Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 1
COQ ROUGE
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 2
...
163 downloads
2784 Views
1MB Size
Report
This content was uploaded by our users and we assume good faith they have the permission to share this book. If you own the copyright to this book and it is wrongfully on our website, we offer a simple DMCA procedure to remove your content from our site. Start by pressing the button below!
Report copyright / DMCA form
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 1
COQ ROUGE
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 2
Böckerna om Carl Hamilton Coq Rouge 1986 Den demokratiske terroristen 1987 I nationens intresse 1988 Fiendens fiende 1989 Den hedervärde mördaren 1990 Vendetta 1991 Ingen mans land 1992 Den enda segern 1993 I Hennes Majestäts tjänst 1994 En medborgare höjd över varje misstanke 1995
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 3
Coq Rouge
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 4
ISBN 10: 91-642-4075-4 ISBN 13: 978-91-642-4075-0 © Jan Guillou 1986 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Kaj Wistbacka, illustration, Ateljén Arne Öström, form E-boksproduktion eLib 2006
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 5
genom offrets högra glasögonlins, passerat genom ögat in mellan hjärnhalvorna och vidare genom övre delen av hjärnstammen och sedan vält vid anslaget mot skallbenet i bakhuvudet. Till följd av det senare hade det inte blivit något vanligt utgångshål utan snarare en krater i bakhuvudet och ungefär en tredjedel av hjärnsubstansen hade följt med ut i tryckvågen. Den kraftiga föroreningen kring glasögonbågen av sot- och korditrester tydde på att skottet måste ha avfyrats på mindre än två decimeters håll. Det fanns inga spår av strid. Redan mördarens tillvägagångssätt skulle ha varit tillräckligt för att utlösa en omedelbar och mycket omfattande polisaktivitet. Men detta var i alla avseenden ett mord långt utöver det vanliga. De flesta mord som inträffar i Sverige, ett knappt tiotal i månaden, är trista historier som inte i någon egentlig mening behöver klaras upp eftersom det handlar om bekanta som i berusat tillstånd slår eller skär ihjäl varandra mer eller mindre av misstag eller handlar om mannen som anser att hans liv är slut och därför mördar sin fru och i värsta fall sina barn och sen ångrar sig just när han skall begå sitt självmord; dessa mördare anmäler sig själva eller grips i regel berusade på platsen eller alldeles i närheten. De är förvirrade och djupt ångerfulla och kommer i drygt hälften av alla fall att bli betraktade som lidande av psykisk abnormitet som är att jämställa med sinnessjukdom, som termen lyder, vilket leder till kortare eller längre vistelse på anstalt där så kallad sluten psykiatrisk vård tillhandahålles. De flesta svenska mördare befrias från denna vård inom ett års tid
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 6
och längden på vården sammanfaller vanligtvis med mördarens sociala ställning. Mindre bemedlade anses så gott som undantagslöst ha behov av längre tids vård än bättre bemedlade. Allt detta sker med samhällets tysta medgivande och saken kommer aldrig att väcka uppseende utanför orten där mordet begicks. Men i detta fall var allt annorlunda utom möjligen själva döden. Strängt taget var även döden annorlunda den här gången eftersom den inträffat omedelbart. Mordet hade ägt rum mellan klockan sju på morgonen, den ungefärliga tidpunkt då offret lämnat sin bostad, och klockan åtta på morgonen då han hittades i sin tjänstebil på Manillavägen på Djurgården 340 meter från bron nedanför Djurgårdsbrunns Värdshus. Offret hade alltså satt sig i sin bil och lämnat villan i Bromma precis som vanligt. Därefter hade han åkt in till stan och plockat upp mördaren någonstans och sen hade den följande färden slutat en bit in på Djurgården. Mordvapnet låg kvar i bilen, nedstoppat i dörrens sidofack vid passagerarplatsen i framsätet. Mördaren hade alltså suttit kvar efter skottet, möjligen för att torka bort fingeravtryck eller avlägsna andra spår. Så hade han stoppat ner vapnet i dörrens sidofack, rest sig och gått därifrån. Vapnet hade aldrig tidigare förekommit i svensk kriminalhistoria. Det var en 7,62 mm Tokarev m/59 med åtta skott i magasinet. Det är ett standardvapen inom den sovjetiska armén. Rikspolischefen fick meddelandet när han satt i sin bil på väg ut mot Arlanda klockan fem minuter över nio. Vid nästa avfart beordrade han chauffören att vända och återvände med påslagna blåljus in mot stan. Klockan tio prick hade han samlat en ansenlig mängd av sina underlydande chefer för konferens. Förutom de självklara i sammanhanget, ledningen för våld och span, fanns en grupp närvarande som mycket sällan brukar bli inblandade i mordutredningar. Men deras närvaro var högst begriplig eftersom den man som mördats tidigare på morgonen var deras kollega i det de själva kallade ”firman”.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 7
Axel Folkesson var således fram till sin död polisintendent vid rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning. Vill man uttrycka saken mindre formellt kan man säga att han var en hög chefsperson vid säkerhetspolisen och vill man förtydliga det hela ytterligare – vilket kvällstidningarna tvivelsutan skulle komma att göra redan samma eftermiddag – kan man kort och gott säga att den man som hade det högsta operativa ansvaret för den svenska säkerhetspolisens terroristbekämpning hade blivit mördad av en terrorist. Slutsatsen låg lindrigt talat nära till hands. Den som sköt en säkerhetspolis i hans egen bil handlade fullkomligt överlagt och måste rimligtvis vara väl medveten om den stora spaningsaktivitet som skulle komma att utlösas. Den egendomliga omständigheten att mördaren lämnat kvar det ovanliga vapnet på brottsplatsen och dessutom stoppat ner det i bildörrens sidofack i stället för att exempelvis sätta det i handen på offret för att åtminstone skapa en tids osäkerhet kring frågan om självmord måste tolkas på två sätt. Dels var mördaren fullkomligt säker på att vapnet aldrig skulle kunna spåras till honom själv eller hans organisation och att både vapnet och brottsplatsen saknade fingeravtryck eller andra spår. Dels visste han tillräckligt mycket om polisarbete för att inte ens besvära sig med att markera något självmord trots att han lämnade vapnet kvar på platsen. När han stoppade ner pistolen i sidofacket var det närmast en sorts arrogant hälsning till de blivande förföljarna. De flesta män i mördarens kläder – troligtvis var mördaren en man; inte därför att terroristorganisationerna saknade kallblodiga och tekniskt kompetenta kvinnor utan därför att det var lättare att föreställa sig att det var en man som Axel Folkesson plockat upp i bilen – skulle ha tagit med sig vapnet under den första förflyttningen från platsen. En mördare av den sort man nu sökte ville inte bli gripen. Blir han förföljd av någon tillfälligt uppdykande polis eller något medborgerligt sinnat vittne så skjuter han för att skrämma bort förföljaren eller eventuellt för att döda en gång till. Inträffar inget sådant oväntat skulle han i detta fall ha kastat vap-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 8
net i Djurgårdsbrunnskanalen och sen utan iögonfallande brådska promenerat från platsen. Den här mördaren var antingen ytterligare beväpnad. Eller också var han tillräckligt tränad för att inse att det visserligen inte fanns några vittnen till själva mordet inne i bilen, men att det mycket väl skulle kunna bli ett eller annat tillfälligt och onödigt vittne till hur han kastade ett vapen i Djurgårdsbrunnskanalen. Redan innan de tekniska undersökningarna inletts var polismännen övertygade om att man hade att göra med en person eller en grupp som uppträdde högst yrkesmässigt. Ett antal beslut måste fattas omedelbart. För det första höjd vaksamhet vid gränspassagerna. För det andra fick naturligtvis kollegerna vid riksmordskommissionen prioritera det här ärendet före allt annat. För det tredje skulle alla informationer utåt, alltså mot massmedierna, skötas av en eller två särskilt avdelade tjänstemän vid rikspolisstyrelsens informationsavdelning och de fick rådgöra i saken direkt med rikspolischefen. Å ena sidan var det av högsta vikt att få in informationer och tips från allmänheten och eventuella vittnen. Därför måste det till en viss publicitet. Å andra sidan var det lätt att inse att trycket från massmedierna skulle bli ovanligt hårt och att brottets beskaffenhet nog var sådan att det skulle kunna medföra en del spekulationer. Det sista var en så komisk underdrift att polismännen skrattade för första gången denna dag och för sista gången på länge. För det fjärde skulle man inrätta två parallella utredningsgrupper. Den öppna polisverksamhetens berörda avdelningar skulle sköta sitt jobb på vanligt sätt. Men inom säkerhetsavdelningen skulle man ha en egen utredningsgrupp som i första hand skulle söka efter motivet till brottet. Men eftersom ärendet mycket väl skulle kunna tänkas beröra rikets säkerhet eller förhållande till främmande makt så skulle kommunikationerna mellan de två utredande polisgrupperna ske via chefen för säkerhetsavdelningens Byrå B. I princip skulle alla infor-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 9
