den store Allah exempelvis.” Leo betraktade männen i rummet. Deras blickar blev allt mer inåtvända. Han visste hur svårt det var att bearbeta innebörden av detta. Människan var inte mogen att hantera ansvaret eller kunskapen än. Han hade haft många och långa filosofiska diskussioner med Gunter Himmelmann. De kunde sitta i timmar försjunkna i samtal som rörde konsekvenserna av deras arbete. 244

N I RVA N A P R O J E K T E T

Himmelmanns intellekt fick Leo att känna sig som en novis. Det vilade alltid ett lugn och en märklig självsäkerhet över honom. Han kunde ibland få känslan att Himmelmann redan hade svaren på allt. Att deras arbete bara var en transportsträcka för att bevisa att han hade rätt. Mannen med dialekten var först ur sina funderingar. ”Men det måste betyda att man kan leva för evigt. Man byter bara kropp.” Leo log. ”Så skulle man kunna uttrycka det”, sa han och kände smärtorna komma igen. ”Men det betyder också att man kan bli två helt identiska själar. Alltså tvillingsjälar på riktigt.” Leo nickade. ”Men vem är vem? Hur vet jag att jag är jag och inte den andre?” ”Det finns inget jag”, sa Leo. ”Du är ju ni.” ”Jag begriper inte.” Mannen började gå fram och tillbaka på betonggolvet. Den gamle mannen iakttog irriterat sin kollega. ”Men vem är originalet så att säga?” Leo skrattade. ”Båda.” ”Nog med trams”, sa den gamle mannen och reste sig upp. ”Ponera att du inte ljuger. Att det du säger verkligen stämmer. Vad är då syftet med det här? Att visa vad vetenskapen kan eller för att göra oss alla själsligt odödliga?” Leo såg tvivlet i den gamle mannen. En inre strid pågick i honom. ”Kanske för att ta död på gud och allt vad religion står för”, sa Leo. ”Men du måste väl veta”, sa mannen med dialekten hårt. ”Du var ju själv delaktig.” ”Vad är syftet med all vetenskap?” 245

STEFAN TEGENFALK

”Att få fram bättre … vad det nu kan vara för något”, försökte mannen med dialekten. ”Människan är en sökande art”, sa Leo. ”Nyfiken att utforska den värld vi lever i men också det vi inte förstår.” ”Varför fortsatte du inte i projektet?” ”Jag fick annat att tänka på”, sa Leo och slog ned blicken i betonggolvet. Bilder av Anna och Cecilia blixtrade till på näthinnan. För en kort stund hade han slutat tänka på dem. ”I början drevs jag bara av det vetenskapliga och att få arbeta med Gunter Himmelmann, något som bara i sig var en ynnest. Men för att svara på din fråga: Jag vet inte, och det är möjligt att mänskligheten inte är redo för denna upptäckt än. Lika lite som den var redo att lära sig atomklyvning för sextio år sedan. Stor kunskap kräver också stort ansvar.” Den gamle mannen satte sig på pallen igen. Hans ögon var matta. ”Vem tror du ligger bakom morden på Gunter Himmelmann och de andra?” Leo var tyst. ”Varför skulle han förstöra alla resultat som hade med arbetet att göra? Vad var det man ville dölja?” fortsatte den gamle mannen. Leo sjönk ned på madrassen. Han visste lika lite som dem. Någon ville att de skulle misslyckas. Någon mitt ibland dem. Varför raderade Gunter Himmelmann alla data? För att den inte skulle komma i fel händer? Leo blev allt mer förbryllad. Gunter var död och allt han kände var tomhet. Det fanns inte utrymme för mer sorg. Allt upptogs av Anna och Cecilia. mjasník monterade vördnadsfullt ihop sin helt nya Izhmash SV-98. Höghastighetsgeväret var lika vackert som det var dödligt. Det bästa moder Ryssland kunde producera. Så förfinat men ändå så brutalt. Ett mästerverk i ingenjörskonst. Han sneglade ännu en 246

N I RVA N A P R O J E K T E T

gång på datorn. Den kvinnliga polisen rörde sig bara lokalt mellan ointressanta adresser i Stockholm. Inte heller kommissarien verkade göra några fängslande utflykter. Han hade snällt aktiverat sin mobiltelefon och uppgraderat telefonens mjukvara med det dolda trianguleringsprogrammet. Mjasník kunde inte annat än förundras över människans blinda tro på tekniken. Uppståndelsen kring kidnappningen var över lika snabbt som den hade uppstått. Trots att Mjasník nu kunde följa varje steg de båda poliserna tog befann han sig fortfarande på ruta ett. Men han hade tålamod. Oändligt med tid och tålamod. walter hade trots läkarens inrådan kategoriskt vägrat låta sig läggas in på Karolinska sjukhusets traumaavdelning. Han var fysiskt fullt frisk och det enda egentliga problemet han led av just nu var silvertejpen som satt kvar i håret. En kvinnlig kollega som enligt egen utsago brukade klippa sin femåriga son anmälde sig som frivillig. Efter ett kort samtal med konsulenterna från Rikspolisstyrelsens interna krishanteringsgrupp hade Walter frågat Nilsson på spaningsroteln om erbjudandet om skjuts fortfarande gällde. Han behövde komma bort från cirkusen och hem till sängen. ”Självklart”, sa hon och såg medlidsamt på Walter. ”När vill du åka?” ”Nu, innan jag somnar stående.” Han väcktes förvirrad utanför porten tio minuter senare. Tog hissen upp och sparkade av sig skorna så fort han stängt ytterdörren efter sig. Han föll ned i soffan och blev liggandes med ansiktet i en kudde. Han orkade inte tänka på drabbningen som väntade med insatsledningen i morgon. Om Rolf Meiton beordrat skuggningen av Walter eller inte fick morgondagen utvisa. Han hoppades att så inte var fallet. Meiton var inte den som backade. Det gjorde inte Walter heller. Han slöt ögonen och tänkte på Hedman och hans beslut. Ett idiotiskt val som hade gjort att varken han eller Walter hade gått 247

STEFAN TEGENFALK

segrande ur deras möte. Hedman hade bränt sina möjligheter och Walter fick se chansen att komma åt Borg gå upp i rök. Ett kort ögonblick senare somnade Walter. alexander westfeldt iakttog fascinerat Jonna då hon försökte stoppa en gurkskiva från att hamna i knät. ”Den där var bångstyrig”, sa han med ett lätt leende. ”Har lite svårt med finmotoriken”, sa hon och lade tillbaka smörgåsen på assietten. ”Du ser … lite trött ut.” ”Det blev sent i går, eller egentligen, det blev ingen sömn alls.” ”Inte?” ”Nej, tyvärr”, sa Jonna och försökte kväva en gäspning. ”Får jag fråga varför?” ”Jobbet. Vi gjorde ett tillslag som drog ut på tiden.” ”Övertid?” log Alexander. ”Ja, något”, sa Jonna och log så gott hon kunde. ”Det har inte att göra med den där galningen som tog gisslan?” ”Jo”, svarade Jonna men ångrade sig direkt. Försökte hon imponera? Hon kände inte igen sig själv. ”Men du kan inget berätta”, fyllde Alexander på. ”Ungefär så”, svarade Jonna och gäspade ytterligare en gång. Hon ursäktade sig och svor inombords över den dåliga tajmingen. Av årets alla dagar och nätter skulle Hedman absolut vara tvungen att bete sig som en idiot natten till i dag. Alexander nickade förstående och drack lite av kaffet. ”Vet du vad?” sa han och började plocka med sin ytterjacka. Jonna blev med ens alert. ”Nej.” ”Jag tror du behöver sova. Och jag ska dessutom förbereda mig inför morgondagens alla bestyr.” Jonna såg hur han tog fram plånboken och ville inte vara sämre. Hon gick igenom fickorna men självklart hade hon glömt plånboken i andra jackan. Hon sökte för säkerhets skull en gång 248

N I RVA N A P R O J E K T E T

till men det var lika tomt i fickorna som i huvudet. Lysande, tänkte hon. ”Jag tror visst jag glömde plånboken hemma”, sa hon och kände pinsamheten tränga ut i varenda por på kroppen. ”Vad bra, då fick jag bjuda ändå”, skrattade Alexander. ”Ja, du fick väl det”, log Jonna matt tillbaka. Hon skulle aldrig i livet mer gå på en dejt utan att sova minst tjugo timmar innan. Alexander betalade med kort medan Jonna gick igenom senaste timmens missade samtal och SMS-skörd. Sandra hade skickat hela sju meddelanden. I det sista hade hon sagt upp bekantskapen eftersom hon inte fått någon lägesrapport. Jonna skrattade för sig själv åt sin explosiva väninna, för lika snabbt som hon blev ovän med Jonna drog hon ett streck över allt. I morgon skulle allt vara som vanligt igen. Alexander höll artigt upp dörren. Jonna blev tillfälligt pigg av den kyliga luften. Hon drog upp jackans dragkedja så högt hon kunde, och körde ned händerna i jackfickan. Alexander stoppade ned kvittot i plånboken och Jonna iakttog hur varsam han var. Kanske något man fick lära sig som arkeolog. Gräva bland hundratals år gamla rester krävde väl en viss aktsamhet. Hon gillade hans självsäkra naturliga rörelser. Hur han talade. De välformulerade orden som fick tråkiga saker att låta intressanta. Hon hörde inga svordomar eller slang men han gillade att ironisera över sig själv. Och på minussidan? Något enda hon kunde haka upp sig på. En olat eller något som hade med utseendet att göra. Ingen är perfekt, så enkelt är det. Hur mycket hon än försökte fann hon inget. Inte just nu i alla fall. Är något för bra för att vara sant så är det inte sant. Det brukade hennes pappa vara snabb att påminna henne om de få gånger hon inte hade båda fötterna på jorden. Jonna såg ned i marken och på sina bruna läderstövlar. Nog var de väl förankrade i marken alltid. ”Får tacka för trevligt sällskap”, sa Alexander lite trevande och stoppade händerna i jackfickan. ”Detsamma”, tackade Jonna och frös så hon skakade. 249

STEFAN TEGENFALK

”Jag ska åt det hållet”, sa han och pekade i riktning mot Kungsgatan. ”Jag också”, ljög Jonna. ”Var bor du någonstans?” ”Åt andra hållet men jag brukar ta en promenad på kvällen och då går jag den här vägen.” Han nickade. ”Går du alltid samma väg?” ”I stort sett. Kan variera mig ibland och ta en runda runt Djurgården i stället.” ”Jag förstår.” De började gå längs med Birger Jarlsgatan och Jonna försökte hålla värmen genom att tänka på något varmt. Vad kunde vara bättre än en skön soffa under en filt och varm choklad toppad med vispgrädde? Helst i någons sällskap och helst framför en sprakande brasa i en timrad stuga med snö upp till fönstren, helt isolerad från omvärlden. Hon hade inte varit i Dalarna och den ödsligt belägna timmerstugan föräldrarna byggt då hon var liten på flera år. Hon och Sandra hade bott där en vecka för fem år sedan. Åkt lite skidor på längden. Lagat mat och skvallrat under mängder av vin. Ringt för nästan tusen kronor på mobilen och till slut blivit drabbade av lappsjukan. Jonna kände sig plötsligt fånig. Vad höll hon på med egentligen? Han måste ju tro att hon var ett desperado som ... ”Här inne bor jag”, sa Alexander och stannade framför en port i mörk ek. Jonna läste på gatuskylten. ”Rimbogatan?” sa hon. ”Inte illa.” ”Ja, vi hyr en trea i andra hand”, log Alexander urskuldande. ”Vi?” Jonna ångrade genast frågan. Vem han bodde med hade väl inte hon med att göra. ”Delar lägenhet med Samuel som hyr den av en släkting som flyttat utomlands en tid. Av skatteskäl tror jag.” 250

N I RVA N A P R O J E K T E T

Jonna nickade utan att säga något. En tyngd släppte någonstans inom henne. ”Ju mer pengar man har desto större verkar bekymren bli”, fortsatte han med ett snett leende. ”Jo, det är väl så”, sa Jonna och tänkte på sin egen familj. Under några få sekunder stod allt och vägde. Jonna skakade av kyla och tröttheten låg som ett lock över hennes sinnen. Hon hade svårt att tänka klart men trappuppgången såg hägrande varm ut. ”Vill inte verka, ja … påflugen”, började Alexander. ”Men om du vill får du gärna värma dig med lite te.” Han såg upp mot fasaden. Jonna drog spelat ihop ögonbrynen. ”Alltså, du får inte tro …”, fortsatte han. Hon såg frågande på honom. ”Jag kan ringa efter en taxi”, ändrade han sig hastigt. Den lugna självsäkerheten som tidigare omgärdat honom var borta. Han var i alla fall uppmärksam på tecken. ”Jag vet inte”, tvekade Jonna och såg i riktning mot Engelbrektsgatan som om hon redan var på väg hem. Alexander tog upp sin mobiltelefon. ”Jag ordnar en taxi till dig”, sa han, ”och betalar eftersom du inte har några pengar med dig.” Han slog numret till taxi. Jonna blev överrumplad av hans hastiga reträtt. Var hon inte mer värd att kämpa för än så här? Förstod han inte koden? ”Nej tack, jag går nog”, flög det ur henne. Alexander tryckte bort samtalet. Inom Jonna var förvirringen total. Fastän kroppen skrek åt henne att följa med på te stod hon och pladdrade om att gå hem. ”Jag förstår”, sa Alexander. ”Vi kanske kan höras när jag är tillbaka.” ”Kanske”, sa Jonna och begrep inte vem som styrde över munnen längre. Inte var det hon i alla fall. 251

STEFAN TEGENFALK

Jonna gick längs Engelbrektsgatan efter att ha tagit farväl av Alexander. Ett formellt handslag som om de hade kommit överens efter en affär och hon var återigen ensam. Håglöshet blandad med ilska och hopplöshet drog i henne. Hon var inte socialt frisk. Till och med Walter skulle ha lyckats bättre. Undrar vad som händer härnäst. Sparken från polisen och partiell hjärnkollaps? Ingetdera verkade särskilt omöjligt. Hon kom ned till Birger Jarlsgatan där hon försökte få tag i en ledig taxi trots att hon saknade pengar. Det skulle ta mindre än ett par minuter att hämta plånboken i lägenheten. Även den grinigaste chauffören borde kunna stå ut med den väntan. Bil efter bil passerade med släckt taklykta. Hon började i stället gå i riktning mot Stureplan. Kylan borrade sig långt in i benmärgen och snart skulle man säkert ta henne för en djupfryst fiskpinne. Efter en stund stannade en svartåkare och frågade om hon ville ha lift. Jonna viftade bort mannen och han körde i väg med en rivstart. En stund senare såg hon en taxi med tänd skylt. Hon vinkade ivrigt till sig bilen och kände hoppet vakna då den gula Toyotan vek av mot henne. Snart skulle hon befinna sig i bilens värme. I ögonvrån såg hon hur någon hastigt närmade sig bakifrån. Förmodligen någon som var ute efter samma taxi. Hon började småspringa mot bilen. Den här taxin skulle ingen få ta ifrån henne. Plötsligt ryckte hon till av en hand på axeln. thomas kokk lämnade mötet med Johan Hildebrandt förvissad om att Martin Borgs tid vid SÄK snart skulle vara över. Hans intuitiva känsla efter händelsen i Gnesta hade styrkts av Hildebrandts källa och nu återstod konkreta bevis för att få hans egen gruppchef satt under en internutredning. Men det som bekymrade Kokk mest just nu var att Borg inte tycktes vara ensam. Om det var personer inom eller utanför SÄK var än så länge oklart. Deras mål och hur länge de hade opererat likaså. Det var inte helt ovanligt att det bildades hemliga sammanslutningar i den ljusskygga underrättelsevärlden. Mindre 252

N I RVA N A P R O J E K T E T

suborganisationer som hyste medlemmar som av en eller annan anledning var missnöjda med något. Hur jakten på terrorister bedrevs eller bristen på potentiella infiltratörer efter östblockets kollaps. Det kunde vara ogillande av vissa politiker eller hur världen i stort utvecklades. Dessa små grupper utgjorde vanligtvis inget större hot så länge de förblev privata diskussionsjuntor. Men Borg och de runt honom var mer än ett slutet sällskap för missnöjesutövningar. Ove Jernbergs bruk av det amerikanska sanningsserumet Diaxtropyl-3S och händelsen i Gnesta måste ingå i något större. Vad visste inte Kokk men det började bli väldigt angeläget att bringa klarhet i frågan. Han tog upp sin mobiltelefon och anslöt krypteringsenheten, därefter slog han numret till byråchefen för Säkerhetspolisen, Anders Holmberg. Efter en kort lägesrapport fick Kokk lyssna till Holmbergs tystnad. ”Sätt span på Borg”, sa Holmberg till slut. ”Men om de han samarbetar med är personer inom vår egen organisation kan vi röja vetskapen om att vi känner till dess existens”, invände Kokk. ”Spaningsroteln har ju bra omsättning på folk”, sa Holmberg. ”Låt oss utgå från att det är kollegor med lång tjänstgöringstid som är delaktiga, om de nu finns hos oss. Att det skulle vara några nyanställda på span håller jag för osannolikt.” Kokk höll faktiskt med Holmberg för en gångs skull. ”Låt mig lägga ett förslag till Gullviksson och de övriga i ledningen”, sa Kokk. ”Författningsskyddet kan sedan meddela regeringen.” ”Det sista vet jag inte om det är nödvändigt”, muttrade Holmberg. ”Min uppgift blir att övertyga Rehn på författningsskyddet att all inblandning av politiker bara skulle försvåra vårt manöverutrymme. Det här är ett extraordinärt läge och det kräver extraordinära insatser av oss alla.” Kokk visste att han måste lyda order trots att man faktiskt gick utanför befattningsramarna och de konstitutionella 253

STEFAN TEGENFALK

lagarna genom att undanhålla regeringen information. Chefen för Säkerhetspolisens avdelning för författningsskydd, Lars Rehn, skulle även han tvingas till en del allvarliga regelbrott. Varför Anders Holmberg var så ovillig att informera regeringen förstod Kokk direkt. Holmberg var tillsatt av regeringen och de politiker som borde bli informerade om situationen och han i egenskap av byråchef tålde helt enkelt inga ytterligare bakslag utan att bli avsatt. Förra årets turbulens gjorde tillgångarna på pluskontot i det närmaste obefintliga. Därför beordrade nu Holmberg mer eller mindre mörkläggning. Det viktigaste var dock att man fick bort Martin Borg och elementen kring honom. Dålig frukt måste plockas direkt annars sprids rötan till den friska. Thomas Kokk avslutade samtalet med Holmberg. Klockan närmade sig tolv och det började bli glest med folk på gatorna. Han tog upp en pappersservett ur jackfickan och snöt sig innan han satte sig i taxins baksäte. Man kunde beskylla Anders Holmberg för mycket men inte för att han gjorde dagarna på SÄK händelselösa. nyheten slog ned i Martin Borgs medvetande som en projektil. För ett kort ögonblick upphörde omgivningen runt honom att existera. Tor Hedman satt i förvar hos länskrim. Idioten hade trots instruktionerna valt att inte ta sig till mötesplatsen. I stället hade han bestämt sig för en egen lösning. Något som var dömt att misslyckas. Nu stod allt till att snabbt få Hedman överflyttad till SÄK. Risken att han förr eller senare skulle prata var stor och därför brådskade flytten. Den enda som kunde besluta om en överföring till SÄK var överåklagare Åsa Julén och Borg behövde hjälp med att få den bångstyrige åklagaren att fatta just det beslutet. Thomas Kokk måste vara lika, om inte mer, angelägen att få Hedman till SÄK. Förra årets sorgkantade operation borde få den i vanliga fall så försiktige Kokk att vädra upprättelse. Kokk var långt ifrån så prestigelös som han ville ge sken av och Martin hade börjat se 254

N I RVA N A P R O J E K T E T

igenom sin chef. Hamnade man en gång ute i kylan var det omöjligt att ta sig in igen. Det gällde även Thomas Kokk. Mentorns hjälp att ordna fram Martins Borgs falska gärningsman borde borga för att Martin blev rentvådd en gång för alla. Ett annat element som störde ordningen just nu var den kvinnliga advokaten som plötsligt hade dykt upp hos länskrim. Även om hon inte utgjorde ett direkt hot annat än som bekräftelse på Leo Bragelers existens skulle det få kollegorna på länskrim att göra det där lilla extra som ibland krävdes. Mer resurser skulle tillsättas vilket knappast gagnade Martin och organisationen just nu.

Malmö

18

vecdi gönül, trettiosex år, släckte lyset och låste dörren till sin pizzeria. Han började som vanligt gå längs Lugna gatan med den friska kvällsluften i lungorna. Det var en befriande känsla att efter femton timmar få slippa lukten av det italienska köket och dess alla kryddor. Själv kom han från Turkiet men på menyn fanns det uteslutande italiensk mat, något han inte ens var särskilt förtjust i. Men eftersom det var kunderna som betalade och de ville ha italiensk mat så var det bara att lyda. Det var fyrahundra meter hem till Kärleksgatan och lägenheten han hyrde i andra hand. I fem år hade han drivit pizzerian och varje kväll hade han gått samma väg. Sju dagar i veckan. Till och med på julafton. Tillvaron hade även den börjat gå hans väg och om ett par år skulle han vara skuldfri. Mest pengar drog han in på luncherna, och så klart helgerna då öldrickandet stod för merparten av kassan. Pengarna han betalade varje månad för att få ha sin obetydliga restaurang ifred var han dock fast med. Dessutom var han tvungen att köpa deras kött. Kvalitén var dålig och priset högt. Men han hade inget val. Självrisken vid ett krossat fönster var lika mycket som vinsten från femtio luncher. Han betalade men kände en stigande ilska över att vecka efter vecka behöva skänka vinsten från sitt hårda arbete till sådana som smutsade ned samhället. Att kontakta polisen vågade han inte. De kunde ändå inget göra. Pizzabagare som tvingades betala beskyddarpengar stod långt ned på prioriteringslistan. Brist på resurser och vittnen som

256

N I RVA N A P R O J E K T E T

plötsligt fick problem med minnet hjälpte inte direkt polisen att omvärdera sina prioriteringar. Polisen sade sig föra ett hopplöst krig. Ett krig mot rädsla och tystnad. Vecdi försökte göra det bästa av situationen och han visste att han inte var ensam. Det fanns hundratals restauranger i Malmö. Tillsammans kunde de bli starka. Han hade försökt, men det blev mest till tomma löften från de andra. Ingen ville ha bråk och när Vecdi en gång vägrade betala fick han dagen efter byta tre fönsterrutor. Han insåg snabbt att han skulle tvingas i konkurs om vandaliseringen fortsatte. Det var snart sex månader sedan händelsen och fortfarande tvingade de honom att betala mer än vanligt. Kanske försökte de ta över restaurangen helt. De ville väl statuera exempel. Vecdi korsade Södra Förstadsgatan försjunken i en plötslig uppgivenhet och kom som vanligt upp på Kärleksgatan. Få rörde sig ute vid den här tidpunkten på dygnet och han märkte aldrig bilen med de släckta ljusen som körde upp bakom honom. Först kändes det som ett nålstick i ryggen och han stapplade till. Sedan fylldes han av värme trots att han nyss varit kall. En värme som snabbt övergick i smärta och förvirring. Ännu en dämpad knall hördes och det var som om han hade fått en kraftig ryggdunkning. Benen vek sig under honom och han föll till marken i ett hav av smärtor. Han försökte ropa på hjälp men fick bara ur sig korta ljudstötar. Förtvivlat såg han hur trottoaren färgades röd under honom. Han försökte kämpa emot medan lungorna snabbt fylldes med blod. Ljudet från andetagen blev allt svagare. En kort stund senare hade de upphört helt. den gamle mannen hade suttit tyst en lång stund. Leo förstod att det skulle bli svårt att ta sig härifrån. Men det fanns fortfarande en chans. Han iakttog mannen med dialekten. ”Vi kommer aldrig flytta dig härifrån”, sa den gamle mannen. ”Dina lögner är patetiska. Jag vill veta vad ni egentligen arbetade med. Inte något trams om klonade själar.” ”Om ni bara låter mig …” 257

STEFAN TEGENFALK

”Nej”, avbröt han. ”Du kommer aldrig att lämna den här platsen levande. Tar du oss för idioter?” ”Om jag inte har tillgång till …” ”Vi ska först undersöka det som fanns i kuvertet”, avbröt den gamle mannen igen. ”Det kommer ta en tid att gå igenom CD:n och alla dokument. Efter det ska vi nog kunna råda bot på din ovisshet om framtiden.” Mannen med dialekten såg oroligt på den gamle mannen. Han verkade inte uppskatta det han hörde. ”Varför behöver du tillgång till datasystemen på företaget?” sa han bekymrat. ”Som jag sa, informationen på CD:n är inte komplett, det är bara en liten, men i och för sig väsentlig, del i hela utvecklingskedjan. Om Himmelmann har förstört alla data är jag den ende som har kärnan kvar. Jag återskapade merparten av de data han bad oss att förstöra då allt skulle flyttas till Tyskland. Spred ut det på olika servrar via internet men behöll den viktigaste delen, det så kallade metadatat, på en CD. Lösenord och adresser till servrarna finns sparade på företagets datorer.” ”Hur mycket data finns lagrat på servrarna?” frågade mannen med dialekten. ”Minst tjugo fulla CD-skivor.” ”Kan man inte komma åt lösenorden och adresserna via internet? Hacka sig in i företagets datorer?” ”Säkerheten är hög, men inget är väl omöjligt”, sa Leo. ”Hur vet du att lösenorden och det andra finns kvar?” ”Jag bäddade in det i en fil som är en del av databasen för löneutbetalningar. Ett program med uppgifter som man garanterat aldrig raderar. Är väl ingen expert på datorprogrammering men jag tror jag lyckades dölja den intetsägande informationen rätt väl för utomstående. ”Imponerande”, sa den gamle mannen. ”Du är nästan lika paranoid som vi själva, men det ändrar inte min övertygelse om att du är en lögnare.” 258

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Vad ska ni göra med vetskapen om det jag berättat? Ni får ju all information mot att ni låter mig gå.” ”Så enkel är inte världen”, log den gamle mannen. ”Först ska vi ta reda på vad Himmelmann egentligen bedrev för forskning och ...” ”Gjorde ni någonsin försök på någon levande människa”, avbröt mannen med dialekten. Den gamle mannen skruvade irriterat på sig. ”Inte så länge jag var delaktig i projektet”, sa Leo. ”Vi hade många år kvar till ett verkligt genombrott.” ”Men vad tror du?” insisterade mannen. ”Tyskarna fortsatte ju flera år efter du lämnat dem.” ”Som sagt, Dysencomp avbröt allt samarbete med oss i Sverige av någon anledning och enligt avtalen var vi tvungna att radera alla forskningsresultat efter att vi fört över det till dem.” ”Vilket du inte gjorde.” ”Det gjordes men som jag berättat …” ”Varför avbröts samarbetet?” Mannen med dialekten var otålig. ”Det var inget samarbete. Vi var underleverantör till Dysencomp. Det kan tyckas märkligt med tanke på att vårt bidrag till projektet var av så avgörande betydelse. Men plötsligt ville man inte längre använda våra tjänster. Av Himmelmann fick jag bara veta att man skulle koncentrera sin verksamhet till några få platser.” ”Hur många på BGR kände till syftet med forskningen?” ”Bara jag”, sa Leo. ”Resten arbetade i tron att vi utvecklade en ny progressiv agent för ett adaptivt läkemedel Dysencomp stod i begrepp att framställa.” ”Varför bara du?” undrade mannen misstänksamt. ”Himmelmann ville hålla det verkliga syftet med Nirvanaprojektet till en så liten krets som möjligt. Han visste vilka konsekvenser det skulle få om det kom ut. Himmelmann försökte flera gånger få mig att flytta till Tyskland men jag avböjde hela tiden. 259

STEFAN TEGENFALK

Han såg mig på sätt och vis som sin adept och jag blev med tiden invigd i forskningens verkliga syfte. Det var den mest omvälvande stunden i mitt liv.” Leo slog ned blicken i golvet. Han ljög. Det fanns faktiskt något som var större. Dagen då Cecilia föddes. Att under en stor sekund få befinna sig i undrens epicentrum var störst av allt. ”Men hur ska du kunna ta dig in hos BGR Uppsala?” frågade mannen med dialekten. ”Det kan säkert ni hjälpa till med.” ”Och sedan? Det är en stor risk för oss att ha dig fri.” ”Jag är efterlyst för delaktighet i mord så vi är väl på sätt och vis bundna till samma ok. Mitt intresse ligger i att försvinna, och ert att jag inte är en belastning. Och vad ni sedan gör med kunskapen bryr jag mig inte om så länge ni låter mig gå.” ”Som sagt, först ska vi granska innehållet på CD-skivan noga”, sa den gamle mannen. ”Efter det …” ”Det kommer ta lång tid”, avbröt mannen med dialekten. ”Mycket möjligt, men det är nödvändigt.” ”Vi kan planera för ett inbryt på BGR redan nu”, sa mannen med dialekten otåligt. Den gamle mannen skakade avvisande på huvudet. ”Vakter dygnet runt. Avancerat larm och kameraövervakning.” ”Vi kan göra det den officiella vägen”, fortsatte mannen med dialekten. ”Ett besök …” ”Riskerna är fortfarande för stora. Om det ska ske måste det ske utifrån.” ”Hacka sig in i datorerna?” Den gamle mannen nickade. Han vände sig mot Leo. Det verkade som om han plötsligt hade omvärderat hela situationen. ”Ge oss det vi behöver för att hitta filerna du gömt hos BGR.” ”Det finns inga nattvakter och larmet är väldigt ordinärt med rörelsesensorer man …” Plötsligt slog det Leo. Det fanns ett betydligt enklare sätt. Men det skulle kräva att ännu en oskyldig blev indragen. 260

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Det finns en annan möjlighet”, sa han och reste sig mödosamt upp från madrassen. jonna vände sig hastigt om. Hon möttes av Alexanders ögon. De såg ångerfulla ut. Han hade sprungit och andetagen var tunga. ”Du”, sa han och såg nästan förvirrad ut. ”Jag … alltså.” Orden kom inte som inne på caféet. Det var snarare en samling osammanhängande stakningar. Taxichauffören ropade otåligt inne från bilen. Jonna tecknade åt honom att lugna sig. ”Jag är så förbannat … vad ska jag säga …” ”Blyg?” fyllde Jonna i. Han skakade på huvudet. ”Osäker?” Han log under en uppgiven suck. ”Du vet på båten”, sa han och började få ordning på ordföljden. ”När vi hjälpte till att få kvinnan och den där mannen i land.” ”Ja?” ”Det var när du tackade mig som något hände.” ”Hände?” ”Jag funderade länge på det och jag var nära att försöka kontakta dig flera gånger.” ”Jaha?” sa Jonna förvånat. Hon kände hur kylan började övergå till värme. ”Jag kan inte sätta ord på det här men ibland vet man bara att någon …” Han stannade upp och såg ned i marken. Taxichauffören hojtade inne från bilen. Jonna hörde inte vad han sade utan viftade att han skulle lugna sig lite till. ”Är den rätte?” föreslog hon. ”Kanske.” Han skruvade besvärat på sig. ”Efter bara några minuter där på båten?” 261

