Mit liv som Pythagoras

Fredrik Lång

Mitt liv som Pythagoras ^

S C H IL D T S

Fredrik Lång

Första inledningen

Ockupationen 1978 När Thaies myntade uttryck 1982 Sabotaget 1983 Sommaren med Sue 1984 Återblick - N u 1986 Det industrialiserade medvetandet 1986 Porträttet av direktör Rask 1988 Bagges italienska resa 19 9 1 Kärlek utan nåd 1992 I dessa tider 1994 Den finska mannens sorg 1996 För några stockars skull 1998 Bild och tanke 1999 Något som liknar en roman av Fredrik Lång 2000 Vägen, vandringen och hvet 2001 Den äktenskapliga komedin 2002 Ryska kusinen 2003

Andra upplagan Utgiven med understöd av statsmedel fördelade av Delegationen för den svenska litteraturens främjande.

© Fredrik Lång 2005 Schildts Förlags A b www.schildts.fi Omslag Anders Carpelan Gummerus Kirjapaino Oy Pieksämäki 2006 ISB N 951-50 -1510 -3

I nuet där jag skriver - och där jag inte längre är Pythagoras, och inte heller Zalmoxis, hans skugga och slav - har jag bemödat mig om att minnas allt somfinns att minnas. Jag minns den söta mjölksmaken, och jag minns hur nappflaskan smakade när man bränt ett hål genom nappen med en upphettad stoppnål, guttaperkasmaken, blandad med njutningen av ymnigt rinnande, söt, uppvärmd mjölk. Bortom detta av finns minnet av mors bröst. Förnuftet säger att jag inte kan minnas det men jag säger att jag minns. Det är inte så mycket ett minne som en känsla. Inte en bild utan en beröring. En hunger. Jag vill också tro, och det livligare när jag var yngre, eftersom tvivlen med åren har vuxit sig starkare samtidigt som själva minnet ersatts av ett minne av att jag mindes; jag tror att jag minns att jag låg i min vagn en solig, stilla vinterdag under en av de björkar som växte på tant Alvinas gård. Jag var ett söndagsbarn. Jag var åtta månadergammal. Kriget var slut och minafifräldrar var lyck­ liga. Framtiden var ett välsignat arbete. Rimfrosten i björken singlade sakta ner i mitt ansikte ochfyllde mig med skräck med sin lätta, kyliga be­ röring, menförtrollade mig samtidigt med sitt ljusspel och med blänket i de tusentalssvävande iskristallerna som i sinaftisetter ochprismor avspeglade solen mot en kristallklar, blå himmel. Erinringen gör en rörelse bakåt mot det ouppnåeliga. Längst ner i kis­ tan packar man de mest värdeftilla sakerna. Bortom minnet av mors bröst, ännu längre in i detpirst erfarna och otydligt ihågkomna, bortom rimfrosten som sakta singlade ner ur björken, bortom uppenbarelsen av ett glittrande universum som återspeglade sig som ett Buddhaleende i mina babyrunda kinder, bortom ögonen somförmådde fatta skönheten

i iskristallerna och i den bakomliggande djupblå himlen, finns själen som möter det omåttligt blåa i en rymd som är allförundrans urgrund. Det går en väg dit bortåt; jag känner vägen. Jag kan den med för­ bundna ögon. Det är själens väg. Det är vägen till mig själv. Där borta öppnar jag ögonen igen och ser ett annat landskap som också är mitt. Bländad av solskenet tar det en stund att uppfatta att det vita inte är rimfrost och snö utan vitkalkade murar och hus. Att det överväldigande blåa inte bara är en blå himmel utan också ettgnistrande blått hav. Samos. Ön i Egeiska havet. Ön där jag föddes för mer än tvåtusen­ femhundra år sedan. Ön därjag föddes som Pythagoras. Därjag föddes som Zalmoxis. Där jag växte upp, i Ekkelos kök eller i myntmästarens kammare. Nej, det är bara något somjag hört, än minnsjag det inte. Vi minns minnet av de minnen vi återerinrat oss, minnet av historier som berättatsför oss och om oss, minnet av bilder vi sett och som vi förväxlar med de ursprungliga upplevelserna, för länge sedan utsuddade och upp­ blandade på samma sätt som färgerna på en akvarell blandar sig och sprider sig och blir allt otydligare på ettfuktigt papper, bildar nya figu­ rer, skapar former som inte var avsedda, alstrar nya, överraskande mönstersom lever enligt sin egen rätt på sitt eget vis. Sådant som min­ net är. För att utröna hur benen bildas i den havandes hv För att utröna dig i vilken jag lever dig som lever i mig Gjorde jag resan drömde jag färden upplevde jag äventyren som skapade mig ^

Andra inledningen

Också denna afton har jag lämnat Vännerna för att få vara ostörd med mina tankar och minnen. Tankarna är det sällskap som numera tröttar ut mig allra minst. Det är i tankarna och minnena jag lever mitt liv. Minnet är som gudarnas budbärare Hermes, han som flyger och far. Det löper fram och tillbaka med budskap från en tid till en annan. I kväll har jag vandrat längs stigen ut till udden. Där, ensam med havet och vinden, är det gott att begrunda sitt liv. Mitt liv som Pythagoras. I kväll andas havet lugnt och ger ro. Andra kvällar är det hetsigt och upprört som om det ville oss dödliga något annat. Det finns järtecken och förebud av olika slag, och det finns såväl lärda som olärda som tror att de kan tolka dem. I denna stund hjälper detta intet. Det är endast jag, Pythagoras, som kan fatta det oundvikliga beslutet. Grunderna för mitt be­ slut finns inte i havets svall, inte i fåglarnas flykt och inte heller i stjärnornas konstellationer, utan inom mig själv. Allt finns inom mig själv. Det är jag som är Pythagoras, den pythiske Apollons son. En rostfärgad skymning fyller luften fram till havets kant bakom vilken solen redan gått ner. Fiskebåtarna är på väg in med sina fångster. Det hörs rop från båtarna. Männen ropar till varandra och frågar hur fiskelyckan har varit. ”Var sjön givmild.>” ropar männen. ” Har Poseidon varit gunstig.^” Rorsmännen ger order till sina roddare att de skall pöka sig på och inte prata så mycket. Pusten i andedräkten kan de använda till något bättre än att lufta sitt tal. Håll takten, skriker rorsmännen, natten väntar inte på den late.

För några dagar sedan föll tät snö över bergen trots att vi befinner oss i månaden munichion. Efter snön kom regnet. Och Han, Dundraren, passade på att slunga sin ljungeld mot den stora eken vid Lokroivägen. Folket i staden talar mycket om detta. De kallar den Pythagoras ek. Att Allfadern varit i farten. Att detta var ett tecken. Att Dundraren inte är ute i ogjorda ärenden. Nu bränner vårsolen igen. Grönskan som efter snön och reg­ net flammat upp likt en gräsbrand glöder i solnedgången. Så hastigt växlar dagarnas natur och så skiftande är ödets lotter. Solfallet har lagt sig över roddarnas svettiga, bara axlar likt glän­ sande brons som polerats av slavars flitiga händer. Ur dalgång­ arna mellan bergen tar mörkret sina första, breda kliv. Här och där uppe på kullarna glimmar en eld. En hund skäller. En annan hund svarar på andra sidan sluttningen. Herdarna och lantarbe­ tarna har föst samman sina får i fållorna, ställt undan sina hasselstavar mot stängslet, hängt upp sina beskärningsknivar på väggen till de täckta hyddorna och tagit kväll. En tredje hund inne i staden tar upp skallet. Det ekar skarpt mellan murarna. Människorna där nere är i färd med att bomma till sina portar. De stänger sina dörrar och fönsterluckor såsom de har gjort varje kväll och kommer att fortsätta att göra varje kväll fram­ över. Allting upprepas och allt går igen. De toftade skeppen återkommer varje kväll från havet med sina fångster. Det skall återigen, kväll efter kväll, höras rop från båtarna. Männen skall ropa till varandra och fråga hur fiskelyckan varit. ”Var sjön giv­ mild.^” skall männen ropa. ” Har Poseidon varit gunstig.^” Rorsmännen skall ge order till sina roddare att de skall pöka sig på och inte prata. Att de skall hålla takten, natten väntar inte på den late. Solfallet skall få de svettiga roddarnas axlar att glänsa som brons. Också den som är Pythagoras skall ständigt åter­ komma, i samma eller annan skepnad, på nytt och på nytt i till­ varons eviga kretslopp. Av alla djupt förborgade sanningar är

denna den sannaste: att Pythagoras ständigt återkommer, i samma eller annan skepnad. Kroton, den stad där jag funnit för gott att anlägga tröskel­ stenen till min port och utbreda min lära, var en stad fylld av enkelhet. Kroton var en landsortshåla. En avkrok som saknade visioner tills jag en dag anlände till staden. Den dagen vare evigt välsignad, den dag Pythagoras anlände till staden Kroton, sade krotoniterna. Nu säger de inte så längre. Nu har tongångarna blivit andra. Bakom de höga murarna av sten som kringgärdar staden ligger trånga gator kantade av gårdar där kvinnorna och slavinnorna håller på att tillreda kvällsvarden. Doft av rök och stekos driver med kvällsvinden ut mot udden. Det vore förvisso dags för mig, Pythagoras, att gå tillbaka. Vännerna väntar. Men ännu tänker jag stanna en stund. På vägen hit var jag tvungen att passera Heratemplet. Dess präster betraktar mig sedan en tid tillbaka med fientliga ögon. De tror att jag vill ta ifrån dem kraften hos deras urgamla gudar. Mina fiender har blivit högljuddare efter det att min svärfar och beskyddare dog. Kylon agiterar numera högljutt mot mig på torget nästan varje dag. Pythagoras är en aristokrat som inte lyssnar till folkets röst och inte beaktar massornas önskningar, säger Kylon. Pythagoras är elit, säger Kylon. Han är en folkets fiende. Pythagoras predikar dessutom irrläror, säger Kylon, och med sina irrläror har han fel. Talet är inte i allt eller genomsyrar allt eller fördelar allt i enUghet med rättmätiga proportioner och harmonier, förkunnar Kylon på torget för alla som vill lyssna. Talet fördelar i sig ingenting rättmätigt, säger Kylon. Endast folkmakten fördelar rättvist. Och överhuvudtaget kan talet inte vara urgrund och princip för allt eftersom det inte finns i allt, säger Kylon. Detta har Kylon lärt sig av Hippasos, att talet inte finns i allt och att allt inte är tal och att talet inte heller genom­

syrar allt eller fördelar allt i enlighet med rättmätiga proportio­ ner och harmonier. Om Kylon får agitera länge till kommer han och prästerska­ pet att segra. Det bästa för mig vore att försvinna. Försvinnande väcker respekt, det vet också gudarna. Att dyka upp och sedan för­ svinna, det är gudars sätt. Men jag har min hustru, den goda Theano. Jag har mina två söner och min dotter. Min dotter är visserUgen redan gift, med krotoniten Menon. Dem får intet ont vederfaras. Inom kort, när rättsprocesserna är över, kommer jag att ärva en förmögenhet efter Alkaios. Men filosofer skall inte förvärva rikedomar. Rikedomen har ingen gräns men sanningen har en gräns. Den som törstar efter rikedom måste följaktligen gå andra vägar än den som söker sanningen. Rikedomen når aldrig fram till sanningen, ja den kommer inte ens i närheten. Kroton; en stad tidigare fylld av enkelhet och värdighet. Nu vill Kylon fy^lla den med världslighet. Kroton, som jag har gjort till min stad. Där finns Vännerna, mina lärjungar. Där finns min hustru och mina söner Mnesarchos och Eratos. Allt detta skulle jag vara tvungen att lämna bakom mig om jag försvann. Men om jag gjorde det skulle legenden leva. Min lära skulle leva. Jag skulle leva. Endast det som vederläggs dör, medan döden själv; honom kan ingen dödhg vederlägga. Därför vore det bäst att jag försvann som om jag vore död. Då skulle jag inte behöva ta till­ baka någonting. Mina lärosatser skulle leva för evigt. De skulle leva i Vännernas krets och i mina lärjungars minne. Själv kommer jag, Pythagoras, att leva för evigt. Det vet jag. Min själ kommer att leva. Det är det mina reflektioner och kontemplationer går ut på. Jag förbereder min själ för evigheten, och minnet är själens redskap. Jag övar mig i att minnas mitt hv, och mina föregående liv, som jag genom meditation, diet och stränga övningar skall trygga för framtiden. För all framtid. 10

Drömmen är som ett annat slags minne, på gränsen till det oåt­ komliga, uttalad på ett språk efter andra regler. Drömmen minns ej drömtidens tidigare handling och avsätter därför inga spår av konsekvens eller mening. Glömskan tär genast på det endast drömlikt levda. Därför måste jag minnas, öva mig att minnas, för att livet inte skall gestalta sig som en dröm allena. Eftertanken är som den svalka aftonen skänker. Den lättar på dagens börda och ger sinnet frid. Det plågsammaste minnet ur min forntid är när jag drunknar i havet som Pyrros, dykaren från Delos. Jag drunknar inte därför att jag simmar illa utan för att jag simmar för bra. Jag är den i båtlaget som med en sten mellan händerna låter mig sjunka allra längst ner i havets djup. Jag är den som hämtar upp mest pärlmusslor från havsbottnen, som vågar mig allra djupast in i undervattensgrottorna där den bästa tvättsvampen finns. Den gången jag drunknar tror jag att jag skall hinna ut igen ur grot­ tan innan tiden är ute men jag hinner inte ut ur grottan. Jag ser redan vattenytan blänka silvrigt högt över huvudet och tror att jag skall hinna, då det svartnar för mina ögon och jag ofrivilligt drar ett djupt andetag - det sista. Tyngd av vattnet i mina lungor och med säcken med tvättsvamp snörd om livet sjunker jag igen mot bottnen, medan min själ, renad, tvättad av havet, lösgör sig från tillvaron och materien för att så småningom, förd av vinden genom etern, lägga sig till rätta i Apollons närhet i väntan på nästa tillvaro. Och därför drunknar jag varje dag, när jag återerinrar mig drunkningen och därför såras jag dödligt av Menelaos varje dag och kan ingenting göra. Men därför föds jag också varje dag och upplever återigen Euforbos hjältedåd och triumfer innan jag såras dödUgt utanför Troja och därför känner jag varje dag Pyrros svindlande lycka när han hittar en pärla. Där nere, vid klipporna, ljuder vågornas eviga, tonlösa sång och 11

rasslet i strandstenarna. Det Samos där jag föddes som Pythagoras, Apollons son, finns inte mera. Samos i mina hågkomster är en stad med vit­ kalkade hus och murar, belyst av en bländande sol och inramad av ett blått hav. Det var en stad vars folk levde lycldigt med den lott som gudarna givit dem ända fram till den tidpunkt då Polykrates fick för sig att Samos ligger i hellenernas hjärtpunkt, att hjärtat är viktigare än naveln - som sades ligga i Delfi - och att staden därför skulle vara den ledande i Hellas. Det blev sta­ dens olycka. Den jämnades med marken av perserna. Mörkret har flyttat på sig utåt mot havet för att snart omfamna den port innanför vilken Hehos har berett sitt nattläger. Det är snart svårt att urskilja stigen hit upp. Vandrares fötter har nött fram blanka knölar i stenarnas hårda skinn. Nu tycks de drömma. På dagarna ligger de och vitnar i solen, omgivna av torrt gräs. Där nere ser jag Lakritos, Parmiskos unga son, på väg upp för kullen. Lakritos springer med händer och fötter. Hans vita kiton fladdrar medan han springer. Det är förstås mig han söker. Vän­ nerna har sänt honom. Han stannar vid templet, ser sig om, går ett varv runt templet men där finns jag inte eftersom jag är här, uppe på kullen. Några tror att Pythagoras kan vara på två stäl­ len samtidigt eftersom man påstår sig ha sett mig både i Kroton och i det kornrika Metapontion på en och samma dag. Andra säger att det beror på att jag kan gå på vattnet. Jag låter dessa historier leva sitt eget liv utan att lägga tiU eller ta ifrån någon­ ting. Jag säger till exempel inte: ”Att kunna gå på vattnet” be­ tyder på feniciernas språk ” att längta till en älskad” . Om en stund kommer Lakritos att finna mig. När han fun­ nit mig kommer jag att vara tvungen att ge honom den befall­ ning som jag i det längsta försökt undvika men som är oundvik­ 12

lig. Att Pythagoras käraste lärjunge Hippasos måste dö. Hippasos måste dö. Den älskade Hippasos, som jag hade ställt så stort hopp till. Hippasos måste dö, inte för att han har fel, (ef­ tersom han har rätt) utan för att han handlat fel. Han har bru­ tit mot den obevekUga lagen. Därför måste han dö och en gravstele över hans minne resas på stranden. Sådana är reglerna och sådan måste min befallning vara. När jag tänker tanken igenom och till sina yttersta konse­ kvenser genomfars jag av en rysning som jag förstår inte här­ stammar från mig själv utan från gudarna. Endast gudarna är starkare än lagen. Lakritos har nu upptäckt mig. Han springer, vigt som ett kid som hungrigt längtar till tackans varma spene, upp för stigen. Jag anar redan vad Lakritos kommer att säga. Mästare. Vi har sökt dig överallt. Vi har inte ens förrättat kvällsoffret ännu. Orden bubblar upp i hans mun. Jag lägger ett finger tvärs över munnen och tändernas stängsel för att visa att tystnadspåbudet gäller även här och i stunder som denna. Vi har sökt vår Mästare överallt, säger Lakritos viskande, ännu med andan i halsen. Jag höjer högra handen för att lugna pojken. Jag stannar här i natt, Lakritos. Jag stannar här. Handen får göra en förklarande gest ut mot havet och upp mot stjärnorna som en efter en tänts på himlen. Gå tillbaka till Vännerna och säg: Låt Aristaios, Damophons son, förrätta offret. Efter det skall ni samlas i Syssitian som vanhgt. Låt Xenokades metapontiern ansvara för läs­ ningen. Lakritos tittar frågande på mig men nickar när jag talat till slut. Det är oroligt i staden, Mästare, säger han. Vi är alla oro­ liga. Det är ingenting att oroa sig för. Och Hippasos? 13

Säg Vännerna att Hippasos öde avgörs i morgon. Det finns ingen algoritm för rättvisa eller finns det? Jag har lärt Vännerna att talet nio är talet för rättvisan, eftersom talet nio omfattar och innefattar alla andra tal. Så stor och vid som Okeanos skall rättvisan vara så att den i sig kan omsluta allt och omfatta allt med oväld och därigenom förmedla allt till det bästa. Till den rosenfingrade gryningen som sveper in jorden i sin saffransmantel är det nio timmar. Nio äro motsättningarna som leder fram till den tionde och avgörande: sant eller falskt. Lakritos nuddar med pannan vid marken - en gest av under­ givenhet som jag inte har uppmuntrat men heller inte kunnat stävja eftersom det är svårare att ändra människornas seder än deras tankar - och reser sig upp för att gå. Lakritos. Han stannar och ser sig om. Han väntar på att Pythagoras skall tala. Lakritos, kom hit i gryningen, till samma sten där jag nu sit­ ter. Lakritos nickar att han förstått. Här, till den här stenen. Just den här stenen. Jag klappar med handen bredvid mig på stenhällen. Lakritos nickar igen, vänder och springer sin väg nedåt sti­ gen. Nej vänta, ropar jag efter honom. Vänta. Ett ögonblick tidi­ gare visste jag det inte men nu vet jag att såväl mitt eget som Hippasos öde är avgjort. Kom tillbaka, ropar jag. För nu vet jag. Jag måste till Delos. Till Apollons ö. De säger att vägen är lång till Delos men för anden är den kort. Pherekydes dog på Delos. Min älskade lärare Pherekydes. Om Pherekydes kunde måste även Pythagoras kunna. När beslutet är fattat känner människan lättnad. 14

Lakritos stannar, vänder om och kommer tveksamt tillbaka. Mellan mig, Pythagoras, och den avlägsna gryningen finns nu bara en mörk natt. Jorden är rund och har antipoder. Natten är ingenting annat än dagens andra sida, på samma sätt som skuggsidan av ett hus är den motsatta sidan till den solbelysta, än belägen i väster, än i norr och än i öster. Du kan stanna här med mig i natt och lyssna till det jag ännu har att säga, säger jag. Detta är min önskan. I talet uppenbaras sanningen och det jag nu vill förtälja har jag aldrig tidigare berättat. Det var Hippasos som gjorde den ödesdigra upptäckten som förändrade allting. Den förfärliga upptäckten som slet sönder vårt och Vännernas samfund. Min bästa lärjunge Hippasos, som jag hade hoppats så mycket på. Älsklingseleven. Det är alltid så. Den som går i främsta ledet är den som först höjer svärdet när hindren som hejdar framryckningen mot framtiden skall undan­ röjas. När lämpligt är skall jag redogöra för det. Natten är lång. Jag skall berätta det för att du skall lära känna och förstå den vilsenhet och det missmod Hippasos upptäckt åstadkom. Först missmod och sedan vrede när det kom fram att han också var en förrädare. Hippasos svek sin ed och sina förpliktelser mot Vän­ nerna. Visserligen har Hippasos rätt i sitt vetande och sitt påstå­ ende, det vet såväl han som jag. Likaså vet Hippasos att han är en förrädare. Vad hjälper det.> Vännerna kräver nu att jag skall ta ställning och säga min mening. Vännerna kräver att jag skall fria eller fälla Hippasos. De krä­ ver att jag skall döma mellan sanningen och lagen. Vem kan döma mellan sanningen och lagen Den vise Solon säger att den som inte öppet tar parti för nå­ gondera parten i en tvistefråga skall landsförvisas. Det är de tvehågsna som är farligast. Håller jag med den vise Solon.^ Jag vet inte. Nej, jag vet inte, men jag upplever att den förändring som skett med Vännerna de 15

senaste dagarna har varit fasansfull. De lugna resonemangen och det lidelsefria betraktandet av teorier har gett vika för osak­ ligt tal och uppvigling. I stället för resonemang har några bör­ jat använda makt och övertalning för att uttrycka sin mening. Det är det allra svåraste. Att bevittna hur visheten slinker iväg just när man trodde att man hade infångat henne. När Solon hade skapat sina lagar och fullbordat sina refor­ mer landsförvisade han sig själv. För Solon var lagarna det vik­ tigaste, det som allt annat byggde på. Han landsförvisade sig själv för att lagarna och reformerna skulle leva, eftersom han var den ende som hade rätt att ändra på dem. Lagen är sanningen, säger den vise Solon. Känner du nordanvinden som för med sig dofterna från fälten och bergen. Det var också nordan och kall bora den dag jag an­ lände till Kroton. Så länge sedan och ändå som i går. Så flyr åren undan, tidens barn. Understundom säger jag till mig själv: Du Pythagoras, när du var barn.> Du hade föraningar, eller hur.^ Ja, jag hade föraningar. Jag kan inte erinra mig när jag först visste att jag var ett gudabarn och son till en av de odödlige. Kanske jag alltid visste det. Jag minns att jag alltid kände mig omhuldad av min mor på ett särskilt sätt. Hon som visste. Jag minns hennes varma bröst och den söta mjölken. Visste Mästarens far.> Ja, han som jag kallade min far. Mnesarchos feniciern. Han visste också. Utan att jag avsett det har jag fört ringen på min vänstra hands långfinger till munnen och kysst den. Ringen som Mnesarchos gjorde.

16

Minnet är det närvarande förflutna. Minnet är det namn vi ger på det dunkla seende som skådar in i den tid vars verkningar vi redan erfarit. På samma sätt som vid det vanliga seendet finns det i minnet dagrar med en strålglans så stark att de präglar sin omgivning, och skuggor så djupa att ingenting kan urskiljas. Det finns saker jag ständigt vill påminna mig, och saker jag helst skulle vilja glömma. Jag förstod inte då allt det som min far (jag kallade honom som sagt så) Mnesarchos sade, men jag vet vad det var eftersom jag senare erfarit att det han sade var sanning. Den sanning min far (han som alltså) förkunnade var inte densamma som vi och Vännerna eftersträvar. Ty på jorden finns mer än det som i det praktiska livet uppfattas som sanningen om tingen, det som pengar kan värdera, daktylmåttet mäta och balansvågen väga. Fars sanning, som också den omfattade talet och beräkningarna och därför hade del i sanningen och var av samma slag som den högre sanningen, handlade om det praktiska livet och hade nyt­ tan som mål. Det högre vetandet, som vi och Vännerna söker, är en teoretisk sanning, härledd ur det rena betraktandet. Den har visheten som mål. Det här förstår du ännu inte, Lakritos, men en dag kommer du att förstå. Eljest vore mycket av det jag gjort förgäves. Sanningen är inte gudomlig men den som säger sanningen står i förbindelse med gudarna. Så måste det vara. Det jag nu skall berätta för dig, Lakritos, är svårt för mig att berätta. Ditt hjärta är emellertid än så länge öppet och rent, så du kommer att förstå. Därför skall du få höra det som ingen annan tidigare hört, också för sanningens skull. Sanningen är det enda av tillvarons alla ting som gör dig beständigt rikare och som du när du engång vunnit den inte kan förlora. Och såsom framtiden kommer att känna oss via de sanningskällor som 17

vattnar och befruktar vår tid, och genom de källsprång, bäckar och floder som skall strömma fram genom seklen till den fram­ tid vars sätt att begagna sig av källorna vi inte kan veta någon­ ting om, kan vi ge framtiden dess konturer genom att älska vis­ heten och ständigt söka sanningen som förlöser framtiden ur dess sköte. Man kan älska på många olika sätt. Man kan älska visheten, det är det högsta. Man kan älska sanningen eller dygden. Man kan älska en kvinna eller en man. Också det har jag gjort. Det är sanningen om detta jag skall berätta. Det är inte en enkel sak. Ibland leder oss orden fel. Då måste vi väga dem noggrant på tungans våg och omdömesgillt klarlägga deras innehåll och me­ ning. Må gudarna vara med oss på vår vandring. Men jag ser att du är sömning, Lakritos. Eller jag vet att du är sömnig, ty mörkret gör att jag inte längre kan se ditt ansikte. Jag förstår dig. En gammal mans minnen är tröttsamma att lyssna på.

18

Första delen

äg mig, Astarte. Berätta, O Allvetande, vem var det som var framme den här gången? Säg inte att det igen var Han Molnihopskyfflaren, Skogsbrandsanstiftaren, Eller? Nej, då skulle uppståndelsen hos de dödliga ha varit större. Ingen tror ju förresten på Honom, Duschkarlen, den legendariske Hor­ bocken längre. Så då var det Apollon då? Teleurgen. Sädesskvättaren. Han som skvätter sin säd på avstånd. Då var det han då? Gudarna kan man som bekant ingenting göra åt.