mationer från den öppna polisverksamheten så snabbt som möjligt tillställas kollegerna vid säkerhetsavdelningen. Men de spaningsuppslag som eventuellt uppstod inom säkerhetsavdelningen fick inte överlämnas till den öppna verksamheten utan att de först filtrerats via byråchefen på B eller, om nödvändigt, rikspolischefen själv. Innan rikspolischefen övergick till enskilt samtal med cheferna för säkerhetsavdelningen undrade han om det fanns några omedelbara frågor att besvara. Det satt ett tiotal män i rummet och medelåldern låg kring 50 år och deras sammanlagda erfarenhet av polisarbete uppgick till säkert mer än ett kvarts årtusende. De flesta frågor som de skulle vilja ställa, men som ingen ställde, berörde en enda sak: detta med de två parallella utredningarna där den ena utredningen, nämligen säkerhetsavdelningens, på något sätt skulle vara överordnad den riktiga polisens. Det skulle leda till bråk, det insåg alla. Motsättningarna mellan de två polisgrupperna handlade även i vanliga fall om det som säkerhetsmännen ville betrakta som brist på samhällskunskap hos kollegerna på den öppna verksamheten och det som dessa polismän i sin tur snarare överlägset betraktade som säkerhetsmännens fullkomliga brist på kunskaper om vanligt polisarbete. Och nu när det gällde att snabbt finna en polismördare så skulle dessa motsättningar lätt komma att ställas på sin spets. Men den ende som hade frågor att ställa var representanten från rikspolisstyrelsens informationsavdelning. Han var känd som folkpartist, rökte dyra engelska pipor med egendomlig design och hade dessutom tjänstgjort vid säkerhetsavdelningens Byrå A (där han med största sannolikhet varit den ende folkpartisten) innan han slutat med motiveringen att han inte trivdes som säkerhetsman på grund av sin demokratiska övertygelse. Han bar dessutom manchesterkostym, en välpressad kostym visserligen men dock manchesterkostym. ”Jo, den omedelbara frågan när det gäller informationen utåt är ju vad vi ska säga om Folkessons arbetsuppgifter, om vi ska meddela vilken typ av mordvapen som användes … jag menar det här med ett
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 10
ryskt vapen? Och sen det vanliga om vi har några uppslag, några spår, vad vi vet eller tror om mördarens motiv och allt det där?” Polismännen runt det ovala masurbjörkbordet hade redan börjat resa sig och skrapa med stolarna. Deras erfarenhet var mer än tillräcklig för att säga dem att dessa frågor var helt onödiga. Allt det uppräknade skulle, mer eller mindre sant och mer eller mindre intelligent, stå i tidningarna redan samma eftermiddag. Det var dessutom fullt tänkbart att den av alla närvarande som skulle ha minst besvär med journalister den närmaste tiden var mannen i manchesterkostym och engelsk pipa. Och precis som man kunnat anta kom massmedierna den dagen att beskriva brottet och motiven bakom brottet mycket tydligare och skarpare än vad någon av männen vid rikspolischefens sammanträdesbord skulle ha kunnat göra; inte nödvändigtvis sannare, men definitivt tydligare och skarpare. Eftermiddagstidningarna kunde bara några timmar senare och med små individuella avvikelser slå fast följande:
SÄPO-CHEF MÖRDAD I SIN EGEN BIL AV
TERR O RIST ER Polisintendent Axel Folkesson, 56, som var Säpos högsta chef för övervakningen av terrorister, anträffades i dag på morgonen mördad i sin bil på Djurgården i Stockholm. Mordvapnet var en rysk armépistol av den typ den palestinska gerillan använder. Mordet utfördes av iskalla yrkesmördare och säkerhetspolisen fruktar nu att det finns ett terroristkommando från den ökända palestinska organisationen Svarta September i Stockholm. Den senaste tidens utvisningar av misstänkta palestinska terrorister antas spela en roll i sammanhanget. Svenska ambassaden i Beirut fick senast i förra veckan ett anonymt telefonhot från Svarta September. Hotet gällde just dessa utvisningar och om de inte upphörde skulle organisatio-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 11
nen hämnas. Axel Folkesson var den man på Säpo som hade ansvaret för utvisningar av terrorister. Enligt en annan teori som polisen arbetar efter hade Axel Folkesson kommit terroristorganisationen på spåren och helt enkelt försökt avråda från några sabotagehandlingar på svenskt område. Det är vanligt att den svenska säkerhetspolisen arbetar så. Man slår till innan spioner eller terrorister hunnit ställa till nån skada. Men om detta är bakgrunden till mordet på Axel Folkesson så begick han ett ödesdigert misstag. I stället för att avveckla sina planer beslöt terroristerna att röja den svenske säkerhetspolisen ur vägen … Rikspolischefen läste inte kvällstidningarna förrän vid fyratiden, en timme innan han lovat både Rapport och Aktuellt att svara på frågor. Han hade redan vid lunchtid beslutat att själv föra polisens talan så att det skulle finnas rimlig kontroll över vad som egentligen sas. Han var ämbetsman och hade alltid varit ämbetsman, han hade gått åklagarbanan upp till posten som justitiekansler och satt nu av ett par år som rikspolischef innan han skulle bli landshövding och ersättas av en socialdemokratisk rikspolischef såvida det inte blev borgerlig regering i nästa val. Hans erfarenhet av hårt massmediatryck var således mer begränsad än om han skulle ha gjort vanlig poliskarriär. Nu satt han med Stockholms två kvällstidningar framför sig i en blandning av raseri och häpnad och kom på sig själv med att för första gången på många år önska att det i vissa lägen skulle finnas censur. Det som stod i de två kvällstidningarna stämde föralldel ganska väl med olika uppslag och teorier som hade susat runt i polishuset under dagen. Visst låg det nära till hands att mördarna var terrorister, det var en rimlig hypotes. Och visst var det möjligt att Axel Folkesson själv sökt kontakten för att avråda eller för att låtsas avråda från något som han bara gissat sig till; det senare hade då och då förekommit i sammanhang med misstankar om underrättelseverksamhet: en uppsökande säkerhetsman vände sig till en person som man misstänkte
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 12
som informatör åt främmande makt och låtsades i all vänskaplighet varna för den misstänktes olämpliga eller farliga kontakter. Beroende på den misstänktes reaktion kunde man då i vissa fall få en bekräftelse på att den eller den sovjetiske diplomaten verkligen arbetade som handledare åt informatörer (det var några enstaka operationer av det slaget som pressen sen förvandlat till regelbundenhet; och som säpo sen använt som förklaring till varför man aldrig grep spioner, eftersom man ”slog till” innan de blivit spioner, nämligen). Visst kunde man tänka sig att förövaren varit palestinier om man botaniserade bland Axel Folkessons olika ansvarsområden. De västtyska terroristerna var utrotade i sin första internationellt inriktade generation och den nu befintliga tredje terroristgenerationen i Västtyskland hade åtminstone enligt de västtyska kollegernas bedömningar varken intresse eller kapacitet för några aktioner i Sverige. Möjligen skulle man kunna tänka sig kurder eller armenier som ett alternativ, men de hade å andra sidan inte tillgång till samma expertis som palestinierna, alltså var det troligare med palestinier. Visst hade det ryska armévapnet på ett självklart sätt fört tankarna till Mellanöstern och så vidare. Tidningarnas spekulationer var inte så dumma i och för sig, utom möjligen när det gällde det där med Svarta September eftersom kollegerna på Axel Folkessons avdelning försäkrat att ”Svarta September” snarare var en sorts samlingsbeteckning på olika palestinska aktioner med ibland helt olika motiv eller anknytning till PLO. Det var inte det att spekulationerna var dumma eller orealistiska som gjorde rikspolischefen rasande. Men att redan första dagens vaga arbetshypoteser dök upp i pressen var en uppenbar operativ nackdel (den före detta åklagaren hade efter två års umgänge med säkerhetstjänsten införlivat en del sådana termer i sitt språk). Om nu det som stod i tidningarna var helt fel så skulle motståndaren få upplysningen att ingen var honom på spåren. Det var inte bra. För om nu motivet verkligen varit att undanröja Axel Folkesson för att denne inte skulle kunna förhindra en större operation av något slag så var ju situatio-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 13
nen faktiskt den att man inte hade en aning om var, när eller hur något sådant skulle ske. I Sverige finns åtminstone 5 000 tänkbara sabotagemål om man bara räknar fysiska anläggningar. Till detta kommer ett hundratal personer inom ledningen för industri, polis, militär och förvaltning som alla saknar personligt skydd, och ungefär halva den diplomatiska kåren skulle teoretiskt sett kunna bli måltavlor för olika terroristaktioner. Om en kvalificerad terroristgrupp nu befann sig i Sverige och kommit så långt i sina förberedelser att man dödade en chefsperson vid säkerhetstjänsten hellre än att avblåsa aktionen, och om denna terroristgrupp tagit sig in i landet utan att det inom säkerhetstjänsten fanns minsta indikation på saken, utan att någon av de allierade europeiska säkerhetstjänsterna kommit med minsta tips om saken . . . och om nu dessa terrorister via pressen fick upplysningen att kusten var klar så kunde katastrofen inträffa varsomhelst och närsomhelst inom några timmar eller inom några dagar. Rikspolischefen kände sig fast besluten att dementera alla spekulationer. Det var sannolikt också det han försökte, men effekten blev ändå att rikspolischefens framträdande i radio och television denna första dag i allt kom att fungera som en bekräftelse på det som redan gissats i polishusets korridorer och sen viskats i telefon till pressen. Och om nu rikspolischefen ännu efter två år som formellt högste talesman för polisen hade kvar några naiva föreställningar om att han ensam med sina ämbetsmannalika och korrekta uttalanden skulle kunna korrigera massmedierna så blev denna dag en hård lektion. Själva TV-ritualen hade han varit med om vid åtminstone ett tiotal tillfällen. Han kunde dessutom utan svårighet förutse frågeställningarna. TV-folket ville naturligtvis veta om den palestinska terroristorganisationen Svarta September hade mördat den chefsperson på säkerhetsavdelningen som närmast ansvarade för bland annat jakten på palestinska terrorister. Det korrekta svaret var att det visste man inte. Det enda man visste säkert var att Axel Folkesson hade skjutits
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 14