STEFAN TEGENFALK

”En sekund skulle vara mer än nog för att veta”, sa han och verkade skämmas. Han vände upp blicken. ”Vissa saker kan man inte förklara. Det bara sker.” En märklig känsla infann sig i Jonna. Plötsligt var det som om hon hade känt Alexander hela sitt liv. ”Vet inte vad jag ska säga”, var det enda hon fick ur sig. ”Det vet jag”, ropade taxichauffören. ”Säg om du ska åka eller inte.” Alexander gick fram till taxichauffören. ”Ledsen men det blir ingen körning”, sa han. ”Vi har andra planer.” ”Det kunde ni väl ha sagt från början”, grymtade chauffören. ”Här har du för besväret”, sa han och gav chauffören en femtiolapp. Chauffören slog om som ett relä. ”Vilka planerna än blir så är det bara att gratulera”, sa han och stoppade ned sedeln i plånboken. Alexander såg förvånat på taxichauffören. ”Till vad?” Chauffören pekade diskret mot Jonna medan han tryckte upp bilrutan med ett skevt leende. ”Bara en idiot gör bort sig i hennes närvaro.” fem minuter senare stod Jonna i hallen i lägenheten Alexander delade med Samuel. Alexander tände och Jonna förstod att de var ensamma. Det var sparsamt möblerat men prydligt och städat. På vardagsrumsbordet låg en trave böcker om forntidshistoria. På väggarna hängde tavlor av okända konstnärer vilket förmodligen hörde till lägenheten. Motiven verkade vara hämtade från artonhundratalets England. Rävjakt med jägare på hästryggar och drev med stövare. Alexander slog på stereon och ur högtalarna hörde Jonna en av sina favoriter. Hon satte sig i soffan och slöt ögonen till Chris Isaaks förföriskt mjuka gitarr. 262

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Wicked Game”, sa hon och kände samtidigt tröttheten komma. Hon slog upp ögonen för att inte somna. ”Gillar du Isaak?” Jonna nickade. ”Jag också, det är något magiskt med hans gitarr”, sa Alexander. ”Som en David Lynch-film.” ”Vad tycker du om Lynch?” undrade Alexander ivrigt. ”Allt som inte är förutsägbar Hollywoodsoppa är bra”, sa Jonna. ”På tal om soppa”, sa Alexander. ”Du kan välja på tomateller minestronesoppa. Båda är tyvärr gjorda på pulver men de går snabbt att värma. Eller vill du hellre ha te?” ”Spelar ingen roll bara det är varmt”, log Jonna och ryckte på axlarna. Alexander gick ut i köket och började stöka med kastruller. Jonna hade svårt att hålla ögonen öppna. Hon slog sig några gånger på kinden. Det hjälpte bara för en kort stund. ”Vad pluggar Samuel till?” ropade hon mot köket. ”Han studerar litteraturvetenskap”, ropade Alexander tillbaka. ”Vilket yrke har man då? Litteraturvetare?” ”Ja. Men helst vill han läsa och kritisera andra”, skrattade Alexander. ”Det finns inte en enda bok han inte har minst tio synpunkter på.” ”Ska han bli litteraturkritiker?” ”Om han hittar någon som törs anställa honom.” ”Någon bra bok måste det väl ändå finnas?” ”Jo, men de är redan skrivna, säger han. Dagens författare har ingen känsla för språket. Internet har förstört en hel generation genom taffliga bloggar och korta textmeddelanden.” ”Jag förstår”, sa Jonna och tänkte på Sandras blogg som garanterat inte skulle få nobelpriset i litteratur. ”Synd att inte Samuel är här”, sa Alexander. ”Då kunde du fått dig en lektion i ordets magi. Han kan sitta och mästra andra i timmar. Helst över några flaskor rödvin.” 263

STEFAN TEGENFALK

”Det räcker gott med Chris Isaak och något varmt att dricka”, svarade Jonna. Det lät som om Alexander plockade med porslin i köket. Han var nog snart klar med pulversoppan, eller vad det nu var han skulle servera. Hon lutade sig bakåt i soffan och passade på att sluta ögonen en kort stund. Händelser från det senaste dygnet lade sig på näthinnan och hon försökte bringa ordning i minnet. Hela tiden stördes hon av en återkommande bild. Den då hon mötte Martin Borg i dimman. Hans överlägsna blick och det märkliga beteendet. Hon kände armarna knottra sig av obehag. Snart dog tankarna bort och hon märkte aldrig hur sömnen långsamt tog henne med sig. walter vaknade av att mobiltelefonen ringde. Han såg på klockan i vardagsrummet som visade tio minuter över sju. Han hade tillbringat åtta timmar på soffan i en sömn så djup att det fick Marianergraven att verka grund. Mobiltelefonens display såg suddig ut genom de nyvakna ögonen och han hade svårt att urskilja numret. ”Har du beordrat Dennis Carlinder och hela inre span att kartlägga varenda nytt kontantkortsabonnemang de senaste månaderna?” inledde polisintendent David Lilja med sträv röst. Walter klarade strupen med ett glas vatten från i går. ”Ja, och jag gjorde det i nära samarbete med dig”, svarade han och reste sig ur soffan. Det högg till i ryggen av ischiasen. ”Varför är jag inte förvånad?” sa Lilja. ”För att vi har känt varandra sedan tiden för Kristi födelse?” ”Jag har väl egentligen bara två anmärkningar”, sa Lilja. ”Bortsett från att du beordrar saker i mitt namn utan min vetskap.” ”Vilka då?” undrade Walter och öppnade kylskåpet. Han plockade fram en ost som påminde om en skateboardramp och bröd med två dagar gammalt bäst-före-datum. ”För att få ut uppgifter från mobiloperatörerna måste straffsatsen vara minst två år och begäran framställd av en åklagare”, sa Lilja. 264

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Du behöver inte tala om självklarheter för mig”, sa Walter. ”Men om man inte vet brottets art då? För att kunna …” ”Det andra är budgeten”, avbröt Lilja. ”Vi har inte budget för att sätta av en hel avdelning att jaga spöken.” ”Hur mycket får ett brott kosta då?” ”Vilket brott?” ”Läckan”, sa Walter. ”Den vi jagar för att ha varnat Hedman.” ”Den du jagar”, rättade Lilja. ”Inte med hela inre span inblandat.” Lilja stönade i telefonluren. ”Vi har inget brott, eller ens bevis som är starka nog för en åklagare att motivera det du satt i rullning”, sa han. ”Särskilt inte om det gäller personal på SÄK. Vi har inget med dem att göra. Det här är deras domäner och …” ”Hur lång tid har jag på mig?” avbröt Walter. ”Du vet vad jag menar.” Tystnad. ”Resten av dagen”, sa Lilja. ”Jag kommer sitta i möte uppe på RPS i ett ledningsgruppsmöte om nästa års budget och är lyckligtvis inte anträffbar. Men för guds skull: Se till att Julén eller vilken annan åklagare som helst bekräftar telebolagens förfrågningar om informationsöverföringen. De börjar bli otåliga med att få se domstolsbeslutet. Faktum är att de skulle ha haft dem redan i går. Dispensen gäller bara i tolv timmar, sedan måste pappren fram eller vi får ...” ”Jag var redan på väg att ringa Julén”, avbröt Walter. ”Glöm inte att verkligen göra det också”, sa Lilja med skarp röst. ”Lovar”, sa Walter och avslutade samtalet. ringsignalen från jonnas mobiltelefon fick henne att långsamt vakna till liv. Plötsligt for hon upp och blev sittandes i soffan. Hon stirrade på bordet och telefonen. Under några sekunder var förvirringen total. Men så kom hon ihåg. Hon reste sig hastigt och 265

STEFAN TEGENFALK

kände hur det snurrade i huvudet. Klockan visade nästan åtta. Walters mobilnummer lyste i displayen. Hon skulle just trycka fram hans nummer då hon såg lappen på bordet. Hej, Ledsen att jag inte är hemma när du vaknar men jag behövde göra klart inför resan. Frukost finns i kylen om du är hungrig. Lås dörren efter dig och lägg nyckeln i brevinkastet. Ring om du känner för det. /A Jonna slängde lappen på bordet men tog genast upp den igen. Hon bläddrade fram Alexanders mobilnummer. Efter sju signaler gick hans voicemail igång. Hon kände sig dum, eller rättare sagt: duktigt urfånig för att hon hade somnat i soffan. Dessutom hade han låtit henne sova där i soffan helt utslagen. Toppen. Om Sandra fick reda på det här skulle hon vadå? Troligen idiotförklara Jonna. Med all rätt dessutom. Men varför hade han inte väckt henne? Hon borde ha åkt hem med taxin. Eller ännu hellre, aldrig somnat annat än i hans säng möjligtvis. Om det nu verkligen var det hon ville. Sandra brukade kalla henne socialt tafatt när det gällde killar. Allt gick så bra till en början men så spårade det ur just innan klockan slog sex. Ett tag funderade Sandra på om inte Jonna i själva verket var lesbisk. Sandras psykologiska analyser hörde väl inte till de mest vetenskapliga utan grundade sig mer på en enligt henne själv träffsäker maggropskänsla. Jonna släppte Sandras insiktsfulla analyser och gick in i köket. Det såg ut att vara städat. Diskbänken blänkte och det lilla köksbordet var fritt från smulor och andra frukostrester. En tom temugg stod i diskhon. Hon kände sig dum som snokade runt i en annans lägenhet trots att det numera var en del av hennes nya arbetsbeskrivning. Men hon var inte i tjänst, även om Walter verkade ha en annan åsikt om det. Hon såg på displayen och tryckte 266

N I RVA N A P R O J E K T E T

bort hans samtal. Han fick ge sig till tåls. Vad var det han själv brukade säga: Tålamod är en dygd. Lite nyfiket snokande skulle inte skada. Hon kunde inte begripa varför han lät henne vara kvar. Det var nog för att hon var polis. Sådana kunde man ju lita på. Hon tittade in i ett av sovrummen. Ljusa gardiner och en plansch på väggen med ett snöklätt berg som motiv. Sängen var prydligt bäddad och på det lilla nattduksbordet låg en resebok som handlade om Sydamerika. Sovrummet bredvid brydde hon sig inte om att titta in i. På vägen ut i hallen stannade hon till utanför badrumsdörren. Hon tvekade först men gick ändå fram till dörren. Ett litet svep i badrummet fick avsluta husesynen. Hon skulle just ta tag i dörrhandtaget då hon ryckte åt sig handen. Hon tog ett par steg bakåt medan tankarna rusade i huvudet. Låset visade rött. Var hon inte ensam? Hade han inte hunnit gå än? Hon kom att tänka på hans rumskamrat. Genom dörrglipan såg hon att låskolven fortfarande var kvar inne i låshuset. Falskt alarm. Troligen något fel på låset. Lika bra att låta badrummet vara, tänkte hon samtidigt som mobiltelefonen ringde igen. Hon lät telefonen ringa medan hon lade nycklarna i brevinkastet. Ringsignalen ekade ilsket i trappuppgången. ”Haft telefonen på tyst läge?” hälsade Walter torrt efter att Jonna till slut svarade. ”Klockan är …” ”Vi ska avlösa Cederberg och Jonsson”, bröt Walter av, ”och nöta lite till på Hedman. Han verkar vara tjurig och Cederberg är inte den mest pedagogiska.” Det sista kunde Jonna definitivt hålla med om. ”Är inne om trettio minuter”, sa hon och funderade på om hon skulle ta en taxi hem och byta kläder. Men hon slog genast bort tanken. Det skulle ta alldeles för lång tid. ”Är hos dig om tio minuter”, sa Walter. ”Du får skjuts.” ”Tack, men jag är inte hemma.” ”Inte?” 267

STEFAN TEGENFALK

”Nej”, svarade Jonna kort. ”Men du är utsövd och redo?” undrade Walter. ”Ja, bortsett från en begynnande nackspärr. Tänker du på något speciellt?” ”Efter Hedman har vi ett vittne som har talat med Leo Brageler.” ”Vem då?” ”En advokat.” ”Kan du plocka upp mig på Birger Jarlsgatan i korsningen Kungsgatan?” Walter skrattade. ”Tänkte väl det.” jonna stannade till vid envägsfönstret utanför förhörsrum två i häktesintaget. Hon såg Cederbergs köttiga nacke stå krökt över Tor Hedmans gängliga figur. Cederberg var rödspräcklig och såg ut att kunna få en stroke vilken sekund som helst. ”Vad gjorde du nere hos sängrökaren?” hörde hon Cederberg dundra ur högtalarna. Tor blängde trotsigt på Cederberg. ”Vilken sängrökare?” ”Han som brann upp i Gnesta så klart. Spela inte så förbannat dum hela tiden.” ”Jag har ju inte varit i Gnesta”, sa Tor ointresserat. ”Det är just vad du har”, klargjorde Cederberg och knöt en av sina melonstora nävar på bordet. ”Jerry Salminen brann också upp som ett tomtebloss. Du och finnpajsaren hängde ihop som två pungkulor. Om han var där, lär du också ha varit där.” ”Glöm det”, hånskrattade Tor och vände bort blicken. ”Har ni bevis kanske? Jag vill ha hit en advokat har jag sagt.” ”Du skall få både advokater och bevis tills du kroknar”, sa Cederberg segervisst och satte sig i stolen. Han lutade sig bak och fick medhåll av Jonsson. Tor gillade inte köttbergets raljerande ton. Han trodde sig vara överlägsen, som om han redan visste utgången av förhöret. 268

N I RVA N A P R O J E K T E T

Advokaten skulle snart nåla igen käften på honom. Ändå behövde Tor växla in på ett annat spår. Hur skicklig advokaten än var skulle han behöva ammunition till kanonen, och det var bara Tor som kunde förse honom med det. Att neka i sten skulle bara leda till fler frågor och förhören kunde då hålla på i evigheter, något han till varje pris ville undvika. Snutar var enträgna och vid ett svagt ögonblick av trötthet eller brist på koncentration var det lätt att slinta med tungan. Ljuga med trovärdighet krävde stor precision brukade Jerry säga. Framför allt var det noga med att inte tala emot sig själv. Kanske var det läge att skylla på Jerry, han var ju trots allt död. ”Okej”, sa Tor besegrat. ”Ja”, kontrade Cederberg otåligt. ”Låt höra vad du har att komma med.” Tor försökte formulera meningarna i huvudet innan han sa dem. Men det var svårt och han kom av sig flera gånger. Snuten stirrade så förbannat hela tiden. Det var som om han försökte plocka isär Tors ord för att se om de var äkta. ”Jerry hade visst hittat en snut att fördriva tiden med”, fick han till slut fram. Det var väl inte den bästa öppningen men bollen var i alla fall i rullning och nu gällde det att inte dribbla bort sig. ”Vad de höll på med vet jag inte, men det verkade som om de hade något på gång”, fortsatte han. ”En polis?” sa Cederberg klentroget och bytte blick med Jonsson. ”Och det vill du att vi ska tro på?” ”Tro på vad fan ni vill men så är det.” ”Ditt förbannade pundhuvud”, mullrade Cederberg. ”Ljug inte för då ordnar vi med ett fejkat domslut på att du är en pedofil så fort du får din anstaltsplats tilldelad. Med en sådan dom över dig är du död där inne. Det kan varken du eller någon jävla advokat göra något åt.” Tor sade inget utan blängde uttryckslöst på Cederberg. Det gick rykten om fejkade domslut för att skydda våldtäktsmän och 269

STEFAN TEGENFALK

pedofiler inne på anstalterna mot de övriga fångarna. Men inte att det skulle förekomma det motsatta. ”Vill du få röven uppborrad fem storlekar bara för att du sitter och försöker vara smart?” fortsatte Cederberg sin beskrivning av den svenska fångvården. Tor svarade inte. ”Du kommer toppa påsättningslistan bland välutrustade blattar på Kumlabunkern.” Tor skakade oförstående på huvudet. ”Om du försöker skrämma mig så kan du lägga ned det tugget på en gång. Har gjort för många volter på kåken för att gå på ditt skitsnack. Tror inte på det där om fejkade domslut heller, det är bara en massa jävla jidder.” ”Vi får väl se”, log Cederberg. ”Nyheten om Tor Hedman som pedofil kommer slå ned som en storbröstad blondin bland juggar och hottentottar. Särskilt om han skulle vara medlem i Nationalistisk front. Du vet, killarna som vill slänga ut svartskallarna ur landet. Tänk dig en kopia av deras medlemsregister som av en händelse råkar dyka upp på avdelningen där du sitter. Sug på den karamellen.” Tor Hedman fick plötsligt något tvekande i ögonen. Cederberg förstod att han hade slagit in rätt dörr. Hedman hade majonnäs mellan öronen och det var så här man skulle handskas med idioter. Tala deras eget språk. Snart satt lagvrängaren på andra sidan bordet och då skulle han behöva ändra attityd och falla in i lagens naiva ramar. Fick han bara lite mer tid kunde han knäcka Hedenhös utan vare sig Walter eller attrappen från RSU. Det var bara en tidsfråga. ”Världen utanför murarna är inget för pack som dig”, fortsatte Cederberg som tyckte det var lika bra att fortsätta elda medan det brann i ugnen. ”Du mår bäst av att sitta bakom lås, det är nog de flesta överens om.” ”Vill du inte veta vad Jerry och snuten kokade ihop?” undrade Tor som hade fått en mer ödmjuk ton. På gränsen till vädjande. 270

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Nej”, sa Cederberg och såg pärleporten sakta öppnas på glänt. ”Det enda som kan rädda dig och ditt arsle är att du berättar vad som hände i Gnesta.” ”Jag har ju inte varit där”, upprepade Tor. Det blev tyst för en kort stund. Cederberg såg menande på Jonsson. ”Då så”, avslutade han och reste sig upp. ”Skickar med en burk vaselin efter att domen är förkunnad. Jag är faktiskt inte helt fri från humanitet även om en del har fått för sig annat.” ”Vänta”, vädjade Tor. Cederberg fortsatte avsluta förhöret som om han inte hade hört Tor. Samtidigt förstod han att det bara var sekunder kvar innan piprensaren skulle öppna käften på vid gavel. Och när väl flödet av information hade börjat skulle det inte finnas något stopp. Att få göra sig fri ett dåligt samvete behövde även pack som Hedman. Trots att det betydde fängelse för lång tid. ”visst är det medryckande att se Cederberg i aktion”, sa Walter och ställde sig bredvid Jonna. Han hade händerna i byxfickorna och betraktade händelsen på andra sidan glasrutan likt en förälder som vakade över sina lekande barn. ”Ja, han är en outtömlig källa av filosofiska pärlor”, instämde Jonna. ”Ibland fungerar inte skolböckerna i praktiken”, sa Walter och lutade sig mot glaset. ”Cederberg har satt en viss touch på sina förhör. Ibland fungerar det, men för det mesta blir resultatet lika näringsfattigt som en tiokronorshamburgare. Det går inte att skrämma härdade brottslingar som Tor Hedman. Det vet Cederberg men han är så förbannat upptagen av sin egen förträfflighet att det skulle vara lättare att omvända en nunna till stångstrippa.” Jonna såg uppgivet på Walter. Nu var det hennes tur att komma med en trött liknelse. Hon funderade en kort stund medan Walter betraktade Hedman. 271

STEFAN TEGENFALK

”Det beror möjligtvis inte på att Cederberg har ett sexuellt tillkortakommande?” undrade hon förläget. Walter flyttade blicken till Jonna. ”Den negativa kraften i impotens brukar leda till frustration och gå ut över annat”, fortsatte hon. ”För det vet ju alla, att mäns förmåga efter femtio kraftigt reduceras ned till ...” Jonna dröjde medvetet på ordet och sökte efter en passande liknelse. Walter iakttog henne som om hon hade svurit inför prästen. ”Jag tror vi går in”, sa han och öppnade dörren till förhörsrummet. Jonna log och följde efter. cederberg vände sig om och såg till sin fasa hur Walter och attrappen var på väg in i förhörsrummet. Han var i begrepp att bryta ned en av Sveriges just nu farligaste brottslingar i ett mönsterförhör som i framtiden troligen skulle användas vid polishögskolan för utbildning i taktisk förhörsteknik. Fem minuter till var det enda han behövde. Med ytterligare två kockar i köket fanns risken att Hedman kom av sig. Kvinnliga förhörsledare, speciellt sådana som såg ut som skolflickor, fick grövsta buset att knipa som oskulder. Vem ville bli upptuktad av Pippi Långstrump bara för att hon hade ett niomillimetersrör i hölstret. Cederberg höll beslutsamt upp fem fingrar och bad Walter och Jonna att vänta. De vände i dörröppningen. Tor kom att tänka på sista dagen med Jerry och det katastrofala besöket hos Omar. Allt kändes så förbannat avlägset, nästan som om det aldrig hade hänt. Han hade varit beroende av Jerry och låtit honom stå för tänkandet. Själv skötte han en del av det praktiska. Så plötsligt hade allt ryckts ur deras händer. Några månader senare satt Tor intagen hos snuten med livstid hängande över sig. Ingen lysande solokarriär direkt. Kanske dags att knipa igen käften tills advokaten kom. 272

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Var var vi någonstans”, började Cederberg och satte sig i stolen igen. ”Ingenstans. Det är slutsnackat tills advokaten kommer”, sa Tor bestämt. Cederberg kände ilskan blossa upp. Han var trött och tålamodet obefintligt. Han kastade en snabb blick mot glasrutan. Bakom envägsglaset visste han att Walter och attrappen stod och väntade på att få ta över. ”Väldigt vad du glömmer snabbt”, sa Cederberg med mjuk röst. ”Talade vi inte nyss om konsekvenserna av dina lögner?” ”Advokaten!” upprepade Tor. Cederberg suckade och böjde sig fram mot Tor. ”Jag ska se till så du får det komfortabelt på anstalten”, viskade han. ”Tror faktiskt jag struntar i att skicka med vaselinburken.” ”Advokaten”, upprepade Tor. Cederberg såg ut att kunna explodera när som helst. Plötsligt öppnades dörren till förhörsrummet och Walter klev in. Cederberg visste att tiden var ute. Han blängde ilsket på Tor innan han lämnade rummet tillsammans med Jonsson. ”Då var det vår tur”, inledde Walter och satte sig mitt emot Tor. ”Ditt ombud är här om några minuter.” ”Bra.” ”Vill du ha något att äta?” ”Ska ni spela den gode och den onde snuten?” undrade Tor och såg på Jonna med simmiga ögon. Walter drog på munnen. ”Vem vill du att jag ska vara? Den gode?” ”Skitsamma”, sa Tor. Dörren till förhörsrummet öppnades och en kostymklädd yngre man med snedlugg kom in ledsagad av en polis i uniform. ”Stein Deviant, Rosdahls advokatbyrå”, hälsade mannen jäktat. Han tog Jonna och Walter i hand. Därefter slog han sig ned bredvid sin klient och bad att få bli lämnad ensam med mikrofonerna avstängda. 273

STEFAN TEGENFALK

Walter stängde dörren efter dem. Fem minuter senare blev de inkallade av advokaten. ”Ingen åklagare?” inledde advokaten. ”Jodå”, sa Walter. ”Hon kommer efter lunch.” ”Det har vi inga synpunkter på”, sa advokaten och såg på sin klient som inte verkade bry sig det minsta om det som hände runt honom. ”Tänkte väl det”, sa Walter och läste in formalia om vilka som var närvarande vid förhöret. ”Låt oss börja.” Walter lade upp en sko på bordet. ”Det här är din sko? Eller hur?” ”Ja, och?” svarade Tor. ”Ni plockade ju för fan av mig dem alldeles nyss. Har du dåligt minne?” ”En rätt ovanlig sko med tanke på att den har storlek 48.” Advokaten såg förbryllat på Walter. ”Fler än Tor har storlek 48”, invände han. ”Inte många, men en del”, sa Walter. ”Dessutom är den ovanlig då det inte har sålts mer än ett dussin par av den här modellen med storlek 48 i Sverige.” ”Vart vill ni komma?” frågade advokaten. ”Jo”, sa Walter. ”Ett identiskt skoavtryck säkrades förra året ute på Färingsö i samband med kidnappningen av journalisten Jörgen Blad.” Tor stirrade på skon. Det var samma dojor han hade haft på sig då han stack från psykopatsnuten. Det hade han inte tänkt på. Det var ju för i helvete lera han hade sprungit över. Varför i helvete hade han inte slängt skorna? Förbannade Ricky som hade envisats med att snygga till dem i stället för att köpa nya. Dumma jävla snålluder. ”Men det är väl inte kidnappningen av Jörgen Blad min klient är misstänkt för?” frågade advokaten. ”Det är faktiskt så att gisslantagningen och förra årets händelse i Gnesta hänger ihop med kidnappningen av Jörgen Blad.” 274

N I RVA N A P R O J E K T E T

”På vilket sätt då?” ”Det återkommer jag till senare”, sa Walter. ”Först vill jag veta om din klient känner den här mannen.” Walter höll upp en kopia av ett grynigt fotografi på Martin Borg. Tor skakade avvisande på huvudet utan att säga något. ”Vem är det?” undrade advokaten. ”Visst var det han som skulle hjälpa dig fly?” fortsatte Walter. ”Vem är personen på fotografiet?” envisades advokaten. ”Fråga din klient.” ”Han vet ju inte vem det är”, snäste den unge advokaten. ”Jodå, det vet han visst”, sa Walter. ”Han varnade nämligen Tor om vårt tillslag i Märsta.” ”Och vad grundar ni det på?” ”Mobiltelefontrafik. Mannen på bilden är nämligen polis och går under namnet Martin Borg. Det är också samme polis som var med om kidnappningen och dramat nere i Gnesta förra året.” ”Vi vill se bevis på den mobilkommunikationen”, protesterade advokaten. ”Självklart”, sa Walter och visade utdrag från mobiloperatören tillsammans med kartor där GPS-koordinaterna fanns angivna. Advokaten gick igenom materialet som hastigast. ”Det där säger ju inte så mycket”, sa han. ”Jodå”, sa Walter och lät Jonna ta över. Jonna sträckte sig över bordet. ”Det här är din klients mobilnummer”, sa hon och pekade i en av kolumnerna. ”Och det här är Martin Borgs mobilnummer. Det kan vi fastställa eftersom vi genom GPS-koordinaterna och rutten din klient sedan flydde vet att Borg var närvarande vid tillslaget i Märsta.” ”Möjligt, men jag kan inte se att dessa två nummer har ringt varandra”, ifrågasatte advokaten. ”Helt rätt”, sa Jonna. ”Men båda har kommunicerat med ett annat nummer. Till någon som kan ha varit en typ av mellanhand.” ”Det kan ha varit en ren tillfällighet.” 275

STEFAN TEGENFALK

”Det tror du inte ens på själv”, muttrade Walter högt. Den unge advokaten rättade till slipsen samtidigt som han gav Walter en sur blick. ”Vart vill ni komma med all den här informationen?” frågade han. ”Vem är den där Martin Borgs ombud?” ”Ingen än så länge”, sa Walter. ”Han finns inte i någon förundersökning än av den enkla orsaken att han arbetar på Säkerhetspolisen. Och SÄK driver sina egna utredningar.” ”Säkerhetspolisen?” upprepade advokaten. ”Vi har tillräckliga bevis för att få in din klient på anstalt i minst åtta år”, log Walter. ”Vart vill ni komma?” frågade advokaten. Jonna tyckte advokaten förde sig bra för att vara så ung. Säkert i hennes egen ålder och troligen också lika nykläckt från någon utbildning som hon själv. ”Vi kan som bekant inte lova straffeftergifter”, sa Walter och förstärkte rynkorna i pannan. ”Nej, men …” Walter avbröt honom. ”Men vi kan lägga ett väldigt gott ord i rätten för Hedman och jobba för att han får avtjäna straffet i Holland.” ”Mot vadå?” replikerade advokaten snabbt. ”Mot att han ger oss allt han vet om Martin Borg.” Advokaten såg på sin klient som oroligt for runt med blicken. ”Jag måste nog ringa ett samtal”, sa advokaten. Walter lade fram ett papper på bordet. ”Du har fullständigt yppandeförbud. Som du ser är det undertecknat av överåklagare Åsa Julén.” Den unge advokaten granskade pappret med Åklagarmyndighetens logotyp. ”Jag och min klient behöver tala ostört en stund”, sa han efter att ha lagt ifrån sig pappret. ”Ta den tid ni behöver”, föreslog Walter och reste sig ur stolen. ”Vill ni förresten ha något att äta eller dricka?” 276

N I RVA N A P R O J E K T E T

”En ostmacka”, svarade Tor snabbt. ”Eller ta två förresten. Och en stor jävla Fanta.” Walter vände sig om mot Jonna som redan var på väg ut genom dörren i riktning mot cafeterian.

19

alice mcdaniel blev väckt av en ung kvinnlig polis. Hon presenterade sig som assistent vid Stockholms länskriminalpolis. Alice betraktade sömndrucket den mörkhåriga kvinnan som hon bestämde till runt tjugofem. Hon hade bruna vakna ögon och talade nästan perfekt engelska, uppträdde artigt och verkade veta vad hon pratade om till skillnad från vakterna med sina rasslande nyckelknippor och trista attityd. ”Vi ber om ursäkt för att du fått sova på en brits i häktet”, inledde Jonna. ”Men man ville inte låta dig lämna häktet av två orsaker.” ”Och vilka är det? Man kan ju inte påstå att jag blivit överöst med information direkt.” ”Dels ville min chef Walter Gröhn personligen ta ditt vittnesmål. Det andra är din säkerhet som vi är lite oroade för.” ”Säkerhet?” ”Ja, som du vet är Leo Brageler efterlyst för delaktighet i mord.” ”Vad har jag med den saken att göra?” ”Det är det vi ska ta reda på”, hälsade Walter och kom in i förhörsrummet. Han tog Alice McDaniel i hand och presenterade sig på en intressant blandning av engelska och svenska. Jonna drog på munnen åt Walters svajiga engelska. Men så länge Alice förstod vad han menade behövde hon inte gå in som tolk. Bara göra vissa förtydliganden. ”Har du fått frukost än?” började Walter. ”Nej”, sa Alice. Walter såg på Jonna. Så tusan heller, tänkte Jonna. Inte att jag går och hämtar smörgåsar en gång till. Tio minuter senare var Jonna tillbaka med en frukostbricka.