S

Mnesarchos feniciern visste inte om han skulle vara lycklig eller olycklig. Sådan är ofta gästarbetarens lott, han som är tvungen att färdas vida kring för att finna sin lycka. Nej, lycklig var han väl. Han hade arbete och ställning. Han var lagenligt sammanvigd vid Babyleka, sin hustru. Babyleka var vagnmakaren Kleanors dotter. Hon kallades Parthenis, Jungfrun. Mnesarchos hade redan i tidiga år tvingats bege sig ut i värl­ den. Han hade följt strömmen av arbetssökanden norrut efter det att hans far tillsammans med fartyg och last hade försvun­ nit under en seglats över det stora havet. Faderns ben vitnade nu i regnet på någon okänd strand eller vaggades i djupet av havets vågor. Mnesarchos hade varit tvungen att ge sig av från det faderlösa hemmet för att söka försörjning för sin mor och sina syskon. Men arbete och aktning hade han funnit. I samma takt som milesierna byggde allt större och bredbukigare fartyg, skodde sina trierer med järn i stället för brons och allt mer trängde undan fenicierna från det vida havet, växte staden 21

Miletos i storlek och anseende. Den drog till sig människor från vida i kring. Duktiga hantverkare och sega slavar behövdes i tu­ sental. Mnesarchos fick arbete i milesiern Leokritos guldsmedsverkstad. Han lärde sig att gravera sigillrullar och ringar. Han invigdes i guld- och silversmidets hemligheter. Han växte till sig från yngling till man. En dag dök det upp en värvare i Leokritos verkstad. Värvaren sade sig vara utsänd av tyrannen på Samos. Han ville värva en skickhg guldsmed och gravör, förfaren i sin konst, till härskarens myntsmedja. Och Leokritos skulle ersättas rundligt, det var inte mer än rätt, om han var villig att avstå från en gravör, skicklig i konsten. Leokritos, denna hårda legering av slughet och hantverkarskicklighet, visade upp vad hans bästa hantverkare hade förfär­ digat. Han nämnde ett pris. Oj då, sade värvaren. Det var dyrt det. Det är dyrt, men guldsmedsmästare plockar man inte som kattguld från marken. Nej inte ens som den blänkande kopparn. De dividerade och prutade en god stund medan de vände på de sinnrikt sammanfogade armbanden och halssmyckena, som inte stod de skytiska arbetena efter i konstfärdighet och skön­ het. Den ena yrkade på det ena, den andra på det andra. De provstämplade utsökt graverade sigillringar i mjuk lera. De bytte fot och tittade varandra i ögonen. De strök med handen över skägget. Skägget blev lent och mycket struket. Värvaren nämnde sitt slutgiltiga pris. Mitt sista bud, sade han. Tja, sade Leokritos. För det kan du få två av mina gesäller. Men inte en mästare. En mästare är inte blott en mästare i sin konst. En mästare kan bli en farlig medtävlare i en annans verk­ stad. På marknaden är det tävlingen som gäller. Han ställde sig bredbent med armarna i kors över guldsmedsbringan och tittade stadigt på värvaren såsom en man som 22

vet vad han vill och vad som är förståndigt. Han strök sig lent och förbindligt över skägget. Leokritos hade för övrigt lagt märke till att marknaden för guldsmycken inte alls drog på samma sätt som tidigare. Han behövde inte så många guldsmedsgesäller längre. Att skola upp gesäller är en kostnad och en utgift som betalar sig endast när konjunkturerna är på väg uppåt. Att skola upp personal är en investering för framtiden. Men den nya medelklassen i staden var inte intresserad av guld och gUtter. Det som nu gick åt på hemmamarknaden var mest enkla saker. Silver och bilhg ädelsten. Lapis lazuli. Bärnsten från de nordhgaste länderna. De är snåla, handelsmännen och deras fruar. Nypuritanismen. De sparar sina slantar och använder dem till försiktiga investeringar i handel och samfärdsel. Annat var det förr, när adeln rådde och angav takten för mode och se­ der. Då var det guld och gedigna saker som gällde. Två gesällersade värvaren. På marknaden är det tävlingen som gäller, upprepade Leo­ kritos. Men två gesäller.> Två är bättre än en, sade Leokritos. Vad skall tyrannen med gesäller, sade värvaren. Om han be­ höver en häst köper han väl inte två mulor Två mulor drar större last än en häst. Den ene stöder den andre. Den ungdomliga ambitionen är Uka skarp och pålitlig som ett nyvässt graverstål. Två mulor är ostyrigare än en häst. Inte om de är väl inkörda. I myntslagarkonsten är inga så förfarna som milesierna. Så kom det sig att Mnesarchos feniciern och Lysiades från Miletos bordade tyrannens skepp och reste till Samos, den back­ iga ön. För att höja stadens ära och sin egen makt hade tyrannen på Samos satt sig i sinne att de samoitiska mynten skulle vara 23

lika gångbara och ha samma köpkraft som de miletiska silver­ staterna. De två gesällerna från Miletos - när de kom fram till ön kallades de förresten redan gravörer och myntmästare; så bildande är en resa och så långt avståndet över sundet - ja, de två gesällerna skulle bistå tyrannen i detta och ge honom det han önskade. Och allt detta skedde sålunda och på detta sätt under den femtiotredje olympiaden, på den gamle tyrannens Amphikrates tid. Under Herafesten i den kalla månaden maimakterion samman­ fördes Mnesarchos med Babyleka, vagnmakaren Kleanors dot­ ter. Mnesarchos och Kleanor satt på en av stenbänkarna nedan­ för Heratemplet med ett fårskinn mellan sig och den kalla ste­ nen. Kvinnorna satt en bit ifrån, på bara marken. Kleanor be­ stod på osten, vinet och samtalsämnet. De talade om den kom­ mande vintern och om det dyra priset på bröd och spannmål. De yttrade också några försiktiga ord om missnöjet med tyran­ nen bland hantverkarna och köpmännen. Ytterst försiktiga ord yttrade de. Mnesarchos märkte att Babyleka allt emellanåt tit­ tade åt hans håll. Kleanor bjöd mera vin ur säcken. Vin som var föga utspätt och väl anpassat till sitt bruk. Du som är invandrare och metök och inte har en kvinna som värmer din säng, sade Kleanor. Har jag inte en ståtlig dotter.> Jodå, det kunde Mnesarchos tycka och hade visst tyckt en tid redan. Visst var Babyleka ståtlig även om inte alldeles purung längre. Det kunde han hålla med om, invandraren Mnesarchos. Vacker var för mycket sagt, men ståthg. Reshg, snarare. Storväxt. Som invandrare får man hålla det för rätt och riktigt som ligger inom möjligheternas gränser. Det är icke gott att mannen är allena, sade Kleanor. De funderade en stund på den saken. Det förstås, sade Mnesarchos. Det har sina sidor. Ta till, sade Kleanor. 24

Den feta osten och det knappt utspädda vinet värmde så att munnens gångjärn löpte mindre trögt. Välvilja och omtänksam­ het lägrade sig i deras sinne och tankar. Hon ser heller inte så illa ut i ögonen, sade Kleanor. Och ål­ dern har hon för sin mognad. Det är sant, sade Mnesarchos. Åldern har hon för sin mog­ nad. Och sant är det med, att vinden viner snålt och kallt om nätterna även i mynthantverkarnas bostäder, de som gör peng­ arna. Likaså är det sant att det är ovänligt mot såväl kropp som själ att ligga i en säng utan värme. Hon har varmt och gott hull. Det går i släkten. Kleanors hustru höll på att veckla upp linneduken som dolde kvinnornas ost. Hon gav sin man ett par blängögon. Babyleka rodnade. Och bra hörsel har de, kvinnorna mina, mumlade Kleanor. Äta mycket är att vila länge, sade Mnesarchos. För lite eller för mycket av det goda skämmer allt. Lagom är lagom. De funderade på det en stund medan Kleanor skar upp brö­ det. Rik är jag då inte, sade Kleanor, men inte heller så fattig att jag tänker gifta bort min enda dotter utan hemgift. Tag en bit av brödet. Mnesarchos tog och tuggade. Funderade och tuggade. Tug­ gade och funderade. Rik är inte heller jag, sade han, fast det är jag som gör pengarna. Jag har en mor i mitt hemland att för­ sörja. Gård och grund får jag inte äga, men det hindrar inte att en skicklig hantverkare nog kan dra försorg om en familj om så skulle behövas. Sant nog, sade Kleanor. Sant nog. Men tag för dig av osten. Tag till. Var inte blyg, fenicier. Mnesarchos tog till och lade på brödet. Jag har heller ingen far som kan förhandla för mig, sade han. Dock är jag inte helt 25

oförfaren i köpslåendets konst. Hur mycket? Kleanor tittade på sin fru och sin dotter. De två vände örat till och höll andan. Han nämnde viskande ett pris på hemgiften. Ungefär, sade han. Enligt konjunkturerna. Då är det inte så illa då att vara vagnmakare och medborgare i Samos, tänkte Mnesarchos utan att röja sina tankar. En han­ delsman och förhandlare, en som kan sin konst, avslöjar inte sina känslor eller tankar. Köpslagan är en uppgörelse mellan två fria och ståndaktiga förnuft. Enlig samoitisk lag är hemgiften inte husets utan hustruns egendom. Jag gör ingen vinst på affären, sade Mnesarchos. Dock är mannen herre i sitt eget hus, sade Kleanor och lät säcken med vin passera över i Mnesarchos händer. Navet skall sitta mitt i hjulet. Men vagnen har två skaklar, sade Mnesarchos. Det är tistelstången som styr ekipaget, sade Kleanor. Och ett hem utan hustru är som en eldstad utan glöd. Elden är en nyttig dräng men en förfärlig herre. Babyleka vet sin plats och är förfaren i mångahanda ting. Gifter man sig med dottern får man modern på köpet. Tar du hand om dottern så sköter jag modern, sade Kleanor. Det var som om vinden skulle ha slutat blåsa i de heliga ekarna, tyckte Mnesarchos. Som om världen ett ögonbUck skulle ha väntat. Kör till då, sade han. En plötslig blygsel föll över ho­ nom och han visste inte vad han ytterligare skulle säga eller göra, eller om han av tacksamhet skulle falla sin blivande svär­ far om knäna. Då så, sade Kleanor. Då behöver vi inte ödsla mera vin på den saken då, sade han och slog tappen i vinsäckstruten. Det var så det kom sig och blev till. Från den dagen var Mnes­ archos förlovad vid Babyleka. Han fortsatte som vanhgt sitt ar­ bete i myntsmedjan. Skickligheten kommer medan man arbe­ 26

tar, och Mnesarchos var både samvetsgrann och grundlig. Han fick smeka och bearbeta såväl det blanka silvret som det glän­ sande guldet. Han ristade statens och tyrannens tecken i mynt­ stampens hårda brons, han provslog stampen i guldets mjuka hull och studerade avtrycket, men sin trolovade fick han inte röra. Första gången de träffades efter förlovningen satt Baby­ lekas mor mellan honom och den utlovade och skymde sin dot­ ter så gott hon kunde. Då var man redan inne i gamelion. Reg­ net piskade taken och de stenlagda gatorna. Gamelion var tiden för hemarbete och innesysslor. Det var den tid då männen gav luft åt sina framtidsplaner, ifall de hade rätt att hysa sådana. Mnesarchos hade kommit till vagnmakarns för att överlämna ett pannsmycke som han hade gjort av deliska pärlor som tecken på deras förlovning. Hjulen måste ständigt smörjas för att gå runt. Han hade också kommit för att diskutera bröllopet och annat praktiskt. Sådant som det skall ordnas med och förhand­ las om för att allt skall gå anständigt och rätt till vid ett bröllop. Han skakade vatten ur sin axelbreda fårskinnsöverklädnad och hängde den över en taksparre på tork innan han satte sig till rätta vid elden. Det var liksom den här trolovningsgåvan, sade han och grävde fram pannsmycket ur skinnväskan. Att som be­ kräftelse. Han sträckte fram pannsmycket åt Kleanor att beskåda. Att ha i ännet, sade han. Så där som handpenning. Babylekas mor ryckte till som för att snappa åt sig smycket men erinrade sig i samma ögonblick att hon skulle sitta där hon satt och att det var därför hon satt där. Kleanor böjde sig fram över sin grova hand och räknade pärlorna i det fladdrande eldskenet. Är de inte hte små, sade han om pärlorna. Ingen väger mindre än en halv obol. Jaaa, sade ICleanor. En halv obol är bra för en delisk pärla. 27

Ge mig se, sade Babylekas mor. Kleanor räknade mumlande för sig själv pärlorna en gång till. De är bara tjugoåtta, sade han. Om de skall stå för Babylekas mognad. Nå vad skall det då behövas mera till, sade Babylekas mor. Hon snappade åt sig smycket från sin man och kastade en blick på det innan hon stoppade det till rätta innanför sin gördel. Elden knastrade till på härden och regnet piskade oawänt mot taket. Babyleka satt framåtböjd bakom sin mor och kra­ made med båda händerna sin tjocka fläta. Hon gungade sakta fram och tillbaka. Det var om den här brudutstyrseln, sade Kleanor. Han trummade med fingrarna mot magen. Att om det skall vara nödvändigt med allt det där fint linne och tyger i brokig vävnad, som det heter. Man skall väl inte behöva skämmas för sig heller, sade Baby­ lekas mor utan att vara tillfrågad. Jo men brokig vävnad. Det bhr dyrt det, sade Kleanor. Då nöjer vi oss med får i stället. När vi gifte oss dög det bra med får. Skall det vara så skall det vara, sade Babylekas mor bestämt. Oxe skall det vara nuförtiden när det är bröllop. Bröllop är bröl­ lop. Ja ja. Kleanor grep tag i eldgaffeln och vände på några av vedklabbarna. Tiden går framåt. Men du är ensam du, fortsatte han till Mnesarchos. Så sparar vi åtminstone Ute på det. Om vi väntar till sommaren kan mor och mina två bröder komma, sade Mnesarchos. Sina systrar nämnde han inte. De räknades inte. Jag tror nog att vi skall stöka undan det här före sommaren, sade Kleanor. Så håller köttet längre. Det som blir över. Han tittade på Mnesarchos. Inte sant, tilläde han och stötte menande Mnesarchos med armbågen i sidan medan han med ena handens finger i den andra handens hålrum gjorde en gest som inte 28

kunde missförstås. Så att det hålls färskt, sade han. Mnesarchos log utan att veta vad han samtyckte till. Det skall gängas i tid, som förriga vagnsmakarn sade. Det skall väl det, sade Mnesarchos. När han tog avsked av sin fästmö och hon reste sig för att besvara hans hälsning såg han henne uppifrån och ända ner. Från det flätade håret till de bara, stadiga fötterna som stack ut under klädnaden. Har hon lagt ut Ute? sade han tiU Kleanor när han böjde på nacken i dörren och gick ut i regnet med fårskinnet över axlarna. Kleanor vände sig om och tittade på sin dotter. Man viU väl inte ge ifrån sig en tälj sticka heUer. Nej det förstås. Det är bra att ha något att håUa i när Molnanhoparen börjar mullra och ha sig uppe i bergen. Man skuUe ju ändå gärna på förhand Ute veta vad man kom­ mer att få. Håller du ditt ord, Mnesarchos feniciern, så håUer jag mitt. När de träffades nästa gång kunde det Ukväl inte döljas längre. Babyleka var inte ensam med sig själv. Hon bar jämte sitt eget ett annat Uv i sitt sköte. Blodet försvann ur ansiktet på Mnes­ archos när han blev varse hur det var fatt och att det inte kunde förhåUa sig på annat sätt. Han tänkte på pärlsmycket, på hem­ giften och på den där sängvärmen som hade utlovats honom. Mnesarchos, min son, sade Kleanor. Det är så egendomligt med det här, att Babyleka inte vet av någon annan man. Vet inte av någon annan man.^ Just så är det, sade Kleanors hustru och spottade i elden. Det fräste tiU under trefoten. Babyleka har inte delat säng med någon man. Det är en gud som har varit framme. Gudarna kan man som bekant ingenting göra åt. 29

Hon är likväl inte längre orörd. Mnesarchos tittade på Baby­ leka som tittade ner i sina händer. Det är som jag säger. Babyleka har inte kommit vid någon man. Jag har försvurit mig åt en och inte åt två, sade Mnesarchos. Babyleka är ett kött, sade Kleanor, och hon vet inte av något annat. För att du skall tro mitt ord och hta på mitt uppsåt har vi gett henne ett nytt namn. Babyleka heter hädanefter Parthenis, Jungfrun. Ordet är sanningen, sade modern. Det är sanningen, sade Kleanor. Med den sanningen värkande i bröstet gjorde den nygifte Mnesarchos sin första återresa till Sidon efter bortflyttet och födkroksseglatsen. Det var så pass på våren att skutorna vågade lägga ut igen och försäkringsagenterna kunde presentera rimliga premier för frakten. Det ömsom roddes, ömsom seglades till feniciernas gamla hamn, där karavanvägarna hade sin början eller sitt slut och där skeppslast byttes mot rygglast och tvärt om. Jämte Mnesarchos fanns tyrannens frände Timotheos och två soldatväktare med ombord som däckspassagerare. De hade fått i uppdrag att upphandla ädla stenar för tyrannens räkning. Mnesarchos, förslagen som han var och ansågs ha blivit, hade trots sin ungdom fått huvudansvar för handelsresan. Ordet är sanningen, hade Mnesarchos lärt sig. Ett väloljat ord är bättre än ögonens vittnesbörd. Det är inte vad som säges utan hur det säges som är budskapet. Inkommen i främmande språk var han dessutom. Han kunde handelsspråket och prutningskonsten. Det försäkrade han högtidligt inför skattmästaren när han och Timotheos kvitterade ut reskassan och betalningsmedlen. Det går i släkten, sade Mnesarchos. Babyleka, som alltjämt kallades Jungfrun, blev kvar som pant på Samos. 30

För att fördriva tiden i motvinden berättade Mnesarchos för Timotheos om Sidon, feniciernas stolthet och pärla. Till ljudet av de rytmiska årtagen och vågornas skvalpande möte med bo­ gen beskrev han de praktfulla templen, de ståtliga torgen, kvin­ nornas höga barmar och ståtliga gång samt den välfyllda ham­ nen, varifrån fenicierna sen urminnes tider och ännu tidigare rott och seglat hela vägen och ända bortom Herakles stoder. Där hade de funnit länder så märkliga att ingen som inte besökt dem kunde föreställa sig deras avbild och präghng, sade Mnesarchos. Här luktar emellertid, sade Timotheos, ädlingen, när de när­ made sig hamnen. Men det är en ganska härlig lukt, sade Mnesarchos. Den ser lite öde ut tycker jag, sade Timotheos. Hamnen. Det är lukten av avskalade snäckor, sade Mnesarchos. De som sidoniterna framställer sin berömda purpur av. Det är luk­ ten av pengar. Lukten är sanningen. Sanningen om Sidon. Det oförvägna folket i Sidon, som har sin glädje i sjöfart. Sidon är kanske Sidon men Samos är Samos, sade Timo­ theos. De hyrde mulåsna och kärra i hamnen, lastade ekkistan på kärran och begav sig genast till Guldsmedsgatan för att byta ut kistans innehåll mot pärlor och ädla stenar. Det rådde inte samma liv och rörelse i Sidon längre, tyckte Mnesarchos. Inte som han kom ihåg. Det såg liksom lite lantligt och ödsligt ut. I jämförelse, hksom. De ställningar för torkning av tyg som stod uppställda på varje kulle kring staden och där purpurfärgat tyg i stora sjok och långa balar hade fladdrat i vinden och prytt sta­ den som hjälmbusken en tapper krigare, gapade tomma. Hans farbror hade haft ett färgeri i Sidon. Nu stod farbroderns lerugnar, i vilka tygerna hade färgats i stora grytor, kalla och oan­ vända. Det berättade Mnesarchos mor följande dag. Farbrodern hade med sin familj flyttat till Massalia. Den behagliga rök­ doften från brinnande ceder, som Mnesarchos kom ihåg från 31

farbrors gård och som han alltid förknippade med staden Sidon, kändes ingenstans. Templen verkade små och kantiga, inträngda i smala gränder. Kameltorget var dammigt och öde. Männi­ skorna såg förskrämda ut. Vid Guldsmedsgatan, där juveleraraffärerna med sina tunga, bronsklädda portar och järngaller för fönstergluggarna tidigare legat vägg i vägg fanns bara tre buti­ ker som skyltade med rent arabiskt guld, ädla stenar från Nubien värda sitt pris och elfenben från Abessiniens länder. De övriga bodarna var övergivna eller hade övertagits av skoma­ kare, kittelflickare och kopparsmeder. Mnesarchos fick därför god användning för sitt modersmål. Var har juveleraren Azemilkos sin butik.> frågade han en av sko­ makarna som satt i skuggan framför dörröppningen och skar till lädersulor. Vem är det som tahr? Mnesarchos, handelsmannen och redaren Abbars son. Skomakaren skakade på huvudet. Azemilkos har lagt av han, som så många andra. Det måste ha varit länge sedan du besökte Sidon, främling, trots att ditt fadersnamn låter bekant. Vet du inte att Nebukadnesar, den babyloniske storkonungen, sedan två somrar tillbaka belägrar Tyros. Han har skurit av alla våra förbindelser till Söderns och Österns länder. Ute på havet härjar sjörövarna. Storgrekerna och tyrrhenerna köper sina purpurfärgade tyger i Karthago nuförtiden. Inte kommer de till oss längre. Det står illa till med Sidon och ännu sämre med Tyros. Vad säger han.> sade Timotheos. Vi är här för att för den samoitiske tyrannens räkning, härs­ karen över många nordliga hav, köpa pärlor och ädla stenar, sade Mnesarchos. Vem talar du med.^ sade en kvinnoröst inne i huset. Här är två rika köpmän som vill köpa ädla stenar. Den ena säger att han är son till Abbar, skeppsredaren. Ett kvinnoansikte dök upp i dörren och försvann igen. 32

Vad säger de.^ sade Timotheos. Fråga hos juveleraren här mittemot, sade skomakaren. Han kanske har det ni söker. Mnesarchos tackade för rådet och sammanfattade för Timo­ theos vad som hade sagts. Då går vi dit då, sade Timotheos. De gick tvärs över gatan och bankade med klappen på den bronsskodda porten. En hten lucka i porten öppnades och ett par misstänksamma ögon tittade ut. Vad önskas, sade en röst med utländsk brytning. Mnesarchos svarade: Vi edsvurna ombud för tyrannen av Samos önskar byta lödigt trakiskt guld mot ädla stenar. Får jag se, sade rösten. Mnesarchos kallade till sig Timotheos och ställde honom vid sin sida mitt framför luckan i dörren. Får jag se guldet.^ Mnesarchos pekade på kärran och ekkistan. Öppna. Mnesarchos tittade på Timotheos. Han vill att vi skall öppna kistan. De tittade åt båda hållen längs den folktomma gatan. Öppna kistan, sade Timotheos och gav sin nyckel åt vakten. Mnes­ archos gav sin nyckel åt den andra vakten. Vakterna öppnade högtidligt locket. Luckan i dörren stängdes. I stället hörde Mnesarchos och Timotheos hur reglarna på insidan drogs ifrån en efter en. Den samoitiske tyrannens ombud är mina kunder, sade rösten me­ dan dörren öppnades. Juvelhandlaren var en stor och reslig man. Han bar skägget flätat som en filisté och hade guldringar i öronen. Man skulle ha trott att han väl kunde ta vara på sig själv ifall inte rösten hade varit så tunn och snabeltofflorna som stack ut under mantel­ fållen varit så smala. Han befallde väktarna att bära in kistan i förrummet. Den ena av väktarna fick bli kvar i rummet medan 33

den andra ställdes på post utanför dörren. Jasså ädla stenar, sade juvelhandlaren efter att reglat dörren ånyo. Det är så dåliga tider, sade han gnälligt medan han bör­ jade låsa upp sina skrin och kistor. Det är dyrtider. Oj oj oj oj. Allting har blivit så mycket dyrare. Dyrare dyrare. Också guldet, sade Mnesarchos. Ja oj oj oj oj. Då kommer vi säkert att komma bra överens, sade Mnes­ archos. Han nämnde vad han hade kommit för att köpa. Berg­ kristaller, pärlor, hbysk karbunkel, smaragd från Syrien, lapis lazuh, rubiner. Av den bättre sorten, till förmånhgt pris. Juvel­ handlaren upprepade mumlande orden för sig själv och strök sig över skägget. Låt mig se, sade han. Bergkristaller. Pärlor. Ja. Smaragd har jag ej. Karbunkel, ja. Rubiner av den bättre sorten. Han öppnade ett bronsbeslaget skåp, tog fram flera små linne­ påsar och hällde ut innehållet på en bricka som han bar ut i sol­ ljuset på innergården. Mnesarchos följde efter ut i ljuset. Han tog fram sitt feniciska glas. Juveleraren hämtade en kanna vatten. Mnesarchos f^Ude det buktande glaset med vatten och synade noggrant varje sten genom glaset. En del av stenarna var konstfärdigt sUpade, andra var osUpade. Byte eller rov.> sade Mnesarchos. Vad då, kollega, sade juvelhandlaren upprört. Allt är lagenhgt införskaffat och gottgjort. Mnesarchos lade de stenar som han funnit användbara och felfria åt sidan. Timotheos tittade på över hans axel och anteck­ nade de summor i miletiska stater som Mnesarchos nämnde på grekiska. Juvelhandlaren gjorde sina egna beräkningar. När Mnesarchos hade valt och lagt åt sidan det han önskade bad han Timotheos addera summan. Mnesarchos nämnde sum­ 34

man översatt i guldvikt, ty det var så som fenicierna gjorde af­ färer. Juveleraren strök skägget medan han vaggade från fot till fot. Oj oj, sade han. Allting har blivit så dyrt. Åtta barn har jag att försörja. Han hade själv räknat och kalkylerat på viktmängden i samiernas guldkista och nämnde en siffra i närheten av det han kommit fram till. Vad säger han, sade Timotheos. Mnesarchos satte lugnande upp handen mot juvelhandlaren och sade: Också guldet har blivit dyrare. Med mitt pris byter vi hka mot lika vilket är all handels grund. Men jag skall tänka på barnen och deras bästa. Han nämnde en ny och högre summa. Jag blir ruinerad, klagade juveleraren och rev sig i skägget. Mina barn bUr arvlösa. Döttrarna får ingen hemgift. Han nämnde en ny och lite lägre summa. Säg att han skall tala som en människa, sade Timotheos. Säg att jag är välboren frände till tyrannen av Samos och andra om­ bud i den här affärsuppgörelsen. När det gällde siffrors namn och värde var juvelhandlaren lika kunnig i grekiskan, arameiskan samt i egyptiernas, babyloniernas och hebréernas språk som i sitt eget. I siffrornas namn är nämligen ordens rötter de samma och lika orubbliga på alla språk och det är räkenskapernas fundament och siffrornas vä­ sen. Mnesarchos lade sitt nya bud i jonisk språkdräkt. Så höll de på en stund, på joniska, ibland på kretensiska el­ ler feniciska, tills de kom fram till ett gemensamt pris och båda parter var nöjda. I all köpslagan är överenskommelsen san­ ningen, sade juvelhandlaren. Det avtalade priset är sanningen. Sanningen är det som ligger mitt emellan bud och motbud. I köpslagan är sanningen rörlig som tidvattnet. Den rör sig än åt det ena, än åt det andra hållet. Endast för den som har rätt att befalla är sanningen orubblig. Men båda slagen av sanning 35

skapar vinning. Det som för den ena är köp är för den andra försäljning och vice versa. I köpstunden, som för den andra är försäljningsstunden, är de båda jämlika. Köpet och försäljningen är samma sak. Lika byts mot lika. Sant talat, broder. Köpslagan är all vishets moder. Det är så som visheten yttrar sig i praktiken. Vishet är det vi båda tjänar mest på. Vad talar ni om, sade Timotheos. Min vän, sade juveleraren. Siffrorna är handelns språk på samma sätt som sanden är öknens. Sanden såväl täcker hela ök­ nens mängd som är dess första element. Likadant förhåller det sig med talen. Säg vad det är ni snackar om. Att vi köpmän och handelsmän uppfann pengarna för att kunna beräkna alltings värde, alfabetet för att kunna skriva kon­ trakt med andra folk och jämhkheten för att kunna säkerställa ömsesidigheten i våra kontrakt och giltigheten av våra pengar. Sant talat, kollega, sade juveleraren. Med dessa artighetsfraser skildes de åt, betygande ömsesidig respekt för den andras person och ställning. Tyrannens sände­ bud låste in sina nya dyrbarheter i kistan och begav sig tillbaka till fartyget. Samierna saknade till skillnad från milesierna moderna handels­ förbindelser med Sidon. Sålunda hade samierna inte något han­ delskontor i staden. Milesierna fick ständigt färsk och pålitlig information om vad som hände i Sidon, samt längs kusten och inåt land. De visste när karavaner anlänt, de kände till skördeutsikterna för dadlar och fikon, och de fick aktuella marknads­ noteringar på råvaror och ädla metaller. Drog det ihop sig till krig eller oroligheter eller något annat som kunde påverka pri­ serna och vinstmöjligheterna visste milesierna det före någon 3^

annan. Samierna saknade detta, liksom en pålitlig konsul som de kunde ha gästat. Timotheos fick ta in på ett värdshus i vän­ tan på att fraktlasten som bestod av arbetsföra skytiska slavar, mjuk och luftig ull från öarna, marmor från Paros, rostigt järn och blanka kopparkittlar hade avyttrats och bytts mot dyrbart linne, purpur, främmande träslag eller oljor och kryddor från Arabiens länder. Mnesarchos däremot hade egna affärer att sköta. Efter att ha förhört sig om sin farbroders öde hyrde han en mulåsna av värdshusvärden och begav sig med åsnan och den ena kistnyckeln hängande i en rem runt halsen uppåt kusten för att be­ söka sin mor och sina två bröder. Han träffade modern, sin ena bror och den ogifta systern på gården. Den andre brodern, Hodios, hade gått till sjöss som sin far för att plöja havets vid­ der och i frakt och handel söka sin utkomst. Mnesarchos berät­ tade om giftermålet, som alltså var hans giftermål, ja att det re­ dan hade skett. Det hade varit en snabbt undanstökad affär, ett vagnmakarbröllop, ty grekerna gillar inte dröjsmål och tvekan, sade han. De är framåt de, grekerna. De kör med välsmorda hjulnav och god fart på vagnslädret de. Tyvärr hade vagnmakarverkstaden prytts till fest, hemgiften ställts ut till beskådande, gudarna åkallats, tackoffren förrättats, maten och drycken för­ tärts, bröllopsfacklorna brunnit ut och bruden förts till hans hem i lövad kärra under den tid på året när fartygen ännu låg och gistnade på stränderna. Det blev dessutom biUigare så. Men gift man var man, sade Mnesarchos; gift med Babyleka som kal­ lades Parthenis, Jungfrun. Så förhöll det sig och han kunde där­ för knappast sända hem så mycket pengar längre trots att det var han som gjorde dem. Och så förtjänade ju Hodios, brodern. Var den så mycket att skåda då, hemgiften.^ sade modern. Den gick väl an, sade Mnesarchos. För en vagnsmakare vill säga. Gott och väl, sade modern, men jungfrur är väl alla som gif­ 37

ter sig, att vad är det för ett namn på en gift kvinna och skall hon vara orörd hela livet? Namnet är sanningen. Namnet är sanningen, men Mnesarchos sade att han hade tänkt på det. Han hade också tänkt göra något åt det, ty det finns väl andra namn. Och även om namnet för det mesta är sanningen kan namnet också vara som en bild av en gång giltig men dock förfluten sanning. Tiden löper som floden alltid åt samma håll. Dagen rullar ständigt från öster mot väster. Lever man som folk då på Samos och hänger ut bröllopslakanet för vädring.^ sade modern. Som gästarbetare och främhng kan jag leva på två sätt, sade Mnesarchos. På vårt sätt eller på deras. Ibland gör jag som jag själv vill. Hur som helst så offrar samierna på bröllopsnatten en duva till Hymens ära. På det sättetsade modern. Just på det sättet. Mnesarchos gick till Astartes heliga tempel för att änteligen få svar på sin fråga och ett namn för sin hustru. Vem, O Gudinna, är det som har varit framme.^ Är det han, Åskmannen och BUxtslungaren; Han Megawattslösaren.^ Är det Han, Den hög­ ste.^ Nej så kan det inte vara, då skulle det nog ha väckt mera uppståndelse bland de dödliga, och priset skulle inte ha varit så förmånhgt. Anor kostar och Molnskockaren väljer sin jordmån skulle man tro. Översteplöjaren bökar i luckrare åkrar han, skulle man tro. Sparar på skoningen han. Nej det var Apollon då. Han som verkar på avstånd. Prickskytteguden, Fjärrverkaren, Blåsrörsblåsaren. Långdistansavfyraren. Det var Pythias Apollon. För en odödlig måste det ha varit. Säg mig, Astarte, Du som grekerna kallar Afrodite och kaldéerna Ishtar. Säg mig, mina fäders heliga Gudinna, att det var så. Ge mig ett tecken, var snäll. Att var det Han som.> Var det det.> Mnesarchos betraktade gudinnan, som med båda händerna 38

höll fram sina svällande bröst mot honom. Så hade hon alltid gjort, såväl i hans drömmar som i hans vakenhet. Men hennes leende var som alltid oförändrat stenhugget och stelnat. Ur hen­ nes brösts rundade skålar droppade ingen mjölk, såsom det ibland hade hänt och som man efteråt talade länge om. Ge mig ett tecken, O Astarte. Mnesarchos väntade förgäves på ett tecken från gudinnan. Men utanför templet, i dess skugga, satt en ung slavinna och ammade sitt eller sin husbondes barn, eller möjligtvis sitt barn av husbondens säd. Då hon lyfte barnet från det ena bröstet över till det andra såg Mnesarchos en smal, vit mjölkstråle spruta rakt ut i den mörka skuggan. O milda Gudinna, sade Mnesarchos och åkallade i sina tan­ kar den Heliga. Ordet är sagt och det är sanningen. Din tjänare Mnesarchos är lycklig. Och Babyleka, du som kallas Parthenis, Jungfrun. Omen est nomen. Ditt namn skall hädanefter vara Pythais efter Pythias Apollon. Den son du skall föda skall heta ApoUodoros. Eller Pythagoras. För att alla skall tro och alla skall veta att endast Han, Apollon, är den ende och den rätte fadern.