ungefär klockan 07:30 i sin bil och att mordvapnet var av sovjetiskt ursprung och att mördaren uppträtt med en kyla som rimligtvis måste utesluta annat än att han var yrkesman. De preliminära tekniska undersökningarna under dagen hade bara gett just de negativa resultat man kunde förvänta. Det fanns inga fingeravtryck på vapnet och de sju återstående patronerna i magasinet hade visat sig noga avtorkade och rengjorda. De fingeravtryck teknikerna hittills lyckats säkra inne i bilen tillhörde såvitt man preliminärt kunnat bedöma antingen Folkesson själv eller hans familj. Dessutom hade hela området kring passagerarplatsen torkats minutiöst noga. Mördaren hade alltså efter skottet suttit kvar en stund i bilen för att ordna den saken. Det bekräftade bara vad man anat från första början, att mördaren var sällsynt kallblodig. Det var rimligt att utgå från att mordet hade en politisk eller säkerhetspolisiär bakgrund. Folkesson hade såvitt man kunnat bedöma alla personliga tillhörigheter i behåll. I innerfickan låg hans plånbok som innehöll flera tusen kronor i hundralappar, pengar som han disponerade för att betala tips eller betala tjallare. Detta hade alltså inte på minsta sätt intresserat mördaren. Och i bilens högra handskfack låg Folkessons tjänstepistol utan axelhölster. Vapnet var laddat med fullt magasin men säkrat. Man borde således utesluta alla ekonomiska eller personliga motiv bakom brottet, men detta var tillsvidare bara erfarenhetsmässigt grundade gissningar. Det skulle alltså inte få dra iväg med några spekulationer, tänkte rikspolischefen när det första TV-teamet kom in i hans tjänsterum och riggade upp sina lampor. Det var Rapport som skulle börja, medan Aktuellt satt utanför och väntade. Reportern från Rapport var klädd i grön parkasjacka som var märkt Sveriges Radio i gul text på ena axeln och som han nonchalant kastade över en av besöksstolarna medan hans följeslagare arrangerade scenen för det kommande förhöret. Någon var framme och höll en ljusmätare två centimeter från riks-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 15
polischefens näsa. I nästa ögonblick höll en av teknikerna fram en filmklappa och slog ihop den framför samma plats där ljusmätaren just befunnit sig samtidigt som han muttrade något in i en av mikrofonerna om ”Krabban, A-01”. Det var det öknamn som rikspolischefen avskydde men sällan själv hörde; hans ena hand hade vanställts av polio i barndomen och kröktes inåt och öknamnet var i och för sig begripligt. Kameran går, sa kameramannen och så började förhöret: ”Vet ni vem eller vilka som ligger bakom det här mordet?” ”Även om jag visste det skulle det inte vara särskilt lämpligt att tala om det nu.” ”Men ni vet inte?” ”Inga kommentarer.” ”Men ni har bestämda misstankar?” ”Vi har olika spår som vi följer upp, ja.” ”Är det riktigt att polisintendent Folkesson ansvarade för övervakningen av palestinska terrorister?” ”Ja det stämmer. Men hans ansvarsområde var större än så, eftersom det omfattade all säkerhetshotande verksamhet med anknytning till Mellanöstern, men jag vill understryka, passa på tillfället att understryka att det inte finns några bestämda indikationer, i vart fall inte några som vi vill gå ut med i nuläget, alltså indikationer på att det skulle röra sig om den ena eller den andra särskilt angivna terroristorganisationen med anknytning till Mellanöstern eller något ditåt. Allt sådant är spekulationer som det visserligen står er i massmedia fritt att bedriva men …” ”Kan ni utesluta att det rör sig om palestinska terrorister?” ”Nej naturligtvis inte. Olika palestinska organisationer kan mycket väl komma att bli av primärt intresse i vårt spaningsarbete.” ”Vet ni om det finns några palestinska terrorister i Sverige just nu?” ”Ja men av spaningstekniska skäl vill jag inte utveckla den frågeställningen.” ”Vilka slutsatser har ni dragit av att mordvapnet var av ryskt fabrikat?”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 16
”Att mördaren eller mördarna hade tillgång till sovjetiska vapen.” ”Som till exempel palestinska terrorister har?” ”Ja men som den internationella svarta vapenmarknaden ser ut så kan i stort sett vem som helst komma över sovjetiska vapen. Man kan alltså inte dra några automatiska slutsatser med ledning av vapnets fabrikat.” ”Vilka åtgärder har ni vidtagit för att få fast mördarna?” ”Det vore inte så klokt av mej att redogöra för det.” ”Är det inte helt enkelt på det viset att ni inte vet vem eller vilka ni letar efter?” ”Jag vill understryka att situationen är utomordentligt allvarlig. Det rör sig om ett brott som saknar motstycke i det här landet, vi har hittills varit förskonade från sånt här i Sverige. Självfallet ser vi mycket allvarligt på det inträffade och vi har flera goda spaningsuppslag som vi nu bearbetar med alla tillgängliga resurser.” ”Tack så mycket”, sa plötsligt TV-reportern och sen började han och de tre teknikerna utan vidare att plocka ihop sina väskor och sladdar och samtidigt var nästa TV-team på väg in för att upprepa ungefär samma frågor och samma procedur. Efteråt var rikspolischefen övertygad om att han svarat på ett så korrekt och klart sätt att några vidare onödiga spekulationer i vart fall inte skulle kunna hänföras till honom själv. Men när han några timmar senare såg kvällens Rapportsändning blev både han själv och saken ändå behandlade på ett helt annat sätt än han föreställt sig. Vad honom själv beträffade kunde han visserligen känna igen sig på bild och både se och höra sig säga något som han naturligtvis sagt. Men allt blev ändå raka motsatsen till det han betraktat som sina egna dementier. Rapport ägnade de första nio minuterna åt händelsen. En händelse som skall vara värd hela nio minuter i Rapport ligger i dignitet med ett större krigsutbrott eller avgången justitieminister. Först visades bilder på mordplatsen, sen bilder på Folkessons bil, där man såg blod och hjärnsubstans i taket och i baksätet. Sen följde
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 17
poliser på brottsplatsen, avspärrningar, poliser som försökte ställa sig för kameran så att bilderna skakade, sen porträttbilder på Axel Folkesson. Till detta berättade TV-reportern att terrorismen för första gången på flera år slagit till i Sverige och att det denna gång sannolikt rörde sig om några av de mest fruktade terrororganisationerna i världen, nämligen de palestinska utbrytarfraktioner som ställt sig utanför Yasser Arafats strävanden (kort bild på Arafat hälsande på Olof Palme) att arbeta med diplomatiska metoder och att den svenska polisen och säkerhetspolisen nu i första hand arbetade med teorin att det rörde sig om någon organisation med anknytning till det som tidigare kallats Svarta September. Och där klipptes rikspolischefen in för första gången med följande alldeles korrekt återgivna citat: ”Vi har olika spår som vi följer upp, ja.” Och så den följande frågan: ”Är det riktigt att polisintendent Folkesson ansvarade för övervakningen av palestinska terrorister?” Och så det stympade svaret: ”Ja det stämmer.” Sen återkom TV-reportern själv i bild, i föredragsställning, och rikspolischefen noterade i förbigående att reportern nu satt på sig kavaj och stickad slips. TV-reportern konstaterade utan omsvep att de palestinska mördarnas troliga motiv var att svenska säpo varit på väg att slå till mot ett terrorkommando som kommit till Sverige och att terroristerna svarat med att slå till mot just den chef på säpo som lett spaningarna mot dem. Därefter förklarade reportern att detta var första gången som den palestinska terrorismen på allvar drabbat Sverige och att detta gjorde saken ytterligt bekymmersam för polisen. Och därefter klipptes rikspolischefen på nytt in med ännu ett korrekt återgivet citat som ännu en gång fick en helt annan innebörd än han avsett: ”Jag vill understryka att situationen är utomordentligt allvarlig.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 18
Det rör sig om ett brott som saknar motstycke i det här landet, vi har hittills varit förskonade från sånt här i Sverige. Självfallet ser vi mycket allvarligt på det inträffade och vi har flera goda spaningsuppslag som vi bearbetar med alla tillgängliga resurser.” Därefter gjorde TV-reportern någon sorts politisk kommentar där han påstod att det inträffade hade fått betydelse, eller i vart fall skulle få betydelse, för Sveriges under senare år alltmer pro-palestinska hållning och att den alltmer försvagade och splittrade palestinska rörelsen nu skulle få uppleva hur det stöd den haft i Västeuropa skulle undergrävas. Resten av inslaget var en historisk exposé över olika palestinska terroristaktioner alltifrån flygkapning i Jordanien 1969, över terroristattacken mot israeliska idrottsmän i München 1972 till mordet på den palestinske fredsemissarien vid Socialistinternationalen (bild på Olof Palme och den palestinske diplomaten Izzam Sartawi). Då och då under genomgången nämndes terroristspöket framför alla andra, Abu Nidal, och det hela slutade med en förmodan att just han kunde befinna sig i Sverige just nu: ”… inom säpo fruktar man nu att det palestinska terrorkommando som sannolikt fortfarande befinner sig i landet står under befäl av Abu Nidal.” Därefter följde några korta intervjuer med olika politiker som uttryckte sin avsky för terrorism samtidigt som de påpekade att Palestinafrågan inte kan lösas med våld och att Israels existens måste erkännas av alla parter. Rikspolischefen stängde av TV:n. I det ögonblicket kände han sig fast besluten att aldrig mer ge sig in i några TV-intervjuer. Han gned sig över näsroten med tummen och pekfingret och försökte räkna till femtio för att klara hjärnan. Men han tappade fort tålamodet och tryckte in snabbtelefonen. Det var dags för nästa sammanträde. Den som kom in först i hans rum var byråchefen Henrik P Näslund, den man som tidigare denna dag fått det operativa ansvaret för både spaningsarbetet och eventuella operationer. Om byråchefen
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 19
arbetat i det här fallet som han brukade så var det i så fall han som lett in massmedierna på alla dessa vilda spekulationer som nu till och med antydningsvis fått stöd från källor inom säkerhetstjänsten. ”Jag tycker att den här spekulativa publiciteten är olycklig”, sa rikspolischefen kallt. ”Antingen är vi ute helt fel med dom här preliminära hypoteserna och då ska det inte ut i massmedia. Eller också har vi rätt och då ska det heller inte ut.” Byråchefen lät sig på intet sätt nedslås av detta. Han drog en kam ett par varv genom sitt bakåtstrukna hår – tölpfasoner, tänkte rikspolischefen – innan han med foten drog ut en stol och satte sig. Sen log han glatt och svarade fullkomligt obesvärat på den underförstådda anklagelse han just mött. ”Se det så här i stället. Antingen har vi rätt och då tror dom här jävlarna att vi är efter dom och det är dels en operativ fördel i vissa lägen, dels kan det förhindra en aktion som vi ännu inte känner till något om. Eller också har vi helt fel. Då blir det en operativ fördel eftersom dom vi söker tror att vi är ute på fel spår.” Rikspolischefen svarade inte. Med uttryckslöst ansikte polerade han sina glasögon när de andra var på väg in till sammanträdet.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 20