278

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Så din advokatbyrå har alltså förvarat det där kuvertet åt Leo Brageler men känner inte till innehållet”, sa Walter och tog en klunk av kaffet. ”Så är det”, svarade Alice. ”Vi förvarar som sagt mycket åt klienter. Testamenten och andra värdehandlingar.” ”Tvättar ni pengar också?” ”Ursäkta?” ”Du vet nog vad jag menar”, log Walter. Alice McDaniel torkade sig lätt om munnen med pappersservetten. ”Vore det inte lämpligare att ställa den frågan till en bank?” ”Möjligt”, sa Walter. ”Men frågan är ändå berättigad. Förvaltar ni pengar åt Leo Brageler?” ”Nej. Och det gör vi inte åt någon klient.” ”Bara det där kuvertet som du inte vet vad det innehåller?” ”Som sagt, det var en CD-skiva och en bunt papper med något som såg ut att vara forskningsresultat av något slag. Diagram och staplar blandat med ekvationer och annat jag ärligt talat är måttligt intresserad av.” ”Varför ville inte Leo Brageler träffa er?” undrade Walter och sneglade samtidigt på en av de orörda smörgåsarna. ”Det måste du nog fråga Leo Brageler om”, suckade Alice. ”Kan vara lite svårt just nu”, sa Walter och sträckte sig fram mot en smörgås. ”Hur kontaktade han dig?” frågade Jonna medan Walter var upptagen med smörgåsen. ”Som jag sa i går till era kollegor så skedde det första samtalet via min hemtelefon som för övrigt har, eller rättare sagt hade, skyddat telefonnummer. Resten skedde via min mobiltelefon.” ”Du kan inte av misstag ha gett Leo Brageler ditt hemnummer?” ”Misstag?” utbrast Alice McDaniel. ”Varför skulle jag av misstag ge ut ett telefonnummer som är kopplat till min skyddade adress? Det är bara polisen som kan få tag i det numret och adressen.” 279

STEFAN TEGENFALK

”Har du skyddad adress?” ”Ja, mitt yrke kräver det. Jag är ingen skilsmässoadvokat.” ”Har du någon egen idé om hur Leo skulle ha kunnat få tag i telefonnumret?” undrade Walter. ”You tell me!” sa Alice. ”Han kan ha ringt någon av dina släktingar och kanske lurat till sig numret?” ”Vi kommer alla från en bakgrund av härdade advokater där vi knappt yppar familjeangelägenheter mellan varandra. Att lura till sig telefonnumret utan fysiskt våld skulle jag hålla för högst osannolikt. Och tusan vet om ens det skulle gå. Vi är ett tjurigt släkte med irländskt blod.” ”Och pengarna?” frågade Jonna. ”Från vem kom pengarna?” ”Det vet jag inte, men ni kan så klart få kontonumret om ni vill.” ”Hemskt gärna”, sa Walter mellan två tuggor. ”Vilket mobilnummer ringde han ifrån?” fortsatte Jonna. ”Det är redan kollat”, sa Walter. ”Som vanligt från ett förbannat kontantkortsnummer.” Jonna bläddrade i den tidigare vittnesupptagningen. Hon stannade vid sidan där Alice McDaniel uppgivit telefonnumret. Det var något som kändes bekant trots att hon inte hade läst dokumentet tidigare. Telefonnumret. De fyra sista siffrorna påminde om … om hennes personnummer. Hjärtat bultade. ”Det här numret har Hedman och Borg kommunicerat med”, sa hon upphetsat till Walter. ”Vadå?” sa Walter och ställde ned koppen så hårt att kaffet stänkte över på bordet. ”Jo, jag minns det här mobilnumret. Det har nästan samma sista siffror som min födelsedag. Två, sex, noll, åtta. Tjugosjätte augusti. Jag fyller tjugoåttonde augusti.” Walter ryckte åt sig pappret. ”Är du säker?” ”Hundra”, sa hon och kände pulsen stegra. 280

N I RVA N A P R O J E K T E T

Walter betraktade telefonnumret en lång stund. Dörren till förhörsrummet öppnades plötsligt av kriminalinspektör Wilhelmsson. En vältränad medelålders man med den obligatoriska korta frisyren. ”Jag vill prata med er”, sa han och tecknade åt Walter och Jonna. ”Kan det inte vänta?” undrade Walter och såg upp från pappret. ”Nej”, sa Wilhelmsson bestämt. Walter reste sig besvärat ur stolen och stängde dörren till förhörsrummet. ”Jerry Salminens medbrottsling i Gnesta är hittad död”, började Wilhelmsson. ”Skjuten på öppen gata i Malmö med två skott. Troligen från en bil.” ”Medbrottsling?” utbrast Walter. ”Han sitter ju för fan i rummet bredvid.” ”Det är inte Hedman”, förklarade Wilhelmsson. ”Signalementet från Gnesta stämmer på mannen och Martin Borg på SÄK har redan identifierat honom som den som flydde i Omars bil.” Walter begrep ingenting. Inom loppet av en minut hade två händelser kastat omkull tillvaron. ”Det är omöjligt!” ”Vilket då?” undrade Jonna. ”För att vi hade fel om Hedman?” Walter skakade på huvudet. ”Vem är den skjutne?” ”Vecdi Gönül, trettiosex år. En krogägare från Malmö. Drev en mindre restaurang sedan några år. Hade lite smågrejor på sig.” ”Som vadå?” frågade Jonna. ”Tja, fortkörning bland annat”, sa Wilhelmsson. ”Och varusmuggling. En överlastad bil med aningen för mycket öl och vin i bagageluckan. Dock endast för eget bruk enligt rapporten.” ”Och kopplingen till Jerry Salminen?” undrade Walter. ”Borgs vittnesmål”, sa Wilhelmsson. ”Just det”, sa Walter. ”Borgs vittnesmål.” ”Det räcker gott”, sa Jonna. ”Julén kommer bli nöjd.” 281

STEFAN TEGENFALK

”Tyvärr gör det väl det.” ”Men är det ett problem?” undrade Wilhelmsson förvånat. ”Att kopplingen är Borgs vittnesmål?” ”Det lär väl visa sig”, sa Walter. ”Räkna med att SÄK tar över hela rasket nu. Inte ens Julén kan stoppa det.” ”Vad ska vi göra?” undrade Jonna. ”Snabbt se till så att Hedman där inne börjar glappa innan han och lagvrängaren får nys om Borgs döda vittne”, sa Walter. ”Då kommer dörren garanterat att stängas.” ”Vet man vilka som kan tänkas ligga bakom dödsskjutningen i Malmö?” frågade Jonna. ”Kollegorna i Malmö har ett par uppslag man tror rör restaurangverksamheten han bedrev.” ”Be dem kolla upp om han har alibi för datumet då Salminen och han var i Gnesta. Borg kan ju faktiskt ha tagit fel person”, sa Walter. ”Redan gjort”, sa Wilhelmsson. ”Enligt några i Vecdi Gönüls umgängeskrets var han i Stockholm den veckan. Men enligt andra skötte han som vanligt restaurangen. SÄK tror att det sista är lögn för att inte smutsa ned hans namn inom familjen. Det är tydligen brukligt bland turkar.” ”En första spricka”, log Walter eftertänksamt. ”Jag vill ha namnen på dem som påstår att han var i Stockholm.” ”Ledsen”, sa Wilhelmsson. ”SÄK har lagt locket på.” ”Redan?” Wilhelmsson nickade. Walter såg ned i golvet med frånvarande blick. Det var för många lösa trådar som for runt i huvudet just nu. Han behövde samla tankarna. Vad fanns det för samband mellan Leo Brageler, Tor Hedman och Martin Borg? Var informationen på CD-skivan svaret på Drog-X? Mobiltelefonen ringde. Han kisade mot displayen och svarade ivrigt då han såg vem det var. Han lyssnade intensivt under en minut innan han bröt samtalet med ett: ”Bra jobbat.” ”Carlinder har lyckats samköra data från en jävla massa 282

N I RVA N A P R O J E K T E T

nyregistrerade kontantkortsnummer och kommit fram till en trianguleringsposition där en hel del nya abonnemang har loggat in på basstationen för första gången”, sa Walter. ”Var då?” undrade Jonna ivrigt. ”Mitt ute i skogen några mil utanför Örebro”, sa han. ”Vad finns där?” ”Inte ett smack. Och det är just det som gör det så förbaskat intressant.” ”Varför då?” undrade Wilhelmsson. ”Jo, varför skulle tjugo olika personer ansluta sitt abonnemang för första gången mitt ute i ingenstans?” ”Datan från operatörerna kan vara felaktiga?” föreslog Wilhelmsson. ”Knappast om det kommer från olika operatörer med helt skilda master och basstationer”, sa Jonna. Wilhelmsson såg prövande på Jonna. ”Är Hedman och advokaten klara?” frågade Walter. ”Ja, sedan en kvart”, sa Wilhelmsson. ”Advokaten är inte alltför glad över att behöva vänta.” ”Nej, de har ju fast arvode och vill väl gärna skynda hem till kontoret och debitera för nästa stjärna.” ”Vad gör vi med Alice McDaniel?” frågade Jonna. ”Vi måste väl släppa henne snart?” ”Jo, vi kan inte hålla ett vittne inspärrat mot hennes vilja. Ändå kan vi inte låta henne gå. Jag är inte riktigt klar med henne än.” ”Så vad gör vi?” ”Ring Julén och säg att McDaniel kan ha samröre med Brageler gällandes penningtvätt och skyddande av efterlyst, bla bla.” ”Ska jag ljuga? För Julén?” Jonna kände pulsen rusa igen. ”Ja, det tål hon utan att gå sönder. Jag behöver hålla engelskan tjugofyra timmar till. Vi kan alltid ha tagit miste om det blir tjafs med Julén senare. Det är inte första gången sådant sker. Alice får tvåtusen i ersättning som plåster på såren av Åklagarmyndigheten 283

STEFAN TEGENFALK

för frihetsberövandet och ett brev där Julén ber om ursäkt.” ”Men …” ”Vi har fyra viktiga saker att reda ut”, avbröt Walter med bestämd röst. ”Hur Leo Brageler kunnat få tag i Alice hemliga telefonnummer, samt mobilnumret med ditt födelsedatum. Vi ska också be rikskrims sambandsavdelning fråga våra brittiska kollegor från vilket telefonnummer hon blev uppringd i sitt hem. Till det måste vi veta vem ägaren till kontonumret är. Även det får sambandsavdelningen nysta i.” ”SÄK har ju tagit över”, anmärkte Jonna. ”Ja, men bara utredningen kring pizzabagaren i Malmö än så länge. Jag ringer in Cederberg och Jonsson som får ta delen med rikskrim och engelskan. Du och Wilhelmsson tar med er piketen och beger er till skogsområdet utanför Örebro. Vänd ut och in på varenda stubbe om så behövs men varsko inte kollegorna där borta om er ankomst. Och om piketen frågar säger ni Kumlaanstalten. Jag meddelar dem att vi har en specialtransport från Kumlabunkern till häktet.” Wilhelmsson opponerade sig. ”Varför ska vi ljuga för kollegorna?” ”Därför att vi har en läcka, eller kanske till och med flera läckor inom myndigheten.” Wilhelmsson såg misstroget på Walter. ”Jag tar på mig allt ansvar för det här”, sa Walter. ”Ni står faktiskt under mitt befäl vare sig ni vill eller inte. Sätt fart. Jag måste in till Hedman innan SÄK hämtar honom.” Wilhelmsson försökte sig på några protester utan att Walter svarade. En kvart senare satt Jonna i en civil polisbil med kevlarvästen skavandes mot halsen. Sig Sauern var laddad med ett fullt magasin och på utsidan av västen hade hon två reservmagasin. Både hon och Wilhelmsson satt tysta större delen av resan till Örebro. Först en mil innan avfarten mot riksväg 50 bröt Wilhelmsson tystnaden. ”Jag har bara varit på avdelningen i tre år”, sa han. ”Det här 284

N I RVA N A P R O J E K T E T

är mitt allra första tillslag som ansvarig.” Jonna noterade en viss nervositet i rösten. Hon kunde inte klandra honom. Själv var hon torr i munnen av samma nervositet. ”Piketens insatsledning leder ju själva tillslaget”, svarade hon och försökte låta lugn men hörde hur även hennes röst var spänd. ”Jag vet, men från länskrims sida är jag ju högsta befäl på plats. Dessutom måste jag tala om för kollegorna i bilarna bakom att planen är ändrad. Från att vara en specialtransport från Kumlaanstalten till en operation mitt ute i skogen.” ”De har nog förståelse för det”, log Jonna lite matt. Det trodde hon faktiskt inte ens själv på. ”Vi får väl se”, suckade Wilhelmsson. Han meddelade ett kort stopp över polisradion och svängde in till vägrenen. De tre civila polisbussarna stannade bakom. ”Vad är det som pågår?” började befälet för piketen. ”Ändrade planer”, sa Wilhelmsson. ”Vi ska undersöka ett skogsområde ett par mil norrut i den riktningen.” Han pekade utmed riksväg 50 de nyss svängt in på. Befälet såg frågande på Wilhelmsson. ”Vi ska bara undersöka området”, fortsatte Wilhelmsson. ”Och specialtransporten?” ”Vi har fått order om att avbryta specialtransporten och bege oss till det här skogsområdet”, bröt Jonna in. ”Jag fick alldeles nyligen tips av en UL att det kan röra sig om ett fritagningsförsök och att gärningsmännen befinner sig i det här skogsområdet. Har inte Gröhn eller Lilja meddelat er det?” ”Nej”, sa befälet. ”Och framför allt inte ledningscentralen.” ”Sambandet fungerar inte alltid så bra”, log Jonna lite matt. Wilhelmsson instämde med en bekymrad min. Befälet skakade på huvudet och gick tillbaka till skåpbilen. ”Jag vill ha genomgång fem kilometer från tillslagsplatsen”, ropade han innan han drog igen bildörren. Jonna gjorde tummen upp genom vindrutan och kände hur 285

STEFAN TEGENFALK

hon hade blivit svettig innanför västen. Att arbeta med Walter krävde nerver av viss kaliber och en ryggsäck full med lögner att ösa ur. Wilhelmsson låg nog ännu sämre till, om det nu kunde vara en tröst. Men lydde man bara sitt befäl så var väl allt lugnt. Eller? Fem kilometer från GPS-koordinaternas centrum stannade gruppen vid en mötesskylt. Trehundra meter längre fram skulle de svänga av på en mindre grusväg som dessutom var privat enligt kartbolaget. Den slutade vid ett vattendrag och inga byggnader var utmärkta på kartan. Ändå fanns el framdraget till en punkt intill vägen sedan femtiotalet enligt elbolaget, även om abonnemanget varit ur bruk i fyrtio år. Abonnemanget hade då tillhört en nu avliden tjänsteman vid statens fastighetsverk. Var det ett tältläger de skulle till? Piketbefälet såg frågande på Wilhelmsson. ”Ni vet alltså inte vad vi ska till?” ”Svar nej.” ”Eller hur många de kan befaras vara?” ”Inga uppgifter på det”, svarade Wilhelmsson. ”Men vad sa tipset då?” undrade befälet och blängde på Jonna. Hon svalde trots att hon inte hade något att svälja. ”Att några skulle förbereda en fritagning av vår transport. Ingen mer information”, ljög hon. Jonna kände hur svett rann längs med ryggraden. Hon blåljög inför en kollega och utsatte dem alla för onödig fara. Det kunde ju vara ett förband galningar i skogen beväpnade upp till tänderna. walter slog sig ned framför Tor Hedman och advokaten. Han hällde upp vatten i ett glas och knöt händerna framför sig på bordet. Lät blicken lugnt vandra mellan en fjunig brottmålsadvokat och en härdad gangster med flera liv på samvetet. Walter lät visa ett förnöjt leende i ena mungipan. Advokaten och Tor betraktade honom misstroget. ”Interngruppen har tagit in Martin Borg och han har lättat 286

N I RVA N A P R O J E K T E T

lite på sitt skuldtyngda hjärta”, inledde Walter. ”Om jag vore du skulle jag göra detsamma. Som det ser ut just nu så är det du Tor som var orsaken till allt dödande i Gnesta. Det ska väl inte få stå oemotsagt?” Tor rörde inte en min. ”Jag vill tala med Martin Borgs ombud”, kontrade advokaten snabbt. ”Det kan du inte”, sa Walter. ”Ni har båda yppandeförbud.” Advokaten bytte blick med Tor. ”Ni har inte kommit fram till något annat?” undrade Walter med lugn röst. ”Eller har ni suttit och spelat kort medan vi var borta? Det var i sådana fall en dåligt utnyttjad timeout av bortalaget.” Advokaten skiftade färg i ansiktet. ”Gäller samma deal nu som i bilen?” frågade plötsligt Tor. Advokaten höll upp handen och bad Tor att lugna sig, men det hade Tor inga planer på. Efter en kort ordväxling fick den unge advokaten ge sig. ”Jag ska göra vad jag kan”, sa Walter. ”Men om jag lovar något ljuger jag.” ”Vad kan det bli då? Tre eller fyra?” undrade Tor. ”Det får nog åklagaren svara på”, sa Walter. ”Hon är på väg hit och då kan du ställa frågan direkt till henne.” Tor blev tyst. ”Är det en sådan där jävla klimakteriekossa?” sa han efter att ha tänkt ett tag. ”Som vill statuera exempel och visa hur jävla tuff hon kan vara?” ”Jag föreslår att du uppför dig belevat. Har du åklagarens förståelse går det så mycket lättare att ordna med det andra.” Tor grymtade något ohörbart. ”Vill du börja redan nu?” undrade Walter och tryckte igång inspelningen samtidigt som en av de kvinnliga kanslisterna kom in som förhörsvittne. Tor såg tveksam ut en lång stund innan han öppnade munnen.

287

STEFAN TEGENFALK

martin borg kände segerns sötma i munnen då han gick i de katakombliknande korridorerna under polishuset i riktning mot häktesintaget. Mentorn hade lovat och sedan infriat sitt löfte att ordna fram liket av Jerry Salminens medbrottsling i Gnesta. Även om det sedan var upp till Martin att sköta detaljerna var han styrkt av hjälpen. En intern uppgörelse i restaurangbranschen skulle ingen höja på ögonbrynen över. Kokk hade blivit mållös när Martin förklarat att den döde Vecdi Gönül med hundra procents sannolikhet var Jerry Salminens efterlysta medbrottsling. Det interna maskineriet inom SÄK drog igång med full kraft och med ens hade Martins situation ställts i en annan dager. Snart skulle han kunna lägga alla problem bakom sig för att åter fokusera på det som var viktigast av allt. Kampen mot islam. Om fem minuter skulle han kvittera ut Hedman från länskrim och sedan sätta honom under eget ”förhör”, även om det i praktiken skulle skötas av andra från Martins avdelning. Överåklagare Julén hade haft svårt att hålla stånd mot Kokk och SÄK:s operativa ledning med så övertygande bevis. För Hedmans del var det nu bara att hålla käft. Martin hade ett erbjudande bara en idiot skulle tacka nej till, som samtidigt skulle bli Hedmans definitiva slut. Martin slog tillfälligt bort tanken då Tors gängliga figur materialiserade sig bakom bordet i förhörsrummet. Tor såg sammanbiten ut där han satt flankerad av en ung advokat i grå kostym och skrikig slips. På andra sidan bordet satt den pensionsfärdige Gröhn och ett förhörsvittne. Martin älskade överraskningsmomentet, och Gröhns uppsyn när han och två kollegor från SÄK klev in genom dörren till förhörsrummet var oslagbar. Martin räckte fram rekvisitionen till Walter. ”Tor Hedman ska till SÄK”, sa han kort och iakttog Tor som verkade ha fullt upp med att analysera om Martins intåg var något bra eller dåligt. Walter ryckte åt sig pappret och läste det summariskt. 288

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Jag är inte klar”, sa han och slängde pappret på bordet. ”Ni får ge er till tåls en timme eller så.” Martin nickade fram sina kollegor till Tor. ”Utan fördröjning står det om jag har läst rätt”, sa han. ”Överåklagare Julén är på väg hit”, invände Walter. ”Hon ska själv delta i förhöret.” ”Helt riktigt”, log Martin. ”Uppe på SÄK. Inte här.” Det uppstod en pinsam tystnad i rummet. Advokaten skruvade på sig och kanslisten lät blicken oroligt vandra mellan Walter och Martin Borg. Till slut gav Walter upp och lade armarna i kors. ”Han är din”, sa han. ”Bara en liten kråka på pappret då”, log Martin och höll fram en penna. Walter slet åt sig pennan och skrev på. ”Var så god”, sa han och slängde pennan på bordet. Martin stoppade tillbaka den guldfärgade pennan i innerfickan på kostymen och förklarade för advokaten att förhöret var avslutat. Ny tid skulle meddelas senare under dagen av förundersökningsledare Åsa Julén. Walter satt tyst i det tomma förhörsrummet. Han bad kanslisten stänga dörren efter sig medan han betraktade stolen Hedman suttit i tills för några minuter sedan. Walter hade sett en öppning i Tors fasad och varit nära att slå in en kil i hans allt mer haltande resonemang. Kanske hade det räckt med ett par timmar till och Walter hade fått honom dit han ville. Borgs hastiga inbrytning stjälpte förhöret, men Walter hade inte haft något val. Han var numera delaktig i en noga regisserad pjäs och inga misstag fick göras. Det var bara att lyda order och släppa Hedman. Allt enligt plan. Ett hastigt inkallat möte med SÄK:s högsta ledning och utredningen hade hamnat i ett annat läge. David Lilja hade blivit lika förvånad som Walter över det SÄK under sträng sekretess hade delgett. Ledningen för Säkerhetspolisen hade Martin Borg som det hette under uppsyn. Mer än så hade man inte behövt 289

STEFAN TEGENFALK

säga. Intendent David Lilja lät omedelbart utredningen kring Tor Hedman gå över till SÄK med överåklagare Åsa Juléns samtycke. Och för en gångs skull hade Walter inte motsatt sig ett av Liljas beslut, trots att han skulle vara nyttig idiot genom att spela med och släppa Hedman. Dessutom sökte SÄK något man kallade för samarbete med den öppna polisen, som i det här fallet var länskrim. Walter hade faktiskt känt viss respekt för kollegorna på SÄK. Alla var uppenbarligen inte skrivbordspoliser. Samtidigt förstod han att det bara var en tillfällig Glasnost SÄK erbjöd. Snart skulle det vara som vanligt igen med misstro och ”vi gör det på vårt sätt”-mentalitet. Walter rycktes ur sina funderingar av mobiltelefonens SMSsignal. Han betraktade meddelandet han fått av Jonna. De hade definitivt funnit något i skogen. Sakta drogs snaran åt runt Martin Borg. martin borg parkerade Tor Hedman i ett av Säkerhetspolisens egna förhörsrum. Han såg förnöjt på Hedman som hade accepterat Martins generösa förslag i utbyte mot Tors villkorslösa tystnad. Det var inte bara för Tors egen överlevnad han behövde hålla tyst. Han skulle dessutom kunna bli en helt fri man inom kort. Visserligen långt utanför Sveriges gränser men likväl fri. Lögnen hade varit tillräckligt trovärdig för att Tor skulle gå med på förslaget. Säkerhetspolisen stod över både lagar och regler, det visste ju vem som helst. Nu även Tor Hedman. Ändå kände Martin en oro växa. Allt hade gått lite väl lätt. Från den döde turken till flytten av Hedman. Julén hade knappt opponerat sig och Thomas Kokk föll hela tiden till föga för Martins olika förslag. Till och med Hedman var med på noterna utan att protestera eller ställa dumma motfrågor. Tankarna skenade i väg med honom. Plötsligt slog det i dörren bakom honom och han ryckte till. ”Har du hört?” sa en av männen på Martins avdelning. 290

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Hört vadå?” Martin skakade frågande på huvudet. ”Stockholmspiketen och länskrim är uppe i Örebro på ett tillslag”, sa kollegan. ”Man har kallat in Nationella Insatsyrkan som är på väg i helikoptrar.” Martin rycktes ur sina funderingar. ”Var då i Örebro?” ”Någonstans utanför Örebro är det enda jag vet”, sa kollegan. ”Vad gör Stockholms länskrim så långt utanför sitt område?” undrade Martin. ”Ja, det är lite märkligt men tydligen planerade man en fritagning av en fångtransport från Kumla. Transporten skulle skötas av piketen och länskrim men i stället gjorde man tillslaget mot fritagningsbuset efter ett tips.” Förvirringen var total i Martins huvud. Motsägelser brottades med logik. Han måste få tag i Mentorn. Han måste … Ögonblicket senare förstod han. Insikten gjorde honom alldeles iskall. Allt som hände runt honom just nu var en charad, skapad av Åklagarmyndigheten, länskrim, hans egen avdelning, Thomas Kokk och gud vet vilka andra. Men varför hade inte Mentorn varnat honom? De måste vara organisationen på spåren. Martin hade två oförbrukade kontantkort kvar. Han tog upp mobiltelefonen och tryckte fram den kodade texten som innehöll telefonnumret han skulle ringa. Men han behövde ta sig härifrån. Bort till en basstation långt från buggningsmekkat kring polishuset. Han knappade ut sig och tog hissen ned i garaget. Då han kom fram till sin bil stannade han upp. Självklart, tänkte han. Hans privata bil var säkert försedd med spårsändare. Ändå tog han den för att inte väcka uppmärksamhet. Han parkerade utanför Gamla Stans tunnelbanestation och klev på tåget mot Hässelby Strand. Ingen skugga efter sig såvitt han kunde se. Två kvinnor i trettioårsåldern trängde sig mellan dörrarna just som de skulle gå igen. Martin betraktade deras klädsel. Trista 291

STEFAN TEGENFALK

slätstrukna färger för att påkalla så lite uppmärksamhet som möjligt. De konverserade med varandra. Rörelserna var överdrivna. Hela tiden undvek de att titta på Martin. Nickningarna och uttrycken var spelade. För att ringa Mentorn måste han göra sig av med förföljarna. Just som dörrarna skulle slå igen lämnade han tåget. Kvinnorna gav inte sken av att märka hans hastiga sorti. Kanske var han bara paranoid. Martin stötte ihop med en man i trapporna upp till Vasagatan. Han vände sig om men mannen fortsatte som om inget hade hänt. För en kort sekund fick han för sig att allt var iscensatt av Mentorn. Att Martin trots den döde turken var en belastning som skulle bort. Han kanske inte ens var övervakad av interngruppen, men även om han var det så saknade de bevis. Hedman hade lovat hålla tyst, vad nu en idiots löfte var värt, men det skulle räcka tillsvidare. Och även om Tor mot förmodan skulle pladdra stod ord mot ord. En polis ord vägde betydligt tyngre. Ändå ville inte känslan av att det hade gått för lätt släppa honom.

20

jörgen blad stirrade på SMS:et han fått av Jonna. Det var kort och intetsägande. Åk mot Örebro. Förbered dig på något stort, löd texten tillsammans med något som skulle vara GPS-koordinater. Vadå stort? Och vad skulle han förbereda sig på? Jörgen blev först förvirrad men sedan så uppjagad att han hade svårt att sitta ner. Hans journalistiska scoophjärna famlade vilt efter en förklaring. Vad kunde hon syfta på? Och Örebro. Vad kan finnas i Örebro som var så förbannat sensationellt? Jörgen hade försökt ringa tillbaka men hennes mobiltelefon var självklart avstängd. ”Jag har något på gång”, sa Jörgen och ställde frånvarande ned juiceglaset på bordet. ”Vet bara inte vad det är.” ”Låter som ett ordspråk”, sa Sebastian roat. ”Nej”, mumlade Jörgen. ”Men förhoppningsvis en nyhet.” ”Från den där chica polisbruden?” Jörgen nickade. ”Vad kan det röra sig om?” ”Gissar på att det är något inom själva polisen”, sa Jörgen. ”Som den där killen Miguel följde efter?” ”Antagligen.” ”Men du lovade Miguel att dela röjet med honom.” ”Han är bara fotograf”, sa Jörgen. ”Och det är jag som sitter i förarpositionen och äger det journalistiska ansvaret. Om han lyckas ta en bra bild på någon eller något och får pris för det – fine. Men texten och det andra sköter jag.” ”Självklart”, log Sebastian. ”På tal om positioner. Du vill inte sitta i en annan position?” 293

STEFAN TEGENFALK

Jörgen såg upp och möttes av en naken Sebastian. Han hade låtit morgonrocken falla till golvet. Solljuset genom köksfönstret träffade hans erigerade penis och bildade en lång skugga över köksgolvet. Hans fysik var enastående. Jörgen avgudade den bleka sköra kroppen som saknade allt vad överflödigt fett hette. Han var helt enkelt Guds gåva till Jörgen. ”Kan inte”, sa Jörgen med mjuk röst. ”Jag måste ge mig av.” Sebastian suckade samtidigt som skuggan över golvet hastigt falnade. Han slet med sig morgonrocken och återvände in till sovrummet. Dörren for igen med en smäll. Jörgen tittade på klockan. När kunde han vara i Örebro? Om drygt en timme kanske, men då måste han stå på. Han ryckte åt sig jackan och drog igen dörren utan att säga adjö till Sebastian. Miguel var upptagen med att fota ett utvik på en kvinnlig kändiskock. Jörgen hade varken tid eller lust att hämta upp honom. Den lilla digitalkameran han hade i jackan fungerade bra på korta avstånd och fick duga. Han slängde sig i bilen och knappade in GPS-koordinaterna han fått av Jonna. Efter några sekunder hade navigatorn räknat ut närmsta vägen. Jörgen studerade fundersamt kartan på den lilla färgskärmen. Tydligen skulle han rätt ut i skogen. Om siffrorna han fått av Jonna nu verkligen stämde. jonnas puls rusade. Framför dem på stigen tornade ett hus upp sig. En tegelbyggnad som såg övergiven ut. Längre ned bakom husen gick ett vattendrag. Bruset hördes tydligt. Wilhelmsson hukade bakom några buskar. Plötsligt vinkade en av piketpoliserna till sig Wilhelmsson. Jonna följde efter. ”Vad är det?” viskade Wilhelmsson. ”En kameradetektor”, sa polisen och pekade på en liten stativförsedd kamera. ”En del jägare använder sådana för att lättare kunna spåra byten. Så fort någon rör sig framför kameran skickar den bilder via mobilnätet till en mottagare.” ”Är vi röjda?” undrade Jonna. 294

N I RVA N A P R O J E K T E T

Polisen nickade. ”Det finns fler”, sa han och pekade en bit bort. ”Lampan ovanför linsen visar att den har aktiverats.” Under ett lövverk stod ännu en kamera. Den var riktad med linsen rakt i deras riktning. Polisradion sprakade till. Befälet beordrade inbrytning och innan Wilhelmsson hann få upp polisradion och avbryta hördes chockgranater explodera inne i byggnaden. Wilhelmsson rusade fram till husväggen med Jonna tätt efter. Hon andades häftigt. Skyddsvästen gjorde det svårt att få luft, den satt för hårt runt bröstet. Hon och Wilhelmsson skulle täcka husets ena kortsida. Resten skötte piketen. De rörde sig snabbt framåt och närmade sig ena hörnet. På väggen ovanför fanns ett fönster. Rutorna var igengrodda och omöjliga att se igenom. Jonna tyckte sig höra ljudet av springande steg. Det rådde fortfarande radiotystnad. Stegen närmade sig snabbt hörnet och hon höjde vapnet. Hon greppade ett fast tag om Sig Sauern och var beredd. Wilhelmsson täckte ryggen men sneglade hela tiden i Jonnas riktning. Samtidigt som befälets röst hördes i radion kom en av piketpoliserna runt hörnet. ”Vi kommer inte längre”, flämtade han och stirrade in i pipan på Jonnas vapen. Hon sänkte snabbt pistolen. Polismannen mätte Jonna med blicken under några sekunder. ”Det finns en järndörr där inne som vi inte har lyckats att få upp”, sa han. ”Vi måste hämta hydraulutrustningen.” Jonna nickade. Hjärtat bultade okontrollerat och tankarna virvlade runt i huvudet. Tänk om hon hade råkat trycka av. Hon ville inte ens tänka tanken men Wilhelmsson förstod vad hon tänkte. ”Det har hänt mig också”, sa han och stoppade ned vapnet i hölstret. ”Var nära att skjuta en kollega vid ett lägenhetsbråk för några år sedan. Tog mig flera månader att komma över den händelsen. För att inte tala om vad det tog för kollegan.” Jonna lyssnade inte. Hennes arm skakade då hon förde ned Sig Sauern i hölstret. Hon lättade lite på skyddsvästen så att hon 295