39

början på månaden munichion födde Pythais en son. När de tio dagarna gått gavs han namnet Pythagoras. För att nam­ net skulle berätta sanningen och inga tvivel skulle råda. Han var vek och blek för att vara av gudars ätt, men måhända är han fal­ len efter den Hyperboreiske Apollon, tänkte Mnesarchos. Ögo­ nen var blåa och uppmärksamma. På öarna sade man att han skulle bli färdesman över vida hav, med de ögonen. Eller en himlaskådare. Lika söker lika, sade man på öarna. Ögon som söker ögons tröst.

I

Men Babyleka, hon som kallades Jungfrun, gömde och be­ grundande allt detta i sitt hjärta. Pojken växte upp, inte alltid till prydnad för Mnesarchos, som han kallade sin far, och för Pythais, sin mor, men han var snäll och lydig. Han fick en syster som dog i späd ålder, samt två brö­ der, Eunostos och Melissos. De bodde i borgens ytterflygel, mot borggården till. Mnesarchos och Pythagoras bodde i ett rum, medan Pythais, de två småpojkarna samt en gammal slavinna bodde i ett annat. Mnesarchos sade att han, myntmästaren, var en så viktig person att tyrannen ville ha honom boende i sitt eget hus. Ytterflygeln var borgens äldsta del, uppförd under en forntid när stenblocken var större, befallningarna orubbligare och slav­ arna gjorda av ett härdigare material som inte ryggade för äro­ fulla uppgifter men inte heller gick sönder så lätt. Det var cykloperna som hade byggt murarna, sade människorna på Samos. Inte människorna. Man kunde inte tänka sig annat än 40

att jättar och cykloper hade uppfört borgen. Murarna var resta av oregelbundet formade stenblock, så stora, och så väl samman­ fogade att det var omöjligt för Pythagoras, hur han än sökte, att finna en springa ens för sitt tunnaste knivblad av slipad brons. Granne till de två rummen i innermuren där Pythagoras bodde med sina syskon och sina föräldrar, låg gardeskasernen. Slottsvakten bestod av unga bondpojkar från inlandet, för­ trogna med fårslakt, men också vana att sticka spjutet i en ra­ sande vildsvinsgalt, en som hetsad av hundarna rusar ut ur snå­ ret med blottade betar och raggen rest. Tyrannen hade ännu inte lärt sig att Uta på stadens ädhngar och inte heller ädlingar­ na på tyrannen. Det var de fria böndernas och smågodsägarnas privilegium att få skicka sina söner att dö för tyrannen. På andra sidan borggården, i ett skjul rest mot yttermuren, bodde den andre myntmästaren, Lysiades från Miletos. Med honom bodde ofta en kvinna som kallades Koinopheleia eller Allmännyttan. Det grova ylletyget som stramade över hennes fylliga bröst hade alltid två runda, svarta fläckar med stänk av guldflagor i. Det var guld från myntslavarnas händer. I detta och i lusten fann Koinopheleia sin belöning. Slavarna var förbjudna att avlägsna sig från borggården och hade bara Allmännyttan att ty sig till. Av Mnesarchos lärde sig Pythagoras det feniciska språket och dess skrivtecken, samt pengars värde. Av sin mor lärde han om sin härstamning och betydelsen av den gyllene fläck han hade på högra låret, Apollons märke. Av soldaterna på borggården, av Koinopheleia och av slavarna lärde han sig resten. När Pythagoras uppnått den åldern att han kunde trä vatten­ lägelns bärrem över axeln och bära den fyllda säcken ända hem blev det hans uppgift att hämta dricksvattnet. Det var ju han som var äldst. Varje morgon steg han upp före alla andra men inte före den gamla slavinnan, för att hämta vatten från brun­ 41

nen. Detta skedde innan Eupalinos, Naustrofos son, byggde vat­ tenledningen genom berget. En morgon var vattensäcken sönder och måste repareras. Pythagoras kunde hämta vatten först på eftermiddagen. När han kom tillbaka, kånkande på vattnet, var torget fullt med pojkar. Hallå där. Det var Syloson, Polykrates bror som ropade. Pythagoras visste inte att det var åt honom han ropade. Du där. Pojken. Är det inte du som är Pythagoras .> Pythagoras stannade och svarade att det precis förhöll sig just på detta och inte på annat sätt. Pythagoras. Snyggt namn du har, pojken. Syloson vände sig till sina vänner och skrattade. Hör du, Pythagoras. Har ni ingen slav som kan hämta vattnet.> Pythagoras sade som det var, att de hade en husslav, en gam­ mal kvinna, och att hon var deras husslav. Men att hon var gam­ mal. Varför har ni inga slavar .>Alla människor har slavar nuförti­ den. Pythagoras svarade att han inte visste eftersom han inte vis­ ste. Det hade aldrig fallit honom in att det var någonting som han behövde veta. Har ni inte råd.> Det hade han aldrig tänkt på. Eller är din far kanske snål.> Här får gossepojken som en an­ nan träl traska över torget efter vatten i allas åsyn. Syloson gjorde sig till en gammal, orkeslös slav som bar vatten i ett ok. Han släpade sig några steg fram och tillbaka med böjd rygg och klampande steg. Det var ett bra framförande, ty hans publik skrattade. Om pubhken skrattar är framförandet bra. Pythagoras ruskade på huvudet. Han kände sig förvirrad. Du får traska efter vatten du medan barbaren sitter hemma och äter mjukt bröd och honung.^ Han visste inte vad han skulle svara eftersom han inte visste. 42

Du skymfar vår ras. Visste du det, ponken.^ Du är en skam för den fria, samoitiska folkstammen. Pythagoras lyfte upp lädersäcken från stenläggningen för att gå vidare. Är inte din farsa förresten utlänning.>Är det inte han som pratar så där konstigt. Ba ba ba ba. Syloson vände sig till sina kompisar och flinade. Ba ba ba ba. Han är inte min far. Vad då, pojken.^ Är utlänningen inte din farsa.> Nej. Intressant information, killar. Gossens farsa är inte hans farsa. Syloson tittade road på sina kompisar och därefter på Pythagoras. Hans röst ändrades och blev hård. Nå ....^ Vad.> Vem är då din far sa.> Den pythiske Apollon. Så länge Pythagoras kunde minnas hade han haft en känsla att vara utvald. Han visste redan då att han inte var som vanliga dödliga. Gudsfrukten, brukade hans mor kalla honom. Himlagåvan. Han var född i den vårliga månaden munichion, då all­ ting gror och resten grönskar. Nu yttrade han gudens namn med stolthet. Han fick ett gapskratt till svar. Den pythiske Apollon. Gossen säger att han är son till den pythiske Apollon. Han säger inte ens Smintheus Apollon. Råttfångarguden. Han säger att han är son till den pythiske Apollon. Syloson vände sig åter till Pythagoras. Horunge, det är vad du är. Horunge. Mammaspojke och horunge. Upprepa: Vad är du.> Pythagoras, sade Pythagoras och tittade i marken. Horungen Pythagoras. Några dagar senare satt Pythagoras i skuggan av Apollontemplet och åt sitt bröd och sin ost som hans mor hade skickat med honom på morgonen. Lakon, apollonprästen, som under­ 43

visade Pythagoras och åtta andra pojkar i räknandets och skri­ vandets konst, hade gett dem en fristund för att pojkarna på egen hand skulle lösa några uppgifter på sina kulramar och han själv få vila huvudet. Eftersom Pythagoras genast visste lösning­ arna och svaren, hade han tagit sin matpåse, sin lertavla och sin kulram och gått upp till ApoUontemplet där han kände sig vara närmare sin härkomst och sin kallelse. Där fanns inga andra människor så här dags. De som kunde, vilade sig igenom middagshettan inomhus. De som måste arbeta vilade inte. Hur gammal var jag när detta hände, tänkte Pythagoras ibland när han i ett senare hv försökte minnas sitt Uv som Pytha­ goras och sina tidigare liv, innan han blev Pythagoras. Anden passerar som bekant från den ene till den andre, tar kropp efter kropp i besittning efter att först ha bidat sin tid i Underjorden. Han visste inte. Det frågtes aldrig på det sättet. Man räknade inte efter människans år eUer hennes antal solvarv på den tiden. Det var onödigt. När man var barn var man barn och när man inte längre var det utan rösten hade bhvit ostadig och skrovhg var man yngling och sedan började skägget växa och man var nästanvuxen och efeb och sedan var man man. Att människan skulle vara bärare av en egen tid och tideräkning.^ Nej, det var förmätet att tänka så. Tiden angavs av släktens gång, av kungalängderna, av arkonternas ämbetsperioder, av olympiadernas tal. Det var inte människan som var tiden. Tiden fanns i det utanförvarande, i det stora skeendet. Det var världstiden, som den enskilda människan endast besökte genom att födas till ett liv från ett annat, växa upp för att fullborda tidens bestämmelse, blomstra i sinom tid och dö när tidens utmätta spann var till­ ända, för att åter födas under andra tider och nya omständighe­ ter. Men han var på väg att bU yngling när detta skedde, trodde Pythagoras. Följande år skulle han börja gå i Palaistran, yngUngarnas gymnastikhall och skola, ifall han så önskade och den som han kallade sin far gav sitt bifall. Lakon sade att han hade 44

räknehuvud. Att han skulle bli en bra student. Å andra sidan var Lakons huvud inte mycket att räkna med. Genom Poseidonporten såg Pythagoras några ynghngar komma gående ut från staden. En av dem visade fingret åt stadsvakten och började klia sig som om han fått loppor. Det var Syloson. Han kände också igen Sylosons äldre bror Polykrates. De var på väg mot templet. Pythagoras drog upp knäna under hakan, vände ryggen till och kröp ihop i skuggan invid tempelväggen. Apollon, bad han, låt ett moln lägga sig över mig och omkring mig så att jag bhr osynlig. Är det inte Pythagoras? Är det inte den frejdade gudasonen, Foibos Apollons egenhändiga son? Pythagoras kände igen Sylosons röst. Rätt man på rätt plats. Det var Polykrates, det hördes. Pythagoras satt fortfarande med ryggen mot pojkarna, som samlades i en klunga bakom honom. Har du en klunk vin åt oss? Man blir så törstig av att stå här och orda i luften och ingen som svarar. Torkan blir så påfallande när man inte får svar på tal. Faktiskt så att munlädret börjar knarra. Pythagoras skakade på huvudet. Så du är Pythagoras du, son till den pythiske Apollon? Det var igen Syloson. Pythagoras sade ingenting. Sonen till den pythiske Apollon. Som sitter här och värmer upp vår skugga? Som insuper aUas vår friska luft. Han har kanske förstfödslorätt till det här stället. Sonen till den pythiske Apollon. Är du det? Eller vill du att vi skall se efter? Hur ser man det? Vet du inte det? Apollon kan flyga genom luften. 45

Aah. Borde inte då också den här kunna. Sådan herre, sådan hund, som man säger. Kan du det.> Pythagoras böjde huvudet mot knäna och sade ingenting. Tag i här. De grep tag i armarna och benen på honom. Några i armarna, andra i benen. De släpande honom över till den an­ dra sidan av templet. På den sidan avslutades tempelpodiet i en hög stensockel. Det var minst tre manslängder till klipporna nedanför. Polykrates ledde pojkgruppen fram till stupet. Nå killar. Skall vi se då. Och ett, och två ... Inte kan han, sade en av pojkarna som höll i bakbenet. Skep­ tiskt sade han det. Han får visa vad han kan. Tror han att han kan så kan han. Inte kan han. Jag har en bättre idé, sade Syloson. Kom. På andra sidan vägen fanns ett förfallet hus. Ingen visste längre vad det tjänat till. Det hade kanske aldrig varit något an­ nat än en dåUg idé. Efter Pythagoras kommer de vise att fundera noggrant och länge på var de goda idéerna hör hemma, men sällan de dåliga. Däremot nog var de dåliga själarna rätteligen uppehåller sig. Hur som helst hade det här huset från början varit en dålig idé och det var här det hörde hemma, vid vägkan­ ten längs vägen upp mot Tigani. Bondkvinnor på väg till eller från marknaden och slavinnor som hämtat ved i bergen brukade slinka in bakom muren för att uträtta sina behov. Gårdsplanen, där kanske en åsna och några getter i tiderna håUit ogräset kort, var numera täckt av alnshöga tistlar. Ett brunnshål i ena hörnet som aldrig gett ifrån sig vatten hade blivit avträde. In här, poj­ kar. Det var Syloson som visade vägen. Med båda armarna krökta bakom ryggen släpades Pythagoras fram till brunnen. Ödlorna sprang med ett rassel in mellan stenspringorna i den 46

låga brunnskanten. Polykrates ställde sig framför den liUa ska­ ran, höjde högtidligt sin högra arm och intonerade: Vilka äro våra viktigaste gudar, O skolaster Våra viktigaste gudar äro: Zeus och Hera. Poseidon, Demeter och Apollon. Afrodite och Hermes. Pojkarna mässade gudanamn i kör. Vad står guden Apollon för? Apollon står för: måttlighet, vishet och försoning. Hurusom hylla och vörda vi våra fäders och förfäders gudar.> Vi hylla och vörda våra fäders och förfäders gudar genom minnesstunder och tackoffer. O Apollon. O store Apollon. Tag emot detta vårt offer. De lyfte Pythagoras över brunnskanten och höll honom hängande i fötterna ner i brunnen. Den var inte djup, brunnsgrävarna hade snart nött ut sig på torrheten och stenigheten i berggrunden och givit upp. Han höll hakan så högt han kunde för att inte få ansiktet i den skrumpna, magra slavavföringen och skräpet på bottnen. Titta killar, han pissar på sig. Pythagoras kände hur en rännil rann längs magen, in under hans nedhasade kiton och ut längs hakan varifrån den strilade ner mot brunnsbottnen. Rätt sak på rätt plats, sade Polykrates. Apollon har välvilligt mottagit vårt dryckesoffer, sade Sylo­ son. O, store Apollon. Kornet går hit och går dit och till slut till kvarnen. O, store Apollon. De drog upp Pythagoras ur brunnens djup. Hans lemmar vek sig vid knäna när de satte ner honom. Han blev liggande bland tistlarna bredvid brunnen. Och vad hava vi lärt oss idag.^ sade Polykrates. Pythagoras visste inte att det var riktat till honom. 47

Hvad hava vi af lärdom tillägnat oss idag? Han sparkade till Pythagoras med sandalen. Vad? Vad har du lärt dig, pojken? Pythagoras höll händerna för ansiktet för att dölja tårarna. Idag hava vi lärt oss, sade Polykrates med en röst som här­ made en vuxens, att skrytsamhet och högfärd får man bara piss och skit av. Skrattande lämnade pojkarna Pythagoras bland tistlarna. Han hörde deras röster och skratt avlägsna sig. Hur visste du om det här stället? hörde han Polykrates säga. Ja hur visste du det? sade en annan. Därefter försvann pojkarnas röster utmed vägen upp mot Tigani. Efter en stund kom Pythagoras på fötter men då var pojkarna redan långt borta. Här, sade han efter dem och höll fram sitt nakna högra lår. Här är tecknet. Han visade på ett runt, gyllenbrunt märke på låret, stort som handflatan. Apollons märke. Här. De var för långt borta. Från Apollontemplet ledde en brant och tvär stig nedåt mellan klipporna. En getstig var det, en präststig. En gång hade Pytha­ goras sett en naken präst, skyld i sin nakenhet endast av en tra­ sig linneduk, komma springande upp längs stigen med vatten ghttrande i brösthåret. Någonstans där nere låg det jäsande ha­ vet. Där hade det alltid legat. Blotta tanken på havets kyla och outgrundliga djup gjorde Pythagoras räddhågsen. Även rädslan kunde lura som en demon i människans närhet, ständigt beredd att kasta sig över henne. Rädslan och paniken åstadkoms av Pan; han som lekte med människors och boskaps gruvsamma aningar i eftermiddagens stillhet. Han ropade ned längs stigen: Hej, här kommer jag. Rösten ville inte bära. Han ropade en gång till: Hej alla odjur, här kom­ mer jag. Han kunde inte gå tillbaka till Lakons undervisning utan att först tvätta av sig orenligheterna. Tvätta sig ren över 48

hela kroppen. Tvätta av sig hela upplevelsen. Han klättrade var­ samt ner på sandaler som ibland slirade i småstenarna och gru­ set. Han bromsade genom att gripa tag i klipputsprång och tag­ giga grenar som sträckte sig över stigen. Klippsvalor flög obe­ kymrat fram och tillbaka i vida cirklar över stupet. Havet risslade och rasslade djupt där nere i strandkanten. Vågskvalpet hade rullat strandstenarna fram och tillbaka och slipat dem runda som ägg från de kacklande gässen. Pythagoras lade sig på knä vid den frasiga kant där vågornas kraft tog slut och de med ett rassel i stenarna sjönk tillbaka till sitt våta ur­ sprung. Han hasade sig försiktigt baklänges på alla fyra ut över jordens och markens fasta element. Han lade sig på mage på de runda stenarna och lät vågorna skölja över benen och fötterna. När ingenting farligt hände hasade han sig lite längre ut. Vå­ gorna sköljde över axlarna. Han blundade, lade kinden mot ste­ narna, låg stilla med fingrarna kring en slät sten och lät vågorna skölja ända upp över huvudet. Han andades djupt mellan vå­ gorna. Han kände sig renad. Efteråt bredde han ut kläderna på tork över ett klippblock såsom han hade sett samiernas hustrur, döttrar och slavinnor göra. Medan kläderna torkade satt han i skuggan under stran­ dens brant och tittade på havet. Det hade fått en annan, mjukare färg nu. Det liknade smält silver. Det silver som slavarna i tyrannens myntsmedja gjorde pengarna av. Efter denna händelse såg ingen människa, varken på Samos, i egyptiernas eller babyloniernas länder, eller i Kroton där han senare skulle bosätta sig, någonsin Pythagoras uträtta sina na­ turliga behov. Inte ens de närmaste lärjungarna. Av denna och andra orsaker trodde människorna i Kroton att Pythagoras var en gud eller en halvgud. Han lät dem hållas i denna tro och gjorde ingenting för att bestrida den.

49

Far, sade Pythagoras - han visste nog bättre än så. Är vi fattiga? Det var följande morgon. Pythagoras hade nyss hämtat vatt­ net. Solens strålar nådde redan över muren. De satt på en bänk utanför deras bostad och åt korngrynsgröt, sötad med honung. Fattiga. Hur så.^ Vi bor i ett palats. Vi har mat på bordet. Pengar är brist på fattigdom och vem är det som gör pengarna om inte jag. I Miletos säger de att pengarna gör mannen, men den här mannen här, han gör pengarna. Ja, far. De åt gröten. Skrapade med träskeden i lerskålen. Drack av det friska vattnet. Eunostos och Melissos åt ännu med mor på kvinnosidan. Med Pythais och den gamla slavinnan. Flugorna surrade kring bordet. Två stalldrängar ledde var sin häst ut ge­ nom porten. Klappret från hovarna ekade i portgången. På an­ dra sidan borggården låg några unga män ur stadsvakten och slöade i skuggan. I alla fall behövde de inte gå hemma på gården och otåhgt, utan att kunna göra någonting åt saken, vänta på att själva få myndighet att bestämma. Det här var kanske en lätt­ nad. Är Syloson och Polykrates rika.> Aiakessönerna.^ När är man rik? Deras far är präst i Heratemplet. Men deras farbröder är åtminstone rika. De handlar med varor hit och dit över hela stora världen. Deras skepp seg­ lar till Minoa på Amorgos, till Perinthos i Trakien, till Nagidos och Kelenderis i Kilikien. Till Naukratis i Egypten. Överallt där du har en affär har du en samier. Och en milesier. Rikare än Kolaios? Rikare än Kolaios är väl ingen hellen. Rikare än Oroites? Lika rika. Och sedan. Ute senare, som i förbifarten: Far, vad är en hor­ unge? Horunge? Vem talar om horungar? 50

Det var några pojkar ... Jag skall visa dig horungar. Ät färdigt så skall du få se. Pythagoras skrapade i sig det sista ur skålen. Fadern - den som, ja. Han stod redan på borggården och väntade. Vart går vi? Till ett ställe där det både finns pengar och horungar. Som barn fick Pythagoras ofta följa med till myntverket i borgflygelns andra ända. Om vintern då den isande boran svepte ner över bergen med piskande snö i sin kyhga famn var det skönt att stå i något dunkelt hörn av verkstaden och titta på slavarna som arbetade i det heta, rökiga halvmörkret. Deras bruna, nakna, svettiga kroppar glänste i eldskenet nästan som guldet i smältdegeln. En skarp lukt av rök och het metall stack i näsan. En slav pumpade blåsbälgen. En annan rörde om i smältan, fiskade upp orenheter och granskade färgen. Det blanka silvret och det glänsande guldet smälte samman till en skinande vit metall som kallades elektron. Elektron är den blandning av silver och guld som lydierna, de första som gjorde mynt, slog sina pengar av, eftersom elektron förekommer som sådant och naturligt i deras flodbäddar. Därför gjorde milesierna och samierna på samma sätt, såsom de första hade gjort, ef­ tersom gångbart är gångbart och det som redan är, är det som gäller, och eftersom orden ’norm’ och ’normaP inom sig bär på samma ursprung. När den skimrande blandningen av silver och guld hade upp­ nått rätt färg och rätt temperatur hälldes den försiktigt, med ett fräsande ljud, ner i formar som såg ut som brickor av bränd lera. I brickorna fanns rader av runda urgröpningar med kanaler emellan. Den smälta metallen rann som en glödgad dryck längs kanalerna, från bägare till bägare, tills brickans alla urgröp­ ningar på samma sätt var fyllda. Som barn upplevde och som vuxen mindes Pythagoras detta: 51

att det är slavars svettiga och sotiga kroppar som ur eld och jord skapar det som allt annat har att rätta sig efter: pengarnas värde. Han såg hur värde och välstånd hamrades ut ur små runda stycken av silver, elektron eller guld. En myntmästare överva­ kade arbetet. Fadern - ja han som - sade att detta var det allra svåraste: att få blandningen av de två metallerna att bli jämn alltigenom i varje smälta och varje gång likadan i färgen. Den andra svårigheten, sade han, är att få alla metallkulorna att bli hka stora. När kulorna av silver eller elektron svalnat plockades de upp ur formarna, granskades och vägdes i grupper av tolv. Ifall vikten eller färgen inte inom vissa gränser stämde med det fastslagna sändes myntmaterialet tillbaka till smälthärden. Alla måste vara Uka. Exakt hka. Det är hemhgheten, sade han som -. Därför är pengar existerande likformighet och praktisk identitet. Det är överensstämmelsen som är det nya och avgö­ rande. Innan pengarna fanns hade likformighet och identitet inte funnits. I naturen finns det inte två människor, inte ens två blad som är identiska och helt och hållet lika. Naturen avskyr identitet. Inte heller gudarna omhuldar hkheten. Gudarna är för variation och växhng. Gudarna älskar att ställa till det, att växla skepnad och uppträda än i en gestalt, än i en annan. Men hos pengarna är likheten och oföränderligheten själva saken och principen. Och det är så som likhet skapas: genom jämförelse. Genom arbete. Inget mynt skall vara annorlunda än vilket an­ nat mynt som helst av samma valör. I myntverkstaden arbetade en slav med att putsa och blänka myntämnena, en annan slog in stadens och tyrannens stämpel i metallen med hammare och myntstamp, medan en tredje granskade och putsade de färdiga mynten. Efter det vägdes de igen och hälldes i små påsar av linne som förseglades. Påsarna vägdes och vikterna antecknades. Lika mycket silver och guld som kommit in till myntverket skulle komma ut igen. Påträffa­ des någon av slavarna med guld i sina kläder höggs handen av. 52

Påträffades någon med guld i någon annan del av kroppen styckades kroppen. Lika gäller för lika. Varför skall vi till myntverkstaden, far.^ Du skall få se. Mnesarchos hälsade på vakten som öppnade den tunga ekdörren för dem. De gick nedför trapporna till källarkam­ maren där stämphngen ägde rum. Ett skarpt ljus från en gallerförsedd öppning under taket skar sönder mörkret i rummet. Du är snart man, Pythagoras, sade han som -. Det är på tiden att du lär känna livet. Finns livet här.> Livet är allting. Också det här. Här finns det som är nästan lika märkligt som livet. Tillkomsten av värdets värde. De ställde sig för att titta på myntarslaven som arbetade vid sin ekstock med hammare och stamp. Fyra snabba, välriktade slag med hammaren klingade ut mellan stenväggarna innan myntet var präglat som det skulle. Mnesarchos tog ur en skål upp ett halvklotformigt myntämne, granskat och putsat. Han höll mönstrande upp det i ljuskäglan från fönstret och bad myntarslaven flytta på sig ett slag. Han gjorde så ibland, Mnes­ archos; provslog några mynt för att kontrollera att präglingen ännu var som den skulle. Tyrannen skulle ha gångbar valuta. De här kallas jungfrur, sade Mnesarchos. Han höll upp mynt­ ämnet mellan fingrarna för Pythagoras innan han omsorgsfullt lade det på plats i bädden. Bädden, sade han. Det här är bädden. Eller bröllopssången. Han sneglade på Pythagoras för att se ef­ ter hur mycket han visste om saker och ting. Pythagoras visste allt det som bondpojkar och soldater vet i den åldern. Mnesarchos drog på sig ett par tjocka läderhandskar, grep tag i stampen med vänstra och hammaren med högra handen. Och 53

det här är stampen. Den kallas också... nåja, det kan vara. Skäg­ get kallas det här krusiga järnet som plattats ut över kanten i övre ända n är... nåja, stampen så att säga nått manbar ålder och fått utstå tillräckligt många stötar med hammaren. Du förstår.^ Pythagoras trodde att han förstod. Visst förstod han. Skäg­ get och det övriga. Jungfrun och stampen och hur det gick till. Se noga på nu, sade Mnesarchos. Det är nu som underverket sker. Han satte stampen mot myntämnet och slog till med ham­ maren f^ra gånger med full kraft. Ser du.> Det som hände när stampen mötte jungfrun kallade Mnes­ archos ett mysterium, men Pythagoras upplevde inget myste­ rium. Mysteriet uppstår i det gåtfulla mötet med gudarna. Kan­ ske han menade att myntet är den nya guden. Det enda gåtfulla som Pythagoras uppfattade var att hammaren hade en annan klang än den som slaven hade använt. Hammarslaget träffade stampen med en dov klang som gav resonans djupt nere i den grova ekstock där bädden för myntets andra sida var infälld. Det är ett underverk som åstadkoms i myntverkets källare, sade Mnesarchos. Han tog upp det stämplade myntet och granskade det noggrant. Se här: de runda, ostämplade metallkulorna, jungfrurna, har inget speciellt värde, eller har samma värde som värdet på den mängd metall som ingår i dem. De har endast ett svårbestämt metallvärde. De har det värde som man kan väga sig till med motvikter och balansvåg ifall man vet lödigheten. Värdet är ett naturvärde. Men när hammaren slagit stampen i myntmaterialet förändras allting. Metallbitarna blir något helt annat. Ungmörna har blivit befruktade med nytt liv. Jungfrurna blir kvinnor. Metallstyckena bhr pengar. Det värde som endast ges av vikten och av naturen ersätts med ett annat värde, ett stämpelvärde, som är ett värde till namnet i enlighet med stäm­ peln. Stämpelvärdet garanteras inte av naturen utan av tyran­ nen. Och det märkliga är, sade han som för Pythagoras var far 54

endast till namnet, att när ett rikt köpmannahus levererar, säg tio talenter silver till tyrannen för att stämplas till pengar, får köpmannen tillbaka tio silvertalenter. Vad är det för märkligt med det.^ Jo, att av tio talenter silver kan tyrannen slå tretton silvertalenter. Han behåller alltså tre av tretton för sig själv. Ändå är allt som det skall vara och alla är nöjda med detta. Men varför eller hur det är så, det kan ingen begripa. Lysiades säger att stampen är en gud och att mynten välsig­ nats av gudens beröring. Jag tror emellertid att det är tyrannens makt och trovärdighet som ersätter den felande substansen i mynten. Makten är värdet. Det var i alla fall så som Pythagoras lärde sig vad pengars sub­ stans är. Substansen är talet. Talet står visserhgen inte stämplat på myntet, men döljer sig i myntet. I myntets form. Det är ta­ let som är innebörden i formen. Det som syns är formen, men formens betydelse är talet. Mnesarchos visade honom igen stampen och sade att detta här, stampen, det är urgrunden. Den bestämmer värdet. Talet är urgrunden. I stället för ett metalleller naturvärde får myntet ett annat och högre värde, ett namn­ värde. Ett siffervärde. Ett tal. Vem som helst kan avläsa ett tal. För det behöver du ingen skolning. Därför är pengarna till för alla. Talvärdet garanteras inte av metallen, utan av utseendet. Det vill säga av tyrannen som utfärdat myntet. Eller av något handelshus, som i Miletos. Myntarslaven kom tillbaka till sin plats vid ekstocken. Mnes­ archos gav tillbaka stampen och handskarna och uppmanade slaven att fortsätta. Han övergick till att tala feniciska. Intet haver mig varit så svårt att begripa som myntväsendet, lag haver deruppå i femton kretsande år funderat, men är lika vis nu i min fulla mandom som iag var then första dagen.^ Han talade så för att endast Pythagoras skulle förstå och för att inte väcka tvivel och missmod hos den andra myntmästaren 55

och hos slavarna. Sannerligen tror iag icke att man lika väl kunde stämpla then mjuka leran, och när then torckat med thessa kruk skärvor betala sina utskylder, så länge som tyrannen vidmakthåller och gifver sitt medhåll till kruk skärvornas värde. Men förstå thet, thet kan iag icke. Han klappade Pythagoras tröstande på huvudet och sade att värdets hemligheter överstiger vetandets gränser. Mnesarchos skulle emellertid inte ha behövt trösta Pythagoras, emedan Pythagoras intet öra hade för vad fadern sade. Fadern - eller den man Pythagoras kallade så - talade om pengar och om det som utgör rikedomars måttstock och tillvarons mätinstrument, men Pythagoras tänkte bara på ljudet av de olika mynthamrarna och på klangen som de åstadkom. Det fanns fem hammare i mynt­ smedjan, av vilka tre var av samma storlek och två av annan och sinsemellan olika storlek. Dessa hamrar, som Pythagoras senare fick tillfälle att leka med och hantera, gav ifrån sig olika ljud i proportion till deras vikt; den större en dovare klang än de min­ dre. Men varför det var så, det förstod Pythagoras ännu icke. Pythagoras, sade Mnesarchos. Du son av Han som kan se framtiden. Jag undrar ibland i mitt hjärta vad du ser och vad du kommer att se. Kommer du en dag att förstå dessa talvärdens innersta hemligheter.^ Om detta hade Pythagoras vid denna tidpunkt ingen åsikt. Mnesarchos fortsatte och sade: Du har ett gott räknehuvud, Pythagoras. Det är bra. Det har din lärare sagt. Med räkning kommer du långt. Räkenskap och köpenskap behöver varandra. Och då skall du veta, och alltid komma ihåg, att en samoitisk stater är lika med två attiska drachmer, alltså en diadrachma, medan en drachma är sex oboler. Hundra drachmer är en mina, medan sextio minor är en talent. Däremot är en siciliansk silverlitra värd en tiondels korinthisk stater, en dareikos är en persisk guldstater som är Uka med en sextiondedels persisk 56

mina eller tjugo silversigoloi. Den korinthiska statern däremot delas inte i två utan tre drachmer, medan Syrakusai inte använ­ der korinthisk utan attisk myntfot. På den attiska statern går tio sicilianska litra medan en hekte är en sjättedels stater enligt les­ bisk standard. En fokaisk silverstater är tio aigineiska, medan man i Egypten mäter och väger allt enligt sin vikt i silver eller guld. Därför går handelsmännen omkring och räknar och kalky­ lerar och spekulerar hela tiden, från tidig morgon till sen kväll och ibland även i sömnen, och de räknar om allting till värde och pengar i enlighet med platsens hävd, tingens mått och myntens värde, och räknekonsten anses därför med rätta vara den viktigaste av konster. Din mor, fortsatte Mnesarchos medan han noggrant synade det mynt han nyss hade slagit. Hon hette Parthenis innan du föddes. Jungfrun hette hon. Men inte alla människor här i sta­ den tycker om oss metoiker och invandrare, trots att vi är av samma skapnad som människorna medborgare. Vi är som alla andra med om att producera värde och välstånd till nytta för alla. Rädslan för det annorlunda, som är misstänksamhetens upphov och alla krigs moder, sitter djupare rotad i människan än ekens rötter i den alluppfödande jorden. Det pratades en hel del om din mor. En del skämtade och sade att hon var jungfru ända tills Apollon - han som alltså verkar på avstånd - kom och präglade henne med stampen sin. Ingenting kan man som be­ kant göra åt gudarna. Vi lät dem prata. Men du skall veta att du är fullödig och av äkta värde. Och här är beviset, sade Mnesar­ chos, drog upp Pythagoras ärmlösa skjorta och pekade på hans högra lår. Det här är ett avtryck av guden, och det vet alla, att det är Apollons gyllene märke. Apollon flyger och far inte i onö­ dan. Du är ett äkta mynt, en gångbar valuta bland illa stampat myntmaterial och kasserade myntämnen. Kasserade mynt och myntämnen kallas av myntmästarna horungar. Han studerade det mynt han nyss hade präglat ännu en gång 57

och skakade på huvudet. Det här, sade han, blev tyvärr en hor­ unge. Han kastade det i den hög som skulle tillbaka i smält­ degeln. Det var det, sade Mnesarchos och grep Pythagoras om axlarna. Nu vet du det. Myntarslaven kom tillbaka till sitt städ och fort­ satte att hamra fram mynt och värde ur det blänkande silvret. Den som har mynt i sin börs, han seglar för förliga vindar. Den leder lyckan i lag efter eget behag ..J gnolade Mnesarchos medan han förstrött synade en hord nymyntade pengar med Heras kohuvud på bildsidan och lät dem glida mellan fingrarna. Det du, min son, sade Mnesarchos utan att tänka på hur obetänksamt han talade, gör du inte med en oxe. Inte i en börs. Det är skillnaden. Skillnaden mellan oxtiden och penningtiden. Förr i tiden, fortsatte han, på din farfars tid, mättes värde nämligen i oxar. Vilka föreställningar om världen och tillvaron kan man göra sig om man går omkring med mynt i börsen som man inte kunde göra när det inte fanns mynt eller ens börs.> När värdet mättes i plogland och oxar. Kan du säga mig det.> Pythagoras hade som liten lekt med oxar, kor och åsnor som Mnesarchos hade gjort av lera och bränt till stengods i mynt­ smedjan. Han brukade förvara dem i en flätkorg under sin bädd men nu hade han gett dem till sina bröder att leka med. Några hade tappat ett ben. Andra sina horn. Han föreställde sig först de små leroxarna i någons penningpung. Sedan föreställde han sig Timon. Efter det föreställde han sig Oroites. Timon hade en levande oxe i sin penningpung. Oroites hade flera. Då borde det inte heta penningpung, tänkte Pythagoras. 58