brydde sig inte om att det regnade och att hans uppdrag just nu med största sannolikhet var helt meningslöst och bara sådant som måste göras. Klockan var halv elva på förmiddagen, exakt tre timmar efter den tidpunkt då Axel Folkesson dött i grannlandets huvudstad. Men om detta hade Roar Hestenes än så länge inte den blekaste aning. Han satt för en gångs skull utomordentligt välplacerad. Egentligen var det som vilket som helst spaningsuppdrag under hans två senaste år på narkotikaroteln. Man sitter i en bil och stirrar på en port tills man blir avlöst och en gång på tjugo händer det något, och i värsta fall har man stått i en port och hunnit bli anmäld som ful gubbe till ordningspolisen som kommer med blåljusen påslagna och raskt omintetgör såväl olaga narkotikahantering som vidare polisingripande, och i bästa fall sitter man i en hyrd lägenhet någonstans och betraktar ett fönster tills man blir avlöst och först dagen efter får veta att det var tjugo minuter efter avlösningen som de efterspanade dök upp och tillslaget kunde ske. I det avseendet var det ingen skillnad mellan narkotikaroteln och overvåkingstjenesten. Men nu satt han i Grand Hotels kafé, som om bytet från narkotikapolis till säkerhetspolis redan omedelbart skulle inneburit allmän standardhöjning, och han var inne på sin andra kanna kaffe och sitt andra danska smörrebröd och han njöt i viss hemlighet av att han utan vidare skulle kunna äta en hel middag utan att någon gnällde om kostnaderna. På politiets overvåkingstjeneste
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 21
frågade man inte så mycket om personalens förehavanden, inte ens om kostnader och utlägg. Han hade dessutom perfekt utsikt över Hotel Nobels ingång femton meter från sitt fönsterbord. Ingen skulle kunna gå ut eller in utan att han såg det och han hade redan noterat nio personer och av dem hade han identifierat fyra och de andra var sådana som han av olika skäl i vart fall inte behövde bekymra sig om; utländska affärsmän i övre medelåldern, två äldre kvinnor med norska kläder, en tonårsflicka med burrigt hår som förmodligen tillhörde personalen och så vidare. Roar Hestenes spanade efter terrorister och detta var Oslo och han var säker på att ingenting skulle hända. Det var självfallet så det började. Mannen som steg ur taxi nr 1913 bar grön jacka av jaktmodell och hade en enda väska i handen, en svart pilotväska i precis den storlek man kan ta med sig på flyget som handbagage. Så reser bara proffs, hann Roar Hestenes tänka. Men sen när mannen i den gröna jackan vände sig i halv profil och sa någonting till taxichauffören så förstod Roar Hestenes att nu började det. Han var fullkomligt säker på sin sak. Det var ett av cirka trettio ansikten han studerat på fotografier innan han gick på sitt skift. Men det var alldeles verkligt här och nu genom ett fönster från Grand Hotel på mindre än femton meters håll. Ett av trettio tänkbara eller fruktade objekt hade just anlänt och Roar Hestenes visste att mannen inte hade bokat rum i sitt eget namn. Uppdraget då ingenting skulle hända bestod alltså i att vakta ett hotell dit ingen skulle komma förrän nästa dag då den israeliska delegationen skulle checka in. Men för säkerhets skull eller för ren sysselsättnings skull eller på grund av försynen eller på grund av att ledningen för overvåkingstjenesten hade ett sjätte sinne så satt nu politibetjent Roar Hestenes på ett av sina första spaningsuppdrag som säkerhetspolis och under uppdragets första timme kom ett av de tänkbara objekten rätt ut framför näsan på honom från en taxi och rätt in i hotellet.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 22
Hestenes gjorde i det följande alldeles rätt. Först väntade han i tre fyra minuter. Objektet hade tydligen försvunnit upp i hotellet. Det fanns bara en utgång. Hestenes gick utan att göra sig någon synbar brådska. Ute på gatan kvävde han sin impuls att snedda över övergångsstället, avvaktade grön gubbe och gick först över Karl Johan och sen till höger över Rosenkrantz Gate och en kort bit fram till telefonkiosken. När han slagit nummer 66 90 50 vände han sig om så att han fortfarande hade hotellingången under uppsyn. Det dröjde tre signaler innan han kom fram till sin chef och under tiden hann han se hur ljuset tändes i ett av rummen på fjärde våningen i Hotel Nobel. Han meddelade kort att objekt nummer 17 just checkat in, för mindre än fem minuter sen alltså, och att vederbörande anlänt med taxi nr 1913, som med största sannolikhet fortfarande befann sig i Oslos innerstad. Han fick naturligtvis order om att avvakta tills förstärkning kom och tills han kunde få en radiokommunikation. Så långt var allt normalt och liknade vanlig narkotikaspaning. Men de följande trettio timmarna skulle avsevärt komma att avvika från vanlig narkotikaspaning. Om man övervakar eller förföljer en narkotikaförbrytare finns vissa enkla tumregler. Man har då att göra med en person som är antingen eller, det vill säga antingen säker på sig själv och låter sig förföljas hur som helst eller också någon som tycks rädd för sin egen skugga i samma ögonblick han kommer ut från porten eller mötesplatsen och sen i det följande beter sig som om han vore förföljd av ett tjog osynliga poliser. Den senare typen är svår att komma till rätta med, men det går om man är tre fyra man och befinner sig i en stad utan stort tunnelbanenät. För att jaga en person som vill skaka av sig eventuella förföljare kors och tvärs genom Londons eller till och med Stockholms tunnelbana krävs en personalinsats som är minst fem gånger så stor. Men det problemet gäller inte Oslo, där man normalt inte kan förlora
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 23
någon man förföljer om man är flera personer som samverkar med radiokontakt och dessutom opererar både till fots och i bilar. Och så var det nu. Roar Hestenes stod kvar vid telefonkiosken mitt emot Hotel Nobels framsida mot Karl Johan. Kollega Atlefjord stod ett kvarter upp på Rosenkrantz Gate och kollega Selnes satt i en bil ett och ett halvt kvarter upp på Karl Johan, bakom taxikön utanför Tostrupskällaren. Det gick således knappast att missa. Objektet kom ut efter tre timmar och fyrtiosex minuter och det var Hestenes som såg honom först. I samma ögonblick som taxin körde upp framför hotellet varskodde Hestenes sina kolleger. Objektet steg mycket riktigt in i taxin och kollega Atlefjord meddelade kort på radion att han nu gick mot sin parkerade bil och skulle komma nedför Rosenkrantz Gate så fort han fick klarsignal. Kollega Selnes bakom taxikön uppe på Karl Johan hade redan startat. Taxin med objektet svängde runt hörnet från Rosenkrantz Gate och in på Karl Johan. Hestenes meddelade sina båda kolleger som nu i varsin bil befann sig på ett avstånd mindre än tvåhundra meter från objektet. Hestenes hade bara att avvakta några minuter innan nästa kollega kom och plockade upp honom. Det fanns ingen möjlighet att objektet nu skulle komma undan förföljarna. De missade sitt objekt inom tre minuter medan Hestenes fortfarande stod kvar vid telefonkiosken och väntade på bil. Han hörde över radio hur det hela gick till. Det var fräckt men enkelt. Objektet hade bara åkt två kvarter uppför Karl Johan. Sen steg han plötsligt ut vid rött ljus och försvann ner i entrén till Holmenkollenbanen. De två kollegerna satt i bilkön bakom och skrek förtvivlat i sin kommunikationsradio. När Hestenes sprungit ner till perrongerna var objektet inte där. Antingen hade han just tagit Kolsåsbanen eller också bara gått ut igen. Det dröjde sju timmar innan de fick kontakt på nytt.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 24
Under natten och de tidiga morgontimmarna hade ärendet vuxit. Det hade varit uppe hos chefen för hela säkerhetspolisen, overvåkingssjef Geir Ersvold, det hade vänt och gått ner till den operative chefen, politiadjutant Iver Mathiesen – eftersom det handlade om hans arbetsfält sabotage, inhemsk högerextremism och utländsk terrorism, snarare än spioneri och liknande brott. Mathiesen hade i sin tur delegerat en politietterforsker i 60-årsåldern som nu hade det omedelbara befälet över Hestenes och hans två kolleger som gick på morgonskiftet klockan 10:00. Föredragningen var kort. Objektet hade återvänt till hotellet klockan 01:36, synbarligen nykter. Kommando A skötte nu bevakningen fram till klockan 11:30 när de skulle avlösas av kommando B som alltså var Hestenes, Atlefjord och Selnes. Objektet hade tagit taxi 1913 vid Fornebu flygplats efter att ha anlänt från Stockholm med SAS nioplan. Han hade inte beställt rum men det hade tydligen funnits och han hade checkat in i eget namn. Han flög förresten också i eget namn, återresan var inte bokad. Det kunde förefalla som om han bara hade chansat på ledigt rum. Och rummet intill hans skulle bli ledigt klockan 12:00 och då skulle den tekniska personalen överta det. Telefonkontroll var redan ordnad men hittills hade objektet inte använt telefonen och det var kanske inte heller att vänta. När objektet återvände till hotellet sent på natten hade han kommit gående uppifrån Rosenkrantz Gate. Således hade man hittills inte kunnat göra några som helst observationer som förklarade objektets vistelse i Oslo. Men nästa gång han lämnade hotellet var det absolut nödvändigt att behålla kontakten. För att inte det där tricket med Holmenkollbanen skulle kunna upprepas var en kollega redan placerad nere i entrén. Vederbörande skulle omedelbart tas ur tjänst om objektet valde en annan väg (avdelningen var hårt belastad av övertid, det gällde att hushålla med antalet spaningstimmar per enhet).