STEFAN TEGENFALK

kunde få syre. Det kändes kvavt trots att hon var mitt ute i skogen omgiven av frisk luft. I dörröppningen stod några av piketpoliserna och väntade med vapnen sänkta. Jonna gick in i huset och fann sig stående i en lång korridor. Till höger såg hon något som liknade en entré med ett rum och ett gammalt bord med stolar mitt på golvet. En instängd lukt trängde in i näsan och känslan av olust spred sig i kroppen. I slutet av korridoren stod poliser utmed väggarna. Framför dem reste sig en stor gråmålad järndörr. Den var rostig och upphängd på kraftiga gångjärn. Ovanför ett robust vred satt en lapp som varnade för råttgift. Jonna kom att tänka på dörrarna i skyddsrummen under polishuset. Den inramade papperslappen var daterad 1972. ”Vad är det här för hus egentligen?” frågade hon och studerade järndörren. ”Det ska väl kanske ni på krim svara på”, sa en poliserna. ”Allt är väldigt märkligt”, sa Wilhelmson. ”Det ska inte finnas något hus här. Enligt uppgift ska det vara skog i det här området. Men det lokala elbolaget hade rätt. Det måste vara hit elen har levererats.” ”Kolla med MUST”, sa en av poliserna. ”Militära underrättelsetjänsten?” sa Wilhelmsson. ”De och kollegorna på SÄK höll väl på med grejer under kalla kriget. Ser ut att vara något i den stilen, eller möjligtvis en gammal mobiliseringsbyggnad. Eller en lokal ledningscentral i händelse av krig.” Jonna tog upp telefonen och slog numret till Walter. Ljudet från hydraul-domkraften tvingade henne att gå ut ur byggnaden. Walters mobiltelefon var upptagen och han verkade inte intresserad av att koppla fram henne. Så dog plötsligt telefonen igen. Hon betraktade den svarta displayen och startade om telefonen. Det hade hänt tre gånger sedan hon fått den uppgraderad av operatören. En fungerande mobiltelefon var nödvändigt att ha med tanke på bristerna i deras eget RAKEL-system. När telefonen åter var 296

N I RVA N A P R O J E K T E T

igång slog hon kortnumret till operatören och blev framkopplad till kundtjänst. Efter en kort stund svarade en ung kvinna. ”Vad menar du med att vi har skickat ny mjukvara?” ”Det vet väl inte jag”, sa Jonna. ”Vill bara veta om det är något nytt ni börjat med? Dessutom fungerar telefonen sämre efter uppgraderingen.” ”Vi skickar inte ut programvara till mobiltelefoner via MMSlänkar. Det är något man brukar kunna ladda ned från telefontillverkarens hemsida.” ”Men jag har ju ett MMS från er”, sa Jonna. ”Omöjligt”, svarade kvinnan. ”Måste vara från någon annan.” ”Ni står ju som avsändare.” ”Om du går in till någon av våra butiker så kan de säkert hjälpa dig”, sa kvinnan och ville avsluta samtalet. Jonna tackade för upplysningen. Hon studerade telefonen som om den plötsligt blivit ett främmande föremål. Så fort hon var tillbaka i polishuset skulle hon lämna in den till IT-avdelningen. Ett metalliskt gnisslande hördes inifrån byggnaden och någon ropade. Poliserna utanför gjorde sig snabbt beredda igen. Jonna sprang in samtidigt som den bastanta järndörren vek sig åt sidan. Gångjärnen hade brustit av kraften från domkraften. Piketpoliserna hade dragit sina MP-5:or och långsamt börjat röra sig in genom dörren. Deras ficklampor skar som laserstrålar genom mörkret på andra sidan dörren. Jonna osäkrade Sig Sauern och höll den riktad ned i betonggolvet snett framför sig. Båda händerna kramade hårt om pistolkolven. Hjärtat bultade som vanligt innanför skyddsvästen och i ögonvrån såg hon hur Wilhelmsson flankerade henne på motsatta sida. Luften var fuktig och kondensrök kom i långa pustar ur munnen. Framför dem sträckte sig en trappa upp till en övervåning. Två dörrar på varsin sida om den korta korridoren måste först passeras. Poliser tog position bredvid dörrarna medan andra fortsatte uppför trappan. Jonna tog rygg på den sista piketpolisen. Plötsligt stannade ledaren mitt i trappen. Han hukade sig och gjorde tecken 297

STEFAN TEGENFALK

att det kunde finnas aktivitet framför dem. De måste snabbt välja att fortsätta upp mot väggen eller retirera ned i skydd. Ledaren rusade i ett utfall uppför trapporna och tog position bredvid ingången. Han osäkrade och slängde in en chockgranat samtidigt som Jonna och de andra sprang upp för trappen. Den kraftiga smällen fick Jonna att snubbla. Hon lyckades greppa tag i räcket men träffade kanten på trappsteget med knät. Ett hål slets upp i jeansen men smärtan uteblev märkligt nog. Adrenalinet pumpade i kroppen och hon skulle förmodligen ha kunnat bryta benet utan att känna något. Hon fortsatte snabbt efter de andra och kom in i en ny korridor. Ljuset genom de smutsiga fönstren kastade spöklika skuggor utmed väggarna. De hade tre dörrar framför sig. Bakom Jonna fyllde fler piketpoliser på. Nedervåningen var säkrad. Jonna ställde sig bredvid en av dörrarna med ryggen mot väggen. Pulserandet i tinningarna under hjälmen var öronbedövande. Högerhanden hårt om vapnet riktat ned i golvet och den andra på dörrhandtaget. Hon visste vad hon skulle göra. En polis satte upp tre fingrar och räknade ner. Jonna tryckte ned handtaget och två poliser rusade in. Ljuset från ficklamporna lyste upp ett tomrum. Jonna såg in i ett kalt rum. Ytterligare ett rum bekräftades som säkrat en kort stund senare. En dörr kvar. De gjorde sig beredda. Wilhelmsson sköt upp dörren. Tre piketpoliser stormade in skrikandes att de var från polisen. En kort stund senare kom de ut med vapnen sänkta. ”Tomt?” undrade Jonna. Hon kände en plötslig besvikelse i ruset av all adrenalin. ”Just nu i alla fall”, svarade en av poliserna och pekade på golvet. Jonna såg ned på en madrass. Bredvid låg papper utslängt på det fuktiga golvet. I ett av hörnen fanns en toalett och ett handfat i rostfritt stål. ”Ser ut som någon bott här”, sa hon. ”Eller hållits fången”, sa Wilhelmsson och bad alla att omgående lämna rummet. ”Det saknas lås på insidan av dörren. Vi måste få hit tekniska.” 298

N I RVA N A P R O J E K T E T

Jonna såg mörkröda fläckar på en del av dokumenten. ”Ser ut som blod”, sa hon. Wilhelmsson satte sig ned på huk och lyfte försiktigt upp ett av dokumenten med en penna. ”Ja, visst ser det ut som blod.” Jonna lyste på det blodiga pappret med ficklampan. Fukten från golvet hade gjort texten nästen oläslig. ”Vi har hittat ett bensindrivet elaggregat i källaren”, sa piketbefälet och visade sig i dörröppningen. ”Det verkar vara kopplat till husets elnät. Någon har definitivt varit här för motorn är fortfarande varm. Förmodligen drev man den där.” Han pekade på bygglampan bredvid en pall. ”Hur varm var motorn?” frågade Jonna. ”Ljummen”, sa han. ”Hade vi kommit en timme tidigare hade vi kanske fått dem”, sa Wilhelmsson. ”Men någon fritagning kommer de inte längre att kunna göra”, log befälet. Varken Jonna eller Wilhelmsson sa något. han låg i något som skulle föreställa en packlår gjord av masonit och med dolda lufthål i en sorts dubbelvägg. Det var kyligt men inte lika kallt som i rummet. Vägen var dålig och gropar gjorde att skåpbilen krängde kraftigt. Snart hade de nått asfalt och farten ökade. Ännu en gång hade Leo dragit med sig oskyldiga i ett spel de inte hade något med att göra. Att bryta sig in hos kvinnan var den enkla delen. Att sedan stjäla hennes passerkort och kod för att avaktivera larmet var också det trivialt för människor som dessa. De påstod sig kunna ta reda på vilken tid vaktbolaget körde sin inspektionsrunda. Leo var tveksam, men kanske hade de även den makten. Han hoppades på att hans före detta laboratorieassistent fortfarande levde ensam. Att hon alltjämt förvarade sitt passerkort i plånboken och koden på baksidan av fotografiet på systern. Det 299

STEFAN TEGENFALK

var länge sedan han hade sett det, en morgon och första dagen på månaden. Som vanligt var det svårt att komma ihåg den nya slumpmässigt genererade passerkoden. Leo hade stått bakom henne. Hon hade vänt på fotografiet och slagit in siffrorna i passersystemet. Han valde att inget säga trots att säkerhetsavdelningen förbjöd personalen att förvara koden tillsammans med kortet. Kanske skulle han tala med Jeanette senare. Men det blev aldrig av. Som så mycket annat som inte hade med forskningen att göra föll det i glömska. Första trafikljuset. Han undrade hur lång tid de hade kvar. Var de skulle uppehålla sig i nästan femton timmar tills det var dags för det nattliga besöket hos hans tidigare assistent. De hade hastigt lämnat byggnaden, som om de hade blivit varnade. Kanske var polisen dem på spåren. Han undrade hur många de var och hur de så skickligt kunde hålla sig bland skuggorna. Hur stor makt de förfogade över och vad de skulle göra med forskningsresultaten. De var enfaldiga men likväl väldigt farliga. Leo skulle aldrig släppas fri, det visste han. Det fanns inget sätt att försäkra sig om några löften. Deras ord var lika lite värda som Leos liv. När de väl var inne skulle varje rörelse vara övervakad. Det tog fem minuter att ta sig in och mindre än trettio minuter att samla ihop allt material. Ytterligare fem minuter att lämna BGR och sedan skulle tillfället vara över. Under dessa fyrtio minuter måste det alltså ske. Fysiskt var han i underläge. Han skulle ha svårt att gå och hade ingen möjlighet att slå sig fri, han saknade vapen och hade egentligen ingen rimlig chans att lyckas i sitt uppsåt att aktivera det tysta larmet. Men det sista som lämnade människan var hoppet. Han var tvungen. Bilen stannade och stod stilla under några minuter. Sedan gjorde den några tvära svängar och fortsatte. Efter ett tag hörde han hur grus började spruta i hjulhusen. De var tillbaka på en grusväg. De körde fort. Han slängdes mellan packlårens sidor och kunde inte värja sig mot smällarna. Händerna var fjättrade bakom 300

N I RVA N A P R O J E K T E T

ryggen. I munnen hade han en trasa som hölls inne av kraftig tejp. Ingen skulle höra hans rop. Plötsligt stannade bilen och motorn tystnade. Steg hördes utanför. Dörren sköts upp och ljus trängde in genom lufthålen. En kort sekund och han hörde ljudet av svaga röster. Så mörknade allt igen då dörren drogs igen. Det blev tyst. Leo lyssnade efter ljud. Han visste att någon var inne i bilen. Ett svagt skrapande bröt tystnaden. Det lät som om något drogs på golvet. Därefter hördes en dov duns och allt blev tyst. Dörren öppnades igen för att därefter stängas. Leo fick en märklig känsla av att vara ensam, men ändå inte. walter lämnade mötet med Rolf Meiton och genomgången av insatsen i Sigtuna. Han hade tvingats spela ödmjuk och låta Meiton och de andra få rätt trots att han sjöd av ilska kring beslutet att låta span följa efter honom och Hedman. Men han lät saken bero. Just nu hade han viktigare saker att göra. Tiden var knapp och de var inne i ett kritiskt skede. Det var som en surrealistisk mardröm alltihop. En sak var i alla fall säker. Ett av deras viktigaste uppdrag någonsin låg framför dem. Han såg det missade samtalet från Jonna och ringde upp henne. Hon hörde tillsammans med Walter och några få andra till de utvalda. ”Byggnaden verkar vara en gammal mobiliseringsbyggnad om man ska tro vissa av kollegorna här”, inledde Jonna. ”Dessutom finns det tecken på att någon kan ha hållits fången här. Vi har beordrat hit tekniska. De får ta prover på det vi tror är rester av blod och se om man kan säkra DNA och fingeravtryck.” ”Jag kan säga vilken typ av byggnad ni befinner er i just nu”, sa Walter. ”Jaså?” sa Jonna förvånat. ”Den har tillhört SÄK och varit ett så kallat safehouse där man förvarat personer man varit rädda om.” ”Rädda om?” 301

STEFAN TEGENFALK

”Avhoppare från östblocket, eller infångade spioner man inte velat ha i polishuset eller hos militära underrättelsetjänsten. Det finns flera liknande byggnader runt om i landet. Samtliga reliker från kalla kriget. En del av byggnaderna kan också ha opererats tillsammans med personal från CIA. Vi har ju en viss förkärlek för samarbeten med den fria världens främste moralpredikare.” ”Hur vet du allt det här?” undrade Jonna. Hon hörde sina egna andetag genom telefonens plötsliga tystnad. ”Därför att du numera ingår i en sluten grupp med folk från SÄK som ska ta det där förbannade förbrytargänget.” ”Du menar Martin Borg?” ”Vi håller just nu på med att ta fram hans riktiga namn. Men vi måste gå försiktigt fram. Vi vet inte vilka som ingår i det här nätverket eller hur stort det är. Att SÄK är infekterat vet vi med all säkerhet och det kan finnas fler utanför.” ”Var är Martin Borg just nu?” ”Under bevakning”, sa Walter. ”Han fick ta över Hedman till SÄK så att vi kunde ta honom på bar gärning, men plötsligt fick han kalla fötter. Kan ha blivit varnad eller så tabbade vi oss.” ”Vilka ingår i den slutna gruppen?” undrade Jonna. Hon kände återigen pulsen öka i kroppen och det började ta på krafterna. ”Det är uteslutande nyrekryterade på olika avdelningar”, sa Walter. ”Förhoppningen är att de inte ska vara infekterade. Rena dagisstyrkan med andra ord.” Jonna satte sig ned på marken. Hon hade svårt att ta in det Walter berättat. En bit bort stod Wilhelmsson och pratade med några piketpoliser. Hon med knappt ett år inom polisen var betrodd i något och inte Wilhelmsson. Tänk om Walter var en av dem? Hur väl kände hon sin chef egentligen? Egentligen väldigt lite kom hon fram till. Kanske hade han själv blivit lurad att bli del i något han inte förstod. Och nu var det hennes tur. Hon önskade faktiskt att hon kunde byta med Wilhelmsson. Vissa saker var det bättre att vara ovetande om. 302

N I RVA N A P R O J E K T E T

taxin stannade utanför ingången till Stockholm södra station. Martin Borg betalade kontant och gick uppför trapporna till perrong två. Om åtta minuter skulle snabbtåget till Göteborg anlända. Det var nästan folktomt på plattformen. Han visste att förföljarna var borta. Sin vanliga telefon hade han avstängd och i stället hade han en ny med färskt kontantkort. Mentorn skulle möta upp i Södertälje. Martin var väl medveten om den gamle mannens kapacitet men frågan var om det skulle räcka den här gången. Han skulle just kliva på tåget då han upptäckte en man längre ned på perrongen. Martin stannade till och såg hur mannen försvann in genom en av tågdörrarna. Martin tvekade under några sekunder då han inte kunde minnas att han sett mannen tidigare. Plötsligt hade han kommit från ingenstans och klivit på. Konduktören viftade med en spade och dörren sattes i rörelse med ett pysande. Martin skyndade sig in. Tolv minuter senare bromsade tåget in vid Södertälje station. Martin klev av och iakttog hur några nya resenärer steg på. Snart var han ensam kvar på plattformen. Fyra hade stigit på men ingen hade lämnat tåget. Han skyndade nedför trapporna och fram till den enda taxibilen. Han bad att få bli körd till närmsta bensinstation som hade biluthyrning och betalade chauffören kontant. Trettio minuter senare körde han ut från bensinmacken i en blå Golf. Han visste exakt vart han skulle. De hade träffats där två gånger tidigare. En perfekt mötesplats som var omöjlig att övervaka utan att bli upptäckt. Martin parkerade bilen en bit in bland några buskar och klev ur. Han såg ut över sjön som låg helt stilla. Det enda som hördes var ljudet från en koltrast långt borta. Så skymtade han två fordon parkerade en bit in i ett snår. Den ena var en skåpbil. Konturerna av två gestalter syntes i personbilen. En av dem måste vara Mentorn, tänkte han. Men så klev två helt okända män ur bilen klädda i tunna täckjackor med huvorna uppdragna. De kom lugnt emot honom. Han var ju väntad. 303

STEFAN TEGENFALK

jörgen blad förstod direkt att han var först på plats. Piketens typiska bussar stod parkerade vid sidan av vägen och han blev stoppad av en förvånad polisman med en MP-5:a hängande över axeln. Jörgen tryckte ned rutan och visade presslegitimationen. ”Det hjälper inte”, sa polisen bryskt. ”Kör tillbaka ut på vägen. Vi kommer snart att spärra av området helt.” Jörgen förstod att det var lönlöst att argumentera emot. Han gjorde som polismannen sade och parkerade bilen nere vid vägen. Snart skulle horder med journalister anlända och mer än en timmes försprång hade han förmodligen inte. Han satte av i en vid båge genom skogen och rundade på så sätt polisbilarna. Området var fullt med snår och han hade svårt att orientera sig. Han tog sikte på en stor ek för att inte tappa riktning. Hukande smög han genom ett kuperat landskap av låga buskar. Han noterade en liten glänta och ändrade riktning. Buskaget glesnade och sikten blev bättre. Bakom några bastanta trädstammar hundra meter snett åt höger skymtade han en mörk tegelbyggnad. Med stor sannolikhet byggnaden för polisens tillslag. Det såg ut att vara övergivet sedan länge. Han smög sig närmre och noterade att byggnaden var omringad av poliser. Det rådde ingen livligare aktivitet direkt. Tillslaget måste vara över och det verkade som om piketen gjorde sig redo att lämna området. Två poliser var på väg i Jörgens riknting och han slängde sig ned på marken. Mossan var fuktig och han blev genast blöt. Efter några meter vek poliserna av och gick tillbaka mot byggnaden. Jörgen tog upp mobiltelefonen och slog numret till Jonna. Hon svarade naturligtvis inte. I stället började han tumma fram ett SMS då telefonen plötsligt pep. På displayen såg han att det var ett meddelande från Jonna. Han tryckte ivrigt fram innehållet och läste. Antingen drev hon med honom eller så hade han fått en oanad möjlighet. Han satte en tusenlapp på det sista och gjorde som han blivit instruerad. Jörgen svarade med ett kort SMS och vände tillbaka mot bilen samma väg han hade kommit. 304

N I RVA N A P R O J E K T E T

Jonna passerade den sista piketbussen och fortsatte ned mot vägen. Polisen som stod vid stigen nickade kort då hon gick förbi. Han skulle bara veta vad hon hade i fickan. Själv var hon inte förvånad längre. Var det så här polisarbetet verkligen fungerade? Att reglerna man tvingades följa var så stela och fyrkantiga att verksamheten inte fungerade om man inte bröt mot dem? Hon kände sig stärkt av att vara delaktig i en grupp som leddes av landets högsta polisledning. De skulle säkert ha förståelse för det hon nu gjorde. För en sak hade hon fått lära sig av Walter: Vårda vänskapen till dem som kan hjälpa dig. Utan dem skulle hon stå sig slätt som mordutredare i framtiden. Om hon nu ville fortsätta inom polisen. För tio minuter sedan hade hon varit tveksam. Men så letade sig rättspatoset fram igen och trängde undan alla tvivel. I fickan hade hon minneskortet till rörelsekameran som varit riktad mot henne och Wilhelmsson. Hon skulle låta Jörgen kopiera innehållet och sedan sätta tillbaka kortet igen. Men hon måste vara försiktig, snart var tekniska här och de skulle ta kamerorna i beslag. Hon bar skinnhandskar för att undvika fingeravtryck. Jörgen fick betalt för att han hade hjälpt henne att skugga Martin Borg. Och så länge deras löst knutna samarbete fortskred med henne som främsta förmånstagare ville Walter att det skulle fortsätta. Jörgen skulle kunna referera till källskyddet när polisen kastade sig över honom. Kanske skulle kvällspressens eftermiddagsupplaga domineras av en bild på Jonna och Wilhelmsson. Hon såg bilen och Jörgen bakom ratten. ”Kopiera innehållet på den här”, sa hon och satte sig i passagerarsätet. Jörgen ryckte ivrigt åt sig minneskortet och pluggade in det i laptoppen. ”Vad är det för något?” frågade han. ”En bild på mig”, log Jonna. Jörgen blängde missnöjt på Jonna. ”Skulle det vara roligt?” 305

STEFAN TEGENFALK

”Inte det minsta”, sa Jonna och såg hur ett bildcollage kom upp på skärmen. ”Var kommer fotografierna ifrån?” ”Rörelsestyrda kameror. Kommer man i vägen för kameran skickar den i väg ett MMS. En del jägare använder sådana.” ”Vem är mottagaren?” ”Vet ej”, sa Jonna. ”Men huset var omringat av kameror.” Hon såg ett foto ur grodperspektiv på sig själv och Wilhelmsson med piketpolisen halvt ur bild. Samtliga hade vapnen dragna och bilden skrek av dramaturgi lång väg. ”Satan”, utbrast Jörgen. ”Jag kommer få pris för årets bild trots att jag inte ens har rört min egen kamera än.” ”Gör vad du vill så länge du garanterar fullt källskydd”, sa Jonna. ”Självklart.” Jonna plockade ut minneskortet ur datorn så fort bilderna var kopierade. ”Vad är det ni har gjort tillslag på?” ”Det vet vi inte än”, sa Jonna. ”Vet inte? Men jag måste ju ha något att relatera bilderna till”, sa Jörgen. ”Rör det den där polisen Miguel skuggade?” ”Troligen”, sa Jonna stressat och såg sig om. ”Vad kan jag skriva?” ”Att vi gjort ett tillslag mot en byggnad utanför Örebro som inte finns i några register.” ”Vad menar du?” ”Försök att hitta ägaren till byggnaden och du har början på din story.” Jonna klev ur bilen. ”Vad menar du?” upprepade Jörgen inifrån bilen. ”Vilken ägare?” ”Meddela mig så fort du grävt upp något. Kanske kan vi byta information då.” Jonna rusade upp mot stigen igen. 306

N I RVA N A P R O J E K T E T

Jörgen begrep inte vad hon syftade på men skulle ändå sätta en av tidningens researcher på adressen. Själv skulle han åka till kommunen och gräva i arkiven så att han inte missade något. Ingen kan gömma sig i ett samhälle vidöppet som detta. Allra minst en ägare till en fastighet. Han skulle börja med det lokala elbolaget. Elektricitet var något alla behövde. Men han hade ju ingen adress, bara GPS-koordinaterna som visade mitt ute i ingenstans. Det måste väl ändå finnas några grannar att fråga. Om han skyndade sig skulle han hinna före polisen. Han zoomade ut navigatorn och betraktade kartbilden. Inga byggnader fanns utmärkta i närheten. Ytterligare förminskning av kartan och ett hus visade sig längst upp i hörnet. Det låg nästan fem kilometer nordost om hans nuvarande position. Han startade bilen och körde i väg med hjulen spinnande i gruset. walter betraktade personerna runt det enorma ekbordet på rikskriminalens planläggningsrum. Snittåldern bland de tiotalet poliserna var under trettio men med Walter i rummet steg den till fyrtio. Snart kom överåklagare Åsa Julén och Anders Holmberg in genom den bastanta trädörren med Thomas Kokk och Harald Morell i släptåg. Medelåldern hoppade omedelbart upp till hundra. Den som stängde dörren var dock Walters chef David Lilja. Han nickade åt Walter som nickade tillbaka. Ingen från vare sig SÄK eller öppna polisens internutredning var närvarande och Walter fick en underlig känsla i magen. Han gillade inte det här. Samma känsla hade infunnit sig på mötena kort efter mordet på statsminister Olof Palme. Att något inte stod rätt till, det visste han redan. Men att bli kallad till möte med SÄK och rikskrim i en session så hemligt att knappt polisledningen kände till det bådade inte gott. ”Vi vet inte vilka vi har att göra med”, inledde Holmberg allvarstyngt. ”Att en av våra anställda är inblandad i brottslig verksamhet är vi säkra på. Vi vet bara inte med vilka han samarbetar. Som det ser ut just nu pekar mycket på kollegor inom kanske både den öppna och slutna verksamheten. Situationen är minst 307

STEFAN TEGENFALK

sagt unik och åtgärderna jag vidtagit så ovanliga att de är snudd på utomparlamentariska.” Det blev tyst i rummet. Trots att alla hade blivit informerade i förväg var orden från chefen för Säkerhetspolisen så påtagliga. Det fanns alltså en organiserad grupp som verkade spänna över de olika polismyndigheterna. Kanske sträckte den sig även utanför. Samtliga i rummet var utvalda för att de hade få tjänstgöringsår. För en gångs skull var det en merit. Risken för att någon var ”smittad” minskade ju färre år man hade arbetat inom kåren. I all hast hade man satt ihop en grupp bestående av nyrekryterade poliser inom både den öppna och slutna verksamheten, något som aldrig hade hänt tidigare och därför krävde godkännande från polisledningen. För Walter var Jonna ett självklart val av den enkla orsaken att hon var yngst på avdelningen. Dessutom var hon redan involverad i härvan runt Martin Borg. Walter såg på klockan. Han undrade hur sen hon skulle bli men slog bort tanken då dörren öppnades. Jonna bad om ursäkt och satte sig stressat i stolen bredvid Walter. Hon hade andan i halsen. ”Tog du trapporna?” viskade Walter. Hon svarade honom med en syrlig blick. ”Walter”, började Thomas Kokk. ”Om du inleder med att redogöra för det ni på länskrim vet kan vi på SÄK fylla på allt eftersom.” Fylla på, tänkte Walter. SÄK tänker som vanligt inte säga mer än de absolut behöver. Han reste sig ur stolen och gick fram till whiteboardtavlan. Walter lät blicken vandra över församlingen i rummet. Man skulle förmodligen kunna höra ett hårstrå falla. ”Vi tror att det finns ett samband mellan Martin Borg, Tor Hedman och Leo Brageler”, inledde Walter. ”Leo Brageler?” avbröt Thomas Kokk direkt. ”Ja, vi har lyckats få fram att ett och samma mobilnummer använts i kommunikation där Borg, Hedman, Alice McDaniel och Brageler varit inblandade.” 308

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Fortsätt”, sa Anders Holmberg intresserat. ”Via historisk trianguleringsdata från mobiloperatörerna har vi funnit ett nätverk av kontantkortsabonnemang som kontinuerligt bytts ut mot nya”, fortsatte Walter. ”Man har brukat ett simkort några få gånger för att undvika att dra på sig uppmärksamhet och därmed eventuell avlyssning.” ”Låter väldigt uttänkt”, sa David Lilja. ”Ja”, sa Walter. ”Men just deras försiktighet blev också en svaghet. Genom att hela tiden skaffa nya abonnemang som registrerades drog man på sig vår, eller rättare sagt Jonnas uppmärksamhet. Tack vare hennes idé att kartlägga alla nya kontantkortsabonnemang sedan en tid tillbaka lyckades vi lokalisera och isolera en basstation där anmärkningsvärt många simkort inregistrerats första gången. När vi sedan analyserade abonnemangens registreringsposition fann vi att merparten kom från ett och samma område. I ett tätbebyggt område hade det inte varit särskilt konstigt, men platsen visade sig ligga mitt ute i ingenstans. Ett skogsparti utanför Örebro som senare visade sig vara en byggnad. Ett hus som inte finns registrerat.” Det blev tyst i rummet. ”Och sambandet Borg – Brageler?” undrade Kokk. ”Tack vare gott sifferminne hittade Jonna en koppling mellan Brageler och Borg som gick via Alice McDaniel. Samma mobilnummer har nämligen också kommunicerat med Hedman. Därför vet vi att det finns ett samband dem fyra emellan.” Blickarna vändes mot Jonna. Som det lät på Walter kunde man tro att hon var ensam på länskrim. ”Vilket samröre skulle Leo Brageler ha med Martin Borg?” undrade Anders Holmberg skeptiskt. ”Hedman och Borg känns mer naturligt, om man nu kan kalla samröre med brottslingar naturligt.” ”Det vet vi inte i nuläget men vi kan spekulera”, sa Walter och vinkade fram Jonna till tavlan. Han bad henne att redogöra för de senaste timmarna. ”Byggnaden utanför Örebro kan ha hyst en fånge”, började Jonna. ”Tekniska är just nu i begrepp att säkra ett av rummen 309

STEFAN TEGENFALK

i byggnaden. Vi hittade en madrass och filtar men också spår av blod och dokument. Dörren till rummet gick bara att låsa utifrån vilket kan tyda på ett ofrivilligt boende.” ”Vad var det för dokument ni hittade?” frågade Lilja. ”Utskrifter av sådant som … Det var …” Jonna kom av sig och vände blicken ned i golvet. Plötsligt slog en tanke henne. Vad var det Alice McDaniel hade vittnat om? Att hon i stället för de riktiga dokumenten hade skickat papper som beskrev det latinska språket? Det var just rester av sådana dokument de funnit på golvet i rummet. ”Som vadå?” manade Walter otåligt. ”Som Alice McDaniel skrev ut och lade i kuvertet enligt förhöret”, sa Jonna. ”Hennes dokument har alltså hamnat i byggnaden.” En kort tystnad uppstod. ”Vad pratar hon om?” undrade Holmberg och tittade på Walter. ”Leo Brageler borde därmed ha varit i byggnaden”, sa Kokk som förstod. ”Inte bara det”, sa Jonna. ”Jag tror han har hållits fånge där.” ”Fånge?” sa Lilja. ”Ja”, sa Walter. ”Hur Borg och hans förbrytargäng har fått tag i Brageler vet vi inte. Inte heller varför han skulle ha hållits fången där men jag kan gissa.” ”De ville så klart åt Drog-X”, sa Kokk. ”Men hur lyckades de få tag i Leo Brageler?” undrade Holmberg. ”Vi får väl fråga Martin Borg”, sa Walter. ”Är det inte dags att ta in honom nu?” Kokk skruvade lite på sig. ”Jo, det skulle man ju kunna tycka, men vi har tappat honom”, sa han. ”Han lyckades skaka av sig oss.” ”Toppen”, sa Walter. ”Då vet han att vi har span på honom.” ”Förmodligen”, sa Anders Holmberg. ”Antingen har han blivit varnad eller upptäckt spanfolket.” 310

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Om han har blivit varnad har vi en läcka i det här rummet”, sa Åsa Julén med hård röst. Thomas Kokk såg tveksam ut. ”Tror mer på att han upptäckte sina förföljare”, sa han. ”Med tanke på gruppens paranoida beteende ligger det närmare till hands. Dessutom är han som så många andra inom SÄK tränad i förföljelsetaktik.” ”Men Hedman då?” undrade Lilja. ”Var finns sambandet Borg – Hedman?” ”Vi kan bara gissa än så länge, men Gnesta är en het kandidat”, sa Walter. ”Det finns inga tecken på att de har umgåtts före händelsen i Gnesta. Hedman har brukat ett och samma kontantkort en längre tid och vi har följt det simkortets rörelser tillbaka i tiden. Vi kan inte se tecken …” ”Omar”, avbröt Thomas Kokk. ”Helt riktigt”, sa Walter. ”Om vi kartlägger vilka Omar har kommunicerat med har vi kanske även där en tråd som knyter samman Hedman och Borg.” ”Ja”, instämde Kokk. ”Borg var i Gnesta vilket även Hedman måste ha varit, även om han påstår annat. Hedman är troligen den som flydde i Omars bil.” ”Då var det alltså inte restaurangägaren Vecdi som sköt Ove Jernberg och flydde i Omars bil”, konstaterade Julén. ”Nej, troligen inte”, höll Kokk med. ”Allt annat har varit lögn. Vem som dödade Vecdi kan nog bara Borg svara på, även om Malmökollegorna har sina misstankar kring krogmaffian.” ”Viktigast nu är att försöka hitta Brageler”, sa Walter. ”Hans liv kan vara i fara. Om det inte redan är för sent. Därefter ska vi knäcka Hedman i ett sista maratonförhör.” ”Hur går det med bankkontot Alice McDaniel uppgav?” sa Kokk och såg på Harald Morell. ”Har inte fått svar än, men om mindre än en timme borde vi veta”, sa Morell. ”Våra brittiska kollegor är väldigt formella av sig.” 311

STEFAN TEGENFALK

”Och tyskarna och deras misstankar mot Leo Brageler?” undrade Holmberg. Walter såg tankfullt ned i bordet. ”Vi har inte hela bilden klar för oss än”, sa han. ”Det fattas fortfarande väsentliga delar.” ”Ja”, sa Lilja. ”Exempelvis vem som mördade Gunter Himmelmann och de andra i Tyskland. Om det nu inte var Brageler. Kanske var det Borg och de kring honom?” David Lilja sökte medhåll från de övriga. ”Det stämmer inte om vi sätter händelserna i en tidsaxel”, invände Walter, ”om nu inte Borg var med från början och var delaktig i Bragelers förgiftningsplaner.” ”Låter osannolikt”, sa Jonna. Walter instämde. ”Som sagt, vi har en bit kvar, såvida inte SÄK har något att tillägga.” Thomas Kokk reste sig upp. ”Nej, det har vi inte. Jag föreslår att vi sätter platser och personer som har med Brageler och Borg att göra under bevakning. Exempelvis BGR i Uppsala, Borgs bostad och anhöriga, Bragelers anhöriga, och så vidare. Faktiskt även platsen där Leo Bragelers familj ligger begravd.” Walter nickade instämmande. En tydlig knackning hördes och dörren till mötesrummet öppnades. Mannen som kom in skyndade fram till Thomas Kokk och viskade något i hans öra. Efter en stund fick Kokk ett egendomligt ansiktsuttryck.