Oxpung borde det heta. På din farfars tid, sade Mnesarchos. Han vars ben obegravda vitnar på någon strand. På hans tid byttes sak mot sak. En amfora välpressad olja byttes mot två skäppor tröskad vete. Eller enligt vad man kom överens om. En talent guld byttes mot tret­ ton talenter silver. För att göra överenskommelsen enklare jäm­ förde man med oxen. Som rapsoden säger: ”En väldig trefot att ställa över elden, är enligt akajerna värd ett dussin oxar. En kvinna, kunnig i många slags sysslor, värderas till fyra oxar.” Oxar är ett mått på rikedom, men det är ett annat slags rike­ dom än det som uttrycks i reda pengar och stämplade mynt. Du kan inte gå omkring med en oxe i fickan. En oxe är inte Uka med en annan oxe. En oxe har olika värde vid olika tillfällen och på olika ställen. Oxens värde är konkret. Den har en annan och vik­ tigare uppgift än att mäta värde. Oxar kan användas till någon­ ting verkligt. Du kan äta köttet av en oxe efter att ha offrat hårtofsen och inälvorna till gudarna. Pengar kan man inte äta. Deras värde är överenskommet och abstrakt. Du kan bara an­ vända pengar som pengar - ifall du inte drillar hål i dem gör dem till smycken som barbarerna. Pengar är värdetecken och ingenting annat. De är rent värde. Vi fenicier säger att pengarna är kontentan av alla ting.^ Att allt kan mätas i pengar. Att alla ting följaktligen kan ges ett tal­ värde. Vi var de första att säga så. Det var vad erfarenheten lärde oss. Oxen som värdemätare uttryckte godsägarstolthet. Oxen var ett mått på landrikedom. Den angav storleken på plogland och betesmarker. Den betecknade godsägarens makt och myndighet över sina gods och byar. Det värde den utsade var bundet till hans status, makt och krigsresurser. Oxvärdet sade hur många män en godsägare kunde ställa upp i härnad, eller hur många hästar och hur många fartyg han kunde utrusta i strid och örlog. Oxvärdet var ett tecken på stillastående rikedom, bunden till 59

jorden. Oxvärdet uttryckte vissheten om äganderätten till hus, kreatur, slavar, betesmark och tre gånger plöjvänd åker. Det var en orörlig rikedom, trög som oxen tjudrad vid sin påle. Medan pengar mäter ett annat slags värde och en rikedom av annan natur. Pengarna är rörliga och kilar som fiskarna i havet, än hit, än dit, och alltid åt det håll där lönsamheten är bäst och villko­ ren gynnsammast. Det är en rikedom och en makt som aldrig står stilla och aldrig finner sig till rätta med nuet som det är. Dess princip är rörlighet. Den flyttar ständigt inflytande, rike­ dom och värde från ställe till ställe utan att någonsin vila. Vad var makten före pengarna.^ Makten var styrka, hästar, harnesk och benplåtar; den var bågar och lansar. Makten var det antal falanger den bördstyngde och oxrike kunde uppbåda. Den var troheten hos hans livgarde och hjältemodet hos hans ädlingar. Pengarna däremot sprider makten - en del av makten - till dem som köper och säljer för pengar. Med pengar på fickan kan du köpa de tjänster som den gamla makten måste tilltvinga sig. Pengarna är det första steget mot jämlikhet och demokrati. Demokrati kan endast åstadkommas när man litar på sin nästa, och när man tillitsfullt kan göra upp bindande avtal med varan­ dra så som handelsmännen gör utan att den ena drar mera för­ del av den andra än vad bådas gemensamma nytta och intresse ger utrymme till. Pennninganvändning bygger på förnuft och förhandling. Pengarna måste spridas, ty pengar kan inte bara finnas hos en utan måste innehas av många för att vara pengar och betal­ ningsmedel. Makten kan finnas hos blott en. Med pengar på fickan är det många som har del av resurserna. Pengar är praktisk vishet. Pengarna är som Apollon: de står för måttlighet, vishet och försoning. I stället för att i övermod röva och stjäla andras mark och ägodelar förhandlar handelsmännen sinsemellan och beta­ lar för sig enligt gängse värde. Den som plundrar, stjäl eller syss­ 60

lar med sjöröveri gör bruk av makt. Handelsmännen använder förnuft och förhandling. Det är skillnaden. Handelsmannen sägs vara girig, sniken, knusslig, ogin, knal, fiken och lysten. Det är till en del sant. Men han är slug likale­ des. Det talas mycket om visheten, och den står numera högt i kurs, men före visheten kommer knepigheten. Det som affärs­ mannen har varit nödgad att lära sig. Handelskonsten. Konsten att förutse och handla därefter. Kalkylerandet. Uträkningskonsten. Det är den han lever på, handelsmannen. Och det är en konst som är till nytta för alla. Se på våra handelsstäder. Se på Miletos med dess många hamnar, köpmannagillen och handels­ flottor. Se på de beckade, bredbukiga fartygen som anlöper värl­ dens alla hamnar. De för inte med sig endast spannmål, metal­ ler, smycken och ädla stenar, kryddor, frukter och krukor fyllda med vin eller olja. De bär också med sig nya idéer, nya sätt att umgås och leva på. Säg mig, vad skulle Miletos vara utan han­ del och köpenskap.^ Ingen samfärdsel i alla väderstreck, inget meningsutbyte med andra folk, inga kolonier eller handels­ platser i främmande länder, inga exotiska varor på torget, inga fria diskussioner i folkförsamlingen, inget handelsgille som i samråd med tyrannen handhar stadens styre. Miletos skulle vara ett härläger - som Sparta. Och se på inlandsstäderna, se på Thebe, som drar in huvudet som sköldpaddan; som gömmer sitt förnuft bakom gråa, stum­ ma murar av sten. Eller se på Sparta, som värjer sig utåt med sköldar och spjut mot allt nytt såsom piggsvinet när det känner sig hotat. Har någon någonsin hört en man från Sparta eller Thebe uttrycka något nytt och djupsinnigtD et enda du hör i Sparta eller Thebe är de gamla sagorna. Ohka sätt att värdera saker ger upphov till olika förhållnings­ sätt. Se igen på milesierna. De är inriktade på förändringar, gör snabbt upp planer och verkställer snabbt det de beslutat. De är djärva över förmåga, våghalsiga mot bättre omdöme, förhopp­ 61

ningsfulla i farans stund. De är resoluta, de drar gärna ut till främmande land. Når de ej sitt mål anser de sig berövade något som redan tillhör dem; vinner de framgång i sitt företag tycker de sig ha uträttat föga i jämförelse med vad som ännu återstår att göra. Misslyckas de i något de försöker sig på gottgör de för­ lusten genom att rikta in sina förhoppningar på något annat. För allt detta sliter de med möda och fara hela livet igenom och njuter ytterst sällan av vad de har emedan de ständigt förvärvar sig något nytt. Sanningen är, kort sagt, att de är ur stånd att både själva leva ett lugnt liv och låta andra göra det. Spartanerna däremot är skickliga endast i att bevara det bestående. De stan­ nar alltid hemma, har inga nya uppslag och genomför ej ens det allra nödvändigaste.*^ Med mynt i börsen kan du alltså göra något som det tröga oxtänkandet inte kan, sade Mnesarchos. Du kan spekulera. Du kan spekulera med idéer, eller du kan spekulera med ting. När jag i min ungdom var lärling i Leokritos guldsmedsverkstad hörde jag historien om den vise Thales från Miletos. Jag såg honom även några gånger på torget där han höll till och förkun­ nade sina trossatser för var och en som hade tid att lyssna. Många jonier ansåg Thales vara den visaste mannen som levde. Milesierna själva däremot menade med rätta att inte kan Thales vara vis eftersom han inte förstår sig på att göra affärer och förtjäna pengar. Han drar skam över sin far, handels­ mannen, sade milesierna. Han drar skam över sin familj och sin ätt genom att gå klädd i grovt ylle när han i stället kunde gå klädd i finaste linne och genom att bo i ett kyffe när han kunde bo i ett hus med peristyl och förrådsrum och slavar. En odåga är den som inte har förstånd att föra sig väl och hedra sina föräld­ rar. Och dum är den som inte ställer sig i pengarännan när pengar och varor strömmar in i staden i överflöd, sade milesierna. Thales tröttnade till slut på att bli hånad för sin fattigdom och sin onyttiga verksamhet som han sade gick ut på att tänka 62

över de högsta tingen. Han betalade med en liten summa pengar som han hade tillgång till ut handpenning för alla olivpressar han kunde finna i Miletos och på Chios. Han hyrde dem till ett lågt pris, eftersom det ännu var långt till skördetid och ingen hade bruk för dem just då och ingen heller satte hinder i vägen. Men människorna i Miletos trodde att Thales alldeles hade förlorat förståndet. Ehuru han kallas vis, den där Thales, dum är han i sanning, sade de. Varför i all världen kastar han bort en massa pengar på hyra för olivpressar som han inte be­ höver. Han äger ju inte ett ohvträd ens. Han har hyrt alla oliv­ pressar i hela Jonien utan att ha en endaste oliv att pressa. Vil­ ken skam. Det sade människorna i Thales hemstad Miletos. Ti­ den gick och lade sig tillrätta i det som varit, medan framtiden i laga ordning trädde till i dess ställe. Thales såg emellertid med tillförsikt tiden an, ty Thales hade nu tagit framtiden till bunds­ förvant. Han förankrade inte såsom den gamla bördsadeln och dess härolder sina tankar vid ett storartat förflutet, utan plane­ rade och handlade tvärtom i nuet med hänsyn till vad framtiden skulle bära i sitt fruktsamma sköte. Det blev ånyo säsong för oliver. Ett plötsligt behov av en mängd olivpressar uppkom på samma gång över hela Jonien. Genom att hyra ut pressarna på de villkor han själv ställde förtjänade Thales en massa pengar och visade på så sätt att det är lätt för en tänkare att bh rik om han så önskar, men att detta inte är vad han skall ägna sig åt. Detta gjorde och sade Thales, milesiern. Vad skall en tänkare då ägna sig åt.> sade Pythagoras. De som hedras av grekerna genom att kallas visa är som katt­ ungar som jagar sin svans. De ägnar sig åt att tänka sitt eget tän­ kande, men precis som kattsvansen glider tänkandet ständigt undan just när de tror att de fått fatt i det. Så onyttiga är greker­ nas vise män. Att Thales blev rik berodde på att han kunde se framtiden, säger milesierna. De säger att han genom att se i stjärnorna 63

kunde förutse att det skulle bli ett gott år för oliver samt att ödet ville honom väl. Att han helt enkelt hade tur och att det var där­ för. Men jag säger dig: Ingen dödlig kan se framtiden. Det kan endast gudarna. Thales vishet berodde på att han förstod att i rättan tid spe­ kulera med pengars och varors värde. Han visste att pengarnas värde är oföränderligt, ty det är beständigheten och invariansen som är pengarnas mening. Varornas värde däremot växlar i en­ lighet med tid och plats enligt vad som för tillfället kan avvaras eller behövas och efter de omständigheter som i övrigt råder. Betyder det att pengarna är den nya guden.> Det säger människorna i Korinth. Att pengen är den nya gud inför vilken alla måste böja sig. De säger så emedan även frihet kan köpas för pengar och frihet är det högsta hellenerna efter­ strävar. Efesierna köpte sig frihet för pengar när mederna ho­ tade med att förslava dem. Pengar är adelskap, säger handelsmännen i Miletos. Så som en droppe varm olivolja, den finaste, som tränger ige­ nom bottnen på en gryta av gjutet järn, så tränger det sätt att vara som pengarna för med sig igenom människornas förvänt­ ningar och tänkesätt vare sig de vet om det eller ej. I stället för att rikta bhcken mot molnen och skandera heroers och gudars ära börjar tänkaren tala om verkliga ting såsom om det som händer på agoran, och han börjar sätta samman världar av eld och jord och luft och vatten, och han talar om deras kretslopp, eller om den eviga etern. Och han gör det med samma trosviss­ het och samma styrka som tänkare och rapsoder tidigare talade om gudarna och deras verk. Pengarna gör mannen, säger Alkaios från Mytilene. En genomgripande händelse behöver tid för att avslöja alla sin påföljder. Men jag ser tiden komma. Jag ser den komma. Men du har räknehuvudet du. Det är bra. En dag kommer du att förstå vad det kan användas till. Med pengar kan du och dina 64

bröder köpa medborgarskap och hemortsrätt på Samos. Det är vad jag tror, sade Mnesarchos till slut. Men nu måste jag fortsätta mitt arbete. Eftersom jag är invandrare och gästar­ betare i Samos är det ingen som tar notis om vad jag anser och tycker, men arbeta måste jag. Inte heller har jag som invandrare rätt att äga gård eller jord. Skatt måste jag ändå betala.

65

stoltsera med det Pherekydes hade lärt honom och allt det han

å gick den dagen och på den skulle följa andra dagar. Vad kunde en yngling som Pythagoras förstå av det som Mnesarchos hade sagt. Inte mycket. Knappt värt ett par små­ mynt ens. Några oboler. Men en nästan osynlig grund hade lagts inom honom. Den bestod inte så mycket av fakta, som av en förnimmelse av att han fått ett förtroende. Att ett ansvar hade lagts på hans smala axlar. Resten av sitt liv skulle Pythagoras intala sig själv: om det är något jag kan, så är det pengar. Jag vet hur de görs och jag känner till deras hemlighet. Hemligheten är talet. Men det finns viktigare saker än pengar. Pengarna är endast tecken och symboler för att hålla ordning i den värld av tillgångar och ting de satts att beteckna. På samma sätt betecknar alfabetets bokstäver allt i tillvaron, utan att för den skull vara tillvarons grund. När sommaren var slut och årets skördar bärgade fortsatte Pythagoras sin skolgång i Palaistran. Hans lärare var Pherekydes från Syros. Det var Pherekydes som planterade ett kärlekens frö i Pythagoras. Kärleken till visheten. På förmiddagarna hjälpte Pythagoras sin mor, hämtade vatten, sprang ärenden eller gjorde uppköp på torget. Ibland var han tvungen att springa ärenden åt Mnesarchos, myntmästaren. På eftermiddagarna gick han till Palaistran, där han fick lära sig mera om räknandets och skrivandets konst, läsa högt ur Homeros verk samt spela flöjt och lyra. En del av eftermiddagen ägnades åt gymnastiska övningar. Pythagoras blev allt mer uppslukad av sina studier och allt mer ovilhg att bistå sina föräldrar. Det hände till och med att han tyckte att studierna var viktigare än allt annat. Han började

S

66

kunde. När ett halvt år hade gått fann Mnesarchos det lämphgast att avbryta Pythagoras skolgång. Den var ingenting för en invand­ rare. Att spela lyra och deklamera Homeros hjälper dig inte ge­ nom livet, tyckte Mnesarchos. Det skapar bara övermod som inte passar sig för en invandrare och hantverkare. Den var dyr, dessutom, skolan. Med faderns rätt och myndighet beslutade han att Pythagoras i stället skulle lära sig något nyttigt och min­ dre kostsamt och därför skickas i guldsmedslära till Miletos. Att följa faderns levnadsbana var vanligen den äldsta sonens lott. Verkstaden där Pythagoras skulle svarva till lärospån och stö­ pa formen för ett verldigt hv var Leokritos verkstad. Mnesarchos tröttnade aldrig på att framställa sin ungdoms gärningar genom att berätta för Pythagoras hur nyttig tiden i Leokritos verkstad hade varit för honom, hur bistra tiderna hade varit för fenicierna på den tiden och hur hårt en ung man måste arbeta för att försörja sig själv och sin moder. Förmodligen gjorde han sig själv mera ädelmodig och tiderna bistrare än de i själva verket hade varit, såsom fäder har för vana att göra för att framstå som heroiska exempel för sina söner. Med den så kallade faderns rätt, tänkte Pythagoras. Men mot sin fars vilja kan man som bekant inte handla, trots att man har en annan far som är ens verkliga och som är Apollon. Han som skådar in i framtiden. Efter detta kallade han emellertid Mnesarchos inte längre ’far’ utan han kallade honom vid det namn som var hans: Mnesarchos feniciern. Pythagoras mor och hans två bröder följde honom till ham­ nen. Den nya hamnen med piren var då ännu opåtänkt och så­ ledes ogjord; tanken föregår som känt gärningen och föreställ­ ningen tinget, även om det för det mesta tvärtom är så att det är tinget som ger upphov till föreställningen. Det var i gry­ 67

ningen; ännu hade vindarna inte väckts av den strålande solen. Det bredbukiga, beckade lastfartyget med åtta par roddare och ett egyptiskt segel väntade ute på redden. Många människor hade samlats vid de gamla bryggorna för att ta avsked, eftersom fartyget skulle fortsätta från Miletos till Sidon och från Sidon till Naukratis i Egypten. En skeppsmäklare lät sig ros fram och till­ baka ut till skeppet medan han ropade och gav order åt sina stuvare men också själv såg till att lasten med olja och stuvgods packats väl ombord. Vid magasinen hängde några daglönare som hoppades att dagen skulle ge dem arbete och arbetet för­ tjänst. Där fanns några nyfikna som bara var nyfikna. När Pythagoras mor handade över säcken som innehöll hans kläder, den nya, måttvävda manteln, samt vatten, ost och torkat kött för resan, upptäckte Pythagoras att Myrtale också hade kommit ner till stranden. Hon stod halvt skymd bakom de andra männis­ korna i en enkel, sliten linneklädsel som knappt skylde hennes smutsiga knän. Det solblekta håret var rufsigt av vinden. Hon täckte, som hon hade för vana, munnen med vänstra handen. Hon hade blåa ögon som människorna som bor i norr. Hon var det vackraste Pythagoras visste. När Pythagoras senare blivit den han skulle bU: matematiker, harmoniker, tänkare, socialreformator, sektledare med mera, skulle han ofta i minnet återkomma till den här synen. Ty för att ständigt försäkra sig om att det var han som var Pythagoras och att han varit den som skulle bli Pythagoras, övade han sig varje dag att minnas sitt liv som Pythagoras och sina liv före Pythagoras. Innan sömnens natthga glömska hann ifatt hans själ gick han varje kväll igenom dagens händelser. Han upprepade för sig själv allt som hade hänt och allt väsentligt som sagts och gjorts och skapade på så sätt ordning i minnets dunkla säck och ett register över dess långa fris av bilder. Han kunde minnas allt som skilt från allt annat utan att det ena hade något att göra 68

med det andra på samma sätt som talet ett är skilt från talet två och det inte finns någon väg från talet ett till talet två förutom genom att lägga till ännu ett tal ett till talet ett varför det andra inget annat är än en fördubbling av enheten och den enda län­ ken från det ena till det andra är enheten som är skild från allt annat men som förenar allt och förklarar allt för så vitt som ta­ len genomsyrar allt och överallt är de samma. Följande morgon upprepade han sina hågkomster varvid han återerinrade sig inte bara det som inträffat utan också det som han föregående kväll kommit ihåg. Som bilden av Patroklos med skölden, som på skölden bär en bild av Patroklos med skölden, som in sin tur bär en bild av Patroklos med skölden som i sin tur, och så vidare, till förtret för förståndet. På samma sätt tyckte han att minnets kon vek av mot det allt mindre och det allt fjärnare utan att för den skull någonsin försvinna för tanken, endast för konsten att minnas. Därför övade han hågkomstens teknik varje dag och tvingade sig att minnas sitt liv som Pythagoras och sina hv före Pythagoras. På samma sätt som allt det för ögat synUga är sant har allt det som minnet minns en gång varit verldigt. Pythagoras mindes ännu väl att han en gång varit Euforbos som sårades dödligt av Menelaos utanför Troja. Längre tillbaka än så nådde hans ansträngningar inte. Han kunde komma ihåg att han återföddes som Hermotimos från Argos och att han en tid - en kort tid - var Pyrros, dykaren från Delos, som fiskade svampar och pärlor ur det blåa havet medan Solon var arkont i Aten. Som Euforbos, som Hermotimos från Argos, som Pyrros, dykaren från Delos, upplevde Pythagoras alla sina samtider sam­ tidigt, som delaktighet och som minnen. Men framför allt upplevde han i sina hågkomster avfärden från Samos. Han mindes Myrtale. Hon stod med handen lyftad mot munnen eller ögonen. Hon var det vackraste Pythagoras någonsin hade sett.

69

Sanningen är det som kommer till synes när man med de rätta orden konstförfaret drar fram det fördolda i ljuset. Sanningen finns där orden kan uppenbara den. För den upplevelse Pythagoras bevarade i sitt hjärta fanns emellertid inga ord och därför heller ingen sanning. Det är vi som står för orden och sanningen. Det språk Pythagoras först lärde sig var sin moders tungo­ mål, joniernas välklingande språk. Senare lärde han sig feniciernas, egypternas och babyloniernas språk. Men de ord han skulle komma att formulera sina hågkomster i var på akajernas språk, den doriska dialekten. Det är ett språk som var gudarnas, halv­ gudarnas och heroernas eget. Det är ett språk som klingar kort och kärvt som när tvenne bronssvärd slår emot varandra, eller som när sköld slår mot sköld i envig. Akajernas knappa språk, den sträva doriskan, är hårt och slipat som stenarna på stranden. Det är ett språk för sparsamhet i uttrycket och fasthet i sinne­ laget. Det är ett språk för befallning. Det undviker att knyta kontakt med allt som är vekt, längtansfullt eller beroendeskapande. Den kärna av mänskligt uttryck som skapats i doris­ kan har danats i strid och stränghet, och den kärnan har varit människans skydd och värn genom sekler av försakelse. Förnimmelserna får skepnad först när de kläds i ord. Käns­ lorna saknar hemort innan de getts gestalt och säte. De gestal­ ter som skänkte förståelsen vingar gavs först i en yttre skepnad, som verkade genom människan utifrån. Våra förfäder kallade dem gudar, halvgudar eller demoner. Gudarna styrde och ställde i människornas liv. Varje intensiv känsla var ingiven av någon gud, halvgud eller demon. Innan människan som vi känner henne kunde födas måste dessa gudar dödas. Så har även skett, även om det kommer att dröja länge innan alla gudar störtats, ty ju mera människan åstundar, desto mäktigare är hennes bundsförvanter gudarna, tills de växer sig så stora att de måste förgöras för att människan allena skall leva. Men såsom framti­ 70

den kommer att känna oss via de källor som vattnar vår tid, och genom de källsprång, bäckar och floder som strömmar fram genom seklen mot den framtid vars sätt att begagna sig av käl­ lornas vatten vi inte kan veta någonting om, kan vi ge framtiden dess konturer genom att älska visheten och ständigt söka san­ ningen som förlöser framtiden ur dess sköte. Allt har sin tid, att födas har sin tid, att dö har sin, men själen, som rastlös färdas från den ena till den andra, slår en brygga från tid till tid, för att ständigt, på nytt och på nytt uppträda som förhoppningsfull arvtagare till gynnsamma år, värda att erinras.^ Andarna är röster utan kroppar. Ord är ting av enbart lätthet. På sitt grekiska modersmål kunde Pythagoras benämna anden, för­ nuftet, röstens tal, räknekonstens siffror och det enskilda ordet med ett och samma uttryck; logos. Det är det som är den underhggande logiken när anden tar plats och säte i Pythagoras kropp. Det som är rörelsen. Åhöraren i fjärran, den modärna lyssnaren i varje tid, kan eller kan inte höra alla betydelserna samtidigt. Pythagoras kunde inte minnas när han såg Myrtale första gången. Eller när hon såg honom. Det var kanske den gången när hon tillsammans med de andra tjänarinnorna kom vand­ rande in genom slottsporten, skrattande och sjungande, med det tvättade Unnet i korgar på huvudet. Hon var ljus i hyn men med brunbrända axlar och ben. Hon vände på huvudet och tittade mot Pythagoras. Hennes blick träffade hans ögon och sjönk in i dem som en sten i vatten. Det fanns ej ord för det, men blicken, de blåa ögonen fanns där, i Pythagoras ögon, för evigt. Eller så var det vid bäcken Issos, vid bassängerna, där tjänste­ flickorna och slavinnorna från slottet sköljde tvätten. Tvättbassängerna var stora kar, uthuggna i den blankslipade klipphäl­ len. Om man lyfte bort eller satte tillbaka några mörknade ekplankor fick man karen att fyllas eller tömmas på sitt vatten. 71