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 25
När objektet lämnade hotellet skulle reservgruppen C omedelbart aktiveras för att kunna sättas in i händelse av svårigheter. Det som nu förestod var sannolikt en avgörande kontakt. Man kunde befara att denna kontakt i sin tur skulle utlösa eller förbereda en terroristaktion nästa dag mot hotellet då den israeliska delegationen anlände. Varje kontakt objektet tog i det följande, hur obetydlig den än kunde tyckas, måste registreras. Spåret kunde leda till en palestinsk terroristorganisation. Det fanns nu starka skäl att anta att en palestinsk organisation av det slaget förberedde en aktion av större format i Skandinavien. Utländska allierade kolleger hade bestämda indikationer åt det hållet. När genomgången verkade klar kom Iver Mathiesen själv in i rummet. Han stod en stund vid fönstret med händerna nerkörda i jackfickorna och såg ut över fjorden och det trista decemberdiset. De andra avvaktade. Mathiesen tände en av sina engelska cigarretter och vände sig om. ”Jag har varit i kontakt med våra israeliska kolleger”, började han. ”Jo jag vet att vi inte haft enbart glädje av det samarbetet” (han smålog åt den uppenbara underdriften; förbindelserna mellan norsk och israelisk säkerhetstjänst hade aldrig riktigt hämtat sig från israelernas misslyckade mordoperation i Lillehammer, trots att det sen dess förflutit mer än ett decennium) ”men i det här fallet har det viss betydelse hur dom bedömer situationen. Dom säger att dom väntat sig en palestinsk operation den närmaste tiden, men inte här utan i Stockholm. Ja ni har väl hört det där om mordet igår på en svensk kollega, Folkesson på terroristsidan.” Mathiesen drog ett par energiska bloss på sin cigarrett och började sakta gå runt sammanträdesbordet. ”Svenskarna i sin tur pratar en massa skit, Näslund säger sig som vanligt misstänka än det ena än det andra och av det kan man inte dra några bestämda slutsatser. Och vi själva har som ni vet inga som helst indikationer på någon närvaro av palestinska terrorister i Norge,
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 26
inget förutom den där fyren nere på Hotel Nobel. Och av detta skall vi alltså nu dra slutsatser. Vilka slutsatser då, du där vad heter du?” ”Hestenes.” ”Nå Hestenes, vilka slutsatser?” ”Antingen har en hel grupp kvalificerade terrorister tagit sig in i Skandinavien utan att vare sig vi eller israelerna eller, nåja svenskarna, fått minsta indikation eller …” Hestenes tvekade. Mathiesen dödade med en plötslig beslutsam gest sin halvrökta cigarrett i närmsta kaffekopp och spände ögonen i Hestenes. ”Nå”, sa han, ”fortsätt Hestenes. Eller vadå?” ”Eller också är det bara falskt alarm.” ”Just det”, sa Mathiesen och gick mot dörren, ”just det. Och är det falskt alarm får ni reda på det om ni kan se till att inte missa den där hotellbesökaren eller åtminstone hänga med honom något längre än tre minuter den här gången. Så ligger det alltså till”, sa Mathiesen och vände sig i dörren, ”antingen är det ingenting alls eller också kan det vara någonting värre än vi ens kan föreställa oss.” Han stod tyst en kort stund innan han fortsatte. ”Var nu hyggliga och tappa inte bort den där jäveln en gång till.” Sen gick han utan att stänga dörren. Klockan 11:28 avlöste Hestenes sin kollega från grupp A och intog samma behagliga position vid Grand Hotels fönsterbord nere i kaféet som han haft dagen innan. På stolen bredvid sig hängde han överrocken med den dolda kommunikationsradion. När han rörde om i kaffekoppen kände han tyngden från sin revolver under höger armhåla (Hestenes var vänsterhänt). Det var första gången under sin tjänstgöring på overvåkingspolitiet som han bar vapen, Där uppe i hotellet någonstans fanns objektet. Förmodligen hade han ätit frukost före klockan 10 när matsalen stängde serveringen. Sen hade han gått tillbaks till sitt rum där han nu varit i mer än en och en halv timme. Eller kanske inte alls. Det fanns ju nu inte en enda polis inne i
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 27
hotellet. Kollegerna från den tekniska avdelningen skulle komma resande med allt sitt bagage först om tjugo minuter. Just nu kanske objektet gick runt på tredje och fjärde våningarna där den israeliska delegationen skulle ta in om fem sex timmar. Han rekognoscerade, letade upp bakdörrarna, kollade om det gick att ta sig ut och in via resebyrån på andra våningen. Hotellet var ju egendomligt avskuret just genom att andra våningen tillhörde en resebyrå. Varken hotellets trappa eller hiss hade någon öppen förbindelse med andra våningen och resebyrån där. Det var naturligtvis det rätta sättet att ta sig in. I stället för att gå via huvudingången som ju måste förutsättas vara bevakad tog sig terroristerna först in på resebyrån och tystade personalen där. Sen bröt de upp branddörren, som faktiskt var låst vad man nu skall med låsta branddörrar till, och kom oväntat upp bakvägen till antingen våning tre eller fyra. Sen skulle allt vara några ögonblicks verk och sen mitt under paniken ut igen samma väg. Bevakningen borde alltså snarare koncentreras kring resebyråns entré på Karl Johan än kring hotellingången på Rosenkrantz Gate? Någonting gjorde i alla fall mannen däruppe, vadsomhelst utom att använda sin telefon. Mannen däruppe var ett proffs och inte någon nervös knarklangare. Det här var annorlunda, det var inte längre tjuv och polis där polisen i en sån här position nästan alltid vinner. Om nu mannens pilotväska innehållit något annat än kläder och tandborste och rakapparat och Newsweek? Säg sex sju kilo TNT; en sådan laddning skulle rätt placerad spränga hela hotellet sönder och samman. Nej det skulle inte hända. Teknikerna skulle utan svårighet hitta allt i den vägen nu när man verkligen hade order att leta. Säkerhetstjänstens enda fördel just nu var att mannen inte visste att han var övervakad. Eller visste han det? Varför skulle inte ett proffs utgå från den möjligheten? Kanske var allt detta en skenmanöver som sen aldrig skulle kunna ledas i bevis. Kanske skulle detta objekt nummer 17 bara dra uppmärksamheten till sig och låta sig förföljas; han
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 28
hade ju till och med kommit i eget namn. Plötsligt stod mannen utanför hotellingången med händerna i den gröna jaktjackans fickor. Den svarta väskan hade han alltså inte med sig, trots att han nu rimligtvis var på väg att lämna hotellet. Alltså TNT? Nej varför skulle han då inte ha den tomma väskan med sig? Det såg ut som om han betraktade väderleken, han stod och såg upp mot Grand Hotels tak och övre fasad, i själva verket hade han säkert uppmärksamheten mot gathörnen runt omkring. Sen knäppte han tankfullt sin jacka. Hestenes hade redan vidarebefordrat koden över radio till sina bordsgrannars förstummade häpnad (”B 2 till B 1 och 3 – Räven på väg ut”) – och sen gick han ut ur lokalen samtidigt som objektet sneddade över gatan spikrakt mot det fönster där Hestenes suttit några sekunder tidigare. Hestenes stod i Grand Hotels entré och såg objektet gå förbi på några meters håll. Nu du djävlar ska vi se om du kan bli av med mej, tänkte Hestenes samtidigt som han beslutsamt krängde på sig överrocken och tog ett par raska steg ut i gatan och omedelbart fick kasta sig in i porten igen. Objektet hade stannat vid ett skyltfönster strax intill Grand Hotels ingång. Det var ett urmakeri med en hel hög av Oslos i särklass dyraste Rolex-klockor i skyltfönstret; dom låg där som en skriande uppmaning till speedade småtjuvar att kasta tegelsten och sen få vissa häleriproblem (de dyraste klockorna kostade närmare 200 000 norska kronor). Varje gång Hestenes hade passerat det där skyltfönstret hade han stannat och tittat själv och blivit indignerad dels som polis över uppmaningen till brott dels som fattig bondson från Vestlandet vid tanken på att det fanns landsmän som skulle bära armbandsur till ett värde av två yngre säkerhetspolisers årslön före skatt. Men nu måste Hestenes fatta ett snabbt beslut. Han kunde inte gärna komma uthoppandes och vända en gång till. Han kunde inte heller stå kvar utan att se objektet. Han hade med proffs att göra, det gällde att inte tveka.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 29
Han gick ut och sneddade raskt över gatan i riktning mot Stortinget. När han kom fram till biluppfarten till Stortinget stannade han, böjde sig ner och ”knöt skon” medan han såg efter objektet. Objektet syntes inte till. Hestenes vände sig om och reste sig och grep efter radion med en känsla av förtvivlan eller rädsla för att nu behöva rapportera att han lyckats slå rekordet från igår. Det var ju inte möjligt, ingen kan bara gå upp i rök på det där viset. I samma ögonblick som han tryckte in sändarknappen såg han den gröna jackan inne i en liten folksamling framför Christian Kroghs staty. Objektet talade med två personer som delade ut flygblad och skramlade med insamlingsbössor. Ovanför sig höll de två ungdomarna en flagga som Hestenes mycket väl kände till. Grönt, vitt, rött och svart, det var den palestinska flaggan. Hestenes rapporterade över sin radio. Kollega Atlefjord fick fotografera de två bösskramlarna; Atlefjord måste ju vara alldeles i närheten. Hestenes angav sin position och fick Atlefjord som just nu var utanför Grand Hotels ingång. De nickade åt varandra. Sen fortsatte jakten. Atlefjord fotograferade först och gick sen förbi och tog ett av flygbladen. (Flygbladet visade sig senare inte innehålla någonting som kunde sättas i samband med direkt terrorism.) Det var indelat i tre textstycken med rubrikerna: FORSVAR PLO:s UAVHENGIGHET BLI MED I SOLIDARITETSARBEIDET STØTT HELSETEAMENE TIL PLO Och vidare annonserades för något man kallade solidaritetskonsert och dans på det vanliga studenttillhållet Chateau Neuf; inget av detta hade således minsta betydelse i spaningsarbetet men de två ungdomarna som växlat några ord med objektet kunde nu i laga ordning föras in i sympatisantregistret eftersom villkoret i §4 sista stycket i over-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 30
våkingstjenestens instruks var passerat, nämligen ”Medlemskap i lovlig politisk organisasjon eller lovlig politisk virksomhet kan ikke i seg selv danne grunnlag for innhenting og registrering av opplysninger”. (Att tala med en terrorist var mer än ”i seg selv”.) Hestenes fortsatte jakten. Under de närmaste två kvarteren tog objektet ingen som helst kontakt med någon. Hestenes följde honom snett bakom på andra sidan gatan. Objektet såg sig inte om, inte ens vid de två tre tillfällen han stannade för att se i skyltfönster. Eller? Nej. Roar Hestenes hade ändå arbetat som spanare i sammanlagt fyra år på både krim och narkotikaroteln. Den som stannar vid skyltfönster för att se sig om i glasets spegelreflex eller på annat sätt brukar få något stelt i sitt beteende, det märks att han ser på annat än föremålen i skyltfönstret. Promenaden fortsatte lugnt ytterligare ett par kvarter. Då sneddade objektet plötsligt över gatan till samma sida som Hestenes och gick in i Oppegårds, en affär där man säljer broderier, flätade korgar och vid den här årstiden diverse julpynt. Hestenes tvekade. Affären var i minsta laget för att man skulle kunna följa efter in. Och det gällde ju ett proffs som rimligtvis spänt observerade alla personer i sin omgivning. Om man visade sig för honom nu skulle det bli alltför riskabelt med ytterligare ett igenkännande senare. Fast å andra sidan hade objektet knappast någon naturlig anledning att gå in i en affär för broderier och julpynt. Hestenes gav position på radio. Sen avancerade han beslutsamt mot det närmaste av skyltfönstren. Han kunde se ner i affären. Objektet stod och tittade på några buketter med eterneller utan att en enda gång lyfta blicken mot Hestenes utanför. Dessutom var det starkt ljus där inne och inte särskilt troligt att det gick att se ut i decembergrånaden. Objektet valde tre buketter med eterneller, en röd, en grön och en blå noterade Hestenes, och därefter gick objektet till kassakön för att
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 31