21

gunnar tillenius första dag som pensionär skulle spenderas utomhus. Efter trettio år som konstruktör på det lilla plåtbockningsföretaget längtade han bort från stansmaskiner, ritningar och krävande kunder. Han tänkte ta en lång promenad och insupa glädjen över att aldrig mer behöva sätta sin fot på Setterwall & Söners plåtmekaniska verkstad. Aldrig mer behöva höra Albert Setterwalls gormande om hur långsamt allt gick eller hans söners gnäll över ekonomin och hur dyrt det var med anställda. Den tiden var förbi och Gunnar såg i stället fram emot att spendera återstoden av sitt liv i lugn och ro. Han hade gjort i ordning en termos med kaffe som han spetsat med vodka i en traditionell kaffekask dagen till ära. Plastat in ett par smörgåsar och fyllt en PET-flaska med vatten. Gummistövlar på fötterna och rejäla kläder och han var redo att inleda tillvaron som nybliven pensionär. Han tog bussen till Södertälje centralstation för att därefter kosta på sig en taxi till Nyköpingsvägen i höjd med Bränningeån. Tvåhundratrettio kronor för att få tömma termosen under lite tystnad, det fick det absolut vara värt. Han skulle gå längs vattendraget upp till sjön Lanaren där första kaffepausen var inplanerad. Området var stillsamt och det enda som hördes var bruset från E4:an långt i fjärran. Marken han gick på var lerig och han klafsade mödosamt fram längs ån. Det var en märklig känsla att så här en vanlig vardag befinna sig ute i naturen i stället för på arbetet, tänkte han. Samtidigt som det kändes ovant skrek kroppen euforiskt av lycka. Pension måste nog vara det bästa som någonsin uppfunnits. Att kunna göra vad man vill och varje månad ändå få pengar var oslagbart. 313

STEFAN TEGENFALK

Efter tjugo minuters trampande i den blöta marken var han framme vid favoritstenen. Han blickade ut över sjön som låg helt stilla. Ljudet från E4:an hördes inte längre. Vinden var östlig vilket gjorde tystnaden i det närmaste total. Han hällde upp en rejäl kask och lutade sig bak mot ryggsäcken. En skogsduva svepte ned från ett träd och landade intill vattnet. Den började picka i sig något. Gunnar iakttog den brungrå fågeln. Efter en stund flög den ut över sjön och Gunnar följde skogsduvan med blicken. Plötsligt stannade han vid ett föremål. Det blänkte och såg ut som plåten på en bil. Han reste sig upp och tog på sig glasögonen. Nog tusan var det en bil alltid. Förbaskat också. Det gick en enda väg fram till sjön och av landets alla grusvägar måste någon absolut åka på den här i dag. Han var alltså inte ensam längre och med ens sjönk humöret. Han svepte resterna av kasken och packade ned termosen. Men så började han fundera. Något han alltid brukade göra efter att ha fått i sig lite alkohol. Vem åker hit ut en vardag och parkerar bilen en bit in bland buskarna? Knappast svamp- eller bärplockare den här årstiden. En pensionär kanske, som likt han själv ville finna tystnaden? Eller var det någon som ville göra sig av med en stulen bil? Knarkare kanske. Tänk om det satt ett par narkomaner i bilen och delade upp stulna värdeföremål. Som laglydig skattebetalare, om man bortsåg från Forden han hade sålt, kände han ett starkt behov av att gå fram och göra klart för knarkarna att de inte var ensamma här. De skulle inte få ta över hans smultronställe, än mindre besudla det med stöldgods och sattyg. Han hade nog sett på TV-dokumentärer hur det gick till. En del kunde vara beväpnade med infekterade sprutor och knivar. Till och med ha pistoler. Han skulle minsann ta reda på exakt vad de pysslade med. Han tog fram termosen igen och hälde upp en stor kask. Trots att kaffet var varmt svepte han hela muggen. En stärkande värme spred sig i bröstet. Styrkt av kaffeblandningen började han röra sig hukande i riktning mot bilen. Han gömde sig bakom ett träd. Inga tecken på 314

N I RVA N A P R O J E K T E T

liv än så länge. Efter en stund förflyttade han sig en bit åt sidan. Bakom ett par buskar skymtade han några män. De höll på med något men han såg inte vad det var. I stället noterade han att det fanns fler bilar. En var en stor skåpbil. Det hade blivit rena parkeringsplatsen här ute. Så plötsligt slog flammor upp. Männen försvann och en svart rök spred sig snabbt. Ljudet från rusande motorer hördes och ur snåret såg han hur skåpbilen och en personbil körde ut på den lilla grusvägen. Den östliga vinden gjorde att röken hastigt närmade sig Gunnar. Han rynkade förbryllat på pannan. Hade de satt skogen i brand? Bilarna körde i hög fart på grusvägen och snart skulle de passera honom. Han skulle jävlar i mig ta reda på deras bilnummer och ringa polisen. Även den bäste kunde ha fel. De var alltså inga knarkare utan pyromaner. Han förflyttade sig närmare vägen och tog skydd bakom en stor sten. Nu skulle han kunna se registreringsskyltarna när bilarna passerade. Sekunderna senare körde de båda bilarna förbi. Han lyckades notera nummerplåten på skåpbilen men hade inget att skriva på. Minnet var efter trettio år hos Albert Setterwall inte i bästa skick och när man verkligen behövde papper och penna så fanns det självklart inget. Han letade runt som om han skulle hitta en penna och papper på marken. Och faktiskt var det nästan så att han gjorde det också. Som konstruktör fick man inte vara dum. Han bröt av en kvist och ristade in bilnumret i den leriga marken. Stenen hade han som landmärke. Så fort bilarna var utom synhåll skyndade han i väg mot röken. Han hejdade sig förskräckt efter några meter. En bil stod i brand. Värmen och röken slog emot honom och han tvingades hålla för munnen. Försiktigt närmade han sig lågorna. Han gick runt så att han fick vinden i ryggen. Något skymtade till inne i kupén och han försökte fokusera blicken genom hettan. Han tog några steg närmre trots risken bensintanken utgjorde. Så plötsligt såg han vad det var. Han ryggade tillbaka av den fruktansvärda synen. 315

STEFAN TEGENFALK

Kroppen inne i bilen brann som en fackla. Munnen och ögonen var som svarta hål. Den förkolnade kroppen satt upp men var förvriden i en grotesk ställning. Det högg till i bröstet och han var tvungen att hastigt sätta sig ned med andan i halsen. En mörkblå dimma omgav snart hela bilen. Han måste undan från den stickande röken. Gunnar reste sig på svaga ben och tog några steg bort från bilen. Han var tvungen att kalla på hjälp. Tänk om han hade haft en sådan där mobiltelefon nu. Leran och stenarna längs vattendraget gjorde det svårt att springa. Han snubblade flera gånger och landade så illa att han nästan inte kunde ta sig upp igen. Någonting var galet med foten. Haltande fortsatte han utmed Bränningeån. Han var tvungen att vila flera gånger och det tog minst en halvtimme innan han till slut var nere vid Nyköpingsvägen. Efter ett tag närmade sig en bil norrifrån. Gunnar ställde sig mitt på vägen och började vinka. Bilen saktade först ned men ökade plötsligt farten och väjde förbi honom. Gunnar betraktade häpet bilen som försvann med rusande motor. Efter en stund kom en bil från andra hållet. En röd Nissan bromsade in och Gunnar haltade fram till föraren. ”Ni måste kalla på polis”, flåsade han. En äldre dam såg oroligt på Gunnar genom den nedvevade rutan. ”Vadå?” ”Ring efter polis och brandkår säger jag!” ”Varför då?” undrade hon och såg sig om. ”En bil brinner uppe vid Lanaren. Gör bara som jag säger.” Gunnar ryckte upp förardörren och kvinnan förstod att han menade allvar. ”Har du mobiltelefon?” sa han och pekade på kvinnans handväska. Hon nickade och plockade fram en mobiltelefon. ”Får jag den”, beordrade Gunnar och ryckte åt sig mobiltelefonen så fort kvinnan slagit numret till larmtjänst. 316

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Skicka brandkår, polis och ambulans till sjön Lanaren utanför Södertälje”, skrek Gunnar i telefonen. ”En kropp brinner inne i en bil och jag har registreringsnumret på dem som har gjort det.” En kvart senare anlände första utryckningsfordonet. walter studerade thomas Kokk med stort intresse. Han skulle bli den sämsta pokerspelare någonsin med det ansiktet. ”Vad har hänt?” frågade Walter. ”Det sista vi har på Borg är att han har brukat ett av sina privata kreditkort till att hyra en bil i Södertälje”, började Kokk. ”Hur länge har ni vetat det?” undrade Walter. ”En kort tid bara”, sa Kokk utan att förklara sig närmare. ”Men det har uppstått ett annat problem.” ”Jaså?” sa Åsa Julén, även hon irriterad över den plötsliga nyheten. ”Bilen Borg hade hyrt står utbrunnen intill en sjö i Södertälje. Enligt chassinumret var det just den Volkswagen Golf han hade hyrt. Dessutom fann man ett lik i bilen.” En kort tystnad uppstod. Sedan bröt ett dovt sorl ut i rummet. ”När kan vi veta om det är Martin Borg i bilen?” undrade Åsa Julén och bröt sorlet. ”Så fort DNA-testerna är klara”, svarade Kokk. Julén ruskade irriterat på huvudet. ”Jo, det förstår jag också men när kan DNA-testerna vara klara?” ”Vi har skickat våra egna tekniker till platsen och har även beordrat in folk från SKL”, sa Kokk. ”Kanske om ett par timmar, beroende på hur snabbt SKL kan jobba.” ”Vet vi när det inträffade?” frågade Walter. ”Ja, vi har till och med ett vittne till händelsen. Vittnet såg dessutom förövarna lämna platsen och var förutseende nog att ta en av gärningsmännens registreringsnummer.” ”Och fordonet tillhörde?” 317

STEFAN TEGENFALK

”Det vet vi inte riktigt än”, sa Kokk. ”Vittnet hittar inte platsen där han noterade bilnumret. Han skrev nämligen ner det i leran och nu har det börjat komma snöblandat regn så risken finns att vi aldrig får reda på det.” ”Sätt in mer folk om ni så måste lägga hela området under pressning”, utbrast Walter. ”Det är omöj…” ”Jag ser två potentiella offer i bilen”, avbröt Walter bestämt. ”Leo Brageler eller Martin Borg. Själv tror jag på Martin Borg.” ”Varför då?” ifrågasatte Jonna. ”Därför att han blev en belastning och en möjlig risk”, sa Walter. ”De visste att vi hade fått upp ögonen för Borg som därmed blev en svag länk. Man har hållit Brageler fången i byggnaden men vid liv så varför plötsligt göra sig av med honom.” ”Tiden var kanske inne att göra sig av med honom”, föreslog Jonna. ”Knappast i en hast, innebränd i en bil hyrd av Martin Borg. Tror snarare på en förflyttning av Leo Brageler. Men vi saknar fortfarande uppslag kring vilka de är eller vad de har för agenda. Något driver dem. Något jävligt stort som gör att man är beredd att ta risker. Till och med döda sina egna.” ”Även om det börjar likna organiserad brottslighet ska vi inte gå händelserna i förväg”, sa Åsa Julén och skruvade nervöst på en penna. ”Det behöver inte vara så illa att vi står inför en hel organisation. Det kan vara några enskilda …” ”Det är en välinformerad grupp av ytterst farliga personer och vi vet inte vilka de är”, bröt Walter av. ”I vart fall vet inte vi inom länskrim det. Kanske SÄK har något man vill delge.” ”Då säger vi till”, sa Kokk kort. ”Tänkte väl det”, sa Walter och kastade en uppgiven blick på överåklagare Åsa Julén, som snabbt vände ned blicken bland sina papper. Fler borde lära sig hur man döljer lögner, tänkte Walter och slängde ifrån sig pennan på bordet. 318

N I RVA N A P R O J E K T E T

aldrig i sin vildaste fantasi hade Jonna kunnat tro att det demokratiska samhälle hon var satt att skydda inhyste så hänsynslösa element. Konspirationsteorier eller inte, något var ordentligt sjukt. Själv hade hon inte en aning om vad som rörde sig i dessa personers huvuden, eller vad deras mål bestod av. Hon hade faktiskt inte en enda teori just nu. Om hon fortfarande hade arbetat på RSU och presterat en så här mager tes skulle hon ha fått sköta kaffeautomaten resten av anställningen. Fann man bara svaret på det som drev Martin Borg skulle man komma lösningen betydligt närmare. Om det nu var en grupp man sökte. Det kunde lika gärna vara en isolerad medbrottsling och inte en hel organisation. Ju färre inblandade desto mindre risk för läckage, därför talade allt emot Walters tes om en stor organisation. Om det inte var fanatiker de hade att göra med. Sådana som inte styrdes av pengar. Hon slog sig ned i den välbekanta besöksstolen och Walter stängde dörren efter henne. ”SÄK vet mer än de vill säga”, sa han och gick fram till fönstret. Han blickade ned på gatan. ”Varför tror du det?” frågade Jonna. ”Det är nästan alltid så. De säger aldrig mer än de absolut måste. Jag tror det kan finnas en koppling med mannen som dog i häktet förra året och Martin Borg, utöver det faktum att Borg var med vid förhöret.” ”Hur då?” undrade Jonna intresserat. ”Vad drev Martin Borg starkast under utredningen av Drog-X?” Jonna betraktade tankfullt Walter. ”Det var väl intresset för den islamistiska gruppen”, sa hon. ”Ja, han verkade ha en överdrivet stark önskan att de skulle ligga bakom allt.” ”Jaha?” ”Jag tror du förstår”, sa Walter och vände sig om. Jonna begrep först ingenting, men så efter ett tag började hon 319

STEFAN TEGENFALK

ana vad Walter syftade på. Hon hade läst om organisationer som under kalla kriget försökte få folket i väst att i högre grad ta ställning mot kommunismen. En slags västvärldens beskyddare och en modern form av korsriddare. Men den här gången var inte kommunismen fienden. ”Du menar att Borg skulle vara med i en typ av frimurarloge?” Walter svarade inte. ”Mot vad?” fortsatte Jonna undra. ”Muslimer?” ”Inte nödvändigtvis en frimurarloge”, sa Walter, ”även om det finns en kristen variant som mycket väl skulle kunna passa in här. Tror mer på en organisation vars agenda är att förhindra spridandet av islam. Speciellt på europeisk mark. Och man är beredd att döda för sin sak.” ”Och det här vet redan SÄK?” ”Med största sannolikhet”, sa Walter. ”Man kan beskylla dem för mycket men ibland sköter de faktiskt sitt jobb. I alla fall när det gäller att hålla tyst.” Jonna slog ut med armarna. ”Hur ska vi kunna arbeta med det här om inte SÄK ger oss information?” Walter tecknade till Jonna att ställa sig bredvid honom. ”Ser du människorna där nere?” sa han och pekade ned på Bergsgatan. Jonna reste sig ur stolen. ”Ja”, sa hon. ”Vem bryr sig om det vi gör?” ”Vad menar du?” ”Vad betyder egentligen det vi gör för framtiden?” Jonna såg frågande på Walter. ”I dagens värld är det ingen som orkar bry sig längre”, fortsatte han. ”Så länge man kan sitta framför internet och skicka SMS kan hela skiten få braka samman. Jonna visste inte vad hon skulle tro, än mindre svara. ”Vet du vad jag skulle vilja?” fortsatte han. 320

N I RVA N A P R O J E K T E T

Hon gissade på att han ville förflytta sig trettio år tillbaka i tiden då varken internet eller mobiltelefoner existerade. Ändå skakade hon på huvudet. ”Se saker på ett helt annat sätt”, sa han. ”Och då pratar jag inte om djuptänkeri utan mer ett ickevetande. Jag önskar att jag var så ointelligent och så sagolikt ointresserad av det här att jag utan vidare skulle kunna somna i kväll. Att bara sluta ögonen och låta allt vara. Men så blir det inte. Hela det här härket hänger redan på axlarna och sömn blir det inte förrän tidigast fem i morgon bitti. Det här är inget arbete, det är ett sätt att leva, om man nu kan kalla det för ett liv.” ”Jag trodde att man med tiden lärde sig koppla bort arbetet på fritiden”, sa Jonna. Walter skrattade. ”Om man är normalt funtad möjligtvis.” Jonna begrep inte vart Walter ville komma. Det kändes som att vara med i en direktsänd frågesport samtidigt som hon gjorde högskoleprovet. ”Du kan bli föremål för utredning”, sa Walter och bytte samtalsämne ännu en gång. Han slängde fram ett papper på bordet framför Jonna. Hon tog upp och granskade dokumentet. Egentligen var hon inte det minsta förvånad, hon hade ju väntat på det här. Det enda som överraskade henne var hur snabbt det hade gått. gunnar tillenius såg sig förvirrat omkring. Han kunde svära på att det var den här stenen han haft som landmärke. Ändå fanns det inte ett enda tecken på någon inristning i marken. Blötan som lade sig på marken skulle snart göra det omöjligt att tyda det han skrivit. Om han nu alls hittade det. Polismannen iakttog Gunnar bekymrat. ”Vi har sökt runt alla större stenar utmed vägen men inte funnit ett enda spår av tecken inristat i leran.” ”Jag är säker på att det var den här stenen”, sa Gunnar och pekade på en meterhög bumling intill vägen. 321

STEFAN TEGENFALK

”Men det finns ingen lera att skriva i runt stenen”, sa polismannen. ”Bara gräs.” Gunnar hade svårt att koncentrera sig. Bilden av den brinnande kroppen ville inte lämna honom. Den groteskt vidöppna munnen och de svarta ögonhålorna satt fast på näthinnan. Poliserna fick hela tiden upprepa sina frågor. ”Vilken färg hade skåpbilen?” sa en av poliserna för tredje gången. ”Blå, eller möjligtvis röd”, sa Gunnar. ”Blå eller röd? Det är rätt stor skillnad”, förklarade polisen. ”Eller om den var mörkgrön.” ”Den kanske var vit”, föreslog en annan av de civilklädda poliserna. ”Det tror jag inte”, sa Gunnar bestämt. ”Och personbilen?” ”Kan ha haft vilken färg som helst.” ”Såg du möjligtvis fabrikatet på skåpbilen och personbilen?” Gunnar betraktade de båda poliserna en kort stund. ”Nej”, sa han. ”Jag äger själv ingen bil och har aldrig varit intresserad. Än mindre av vilka märken som finns, bortsett från Ford.” Poliserna bytte några menande blickar med varandra. ”Tror ni jag fabulerar?” Gunnar skärpte rösten. ”Visst inte”, sa den ena polisen. ”Vi förstår att det är svårt att komma ihåg …” ”När man är i min ålder?” avbröt Gunnar. Polismannen skakade uppgivet på huvudet. ”När man varit med om något så fruktansvärt som det här”, sa han och stoppade ner anteckningsblocket. ”Vi har en vittnesgrupp inom polisen som ser till att personer som varit med vid traumatiska händelser får psykologisk hjälp för att kunna hantera sina upplevelser.” ”Det kan vänta”, grymtade Gunnar. ”Vi måste hitta stenen.” 322

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Och du minns inte en enda siffra eller bokstav på nummerskylten?” frågade polismannen en sista gång. Gunnar skakade uppgivet på huvudet. Då han lyfte blicken råkade den hamna på en sten längre upp i skogen. Bakom stod en mindre gran han med säkerhet hade passerat. Tänk om han hade tagit fel och i stället befunnit sig längre upp i skogen? Han letade i minnet en stund innan han skyndade upp mot den nya stenen. Mycket riktigt. Han gick runt och såg inskriptionen i leran. Marken var blöt och han hade svårt att tyda sina egna tecken. ”Här!” ropade han till några uniformerade poliser. ”Ser ni vad det står här?” En kvinnlig polis skyndade fram. Hon böjde sig ned. ”Ja, det gör jag”, sa hon och tog upp ett anteckningsblock. Gunnar kände en stor tyngd lätta från sitt bultande hjärta. leo visste inte hur länge han hade befunnit sig i bilen. Han låg i mörker men var inte längre ensam. Något befann sig alldeles i hans närhet. Han visste vad det var – närvaron av död. Det var en speciell känsla och han hade upplevt den så många gånger. Den gick att ta på och den omslöt honom. Han hade arbetat med den i Nirvanaprojektet och den hade blivit en del av hans liv. Till slut hade den kastat honom i en riktning han aldrig kunnat förutse. Och nu skulle han vara skyldig till ännu en människas död. Alice McDaniel. Men de hade försäkrat honom om att inte göra henne illa. Han hade ju sett den gamle mannens ögon och de ljög inte. Det kunde inte vara hon. Leo slog bort tanken. Ett tag trodde han att räddningen var nära. Det hade hörts höga röster utanför bilen och det lät som tumult. Han hoppades att det var polisen. Men så tystnade allt plötsligt. Därefter hade den kommit. Döden. Kanske hade hans kidnappare blivit oense om något. Om de skulle göra sig av med honom redan nu eller fortsätta som planerat. Han förstod att det här dygnet skulle bli hans sista i deras fångenskap. Om han klarade sig ur det död eller levande var upp 323

STEFAN TEGENFALK

till honom själv nu. Inte för att döden skrämde honom, den skulle med tiden komma som en befrielse, men han behövde leva lite till. Han hade något han måste göra. Det gick inte att ge tillbaka det han hade tagit från så många. Lika lite som han kunde få Cecilia och Anna åter i livet. En sekund, kanske några tiondelar och livet hade för alltid förändrats för dem alla. En enda ynklig sekund. En extra lång kram eller ingen alls, det skulle ha räddat deras liv. Om Anna bara hade kört lite fortare, eller lite långsammare. De hade aldrig mött bilen i kurvan. Alla dessa varför. Fanns det ett öde förutbestämt för dem alla? Var detta verkligen meningen? Som forskare trodde han inte på vidskepelse eller högre makter. Han trodde på fakta, på det som var skapt ur logik. Ändå förstod han inte hur ett ögonblicksverk kunde ta två människors liv. Något så abstrakt och flyktigt som en ynklig sekund. Men det tjänade inget till att älta mer. Han skulle botgöra. Han skulle bidra med allt han visste om Nirvanaprojektet. Men inte till dessa dårar, dem skulle han överlista. Han skulle hjälpa andra att ta över efter Himmelmann. Kanske hade Leos förebild haft rätt ändå. Kanske skulle man till slut lyckas. Världen skulle då få se och den skulle häpna, även om kunskapen och ansvaret var tungt att bära. Men de måste få veta, och de måste själva besluta vad de skulle göra med kunskapen. Ansvaret skulle inte längre bäras av honom ensam. Plötsligt sattes bilen åter i rörelse. Leo rycktes tillbaka i mörkret. Tiden var snart inne.

22

walter var på väg att lämna tjänsterummet då David Lilja ställde sig i dörröppningen. ”SÄK har fått reda på registreringsnumret på en av bilarna i Södertälje”, sa han. ”Skåpbilen som vittnet påstår sig ha sett tillhör en Hans Flyght.” ”Utmärkt”, sa Walter. ”Är han intagen?” ”Nej, han bor dessvärre i Luleå. Dessutom visade det sig att även bilen befann sig där.” Walter masserade ett par trötta ögon. ”Dubbletter på reggplåtarna”, suckade han resignerat. ”Ja”, sa Lilja. ”Inget från SKL angående liket i bilen eller rikskrims förfrågningar om bankkontot?” ”Jo, kontot tillhör en uteliggare vars senaste adress fanns i Manchester, England. Man försöker få tag i vederbörande men det kan bli svårt. Han har inte setts till på elva månader.” ”Och inte heller rörelsekamerorna utanför byggnaden gav något”, konstaterade Walter. ”Som vanligt var det en massa kontantkortsnummer inblandade men inget av dessa har gett något ens med historisk trianguleringsdata.” ”Men SÄK erkände i alla fall till slut att det var ett gammalt safe house”, sa Lilja. ”Inte i bruk men likväl ett av deras. Frågan är hur Borg lyckats få tillgång till en byggnad SÄK själva knappt visste existerade?” ”Det finns fler inom SÄK som likt Borg är delaktiga i det där islamofobigänget”, sa Walter. ”Islamofobigänget?” Walter berättade om teorin han utvecklat. 325

STEFAN TEGENFALK

David Lilja studerade Walter en lång stund. ”Mycket möjligt faktiskt”, sa han till slut. ”Har du talat med SÄK?” ”Behövs inte”, sa Walter. ”De vet redan. De har vetat hela tiden.” Lilja skakade uppgivet på huvudet. ”Är nog benägen att hålla med dig för en gångs skull”, sa han. Walter satte sig i stolen igen. ”Vi kommer ingenstans med varken det ena eller det andra”, sa han. ”Och med …” Walter avbröts av att telefonen ringde. Han studerade displayen och såg att det var Thomas Kokk. Efter en kort stund lade han på med en bekymrad min. Han betraktade Lilja utan att säga något. ”Ja?” sa Lilja frågande. ”Liket i bilen tillhörde Martin Borg.” det var en halvtimme kvar till stängning och Jörgen Blad bläddrade ivrigt bland kommunens gamla dokument. En tillmötesgående arkivist hade hjälpt honom att gräva fram gulnade papper samt vänligt nog serverat honom kaffe två gånger. Hela tiden återkom en känsla av att något inte stämde. Så fort Jörgen fick fram dokument som rörde området kring byggnaden fattades väsentlig information. Det kunde vara utstakning för ett vägbygge eller det kommunala elbolagets dokument. Ritningar på telefonledningar fanns heller inte registrerade och andra tillståndsdokument som planritningar saknades likaså. Det närmaste han kom var ett elabonnemang utställt på en tjänsteman vid statens fastighetsverk. Adressen var inte helt fastställd utan benämnd som ”under byggnad”. Med tanke på mannens födelsedatum som av någon underlig anledning fanns registrerat i dokumentet borde han vara död, eller möjligen ett paket i förvaring hos långvården. Eilert Palmryd var tjänsteman på Statens Fastighetsverk vilket rimligtvis borde göra byggnaden till en statlig egendom. Eller? Varför 326

N I RVA N A P R O J E K T E T

skulle en tjänstemans personnummer stå registrerat på ett elabonnemang tillhörande ett statligt verk? Lukten av konstigheter blev tydligare ju mer han rotade bland de gamla pärmarna. Den egendom som stod på statlig mark rörde inte kommunen, så någon hjälp av den kommunala arkivisten kunde han inte få. Jörgen tog upp mobiltelefonen och slog numret till Tina, en av redaktionens bästa researchers. Hon hade en hjärna skarp som en hajtand vilket skulle behövas här. ”Kolla bums upp en Eilert Palmryd”, började Jörgen. ”Han har arbetat på Statens Fastighetsverk men är nog död i dag.” ”Varför ska jag det?” undrade Tina avmätt medan hon tuggade på något. ”Han har varit registrerad på ett elabonnemang som hör till en fastighet utanför Örebro. Det finns inga papper på huset och på kommunen säger man sig inte kunna hjälpa till då marken runt huset tillhör staten.” ”Har inte tid”, sa Tina. ”Om två dagar ska …” ”Lyssna nu”, avbröt Jörgen. ”Jag måste få reda på varför allt är så mörklagt kring fastigheten. Har en grej på gång som kan bli stor. Hjälper du till får du vara med på ett hörn.” Det blev tyst i luren. ”Vad då för grej?” ”Jag berättar sedan. Är du med eller inte?” ”Då vill jag först veta vad det är.” ”Har att göra med något internt inom polisen. Mer vet jag faktiskt inte”, sa Jörgen ”Eller hur”, suckade Tina ironiskt. ”Jag kan fråga någon annan”, kontrade Jörgen. Tina blev tyst igen. Det enda som hördes var hennes käkar som arbetade. ”Då vill jag ha full cred om det blir något”, sa hon efter ett tag. ”Självklart”, sa Jörgen och tänkte på att han hade lovat Miguel samma sak. Jörgen gav Tina informationen han hade på Eilert Palmryd och lämnade kommunhusets arkiv. Han prövade att ringa Jonna ett 327

STEFAN TEGENFALK

par gånger utan att få svar. Chansade även att ringa med dolt nummer men inte heller det fick henne att svara. För en kort stund funderade Jörgen på att ringa Walter men han ångrade sig nästan omedelbart. Han visste att han ändå bara skulle få tystnad eller – om han hade tur – en och annan oförskämdhet serverad i örat. I stället ringde han Sebastian som undrade när Jörgen skulle komma hem, och om han var intresserad av att umgås vid middagsbordet. Det hade varit väldigt lite av den varan de senaste veckorna och Jörgen fick med ens dåligt samvete. Han bedyrade botning och föreslog ett sent besök på en restaurang. Sebastian lät sig nöjas och Jörgen kunde lägga ett potentiellt orosmoment bakom sig. I höjd med Bålsta ringde Tina. Jörgen tryckte ivrigt fram hennes telefonnummer eftersom han visste att hon bara ringde om hon hade nyheter. ”Lyssna nu”, började hon. ”Jag lyssnar”, svarade Jörgen otåligt. ”Eilert Palmryd är som du antog död. Han avled för tre år sedan. Fick tag i hans son som inte var talför så att det störde precis.” ”Vad synd.” ”Däremot lät jag kolla Palmryd mot ett visst register.” ”Vilket då?” undrade Jörgen nyfiket. ”Det är efter kontorstid, dessutom har han ju varit död i tre år. Även om det är allmän information …” ”Var arbetar min bror?” avbröt hon. Jörgen funderade en kort stund. ”Riksförsäkringsverkets driftcentral om jag minns rätt”, sa han. ”Vill du höra eller inte?” ”Självklart.” ”Eilert Palmryd var inte anställd på Statens Fastighetsverk, eller som det hette då, Byggnadsstyrelsen.” ”Inte?” 328