Pythagoras gick ofta för sig själv längs stigen som följde bäcken, i skuggan av stenekarna och lagerträden. Ibland lämnade han stigen och tog sig fram i själva bäckfåran, hoppade från sten till sten. Han kände en ny och sällsam oro i kroppen. Vattnet for­ sade fram i vita kaskader mellan de välsköljda stenarna. Oleanderns böjliga grenar strök över hans kropp. Där, i lager­ trädets svalkande skugga, kände han sig oåtkomlig och i sin faders närhet. En eftermiddag var Myrtale och några andra tjänarinnor vid bassängerna. Pythagoras visste att de skulle vara där. Han hade sett dem gå ut genom stadsporten med tvättkorgarna på huvu­ det. Redan på håll kunde han höra dem skratta och sjunga. När han kom så nära att han såg dem stannade han i skuggan under en stenek. Han såg Myrtale och de andra flickorna på knä på stenhällen. De skrubbade och sköljde slottets linne. Deras kjortlar var genomvåta av arbetet med tvätten. Solen blixtrade till i vattendropparna som stänkte kring byket när någon av flickorna ställde sig upp och slog linnet med kraftiga slag mot klipphällen. När Myrtale reste sig upp föll hennes blick på Pythagoras. Hon tittade rakt på honom i dunklet, vände sig mot sina väninnor och sade någonting. De vände sig alla mot Pythagoras och skrattade. Jonierna säger att kärleken löser upp lederna och gör knäna kraftlösa. Pythagoras visste att det var kärleken han kände, men eftersom han saknade ord, och efter­ som det som skedde inte skedde i enlighet med hans vilja, kunde han inte tro att det förhöll sig på annat sätt än att en gud eller halvgud var inblandad i händelsen. Knappast var det hans ge­ nius, den balanserade och måttfulle Apollon. Det måste vara någon av Apollons fiender, den lättjefulla Eros, den suktande Himeros eller den heta Pothos, som gör lemmarna svaga och andedräkten tung. Det som uppenbarade sig för Pythagoras, eller snarare det som tog hans kropp i besittning, men vars namn han inte kunde finna i förhållande till Myrtale annat än 72

i namn av en gud, var kärleken. Om gudens namn avlägsnades skulle upplevelsen blir diffus, eller omöjlig, som om kärleken inte fanns trots att den fanns och måste finnas. Först långt se­ nare, under sin blomnings dagar, lärde Pythagoras känna den heta lusten och den köttsliga längtan efter kvinnans kropp. Nu var hans förnimmelse endast av ande. Ty själen, som i tidevarv efter tidevarv återkommer till människan, och på nytt och på nytt tar en ny och oprövad kropp i besittning, var ännu erfar­ nare och starkare än den omogna kroppen. Därför är den första kärleken alltigenom idéell och själslig; den yttrar sig som ren och kysk ande. Det var sanningen om detta som Pythagoras i efterhand för­ sökte formulera. Ifall inte Empedokles från Akragas långt senare hade sökt sig till pythagoréernas sällskap och fört med sig idén om en kärlek avsöndrad och skild från sina demoniska skepna­ der, skulle Pythagoras inte ens kommit åt de rätta orden för sin upplevelse. Kärleken var det fullkomliga ögonblicket. Kärleken var den oblandade känslan av fullständig samhörighet. Den var som tvenne spända strängar i en möjlig men ännu inte anslagen harmoni. Den var det första ögonblicket av lycksalighet, när orsaken till att man själv finns till och existerar som resultatet av en förbindelse mellan två kön uppdagas som en längtan att själv smälta samman med en annan varelse. Pythagoras upplevelse saknade namn därför att den var utsprungen ur jämlikhet och medkänsla. Det var en främmande gud som rörde sig i dunklet och svalkan i ravinen där Issos por­ lade fram mellan stenarna. En gud som inte visste att kvinnan är underordnad mannen. Den var ett lustfyllt och farligt väsen som lurade bland stenekarna och lagerträden. En het fläkt bland de djupa skuggorna genom vilka solen ritade vita ränder. En demon med gyllene hår. Ett farligt väsen som försvagade krop­ pen och gjorde sinnet mjukt. En gud för vilken en ynglings kär­ lek till en flicka var ett heligt ord. Ett ord som det var omöjligt 73

att nämna i sällskap utan att möta roade anleten och korta, skeptiska skratt. Den andra gången de sågs vid bäcken var Myrtale ensam el­ ler hade gjort sig ensam. Pythagoras var på väg upp mot bassängerna driven av en eggelse och en kraft som var starkare än han själv. Myrtale var på väg åt motsatt håll längs stigen. Pythagoras stannade som förstenad när han först hörde och se­ dan såg Myrtale komma ensamt sjungande under de skuggande träden. När hon upptäckte honom stannade hon förskräckt, ut­ stötte ett sällsamt ljud som lät som en suck, ett utrop av rädsla eller en vanmäktig klagan. Och som en hind, träffad av jägarens pil, sjönk Myrtale ner på rygg mot den allfödande jorden i dun­ klet under ett väldigt lagerträd. Hon tittade med uppspärrade, bedjande ögon på Pythagoras, särade sina smutsiga knän, grävde med händerna i stigens bruna, bladtäckta mylla och slöt ögonen. Pythagoras stirrade som förhäxad på hennes vita lår som inte längre doldes av kjorteln. Han kunde höra sitt hjärta dunka hest och strävt under kitonen. Han bad förtvivlat sig själv om råd, om ett enda ord, och fick till svar sin faders namn: Apollon. E f­ ter en stund löstes han ur sin förtrollning, en rädsla grep tag om honom och han vände om och sprang bort längs stigen. Efter det var Pythagoras uppfylld av en syn som inte läm­ nade honom någon ro och som ingöt i honom både lust och rädsla. Myrtale. Hennes vita lår och skötet som blottats under kjortelfållen. Han gick till bäcken även när han visste att Myrtale inte var där ty hon kunde vara där, men hon var inte där. Han tyckte sig se henne på väg till torget men det var inte hon. Han kände igen hennes hår i vimlet men det var inte Myrtale eller Myrtales hår. Pythagoras, sade hans mor en dag. En moder känner sina sönernas tankar. Pythagoras, du min son. Den kvinna du en dag skall äkta är den kvinna som din far har utvalt åt dig. Min far.> sade Pythagoras. 74

Ja, din far, sade Babyleka, hans mor, som även kallades Pythais. Han vet vad som är bäst för dig. En dag när Pythagoras var på väg hem från Palaistran blev han upphunnen av en av slottets tjänarinnor. Hon hade väntat på honom, sade hon. Och att hon hade ett ärende. En viss Myrtale ville träffa honom. En ädel flicka från slottet. Att om han kunde komma med en stund, sade tjänarinnan. Pythagoras följde med henne trots att modet inte var med honom. Myrtale väntade på honom i en portgång till tyrannens stall. Pythagoras hejdade sig vid en av tjuderpålarna. Längre än så bar honom inte stegen. Myrtale vinkade att han skulle kom­ ma närmare. Ännu närmare, när Pythagoras tvekade. Så här nära. Så nära att han kunde känna hennes doft. Myrtale lade sina händer på hans axlar och sade: I slottet kallas jag epiruskan, men jag är Myrtale. Mitt namn är helgat åt den heliga myrten. Min ställning är ringa men mitt ursprung ädelt. Jag vill inte att du skall tro något annat. Måtte gudarna som ser allt se renhe­ ten i mitt hjärtas önskningar. Detta sade hon honom med stolthet och Pythagoras svarade henne med bävan i rösten. Han sade henne sitt namn samt att han var vigd åt Apollon, han som verkar på avstånd. Jag vet det, du Mnesarchos son. Hon visste vem har var. Hon hade tagit reda på det. Hon vis­ ste det. De träffades inte mera. Pythagoras reste sin väg. Men han upp­ tändes av bitterhet i sitt bröst vid tanken på att slottets unga herrar, de som han ibland såg stå uppe på muren och betrakta honom, kunde om de så ville sticka in handen mellan hennes ljusa lår eller låta den treva över det stäva tyget som täckte hen­ nes späda bröst. Slottet ägde Myrtale, därför kunde slottets ung­ herrar hävda sin rätt, göra på detta sätt och äga henne. Det smärtade. Ungherrarna hade makten, han hade blott sin läng­ 75

tan. De kunde öppna dörren till en kammare och säga ” kom in här, slavinna” , och utan åthävor och utan rodnad eller tvekan röra vid hennes hals och lägga händerna på hennes smutsiga knän och till och med smeka det som jonierna hos de unga kvin­ norna kallar myrton^ myrtenbäret. Med detta ord menade jonier­ na det som kvinnorna gömmer i sitt sköte, det som liknar ett myrtenbär. Kärlek är för grekerna ägande och därför ojämlik. Ty även om en man kunde sägas äga en kvinna kunde en kvinna aldrig äga en man och hkhet mellan man och kvinna kunde inte finnas och därför inte heller kärlek annat än som ägande. Men det som fanns mellan Myrtale och Pythagoras, denna späda men brän­ nande känsla, såsom bettet från en ung orm är mera brännande än bettet från en gammal, kunde bara uppstå och finnas så länge de i sitt ungdoms oförstånd och ofördärvade av de grekiska se­ derna uppfattade sig som lika. De visste inte vad de gjorde för de hade inga ord för det. Pythagoras var son till en invandrare med rätt att tillbe sina fäders gudar Baal, Astarte och Eshmun, samt leva efter sina fäderneärvda seder. Myrtale var, ehuru blott en flicka, slavinna och därmed fri från sina fäders traditioner, med rätt och frihet att vara skamlös, oövervakad. Hon fick och var tvungen att röra sig ensam på gatorna under den brännande solen på bara fötter, med sina bara ben och späda bröst torftigt dolda under den slitna linneklädseln. Hon hade rätt att delta i processionen till Herafesten vid varje ny måne och där utöva det obefintliga mått av andlighet som slavar ansågs besitta eftersom slavarna enUgt grekerna var kropp och blott kropp, och endast kunde älska och bh älskade som kropp. Myrtale var fri att le mot vem hon ville. När hon var vid bäcken med sina väninnor var hon fri att sjunga till bäckens porlande; fri att sätta ” en krans av viol och ros kring sitt hår, det i lockar svallande” som poeten från Lesbos säger. De samoitiska flickorna däremot fick knappt gå utanför dörren. De var fångna i sina hem och bundna till de 76

sysslor kvinnorna hade att utföra i hemmen. På det sätt de kunde utöva sin frihet var de Uka, Myrtale och Pythagoras. De var båda ofärdiga vuxna, och de var tillika främhngar i landet. En ofullgången och skägglös ynghng (enär hans mognad var långsam) kunde älska en annan ofullgången; en tjänsteflicka. Som man skulle han ha blivit tvungen att äkta den Mnesarchos hade utvalt. Endast den som är fri kan älska helt och fullt, sade grekerna, och kan endast älska en annan fri och likvärdig. Kvinnan kan greken älska endast som underordnad kroppslig varelse. Det vill säga rida, tygla och kuva.® Det är smärtsamt att inte nå fram till riktiga ord för sina upp­ levelser. Livet är först kropp, bara kropp och sedan själ och sedan kropp igen och människan byter skepnad från det ena till det andra när hon dör och när hon föds på nytt men också döden har sina kroppsliga och själsliga faser liksom livet har det. Själfullheten inföll när Pythagoras var i dessa sina ynglingaår, fram till det att de första, glesa skäggfjunen täckte överläppen. I den åldern älskade han Myrtales ansikte, hennes ögon och hennes glänsande kinder. När han tänkte på henne så var hans föreställningar inte sinnliga. De var ideella, mystiska och religiösa.5* Skulle någon ha ställt en fråga rörande Myrtales gestalt skulle Pythagoras inte ha kunnat svara. Förutom att hon hade bara, smutsiga knän. Var hon sådan eller sådan och hade hon de och de företrädena.^ Hade hon lockande bröst, var hon bred över höften och midjesmal? Sådant som man först och främst vet när man är äldre. Han skulle inte ha kunnat svara. När man åldras tar kroppen allt mer plats, den börjar rent av tynga ner själen. Själen krymper, idealismen sinar eller tonar 77

bort helt och hållet. Livet, som en avspeghng av det kroppsligas ökande betydelse, blir mera materiellt. Kärleken bUr allt mer kroppslig, tills kroppen en dag inte heller vill vara med om den saken. När man är ung tycker man att tiden är alla de storartade möjhgheternas draghjälp och följeslagare. När man blir gammal tycker man att det är rätt att vara bitter på tiden, livets skapare och vedersakare. Pythagoras mor smekte honom över det axellånga håret och sade: Du måste älska och frukta din far, vars skapelse du är. Jag är blott det käril inom vilket hans frö har grott och mognat. Därför skall du inte bära agg mot din far utan respektera hans beslut eftersom han vill ditt bästa. Min far.> sade Pythagoras. Din far som har fostrat dig och som vill ditt bästa, sade Pythagoras mor. Pythagoras svarade ingenting men i sitt hjärta förundrade han sig över hur hon kunde säga detta. På den sista bilden Pythagoras hade av Myrtale stod hon nästan ensam på stranden. Roddslupen hade tagit de få passagerarna ut till det väntande skeppet. Pythagoras hade klättrat ombord och fått en plats under soltältet. Hon såg så smal och ömsint bräck­ lig ut. Hon höll någonting i handen, han visste inte vad. Han tänkte att det var något hon hade velat ge honom. Hon vinkade inte, hon rörde sig inte. Hon stod alldeles stilla som ett djur som inte vill röja sig, medan roddarna vände skeppet, styrmannen skrek ut sina kommandoord för att få roddarna att kröka sina ryggar, dra i sina åror, för att ge fartyget styrfart framåt, bort från Myrtale och från Samos, ut på det vida havet. Hon rörde sig inte en enda gång. Endast hennes tunna klän­ ning rörde sig i vinden och slöt sig tätt kring hennes unga kropp. 78

Om en kropp kan uttrycka en bön var det här en andaktsstund, tänkte Pythagoras senare. En andaktsstund, även om han inte visste vad bönen handlade om. Inte sällan tänkte han på Myrtale senare. Empedokles från Akragas säger att Kärleken är den största guden. Afrodite, den konungsliga Kypris, är den största av gudar och gudinnor. Hon är störst därför att hon även styr Allfaderns handlingar. Fartyget gled bort mot den joniska kusten med beslagna segel till ljudet av årtullarnas knarr och takthållarens flöjttoner. Pythagoras såg Myrtale för sista gången. Men hennes leende skulle följa honom resten av livet. Han ville inte tänka på de erfarenheter hon skulle göra medan han var borta, han ville en­ dast minnas hennes leende. Endast som ömsesidig är den sanna kärleken möjlig. När han kom tillbaka till Samos skulle han vara man och kanske medborgare, medan hon fortsättningsvis skulle vara slavinna och slottets egendom. Det var smärtsamt att veta att detta var ödet, och att ödet kan ingen dödlig rå över. Redan när de passerat hamnudden och utgjutit dryckesoffret till Poseidon kunde styrmannen beordra upp seglet, som genast greps av gynnsamma vindar. Solen hade knappt passerat mid­ dagstid när fartyget var framme i Miletos, Apollons stad. Miletos var då inte samma stad som nu. Miletos hknar numera ingen annan grekisk stad, ty ingen annan stad förverkligar med sådan förträfflighet de egenskaper människorna tillskriver guden: för­ nuft, besinning och harmoni. Den rätta och harmoniska statliga ordningen - den som grekerna med allt skäl kallar kosmos - går igen i stadens enkla och regelbundna geometri. Raka gator och kvadratiska kvarter är sammansatta till en logisk ordning och ett förnuftigt sammanhang som om de vore en inplantering på sta­ dens form av den joniska arkitekturens stränga, välanpassade och rytmiska ordning. De rätUnjiga gatorna, tillsammans med de välawägda torgen, bildar en angenäm harmoni som sträng­ 79

arna på en lyra.'° Miletos, ApoUons stad; så olik de oövertänkta, planlöst och oöversiktligt framvuxna städer som det finns på annat håll, också här i Stora Grekland och på Sikeha, som om stadsbyggnadskonsten här i stället vore en hyllning till den vilda och ociviliserade Dionysos. Ur den faktiska staden uppstod stadens sanna idé. Den för­ nuftiga staden kan skapas när den verkUga staden funnits och en gång utplånats, såsom staden Miletos utvisar. Det första Pythagoras fick syn på av Miletos var Artemistemplet. Då var de ännu långt ute på havet, hade passerat Mykaleudden, och seglade för svag vind mot söder. Staden har fyra hamnar. Trots det låg flera stora fartyg ute på redden och väntade på att lastas eller lossas. Milesierna handlar med alla folk i hela värl­ den. Styrmannen kommenderade seglet ner och årorna ut. De passerade de två stenpelare som bär upp kättingen som spänns över infarten till Lejonbukten när fara hotar. Pelarna vilar på ryggen av två stenlejon för att avskräcka fienden men inge för­ svararna lejonets mod och styrka. Den redan då trånga och grunda hamnen var fylld av små och lite större fartyg. I Arsena­ len trängdes tvåroddare och treroddare sida vid sida. Vimplar och flaggor viftade i vinden från master och stänger. Ord på många språk och tungomål ekade mellan hamnmagasinen. De ankrade intill en pråm med slavar ämnade för avsalu på Chios. På deras andra sida lossade ett fartyg spannmål. I hamnen rådde ett hv och en trängsel som fick Pythagoras att för ett tag glömma saknaden efter modern och Myrtale. Kring hamnmagasinen stod en doft av parfymer och kryddor. Körvägen från hamnen var ännu kantad med lövruskor och vinblad från Apollonfesten. Trots att löven och vinbladen vissnat och var bruna som jorden kände sig Pythagoras extra välkommen. Även om Miletos inte var Delos, Apollons ö, så var det i alla fall Miletos, världens cen­ trum och den stad som hyllade Apollon, den sanne fadern. Det 80

var Hans fest man hade firat. Pythagoras kände stolthet genom saknaden. Han var här. I Miletos. I världsstaden Miletos. Han vände bUcken uppåt mot staden och började gå. Leokritos verkstad låg där Mnesarchos hade sagt att den skulle finnas, ty den kunde knappast finnas någon annan stans. I fyra generationer hade den funnits där, i hantverkarnas kvarter, vid Stångporten. Under fyra generationer hade den byggts till, sten­ block hade lagts på stenblock, hålrum för lagring av råvaror och färdiga produkter hade huggits ut i berget, tak hade lagts över ässjor och smidesstäd till skydd mot regn och sol, även om mycket av arbetet ännu försiggick ute i det fria. På långt håll kunde Pythagoras känna den stickande doften av smält metall blandad med träkolsrök och höra den metalliska och välkända klangen från smideshamrar när de slår mot städet i rytmiska slag. En åldrig man satt på en stol utanför porten och hostade. Det var Leokritos. Pusten i en gammal guldsmeds lungor är som en trött söderfläkt av orkeslösa vindar. Händerna darrade och ögonen var vattniga och blanka. Han stötte käppen i marken i takt med smideshamrarna. Jag söker Leokritos, guldsmeden, sade Pythagoras. Och vem är pojken med den klena rösten och det vackra hå­ ret, sade Leokritos Jag är Pythagoras. Pythagoras vem.> Pythagoras från Samos. Leokritos känner ingen Pythagoras från Samos. Två slavflickor gick förbi med sina bördor på huvudet. Visa nu för den här sköna ynglingen vad ni har, gubbskrattade Leokritos. Han viftade efter deras kjortelfållar med käppen. Visa Ute av edra fuktiga fikon. Eller edra skrynkliga russin­ 81

druvor. Eller vad det är ni går och gömmer på. De söta, bruna mandlarna. Flickorna kastade en blick på Pythagoras, fnittrade till och försvann uppåt gatan. He he he, hostskrattade Leokritos. Mnesarchos son, sade Pythagoras. Mnesarchos, Mnesarchos, mumlade Leokritos och sökte i slaggen av sina hågkomster. Mnesarchos feniciern. Jag sålde en gång en gesäll med det namnet till Samos. He he he skrockade Leokritos. Jag sålde honom som mästare. Det är han, sade Pythagoras. Samme man. Han har skickat mig hit för att jag skall upptas som lärling hos guldsmeden Leokritos. Pythagoras tog fram det skrivna budskap han hade fått med sig från Mnesarchos och gav det till gubben, som tog emot det utan att titta på vad han fått i handen. Guldsmed.^ Var har pojken fått det ifrån.^ Mnesarchos feniciern har skickat mig hit. Som guldsmedslärling.^ Grovsmed är vad du kan bli. Du får gå och tala med leokritossonen Hephaistion. Men någon guldsmedja finns inte längre. Det finns det inte. Får jag se dina händer. Pythagoras visade sina rena och vita händer. Så du är Mnesarchos son du.^ Gesällen.^ På sätt och vis. På sätt och vis.^ He he he. På sätt och vis. Jo jo, ungdomarna. He he he. Jag sålde honom som mäster fast han bara var gesäll. He he he. Han dög ingenting till. Leokritos hostade färdigt och spottade ut en loska. Hephai­ stion, skrek han in åt gården till. Då fanns det pust i bälgen ändå. När han inte satt och snålade på den. Hephaistion! En senig karl med grova axlar och tovigt skägg uppenbarade sig i porten. Han blängde ilsket frågande på sin far medan han 82

torkade av händerna i en hötott. En lärling till, sade Leokritos och pekade med käppen. En Mnesarchos son. Men vad skall du minnas honom. Vad skall du minnas honom. He he he. Jag sålde honom en gång som mäster till Samos. Sätt honom i grovsmedjan, sade han samtidigt som han räckte brevet han fått av Pythagoras till Hephaistion. Här. Läs det här. Så får vi se om han vill lära sig någonting. Under Hephaistions ledning hade guldsmedjan utökats med en grovsmedja. Att det blivit så berodde på tiderna och omständig­ heterna. Det är tiderna som är omständigheterna. Den persiska storkonungen Kyros sades ligga i fält med hela sin här någon­ stans i Hermosdalen utanför Sardes. Det sades att kriget var på väg. Hela den joniska kusten höll på att rusta sig för storkriget. Både lydier och perser köpte vapen av milesierna. För att inte tala om städerna uppåt kusten. Efesos, Fokaia och Klazomenai. Vet inte samierna att det blir krig.^ sade Hephaistion. Du får börja som passopp i grovsmedjan. Smycken bär sig inte längre. Det var i grovsmedjan inkomsterna och förvärvet låg. Först kommer kriget. Kriget drar upp skiljelinjen mellan frihet och slaveri. Först kommer alltså kriget. Kriget ger friheten. Utan frihet ingen lyx och inga nöjen. Utan lyx inget guldsmideri. Därför kommer först kriget. Kriget är vapnen och deras bruk. I Hephaistions verkstad smiddes vapen både för fienden och för fiendens fiende. Så förfors, enär det är förtjänsten som gäller. Ibland stod friheten och förtjänsten i konflikt med varandra. Då valde man förtjänsten. Därför föraktade spartanerna milesier­ na och överhuvudtaget handehi. Handehi är som en kvinna, sade spartanerna. Den nästlar sig in och skapar beroende. Kriget där­ emot är mannen. Kriget skapar oberoende och frihet. Det är frihe­ ten och självtillräckligheten som är meningen i livet. Spartanerna föraktade för säkerhets skull också lyxen och nöjena. 83

Spartaner var milesierna inte, men någon guldsmedja fanns just inte längre. Det hade tiderna sett till. Pythagoras inkvarterades i ett kyffe utan fönster tillsammans med tre andra lärlingar och en av gesällerna. Som lärling och springpojke fick han utföra de allra enklaste och mest smutsiga arbetena. Han fick sopa golven. Han samlade ved längs floden. Han hämtade träkol med en åsna från milorna uppe i bergen. Han hjälpte slavarna att lossa järntackor från oxkärrorna. Han skulle hålla ässjorna varma. Om ässjorna av någon anledning slocknade eller om han av rädsla för att de skulle slockna lagt på för mycket träkol fick han stryk av Hephaistion med käppen. Tretton slavar arbetade i smedjan tillsammans med fyra lär­ pojkar och tre gesäller som en dag skulle bli mästare. Nu var Hephaistion mästaren. Han bestämde över allting och tog åt sig äran av allting, också för det han inte gjorde. Hephaistion tyrann, sade lärlingarna. Den andra natten kom Hephaistion till lärlingarnas rum. Han ställde sig på knä vid Pythagoras bädd och trevade med~ händerna under fällen. Pythagoras snodde runt och försökte skydda sig. Han hörde att det var Hephaistion. Hephaistion andades tungt. Han stank surt av vin. Pythagoras vågade inte sparka eller skrika. Han drog upp benen mot hakan och fällen tätare omkring sig. En av lärhngarna var emellertid vaken. Det var Pohades som var vaken. Vi har en tjuv härinne, sade Pohades och satte sig upp. Proros vaknade också. Han försöker stjäla lössen ur Pythagoras fäll, sade Poliades. Proros hoppade ur sängen och började sparka på Hephais­ tion. Slav eller demon .> skrek Proros och sparkade på kroppen, som försvann som ett mörkt bylte genom dörröppningen. Han hade inte haft käppen, Hephaistion. Hephaistion kände man 84

genast igen på käppen. Hej, samoit, sade Proros följande morgon. Vad var det för en handarg person här i natt? Pythagoras svarade inte fast han visste. Du måste se upp med en och annan här, sade Proros. De su­ ger saften ur en om man låter dem hållas. Han gjorde en gest som Pythagoras kände igen hemma från borggården. Den är densamma överallt. Här, sade Proros. Han räckte fram en skarpsHpad bronskniv. Du borde göra något åt håret. Det drar till sig retfulla gudar som ett sår flugor. Pythagoras tog kniven, gick in i dunklet i sin bostad och skar av sig allt håret. Han slog en knut på det hår som blev kvar i handen och gömde det på bottnen av sin klädessäck, den som han hade haft med sig från Samos. Pythagoras aktade sig för att tala om sin härkomst. Han utförde de smutsigaste arbetena medan han i tanken tröstade sig med att han var Apollons son. Han var gudens son och ingen visste om det. Han tömde latrinen och tänkte att nu tömmer gudens son latrinen. Hans händer fick valkar av att bära ved, järntackor och stora korgar med träkol. Han fick ta emot slag av Hephaistions käpp. Nu får gudens son slag av Hephaistions käpp utan att Hephaistion vet att det är gudens son han slår. Varje dag fick han åthutningar av gesällerna och av Hephaistion för sin lång­ samhet och sin dumhet. Om han ville skulle han kunna avslöja allt. Om han ville skulle han kunna få dem att respektera honom i stället för att slå honom. Han skulle när som helst kunna visa gudens avtryck och stämpel på sitt lår, men han gjorde det inte. Han nöjde sig med tanken på hur förvånade de en dag skulle bU, när allting avslöjades och hans ursprung och bestämmelse blev uppenbar för alla. I själva förnedringen fann han en kraft som höjde honom över de dagliga förtretligheterna. 85

Hej, samoit! Skynda på med vattnet. Han bar vatten till kylkaret men spillde på vägen. Vid Hefaistos! Vad är du för en lätting som inte ens kan bära en kruka vatten utan att spilla hälften. Hephaistion hötte åt honom med käppen. För smederna hette han ingenting och var heller ingenting. Han kallades endast ’samoiten’. Slavar och lärpojkar hade inga namn. De var betydelselösa. Pythagoras njöt av tanken på att vara ’ingen’. Vad överraskade de kommer att bU den dag allting uppenbaras. Och en dag är allt uppenbarat. En dag får allt en förklaring. Men inte ännu ... Ännu tömmer Pythagoras latrinen med en stolthet som känns som skadeglädje. Han leder åsnan med korgarna fyllda med träkol längs stigarna nedför berget. Till och med be­ väpnade ryttare blir skrämda när han med sin åsna i remmen och svart som en kolare bryter fram ur snåren ut på vägen till Herakleia. Ryttarna rycker till och hästarna kastar med huvudet. Om de bara skulle veta. Han fyller ässjan med kol och pumpar bälgen. Han ler överseende åt smedernas och Hephaistions åthutningar. Ni vet inte, tänker han med en egendomlig, bitter glädje. Ni skulle bara veta. Pythagoras, som redan svagt anade hur allt samverkar med allt i tillvarons långa kedja av händelser, uppfattade sin situation som absurd därför att han allena visste hur allt hängde ihop, utan att någon annan visste vad han visste, och utan att någon annan varken visste ursprunget till allt eller kände Pythagoras ursprung. Det var detta som var det komiska och absurda, ty det som endast en vet och världen inte vet kan hos den som tror sig veta inte upplevas på annat sätt än som komiskt och absurt. Det kan inte annat än skorra illa i öronen. Endast tyrannen kan upp­ rätthålla en majestätisk uppfattning om sig själv och den är sann endast så länge han har makt att upprätthålla den och underså­ 86

tarna bekräftar att den är sann. Om den inte är bekräftad av undersåtarna är tyrannen absurd och hans uppfattning om sig själv löjlig. Vad Pythagoras än trodde om sig själv ingick alltid de andras omdöme på något sätt däri. Ifall de andra tyckte att det Pythagoras höll för sant var onödigt eller förryckt eller löjligt, kunde han själv inte tycka annat än att sanningen på ett för ho­ nom stolt och vimsigt och underligt förvridet sätt var löjlig. Pythagoras anade svagt det som ingen annan tidigare sett i tidens och tingens kretslopp. Han anade att det fanns ännu en orubblig ordning bortom allt i vardande varande. Inte blott en gudarnas ordning, såsom den fanns nedlagd i förfädernas berät­ telser, utan som den ingick i hans egen kropp och i hans tillbUvelse. Ett förborgat mysterium. Visserligen fanns kriget, och kriget var alltings fader, som han efesiern sade. Kriget var Zeus, fadern till allt. Men kriget existerade inte utan krigets redskap, och vapnen var redskapen. Redskapen var det som förändrade allting. SomUga gjorde de till slavar, andra till fria. Som han efesiern sade. Men kriget skapade samtidigt en ordning som var mot naturen, ty det är mot natu­ ren att fäderna begraver sina söner. Pythagoras hade gjort sig en annan bild av det som skedde och av allt det som måste ske. Han såg det jordbruna, rostiga järnet som förvarades på bakgården i de omsorgsfullt tillbommade grottorna, inhackade i berget. Järnet som fraktats på tungt lastade, bredbukiga fartyg från iberiernas och tyrrhenernas stränder. Det bästa järnet, det som kriget behövde. Han hade burit järntackorna, en efter en, släpat dem från oxkärrorna. Järnet hade brutits ur jordens mörka kropp berättade man. Järnet var ådrorna som hade frilagts av männens svettiga arbete i jordens kropp; det var stommen, ske­ lettet. Det var ribbverket som stadgade jordens veckade former, dess substans och kärna. På andra sidan smedjan, mot gatan åt, bars de blänkande svärden ut. Där förvarades också spjuten och pilspetsarna, krigets bitande tänder, de blixtrande ljungeldarna 87

i metall som avgjorde krigets lycka till den ena eller den andras förmån, och som fällde det enväldiga domslutet mellan liv och död i tidens domstol. Däremellan, mellan det jordiska järnet och krigets blanka redskap låg verkstaden, metallurgin och skapelse­ akten, som bestod av arbetet vid ässjorna och städena. Blåsbälgarna pustade och blåste luft, luften fick elden att ge ifrån sig sin vita, glödgade hetta till järnet, järnet smiddes av kunniga sme­ der, de som kan sin konst, smideshamrarna dunkade metalliskt och rytmiskt fram den skärande, huggande eller stickande kri­ giska formen ur metallen. De hamrade fram villkoren för en ny tid. Mästaren Hephaistion spottade eftertryckligt i vattenkaret och åkallade smedernas gud när de korta huggsvärden slipats och hamrats färdigt mot städen. Han vakade över avsvalningen och gav order om när den glödande metallen uppnått rätt blåtoning i kanterna och med ett fräsande skulle sänkas ner i vatt­ net för att eggen skulle stelna till härdad skärpa och hållfasthet. På så sätt förvandlade arbetet, slavarnas och gesällernas arbete, den rostiga jorden med hjälp av luften, elden och vattnet till krigets redskap. Slipningen och blåningen och hantverkarens skicklighet gav järnet motstånd mot tidens domslut som utjäm­ nar allt och förvandlar det hårdaste järn till rost och mull enligt tidens bud och tillvarons lag. Det är stålets hårdhet som är sanningen om stålet. Det är avsikten som är sanningen. Beständigheten. Blandningen av jord och eld och luft och vatten skapade det svärd som skar ge­ nom tiden och gav den dess utformning och skepnad. Det omuthga stålet. Detta var elementens kretslopp och den nya ti­ dens orsak och förklaring. Allt detta anade Pythagoras utan att kunna utforma sina aningar till ett uttryck eller en ordnad tanke. Vad vet vi om den växtvärk fröet känner i sitt hjärta den dag det anar sin uppgift .>