betala. De övriga i kön var tvivelsutan vanliga norska medborgare och dessutom enbart medelålders kvinnor. Hestenes kunde hela tiden observera objektet i kassakön. Där togs definitivt ingen kontakt. Objektet kom ut med buketterna dolda i en vit plastpåse med röda juldekorationer och fortsatte mot Stortorvet. Hestenes tänkte. Buketterna kunde användas som signaler, dels var och en för sig, dels kombinationen av färger. Men nu låg de dolda i plastpåsen. Objektet passerade snabbt mellan Kreditkassen och blomsterstånden på Stortorvet, stannade till och växlade några ord med en försäljerska i en sån där lastvagn som kan vecklas ut till blomsterstånd (Arne Dalens Gartheri og Hagesenter; försäljerskan förhördes samma kväll med negativt resultat, hon kom inte ens ihåg vad som sagts eller om det var på norska eller svenska). Objektet styrde rakt mot det stora varuhuset, Glasmagasinet, där julkommersen dragit igång och där tusentals människor trängdes och strömmade ut och in. Det var naturligtvis en idealisk mötesplats för en snabb kontakt. Alltså. Det här var frågan om annat än vanliga småförbrytare, nu gällde det folk som kunde sin sak. Hestenes angav den nya positionen för sina kolleger via radion och bad kollega Atlefjord kontakta centralen för att sätta in reservstyrkan. Ett varuhus i julhandel gick inte att täcka på tre man. Att förfölja någon inne i ett varuhus kan vara svårt nog även om spaningsobjektet är en helt oerfaren person. Och jagar man ett proffs kan situationen snart utveckla sig till en mardröm av pinsamheter och omöjliga situationer och Hestenes fick sina aningar redan när de två, han och objektet, befann sig på nedre botten i varuhuset. Objektet visade ingen som helst brådska eller otålighet eller nervositet. Han rörde sig länge bland montrarna med kristallglas och vaser. Problemet för Hestenes var att man kunde se tvärs genom montrarna och att de dessutom var fulla med speglar som gjorde det omöjligt att
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 32
ha en realistisk kontroll över objektets verkliga blickriktning. Dessutom måste Hestenes hålla sig ganska nära för att kunna observera en eventuell signal eller kontakt och samtidigt som han måste stirra på objektet gällde det att se ut som om han betraktade glas och vaser i prislägen han inte ens skulle ha önsketänkt kring. Vid ett tillfälle stod de bara fyra meter från varandra. Objektet höll ett vinglas i handen och verkade djupt försjunken i glasets slipade mönster. Det såg avspänt och fullkomligt naturligt ut. Mannen därborta i grön jaktjacka och manchesterbyxor med vit plastpåse innehållande tre buketter med olikfärgade eterneller såg ut som vilken som helst skandinav fast snarare någon sorts idrottstyp eller fritidsmänniska än politisk intellektuell, snarare norrman än svensk således. Ingenting röjde honom på minsta vis som terrorist. Möjligen verkade vinglaset som han just höll upp mot ljuset något omarxistiskt eftersom det hade bred guldbård och blixtrande slipade mönster. De stod nu tre meter ifrån varandra men med ett par glasmontrar och flera speglande väggar emellan; det fanns ingen rak blickriktning mellan dem men Roar Hestenes såg in i terroristens ansikte via en spegel i montern med guldglasen. Terroristen släppte plötsligt glaset med blicken och såg rakt in i spegeln och mötte Roar Hestenes blick under något som bara kan ha varit en sekund men som Hestenes alltid skulle minnas som en oändlighet. Terroristen smålog, nästan omärkligt som en inbillning markerade han en skål mot Hestenes. Så försvann han. Kvar stod glaset. Roar Hestenes stod tio meter från närmsta utgång och den vägen hade terroristen i vart fall inte tagit. Hestenes kände hur han svettades. Det fanns bara en sak att göra, även om det var genant. Han gick ut i trängseln, mötte den svala luften därute som tröst, och meddelade över radio att någon av kollegerna fick ta över inne i varuhuset eftersom det fanns risk att han själv blivit observerad. Atlefjord var
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 33
redan inne i varuhuset, hörde meddelandet i sin öronsnäcka och lyckades snabbt lokalisera objektet. Men det är ett helvete att förfölja ett proffs inne i ett varuhus. Om det nu bara var frågan om att överföra ett kort meddelande kunde det ske utan någon som helst personlig kontakt. Objektet står vid en alldeles exakt tidpunkt vid en överenskommen plats och har han då tre knappar knäppta i jackan i stället för en eller två så överför han ett meddelande till en person som han kanske själv varken ser eller känner; eller också håller han halsduken i ena handen eller tittar på en brun handske i stället för en svart eller grå och den som i det ögonblicket tar emot meddelandet kan vara vem som helst av hundratals personer i närheten. Och även om det gäller en svårare operation, som en drop, att överlämna ett skrivet meddelande eller en mikrofilm, så kan det bli lika omöjligt att observera. För om nu objektet provar en grå handske och lägger tillbaks den i högen för bruna handskar, så måste en man fortsätta att förfölja honom och en kollega måste stanna kvar för att kontrollera vem nästa person blir att sticka handen i den grå handsken. En tränad spion eller terrorist kan utföra allt detta mitt bland motståndarsidans säkerhetsfolk. Det visade sig snart att Atlefjord och Selnes mycket riktigt fick ett elände inne i varuhuset. Terroristen hade från glasavdelningen på nedre botten tagit sig upp på andra våningen och in bland damunderkläderna där han förvisso var iögonfallande som ensam man. Men skulle man därtill lagt en norsk säkerhetspolis med knäppt överrock (radio och tjänstevapen, alltså knäppt rock) som mäter 1,95 i strumplästen så skulle scenen börjat likna någon parodisk film. Atlefjord var alltså tvungen att hålla sig på avstånd. Och det blev i det följande som om terroristen lekte med sina förföljare. Det blev hela programmet, som taget ur en kursbok, med plötsliga ombyten av den riktning man förflyttade sig i och besök på den ena omöjliga platsen efter den andra som exempelvis längst in på tredje våningens avdelning för sängkläder där alla närmanden skulle
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 34
ha tett sig lika omöjliga som bland damunderkläderna. När det hela äntligen slutade så hade terroristen köpt en liten kopparkastrull för 285 kronor bland husgeråden på tredje våningen. Han betalade med ett American Express-kort i eget namn, ungefär som om han ville överräcka ett visitkort eller i vart fall slå fast att han varit just här vid just denna tidpunkt. Och det blev inte roligare i fortsättningen. Han gick raka vägen tillbaks till hotellet utan att stanna vid ett enda skyltfönster, utan att se sig om en enda gång – och kollegerna hann knappt inta sina positioner i hotellets omgivning innan han kom ut igen, tomhänt. Han fortsatte över Rosenkrantz Gate och upp till urmakeriet där han stannade på nytt och betraktade ett Rolex-ur i vitt guld med briljanter för 191 260 kronor (Selnes stod alldeles i närheten med god överblick) och sen fortsatte han en kort bit uppåt gatan och var nästan tillbaks hos palestinaaktivisterna igen. Han tycktes betrakta Stortinget. Han gick över gatan och fortsatte att betrakta Stortinget och fem säkerhetspoliser i närheten följde honom nu spänt med blicken. Just då kom en taxi in till stationen på andra sidan gatan. Det var ingen kö och objektet sprang nu lika hastigt som överraskande tillbaks över gatan och hoppade in i bilen som genast startade. Kort kaotisk omgruppering till bilar och en serie radiomeddelanden följde mellan säkerhetspoliserna som meddelade färdriktning och taxinummer till reservgruppen som befann sig någonstans i närheten, oklart var. Fortsättningen visade sig bli ungefär lika pinsam som förvecklingarna inne på Glasmagasinet. Kollegerna i första förföljelsebilen fick visserligen kontakt med taxin inom några minuter och färden gick utan några vidare krusiduller upp mot stadsdelen Tøyen och fram till Munch-museet. Kollegerna gjorde i och för sig allting rätt. De två första som fått kontakt delade på sig, en av dem fortsatte förföljandet in på museet och den andre stannade i bilen och rapporterade över radion. Ytterligare två kolleger anlände inom fem minuter. En av de nyanlända gick
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 35
in på museet. De var alltså fyra man, två inne och två utanför. Eftersom det nu var en glåmig vardag i början av december så var det få besökare i museet och ingen av dem kunde spontant föra tankarna till Mellanöstern. De flesta var tvivelsutan vanliga norrmän. En skolklass passerade. Terroristen köpte en utställningskatalog som han sen bara öppnade vid ett tillfälle som för att kontrollera någon detalj. Han uppehöll sig särskilt länge på två ställen. Först satt han i närmare tjugo minuter på en bänk framför fyra tidiga 90-talsmålningar (Madonna, Kyssen, Piken og Døden och Vampyr). Såvitt det gick att iaktta hade han uppmärksamheten mot tavlorna hela tiden. Sen gick han runt hörnet en bit bort och ägnade särskilt mycket tid åt en tavla som visserligen också skildrade kvinnor men med ett helt annat innehåll (Pikene på Broen, 1927 c:a). Där framme kontaktade han en äldre herre. Det såg ut som om de talade om bilden. När den äldre mannen gick ut från museet en stund senare fotograferades han av kollegerna (och två dygn senare var han säkert identifierad; han hette Germund Braathe, var före detta skeppsredare, miljonär, levde tillbakadraget i en villa i Østfold utanför Moss). Terroristen kontaktade möjligen en äldre dam som han hjälpte när hon tappat sin käpp. Även hon kunde senare identifieras (pensionerad översköterska vid Oslos Senter for Barne- og Ungdomspsykiatri). Därutöver inträffade bara ytterligare en kontakt som man utan vidare kunde bortse från; terroristen hade sagt något till ett av skolbarnen, en flicka i 8-årsåldern. Det var allt som skedde under 42 minuter. Nästan som för att djävlas promenerade han sen tillbaks ner mot stan i stället för att ta buss eller taxi. Två av kollegerna fick avvakta vid bilarna för att komma efter senare. De andra två återupptog förföljandet till fots. Terroristen gick lugnt nerför Tøyengata som om han var på väg tillbaks till stadens centrum. Men efter tvåhundra meter stannade
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 36
han och stod en stund och såg in i den botaniska trädgården på höger hand. Så knäböjde han och ”knöt skon” och när han således såg sig omkring kunde han bakåt inte ha sett någonting annat än två säkerhetspoliser, låt vara på olika avstånd och på varsin sida om gatan. I fortsättningen såg sig terroristen inte om en enda gång. Men han ändrade plötsligt kurs och vek av åt vänster in på Hagegata, det såg alltså ut som om han gick rakt mot Tøyens T-banestation. Men i stället vek han på nytt av ned mot stan och tog sig via Sørligata, Jens Bjelkes gate och Borggata raka vägen ner till det nya polishuset vid Grønland. När han kom fram dit gick han upp en bit på uppfarten, betraktade polishuset, gick fram till en skylt som talade om att den dystra byggnaden bredvid det vita polishuset var Oslos gamla kretsfängelse, han läste skylten. Sen vände han och gick tillbaks mot hotellet, utan att stanna, utan att se sig om. Kollegerna grupperade om i god tid utanför hotellet. Terroristen kom nerför Karl Johan på Stortingssidan. Men i stället för att gå över gatan vid Grand Hotel och ta sig den vanliga titten på Rolex-klockorna fortsatte han rakt fram och över Rosenkrantz Gate till den lilla gröna tidningskiosken och köpte fyra eller fem norska dagstidningar och sen gick han omedelbart in i den röda telefonkiosken bredvid. Roar Hestenes befann sig 30 meter därifrån. Ingen av kollegerna hade kortare avstånd till telefonkiosken. Det var ju stor risk att terroristen redan tidigare, inne på Glasmagasinet, hade identifierat Hestenes, men ändå fanns inget annat att göra än att chansa. Terroristen stod med ryggen till. När Hestenes avancerade kunde han räkna rörelserna när terroristen slog på nummerskivan. Sex rörelser, alltså inget rikssamtal och inget utlandssamtal. Efter en kort stund la terroristen på luren, tydligen utan att ha fått svar men efter att ha väntat ungefär sex sju signaler (i och för sig kan ett meddelande överföras genom att man låter telefonen ringa ett visst antal signaler för meddelande A och ett annat antal för meddelande B).