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Nej, som statlig pensionsgivare stod Fortifikationsverket.” ”Fortifikationsverket?” ”Ja, myndigheten som förvaltar och driver militärens och delar av polisens fastigheter. Alla byggnader som har någon form av strategisk eller militär betydelse ligger under deras förvaltning.” ”Det var som tusan.” ”Vill du höra mer?” ”Självklart.” ”Fortifikationsverket bildades så sent som 1994 och vid den tidpunkten hade Palmryd redan gått i pension. Han var därför anställd på Fortifikationsförvaltningen som det hette då.” ”Alltså”, sa Jörgen, ”måste byggnaden tillhöra polisen eller militären?” ”Troligen”, sa Tina. ”Men varför skylta med sitt namn och personnummer? På andra dokument jag fann bland arkiven stod bara den berörda myndigheten som ägare. Inte någon tjänsteman.” ”Jo”, sa Tina. ”Byggnadsstyrelsen brukade alltid ha en ansvarig tjänsteman för fastigheten de ägde och enligt den då förekommande kommunallagen måste den som är ansvarig för en fastighet även registreras med sitt namn och personnummer.” ”Det var ju inte särskilt smart om man nu ville dölja något”, sa Jörgen. ”Nej, kanske inte, men bara om någon har anledning att misstänka att Palmryd inte arbetade på Byggnadsstyrelsen. Vem skulle komma på tanken att söka i ett centralregister för att kontrollera Palmryds anställning?” ”Du kanske?” ”Alltså, det måste ha funnits folk på både Fortifikationsförvaltningen och Byggnadsstyrelsen som kände till det här”, sa Tina. ”Men varför skulle man dölja att Fortifikationsförvaltningen var ägare till byggnaden?” ”För att hålla den hemlig kanske?” 329

STEFAN TEGENFALK

”Just det”, höll Jörgen med. ”För att det inte skulle se ut som om polisen eller militären ägde huset.” ”När får jag veta vad du håller på med? Och vem är den där Palmryd?” ”Så fort jag själv vet mer”, sa Jörgen. ”Får en känsla av att du utelämnar något”, grymtade hon och stoppade in något i munnen igen. Om hon bara visste hur rätt hon hade, tänkte Jörgen och svängde av från motorvägen. ”Kommer du in till redaktionen? Jag jobbar sent.” ”Ja, men inte just nu”, sa Jörgen. ”Ska äta ute med Sebastian i kväll. Om vi nu hinner innan restaurangerna stänger.” ”Vill du att jag ska följa med och hålla sällskap?” ”Låter frestande, men …” ”Skojade bara”, avbröt Tina. ”Ni går ju bara på snobbrestauranger.” ”Just det”, sa Jörgen. ”Man måste klä sig med stil för att få komma in.” ”Duger inte min bohemiska indiestyling?” ”Möjligtvis på lokalkrogen i Bandhagen.” ”Så vad gör vi nu?” undrade hon. Jörgen visste exakt vad som skulle göras. Först behövde han övertyga nyhetschefen och sedan redaktören som båda hörde till Jörgens mest trogna antagonister. Trots förra årets händelser hade hans insats snabbt hamnat i glömska. Nyheter fick hela tiden en allt kortare hållbarhetstid. Dessutom var folk mer intresserade av kändisars privatliv än det som rörde samhället. Det var av större allmänintresse att utröna varför skolministern hade en tjugofem år yngre flickvän än att ta reda på vad som gjordes för att förbättra den usla skolmaten. Spektakulära nyheter krävdes för att tränga igenom bruset av information. Jörgen skulle plöja upp en stor fåra i myllan av meningslösa nyheter. ”Vi ska publicera några dramatiska bilder när polisen gör tillslag mot fastigheten de själva eller militären äger, och släppa 330

N I RVA N A P R O J E K T E T

Palmryd som potentiell spion”, svarade han. ”Antingen åt främmande makt eller åt någon svensk myndighet.” ”Att polisen själva slår till mot en skyddsklassad byggnad borde hamna på ettan”, sa Tina upphetsat och svalde det hon hade i munnen. ”Det tror jag också”, njöt Jörgen. ”Jag kan kolla med Fortifikationsverket i morgon”, sa hon. ”Det är något med Palmryd och hela den här grejen. Känner på mig att det kan bli hur stort som helst.” Jörgen avslutade samtalet nöjd över Tinas insats. Hon skulle få bli med på ett hörn på samma sätt som Miguel. Men inte mer. jonna slog på TV:n just som de sena nyheterna började. Hon rörde för ovanlighetens skull ned en sockerbit i teet och lät blicken förstrött vila på den platta skärmen. Flygtrafiken i Skandinavien låg nere på grund av ett askmoln orsakat av en isländsk vulkan reportern hade svårt att uttala namnet på. En stor svart plym av rök steg upp från en reva i berget och boende runt vulkanen dränktes i något som liknade svart snö. En rastlöshet infann sig i henne och hon slog av TV:n. Hon lät blicken vandra ut genom fönstret. Det var första gången sedan hon lämnat Alexanders lägenhet som hon tänkte på honom. Det var ju inte så att hon hade varit sysslolös direkt. Och mer skulle det bli. Rapportskrivning kring hennes insats i Märsta stod först på agendan i morgon bitti. Därefter möte med internutredarna. Han kunde väl ändå ha ringt tillbaka? Även om hon inte hade kunnat svara så var bara vetskapen om hans intresse viktig. Men ville han inte fick det väl vara. Hade hon verkligen tolkat signalerna så fel? Han hade ju själv sagt att han hade känslor för henne och hon hade ju varit rätt säker på att … Jonna lyfte luren och slog numret till Arlanda flygplats. Upptaget. Hon var nog inte den enda som undrade när flygningarna skulle komma igång igen. Hon bläddrade fram Alexanders mobilnummer i displayen och stirrade på siffrorna. En knapptryckning och 331

STEFAN TEGENFALK

hon skulle få veta om han fortfarande var kvar på marken. Hon strök med tummen över den gröna knappen några gånger. Till slut slängde hon telefonen i soffan och slog på datorn med en irriterad knapptryckning. Hon surfade lite planlöst en stund bland tidningarnas nätupplagor och loggade därefter in på sin email. Inkorgen var full av reklam och annat oviktigt. Sandra hade skickat två email med rubriken ”Något nytt?”. Jonna visste vad hon ville veta och orkade inte öppna meddelandena. Hon stängde av datorn och gick in i badrummet. En halvtimme senare hade hon släckt sänglampan. Just som hon slöt ögonen hördes SMS-signalen från soffan. Hon reste sig upp i sängen. Fem personer var kopplade till just den signalen. Alexander var en av dem. Hon hämtade telefonen i soffan och såg på displayen. Den visade ett SMS om missat telefonsamtal. Irriterad tryckte hon fram meddelandet som antagligen skulle visa Jörgen Blads mobilnummer. Men så fick hon se Alexanders nummer i displayen. Hon noterade tiden för det missade samtalet som visade elva minuter över tio på förmiddagen. Vid den tidpunkten hade hon varit i polisgaraget där täckningen var dålig. Måste vara rekord i försenat SMS, tänkte hon och svor en ramsa över telefonoperatören. Efter tre signaler hörde hon Alexanders röst. ”Är kvar på marken”, sa han uppgivet. ”Allt flyg är inställt på grund av den där vulkanen.” ”Fick först nu ett meddelande om missat samtal från dig”, sa Jonna och kände hur hon plötsligt hade blivit torr i munnen. ”Är ni kvar ute på Arlanda?” ”Inte nu längre. Enligt flygbolaget kunde vi vänta oss minst ett par dagars försening.” ”Vad trist”, sa Jonna och log för sig själv. ”Tja, all stress i onödan med andra ord.” ”Varför väckte du mig inte?” Det var lika bra att gå rakt på sak. ”Du såg väldigt trött ut. Eller rättare sagt, nästan medvetslös där du halvlåg i soffan. Tänkte det var bäst att du fick sova. Hoppas du inte tog illa upp.” 332

N I RVA N A P R O J E K T E T

Tog illa upp? tänkte Jonna. ”Den repliken borde väl jag stå för”, svarade hon. Alexander skrattade. ”Vad gör du i morgon?” Jonna funderade en kort sekund. Hon hade träning inbokad på kvällen. Dessutom skulle hon hämta bilen på verkstaden direkt efter arbetet. Sedan skulle hon behöva städa hemma. Speciellt dammsuga stod högt upp på dagordningen. ”Inget”, svarade hon. ”Vad bra. Då kanske jag kan få bjuda på middag hemma.” ”Nej”, sa Jonna direkt. ”Det får du inte. Ska vi äta ska vi göra det hos mig.” ”Inte mig emot.” Hon skulle precis föreslå maträtt då det pep till i telefonen. På displayen såg hon Walters telefonnummer. Jonna ursäktade sig och bad Alexander vänta i telefonen. ”Ja?” svarade hon. ”Du kommer att gilla det här.” En kort stund senare var Jonna på väg ut genom ytterdörren. bilen stannade igen. Leo hörde hur skjutdörren gick upp. Samma röster som tidigare. Efter en stund hördes nya. Någon pratade engelska. Sedan blev det tyst. Den gamle mannens röst hade Leo inte hört sedan de lämnat byggnaden. Han undrade om de var framme och väntade på att locket till det som allt mer kom att likna en kista skulle öppnas. Men så sattes bilen i rullning igen. Den här gången av någon annan. Det gick ryckigt och bilen krängde kraftigt som om föraren inte var van att köra skåpbilar. Det brände någonstans inne i Leos mage. Smärtan spred sig längs ryggslutet och upp genom kroppen. Han hostade och kände hur svettpärlor trängde ut i pannan. För varje ny attack sköt smärtor genom kroppen. Han behövde hålla sig stark för att kunna fullfölja planen. Vek krafterna nu skulle han aldrig komma undan. 333

STEFAN TEGENFALK

Med långa djupa andetag försökte han dämpa smärtorna. Han slöt ögonen och tänkte på Cecilia. Lät sig lindas in i minnena av hennes mjuka små händer och den alltid så utforskande blicken. Hungrig efter kunskap och utrustad med samma starka vilja han själv en gång hade haft. Han hade äntligen förlåtit Anna. Vreden var borta och saknaden efter henne lika stor som smärtorna i kroppen. Det var för dem han gjorde det här nu. De skulle ge honom styrkan han så väl behövde. Han bet ihop tänderna och kände hur adrenalinet sakta kapslade in de värsta plågorna. Efter en kort stund saktade bilen in. Ett dämpat ljud från upprörda röster hördes. Det verkade komma från förarhytten. Något hade hänt, något hans kidnappare inte verkade ha förutsett. Först en kort spänd tystnad. Sedan bröt ett fantastiskt ljud genom packlårens väggar och Leo kände hoppet tändas. viktor spjuth och Johan Ärenmark, båda poliser sedan knappt ett år, satt i sin civila polisbil och spanade ut mot E18 i höjd med Jakobsberg, ovetande om att de om två månader skulle få ta emot ett hedersomnämnande av självaste justitieministern. Efterlysningen av skåpbilen hade stannat inom den grupp som Säkerhetspolisen tillsammans med länskriminalen döpt till ”Grupp A”. En tillfällig enhet bestående av uteslutande yngre poliser. Man hade posterat ut civilbilar vid varenda in- och utfart till Stockholm och man fokuserade uteslutande på skåpbilen. Något annat hade man för övrigt inte att gå efter. Klockan var fem minuter över elva på kvällen då Viktor Spjuth plötsligt såg något som fick pulsen att öka. ”Helvete!” svor han. ”Det är skåpbilen.” Ärenmark reste sig hastigt upp ur bilstolen som var lutad bakåt. ”Är du säker?” ”Hundra.” ”Jag ringer operativa”, sa Ärenmark och tog fram sin mobiltelefon. 334

N I RVA N A P R O J E K T E T

Viktor Spjuth startade bilen och körde ut på E18. Han accelererade BMW:n så han fick ögonkontakt med skåpbilen igen. Därefter lade han sig på säkert avstånd och lät några bilar lägga sig emellan. ”Vi ska följa dem tills förstärkning kommer”, sa Ärenmark upphetsat. ”Sumpar vi dem kan vi söka nytt jobb i morgon.” ”Sa de så?” ”Nej, men det kan man ju räkna ut själv.” ”Förmodligen.” Det här var Johan Ärenmarks första riktiga insats där det kunde tänkas bli nödvändigt att bruka vapen. Hitintills hade det bara blivit omhändertagande av överberusade gaphalsar och en och annan nedbrottning av knarkare som inte hade förstånd att lyda order. Det här var något helt annat. Från ordningspolis i uniform till spanare i civila kläder och omålad polisbil. Han kände hjärtat bulta innanför skyddsvästen. I höjd med Rinkeby stannade skåpbilen för rött ljus. En långtradare passerade vägen men fick plötsligt motorstopp. Svart rök bolmade ur avgasröret då den utlandsregistrerade lastbilen försökte starta igen. Den långa trailern blockerade körbanan helt i båda riktningarna och bakom fylldes kön på med bilar. Skåpbilen var helt omringad av fordon. Johan Ärenmark såg en möjlighet. ”Vi tar honom”, skrek han till Spjuth och öppnade bildörren. Viktor Spjuth kastade en snabb blick på sin kollega som hade fått upp vapnet. Han behövde bara bråkdelen av en sekund för att fatta samma beslut. De rusade ut ur bilen med dragna vapen. Fyra bilar längre bort befann sig skåpbilen. Föraren av lastbilen försökte frenetiskt få igång motorn som hackade och spydde ut dieselrök. Ljudet av sirener närmade sig bakom lastbilen. Tvärs över andra sidan vägen såg Ärenmark blåljusen från en utryckande ambulans som försökte komma runt trailern. Föraren av skåpbilen skulle inte se ambulansen, bara höra ljudet som kunde tolkas som polissirener. 335

STEFAN TEGENFALK

”Fort!” skrek han till Spjuth och sprang allt vad han kunde mot skåpbilen. Samtidigt som lastbilsföraren fick igång motorn med ett vrål slet Ärenmark upp dörren till passagerarsidan på skåpbilen. Han skrek så högt att rösten brast och siktade in i kupén med sin Sig Sauer. Sekunden senare såg han hur förardörren slets upp av Spjuth. Hans ansikte var hårt och pistolen riktad rakt in i förarhytten och farligt nära Ärenmark. Männen i skåpbilen höll skräckslaget upp händerna.

23

jörgen blad kände sig trött och uppsvälld efter middagen med Sebastian. Han hade ätit en fyrahundra gram stor entrecote med tillhörande rotsaksgratäng där kockens kärlek till grädde varit nära att ta kål på Jörgen. Ögonlocken halkade ned över ögonen så fort han hade slagit sig ned i mötesrummet på redaktionen. Luften var som vanligt dålig och det var alldeles för varmt. Trots en dubbel espresso hade han svårt att piggna till. Klockan på väggen visade midnatt och i högtalartelefonen befann sig tidningsredaktören Palle Öhlin. Mitt emot satt nattens nyhetschef som turligt nog inte var Sven-Erik, Jörgens framtida svärfar. Lars Strand var betydligt mer tillmötesgående och hade större förståelse för Jörgens talanger. ”Kan Tina bekräfta det här?” undrade Palle med nyvaken röst. ”Ja”, svarade Lars Strand. ”Jag talade med henne innan hon gick.” ”Bilderna ser onekligen jävligt bra ut. Vad säger du om rubriksättningen Lasse?” Lars Strand blev tyst i några sekunder. ”Polis slår till mot egen byggnad”, föreslog han. ”Eller: Intern uppgörelse inom svensk polis.” ”Det sista låter riktigt bra tillsammans med bilderna”, sa Palle. ”Men samtidigt rent ut sagt förbannat farligt. Ska vi sätta den rubriken måste jag ringa ägarna först.” Jörgen visste att han var nära ett genombrott. Det var bara frågan om hur stort det skulle bli. ”I morgon vet vi mer om Palmryd”, sa Jörgen upphetsat. ”Jag ko…” 337

STEFAN TEGENFALK

”Vi sätter hela grävredaktionen på det här”, avbröt Palle. ”De får släppa allt annat. Det här är för stort för att bara hanteras av dig och Tina.” ”Men jag …” ”Bosse G får ta över i morgon bitti”, avbröt Palle igen. ”Du ska delvis få ditt cred, det lovar jag.” Bosse G? Jörgen kände ilska blossa upp. Vadå delvis få cred? Det var ju för tusan han som hade kommit med nyheten. Bosse G var en buffel som vid ett tillfälle av ölberusning på redaktionens stampub sagt sig ogilla homosexuella som han beskrev som en sluten överklasselit. Han hade föreslagit Jörgen att ”Wallraffa” bland sina gelikar. Han var övertygad om att det dolde sig en och annan snaskighet bland de homosexuella halvkändisarna. ”Inte Bosse G”, invände Jörgen. ”Ska han vara med blir det inget.” Lars Strand höjde på ena ögonbrynet. ”Blir inget?” sa han. ”Jag är fortfarande frilansare”, sa Jörgen. ”Jag går till någon annan om det inte blir som jag vill.” ”För sent”, hördes ur högtalartelefonen. ”Vi kör med eller utan dig.” ”Ni kan inte publicera bilderna”, protesterade Jörgen skarpt. ”Och utan dem har ni inget övertag mot de andra tidningarna.” ”Du menar bilderna din källa stal från övervakningskameran?” ”Spelar ingen roll”, sa Jörgen. ”Jag kommer se till att inte en enda frilansare vill jobba för er i framtiden. Att era löften är noll värda.” Palle suckade ur högtalartelefonen. ”Kan du jobba under Berner då?” ”Om vi delar på ansvaret”, sa Jörgen. En kort tystnad. ”Okej, det är taget”, hördes i högtalartelefonen. Jörgen andades ut. 338

N I RVA N A P R O J E K T E T

”var befinner han sig nu?” undrade Jonna så fort hon klev in i Walters bil. ”På väg till Karolinska sjukhuset. Han var visst rätt så illa åtgången.” ”Och de andra? Var de poliser?” ”Knappast. De kunde inte många ord svenska. De verkar vara balter och rikskrim försöker hitta deras riktiga identitet. Passen är falska.” ”Hade det inte varit för vittnet i Södertälje hade vi aldrig hittat skåpbilen.” Walter skrattade. ”Nej, den gubben hade huvudet på skaft. Dessutom var grabbarna vid Södertörns ordningsrotel ovanligt vaksamma.” Gubbe? Jonna betraktade Walter som var farligt nära att själv falla under det epitetet. ”Får vi förhöra honom direkt?” undrade hon. ”Det är upp till läkarna”, sa Walter och svängde ut på Sveavägen. ”Men vi och SÄK lär väl få dela på det nöjet om nu inte Kokk tar över helt.” ”Åsa Julén då?” ”Vad är det med henne?” ”Vad säger hon om det här?” ”Att Leo Brageler tillhör henne och att Riksenheten för polismål får handskas med Borg och de kring honom.” Jonna såg ut genom bilrutan och undrade vad som väntade. Hur som helst var det ännu en natt i tjänst. Hon lät blicken vila förstrött på husfasaderna de passerade. De flesta fönstren var mörka. I en upplyst lägenhet blickade en kvinna ut genom fönstret. Hon var klädd i nattlinne. En man ställde sig bakom och höll om henne. Hon strök handen över hans hår. Walter körde om en bil och Jonna släppte paret med blicken. Intryck och funderingar satt ofta kvar tills hon släckte sänglampan om kvällarna. Det första hon tänkte på när hon vaknade var det hon hade somnat till. Förmodligen kunde hon leva med 339

STEFAN TEGENFALK

det. I alla fall ett tag, tills hon likt alla andra i det här yrket trubbades av och lät eländet där ute rinna av dem. Det värsta var nog att inte ha någon att prata med. Att inte få dela med sig av upplevelserna till någon som förstod vad hon menade. Det fanns en anledning till att poliser var ihop med poliser. Att inte behöva förklara känslorna då man fått bevittna en död människa. Kanske en narkotikalangare med halva huvudet bortskjutet. Eller en död femåring, påkörd av ett rattfyllo. Ångesten och ruset i kroppen då man var tvungen att dra sitt tjänstevapen. Att inte veta om man skulle komma hem efter passets slut. Det fanns de som hade det värre. Länder där våld var betydligt vanligare och oändligt mycket mer brutalt. Hon skulle väl egentligen inte klaga. Ändå var det här ett av de ögonblick då hon kände tvivel. Var det verkligen så här hon ville leva? Det fanns faktiskt andra sätt att förändra världen på. Walter körde upp mot Karolinska sjukhuset och ställde bilen direkt utanför stora entrén. Fyra andra polisbilar stod redan parkerade vid sidan av ingången. Jonna klev ur bilen och såg upp på den enorma byggnaden. Där inne någonstans låg han. Hennes tidigare analys och kartläggning av Leo Brageler fanns kvar i huvudet. Varenda mening och formulering i rapporten var som tatuerad långt in i hennes medvetande. Hon hade tillsammans med de andra analytikerna på RSU gjort en gärningsmannaprofil över Leo Brageler. Det hade varit svårt och man hade tvingats gå utanför de fastställda ramarna för personlighetstyper. Leo Brageler hade haft en väsentlig avvikelse i form av ovanligt hög intelligens. Snudd på unik. Men gränsen mellan geni och galenskap var hårfin, och en del av Jonnas kollegor menade att han hade trätt över den linjen. Ändå var det något som sade att han trots sina illgärningar var långt ifrån galen eller irrationell. Tvärtom, han hade lyckats med sitt uppsåt genom att använda kunskaper i avancerad biomolekylär kemi, genom minutiös planläggning och tålamod, och han hade nästan lyckats komma undan med det också. Jonna brann av iver att få ställa alla de hundratals 340

N I RVA N A P R O J E K T E T

frågor som otåligt köade inom henne. Om nu inte SÄK skulle stänga alla dörrar. Den risken var överhängande och modet sjönk då de kom fram till avdelningen. Två uniformerade poliser stoppade Walter och Jonna. Bredvid stod en man i kostym. Han var från Säkerhetspolisen och hade tydligen befälet över uniformerna. ”Ingen kommer in”, sa han ursäktande. ”Inte ens länskrim.” Walter stoppade lugnt tillbaka sin polisbricka i jackan och tog upp mobiltelefonen. Han tryckte fram ett nummer och satte mobiltelefonen mot örat. Ett par meningar senare räckte han över telefonen till den kostymklädde polismannen. ”Någon vill tala med dig”, sa han med ett vinnande leende. Säkerhetspolisen betraktade misstroget Walter men tog ändå luren. Strax därefter kunde Walter och Jonna passera in på avdelningen. Walter knackade på dörren till sal 12 innan han gick in. Jonna följde spänt efter och det första som mötte henne var Thomas Kokk. Han noterade deras ankomst med en kort nickning. Bredvid Kokk stod en mörkhårig läkare och en undersköterska. Ytterligare två poliser i kostym befann sig i rummet. Jonna gick fram och betraktade mannen i sängen. Han såg tärd ut, sliten och mager med insjunkna kinder. Ändå kunde hon inte låta bli att fascineras. Att det avmagrade skelettet i sängen hade kunnat åstadkomma så mycket elände, både för sig själv och andra. På sätt och vis en iskall mördare med flera liv på sitt samvete, trots att han själv aldrig hade utfört gärningen. Så öppnade han långsamt ögonen. Jonna trodde att hon skulle mötas av en tom och ihålig blick, i stället såg hon beslutsamhet i de blågrå ögonen. Det var som om han mentalt var separerad från den trasiga kroppen. Han iakttog sin omgivning utan att säga något. ”Ni kan inte hålla på för länge”, förklarade läkaren på bruten svenska. ”Om trettio minuter ska han in på röntgen och sedan blir det operation.” Thomas Kokk vände sig mot Walter. 341

STEFAN TEGENFALK

”Brageler hamnar under SÄK med en specialåklagare som förundersökningsledare”, sa han. ”Klassad som säkerhetsrisk, vilket även Tor Hedman numera är.” ”Varför gör det mig inte förvånad?” sa Walter. Kokk svarade inte. ”Tack för att du släppte in oss ett tag”, sa Walter och gick fram till sängen. ”Den här har vi letat efter det senaste halvåret. Känns alltid skönt att se utredningens huvudperson i ögonen.” Leo Brageler rörde sig besvärat i sängen. ”Vad är klockan?” sa han knappt hörbart. ”Över midnatt”, svarade undersköterskan och rättade till kudden under hans huvud. ”Ni måst…” försökte han. ”Vila nu”, sa sköterskan. Leo skakade på huvudet. ”Ni måste skynda er.” ”Vi måste vadå?” frågade Kokk och böjde sig ned. ”Det är bråttom. Ni måste stoppa dem.” ”Vilka då? Kidnapparna?” Thomas Kokk lät irriterad på rösten. Leo nickade försiktigt. ”Jeanette Kessel”, sa han. ”För att kunna ta sig in på BGR måste de ha koden och passerkortet. De vet var hon bor.” Kokk såg förbryllat på mannen i sängen. ”Ska kidnapparna ta sig in på BGR med hjälp av en Jeanette?” ”Ja”, sa Leo. ”Varför då?” ville Kokk veta. Leo började långsamt berätta om sin plan och hur det hade varit meningen att han skulle hjälpa sina kidnappare in på BGR. Hur han väl där inne skulle aktivera det tysta larmet. ”Vilken typ av information är det man vill åt? Thomas Kokk hade höjt rösten. ”Tar för lång tid att förklara”, sa han. ”Men det är ovärderliga forskningsdata.” 342

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Först och främst vill jag ha tag i dina kidnappare. Har vi tur kan vi ta dem inne i byggnaden.” Kokk bytte en snabb blick med Walter innan han tog upp mobiltelefonen och skyndade sig ut ur rummet. ”Vad menar du med ’ovärderliga forskningsdata’?” undrade Walter. ”Det är en lång och alltför komplicerad historia för att berättas här och nu.” ”Försök att göra den kort då”, sa Walter och såg mot dörren. Leo försökte resa upp överkroppen lite men sjönk tillbaka i brist på kraft. ”Ja?” undrade Walter otåligt. ”Substratet jag använde för att skapa okontrollerad vrede var bara en liten del i något större.” ”Vadå för något?” Leo blev tyst en kort stund. Han hämtade kraft. ”Jag antar ni vet vem Gunter Himmelmann är.” ”Ja, han har tillsammans med några andra från Dysencomp blivit mördade. Känner du till något om det?” Leo skakade på huvudet. ”De som höll mig fången frågade samma sak.” Walter bytte en kort blick med Jonna. ”Fortsätt”, manade han. Leo blev avbruten av en hostattack. ”Jag var med och utvecklade ett sätt att klona det ni kallar för själen, eller medvetandet”, började han. ”Alltså reproducera en varelses innersta väsen och föra över det till en annan kropp. Ungefär som en organtransplantation.” Walter höjde misstroget på ögonbrynen. ”Klona själen?” ”Att klona själva kroppen kan vi sedan länge, men att kopiera en människas medvetande, har ingen lyckats med. Fram tills nu.” ”Du menar minnen, personlighet, allt det unika som finns i individen?” frågade Jonna. 343

STEFAN TEGENFALK

”Ja”, sa Leo. ”Låter som rena science fiction”, sa Walter och tittade på läkaren för att få medhåll. Läkaren var dock upptagen med att diskutera Leo Bragelers hälsa med undersköterskan. ”Jag vet att man planerade för ett försök att föra över den sista pusselbiten i kloningen från en människa till en annan. Nämligen bioenergifältet.” ”Du menar transplantera en människas själ i en annan kropp?” sa Walter och bytte ännu en skeptisk blick med Jonna. ”Ja, man var i färd med att planera ett försök på en kvinna som hade anmält sig frivilligt. Colette. Colette Rousseau hette hon och arbetade på en avdelning vid Dysencomp.” “Jaha?” ”Plötsligt avbröt Dysencomp allt samarbete med oss på BGR.” ”Samarbete?” ”Ja”, sa Leo. ”Vi var en del i ett projekt som gick under namnet Nirvana.” ”Tack”, sa Walter och höll upp handen. ”Det räcker.” Han gick bort till läkaren och bad honom och undersköterskan att lämna rummet. Därefter såg han på de båda säkerhetspoliserna men möttes av två stenhårda blickar som sa: ”Fråga inte ens”. ”Jag vill höra allt”, beordrade Walter och aktiverade i smyg ljudinspelningen på sin mobiltelefon. Om det var en förvirrad mördares bekännelse han skulle få lyssna till eller ett fantasifoster skapat av en dåre återstod att se. Även om Walter inte kunde göra något med materialet ville han veta innan Leo Brageler försvann in i Säkerhetspolisens svarta hål. Leo berättade på samma sätt som han hade gjort för sina kidnappare. Enda skillnaden var att han denna gång inte ljög. Att han trodde något hade gått fel och att det var därför Dysencomp avbrutit samarbetet. ”Och varför tror du att något gick fel?” frågade Walter efter att Leo var klar. Han hade satt sig ned i en av stolarna och fått upp 344

N I RVA N A P R O J E K T E T

asken med halstabletter som han rastlöst lät vandra mellan händerna. Till slut stoppade han in en tablett i munnen. Fortfarande kunde han inte avgöra om han hade en mytoman liggandes i sängen. ”Att det inte skulle lyckas höll jag för troligt redan från början”, sa Leo. ”Vi vet fortfarande för lite om det bioenergifält som finns i hjärnan. Även om vi kom långt fanns det luckor i kunskapen om dess minsta beståndsdelar. Himmelmann var lösningen på spåret men jag får hela tiden känslan av att något gick fel mot slutet. Det fanns något i ekvationen som till slut inte gick ihop.” ”Varför tror du Gunter Himmelmann och de övriga blev mördade?” ”Vet inte.” ”Det var inte du då?” försökte Walter. Leo Brageler drog matt på munnen och såg ut genom fönstret. Långt borta skymtade han en vit byggnad som reste sig på höjden. Stora spegelrutor reflekterade nattens belysning och det såg ut som om varje fönster hade sin egen stjärnkarta med små lysande prickar. Han mindes hur Cecilia brukade fråga om universum. Hur långt bort stjärnorna var och om det fanns människor på andra planeter. Han brukade svara att det inre universumet var både vackrare och mer intressant, och att man kunde se det även en molnig natt. Att varje människa var unik och att våra kroppar bar på så många gåtor att det skulle räcka till var och en av oss på jorden. Hon såg på sin mage en lång stund under tystnad. Till slut sa hon: ”Jag ser inga stjärnor.” ”Det beror på att de finns inom dig”, svarade han. ”Inne i kroppen?” Han log. ”Vårt inre universum ser man inte med ögat. Ändå kan man uppleva det. Fast på ett annat sätt.” Hon förstod inte utan plockade fram boken med hästar i stället. Efter en stund sa hon: ”Har hästar också universum i kroppen?” 345