Pythagoras skickades allt emellanåt till hamnen med förfråg­ ningar om det eller det skeppet hörts av eller om det under nat­ tens timmar anlöpt skepp västerifrån som visste något om stor­ mar och förlisningar. Så stor var friheten i Miletos att han kunde röra sig som han ville överallt i staden. Endast sällan stoppade stadsvakten honom för att kontrollera lärlingsstämpeln med Leokritos tecken, som han som invandrare bar i en kopparring i sitt vänstra öra. Ibland tog han vägen via akropolen. Där fanns Apollontemplet. Från tempelgården kunde han inte se havet, men gick han vidare framåt kom han till teatern, som i breda, halvcirkelformade trappsteg klättrade ner längs kullens västsida. Från den högsta bänkraden kunde han se ut över bukten där de största skeppen låg för ankar. Tittade han vidare uppåt, längs kusten, skymtade han Samos som ett blånande land vid synranden. Hans tankar gällde varken far eller mor, inte heller de två brö­ derna, utan Myrtale. Han förstod inte denna längtan som drev honom upp till teatern för att betrakta sin hemö, den gav ho­ nom ingenting, förutom den intensiva känslan av närhet där närhet inte kunde finnas. Hans kinder täckes redan av ett tunt fjun, han strävade efter att bh man, att lära sig fasthet som an­ dra män; ändå hängav han sig lustfyllt åt denna omanlighetskänsla. Det skulle ha varit en ära för Pythagoras att äga Myrtale, eller att ha ägt henne, men att sukta efter henne på det här sät­ tet var omanligt. Det var inte som det skulle vara, men han njöt av det. Vi gudar längtar efter människans beröring, tänkte han ibland. Även människorna söker gudarna och försöker blidka dem. Utan att de kunde se varandra visste han att Myrtales ögons strålar kunde möta hans någonstans på den osynliga bro som deras bhckar slog över havet - ty kärlek gör ju skarpsynt. Där deras bhckar möttes, där fanns hans lycka. Men lyckan var endast en tanke, och den hjälpte inte mycket. Det var en oreson­ lig tanke, och hans längtan var försmädlig, helt enkelt. 89

Hephaistion sade att en olympiad. Så länge skulle hans läro­ tid räcka. Så hade det blivit bestämt. Pohades och Proros tog Pythagoras med sig till Södra markna­ den. Poliades och Proros visste om allt som hände i staden och när det hände och vad som lönade sig. Vissa dagar såldes det sla­ var på Södra marknaden, ibland svarta nubiska slavar, ibland libyska, ibland från inlandet men inte så mycket numera när kriget hade ryckt närmare. Ibland kom det skeppslaster med trakiska slavar, eller med ljushåriga sky tiska eller kimmeriska slavar och slavinnor. Det var dem Poliades och Proros höll reda på. De visste när en båt hade kommit in och vad för slag det hade funnits i lasten. Kommersen var i full gång när de kom till torget. Hann vi i tid.^ sade Proros och sträckte på halsen. De håller på med gubbarna ännu, sade Pohades. Med gubbar menade Pohades kraftiga män i blomman av sin ålder. Handeln gick likväl trögt. Konjunkturerna var osäkra. Det var få som i dags­ läget var vilhga att investera i tjänstevilhga produktionsredskap. Man väntade på slavinnorna. Slavinnorna såldes allra sist. När auktionsförrättaren insett att fler män inte gick åt föste han bort dem från podiet där de en efter en hade visat upp sina slappa kroppar och håglösa ansikten. De skulle skeppas vidare till Chios eller Aigina i hopp om bättre priser. På öarna och i Attika pekade förtroendeindikatorerna ännu uppåt. Där vågade entreprenörerna ännu satsa och ta risker, trots kriget. Byggsek­ torn expanderade där som aldrig tidigare. Kraftigt byggda själv­ gående verktyg skulle behövas för att bygga alla de tempel, pelargångar och palats som planerades. Ingen fara, tänkte auktionsförrättaren. Det blir skaplig vinst i alla fall. Det här är härdig vara. I stället kommenderade han upp kvinnorna på podiet. De var elva stycken. De yngsta bar rena, korta kitoner som slutade på halva låret. 90

Auktionsmäklaren började prisa de äldre kvinnornas händig­ het och goda handlag med mångahanda ting. Skynda på, Kolaios, skrek någon i pubhken. Vi vill ha färskare vara. När har de yngre börjat få förtur före de äldre, skrek auk­ tionsmäklaren Kolaios tillbaka. Han visste hur utbudet skulle portioneras ut och intresset hållas levande. Till slut hade turen kommit till de yngsta slavinnorna. Fram eller bak.> ropade Kolaios och drog fram en av flickorna i blickfånget. Skall vi ta henne.>väste Proros till Poliades. Skall vi ta henne Du, samoit, sade han och drog Pythagoras i ärmen. Kolla på den där. Pythagoras hade hamnat en bit ifrån pojkarna. Han tit­ tade på det som hände runtomkring honom utan att riktigt veta vad han skulle tänka eller göra. Vi tar den där ljusa, sade Pohades. Blek som marmor ... sade han drömmande. Får jag se häcken, ropade någon. Det andra kan man ju se att inte finns. Det ena följer med det andra, sade försäljaren och lyfte upp slavinnans kiton. Vänd på dej, kviga. Utrop av beundran eller smälek följde alltid. Det skulle vara så. Kan hon någonting, ropade en annan köpare. Han kanske inte alls var en köpare. Han ville bara göra sig av med hte luft. För andra var det som om luften skulle tryta. Skaran av betrak­ tare tätnade och glesnade hela tiden i takt med att förväntning­ arna växte eller sjönk undan. En skicklig förrättare visste hur utbudet skulle portioneras. Visa hennes händer, sade en annan. Duger hon till någonting.? En god husbonde är en tjänares bästa uppfostrare. En istadig åsna får du aldrig att lyda om du så skulle piska ihjäl den. 91

Både herren och slaven kan vara åsna, ropade mäklaren. Vad får jag? Får jag trettio? Tjugo, skrek någon. För det goda tygets skull. Tjugofem, föreslog en annan. Nå trettio då. Inte för att jag vet vad jag skall göra med henne. Det vet du nog, Axiochos. Det vet du nog. Såld för trettio, sade auktionsförrättaren och daskade kvin­ nan i baken. Vad säger gumman din då, Axiochos? Vad hon säger? Trettio spänn för det jag ger gratis? Jag får väl lov att ge henne en liten dusör då med. En ny flicka visades upp, lite yngre och lite fylligare än före­ gående. Den där? sade Proros. Nästa. Pythagoras kände olust och en kittlande oro. Han tittade sig omkring. Andra karlar hade likadant med sina hermesar. De hade lusten men inte pengarna. De shckade sig om munnen och andades tungt. Förrättaren visade upp den ljushyade kvinnan. Vit i hyn som en härskarinna, sade han. Han öppnade axelspännena, drog ner kitonen till gördeln och höll upp hennes bröst med båda hän­ derna. De vilade vita och tunga i hans händer som frukter med mörka ögon. Nu, väste Poliades. De började runka under sina kitoner. Oj oj oj, stönade Poros. Ojojoj. Du med, väste han åt Pythagoras. Pythagoras hade känslan men ville inte. Han drog sig sakta åt sidan. Två gubbar tittade på Proros och Poliades och skrock­ ade förtjust. Det är framåtanda i ungdomen, sade den ene till den andre. Lust och fägring stor, svarade den andre. 92

Ett faderligt skratt. Även de hade varit unga. Vad sägs, mina herrar, ropade auktionsförrättaren ut över den andfådda publiken, inte illa, vad? Och vad med resten? skrek någon. Oskuld, skrek auktionsförrättaren. Oskuld? skall man tro på det? Har du själv prövat? skrek en annan. Ge mig sjuttio. Har du själv prövat? upprepade samma röst. Orörd jungfru, så sant som jag är min faders son. Ja det var inte värst det. Sade du sjuttio? Ho! Lyft opp, lyft opp, skrek någon. Ja, lyft opp så får vi se. Mäklaren lyfte upp den korta kitonen och visade det buskiga skötet. En strimma blod hade runnit längs det högra vita låret. Gudars alldag! Försöker du sälja en oren kvinna! Rop av vämjelse och avsky hördes från olika håll av torget. För bort henne tills hon renat sig! För bort henne, för bort henne. Smaklöst, smaklöst! Vid Zeus, för bort henne! Pythagoras tittade på Proros och Poliades. De hade kommit av sig. De stod andfådda och stirrade rakt fram med öppen mun. Pythagoras hade också rört vid sig själv. Han hade inte kunnat låta bli. Han började bana sig väg bort genom folkhopen som surrade av upphetsning och indignation. Han tyckte att de skattade åt honom. Att de var upprörda för hans skull. Det gjorde ingen­ ting. Han var inte hemma här. Han var inte som de. Om de vis­ ste det han visste skulle de inte skratta på det viset. De skulle förundras som om det var en guds befallning de hade sett bli utförd. Gudarna kan man som bekant inte göra någonting åt. 93

Andra gånger tog Pythagoras vägen via Västra torget invid Dionysostemplet. På det torget fanns allt det som gjorde Miletos till Miletos. Där samlades de friborna för att diskutera sta­ dens angelägenheter. I skuggan längs ena sidan satt bankirerna vid sina bänkar. De skrek och överröstade varandra med de ny­ aste lånevillkoren och senaste växlingskurserna. I köpmannastoan hade slaktarna och fiskmånglarna sina bodar. Under uppslagna tält på torget såldes ost, lök, olja, och vin. I andra tält såldes krukor och kopparkärl. Allt kunde köpas eller säljas. Säll­ samma kryddor från Österns länder. Vackert vävda tyger i Unne eller ylle. Konstfärdigt sammanfogade smycken. Skinnverk från de nordliga kusterna. Hos milesierna heter det att allting är till salu. Även en friboren mans anor och ära är till salu, så länge priset är det rätta. Torget genljöd av många språk och tungomål. Försäljarna överröstade varandra med sina erbjudanden och sina varors för­ träfflighet. Emellanåt tyckte Pythagoras sig uppfatta sin riktiga faders röst inflikad i marknadsvimlets sorl. Ibland lät den som släggornas metalhska dunk i smedjan. Stundom hörde han den som viskningar ur stenarna när han passerade Delfinion. Ibland som suset i ekarna i Apollons lund. Vem är jag.^ lydde Pytha­ goras outsagda fråga. Rösten som svarade honom tycktes säga, att honom väntade en viktigare uppgift än att shta med det ros­ tiga järnet eller köpa och sälja för vinnings skull på torget. Män­ niskan är som ett löv som ryckts av sin kvist i stormen och obönhörligt singlar nedåt mot sitt öde. Endast de odödliga står över ödet. Rösten som bars fram av de klingande smideshamrarnas råa musik eller av suset i Apollons ekar tycktes säga ho­ nom detta: Pythagoras, tag reda på vad du är ämnad för. Lär känna dig själv. Du är inte förutbestämd att följa den väg som är utstakad för Pohades och Proros. De skall bh smeder och vet inte av något annat. Deras tankar sträcker sig inte längre än vad hammarskaftet är långt och städet brett. Du, Pythagoras, är 94

emellertid av de odödUgas ätt. För dig är framtiden annorlunda bestämd. I din arvslott ingår att du själv kan göra dig till lots och drevkarl för ditt eget öde.“ På sina vägar genom staden valde Pythagoras helst sådana tider på dygnet när de fria och vuxna männen samlades på torget för att dryfta sina egna och mest andras angelägenheter. Mot afto­ nen när platanernas skuggor bredde sin lindrande svalka över gator och tak fylldes torget med män som hela dagen sysslat med handel och räkenskap i sina lager och bodar. Det var män som var vana att kalkylera och ta risker för egen del, men som också visste att egenintresset inte ledde till varaktig framgång om det inte samtidigt sattes att tjäna det allmänna bästa. För att handeln skulle ske ostört måste flottan stärkas och bundsförvan­ ter värvas på andra sidan haven. Gudarna måste äras och bhdkas med tempelbyggnader och offer. Staden måste vara stark och uppträda som en enda vilja. Det kallades politik, ty politik är den verksamhet den enskilda åtar sig för att inom ramen för det allmänna och statens bästa skaffa sig och sin intressegrupp så mycken vinning som möjligt. Pythagoras sökte sig för det mesta till gruppen kring den gamle man som hette Thales och som han hade hört talas om redan i sin barndom. Sällan frågade någon efter vad Pythagoras hade där att göra, trots att de milesiska ungdomarna hade andra nöjen än att lyssna till gamla gubbars prat. Thales var inte på torget varje kväll eftersom han uppskattade ensamheten lika mycket som offentligheten. Pythagoras ville lyssna på Thales eftersom Mnesarchos hade sagt att han var vis, men också för att Thales sades vara fenicier såsom Mnesarchos. Miletos var värl­ dens centrum medan Thales var Miletos centrum, tyckte Pythagoras. Debatterna mellan Thales och Anaximandros skulle senare bli mycket berömda. Tidigare hade det bara funnits en sanning och den hade va­ 95

rit sådan som rapsoderna framställt den i sina berättelser om gudarnas och heroernas forntida gärningar. Nu tycktes det fin­ nas lika många sanningar som det fanns män med visdom nog att ställa sig upp på torget och argumentera för den.'^ Thales talade för sin sanning och Anaximandros för sin. Vattnet är grunden för Miletos välstånd, sade Thales. Alltså är vattnet grunden. Staden har upprättat 96 handelsstationer vid alla hav och längs alla kända kuster i hela världen. Vattnet bär handels­ männens skepp, deras laster och rikedomar. Men också om vi höjer blicken från det allra närmaste och betraktar allt det som finns kan vi se att vattnet ger liv åt allt levande och att alltings kärna består av vatten. Vad man än pressar tillräckligt hårt, så­ som man pressar oliven på dess saft... Skall han nu börja prata om de där olivpressarna igen. Hör du Thales. Pressar man oliver får man olivolja. ... vad man än klämmer, ger det till sist ifrån sig vätska. Sann kunskap kan man bara ha om det som är bestående och oförän­ derligt när allting annat växlar, och det som består och är oför­ änderligt är vattnet. Vattnet är därför alltings urgrund och det som består när allting annat förändras. Okeanos är urgrunden sade redan de gamle. En kväll när Pythagoras var på väg genom staden med bud om att ett tung lastat rundskepp med smidbara järntackor från tyrrhenernas smältugnar på ön Elba hade blivit förbiseglat av ett kustgående skepp innanför de kykladiska öarna, såg han Thales ensam komma ut genom porten till köpmannen Melanippos hus. Utan att se sig omkring började den gamle gå uppåt längs den smala gränden med händerna på ryggen. Skägget, flätat på feniciskt vis, vippande framåt som rammen på en trier i storm. Pythagoras tvekade ett ögonblick, och började därefter småspringa efter honom. När han var nästan ifatt den vise milesiern sade han, först på feniciska och sedan högre på grekiska: Mäs­ tare. Mästare. 96

Thales märkte inte den unge mannen, utan fortsatte att gå med ansiktet riktat mot molnen som flög lågt och brådskande över staden. Mästare. Pythagoras sprang upp vid sidan av den gamle och ryckte honom i manteln. Det blir regn, unge man. Regn. Mästare. Jag är Pythagoras från Samos. Jag är uppfostrad hos Mnesarchos feniciern som jag kallade min far, men själv tror jag mig ha en annan far än feniciern. Ser man på, ser man på. Vem är då den stolte fadern Det vill jag inte gå in på, men jag vill fråga en sak. Fråga. Frågandet är den hand vi sträcker ut när vi vill skaffa oss kunskap. Vill du veta om ditt ursprung, så vet jag det inte. Inte ursprunget, utan framtiden. Ah, den största av gåtor. Jag vill veta vad man gör för att bli vis. Nu börjar det, unge man. Nu börjar det. Thales sträckte ut handen under mantelfållen och kände regnet som började falla. Vatten är det, bara vatten. Än till förbannelse, men för det mesta till välsignelse. Allt är vatten. Jag har hört att man måste studera stjärnorna för att bli vis. Unge man. Visheten finns inte bara i stjärnorna, utan i allt som omger oss. Lika mycket kan du lära dig genom att studera vad som händer på torget eller i hantverkarnas bodar, som att lyssna till vad de gamle pratar eller studera stjärnornas eviga gång. Jag arbetar som lärling i Leokritos verkstad. Jag tror mig emellertid vara ämnad för en större uppgift än att smida det rostiga järnet. Till och med större än att förfärdiga föremål av det glänsande guldet. Pythagoras talade snabbt och med bävan i rösten. Han snubblade på orden. Du, Pythagoras. Var det så du h etteD en enklaste hantver­ 97

kare äger förutom sitt kunnande även en skapares gåva. Det är genom hantverkarens värv det gamla förgörs och det nya kom­ mer i dagen. I naturens växUngar kretsar allt som ett hjul stän­ digt kring samma nav och det nya är endast en upprepning av det som varit. Endast människan förmår skapa det genuint nya. Men mästare, också smeden skapar ständigt det samma. Leokritos, inte sant.^ Javisst, mästare. Gör Leokritos vapen i järn eller brons.^ I järn. Järnet är det nya. Järnet är det som omformar vår tid. Det är andens väg in i materien. Också materien har en själ, som är detsamma som de inneboende möjligheterna. Jag har aldrig hört en smed säga något annat än tarvligheter. Därför att han inte lyfter sina ögon mot det som är högre. Därför att han inte förmår höja sig från sinnenas kunskap upp mot intellektets. Jag känner inte intellektets kunskap. Principerna. Grunderna. Ett råd kan jag ge dig, unge man. Hos de gamla folken, hos egyptierna och kaldéerna, finns uråld­ rig visdom i övermått som vi inte känner till, eller känner blott ofullständigt, eftersom dessa folk håller sina sanningar hemliga och endast invigda lär sig att bruka dem. Om du är uppriktig, och i sanning vill fylla hjärtat med visdomens gåva, res till egyptiernas land. Milesierna har där en handelsstation: Naukratis. Där kan milesierna men också andra greker röra sig fritt och tillbe sina egna gudar. Men där kan man också träffa vise män, präster och skrivare, som är villiga - mot skäligt arvode förstås - att avslöja brottstycken av sin kunskap och innebörden av egyptiernas hemliga tecken. Detta är alltså mitt råd: för att förstå det kommande, vänd dig mot det som varit. För att lära känna dig själv, iaktta allt det som omger dig. Thales svepte manteln kring sig och skyndade på sina steg för att rädda sig hem undan det tilltagande regnet. Sandalerna 98

klapprade mot den grova stenläggningen. Pythagoras blev stå­ ende på den våta gatan med armarna utsträckta som om han fått en uppenbarelse. Den gamle hade talat till honom. Till honom!

99

N

''är olympiadens första år var till ända återvände _ Pythagoras till Samos. Det var under den stora Apollonfesten, när de ynglingar som skulle upptagas som män i de goda medborgarnas skara tågade i procession till templet för att ge­ nomgå ritualerna. Som son till en invandrare saknade Pytha­ goras medborgerliga rättigheter och hade heller ej rätt att bära vapen eller att öva sig i vapnens bruk. Detta bekymrade emel­ lertid inte Pythagoras särskilt mycket. Skölden och svärdet hade han redan hunnit bli bekant med i Leokritos verkstad. Han kände krigets redskap utan att vara förtrogen med alla dess styggelser. Han förmådde inte instämma med dem som i alla tonarter prisade krigets härlighet. Kunnighet i vapnens bruk uppfattade han inte som tecken på manlighet om den inte för­ enades med färdigheter av annat slag. Vilka rättigheter och skyl­ digheter han eljest kunde ha i staten intresserade honom inte. Att han inte fick delta i den stora processionen till templet be­ kymrade honom föga. Den enkla ceremoni på feniciskt sätt Mnesarchos ordnade i hemmet till hans ära räckte väl för Pythagoras. Han erhöll en sigillruUe att teckna sitt namn och sin myndighet med, en sigillring för fingret och en ring av flätat sil­ ver att bära kring foten. När festen var över hade han några dagar på sig innan åter­ resan. Varje gång han gick förbi stora borgporten höU han utkik efter Myrtale utan att få syn på henne. Han gick med långsamma, dröjande steg upp till bassängerna. Han var uppfylld av en smärt­ sam längtan efter att träffa henne, men också av rädsla och spän­ ning att han kunde stöta på henne när som helst. I denna stund 100

kunde hon stå där för honom, rikta sin blick in i hans, stryka håret ur pannan och vad skulle han då säga eller göra. Det var tomt vid bassängerna. Besvikelsen var lika stor som spänningen tidigare hade varit outhärdlig. Han frågade till slut efter Myrtale bland tjänarinnorna på slottet. De sade att hon varit allt för högljudd och frispråkig för att vistas i borgen. Hon hade väckt anstöt och sålts till en köp­ man från Naxos, sade de. Om köpmannen behåUit henne för egen del eller sålt henne vidare visste de inte. Du är väl inte den där Pythagoras, sade en av tjänarinnorna. Varför inte det, sade Pythagoras. Myrtale talade ofta om en Pythagoras, men han skulle ha varit en halvgud han. Myrtale sade att hon var ämnad för en halvgud. Hon sade att hon hade hört andarna viska det. Hon väntade på honom så länge hon bodde kvar hos oss. Tills hon såldes. Hon gick ofta upp på berget därifrån man kan se bort mot den joniska kusten. Hon sade att han skulle komma där­ ifrån, resande i en gyllene båt. Hon hade hängt upp bjällror och skallror i grenarna på en ek och lyssnade på deras ljud för att få reda på framtiden. Hon sade att hon kunde spå framtiden för hon var ämnad som Sibylla, sade hon. Hon var hemma därifrån, från Dodona, där prästerna hänger upp grytlock och skallror i ekarna. Hennes far hade varit kung i Epirus, sade hon. Alla trodde inte på allt det hon sade men jag trodde. Jag var ibland med henne där uppe. Hon stod ofta där uppe och tittade ut över havet och den fjärran kusten. Där uppifrån kunde vi se vindarna löpa över havet, havet resa ragg och därefter lugna sig. Hon sade ibland: Vinden är ombytlig idag. Den vind som han skall kom­ ma med. Idag kommer han inte. Min Pythagoras skall komma med pålitliga vindar. Pythagoras kunde se henne för sig som en skugga ser en ande, genomskinligt, som en dröm, otydligt som i en spegel. Jag vet inte vad hon väntade sig av den där Pythagoras. Att 101

han skulle rädda henne? Hon gick upp nästan varje dag på ber­ get för att spana efter seglet som skulle föra honom tillbaka. Hon dansade där under eken och lyssnade på vindens röst i skallrorna och bjällrorna. Så hade prästerna gjort där hemma i det land på andra sidan havet som hon ännu svagt kunde min­ nas. Hon hade varit prinsessa där, sade hon. Tänka sig. Nu äger en köpman henne. Sådan blev hennes lott ty gudarna ville inte annorlunda. Och vem är han som frågar efter Myrtale.^ Pythagoras kände hettan stiga upp i ansiktet. Han vände sig om och gick hastigt därifrån. Han gick ner till hamnen och frågade om något fartyg de närmaste dagarna skulle avsegla till Naxos. Han blev visad på en skeppare från Rhodos som skulle anlägga ön för att skeppa ut en last med marmor. Men han verkar ung för att vara egen, sade skepparen. Har han plåtar.^ Plåtar.^ Pengar. För överfarten. Nuförtiden kommer en inte ens över Styx utan att betala Karon en obol. Pengar hade Pythagoras inte. Tre år senare återvände Pythagoras från Miletos för gott. Stor­ kriget hade ebbat ut för tillfället; lönsamheten Ukaså. Markna­ derna var av allt att döma mättade, varför smedjan inte behövde honom längre. Dessutom dög han just ingenting till, ansåg Hephaistion. Lika så bra det, tänkte Pythagoras. Den skinnsäck han kastade över relingen ner på stranden in­ nan han klev i land innehöll inte mera än han hade haft med sig när han for. Det tog inte lång tid för hamnvakten att förhöra sig om hans namn och granska hans enkla packning. Däremot var mannen Pythagoras annorlunda än den yngling som hade rest ut. Han hade blivit lång och reslig. Håret hade vuxit ut igen. Det svängde oflätat ner över axlarna när han gick med långa steg. 102

Människorna vände sig om och tittade efter honom. En pryd­ nad för sin far och för sin familj, tänkte de som vänt sig om ef­ ter honom. Han korsade det nästan tomma torget och tog av upp mot gamla borggården där hans hem en gång hade legat. Hans armar och händer som höll om skinnsäcken, kastad över ena axeln, hade blivit hårda och starka som rovfågelns klor. Vid slottsporten stoppades han av stadsvakten. Vem är han och vad har han för ärende till borgen.> sade vaktposten. Pythagoras berättade att han här i trakten var känd som Pythagoras, Mnesarchos son. Vi känner ingen Pythagoras och ingen Mnesarchos. Mnesarchos, tyrannens myntmästare. Vakten skakade på huvudet. Ingen Mnesarchos myntare. Mnesarchos feniciern. Han som bor vid yttre borggården, den gamla borggården, granne till slottsgardets kaserner. Ingen Mnesarchos. Ingen fenicier heller. Granne till kaser­ nen bor Theodoros, tyrannens guldsmed. Pythagoras förstod inte. Hade Mnesarchos flyttat.^ Varför hade han i så fall inte fått besked.> Frågar han mig vad jag tror, främhng, så tror jag att feniciern Mnesarchos inte är tyrannens myntmästare längre. Saker och ting förändras. Pythagoras såg sig villrådig omkring. Var skall jag då hitta Mnesarchos.^ Om jag fick ge ett råd så skulle jag söka bland metökerna ut­ anför stadsmuren. Tyrannen gillar inte främlingar. Det var tyrannen som kallade hit Mnesarchos. Saker och ting förändras, främhng. Ingen dag är den andra lik. Sök bland hantverkarna utanför muren. Orolig till sinnes gick Pythagoras tillbaka genom staden och ut genom den port som kallades Lerporten eftersom vägen som ledde in genom den alltid var täckt av lera från krukmakarnas kärrhjul. Det hade börjat skymma över bergen i öster. Utanför 103

porten, längs vägen ut mot gamla hamnudden, hade invandrade hantverkare och köpmän uppfört enkla hus åt sig och sina famil­ jer på mark de fått till låns av staten. Invandrarna fick leva och klara sig utan stadsmurens skydd eftersom de inte var fullvär­ diga stadsborgare och därtill ansågs vara opålitliga i fall av krig eller inbördes strider. Efter att ha frågat efter Mnesarchos fenicierns hus några gånger fick Pythagoras en enkel hydda av trä, vass och torkad lera utpekad för sig. Han förde undan läderskynket som täckte dörröppningen och steg in i dunklet. En eld brann i ett hörn av hyddan. Det mesta av röken leddes via en öppning ut genom väggen. Bredvid elden satt Eunostos och matade den magra el­ den med kvistar och pinnar. Eunostos, sade Pythagoras. Är det du Pythagoras Eunostos hoppade raskt på fötter för att hälsa på sin broder men blev förlägen över sin stora entusi­ asm i det trånga rummet och satte sig igen. Pythagoras bUnkade med ögonen och såg sig omkring genom röken. Bostaden bestod bara av ett enda rum. Vid sidoväggen fanns några hoprullade sovmattor och filtar. Var är mor.^ sade han. Vet du inte det.^ Hon är död. Död.^ Hon hade varit frisk och arbetsför ännu under Apollonfesten när Pythagoras senast hade sett henne. Han tog stöd med handen mot dörrposten. Pythais.^ Hon var min mor, sade han högtidligt. Eunostos sade ingenting. Han tittade beskedligt ner i jord­ golvet. Hur gick det till.^ Eunostos berättade att hon hastigt hade insjuknat och dött. De hade inte haft råd att tillkalla en riktig läkare. Det hade skett i den elfte månaden. I thargelion. Hon dog och slutade andas. Sådan var ödets lott och måtte hennes själ finna vila i Hades. Gudarna ville inte annat. 104

Varför har jag inte fått veta någonting,^ Eunostos berättade att hans far inte var som tidigare. Han är inte myntmästare längre, sade Eunostos. Han har inte samma ork. Han har fått i lungorna. Den nya tyrannen ... Den nya tyrannen.^ Visste du inte det heller.^ Nej. Far har blivit så underlig. Han yrar om att du inte är hans son. Att han därför inte behöver bry sig om dig. Att du inte är hans längre. Vad är det som har hänt.^ Det är mycket det, sade Eunostos. Allt började med att Amphikrates störtades. Det var under Herafesten. Du visste inte.^ Nej. Alla de förnämsta familjerna med tyrannen i spetsen hade som vanligt tågat i följe upp till Heratemplet. När de skulle för­ rätta sina tackoffer lämnade de av aktning för gudarna sina va­ pen i skatthuset innan de blottade sina huvuden och trädde in på tempelområdet. Sådan är seden. Det var där Polykrates ... Polykrates Aiakes son.> Just han. Polykrates hade, med hjälp av sin fader Aiakes, Brychons son, Heraprästen, och av sina två bröder Syloson och Pantagnotos, låtit gömma slipade slagsvärd i templet. När tiden för den överenskomna handhngen var inne, rusade Polykrates fram, ryckte till sig ett av de gömda svärden, ropade vilda ord för att injaga skräck hos sina offer och mod i sig själv, svängde med svärdet i luften och högg ner tyrannen. Därefter dödade han och hans medhjälpare många ur tyrannens familj och högg ner dem som i panik försökte fly ur templet. Pythagoras kunde med inbillningens öga föreställa sig Poly­ krates, vild i synen, med svärd och harnesk rusa på den obeväp­ nade tyrannen. Han såg för sig hur den gamle sjönk ihop på Heratemplets golv, hur han famlade i luften när han med sina 105

bara händer försökte skydda sitt liv, och hur Polykrates, utan misskund, stack svärdet genom den fina hnneklädsel tyrannen för dagen klätt sig i så att den färgades röd av blod. Vet du det eller såg du det? Vi var uppklättrade på muren, jag och Mensikos. Vi såg allt det här. Vad hände sedan.> Under tiden hade fyrtio bågskyttar från Naxos, som Polykra­ tes farbror i hemlighet hade skeppat in på något av sina fartyg, besatt stadsportarna. Lika många bågskyttar trängde in i bor­ gen, dödade många och ställde därefter upp sig på murkrönet för att alla skulle se och alla skulle veta. Att se är att veta. Där­ efter offrade de fyrtio fullvuxna oxar. Och Mnesarchos.^ Det har ingenting med det här att göra utan hände efteråt. Polykrates ville att myntverkstaden skulle ge ut ett guldmynt. Det skulle vara ett guldmynt till den nye tyrannens ära men kärnan skulle vara av bly eller koppar. Far vägrade att göra detta. Han sade att myntets värde baserar sig på trovärdigheten, inte på den yttre glansen. Polykrates sade att det är formen och inte innehållet som är värdet och att det är sanningen. Far sade att det kanske är sanningen, men bara så länge den inte lätt kan förfalskas till billigare pris. Därför är han inte myntmästare längre. Var är han nu.> Han sitter på tavernan. Han brukar komma hem mitt i nat­ ten och lägga sig i ett hörn. Vad menar han med att han inte skulle vara din far.^ Han säger att du är för fin för oss. Varför säger han det.^ Det var någon från Miletos som hade sagt att du inte vill ar­ beta med dina händer. Att du ständigt går och grubblar och tit­ tar i stjärnorna och att du är gjord för något bättre än att arbeta med händerna. Jag vet inte. Jag är smed nu. Än Melissos då.> 106