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 37
Terroristen började slå ett nytt nummer. Hestenes stod nu alldeles bakom honom, på mindre än en meters håll. Men när Hestenes försökte röra sig runt telefonkiosken för att komma i läge för åtminstone en skymt av några av siffrorna som terroristen slog på nummerskivan rörde sig denne därinne på motsvarande sätt så att han hela tiden skymde sikten. Samtalet var mycket kort och Hestenes kunde inte uppfatta vad det rörde sig om men han hörde åtminstone något på svenska som lät som en bekräftelse på klockslaget 16:30. Just innan samtalet var slut vände sig terroristen hastigt och överrumplande helt om och för andra gången denna dag såg de två männen varandra rakt in i ögonen. Och den här gången var det ingen tvekan. Terroristen log och vinkade långsamt ironiskt åt Hestenes, sen la han på luren och trängde sig förbi ut och gick mot hotellingången på andra sidan gatan. Fortsättningen blev om möjligt ännu mera pinsam. Terroristen plockade ut sitt bagage från hotellet och tog därefter omedelbart en taxi ut till Fornebu, där han checkade in sin pilotväska men behöll plastpåsen med eternellerna som handbagage (bland innehållet i väskan fanns, förutom ombyte av underkläder, två extraskjortor, toalettartiklar, en kopparkastrull med lock, ett pro-palestinskt flygblad på norska samt ett linjerat kollegieblock i A4-storlek med ett tjugotal sidor handskrivna anteckningar som rörde Afghanistan; allt detta fotograferades av efter det vanliga tjafset med tullkriminalen om vems behörighet som egentligen gällde på Fornebu, och inte heller detta spaningsuppslag gav något som helst av värde och ingen väntade sig heller annat vid det här laget). Terroristen gick sen upp en trappa, passerade kafeterian och gick in i den nästan övergivna restaurangen, det var mitt på eftermiddagen och varken lunch eller middag. Han satte sig längst in med överblick mot restaurangens enda entré. Där satt han sen i en timme och tjugosex minuter medan han läste tidningarna och åt havskräftor i curry tillagade enligt något orientaliskt recept. Han drack Farris, mineralvatten.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 38
Säkerhetsmännen hade i stort sett resignerat. Det första teamet hade dessutom beställt in kaffe och varsitt smörrebröd, vilket dels var en uppseendeväckande blygsam beställning inne på själva restaurangen, dels en måltid som ju faktiskt inte rimligtvis kunde dra ut på tiden mer än en halvtimme. Därefter blev de avlösta av två man från reservgruppen. Terroristen var bokad till Stockholm med planet 16:30. Han satt lugnt kvar till 16:15 innan han gick mot passkontrollen (inne i transithallen köpte han fem minuter senare en flaska Johnny Walker Black Label och tio paket amerikanska cigarretter; tog inga som helst märkbara kontakter, talade inte med någon). Men på väg ut genom restaurangen vecklade han upp Verdens Gang, de andra tidningarna hade han lämnat kvar vid bordet, och just när han tycktes passera bordet där Atlefjord satt stannade han och vek tidningen två gånger innan han sträckte fram den över bordet med de två besvärade säkerhetsmännen, höll den ett ögonblick ett par decimeter över bordet innan han lät den falla ner ovanpå Atlefjords rest av smörrebröd. ”Tack för sällskapet och en fridefull jul”, sa han innan han fortsatte. Bara det, inte ett ord till. Stön, tänkte Atlefjord och sänkte blicken mot tidningen för att inte se sin kollega i ögonen. Mitt i tidningstexten hade terroristen ritat en ring med kulspetspenna kring ett stycke som mycket riktigt handlade om att den israeliska delegationen väntades till Oslo under dagen och att deras presskonferens skulle hållas på Hotel Nobel, där de också bodde under vistelsen i Oslo. Hotel Nobel var understruket. Trekvart senare höll politiadjutant Iver Mathiesen muntlig genomgång i overvåkingstjenestens lilla sammanträdesrum på fjärde våningen i det vita polishuset ute vid Grønland. Stämningen var generad. Mathiesen summerade först vad man faktiskt visste. Det var inte så mycket. En enligt svenska och andra utländska firmor i högsta grad misstänkt terrorist kom under gårdagen till Oslo och tog som av
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 39
en märklig tillfällighet in på just det hotell som idag fylldes med ett israeliskt propagandagäng (jo, Mathiesen använde ordet propagandagäng). När den misstänkte sen gick utanför dörren så skakade han av sig sina förföljare inom loppet av några minuter. Det kunde förstås vara fråga om ren otur. Men det troligaste, särskilt med tanke på hur mannen sen betett sig, var att han med avsikt gjort sig av med spanarna. Därefter fanns ett sju timmar långt hål i kunskaperna. Sen hade han stannat inne på sitt hotellrum till strax före tolv följande dag. Men innan han gick ut från hotellet hade han betalt sin räkning och ställt bagaget i ett låst rum bakom hotellhissen. Därefter hade han begett sig ut för att köpa tre buketter med eterneller, i angivna färger. Därefter hade han gått till Glasmagasinet och inhandlat en kopparkastrull med lock. Sen hade han gått tillbaks till hotellet med sina inköp och lämnat dem i det låsta bagageutrymmet och sen hade han tagit en taxi till Munch-museet och särskilt studerat vissa angivna tavlor. Här gjorde Mathiesen en kort konsthistorisk utvikning. Det intressanta om man jämför de tre kvinnobilderna från tidigt 90-tal med den senare bilden från 20-talet är ju att 90-talsbilderna innehåller en ganska spännande ambivalens i synen på kvinnan; hon är som en av tavlorna mycket riktigt heter ”vampyr”, det vill säga förförerska, ond och frestande. Den där tjugotalsbilden är ju å andra sidan närmast en harmonisk borgerlig idyll. Nå, det hörde strängt taget inte till saken. Intressant var förstås den demonstrativa turen runt polishuset och ännu tydligare de underförstådda hänvisningarna i den misstänktes fortsatta beteende. Han hade alltså vinkat åt Hestenes och lämnat ett skriftligt meddelande via Verdens Gang till Atlefjord. Vad gäller mannens ärende kunde man bara konstatera att ingen flyger Euroclass på egen bekostnad till Oslo i december bara för att köpa eterneller och kopparkastrull. Där fanns den avgörande obesvarade frågan. Sen återstod den rent praktiska frågan hur och när och varför han
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 40
upptäckt att han var förföljd. Första säkra indikationen på det kom alltså från politibetjent Hestenes som var ny här på avdelningen. Nå, hur gick det till? Det blev stilla i rummet. De sju männen såg på Hestenes som ritade en osynlig ring i bordsskivan framför sig och harklade sig innan han försökte svara. Det var ju inte så lätt att säga. Den misstänkte hade betett sig ungefär som vilken turist som helst. Han uppträdde inte misstänksamt, såg sig inte om, i vart fall inte så det märktes. Men ärligt talat blev det nästan som en lek efter ett tag. Först det där när han skålade inne på Glasmagasinet. Och sen vinkade han ju faktiskt vid telefonkiosken. Atlefjord hade haft ungefär samma upplevelser. För hans del hade det ju till och med slutat med en sorts skämtsam hänvisning till just det tänkbara terroristmålet, den där tidningen med Hotel Nobel understruket i texten. En av kollegerna från den tekniska avdelningen kom in och la ett papper på bordet framför Mathiesen, som bara behövde läsa i tio femton sekunder. Sen log han. ”Vell. Det här kommer väl knappast som någon överraskning. Enligt teknikerna finns inte ett enda spår av intresse på hotellrummet. Såvitt man kan bedöma har ingen annan än han själv varit där. Alla ytor är avtorkade, vad det nu skulle tjäna till, han måste ju veta att vi redan har hans fingeravtryck från den svenska polisen. Inte så mycket som ett hårstrå i sängen. Till och med tandborstglasen är avtorkade. Jaha, vilka slutsatser ska vi dra av det här?” Det fanns inte så många slutsatser. Det fanns däremot en arbetshypotes. En terrorist hade alltså kommit till stan för att sondera inför en eventuell operation mot en grupp israeliska politiker på Hotel Nobel. Men eftersom han upptäckt att han var iakttagen så avblåste han det hela och sa artigt adjö till sina övervakare och lämnade landet. Det var allt. Kollegerna i Stockholm var av någon anledning upphetsade och
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 41
ville ha en utförlig rapportering. Politietterforsker Larsen fick sammanfatta det som var och en skrev, allt färdigt till nästa dag. Hotellbevakningen fortsatte med reducerad styrka. Mathiesen reste sig och de andra började gå mot dörren. Då bad han Hestenes vänta. Sen tog han av sig sina guldbågade glasögon och pendlade dem fram och åter över sitt utsträckta pekfinger medan han satte sig i en av fåtöljerna borta vid fönstret. Det var mörkt utanför och fjordens svärta skar in som en kil mellan ljusglittret på båda sidor. Roar Hestenes hade satt sig vid sammanträdesbordet igen och såg ner i den bruna polerade skivan. Det såg ut som ett typiskt gammaldags norskt storstugebord. Egendomligt, tänkte Hestenes, det är som om vi fortfarande var en nation av bara fiskare och bönder. ”Nå”, sa slutligen Mathiesen från sin fåtölj utan att ta blicken från sina glasögon som han fortfarande balanserade kring pekfingret, ”nå hur känns det?” ”Jag vet inte vad jag ska svara”, sa Hestenes fullkomligt sanningsenligt. ”Jag menar så här. Känner du dej blåst?” ”Ja det kan jag inte neka till, det var förmodligen mitt fel att han upptäckte oss. Det var väl mej han såg först.” ”Gjorde du nåt fel, tror du?” ”Ja, eftersom han upptäckte mej.” Mathiesen satte på sig glasögonen och såg upp mot Hestenes. Han smålog, men inte alls ironiskt. ”Du är en bra polis Hestenes, jag vet det. Det är därför vi fått upp dej till oss men jag tycker inte du ska tro att vi har misslyckats.” ”Det är väl ändå ett och annat som talar för att om han inte upptäckt oss så …” ”Ja så vaddå? ’Overvåkingstjenesten har til oppgave å forebygge og motvirke alle forbrytelser i den utstrekning disse kan medføre fare for rikets sikkerhet ’… och så vidare. Det där är första raderna i paragraf 2 i vår instruks, vad säger det?”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 42