STEFAN TEGENFALK

”Allt levande har ett inre universum”, svarade han. ”Växter som djur. Till och med en liten myra.” Cecilia betraktade bilderna på hästarna en lång stund. Sedan slog hon ihop boken. ”När jag blir stor vill jag också leta efter rymden där inne”, sa hon och pekade på kroppen igen. ”Precis som du.” Han skrattade och höll om henne en lång stund. Det fanns något oförstört i en tioårings tankar. Så fria från fördomar och förnekelser. Han önskade sig samma vidsynta sinne. Förmågan att tolka allt i sin enkelhet. Att söka svaren bland sönderfallande biomolekyler med ett barns sinne. Hemligheten satt alltid i det anspråkslösa, och naturen skapade underverk med nästan inga medel alls. Det var där man hade letat och det var där Himmelmann sade sig ha funnit svaren. I den gudomliga enkelheten. Leo rycktes tillbaka av Walters harklande. ”Jo, jag sa att vi har en hel del frågor vi skulle vilja ställa som rör drogandet av nämndemännen vid Stockholms tingsrätt. Men tyvärr kommer vi aldrig att få ställa dem. Säkerhetspolisen har nämligen ensamrätt på dig från och med nu.” ”Du behöver inte vara orolig”, sa Leo lugnt och släppte fönstret med blicken. ”Jag kommer erkänna alla mina brott och ni behöver inte frukta några lögner.” ”Låter bra”, sa Walter utan att riktigt mena det. Han visste inte om det han nyss hade hört var lögner, och han skulle heller aldrig få veta det. ”Min största önskan är att ni får tag i dem som höll mig fången”, sa Leo. ”Inte för vad de gjort mot mig utan för att stoppa dem. De vill något mer än att bara stoppa islam.” ”Islam?” upprepade Walter just som dörren öppnades av Thomas Kokk. ”Jeanette Kessel har hittats svårt skadad i sitt hem utanför Uppsala”, sa Kokk. ”Patrullen som kom dit fann henne på golvet medvetslös. Troligen nedsövd av ett narkotiskt preparat.” 346

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Är spanbilen som var satt att bevaka BGR kvar?” undrade Walter. ”Nej, självfallet inte. Den plockade vi bort så fort vi fick tag i Brageler.” ”Hur länge har den varit borta?” ”I över en timme”, sa Kokk. ”Jag har beordrat tillbaka dem tillsammans med bilar från Uppsalapolisen. Om det skulle ta fyrtio minuter att genomföra intrånget i BGR:s byggnad så är chanserna små.” ”Förbannat också”, svor Walter. ”Vad kan de göra med materialet från BGR?” undrade Jonna. ”Utan kunskap ingenting”, sa Leo. ”Men med rätt förståelse finns det …” Leo blev avbruten av att läkaren kom in i salen. Han beordrade resolut samtliga att lämna plats för den anstående förflyttningen av sängen till röntgenavdelningen. Mot en ansvarig läkare hjälpte inte ens Thomas Kokks protester. Säkerhetspolisen eller inte, hälsan hos en patient gick före allt annat. ”Han får identifiera kidnapparna efter operationen”, sa Kokk och vände sig mot de båda polismännen. ”Vi måste ändå få hit en dator som kan kopplas upp mot RPS bild- och personalbank.” ”Ni kan prata med patienten tidigast om sju till åtta timmar”, förklarade läkaren bestämt. ”Och det blir först efter mitt godkännande.” Jonna såg på när två undersköterskor rullade i väg med Leo Brageler. Det fanns så mycket hon hade velat fråga honom. Hur han hade kunnat utveckla det hemska substratet. Hur kidnapparna såg ut och varför han hade hjälpt Gunter Himmelmann. Antalet frågor växte hela tiden och hennes nyfikenhet krävde svar. Men hon skulle aldrig få veta. Det här skulle bli hennes första och enda möte med Leo Brageler. vid horisonten började solen sakta lysa upp himlen i en ljusblå ton som påminde honom om hans hemtrakter. Mjasník såg 347

STEFAN TEGENFALK

på klockan. Halv åtta. Snart skulle ljuset göra det omöjligt att se in genom glasrutan. Reflexerna var hans fiende. Han fick bara en chans och den var här och nu. Snart skulle det bara vara ett objekt kvar på listan. Han kunde äntligen skönja slutet på sitt livs svåraste uppdrag. Den robusta lavetten var utfälld och låst. SV-98:an fastsatt och riktad mot byggnaden. Han var stolt över sin tålmodighet och kände vördnad över sin kyla. Plötsligt hade all möda betalat sig. Både den kvinnliga polisen och kriminalkommissarien hade lett honom till objektet. Deras rörelser var lätta att följa på avstånd. Delar av deras telefonsamtal hade han lyckats få översatt av mellanhanden. Han befann sig på taket av ett höghus med objektet sexhundra meter längre fram. Mjasník mätte in vinden med lasermätaren. Den digitala displayen visade fyra meter per sekund och han kompenserade siktet för avståndet och styrkan i den nordliga vinden. Till det måste han beräkna den ballistiska avvikelsen då kulan penetrerade fönsterrutan. Eftersom Sverige var ett modernt land var fönstret säkert ett flerglasfönster med isolerande gas mellan glasytorna. Anslagsvinkeln var sexton grader. Han behövde kompensera minst en grad för första skottet. Om rutan var härdad skulle den explodera i tusentals skärvor och han skulle då snabbt behöva dra ned en grad i anslagsvinkel. Han pressade försiktigt avtryckaren och en tunn laserstråle skar nästan osynligt genom mörkret. Den träffade glasrutans ena hörn. Han gjorde sig redo att justera in vapnet. Långsamt letade sig laserstrålen mot målet. Nu kunde han tydligt se mannen i sängen. Lampan vid sängbordet var tänd och kroppen nedbäddad under ett täcke. Det enda som syntes var huvudet. Han skulle sikta på ansiktet, nära näsroten. Efter att kulan passerat glasrutan skulle den vara deformerad och satt i rotation. Energin från den instabila blykulan skulle få huvudet att bokstavligen explodera. Mjasník drog in luft i lungorna, slöt ögonen och koncentrerade sig en sista gång. Sedan andades han ut, öppnade ögonen 348

N I RVA N A P R O J E K T E T

och pressade försiktigt avtryckaren lite till. Just som han skulle släppa i väg skottet lystes rummet upp. En man gick fram och skymde objektet med sin ryggtavla. Mjasník släppte avtryckaren och laserstrålen dog. thomas kokk ställde sig bredvid Leo Brageler och studerade honom under tiden han vaknade. Han var själv trött och hade hellre velat vara hemma hos sin familj vid frukostbordet i stället för att befinna sig på ett sjukhus efter en hel natts arbete. Men de han jagade var farliga och hade tentakler långt in i den polisiära myndigheten. Kanske var de själva poliser. Kokk hade varit steget efter och kommit för sent till BGR. De hade uppenbarligen lyckats och deras skicklighet skrämde honom. Han slogs mot en kylig professionalism han tidigare bara sett inom sin egen organisation. Aldrig hade ett uppdrag varit så viktigt och han kände bördan från ansvaret tynga axlarna. Ett misslyckande skulle vara katastrofalt. Leo Brageler var den enda som kände till dessa personers utseende. Han, som de jagade för delaktighet i mord skulle bli deras viktigaste vittne någonsin. De tre litauerna som hade kört skåpbilen hade bara fått order att köra bilen till färjeläget i Värtahamnen för vidare transport till Litauen. Där skulle andra möta upp vid en adress i en by tre mil från hamnen. I övrigt visste de ingenting. Kokk var övertygad om att de inte hade sagt allt men han förstod samtidigt att deras uppdragsgivare var försiktig. Hade det inte varit för vittnet i Södertälje hade man förmodligen aldrig fått tag i Brageler. Två observanta kollegor och ett vittne. Slumpen slutade aldrig förvåna Thomas Kokk. En säkerhetspolis med bärbar dator satte sig bredvid den sömndruckne Leo Brageler. Han fällde upp skärmen och klickade igång ett program. ”Vi har nästan trettiotusen bilder vi ska gå igenom”, sa Kokk. ”Du får ge ungefärligt signalement på dem du har sett så vi kan sålla ut de mest sannolika.” 349

STEFAN TEGENFALK

Leo försökte resa överkroppen men sjönk tillbaka i sängen. ”Hur många var de?” undrade polismannen med datorn. Leo försökte klara strupen. Han sträckte sig efter vattenglaset på sängbordet och satte det mot munnen. Thomas Kokk iakttog Leo då han med skakig hand försökte dricka. Vatten rann längs hakan ned på axlarna och kudden. Något rödaktigt lös upp vattenglasets tjocka botten. Kokk förstod först inte vad det var. Sedan såg han hur en liten röd punkt klättrade upp mot Leos ansikte. Som en liten röd självlysande fluga stannade den mitt i pannan. Plötsligt förstod han vad det var och en iskall rysning drog genom kroppen på en hundradels sekund. Thomas Kokk var på väg att resa sig ur stolen och skulle vråla ur sig varningen då rummet exploderade. Inte med en ljudlig knall och ett brinnande inferno. Ljudet från Leo Bragelers exploderande huvud var dovt, nästan ljudlöst. Polismannen bredvid sängen färgades röd av blod och han slängde sig ned på golvet flera sekunder efter att kulan hade träffat Leo. Glasbitar från fönstret landade på golvet i ett kristallregn. Thomas Kokk stirrade paralyserat på väggen bakom Leo. Blod rann som tårar längs den vita väven ned mot golvet och den huvudlösa kroppen ryckte spasmiskt i sängen. Kokk kände hur rummet svajade och slängde sig åt sidan. Han fumlade efter polisradion men var tvungen att huka sig ner och hulka. Någonstans i det kaos som rådde hade han sinnesnärvaro nog att trycka på rätt knappar. Han slog in larmkoden och några sekunder senare for dörren upp av beväpnade säkerhetspoliser. ”Fönstret!” skrek han mellan hulkningarna. ”Ni måste se var skottet kom ifrån.” En av säkerhetspoliserna ålade sig fram utmed det blodiga golvet mot fönstret. En annan följde väggen fram till fönstret. ”Det finns bara ett ställe skottet kan ha kommit från”, sa en av säkerhetspoliserna. ”Höghuset på andra sidan vägen in mot stan. Den där ljusa byggnaden. Men det är förbannat långt dit.” 350

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Larma alla enheter!” beordrade Kokk och försökte kväva en uppkastning. ”Alla! Gå ut med rikslarm och spärra av hela södra Solna och Norrtull.” Thomas Kokk sjönk ned på golvet i en hög. Han var andfådd av adrenalinet som rusade i kroppen. Vad är det som händer? mumlade han för sig själv. Vad i helvete är det som händer? Han lade ansiktet i händerna och försökte få kontroll över sig själv. Bilden rullade om och om igen som en film. Och ljudet, det dova ljudet då Leo Bragelers huvud spreds i rummet. Allt skulle följa honom länge.

24

jörgen blad var just klar med webbtexten kring infångandet av Leo Brageler när nyheten nådde honom. Leo Brageler var död. Skjuten i en säng på Karolinska sjukhuset. Han stirrade på meddelandet och läste det för säkerhets skull en gång till. För bara några timmar sedan hade Jonna meddelat honom att Brageler var i polisens förvar. Tagen vid ett tillslag där man även fick fast tre balter. Nu var Brageler död. Avrättad på ett svenskt sjukhus strax före åtta på morgonen. Uppståndelsen var stor på redaktionen. Det var så nära inbördeskrig man kunde komma enligt chefredaktören. Någon hade startat krig mot samhället genom att kallblodigt döda på ett sjukhus och det var medias skyldighet att hjälpa till att få fast vettvillingen. Om man dessutom kunde öka upplagorna gjorde man även ägarna en tjänst. Jörgen behövde mer information om händelsen. Han ringde upprepade gånger till Jonnas mobiltelefon men hon vägrade som vanligt att svara. Allt skulle bara ske på hennes villkor och Jörgen började bli duktigt trött på den attityden. Tina och två undersökande journalister hade börjat gräva kring Palmryd och på tidningens webbetta avlöste den ena smaskiga rubriken den andra. I centrum stod – om man bortsåg från själva nyheterna – för en gångs skull Jörgen och allt måste gå genom honom. Han visste att det här tillståndet inte skulle vara för evigt men just nu var det som att befinna sig i ett journalistiskt himmelrike. Nyhetschefen och chefredaktören gjorde allt Jörgen bad om, eller snarare beordrade dem till, och det var i stort sett bara Bosse G som hade synpunkter på Jörgens tillfälliga chefskap. Jörgen var ju bög och förmodad medlem av den homosexuella eliten i landet. 352

N I RVA N A P R O J E K T E T

Den som hade infiltrerat schlagerindustrin och nu var på väg att lägga under sig en hel nation med liberala värderingar om homoäktenskap. Jörgen borstade bort Bosse G:s syrliga blickar med ett sött leende. Det fanns värre saker i livet än att vara hatad av en tunnhårig heterosexuell femtioåring med hormonutslag i ansiktet. Jörgen vände sig om och vinkade till sig redaktionssekreteraren. Hon kom snällt som en lydig hund och han kunde inte låta bli att fyllas av det rus makt kunde ge. Det var så här han ville arbeta, och det var det här han visste att han aldrig mer skulle få uppleva. Nästa vecka skulle allt vara som vanligt igen. kulan hade gjort sitt jobb. Helst hade han velat använda kniven, men det hade inte varit möjligt den här gången. Att bara försöka ta reda på vilken sal objektet befann sig i hade tagit lång tid. Dessutom var avdelningen stängd och bevakad av polis. Men han hade också haft tur. Det hade varit enkelt att följa efter en uniformerad polis genom sjukhusbyggnaden upp till rätt våningsplan. Med hjälp av kartan i sjukhusentrén var det sedan bara att finna ut en bra ansatsplats och lokalisera objektet genom rätt fönster. Uniformerade poliser rörde sig i rummet vilket hade gjort det lätt. Den här gången skulle han bli tvungen att lämna kvar vapnet. Om den svenska polisen agerade snabbt skulle det ta mindre än tio minuter innan de var vid höghuset. Det skulle ta minst femton minuter att montera ned vapnet och ta sig ut ur byggnaden. Den tiden hade han inte. Han kröp tillbaka genom luckan i taket och såg en sista gång på vapnet. Därefter stängde han takluckan efter sig. Då han klev ur hissen vid entréplanet möttes han av ett äldre par med en hund. De hälsade artigt och Mjasník nickade tillbaka med nedböjt huvud. Han svor tyst för sig själv över det oväntade mötet. Nu skulle polisen ha ett ungefärligt signalement att gå efter. Han behövde snabbt ta sig ut ur landet. Kanske hade han mindre än två timmar på sig. Han skulle bli tvungen att lämna kvar hyrbilen på parkeringen. Hittade polisen bilen parkerad vid flygplatsen skulle det skapa onödiga spår. Det var illa nog att lämna vapnet kvar. 353

STEFAN TEGENFALK

Han skyndade sig i väg till en större gata för att vinka till sig en taxi. I fjärran hörde han sirener från utryckningsfordon. De var på väg i riktning mot sjukhuset. Drevet hade börjat och han kände för första gången en oro dra ihop sig. En taxi med tänd takskylt närmade sig i hög fart. Han vinkade till sig bilen som stannade med gnisslande bromsar. Mjasník bad att få bli körd till flygplatsen och chauffören gjorde en U-sväng. Nu hade han bara ett objekt kvar. Sedan var åtagandet uppfyllt och resten av pengarna skulle betalas ut. Trots vetskapen om att ekonomiskt oberoende var inom räckhåll ville inte den där känslan släppa honom. Sista målet skulle vara enkelt men uppdragsgivaren påpekade samtidigt vikten av att ta bort just det objektet sist av dem alla. Varför fick Mjasník inte veta och han hade heller aldrig frågat. Ändå gjorde den önskan honom märkligt nervös. klockan var fem över halv nio på morgonen då Harald Morell steg in på konditori Vete-Katten på Kungsgatan. Han svepte hastigt med blicken bland de tomma borden och såg Walter sitta längst in med en kopp kaffe och morgontidningen framför sig. ”Broder”, hälsade Morell och slog sig ned. Walter lade ifrån sig tidningen. ”Kaffe?” ”Har redan beställt.” ”Har du sett tidningen?” sa Walter och höll fram första sidan. Morell nickade. ”Jodå, den har jag sett. Vore spännande att veta vem källan är.” ”Intern uppgörelse inom polisen, lyder rubriken”, fnyste Walter och slängde ifrån sig tidningen. En kvinnlig servitris ställde ned en kaffekopp framför Morell och fyllde den halvvägs med kaffe. ”Påtår?” frågade hon och höll fram kannan mot Walter. ”Upp till kanten tack”, sa Walter och lutade sig fram stödd på armbågarna. 354

N I RVA N A P R O J E K T E T

Harald Morell satte koppen till munnen och läppjade försiktigt i sig det varma kaffet. ”Man skjuter inte någon på ett sjukhus”, började Walter. ”Det är bara en störd jävel som kan göra något sådant. Problemet är att han förmodligen är ett proffs. Två egenskaper som gör det hela ännu svårare.” Morell nickade instämmande. Han tog några snabba klunkar och ställde sedan ned koppen på bordet. ”Kom till sak, broder. Vi har mycket att göra.” ”Inte vi på länskrim”, sa Walter prövande. ”Nu är det SÄK och delvis ni på rikskrim som håller i taktpinnen och bestämmer vilka som ska vara med och spela i orkestern.” ”Det kan jag inte göra något åt. Det vet du.” Walter nickade tankfullt. ”Hur länge har vi känt varandra?” frågade han och lutade sig bak i stolen. Morell blev tyst. ”En bra bit över trettio år skulle jag tro.” ”Skulle du betrakta mig som pålitlig?” ”Vad är det för fråga”, utbrast Morell. ”Skulle du det?” ”Ja, det skulle jag.” ”Tycker du att jag skall betrakta dig som pålitlig?” undrade Walter och såg forskande på Morell. Morell skrattade torrt. ”Vad är det frågan om?” ”Säger namnet Eilert Palmryd dig något?” Morell ryckte på axlarna. ”Inte mycket.” ”Ändå är det han som är en av nyckelpersonerna i kvällspressens story.” ”Jaha, men det framgår ju inte i texten”, sa Morell. ”Hur vet du det förresten?” ”Visst gick du och en Palmryd tillsammans på polishögskolan?” 355

STEFAN TEGENFALK

Morell kliade sig irriterat i nacken. ”Vart vill du komma?” ”Gjorde ni det, Harald?” ”Ja, jag gick i samma klass som en Eilert Palmryd men han var betydligt äldre än vi andra.” ”Men han försvann”, sa Walter. ”Försvann?” Morell såg frågande ut. ”Ja, alltså han försvann till SÄK.” ”Det vet jag inget om”, sa Morell. ”Hade inte du en extratjänst på Byggnadsstyrelsen för många år sedan?” ”Jo”, sa Morell. ”Och jag vet vart du vill komma. Du vill koppla ihop mig med Palmryd, Örebro och kanske till och med Martin Borg?” Walter var tyst. ”Tror du jag är delaktig i någon organisation av galningar?” fortsatte han. Walter såg forskande på Harald Morell. ”Låt mig säga så här”, sa Morell och reste sig ur stolen. ”Vi står på samma sida som vi gjorde under Palmeutredningen. Det har du mitt ord på. Jag vet att du liksom jag vill få tag i dessa galningar men det betyder inte att du kan kliva över vilka gränser som helst.” ”Du har ju alltid haft dragning åt det blå hållet”, sa Walter och drack ur koppen. ”Lika mycket som du har sålt dig till vänsterideologin”, log Morell. Walter betraktade Harald Morell en stund. ”Låt SÄK och oss sköta det här”, sa Morell till slut. ”Du och jag har inte långt kvar till pension. Saker och ting måste få ha sin gång. Det finns ändå inget du kan göra.” ”Kanske har du rätt”, sa Walter och sjönk tillbaka i stolen. ”Från det ena till det andra, hur gick det med det där bankkontot i England. Har ni fått fatt i uteliggaren?” 356

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Nej”, sa Morell. ”Han är som bortblåst.” ”Jag förstår.” ”Jag undrar verkligen det”, sa Morell och reste sig. ”Vi ses väl i polishuset?” ”Alla gånger”, sa Walter och tog Morell i handen. Walter satt kvar en lång stund efter att Harald Morell hade lämnat konditoriet. Morell hade inte berättat allt. Walter hade kunnat läsa sin gamla kollega mellan raderna, och det fanns något han undanhöll. Men för den skull behövde inte det betyda att han var en del av en konspiratorisk organisation redo att döda för sin sak. Kanske var de i stället något på spåren han helt enkelt inte kunde prata om. Oavsett om de lyckades eller inte skulle det aldrig komma ut. Man skulle tysta händelserna som så mycket annat. Jörgen Blads grävande skulle förmodligen bara resultera i en för honom förödmjukande återvändsgränd. Den ende som skulle ha kunnat kasta ljus på frågorna var Eilert Palmryd. Men han hade tagit svaren med sig i graven. runt bordet i länskriminalens största mötesrum satt Cederberg, Jonsson och Jonna. Hela Walters grupp var samlad och de iakttog sin chef under tystnad då han rastlöst fingrade på en penna med frånvarande blick. ”Enligt ett vittne i höghuset så lämnade en man byggnaden vid samma tidpunkt som Leo Brageler blev skjuten”, bröt Cederberg tystnaden. ”Det är inte vårt fall längre”, sa Walter. ”Ville bara berätta vad jag har hört.” ”Skvaller gör ingen nytta hos oss.” Det blev tyst. ”Jag har funderat”, sa Jonna. Hon fick genast en ogillande blick av Cederberg. ”Det där som Leo Brageler berättade. Att man lyckats klona en människas innersta väsen. Det låter nästan för otroligt för att vara sant. Och sådant brukar ju inte stämma.” 357

STEFAN TEGENFALK

”Nej”, sa Walter ointresserat. ”Ändå sa han ju att man hade gjort ett försök på en kvinna. Colette någonting.” Walter hummade. ”Vem skulle vara mest angelägen att försöka stoppa ett sådant projekt?” ”Hela mänskligheten”, sa Cederberg. ”Vem fan vill möta sig själv i en annan kropp?” Jonsson skrattade och drog med sig Cederberg i ett hejdlöst kluckande. Walter såg på klockan. ”Vet ni vad? Vi går hem nu. Ni får ledigt resten av dagen.” Cederberg tittade på klockan som satt på väggen. ”Det är ju ändå bara en timme kvar av dagen, men låt gå för den här gången då.” jonna slog upp kokboken hon fått av sin mor i julklapp för tre år sedan. Den var knappt använd och hon bläddrade en lång stund bland bilder på olika maträtter. Till slut fastnade hon för en mexikansk gryta med ris. Mycket grönsaker och kryddigt. Perfekt. Temat var inte helt fel med tanke på kvällens gäst. Hon skrev ned ingredienserna och tog bussen till Fältöversten för att inhandla råvaror. Skafferiet och kylskåpet var märkvärdigt tomt så det var lika bra att fylla upp rejält med en storhandling. Även Systembolaget fick sig ett besök och hon köpte tre flaskor rödvin i tvåhundrakronorsklassen. Hur mycket hon än gladdes över kvällens begivenhet kunde hon inte få tankarna på Leo Brageler ur huvudet. Han hade slutligen fått återförenas med sin familj och kanske satt de tillsammans på ett moln och skrattade åt det hela. Eller inte. Jonna var inte det minsta troende. Gud och Jesus kunde lika gärna vara ett par seriefigurer, och himlen med paradiset var här och nu. Just där hon stod i kön till taxistolpen otåligt väntandes på en ledig bil.

358

N I RVA N A P R O J E K T E T

tor ”hedenhös” hedman betraktade avmätt männen på andra sidan bordet. De var alla nya ansikten. Vid sin sida hade han som vanligt advokaten. Han hade börjat störa sig på den unge juristen. Om han inte skärpte sig skulle Tor placera honom på avbytarbänken. Valpen hade blivit lite väl tam efter att Säkerhetspolisen tagit över. Snut som snut. Det var väl sak samma om de var hemliga snuten eller den vanliga. Enda skillnaden var att de bar kostym i stället för skinnjackor och jeans. ”Ska vi ta det från början?” sa den äldre av säkerhetspoliserna. ”Från början?” utbrast Tor. ”Jag har ju för fan jollrat i över tre timmar med er. Har så förbannat ont i halsen att jag skulle behöva en skottkärra halstabletter. Ser jag ut som någon jävla robot kanske?” ”Vi behöver höra samma historia en sista gång”, sa polismannen med lugn röst. ”Dra åt helvete”, fräste Tor. ”Vi har faktiskt all tid i världen”, svarade polismannen. ”Förbannade kostymfikusar”, muttrade Tor och tittade in i väggen. ”Och vad vill du kalla mig då?” undrade en kvinnoröst och kom in i rummet. Tor vände sig om och stirrade på en fågelskrämma säkert tio år äldre än han själv. ”Övermogen”, sa han utan att röra en min. ”Jag heter Åsa Julén och är överåklagare vid Åklagarmyndigheten i Stockholm”, hälsade hon och satte sig mitt emot Tor. ”Det är mig du ska förhandla med.” ”Förhandla vadå?” Åsa Julén såg granskande på Tor. ”Undan livstid”, sa hon och sprack upp i ett torrt leende. Tor förstod inte det komiska i en livstidsdom. ”Grundat på vad?” undrade advokaten försiktigt. ”På det här”, sa hon och lade fram ett uppförstorat fotografi på bordet. 359

STEFAN TEGENFALK

Både advokaten och Tor böjde sig fram. ”En ring?” sa advokaten. Julén nickade. Advokaten såg på Tor. ”Känner du till den här?” frågade han. Tor ruskade på huvudet. ”Inte mycket.” ”Vi fann den i bilen”, sa Julén. ”Gömd i askkoppen. Den tillhör numera avlidne Omar Khayyam.” Advokaten rynkade pannan och såg på Tor igen. ”Vad stirrar du på? Inte fan vet jag hur den har hamnat där.” ”Vi fann delar av fingeravtryck på ringen. Ett matchar dig väldigt väl.” Advokaten suckade ljudlöst och sjönk ned i stolen. Tor vägrade titta på ringhelvetet som hade orsakat så mycket skit. Han skulle ha fimpat den för länge sedan. Den förbannade guldklumpen hade i stället för att ge honom stålar slagit in sista spiken i kistan. Omar hade fått sin hämnd och Tor kanske livstid. Om han nu inte kunde gola sig ur det här på något sätt. Kanske bränna psyksnuten mot reducerat straff och avtjäna resten av tiden i Holland. Som golare skulle han snart vara död inne på någon av de svenska anstalterna. Värt ett försök i alla fall. ”Vad var det du sa om att förhandla?” frågade Tor och såg på Julén. Hon log. walter satte nyckeln i dörrlåset men stannade plötsligt upp. Han stirrade på namnskylten. W. Gröhn. Vad skulle han in i lägenheten och göra? Sätta sig som vanligt i soffan och äta något smaklöst, microvärmt halvfabrikat samtidigt som han fick sig en massa ointressanta nyheter serverade ur TV:n. Men det var ju så hans liv såg ut, och hade sett ut under många år. Han stoppade ner nycklarna i fickan igen och blev stående i trappuppgången en 360

N I RVA N A P R O J E K T E T

lång stund. På våningen under kunde han höra hur ett barn grät inifrån en lägenhet. Gråten övergick till snyftningar när någon tröstade henne. Walter såg på mobiltelefonen som om han förväntade sig ett svar från den lilla plastbiten. Han visste att numret fanns där inne men slog bort tanken i samma ögonblick den uppstod. Det var många år sedan nu. Då hade allt blivit så fel. Sorgen hade gjort honom desorienterad och i stället för att hjälpa hade han stött henne ifrån sig. Han förträngde tanken men den återkom genast. Var han feg? Tordes han inte tala med henne? Han undrade vad hon gjorde och hur hon hade det. Hon var stark, mycket starkare än han själv. Kanske var det därför han hade reagerat som han gjorde. Han hämtade mod ur ursäkterna och tryckte på knappen. ”Eva”, svarade rösten. Walter var tyst. ”Hallå?” sa kvinnan i telefonen. Han kramade mobiltelefonen hårt. Hjärtat slog och syret försvann runt honom. ”Det är jag”, fick han till slut ur sig, knappt hörbart. ”Lägg inte på.” Det blev tyst. ”Vad vill du?” svarade kvinnan ointresserat. Walter dröjde. Han ryckte på axlarna. ”Vet inte”, sa han. ”Eller …” Han kom av sig. ”Eller vadå?” ”Vet inte jag …” Hans röst dog. ”Jag orkar inte höra ditt ältande ännu en gång”, sa hon med lugn röst. ”Jag har gått vidare. Jag måste gå vidare för att kunna leva även om …” ”Förlåt”, avbröt Walter. ”Det var ett misstag att ringa.” Hon blev tyst. 361

STEFAN TEGENFALK

”Var är du?” ”Hemma”, svarade han. ”Vad är det som låter?” ”Bilar. Jag är utanför porten. Förmådde inte gå in i lägenheten. Har inget att gå hem till. Tänkte jag skulle …” Han blev tyst igen. ”Tänkte vadå?” ”Att jag skulle ringa dig.” ”Jag har ett nytt liv. Det trodde jag du hade förstått.” ”Jo, jag vet … och jag önskar dig all lycka i världen. Men …” ”Men du vill prata om Martine?” avbröt hon. ”Är det därför du ringer?” Walter svarade inte. Han kände hur smärtan drog genom kroppen då hon sa Martines namn. ”En sista gång”, sa han. ”Jag håller sakta på att komma över …” Hon suckade i telefonen. Tystnad. ”Var ska vi träffas?” undrade hon till slut uppgivet. ”Har du ätit middag än?” ”Nej, jag och Carl skulle just börja göra en lasagne.” ”Vad sägs om Gondolen? Utsikten kan du väl ändå inte säga nej till.” ”Egentligen skulle jag säga nej till att träffa dig.” ”Fast det gör du inte.” ”Nej, jag gör ju inte det. Men om jag ska träffa dig förväntar jag mig att du är nykter den här gången.” ”Jag kommer inte göra dig besviken.” ”Besviken? Du kan inte göra mig besviken längre. För mig får du göra precis vad du vill. Vi har våra egna liv sedan flera år och om du vill träffa mig blir det på mina villkor.” ”Jag bokar ett fönsterbord. Ska vi säga om en timme?” Han avslutade samtalet med en märklig känsla i kroppen. Han visste inte varför han gjorde det här. Kanske var det för att utsätta sig för det han fruktade mest av allt. Sorgen. 362

N I RVA N A P R O J E K T E T

Sedan han börjat arbeta med Jonna hade hon utvecklats till ett substitut för Martine. En helande kraft som gjorde att hans sargade själ hade börjat läka samman igen. Men efter att ha hört Evas röst kände han tvivel. Tänk om han skulle kastas tillbaka dit där allt en gång hade börjat. Ner i avgrunden utan att kunna ta sig upp den här gången. Han måste få veta om han verkligen hade lyckats gå vidare. Han måste kunna se Eva i ögonen utan att hela tiden påminnas om Martine. walter såg på klockan. Kände han Eva rätt skulle hon komma exakt på utsatt tid. Därför var han förvånad när han såg henne bli ledd in av hovmästaren mot Walters bord nästan tio minuter för tidigt. ”Hej”, hälsade hon kort och satte sig. Walter hälsade tillbaka utan att resa sig. I stället rättade han till armbandsuret trots att det satt rätt. Hon såg på honom med granskande ögon en kort stund utan att säga något. Walter räckte henne menyn. ”Hoppas inte Carl tog illa upp”, började han. ”Du ser ut att må bättre”, sa hon. ”Kanske”, svarade han. ”Du har knappt åldrats sedan jag såg dig sist. Tycker nästan du ser yngre ut.” Hon log avvärjande. ”Försöker äta sunt och tränar regelbundet. Och du?” ”Samma här”, sa Walter och flyttade snabbt blicken till menyns vegetariska del. ”Ljug inte. Du har väl aldrig brytt dig om hälsan.” ”Vill du ha fisk eller vegetariskt?” Walter pekade på några rätter som såg hyggligt sunda ut. ”Laxen ser fin ut”, sa hon och lade ifrån sig menyn. Walter hällde upp vatten i hennes glas. ”Och dricka? Vitt vin kanske?” ”Vatten går bra”, sa hon. ”Samma här”, sa Walter och fyllde på sitt eget glas med kranblasket. 363