Han har farit till sjöss som sjöman. Han är inte ens man ännu. Varför har inte du gett dig av.> Någon måste ta hand om far också. Pythagoras kände en stark smärta i sitt hjärta vid dessa och liknande ord från sin broders mun. Han sade sig själv att han måste göra något. För Melissos och Eunostos skull. Ty även om Mnesarchos inte var hans far, så var i alla fall Melissos och Eunostos hans bröder. Han gned den svidande röken ur ögonen och tittade sig omkring ännu en gång. De bor i en hydda av lera, tänkte han. De har sin sovplats i stoftet. Pythagoras hade inte haft några klara planer för sin framtid när han återvände till Samos. Det enda han visste var att han inte skulle bli smed som Mnesarchos önskade. Han hade en vag fö­ reställning om att han skulle kunna resa med något skepp till Egypten för att där stifta bekantskap med flodlandets urgamla visdomar, göra sig lite förtjänst på sitt kunnande och skicka hem pengarna. Nu kom ödet honom till mötes snabbare än han hade kunnat föreställa sig. Han hade bestämt sig för att resolut tåga upp till den nya tyrannen för att tala med honom till Mnesarchos förmån. Han kände ingen rädsla för Polykrates längre. I Miletos hade han ofta fäktats på lek med Proros och Poliades och blivit skicklig i att hantera sköld och svärd. I den konsten skulle han ha kunnat mäta sig med de främsta av medborgarna om han bara hade haft rätt att bära svärd. Rädd för Polykrates var han inte. Styrkan hade han i kroppen och i händerna. När det blev tal om saken skulle han kalla Mnesarchos ’far’. Han skulle berätta för tyran­ nen vad man i Miletos ansåg om guldmynt med bedräglig halt och innehåll, och vad det betydde för förtroendet för myntet och för tyrannen i synnerhet. Nu behövde han inte säga något av detta. Praktiken och verkligheten hade redan övertygat Polykrates om det tvivelaktiga i att skapa värdetecken under fal­ 1 07

ska förespeglingar. Ingen ville komma vid det bedrägliga guld­ mynt som var utgett att bära värdet av en stater; handelsmän­ nen i Samos vägrade att lösa in det för mera än en fjärdedels sta­ ter. Inte ens då gjorde de vinst på affären. Meningen med handeln är vinsten. Innan Pythagoras hann göra slag i saken blev han kallad till Polykrates. Tyrannen hade hört talas om hans hemkomst och lät via sin budbärare framföra att han ville höra vad Pythagoras vis­ ste om situationen i Miletos. Grannar måste känna till varan­ dras hemligheter. Polykrates tog emot honom i den gamle härskarens dunkla regentsal. Vid Polykrates sida satt hans far­ bror Hystaspes, Brychons son, samt hans båda bröder Syloson och Pantagnotos. Din far Mnesarchos feniciern gjorde tidigare staten många goda tjänster, inledde Hystaspes. Han var ju äldst. Mnesarchos reste bland annat som tolk och förhandlare till Sidon i uppdrag för tyrannen, fortsatte Hystaspes. Det har berättats mig att han gjorde Samos stor nytta. På samma sätt kan du vara till nytta för mig, inflikade Poly­ krates. Jag menar för staten Samos. För oss alla. Den gamle ty­ rannen förstod sig tyvärr inte på statens välfärd. Det som var kvar av honom när folkets vilja vände sig emot honom var bara som en stenstod. Han satt overksam här i borgen, endast hans skugga blev längre och längre. Han var som en nedfallen klippa i ett vattendrag, en som hindrar den strida strömmen att söka sig framåt mot sitt mål när vårfloden brusar. Därför måste han avlägsnas. Sådant var ödet. Nu är det till all lycka andra tider. Samos skall överträffa Miletos på alla områden. Samos skall bli den starkaste sjömakten på haven om gudarna och halvgudarna så vill. Därför måste vi stärka vår närvaro i Naukratis. Staden har alltför länge dominerats av milesierna. Vi har rätt tiU samma utkomst och andel i de egyptiska affärerna som milesierna. Se på de snikna borgarna i Miletos, sade Hystaspes. De rus­ 108

tar sig inte med vapen. De säljer tvärtom vapen till vem som helst och högst bjudande, och rustar sig i stället med sina pengar och sitt köpmannaskap. De köper vänner och biståndspakter för pengar utan att själva riskera någonting genom att tvinga andra stater till eftergifter tack vara sin egen finansiella makt. Deras styrka är inte män utan pengarna. Deras pakter baserar sig inte på trohet utan på vinning och deras segrar vinns inte med mi­ litär duglighet utan tack vare sunt omdöme och kapitalreser­ ver.D essu to m för de sig på haven som om de ägde haven och ägde handeln över haven trots att ingen äger haven och ingen äger handeln över haven, och trots att de saknar en ordentlig örlogsflotta för den sakens skull. Så imponerade är de andra fol­ ken av milesiernas pengar och fartyg, som inte ens är krigsfar­ tyg, att de låter milesierna segla fritt på alla hav och bedriva han­ del som bara berikar milesierna själva. Och så förhärdade har milesierna bUvit att de övergivit sina fäders gudar som likt goda borgherrar härskar över allt och styr allt till det bästa längs vä­ gar okända för oss dödUga, och de har ersatt de ärevördiga gu­ darna med krassa substanser lika världsliga som de själva. De säger inte att gudarna är visast av alla utan att elementen är allra visast, eftersom de håller ordning på allting. Och de kallar dessa sina nya gudar än det ena, än det andra, och elementen är det som omger oss utan att på något sätt styra oss, utan som vi själva kan styra och använda oss av, säger milesierna. Elementen är vinden som fyller deras segel på alla hav, vattnet som bär deras fartyg från hamn till hamn, elden som smälter järnet och kop­ parn i deras smedjor, och jorden längs vilken deras oxkärror rul­ lar fram på världens allfarvägar och som tränger upp mellan deras tår när de färdas i alla riktningar längs dammiga vägar för att söka förtjänst för sina affärer. Milesierna tror att det som är gott för dem själva är alla tings mått och tillvarons urgrund. I sanning, milesierna tror att det de gör och sättet som de gör det på är norm och måttstock för resten av världen. 109

Polykrates fortsatte: Därför, min vän, för att stärka Samos och samtidigt försvåra milesiernas närvaro i Naukratis, sänder jag mina bröder som sändebud till Egypten på inbjudan av fa­ rao Amasis. Men eftersom de inte kan språket behöver jag dig, min gamle vän. Kommer du ihåg hur vi skojade och lekte när vi var barn? Vi hade rohgt, inte sant? Det var väl en lustig tid? Polykrates knuffade till Pythagoras på axeln och skrattade. Vad? Var det inte en skojig och bekymmersfri tid? Men nu är tiden för lek förbi. Nu gäller det att stålsätta sig för framtiden. Framtiden tillhör kommers och handel och därför behöver jag dig, min guda­ benådade vän. Mina bröder är visserligen kurmiga i mångahanda ting och beredda att åta sig denna sak, men de behöver en följesla­ gare till Egypten. En som är kunnig i många språk. Inför utsikten att få resa till Egypten svalde Pythagoras Polykrates övriga ord utan att röja en min. Inte nämnde han heller att han inte talade egyptiernas språk. Polykrates hade fått för sig, och gick inte att rubba i sin uppfattning, att det feniciska och det egyptiska språket är ungefär ett och samma språk och att förstår man det ena förstår man det andra. Detta är en vanlig missuppfattning hos hellenerna: att alla barbarer talar samma tungomål och att det inte ens är ett språk utan en förform till ett språk. Likaså tror hellenerna ofta att barbarerna dyrkar samma gudar som de, men att det är gudar i en ofullständig form vilka blott behöver ett grekiskt namn för att framstå i sin rätta och hela gestalt. Pythagoras bugade sig förbindligt för tyrannen som tecken att han samtyckte till resan. Jag förutsätter emellertid att min far Mnesarchos får återuppta sitt yrke som myntmästare och kan flytta tillbaka till borgen, sade han. Givetvis, sade Polykrates. Givetvis skall tyrannens guldsmed bo i borgen. Myntmästare kan han inte bU eftersom Theodoros redan är myntmästare. Men som gravör och guldsmed kan han ännu vara till nytta för mig. Samos går vet du mot en stor framtid. 110

om en jättefågel svävade den samiska tvåroddaren på årornas sävliga vingar ut över vattenvidderna, de som för­ enar allt och omsluter allt. Femtiotvå roddare arbetade taktfast under däck till piparens toner. Under ett soltält på akterdäck halvlåg Syloson och Pantagnotos, uppvaktade av två tjänare och åtta tjänarinnor. De spelade utan övertygelse och finess ett egyptiskt kulspel. Mellan turerna roade de sig med tjänarinnorna. Pythagoras satt för sig själv midskepps, lutad mot den nedfällda masten. Han hade ännu inte kommit över sin rädsla för havet, och i sina hågkomster heller ännu inte erinrat sig räds­ lans orsak: att han en gång varit Pyrros, dykaren från Delos, som drunknade medan han fiskade svampar och pärlor ur det blåa havet när Solon var arkont i Aten. Rädslan var som krusningarna på ett hav förorsakade av vin­ dar man inte kan se eller känna. Med sig hade de ett introduktionsbrev till faraon i ett för­ seglat schatull och en kista med vängåvor till faraon och dennes ståthållare och vesir. Pantagnotos ropade mot vinden och färdriktningen: Pythagoras, Mnesarchos son. Kom och sätt dig här hos oss. Men Pythagoras satt helst för sig själv. Kom hit nu och spela, sade Syloson. Vi behöver en tredje part. Det här är så tråkigt. Pythagoras kände till det egyptiska kulspelet och visste att han skulle vara tvungen att spela långt under sitt kunnande för att inte reta upp bröderna. Han böjde nacken över en papyrusrulle och svarade dem inte.

S

111

Pantagnotos sade: Pythagoras, han bara läser och läser och läser. Han förstör bara sina ögon och förstår inte att förlusta sig. Men för Pythagoras var läsandet lust. Han läste skrifter som han hade låtit en skrivare kopiera åt sig i Miletos. De innehöll lärosatser av Anaximandros och Anaximenes. Han läste utsagor­ na en efter en och formulerade för sig själv medhåll med och invändningar mot dem. Det som människan tänkt kan aldrig vara fullkomligt efter­ som människan inte är fullkomlig. Därför tyckte Pythagoras att han hade rätt att tänka på ett annat sätt än de vise från Miletos och hålla till godo med sina invändningar. På det tredje dygnet mörknade dagen under tunga, blygråa moln och det blåste upp en het storm som fyllde rymden med saltskum och med sand från Libyens öken. Sandstormen svepte in himlen i en slöja av gulbrunt stoff som lade sig som ett damm över däcket och trängde in i ögonvinklar och näsborrar tills vå­ gorna, höga som Sounions klippor, vräkte in över fartyget och sköljde bort sanden. Det blev omöjligt att ro. Roddarna höjde sina åror och tätade årtullarnas luckor för att skeppet inte skulle ta in ännu mera vatten. De drev en tid utan styrsel i vinden ef­ ter det att den ena styråran hade knäckts av en brottsjö. Det var som om havens uppsyningsman hade lånat sin piska åt vinden till att bestraffa de olyckliga, som skyldiga till någon okänd för­ seelse trots det bestämt sig för att korsa havets yta. Styrmannen skrek ut order i stormen utan verkan. Varför var du så snål med offret till Poseidon, skrek Syloson till Pantagnotos. Han kastade sina gyllene armband över bord medan han höjde rösten till havsguden med en bön om försköning. Styrmannen hov upp sin röst och skrek genom ovädret: Be till vindarna, bröder. De är grekernas bundsförvanter. Den lilla styrkan hopliter och båg­ skyttar i fören kröp ihop under sina sköldar för att skydda sig mot brottsjöarna som slog in över relingen när fartygen 112

stampade upp och ner i sjögången. Många var vita i ansiktet av skräck och sjösjuka. Endast Pythagoras satt trots sin rädsla till synes lugnt lutad mot masten med korslagda ben och händerna mot knäna. Om det här är ödet så är det så, tänkte han. Efter en hård kamp mot sjö och vind lyckades besättningen resa masten och fästa stagen. Masten, tågvirket och de lyfta årorna gav så mycket vindfång att dieren fick styrfart. De två styrmännen försökte sikta in sig på någon skyddande vik i det land som redan höjde sig skrämmande högt i öster. Det är ber­ get Karmel, skrek den ena av dem till Syloson. Vi måste försöka komma förbi berget. Där finns bara undervattensrev och klip­ por. Roddarna i undre raden fick order om att sänka årorna och börja ro igen. Vid Poseidon, skrek förste styrmannen, visa dem vad ni kan. Piparen blåste frenetiskt och angav takten. Havet var emellertid starkare. Över dem vältrade mäktiga vågor. Årorna trasslade in sig i varandra. En åra knäcktes. Några roddare svep­ tes från sina bänkar när de fräsande vågtopparna grep tag i årbladen och vred till. Är ni från en havsomfluten ö eller är ni inte.^ skrek styrmannen. Visa havet vad ni kan. Han gav order om att endast var tredje roddare skulle ro, i egen takt. De övriga skulle slänga sina åror. Han försökte hålla så långt ut från kusten som möjligt, men vinden drev dem obe­ vekligt närmare och närmare brottsjöarna vid stranden. De kunde redan se de vita skumpelarna som slog upp där bränning­ arna krossades mot klipporna. Soldaterna, vana att möta falang på falang av vrålande krigare med höjda svärd och målade sköl­ dar, darrade av skräck inför den okända fienden. Den första stö­ ten mot ett undervattensgrund slog ett stort hål på höger sida och doppade fartygets för och högra reling djupt under vatten innan nästa våg lyfte skrovet över grundet och in mot land. Sol­ dater spolades över bord och drunknade. Många roddare från bänkarna på nedre däck vällde upp genom skeppsluckan innan 11 3

andra styrmannen hann stänga den med en tvärslå. Det blev panik ombord. Vid nästa stöt mot ett grund brast staget med en smäll och masten gick över bord - gudarna ville det. Ytterligare en bränning fick skrovet att välta och skölja besättning och pas­ sagerare över rehngen. Pythagoras hade stoppat den lädersäck i vilken han förvarade sina tillhörigheter under kitonen och snört fast den med en liv­ rem. På den flöt han på vågorna den korta vägen in i en liten bukt täckt med sand mellan två utskjutande klippuddar. Han kände sanden mellan sina utspretade fingrar och kravlade sig mödosamt högre upp på land genom de fräsande bränningarna. När han tittade ut mot havet såg han den smala dieren rulla över ännu en gång och glida in på det lugnare vattnet bakom grundet där den sakta sjönk. Genom årornas öppningar skrek de in­ stängda roddarna på hjälp och åkallade Zeus och sina mödrar; nöden tvang dem till det. Några krigare med förstånd att slänga av sig sin harnesk hade simmande räddat sig i land. De båda styrmännen hade flutit mot stranden på bälten av kork fästa kring midjan. Också Syloson och Pantagnotos hade fått var sitt bälte. De kravlade sig upp på stranden en bit ifrån Pythagoras, spottade salt, krafsade sand ur håret och sade sig själva att ödet ännu hade mätt ut en smula tid för dem, fast hur mycket vet de dödhga inte. Andre styrmannen räknade de överlevande och fann att det var tjugoen personer. Några hade blödande sår eller blåmärken. En av roddarna hade brutit armen. Två av tjänarinnorna hade kla­ rat sig tack vare att de kommit över var sitt korkbälte. De var alla uppskrämda och genomvåta. Eldstålet hade gått förlorat, så de kunde inte göra upp eld, men natten var till all lycka varm. Fram på morgonnatten svängde vinden och det började regna och åska. Åskan uppfattades som ett illavarslande tecken. Att Zeus var i farten den här tiden på dygnet bådade inte gott. Häf­ 114

tiga blixtar lyste upp det skummande havet och skeppsvraket som låg på några famnars djup innanför grundet. Endast de översta borden stack upp ur vattnet. Pythagoras satt som de andra med ryggen mot en klippvägg för att så gott det gick skydda sig mot regnet och vinden. Gryningen kom med mera regn och blåst. Genom regnet kunde de se det som fanns kvar av dieren vagga sakta i sjö­ gången. Syloson befallde att en flotte skulle förfärdigas av det bråte som spolats i land och att man skulle bärga den mat, det färskvatten och de skatter som fanns ombord. Hela dagen byggde besättningen på flotten utan andra verktyg än ett svärd som hade spolats i land med delar av förskeppet. Följande dag hade vinden mojnat så mycket att de vågade skjuta ut flotten och staka sig fram till vraket genom dyningarna. Krukorna med färskvatten hade krossats, vinet hade spolats över bord, men två krukor med saltat fårkött och en kruka med krossad spelt kunde räddas. Likaså kistan med vängåvor och det förseglade schatullet med introduktionsbrevet till faraon. En sköld, en båge utan pilar och två svärd förde flotten också med sig. Syloson hade under tiden låtit utforska omgivningen och funnit att det vore lättast att ta sig förbi den kUppiga stranden mot nordost. En bit inåt land låg en dal där det fanns spår av människor och där man kanske kunde köpa eller tilltvinga sig några mulor. För att lättare få med sig vängåvorna av guld­ smycken, pärlor, idoler utförda i alabaster samt en utsirad tre­ fot i förgylld brons, slogs ekkistan sönder och dyrbarheterna packades i säckar av segelduk. Den tredje dagen gav sig sällskapet iväg uppåt längs kusten. När kvällen kom och solen som åter välsignade deras färd med sitt ljus sjönk i havet, nådde de dalen utan att ha träffat på några människor. Från dalbottnen höjde sig en utlöpare av berget 11 5

Karmel majestätiskt mot himlen. Följande morgon bad Pythagoras om att få besöka sina förfäders heliga berg. Han hade allt sedan förhsningen känt ett behov att nalkas gudarna. Där uppe på berget, allgudarnas hemvist, skulle han kunna förrätta ett lämpligt tackoffer för deras räddning, sade han. I landet Tyros är det bäst att hålla sig väl med Tyros gudar. Han återvände nedför bergets sida först i kvällningen när solen färgade bergen i öster röda. Han kom gående med långa, ghdande steg. Kvällsvinden lyfte hans mantel och hans axellånga hår så att det stod ut som vingar från hans rygg. En kerub var det som kom nedför det heliga berget, såg det ut som. En seraf. En gud. Det kunde inte vara annat än en gud som kom svävande nedför berget. Skön var hans växt och gestalt. Pythagoras märkte på långt håll att något hade hänt. Lägret som tyrannens bröder hade låtit iordningställa låg skövlat. Vilda, skäggiga män som skrek på aioUska, kretensiska och feniciska till varandra höll på att samla ihop resterna av lägret. På marken låg några döda, berövade sina kläder. En roddare och tre soldater satt bundna med ryggen mot ett träd. De två tjänarinnorna blev förlustade så gott det gick. Av de övriga syntes inte ett spår. När de främmande männen såg Pythagoras komma, stan­ nade de upp, tittade förskrämt på varandra och på Pythagoras. Han bar efter offerförrättningen sina vita linnekläder och för­ stod vilket intryck han gjorde. För att upprätthålla intrycket och samtidigt skydda sig själv gjorde han sina steg långa och sin gång jämn. Vem är du, främUng.^ sade en av de skäggiga på feniciska sam­ tidigt som han sneglade på hans händer och fotleder efter dyr­ bara armband och fotringar. Är du en gud eller en dödlig Jag är Pythagoras, Apollons son, sade Pythagoras på deras språk. Apollons 116

Den deliske guden Apollons son. Vad har hänt här.> Å herre, vi hade Ute meningsskiljaktigheter.

Pythagoras gick fram och tittade på de döda. Bland dem fanns Syloson, men inte Pantagnotos. Ni har dödat den samoitiske tyrannens bror, sade han. Den svartskäggige, en liten krumbent sjörövare från Skyros som hette Eulaios men kallades Luh, höll grinande upp papyrus­ rullen som hade funnits i det förseglade schatullet. Han höll den retfullt framför näsan på Pythagoras innan han gav den till ho­ nom. På papyrusen läste Pythagoras den hälsning som Polykrates hade skrivit till Amasis. Efter de sedvanliga hövlighetsfraserna stod på mönstergill grekiska skrivet att faraon skulle göra Samos en ovärderlig väntjänst om han lät bröderna Sylo­ son och Pantagnotos dö under omständigheter som anständig­ heten och den töjbara och mellanstatliga sanningen och rätten kunde tolerera. Appellen avslutades med orden: Må Farao vara beskärd allt liv och all makt och all den varaktighet han äger. Pythagoras gav papyrusrullen tillbaka till sjörövaren. Ho hoo, skrek Luli, dansade omkring på ett ben och viftade med den. Vi har iklätt oss faraons värdighet och uppfyllt hans pUkt, skrek Luli. Med stolthet har vi slagit ihjäl. Han grinade glatt och uppriktigt och viftade med båda armarna. För säker­ hets skull slog vi ihjäl några till. Sådan är alltså broderskärleken, tänkte Pythagoras. Vilka ovissa händelser har inte ödet ständigt i beredskap åt männis­ kan. Eulaios som alltså kallades Luli berättade att sjörövarna hade sökt nödhamn undan stormen och dragit upp sitt skepp på stranden inte långt ifrån samiernas dier. De hade blivit varse gruppen när den vandrade längs stranden, följt efter och över­ fallit den. Sådant är vårt fria sätt och vårt näringsfång, sade LuH. Människan måste leva av något. Är det inte det ena så är det det andra. Näringsfånget är varje människas rätt och nödvändighet. 117

Men vid alla talgade skotändar, några samier lyckades rymma, fräste han. Aj Apollon, tilläde han efter en stund. Apollon är sjörövarnas gud. Det är väl Hermes det i så fall, sade Pythagoras. Så var det, ja, sade Luli. Hermes var det ja. Hermes. Han dunkade med ena knytnäven mot sin håriga skalle. Hermes. Hermes. Där saknades ett öra, noterade Pythagoras. En örn kretsade i vida cirklar över berget och försvann ba­ kom ett krön för att en stund senare visa sig igen på utbredda vingar. Pythagoras reste sig upp på en sten och tilltalade sjö­ rövarna med hög röst och på deras språk. Jag är på väg till Naukratis, sade han, och det enda skepp jag för tillfället har kun­ skap om är det skepp som ligger uppdraget på stranden inte långt härifrån. Ert skepp. Rika skänker kan jag inte erbjuda er (jag tror att ni har nog av dem för tillfället) men med det fribrev som den egyptiske faraon har utfärdat för den samoitiske tyran­ nens sändebud kan jag garantera er fri lejd hos egyptierna och möjlighet att byta skrymmande gods och klagande slavar mot myntat grekiskt silver, gångbart i alla länder. Feniciska och mil­ etiska myndigheter är inte lika överseende med edra skyritiska handelsmetoder. Örnen, som åter blivit synlig, fällde till hälften in sina vingar och dök i flack vinkel längs bergssidan mot väster. Suset från dess vingar ven plötsligt genom tystnaden och alla tittade upp. Den hejdade sin dykning, slog ut vingarna och flög med tunga vingslag bort över cedrarnas yviga toppar. Sjörövarna följde den med bhcken, tittade på varandra och på sin kapten. Att färdas med en gud eller en halvgud ombord ger gynnsamma villkor. Och eftersom alla riktningar var lika goda för sjörövarna men Naukratis var ett lämpligare ställe än andra att avhända sig sla­ var och gods på eftersom all handel där skedde under faraons synnerliga beskydd, och när vindarna för tillfället därtill antogs vara gynnsamma, godtog sjörövarna Pythagoras förslag. 118

I dagbräckningen begav sig sjörövarna med sitt byte tillbaka till sitt svartbeckade fartyg. Pythagoras hade föregående kväll i profetiska ordalag försökt övertala Luli att släppa fångarna fria, eftersom priset på slavar i Naukratis var oförmånligt, trodde han, och det bara skulle väcka uppseende bland milesierna och samierna om någon försökte prångla ut samoitiska slavar på marknaden. Samierna är lika stolta som folket på Skyros och de ogillar att deras landsmän säljs som slavar, sade han. Vem skall då gottgöra min förlust? Sysslar Apollon med af­ färer och gottgör en hederlig sjörövare på hans förlust Goodwill har också ett pris, liksom ett gott anseende bland de odödliga. Men slavinnorna tänker jag behålla, sade Luli. Hur många har du redan, sade Pythagoras. De är två stycken, sade Luli. Så vad skall du med två till.^ Med två till får du fyrdubbelt mera trätor. Det är sant. Det kunde Luli hålla med om. Han gick till slut med på att släppa sina fångar fria mot den lösen Pythagoras häv­ dade att Luh redan hade tillskansat sig och mot löfte om trygg seglats till Naukratis. Jag är ingen omöjlig person, sade Luli. Fångarna kan förresten ge sig av med det samma på en otrygg vandring till Tyros om de så har lust. Eller så följa med till Naukratis. Men då skall de göra allt det som jag bestämmer att de skall göra ombord. Mat och dryck får de bestå sig på själva. Fångarna, lättade ehuru osäkra på sin lott, var tacksamma mot Pythagoras. De valde alla att följa med på färden till Egyp­ ten. De var övertygade om att de i så fall skulle resa med en gud i sitt sällskap. Däremot, att segla med någon som hade hädat gudarna förde aldrig något gott med sig. De rodde ut i stiltje, men så snart de offrat en skål vin och några billiga smycken till Poseidon och fått upp mast och segel, stra­ 119

mades skot och stag av en förlig vind. Roddarna ropade hurra och ohoj till detta goda tecken. Seglet drog och vattnet började forsa förbi styrårorna. Roddarna däremot fick tid och tillfälle att förlusta sig med de två tjänarinnorna under däck och kunde ing­ enting bättre önska. Under hela färden satt Pythagoras lutad mot masten utan att varken sova eller äta, varför rövarna inte kunde tänka sig annat än att han var en gud. Därför vågade de inte bära hand på honom för att sälja honom som slav, trots att de var förargade över att deras kapten hade gett de tillfånga­ tagna samierna och slavinnorna fria och sålunda gjort intrång på deras rättigheter och avdrag på deras förtjänster. Av deras rovgiriga blickar kunde Pythagoras sluta sig till att de mest lystna av rövarna gärna skulle ha kastat sig över honom och slagit ho­ nom i bojor eftersom han var ung, reslig till växten och i övrigt inte oäven att betrakta. Han satt oavvänt lutad mot masten med blicken mot hori­ sonten. Han visste emellertid, att så länge allt gick sjörövarna väl på havet och vinden med jämn hand förde dem stadigt framåt, hade han själv ingenting att frukta.