STEFAN TEGENFALK

En äldre servitör med rak rygg och buteljformade axlar kom fram och undrade om de var redo för beställningen. Han log med huvudet lite på sned samtidigt som han sneglade på bordet bredvid. Walter gav menyerna till servitören och beställde två ugnsbakad lax och påfyllning av karaffens kranvatten. ”Varför vill du träffa mig?” sa Eva och tog en brödbit ur en liten flätad träkorg på bordet. Walter drog med handen över ansiktet. ”Det var en impuls att ringa dig”, sa han. ”Eller förresten, det var nog planerat sedan lång tid tillbaka, här inne”. Han satte fingret på huvudet. ”Men det var först nu som jag tog mod till mig.” ”Mod till vadå?” ”Att våga träffa dig.” Hon skrattade till. ”Är jag så farlig?” Walter såg prövande på henne. ”Sorgen”, sa han. ”Jag såg hela tiden Martine i dig, och saknaden ville aldrig släppa taget. Men för en tid sedan började någonting hända. Det var som om det äntligen fanns en chans att kunna gå vidare. Att sluta tänka på Martine varje minut, sekund. Och att hela tiden förebrå …” Han blev avbruten. ”Var det för det där du ville träffa mig”, sa hon bestämt. ”Nej, jag ska inte älta minnen igen eller klandra dig för att inte ha älskat henne lika mycket som jag. ” ”Så vad är det då?” ”Jag ville bara veta om jag har gått vidare, eller om morgondagen blir en plåga full av minnen igen som …” ”Du vet vad terapeuten sa”, avbröt Eva. ”Låt det förgångna bli något fint. Inte en plåga.” ”Jag vet”, sa Walter. ”Men jag vill veta om jag kan sitta här med dig utan att bryta ihop av att se henne i dig.” Eva suckade. 364

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Var så god”, sa hon och slog ut med armarna. ”Här är jag.” Walter lutade sig bak i stolen och slog ned blicken. ”Vad är det som fått dig att ta dig samman? Är det tiden? Har du hittat en annan?” Walter skakade på huvudet. ”Vad är det då?” Han förundrades alltid över Evas styrka och hur hon hade kunnat klara sig trots att saknaden efter Martine skar genom hennes sorgtyngda själ på samma sätt som genom hans egen. Hon hade varit stark, modig och haft kraft att hjälpa Walter ur det ändlösa tomrum han varit nära att falla i. Han hade anklagat henne för att inte känna tillräckligt med sorg. Bedövat sig i ruset av spriten och kastat sig utför i hopp om att aldrig mer vakna. Till slut hade hon inte orkat. Att bearbeta sin egen sorg var nog så svårt, men att också tvingas dela Walters plågor, och ovanpå det bli anklagad för att inte älska sin egen dotter, fick henne att till slut lämna honom. Två katastrofer drabbade honom inom loppet av ett år. Hon hade med tiden funnit en annan. En man vars värme var lika stark och omfamnande som Walter var kall och anklagande. Men han var glad för hennes skull. Hon förtjänade en bra livspartner att dela resten av tiden med. ”Det har hänt en del på jobbet”, började han. ”Jaha”, sa hon och tog en bit av laxen. ”En ung tjej har börjat på min avdelning”, sa han trevande. Hon fick något i blicken Walter inte riktigt kunde tyda. ”Jonna, heter hon”, fortsatte han. ”Hon är väldigt lik Martine. Kanske inte så mycket till utseendet som till sättet.” Eva lade ifrån sig besticken utan att säga något. ”På ett märkligt sätt mår jag mycket bättre sedan jag börjat arbeta med henne”, fortsatte han. ”Inte för att det på något sätt ersätter Martine utan …” Walter kom av sig igen. ”Hur gammal är hon?” 365

STEFAN TEGENFALK

”Som Martine var innan hon ...” ”Ja?” manade Eva på. ”Hon har samma glöd, oräddhet, skarpa sinne”, sa Walter. ”Det sista hade ju Martine efter dig.” Walter log lite snett. ”Inget smicker tack”, sa hon tonlöst. ”Nu när jag har suttit här framför dig en stund och inte längre ser varenda liten del som Martine tror jag faktiskt att jag äntligen har tagit ett steg bort från den kaotiska tiden. Jonna kan självklart inte ersätta Martine men att arbeta med henne har fått något inom mig att släppa taget om det förflutna.” ”Det glädjer mig”, sa Eva nu med plötslig skör röst. ”Hon är lika envis som Martine. De skulle ha kunnat vara tvillingsystrar till sättet. Du måste träffa henne någon gång.” Eva sade inget utan vände blicken ut genom fönstret. Walter såg att hon hade fått något i ena ögonvrån. Något som växte och sedan långsamt letade sig ned för kinden. Han gav henne sin servett och hon torkade hastigt bort tårarna. ”Ursäkta”, sa hon och blickade ned i bordet. ”Det är jag som ska be om ursäkt för att jag hela tiden gör mig påmind i ditt liv”, sa Walter. ”Det ska inte hända mer och den här gången menar jag det.” ”Jag träffar gärna Jonna någon gång”, sa Eva. ”Och du kommer alltid vara en del av mitt liv lika mycket som Carl är det. Det ödet är vi sammanflätade vid, vare sig vi vill eller inte.” ”Jo, så är det väl”, sa Walter. De åt under tystnad. Servitören plockade bort tallrikarna och undrade om de ville ha dessert. Båda avstod. ”Det händer en hel del annat på arbetet också”, sa Walter efter att de hade fått in notan. ”Jag har sett det på TV. Skottdrama på ett sjukhus och interna stridigheter inom polisen. Vart är vi på väg?” ”Det sista är fantasifoster av media”, sa Walter. ”Ingen rök utan eld, eller?” 366

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Som du kanske vet så var jag ansvarig för sökandet efter Leo Brageler.” ”Han som förgiftade dem vid tingsrätten?” ”Ja, just han.” ”Vad är det med honom?” ”Det var han som blev skjuten på sjukhuset.” Eva såg förvånat på Walter. ”Varför då?” ”Vet inte. Det är SÄK:s lekstuga nu.” ”Så ni fick alltså tag i honom till slut?” ”Ja”, sa Walter, ”och inte bara det. Han berättade en del intressanta saker jag först tyckte lät som en knäppgöks fria svamlande, men som ändå på något sätt etsade sig fast i huvudet. Varför vet jag inte men det var kanske på sättet han sade det på. Med hans bakgrund kan jag inte utesluta att det ligger en viss sanning i det han berättade.” Eva blev nyfiken. ”Vad var det han berättade?” Walter drack lite av vattnet. Han strök tankfullt med fingret över kanten på glaset. ”Han berättade om ett projekt där man hade klonat en människas själ. Gjort en kopia av jaget så att säga. Man hade till och med lyckats transplantera kloningen in i en främmande persons hjärna.” ”En kopia av vadå?” ”På det som finns här inne”, sa Walter och pekade på huvudet. Eva skakade på huvudet. ”Har det slagit över för dig helt?” Walter såg frågande på henne. ”Tror du på något så korkat?” fortsatte hon. ”Vad menar du?” Walter hörde hur hans röst plötsligt blev hård. ”Jag har varit läkare i snart trettio år”, sa Eva. ”Att någon eller några skulle lyckas klona själen, om man nu kan kalla 367

STEFAN TEGENFALK

medvetandet för det, låter högst osannolikt, för att inte säga omöjligt. Jag läser dagligen om nya rön inom medicin och närliggande vetenskap men kan inte påminna mig en enda artikel som ens nämner detta i förbifarten. Det finns en del oseriösa så kallade forskare som ägnar sig åt studier i ämnet men så mycket mer än så är det knappast.” ”Varför skulle ingen kunna lyckas med det?” invände Walter, nu förnärmad. ”Man kan ju genmanipulera djur och växter. Titta bara vad DNA-forskningen har hjälpt oss inom polisen. Förr hade vi bara fingeravtryck att gå på. Nu kan vi lösa brott genom att plocka ut DNA ur en hudflaga eller lite saliv.” ”Jo”, sa Eva och sträckte på ryggen. ”Vårt medvetande är bara ett abstrakt väsen kopplat till den fysiska kroppen i form av kemiska substanser och elektriska impulser i samverkan. Man tror sig visserligen veta att det finns en typ av energifält i hjärnan, men det vet man mycket lite om och det är svårt att forska kring något man inte kan ta på rent konkret. Fråga de som försöker skapa antimateria. Jag trodde ni poliser förstod bättre än så. Men med tanke på det senaste halvårets händelser med poliser inblandade i både det ena och andra så …” ”Det räcker”, avbröt Walter. ”Jag förstår vad du säger och i ärlighetens namn tror jag inte heller riktigt på det. Begriper bara inte varför en så intelligent person som Leo Brageler skulle säga något sådant. Av vilken anledning?” ”Intelligent?” sa Eva. ”Kan nog inte påstå att han var så intelligent när han satte igång med sitt dödande.” ”Nu var det ju inte han som handgripligen stod för dödandet.” ”Nej, men det var han som orsakade deras död. Eller hur?” ”Jo visserligen, men han fick också hjälp av andra med att bryta sig in i hus och lägenheter. Några busar han hyrt mot betalning.” Eva skakade ogillande på huvudet. Walter höll fram asken med halstabletter men hon avböjde med en irriterad vinkning. Efter en kort stund ändrade hon ansiktsuttryck. ”Jag förstår”, sa hon eftertänksamt och såg på Walter. 368

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Förstår vadå?” ”Du vill så gärna finna en tråd till Martine att du går på sådant svammel. Vad blir det härnäst? Reinkarnation? Eller medlemskap i scientologerna?” Walter suckade tungt. ”Vi kan inte få vår dotter tillbaka hur mycket vi än önskar”, fortsatte hon och reste sig upp. Hon lade servetten på bordet och såg uppfordrande på Walter. Han skulle just öppna munnen men blev avbruten. ”Jag har också tänkt på hur det hade varit om hon inte åkt den där sista gången”, sa hon. ”Inte bara en gång, utan hundra, kanske tusen gånger. Alla dessa ’om’. Om jag hade gjort si och om hon ändå hade gjort så. Om Walter! Dessa ’om’, som hela tiden ville äta sig genom tankarna. Men jag har släppt dem nu. Det finns inga ’om’ längre, för mig finns bara fina minnen av Martine och Nuet. Det som finns här och nu. Det jag kan ta på och känna. Jag måste tänka så för att orka gå vidare. Det som har hänt har hänt, och hur mycket vi än vill kan vi inte vrida tiden tillbaka.” ”Du har helt rätt”, sa Walter och tog fram plånboken. ”Åk hem till Carl nu, jag tar hand om notan. Tack för att du ville träffa mig.” Eva betraktade Walter en kort stund. ”Om du vill får du gärna hälsa på ute på landet i sommar”, sa hon. ”Carl har inrett båthuset vid bryggan som gäststuga. Han skulle bli jätteglad om du ville komma. Gav du honom beröm för båthuset skulle han säkert bjuda på den där uråldriga whiskyn han är så stolt över.” Walter skrattade. ”Lova inte för mycket nu. Jag kanske tar dig på orden.” Eva gav honom en kram och lämnade restaurangen. Walter satt kvar försjunken i tankar då servitören kom fram och undrade om allt var som det skulle. Notan var ju betald och klar. ”Kan jag få en stor öl och en snaps”, svarade Walter och lade plånboken på bordet. 369

STEFAN TEGENFALK

Servitören rynkade ögonbrynen men gjorde som gästen bad om. Ett par minuter senare stod en stor, kall öl på bordet tillsammans med en frostad snaps. Walter gjorde en glad gubbe på det immiga snapsglaset innan han tömde det i ett svep. Han sköljde ned spriten med en klunk öl och en positiv känsla spred sig i kroppen. Kanske var det ett första tecken på att han var på väg att lämna förlamningen efter Martines död. Stärkt av både alkoholen och den nyfunna insikten började han förstrött pilla på ölflaskans etikett. Klisterlappen hade släppt i ena hörnet och han drog bort en bit. ”Newcastle Brown Ale”, läste han. ”Imported from England.” Engelsk arbetaröl när den är som bäst, tänkte han och fyllde på det som var kvar i flaskan. Britterna hade mer att erbjuda än dåligt väder och hårdhudade kvinnliga advokater. Han kom att tänka på Alice McDaniel, brittiskan som hade hjälpt dem till ett avgörande. Modig kvinna, på gränsen till dumdristig. Vad var det hon hade sagt om telefonsamtalet från Leo Brageler? Att det krävdes ett domstolsbeslut för att kunna lämna ut ett skyddat telefonnummer i England. Och då bara till polisen. Ändå hade Leo Bragelers kidnappare lyckats med den bedriften. Dessutom inom loppet av några timmar om man skulle tro Leo Brageler. Walter slog bort tanken och tömde glaset på resten av ölet. Det där var inte hans problem längre.

25

efter en minutiös genomsökning av Martin Borgs lägenhet hade teamet från Säkerhetspolisens interngrupp funnit en liten bärbar dator gömd i sittdynan till en av fåtöljerna i vardagsrummet. Man hade varit nära att missa upptäckten men en ytterst vaksam tekniker hade observerat en falsk söm som löpte runt dynan på en av fåtöljerna. Under sömmen hade en dragkedja dolt sig och när man fått bort tyget hittade man en urgröpning inne i skumplasten. Inbäddad i sittdynan fann man en bärbar dator av mindre modell. Thomas Kokk studerade med stor fascination innehållet på dataskärmen. Det som hade dolt sig huller om buller bland ettor och nollor skulle förhoppningsvis hjälpa Kokk och den operativa ledningen på SÄK att spränga den organisation Martin Borg sannolikt var en del av. SÄK:s tekniska rotel hade tillsammans med kryptologerna på FRA lyckats dekryptera innehållet på hårddisken med hjälp av sina amerikanska kollegor på NSA/CSS. Samarbetet mellan de amerikanska underrättelsetjänsterna och dess svenska motsvarigheter var som vanligt god, och det hade inte tagit lång tid att få de nödvändiga dekrypteringsnycklarna översända från NSA/CSS i Fort Meade, Maryland. Den inledande upphetsningen hade dock snart lagt sig och övergått i förbryllelse. Visserligen fanns det en del kontaktuppgifter på poliser i Martin Borgs dator men inte i den utsträckning Thomas Kokk hade hoppats. Efter några timmars kartläggande hade det visat sig att innehållet i själva verket tillhörde den före detta syriske underrättelseofficeren Omar Khayyam. Avhopparen som hade stått under den svenska Säkerhetspolisens beskydd men som senare hittats död i Gnesta och som Martin Borg påstått varit 371

STEFAN TEGENFALK

Ove Jernbergs privata uppgiftslämnare. Man fann också en del konton i utländska banker och diverse transfereringar till personer i den undre världen både inom och utom landet som kunde göra ekobrottsmyndigheten intresserad. Mer intressant för SÄK:s del var dock att Tor Hedman och Jerry Salminen på uppdrag av förre länspolismästaren Folke Uddestad försökt tvinga till sig material i form av en film och fotografier som journalisten Jörgen Blad haft i sin ägo för utpressningssyfte. Rena såpoperan, konstaterade Thomas Kokk efter att ha läst tekniskas summering av diskens innehåll. Men inget av detta ledde dessvärre Kokk och de övriga till kärnan i Borgs organisation. Inget som kunde hjälpa Thomas Kokk slå sönder en förmodad suborganisation inom polisen. Om det nu verkligen fanns en sådan. En sak visste man i alla fall med säkerhet, och det var att Borg närde ett starkt ogillande av islam, en snudd på hatisk fascination för religionen. Hans bokhylla hade till bredden varit fylld av litteratur som gick ut på att beskriva islam som den fria världens nästa stora hot. Det som skulle kasta mänskligheten i fördärvet långt före skenande klimat och accelererande fattigdom i tredje världen. Anders Holmberg såg bekymrat på Thomas Kokk. ”Tänk om vi bara jagar hjärnspöken”, sa han och lade armarna i kors. ”Det kanske inte finns någon organisation inom polisen. Borg var själv. Resten kom utifrån.” ”Martin Borg hade alltför många välvilligt inställda bland oss själva när det gällde att fria honom för händelsen i Gnesta”, invände Kokk. ”Den omsorgen, inklusive min egen handlade inte om Borg personligen, utan om oss som myndighet, det vet du mycket väl, Thomas. Det räcker med all den kritik vi fått för att inte kunna de svenska lagarna när det gäller lagring av avlyssningsmaterial. Eller allt skriveri om kollegan vid personskyddet som blev dömd för våldtäkt och övergrepp i rättssak. Om förtroendet för 372

N I RVA N A P R O J E K T E T

spjutspetsen inom den svenska polisen ska kvarstå får inte fler skandaler se dagens ljus. Kvällspressens drev måste helt enkelt få ett slut. Om vi inte kan hålla ihop bättre kommer snart inget land vilja samarbeta med oss längre. Britterna har redan börjat dra öronen åt sig. I går hade vi enorma problem med att få ut namnen på tre irakier rikskrim råkade springa in i vid ett tillslag.” ”Jo, jag känner till det”, sa Kokk med skarp röst. ”Det var min enhet som brottades med de problemen.” ”Du ser”, sa Holmberg. ”Då förstår du allvaret i det här.” Det fanns en avgörande skillnad mellan Anders Holmberg och Thomas Kokk, om man bortsåg från att Holmberg var Kokks chef. Holmberg var egentligen bara en civilist tillsatt av politiker att leda Säkerhetspolisen. Även om både Holmberg och Kokk hade juristutbildning i grunden var Kokk den enda av de två som hade gått på polishögskolan och därmed kunde titulera sig med det inom kåren så viktiga epitetet ”riktig” polis. Trots att Kokk själv var en ”riktig” polis ogillade han jargongen många inom den öppna polisen hade gentemot SÄK:s ”låtsaspoliser”. Och mer av den varan hade det blivit med Anders Holmberg vid rodret. ”Vi söker alltså efter folk inom kåren som starkt ogillar islam och muslimer? Bara så?” Kokk såg på de andra. ”Om dessa finns inom kåren så är svaret ja”, sa Holmberg. ”Med andra ord runt åttio procent av de som är anställda eller större delen av landets befolkning om man ska dra en parallel. Det blir en hel del att försöka kartlägga.” Överintendent Sten Gullviksson höll med. ”Ibland kan det vara bra att låta frustration pysa ut i olika former”, sa han och tryckte några gånger på en kulspetspenna. Thomas Kokk såg tankfullt på den överviktige överintendenten. Även de andra i den operationella ledningsgruppen verkade hålla med. ”Problemet är att vi inte kan förbjuda människors egentliga åsikter, bara försöka förändra dem”, lade Holmberg till. 373

STEFAN TEGENFALK

Kanske låg det något i det. Ändå hade Thomas Kokk svårt att acceptera det faktum att det fanns personer inom kåren som skulle komma undan med kidnappning. Och vid gud hoppades han verkligen att det inte var samma som låg bakom mordet på Leo Brageler. En brutal avrättning utfört med ett ryskt höghastighetsvapen på ett svenskt sjukhus inför hans egna ögon. Logiken talade emot, men ibland fanns ingen logik. Det var andra faktorer som styrde. Sådant som låg bortom allt förstånd. Tvivlen han haft efter händelsen i Gnesta hade fått ny näring och han låg en lång stund och grubblade på sin egen framtid efter att han släckt sänglampan den kvällen. Ledningen blundade för kalla fakta. Vad var det egentligen man ville låta ”pysa ut”. Åsikter? Frustrationen över hur ett demokratiskt samhälle fungerade? Ungefär som när man lät antikommunister härja fritt inom säkerhetstjänsten på sextio- och sjuttiotalet. I går kommunismen, i dag islam. Hade man ingen fiende fick man skaffa sig en. Konstitutionellt var det man hade diskuterat brottsligt. Att förbise brott var faktiskt olagligt. Mordet på Leo Brageler kunde man dock inte förbise. Samtidigt skulle information om en illegal organisation inom Säkerhetspolisen skada myndigheten för lång tid framöver om det kom ut. Därom rådde det inga tvivel. Det skulle bli en jordbävning av magnitud med efterskalv långt upp i regeringen. Ingen skulle vinna på ett sådant scenario. Ingen bortsett från demokratin och de element inom kåren som klarade sig undan. De vars frustration man lät ”pysa ut”. så stod han där i dörröppningen med ett blygt leende. Allt var klart, till och med paprikafyllningen i köttet var korrekt kryddad och smakade efter många turer som det var tänkt. ”Kom in”, hälsade hon och släppte in Alexander. ”Tog med en sak”, sa han och räckte fram ett litet paket till Jonna. Hon såg på det lilla inslagna paketet. ”Ska jag öppna det nu?” 374

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Om du vill.” Hon tog bort omslagspappret och fann en liten träask där ena sidan bestod av en lucka med hasp. Hon sköt upp luckan och såg ned i träasken. Något som liknade ett järnföremål låg på en bädd av ull. ”Vad är det för något?” sa hon nyfiket och fiskade upp föremålet. Hon vred på det ett tag innan hon förstod vad det var. ”En pilspets?” Alexander nickade. ”En helt autentisk replika från yngre järnåldern”, sa han. ”Vi lät göra exakta avtryck efter ett fynd vi funnit utanför Uppsala förra året.” ”Otroligt”, sa hon och kände på den skrovliga ytan. Spetsen var vass. ”Den är unik. Man har aldrig funnit en så välbevarad pilspets tidigare.” ”Måste vara spännande att söka efter föremål som har så mycket att berätta.” ”Jo, det är lite tjusningen med att vara arkeolog. Man har mycket historia framför sig. Ju längre ned man gräver desto längre bort i tiden kommer man.” ”Lite som en tidsmaskin”, sa Jonna och log. ”Ja, kanske som en tidsmaskin”, log han tillbaka. ”Eftersom askmolnet gjorde att du inte kunde flyga till Sydamerika så har jag en mexikansk köttgryta som tröst.” Han skrattade. ”Närmare än Sydamerika än så kommer jag nog inte på ett tag”, sa han. ”Den där vulkanen kan visst hålla på en bra stund. Med lite otur kan den väcka en ännu större inom samma förkastningsområde.” ”Inget ont som inte har något gott med sig”, sa Jonna och serverade maten. Hon tog en tugga och kände hur chilikryddan brände i munnen. Måste ha stått och dragit till sig medan den småputtrade på spisen. Hon släckte elden i munnen med ett glas vatten. 375

STEFAN TEGENFALK

”Det var riv i den här grytan”, sa Alexander och tog ett glas vatten även han. Kinderna hade blivit rödblommiga och han torkade undan en tår i ögonvrån. Efter att ha plågat i sig ytterligare ett par tuggor fick det vara nog tyckte Jonna. Alexander verkade inte protestera alltför mycket över det beslutet utan hjälpte villigt till att duka undan. Jonna tog fram desserten i stället. En fruktsallad hon knappast kunde misslyckas med. De åt under tystnad. Jonna visste inte vad hon skulle säga. Detsamma verkade gälla för Alexander. Det var han som först bröt tystnaden. ”Det kan låta lite konstigt men på sätt och vis är jag glad att jag inte kom i väg”, sa han och tog lite av vinet som för att försöka gjuta mod i sig. ”Jaså? Varför då?” undrade Jonna samtidigt som hon hoppades på att svaret skulle bli … ”Jo, då fick jag ju möjligheten att träffa dig”, sa han med ett skämtsamt leende. Rätt svar, tänkte hon och försökte hålla masken. Eller inte. Hon skulle fan i mig inte hålla någon mask. ”Det är jag också”, svarade hon och tog lite av vinet hon också. Det blev en rejäl mun. Plötsligt blev luften laddad av elektricitet. Det var som om hon kunde se jonerna fara runt omkring dem. Vad skulle hon säga nu? Inget för en gångs skull, beslöt hon. Tystnaden fick leda dem. Efter att ha diskat undan det värsta var det dags för vardagsrummet. Jonna tände några ljus och såg ut genom fönstret. Utanför blåste det kraftigt och fästet till balkonglådan slog mot räcket. Långt borta såg hon ljuset från ett utryckningsfordon. Kanske var det en ambulans. Kanske kollegor på väg att rycka ut. Så avlägset allt var i hemmets trygghet. Intrycken från dagen började sakta växa inom henne men hon måste hålla emot. Bara i dag, bara nu. I spegelbilden från fönstret såg hon Alexander i soffan. Han bläddrade i ett nummer av tidningen ”Svensk Polis”. Det här var rätt stund. Rätt tillfälle. Allt var så himla rätt. 376

N I RVA N A P R O J E K T E T

”Spännande?” undrade hon och satte sig bredvid. ”Det är inte ofta man får läsa när poliser skriver om poliser.” ”Nej, men oftast handlar det om tråkiga saker som administration eller annan byråkrati”, sa hon och fyllde på vinglasen. Hon började känna av alkoholen. Alexander lade ifrån sig tidningen och de skålade. ”Jättegott vin det här”, sa han och tittade på glaset. ”Från Sydamerika”, sa Jonna. ”Argentina närmare bestämt.” Alexander skrattade. ”Varför förstod jag inte det?” sa han. ”Har du något mer sydamerikanskt på gång?” Jonna log. ”Kanske senare”, sa hon. Tystnad. Alexander ställde ned vinglaset på bordet. Lågan från ljuset lekte genom glaset och färgade vinet svart. ”Det finns ett berg i Chile som heter Cerro Armazones”, började han. ”Det sträcker sig tretusen meter upp och sikten är fantastisk. Regn förekommer nästan aldrig.” Han tog en paus som om han funderade på något. ”Hur långt ser man?” undrade Jonna. ”Långt. Jättelångt. Faktiskt flera miljoner år bort.” ”Är det en grotta?” ”Nej, långt ifrån, det är det vackraste jag har upplevt.” ”Berätta”, sa Jonna otåligt. ”Att ligga på rygg mitt i natten på toppen av berget och skåda upp i den stjärnklara himlen är en upplevelse jag önskar alla fick vara med om. Den är magisk. Det är den plats på jorden som man kan skåda Vintergatan med sådan klarhet att det nästan känns som man är mitt i den. Vilket vi ju faktiskt är också.” ”Låter fantastiskt”, sa Jonna. ”Hur kommer det sig att du har varit där?” ”Det är en lång historia, men en god vän till mig är astronom och de håller på att planera för ett bygge av ett stort observatorium 377

STEFAN TEGENFALK

på berget. EU är med och finansierar. I stället för att tillbringa två veckor på en sandstrand i Spanien åkte jag dit och hälsade på honom.” ”Lät som ett bra val”, tyckte Jonna. Alexander skruvade lite på sig. ”Vet du, Jonna?” sa han dröjande. Hon skakade på huvudet och lyssnade. Tog lite till av vinet och snurrade förstrött på glaset i väntan på fortsättningen. ”När jag ser dig tänker jag på den där natten. Då jag låg där under himlen utan att kunna sluta njuta av hur vackert universum var. Hur lyckligt lottade vi är som bor på den här fantastiska planeten och så lite vi egentligen vet.” Jonna reste sig ur soffan och gick mot dörröppningen till sovrummet. ”Jag vet i alla fall en sak”, sa hon och vinkade till sig Alexander med pekfingret. Han såg lite överrumplat på Jonna, men följde henne. Blyg men ändå inte. Hon möttes av en varm, sökande blick som fick det motstånd hon hade kvar att brytas ned till atomer. I hans ögon såg hon hur ett himlavalv hade öppnat sig. Så vackert det var. Hon blundade när hans varma läppar försiktigt rörde vid hennes. Deras tungor förenades och en rysning av vällust gick genom hennes kropp. Hon kapitulerade villkorslöst och de föll ned i sängen hopslingrande om varandra, tillsammans, under Vintergatan.

Epilog

vägen ned mot byn kantades av stora böljande ängar med gul raps. Längs horisonten glittrade havet välkomnande mot henne. Hon kände igen sig. Hon hade gått den här vägen så länge hon kunde minnas. Ändå var det första gången hennes fötter beträdde grusvägen ned mot samhället vid vattnet. Hon svepte med handen över rapsen och en märklig lycka spred sig i kroppen. Hon skulle återförenas med dem hon älskade och med dem hon inte hade sett på länge. Hon nynnade den där sången igen. Den som hela tiden kom tillbaka och aldrig ville lämna henne. Till slut hade den blivit en resekamrat. A mourir pour mourir – Om man dör bara för att dö. Nynnandes passerade hon byns första hus. Hon gick på en kullerstensbelagd gata inte bredare än att den rymde två bilar. Huvudgatan, det visste hon, som liten brukade hon cykla här varje morgon för att hämta bröd hos bagaren. Lite längre ned låg det mörkgröna huset och sedan var det bara att ta till höger. Då hon kom runt krönet såg hon byggnaden och gatan som ledde upp mot kullen. En bil körde långsamt förbi. Mannen i förarsätet såg på henne då han passerade. Hon trodde sig veta vem han var och försökte dra sig till minnes hans namn. Det hon sökte skulle just lägga sig på tungan då plötsligt något skymtade till i ögonvrån. Det var skuggorna som kom emot henne igen. Hon vände sig om men kunde inte göra sig av med dem den här gången heller. De kastade sig över henne och snart var hennes syn fördunklad. Så 379

STEFAN TEGENFALK

kom tystnaden, tomrummet och mörkret. Därefter elden. Lågorna lekte med hennes kropp och smärtan brände inom henne. ”Nej, inte igen”, skrek hon. Smärtor sköt med våldsam kraft genom kroppen upp mot huvudet. Hon vred sig i plågor. Håll ut, lite till, bara lite till, manade hon sig själv. Så kom det där ljudet igen. Den högfrekventa klagan som gick in genom skinnet och ut i ådrorna, upp mot huvudet. Allt slutade i huvudet. Därefter den omedelbara tystnaden. Lugnet då allt hade upphört. Hon kunde höra sina egna andetag, häftigt kippande efter luft. Colette Rousseau slog upp ögonen och fann sig liggandes vid sidan av gatan. En äldre dam kom emot henne. Hon sprang på skröpliga ben. ”Hur är det, flicka lilla?” frågade hon skärrat. Colette tog sig upp på benen igen. Hon avböjde kvinnans hjälp. ”Jag klarar mig”, sa hon. ”Är det säkert?” Colette nickade och vände den gamla kvinnan ryggen. Hon blickade upp mot huset. ”Där”, viskade hon tyst för sig själv. Damen stirrade förbryllat på den okända kvinnan som med sina slitna kläder gick mot det enda hus som fanns på kullen. Huset där familjen Rousseau bodde.

TACK

Som vanligt ett stort tack till Anna Lovind och Fredrik Andersson för alla värdefulla kommentarer. En stor heder också till alla er som tålmodigt besvarat mina frågor i olika ämnen. Ingen nämnd och ingen glömd. Sist men inte minst går en stor kram till MF. Stefan Tegenfalk

www.massolit.se www.stefantegenfalk.com