N

'ilens väldiga delta skymtade ännu bara som en flimrande _ och tunn, grön bård vid synranden när de blev prejade av det första vaktfartyget. Det var en snabb dier, byggd på kypriskt sätt med falkens allseende ögon målade i fören. Tulluppsyningsmannen, som tillsammans med sex bågskyttar täckta av glän­ sande bronsplattor äntrade sjörövarnas illa tilltygade fartyg, för­ hörde sig om det skyritiska fartygets ärende och avsikter. Luh svarade att den egyptiska lagen, som förverkUgar gudar­ nas orubbhga ordning på jorden, tillåter fartyg som hdit skepps­ brott att söka nödhamn varhelst det lyster på egypternas blom­ strande kust. Därtill, sade han, har vi ett ärende till Naukratis, vilket bestyrkes av faraons egen inbjudan. Han viftade i triumf med det fribrev tyrannen av Samos hade fått sig tillsänt av farao Amasis. Tulluppsyningsmannen stude­ rade brevet noggrant, synade Luli utan att säga något, synade fartyget och dess besättning, synade fribrevet ännu en gång innan han gav det tillbaka. Gott, sade han. Han var väluppfostrad. Ansiktet avslöjade inte ett spår av vad han tänkte. En ämbetsmannarepresentant för en mångtusenår gammal civilisation. Det är alltid de andra som är barbarer.^"^ De fick fortsätta färden fram till Nilens mynning eskorterade av den egyptiska tvåroddaren. Vid en av vaktstationerna avlöstes dieren av ett mindre skepp. Detta lotsade dem vidare uppför Nildeltats vindlande vattenvägar, som bredde ut sig som gre­ narna i en pinjekrona, fästade på flodens smala stam. Efter åtta böj ar och fem parasanger kunde de lägga till vid den slutna sta-

120

121

den Naukratis, där greker byter lerkärl, vin, olja, bärnsten och lapis lazuli mot spannmål, libyska slavar, elfenben, knutna mat­ tor, ädelstenar, guldsand, mångahanda träslag och starka kryd­ dor. De hälsades med spefulla glosor av de grekiska sjömännen ombord på andra fartyg. Hur har en sådan läckande skorv kun­ nat ta sig hit? Att någon täcks segla ett vrak som det där. Finns det ingen värdighet på sjön längre. Kapten Luh lät sig emeller­ tid inte bekomma, han röt och gav order åt sin garvade besätt­ ning, fartyget förtöjde vid en av bryggorna och Luh tog lugnt emot det statliga egyptiska monopolets värderingsmän som väntade vid kajen. De välklädda byråkraterna prövade osäkert landgången med sina fötter innan de äntrade den, frågade efter fartygets namn och ursprung och vad som fanns till avsalu i las­ ten. Prissättningen var fixerad och allt skulle avyttras till juste pris. Luli ankrade sina korta, krumma ben stadigt mot däcket, höjde hakan med tillhörande skäggväxt och sade att lasten be­ stod av prisvärda varor lagenhgen inköpta i grekiska hamnar och befraktade på gängse sätt i enlighet med den uppsättning inter­ nationella sjöfartsavtal, respekterade även av egyptierna, som grekerna kallar symbolaion. Pythagoras uppfattade inte värderingsmännens och advokaternas älskvärda svar men tydligen föll det inte Luh i smaken, ty han gormade något tillbaka åt de eleganta egyptierna både på grekernas och feniciernas språk. Ni säger att det är tjuvgods.^ Därför vill ni inte betala gängse pris. Men sannerligen, jag säger er, handel är byte, och rov är samma sak, rov är också byte fast med större risker. Om riskerna är större skall också vinsterna vara större, det är inte mer än rätt. Den ena investerar sina pengar, den andra satsar sitt liv, och ni säger att det förra är mera värt än det senare. Har inte mod och tapper duglighet något värde längre.> skall jag skänka bort det gods jag nästan mist livet för.^ 122

Han drog upp sin skjorta och visade sina ärr på vänstra ar­ men och på bröstet. Vad.> Se här, sade han och pekade på sina läkta sår. Är det här inte lika mycket värt som en krämares usla sigill och ärgade pengar.>Vad kännetecknar bättre en mans för­ träfflighet, hans mod eller hans mynt.^ Och se här! Örat! Har jag offrat det och hörslen för in gen tin gH ar inte ärans förtjänst­ tecken något värde längre Grekerna, som gör sken av att vara förträffliga människor, gör inte annat än samlas som käringar på torgen för att skrävla och bedra varandra. Och det kallar de a faire, att h a n d la .S k a ll byta varor numera kallas en handhng! Som inget annat är än kvinnogöra. Handelsmännen gör ingen­ ting annat än överbjuder varandra i lögner som de värsta skval­ lerkäringar för att lura på en annan en usel vara. Skall den kal­ las handhngskraftig som köper billigt och säljer dyrt.^ Vad.^ Skall det jag rättmätigt skaffat mig med svärd och blod bli en skänk till gudarnas tjockaste framträdelseform på jorden, den store och stormagade faraon om ni ursäktar att jag säger så fast det gör ni förstås inte. De bildade och välklädda egyptiska handelsagenterna och egentligen advokaterna trippade försiktigt runt på däck och nere i lastrummet. De ville inte solka ner sina handsydda sanda­ ler, sina måttbeställda, phsserade ländskynken och sina brode­ rade skärp. Utan att ta notis om Luh betraktade och värderade de lasten. Sine ira, intalade de sig. Sine ira et studio. Advokaternas eviga credo plus tretusen år av högkultur. Förresten förstod de inte vad den svartmuskige kaptenen fräste åt dem. Är det något fel att förena kärleken till vapnen med köpmannens yrke, snäste Luh. Advokaterna och egentligen parasiterna doppade hdelsefritt sina rörpennor i paletten och antecknade i såväl demotisk som grekisk skrift med lugna och behärskade handrörelser sina uppskattningar av hela lastens värde samt dess olika delar såväl i omyntat guld som i milesiska stater. De värmde ett lacksigill och slog som representanter för faraon sin härskares stämpel i 123

dokumentet. Därefter böjde de värdigt ena knäet, sträckte ut armarna i knähöjd, vände och avlägsnade sig. Luli tog emot det bläckskrivna papyrusarket och torkade sig i arslet med det. Efter agenterna steg de egyptiska tulitjänstemännen om­ bord. De frågade på bruten grekiska efter herrarna Syloson och Pantagnotos men Luli låtsades inte förstå. Därefter synade de sjömansrullan och handelsagenternas papyrus. Luli betalade knorrande tulltiondet och hamnavgifterna. Efter det fick man­ skapet gå i land för att förlusta sig. De fy^ra samierna och de två tjänarinnorna kastade ängsliga blickar på Luli innan de tysta följde efter. Vad det skulle bli av dem kunde Pythagoras inte föreställa sig. Kanske skulle de få hyra på ett fartyg hem. Tyran­ nens tjänarinnor var inte brännmärkta och skulle inte tas för förrymda slavar. Pythagoras, min vän, sade Luli översvallande när tjänste­ männen hade gått och Luli själv hade lugnat sig. Jag ser att du är beredd att ge dig å färde. Må så bli. Jag skiljer mig från dig som från en vän, ty huruvida du är en gud eller ej har jag inte förmått utröna. Dock har du bringat oss en god seglats och nu förespeglar oss en hten men dock vinst på de affärer vi är här för att sköta och en förlust på de vi inte är här för att sköta. Men i affärer är tjuvar och handelsmän varandras bröder och hkar. Båda åtnjuter i samma mått Hermes välsignelse. (Det var visst Hermes.^) Jag vill inte lova dig hyra på vårt fartyg för återfärden, ty en gud har vi inte användning för när åror skall dras och svärd brukas. Farväl alltså, Pythagoras, och må allt gå dig så väl som du önskar. Naukratis var en till hälften egyptisk och till hälften grekisk stad. En mur med en välbevakad port delade staden mitt itu. Den grekiska sidan såg ut som vilken annan grekisk stad som helst. Längs flodstranden, i kajernas och bryggornas närhet. 124

hade miiesierna uppfört lagerbyggnader och packhus. Några förnäma stenhus för de grekiska staternas handelsrepresentanter och de stora handelshusens agenter kantade huvud­ gatan upp mot torget. Vid en sidogata låg milesiernas ApoUontempel och ett litet Heratempel uppfört av samierna. Pytha­ goras besökte först Apollontemplet och framförde ett tackoffer. Han fortsatte till Heratemplet, som inte var stort mera än en offergärd inhyst på en gård. Där berättade han för några samoitiska köpmän om den tyranniska dierens öde. Han kände varken skuld eller sorg över samiernas öde. Han berättande en­ dast att de Udit skeppsbrott och att många hade dött, däribland tyrannens bröder, må deras skuggor finna vila i Hades. Hälsa Mnesarchos feniciern och mina två bröder på Samos, tilläde han. Hälsa från Pythagoras, Apollons son. ApoUons son? Hälsa från Pythagoras att allt är gott. Det här var alltså Egypten, det mångtusenåriga riket. Vid torget höll nubiska slavar som bäst på att uppföra ett Hellenion, ett allgrekiskt tempel. Världen blir överallt allt mer enahanda. Likheten, som är pengarnas princip, breder ut sig överallt. Snart har det allgrekiska spritt sig över hela världen. Sanningen, det är det som kan generahseras. Pythagoras hade ännu några samoitiska stater kvar som han sytt in i sin livrock. Han växlade dem till småmynt vid en växel­ bänk i torghörnet. Vid en tvärgata hittade han en enkel taverna som hette TO OINAREON. Tavernan bestod av två långbord ställda på tvärs över gatan under ett smutsigt soltält. Värdshus­ värden stod i dörröppningen och log inbjudande med händerna bakom ryggen. På Pythagoras fråga svarade han att köket för dagen kunde servera hygglig sjömanskost; bröd, lök, fisk och speltgryn; var så god och slå sig ner, var så god och slå sig ner. Pythagoras satte sig för sig själv vid det lediga bordet och inte som grekerna brukar vid ett bord som redan är upptaget ty för 125

grekerna är samhörigheten meningen. Vid det andra bordet satt tre greker och utbytte högljutt sina erfarenheter över en kanna vin och ett fat halstrad fisk. Den ena hävdade det ena och den andra något annat. Pythagoras kände för tillfället inget behov varken av erfarenheter eller en kanna vin. Han ville sitta för sig själv och tänka över det som hänt, men framför allt besluta sig för vad han skulle göra med återstoden av sitt liv. Med den rest som gudarna utmätt åt honom. Det första han måste göra var emellertid att stilla hungern. Han beställde bröd, lök och en skål kokta speltgryn. Medan han åt stod värdshusvärden hela tiden lutad mot dörrposten och betraktade honom. När Pythagoras var färdig med maten strök värden händerna över skägget och kom försiktigt fram för att stilla sin nyfikenhet. Är du grek eller främling, sade han. Ursäkta min fråga, men aldrig har jag sett en sjöman med så blåa ögon. Vid det andra bordet stannade samtalet av och tre par mörka ögon vände sig mot Pythagoras. Mitt ursprung kände endast min mor, sade Pythagoras lågt. Mitt förflutna har jag vänt ryggen och framtiden har jag tänkt viga åt visheten. Han lutade sig mot den knotiga stolpe som höll soltaket uppe och tittade tavernans ägare stadigt i ögonen. Det var ett djärvt påstående han hade lagt fram; ett påstående som han inte hade formulerat tidigare, inte för någon annan och inte ens för sig själv. Men nu kände han att han befann sig på en väg utan återvändo och inte annat kunde än beslutsamt välja den väg han slagit in på. Har man inget val väljer den kloke det som ödet ställer i beredskap. Tavernans ägare bugade sig respektfullt. Säger du det, grek. Säger du det. Visheten lär stå högt i kurs nuförtiden. Vid det andra bordet hade det lyssnats spänt. Nyheter är det som säges och uppsnappas och förs vidare ut i världen. Jasså vis­ heten, sade en av matroserna vid det andra bordet. Visheten. Den har man ju hört talas om. 126

Det är visst en av de där nymodigheterna. En och annan har ju hört att något sådant är på gång. Förr var det slugheten. Listigheten. Som den där Ithakabon, vad var det nu igen. Odysseus. Ja just han ja. Förslagenheten. Att hur man hrkar sig själv ur den ena eller den andra knipan. En riktig sjöfarare, den där Odysseus. Men visheten lär vara något som skall räcka till för alla. Som den där kvinnan i Efesos då.> Vilken kvinna.^ Den där kvinnan. Samtalet vid grannbordet tystnade och allas ögon riktades igen mot Pythagoras när han reste sig från träbänken och bor­ stade brödsmulorna ur mantelvecken. Finns det förresten ett billigt härbärge här någonstans, sade han medan han betalade. Rik var han ju inte. Det är mycket enkelt, svarade värdshusinnehavaren. Det röd­ målade huset. Finns bara ett. Det ligger här om hörnet. Det rödmålade härbärget kallades O ONEIRODOTES. Inneha­ varen var egyptier, men talade hte grekiska med grov brytning. Välkommen grek, sade han och bjöd in Pythagoras att skåda hans enkla rum. Osis i kväll, inte så många resenärer, synd. Sidon krossat så att sjörövarna får härja fritt i sydliga vatten och Egypten gör ingenting för att hindra dem, får saker billigare, Egypten, bra så. Inte så många gäster, bra rum, nöjd.^ En sävmatta hängde för dörröppningen. Pythagoras lyfte på den och kastade en bhck in i det hlla, fönsterlösa rummet. En svag ljuskon från dörren lyste upp två sovmattor på jordgolvet. Han nickade. Du milesier.^ sade egyptiern. Fenicier, sade Pythagoras. Bra, sade egyptiern. Milesiema snåla som öknen. Torr. Inte ge. 127

Det kan jag tro, sade Pythagoras. Vad kostar det? Värdshusägaren vred beklagande sina händer och nämnde ett pris. Pythagoras nickade bara till att det var i ordning. Värdshus­ värden, som redan hade flera beklagande ord på tungan, gapade av förvåning. Pythagoras frågade om det gick att få ett varmt bad och linnet tvättat innan morgonen. Inget problem bad, sade egyptiern, men kostar. Veden. Jag skicka tjänarinna. Vi inte slavar. Jag förstår, sade Pythagoras. En gammal tjänarinna värmde vatten åt honom i en kopparkittel inne på gården. Varmvattnet hällde hon upp i en träså som stod bakom en skärm av flätade palmblad. När sån var fylld med rykande vatten hämtade hon Pythagoras på hans rum. Hon gjorde tecken med händerna att han skulle klä av sig för att hon skulle kunna smörja in hans kropp med doftande oljor, men Pythagoras vinkade avvärjande och smackande med tungan som egyptierna gör för att säga att han föredrog att tvätta och smörja in sig själv. Tjänarinnan tog tigande hans kläder och avlägsnade sig. Efter badet svepte han in sig i en lånad mantel och klättrade längs en stege upp på takterrassen. Därifrån såg han ut över hus efter hus av grå, soltorkad lera. Muren kring den grekiska stads­ delen nådde knappt över de platta taken. I öster suckade och sorlade floden efter sin långa färd. Änder skrockade ute i vassruggarna. Från några tak steg en tunn rök mot den mörknande himlen. Egyptierna offrade för solens välgång i underjorden. Pythagoras satte sig på en tjock matta och tittade på stjärnorna som tändes en efter en. Egyptierna säger att himlavalvet bärs upp av den himmelska kon Hathor vars juver en gång befruk­ tade jorden med gudomlig mjölk, tänkte han. Eller av en kvinna, Nut, vars dräkt är dekorerad med strålande stjärnor. Varje för­ klaring är alltid den rätta så länge den tillfredsställer tron på 128

sanningens natur. En kall vind från öknen fick dadelpalmernas täta kronor att rassla. Från andra sidan muren hördes en främ­ mande, klagande sång. Han hörde stegen knarra och såg egyptierns huvud dyka upp ur trappöppningen. Ra är stor, hälsade egyptiern. Natten huu, ära solens välgång fenicier.^ Pythagoras skakade på huvudet. Fenicierna ärar skapelsens helhet, sade han. Egyptiern ställde ett rökelsekar på terrassen, viftade med en solfjäder för att få fart på glöden och ställde sig därefter med lyftade händer vänd mot väster. Han stod så en lång stund medan han mumlade invecklade, smackande böner. Himlen är en kvinna. Natten är en orm. Det var innebörden. Myrtale befann sig någon annanstans. Han tänkte på henne fortfarande och kände i sina tankar att hon tänkte på honom. Han visste att hon alltid befann sig någonstans och alltid gjorde någonting; vad detta än var. I hans tankar var hon ännu verki‘gNär egyptiern läst sina böner satte han sig med korslagda ben bredvid Pythagoras. Han ropade på tjänarinnan. En ung kvinna kom upp för stegen med en kruka vatten och dadlar i en skål. Se på denna kvinna, fenicier. Ack om ändalykten vore ljuv som denna kvinnas. S'ig? Pythagoras skakade på huvudet. Han saknade ännu köttslig erfarenhet av en kvinna trots att han befann sig i manbar ålder och ett tunt, ljust skägg täckte hans haka. Icke.> Tror inte det, nej. Tjänarinnan bjöd på dadlar ur en skål. Hon hällde upp vat­ ten i en bägare som hon räckte åt Pythagoras. Pythagoras sköljde sötman ur munnen med det friska vattnet. Egyptiern doppade ändan av ett palmblad i sin skål, stänkte vatten åt fyra håll och 1 29

mumlade sina böner. Ljuv som dadeln i min gom, sade han och pekade på tjänar­ innan. Ack för min ålder, sade han när tjänarinnan med tass­ ande steg hade försvunnit från takaltanen. Pythagoras nickade och kände sig inte längre besvärad. Egyptiern bjöd på några dadlar till. Dadlar solen minns om natten, sade han. Gudars frukter. Pythagoras nickade instämmande. Munnen fylldes av en gu­ domlig sötma. Solens minne. Själen som fyller kropp efter kropp. Det finns en generositet i livet, så stor att ingen kan tro det. Fenicier, sade egyptiern. Han kramade Pythagoras arm så hårt att det nästan gjorde ont. Du tro medmänsklighet Pythagoras nickade igen. I den här stunden, ja, kunde han inte föreställa sig annat än att alla människor var lika. Vad än greker, fenicier och egyptier var och en för sig sade. Alla män­ niskor är människor, sade han. Tillsammans inväntade de natten medan rökelsen i karet sakta brann ut och slocknade. Följande morgon satte Pythagoras på sig sina rena kläder och uppsökte vesirens palats för att ansöka om tillstånd att upptas som novis vid någon av de egyptiska prästskolorna. Det muromgärdade palatset var beläget mitt i staden så att den ena sidan vette mot den grekiska och den andra mot den egyptiska stads­ delen. Han blev hänvisad till en skrivare som frågade ut honom om hans person och hans ärende och gav honom tid att åter­ komma senare på dagen. För sitt visum och sitt uppehållstill­ stånd skulle han betala två drachmer i attiskt mynt. Obeliskens skugga visade på sjätte timmen när Pythagoras återvände till vesirens palats. Ute på borggården, i skuggan av en palm, väntade redan andra greker som ville ha sina ärenden prövade. Två milesiska handelsmän ansåg sig ha blivit lurade 130

och ville ha upprättelse och ersättning. De grälade och rev sig i håret inför ett skrivbiträde så att skägget hoppade och det lockiga håret stod på ända. Ett korinthiskt sändebud väntade på att få framföra sitt storpolitiska ärende. En kvinna som hade blivit skändad av milesiska sjömän ville ha en far till sitt barn och en man i sin säng. I ett hörn av borggården övade brun­ brända soldater närstrid med träsvärd och klubbor. Sand och damm piskades upp av deras järnskodda sulor. På bägge sidorna om den rustika pylonen som ledde in till vesirens tronsal stod bågskyttar och stridsvagnar uppställda. Pythagoras kallades först av alla in i vesirens sal. Han steg in genom en pelargång med grova pelare fyllda med främmande tecken. Audienssalen var målad i starka, röda färger med tecken målade i blått, grönt, guld och purpur. Skrivare och bisittare flankerade vesirens tron. Två tjänare eller slavar fläktade svalka med plymer gjorda av strutsfjädrar. En bisittare slöt försynt upp bakom Pythagoras och uppmanade honom viskande att träda fram mot tronen med nedslagna ögon, böja knä med händerna i knähöjd inför faraons ställföreträdare och ödmjukt lyssna till vesirens frågor och till den gud som sålunda yttrade genom vesirens mun. Om han blev tillfrågad skulle han tilltala vesiren Faraos Bäste Vän. Och inte på några villkor skulle han titta vesiren i ögonen. Vesirens ansikte är guds ställföreträdares an­ sikte. Genom Honom lyser ljuset och sanningen. Pythagoras gjorde som han hade blivit tillsagd. Vesiren till­ talade honom bryskt genom en tolk. Pythagoras slog upp ögo­ nen och såg att guds ställföreträdare var brunbränd som en kri­ gare, fårad i ansiktet av strid och bekymmer. Ett gammalt ärr löpte från den knäckta näsryggen över kinden och gav ansiktet ett skevt utseende. På vänster hand bar han en handske av guld­ plåt. Främlingen säger sig ha kommit till gudarnas land med kap­ tenen Eulaios skyritiska skepp, sade vesiren. Vi däremot tror oss 131

veta att främlingen, vars namn uppges vara Pythagoras, kommit från Samos med tyrannens dier. Vilken är sanningen? O höga vesir; Faraos Bäste Vän, sade Pythagoras. Sanningen. Sanningen är såväl det ena som det andra, och både och. San­ ningen är sällan en, utan mångfaldig som Egyptens gudar. Så­ väl Horus som Ra är sanningen. Sanningen talar såväl ur Ammons som ur Osiris mun. Sanningen är både kobran och gamen. Dess framträdelseformer är många, dess tunga kan vara dub­ blerad som faraons kona, den bär såväl staven som gisslet, medan viljan, Uksom Egyptens förenade rike, för det mesta är en och allena. Bra parerat, men sanningen är faraon, härskaren över tvenne riken, sade vesiren. Det är lokalt sett sant, sade Pythagoras. Sanningen talar hur som helst med en människas röst. Så var finns dieren nu då, sade vesiren. Var finns tyrannens sändebud de två bröderna.> Och var finns framför allt vän­ gåvorna.^ Ifall det är så att Samos vill erhålla status som mest gynnad nation inför faraons makt och gudarnas anlete, vilket Samos av allt att döma önskar Högt uppsatte vesir, sade Pythagoras och knäböjde ännu dju­ pare. Faraos Allra Bäste Van. Många blive dina dagars tal. Stor­ politik är mig främmande, men detta är vad som skedde. Han berättade om sin resa, om skeppsbrottet och om att skeppet och lasten gått förlorad. Bröderna däremot förolyckades. Ödet eller gudarna ville ha det så. Vad är det då för tjuvgods piraterna i hamnen försöker sälja.^ Gods som tillhör Hans höghet faraon Höge herre, det vet jag inte med säkerhet, sade Pythagoras. Sanningen att säga så tror jag att det är hte både och. Men vare det mig främmande att klandra min välgörare. Är det här då din välgörare.>Vesiren gjorde ett tecken och två väktare förde fram kapten Eulaios, bakbunden med ett rep kring 132

armbågarna. Kroppen var sargad av piskslag och gissel. LuU stir­ rade med ursinne på vesiren och på Pythagoras utan att säga någonting. Högt uppsatte vesir. Förvisso är detta kapten Eulaios. Sky­ riterna är skickliga sjömän och dykare och har möjligtvis lyck­ ats bärga lasten på den samoitiska dieren. Om så är fallet kan vi endast tacka gudarna samt de skyritiska sjömännens mod och skicklighet att lasten inte gått till spillo utan att den samoitiske tyrannens vängåva kunnat överlämnas till sin rättmätiga ägare. Må vi vara tacksamma däröver. Pythagoras tittade intresserat på vesirens vackert flätade hak­ skägg så länge tystnaden efter hans djärva ord varade. Skägget hölls rakt och stramt av inflätade guldtrådar. För att fylla ut tyst­ naden tilläde han ödmjukt: Samierna säger att en vän är mer tacksam om han återfår hälften av det man rövat av honom än han skulle ha varit om man aldrig hade rövat honom.'*^ Hmm, sade vesiren och muttrade vresigt något till sin skri­ vare. Ansiktet vred sig ännu mera snett. Eulaios fördes bort, nedkallande de skyritiska gudarnas vrede över de församlade. Han tystnade först när väktaren gav honom ett rapp med gisslet. Pythagoras väntade. Han säger sig vara son till en av grekernas gudar.^ sade vesiren till slut. Jag respekterar vad man säger om mig ifall det är yttrat i gott uppsåt. Egypterna känner endast de sanna gudarna. Det respekterar jag också. Och han säger sig vilja bli egyptisk präst och bli invigd i de gudomhga mysterierna.^ Det är min önskan, herre. Egyptisk präst talar städse med sanningens mun och ingen­ ting annat, sade vesiren. Må detta vara den första lektionen på din väg mot Ra och det sanna ljuset. 133

Pythagoras fick tillstånd att resa till Memfis; den forna huvud­ staden i det Nedre riket. Där skulle han upptas som novis i Ptahprästernas sällskap. Så blev det tillrått och bestämt av vesiren. Han lämnade vesirens palats genom en port som ledde åt andra hållet än det han kommit ifrån, mot den egyptiska delen av staden. Här var husen låga, byggda av torkad lera och endast i en våning. Människorna var för det mesta allvarsamma och tysta. När de yttrade någonting förstod Pythagoras inte vad de sade. Det hördes inga skrik från marknadsutropare, inga häftiga gräl butiksinnehavare emellan, inget slammer från oxforor. Fast det var torgtid såg han inte till något torg där männen kunde samlas för att lufta sina åsikter. Även gathörnen var tomma. De enda män han mötte var på väg någonstans, tysta och samman­ bitna. På Mattvävarnas gata satt tysta vävare i dörröppningarna och knöt mattor. Skratt och skrik hördes endast från barnen som lekte i de trånga, med tak av vassmattor skuggade grän­ derna. Pojkarna hade rakade huvuden förutom en vaxad hårtofs som hängde ner över det ena örat. De kom fram och petade nyfiket på hans kläder och kommenterade hans enkla sandaler utan snabel och tofs. De modigaste pojkarna frågade honom någonting som han inte förstod. När han skakade på huvudet grep de tag i hans mantel och sträckte ut handen för att få en all­ mosa. Han var tvungen att dra till sig manteln och påskynda sina steg. Barnen följde efter honom tills en vuxen kom och schasade bort dem. Pythagoras hade fått med sig ett brev med vesirens sigill om var han skulle övernatta och var han skulle finna den farkost som skulle föra honom till Memfis. Han visade brevet för en av de rakade pojkarna. Pojken tog honom tigande i mantelfållen och förde honom till en skrivare som utövade sitt betydelsefulla yrke i en hten bod omgiven av paletter, penslar och papyrus­ rullar. Skrivaren tolkade brevet för Pythagoras, som ingenting förstod. Han försökte teckna att han inte förstått. Det förstod 134

skrivaren emellertid inte. Han blev arg och väste något på sitt språk åt Pythagoras. Pojken räddade Pythagoras undan den vresige skrivaren genom att igen ta honom i mantelfållen och dra iväg honom dit han skulle; till kameldrivarnas gård strax innanför stadsmuren. Pythagoras gav pojken en obol. Kamelerna stod i sina fållor utanför muren och idisslade ny skuret gräs. På gården brann en gödseleld och några kvinnor höll på att tillreda kvällsvarden. Han visade igen sitt brev, blev anvisad en sovplats bland kameldrivarna och fick en skål med kokta hirsgryn i handen. I det svaga skenet från lägereldens glöd åt han som de övriga sin hirsgröt med fingrarna, rullade däref­ ter ut sin sovmatta på marken, drog manteln över sig och som­ nade. Han avreste tidigt morgonen därpå. Färden gick med en farkost gjord av törnträ och akacia, böjd i ändarna som månens skära när den i ny eller nedan seglar över himmelens hav. Åtta par tjä­ nare rodde skeppet längs de grunda stränderna. Skeppets kap­ ten hette Nefu. Dagens hetaste timmar tillbringade Pythagoras tillsammans med sju andra passagerare och kaptenen under ett soltält av flätade palmblad. Tältet var delat i två avdelningar; en för männen och en annan för de två kvinnorna. Resten av dagen satt han som han hade gjort till sin vana lutad mot masten och tittade på stränderna och fälten som sakta gled förbi. Han tänkte på ingenting men kände en stor glädje över allt hans såg. De färdades genom ett landskap som var fullständigt olikt allt som Pythagoras tidigare hade sett och upplevt. Flodarmar och kanaler korsade varandra som ådringen på ett fikonblad, ett som torkat i solen. Överallt växte manshög papyrus, lika talrikt och även talrikare än vågorna på havet. Fiskare i små sävbåtar eller på flottar fiskade med nät och spjut. Kapten Nefu, som ta­ lade lite grekiska, kom fram till honom och berättade om egyptiernas seder och bruk. Han varnade Pythagoras för den 135

farliga krokodilen som lurar i vassen. Han slängde ut döda fis­ kar för att locka fram krokodilen ur hans gömställe, utan att lyckas. De stakade sig igenom grunda kanaler dragna såväl ge­ nom odlingsland som genom vidsträckta sumpmarker. Här och där passerade de en grupp daglönare som under uppsikt av en hövitsman rensade kanalerna på slam. Simmande änder ristade fåror i vattenspegeln där de plöjde fram genom vattnet, ty sådan är deras natur. På annat håll flög änder upp i stora flockar. De passerade ett fisksalteri på vars soltak stora, svarta fåglar kurade i rad. Uppe på det bördiga landet, med en grönska som nästan gjorde ont i ögonen på Pythagoras, gick fellaher efter sina oxar. De plöjde, sådde eller skördade, allt i enlighet med sakernas till­ stånd och årets gång, och i väntan på att Hundstjärnan skulle gå upp eller ner och på så sätt bestämma nästa fas i deras liv. Att den givmilda Nilen skulle stiga och sjunka tillbaka med sitt slam och bördiga överflöd. Kor betade i gräs som stod dem till knäna. Så här har livet alltid sett ut, i årtusenden och längre tillbaka än någon kunde minnas. Längs stränderna stod anspråkslösa alta­ ren resta som hyllning till fellahernas enkla djurgudar. Små tem­ pel helgade åt hundar, katter, krokodiler eller sjakaler. De tog iland intill staden Kerkasoros vid en befäst kungsgård som vakade över floden vid en av dess förgreningar. Efter att ha förrättat rökoffret för solens välgång i underjorden blev de ser­ verade kvällsvard, männen i ett rum och kvinnorna i ett annat. Pythagoras sov bekvämt hela natten på en brits av spända rem­ mar av flodhästhud. Följande dag hade de en jämn khenti-v'md från nord och kunde hissa seglet. Tjänarna som hittills hade rott eller stakat båten fick mestadels vila medan vinden sakta drev fartyget upp­ ströms. Pythagoras satt lutad mot masten. Nu, vid mötet med det främmande och annorlunda som passerade för hans ögon, började för första gången en mogenhetstanke lösgöra sig inom honom, ty det främmande förlöser vilande insikter och en gräns 136

sätts mellan det givna, det som är och som alltid har varit, och det möjliga och annorlunda. Pythagoras tänkte i banor som att livet inte bara är det som öV, (han kunde inte ge det någon an­ nan benämning) utan tillvaron, varat, har dimensioner som gömmer sig som undertyget i klädesvecken, det syns inte men det ger klädnaden dess naturliga fall och styva styrka. För såväl för grekerna som egyptierna - fast med andra namn - var gu­ darna sådana storheter, inskrivna i det osynliga fodret i tillva­ rons stora mantel. Vattnet såsom Thales milesiern hade sagt kunde vara det, eller de fyra elementen eller bokstäverna med vilket hela universum var utstavat kunde vara det såsom Anaximandros milesiern hade sagt. Men Pythagoras anade att det kunde finnas ytterligare något, som inte var gudarna och inte elementen utan ett ännu mera osynligt mönster, ett alltings bakomvarande allt, ett mönster som kunde åstadkomma en hit­ tills oförlöst harmoni mellan tillvaron och förståelsen av den­ samma. Det verkligt verkliga är och har alltid varit det som är likt människans sätt att verka. Ögonen som gled över det nya och det främmande, och för­ ståelsen som försökte sammanföra och förstå - ty att se är att veta eller att tro sig veta - famlade efter bitar att passa in det obekanta i kända sammanhang. Och det han läste in i den egyp­ tiska civihsationens uråldriga bestånd - inte nu genast, utan se­ nare - det han fann i dyrkandet av en allsmäktig farao och hans representanter, var att det är det mest verksamma och bestå­ ende, överallt, som styr. Men det mest bestående är inte gu­ darna, ty ehuru odödliga växlar deras lynne från dag till dag. Det mest bestående är inte heller vattnet eller luften eller elden el­ ler jorden, ty även deras faktiska substans framträder ständigt i olika former trots att deras kärna kanske är densamma. Det mest bestående och samtidigt det mest enkla för tanken att för­ stå är talen och deras förhållanden. De är överallt och alltid hka 137

och förändras inte under några som helst omständigheter, ty såväl grek som fenicier som egyptier håller talen och deras för­ hållanden för samma och respekterar deras makt och styrka som den ojämförliga likaren vid tvister om värde och om värdets värde. Dessa och liknande tankar tänkte Pythagoras nu och senare, utan att dock kunna formulera dem annat än i den vagaste av former, som embryot eller ägget förebådar den färdiga skapel­ sen. Men han upplevde ankomsten av en insikt i vardande. Det var några extatiska ögonblick fyllda av lustförnimmelse. Han kände i hela sitt väsen att det fanns något riktigt i det enkla köpmannaförståndet som sade att alla ting har ett värde och detta värde är ett tal som har en motsvarighet i myntade pengar. Kontanter, ett redskap med ohygglig p r e c i s i o n . " ^ Han upplevde detta därför att han nu för första gången upp­ levde följande: han t ä n k t e ä r här