”Förebygga och motverka alltså …” ”Ja, antag att ett gäng palestinska terrorister finns i stan. De är i så fall så kvalificerade att de tagit sig in i landet utan att vare sig vi eller israelerna eller någon annan fått minsta indikation om saken. Rekognosceringen utförs av en skandinav som rör sig obehindrat i Oslo och det var ju alldeles förbannat lyckosamt att du upptäckte honom. För om dom nu hade dragit igång en operation mot hotellet, ja exempelvis som du funderade, jag läste din lilla PM om det där med ingången via resebyrån och brandtrappan, nå vad hade hänt då?” ”Vi hade förmodligen tagit dom.” ”Är du för det första säker på det? Nåja, in med hela jävla terrorpolitiet och skottsäkra västar och k-pistar och tårgas och alltsammans, visserligen. Men till vilket pris?” ”Du menar att det här var det bästa som kunde hända?” ”Utan tvekan. Utgå från att vi haft att göra med mycket mer kvalificerade motståndare än vi någonsin sysslat med här i Norge, och då räknar jag in dom där jävla israeliska mördarna uppe i Lillehammer. Alltså, folk med åratal av stridserfarenhet från Mellanöstern, beväpnade med handgranater och AK 47, sju åtta man som går in i två grupper samtidigt i hotellet. När hade vi då tagit dom?” ”Efteråt när det var försent, menar du.” ”Ja. Försök att bara fantisera om innebörden i det.” ”Jamen jag sumpade mitt objekt.” Mathiesen reste sig häftigt upp, nästan självlysande av energi och irritation – han påminde plötsligt Hestenes om skridskostjärnan Hjallis Andersen – gick han fram till dokumenthögen vid sammanträdesbordets kortände och ryckte fram en porträttbild på den svenske terroristen och så fortsatte han runt bordet och la bilden framför Hestenes och gick sen vidare ett halvt varv runt bordet så att han stod mitt emot Hestenes och lutade sig framåt och stödde sig på båda knytnävarna. ”Hör nu här Hestenes. Du har fått en skymt av draken och ta det som en god lektion och ett minne för livet och var sen djävligt tack-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 43
sam att draken inte underskattade dej som du gör med honom. Vår uppgift är alltså att förhindra terrorism och den uppgiften har vi ju löst på ett glimrande sätt idag. Därför blev det ingen operation och gå nu in och skriv din rapport så att svenskarna får sitt och understå dej inte att betrakta dan som misslyckad.” Mathiesen stod kvar i samma ställning och smålog när Hestenes lomade iväg till sitt rum. En bra kille, tänkte Mathiesen. Några minuter senare satt Hestenes med fotografiet framför sig på skrivbordet. Hans rum var litet och trist med utsikt mot polishusets baksida och nedfarten till garagen och intaget. Mannen på fotografiet såg hygglig ut, en norsk friskus. Fast, inbillade sig Hestenes, det fanns två helt olika uttryck i ögonen där framför honom. Täckte man över vänsterögat med handflatan fick ansiktet en humoristisk sympatisk ton. Täckte man däremot över högerögat såg blicken iskall ut. Detta var alltså ett proffs som var omöjligt att förfölja ens i en stad som Oslo, ett proffs som till och med hälsade på sina förföljare. Draken, tänkte Hestenes, jag var så nära draken att jag nästan kunnat ta på honom. Sen bläddrade han en stund efter rätt formulär, la bilden på draken åt sidan och började skriva en pinsamt detaljerad rapport om bland annat hur han två gånger samma eftermiddag hade blivit upptäckt under sitt spaningsuppdrag. Det var inte så roligt att skriva. Men Mathiesen hade kanske rätt – om han nu inte råkat avslöja sig för draken vid det där vinglaset i Glasmagasinet, vad hade kunnat hända i så fall? Det är sant att palestinierna i huvudsak använder automatkarbinen AK 47 Kalashnikov under sina uppdrag. Roar Hestenes hade själv skjutit med en sån under ett utbildningsbesök i Västtyskland. 20 skott i magasinet, ligger alldeles still och i balans även om man skjuter automateld från höften. Förvånansvärt hög precision om man skjuter enkelskott och använder vapnet som gevär. AK 47 är ett formidabelt, fruktansvärt vapen.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 44
På ryggstödet bakom honom hängde hans axelhölster med tjänstevapnet, en Smith & Wesson, kaliber 38, modell 10. Han avbröt sig i skrivandet och sträckte sig på nytt efter fotografiet med terroristen. Så täckte han över det humoristiska ögat och såg en stund in i det kalla ögat. Det spelar ju inte så stor roll, tänkte han, faktiskt spelar det inte så stor roll om man är en bra polis eller nybörjare vid overvåkingspolitiet om man möter en fem sex såna där och själv har en revolver i handen och dom har AK 47. Sen drog han ut sin nedersta skrivbordslåda och släppte bilden ner i vad han nu felaktigt förmodade skulle bli glömska. Han sköt till skrivbordslådan. Så avslutade han sin rapport åt svenskarna.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 45
polisintendent Axel Folkesson dog i sin bil ute på Djurgården vaknade Carl Gustaf Gilbert Hamilton av en mardröm. Det hade börjat som en alldeles normal haveriövning i den 18 meter djupa dyktanken i Karlskrona. Han hade dragit sig ner utefter den röda lejdaren och när han var nere på botten tog han ut munstycket och krängde av sig tryckluftstuben, sen blåste han ut en fjärdedel av luften ur lungorna för att inte sprängas av tryckförändringen under uppstigningen och så började han dra sig uppåt i det skimrande ljuset i det behagligt 35 grader varma vattnet. Efter tiometersnivån behöver man normalt inte anstränga sig längre utan flyter automatiskt uppåt; ska man drunkna, som instruktörerna brukade säga, så måste man alltid göra det under tio meters djup när trycket pressar ner kroppen, annars flyter man ju. När han nådde tiometersnivån och skulle börja flyta uppåt blev vattnet plötsligt kallt och de åtta starka lamporna i tanken slocknade samtidigt som trycket började suga honom nedåt. Han passerade 18-metersnivån där botten just funnits och där den röda, den gröna, den svarta och den vita lejdaren slutade; botten upplöstes i mörker. Till en början försökte han undvika panik. Men trycket ökade och han sjönk obevekligt och allt fortare och han var nu på väg ner i ett tjockt vattenfyllt rör mot underjorden utan att på något sätt kunna styra eller påverka förloppet och trycket mot öronens trumhinnor gick inte längre att kompensera, han sjönk alldeles för fort för det, och trycket mot ansiktsmasken började bli så hårt att plexiglaset låg
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 46
ända intill ögonbrynen och kindbenen och ögonen trycktes inåt och utåt sidorna så att synen började försvinna och allt svartnade och när han förstod att han inte skulle överleva kom paniken. Han vaknade insnärjd i lakanen med en kudde över huvudet. Det tog honom några sekunder att inse sammanhanget, han hade inte haft mardrömmar sen han var barn. Han kastade undan sängkläderna med ett ryck. Han satte sig upp och noterade att han andades tungt och andfått som om han fortfarande befann sig i dyktanken i Karlskrona. Nu djävlar får det vara slut, sa han till sig själv och gick ut i badrummet och satte duschen på kallt. Han flämtade under det kalla vattnet, han hade alltid avskytt kallt vatten, men han tvingade sig att stå kvar som om det var ett straff, vilket det strängt taget var. För nu djävlar fick det vara slut på de här dumheterna. Han steg ur duschen och strök håret hårt bakåt med båda handflatorna, sen gick han fram till badrumsspegeln och såg en kort stund in i sina svagt rödsprängda ögon. För första gången i sitt 29-åriga liv var han bestämt missnöjd med synen av sig själv. Han rakade sig lugnt, noga och extra länge. Sen gick han ut och ställde sig naken mitt på golvet i vardagsrummet och såg sig omkring. Han hade börjat torka men det droppade fortfarande om honom ner på den mörka ekparketten. Det han såg omkring sig förstärkte bara effekten av hans underförstådda löfte till sig själv att i vissa avseenden mycket bestämt ändra livsföring. Det luktade rök, instängdhet och parfym. Bland askkoppar och vinglas på soffbordet intill honom låg ett kladdigt meddelande skrivet med läppstift. Han läste det inte, det räckte med det klumpiga hjärtat som avslutade meddelandet. Det var visst någonting om att hon måste gå tidigt för att lämna på dagis, så var det ju tydligen ofta i Sverige. Skönt var det att hon gått. Han övervägde om han skulle städa upp lägenheten en gång för alla nu och genast, men insåg att han redan var på väg att komma försent. Han gick fram till fönstret och öppnade det. Den fuktiga kylan
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 47
svepte genast in honom i ytterligare ett tillnyktrande straff. Det snöade, tunga våta stora flingor, och rakt nedanför honom låg det redan ett flera centimeter tjockt lager över Sankt Göran och Draken. Ungefär en kvarts miljon av Stockholms invånare är ensamma män. Det skulle knappast finnas någon av dem som inte skulle avundas Carl Hamilton hans bostad i Gamla stan, med Sankt Göran och Draken alldeles nedanför fönstret och en lysande utsikt över hustak ut mot Strömmen. Över huvud taget skulle Carl Hamilton kunna avundas av de flesta män. Han var för det första rik. Dessutom hade han blivit rik på ett synnerligen bekvämt sätt. Han hade ärvt aktier för en halv miljon eller något ditåt för sju år sen när han reste utomlands. Han hade bett en skolkamrat som var någon sorts lärling på börsfirman Jacobsson & Ponsbach att sköta om papperen och det hade gjorts med besked. Det var nu inte så svårt under just dessa fem år, när aktiekurserna på Stockholmsbörsen steg som raketer dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Själv hade han inte närmare intresserat sig för saken, men när han kom hem upptäckte han alltså att han var mångmiljonär i aktier. Men eftersom han alltid tyckt illa om aktier och spekulationsvinster såg han omedelbart till att sälja alltsammans och förvandlade pengarna till premieobligationer och ett par fastigheter i stället. Och nu ett par år senare hade det visat sig att han sålt just precis dagen innan kurserna började rasa nedåt. I stället hade fastighetspriserna gått upp. Sålunda hade han blivit mångmiljonär en gång till och bodde därför som han bodde. Till detta kom att han var en tämligen ståtlig man, före detta handbollsspelare i Sverige, före detta quarterback i ett amerikanskt universitetslag och dessutom försedd med grevlig titel, fullkomlig utbildning i etikettsregler, god uppfostran alltså, löjtnant i flottans reserv, motsvarigheten till pol mag i statskunskap med databehandling vid University of Southern California; kort och gott skulle han med den nya tidens värderingar, efter 60- och 70-talens utdöda radikalism, utan minsta ironi kunna beskrivas som en officer och gentleman. Låt
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 48
vara att det inte var värderingar han själv delade, även om nu de fem egendomliga åren i USA ändrat hela förutsättningen för hans liv. Ändå hade han aldrig tidigare känt sitt liv så förfelat som nu när han stod och såg ut över mörkret på Strömmen bort mot ett upplyst fartyg långt därborta, om man nu kunde kalla de där flytande höghusen i Finlandstrafiken för fartyg. Kylan från det öppna fönstret började göra ont i skinnet. Han stängde fönstret och klädde sig snabbt med helt nya kläder, struntade i morgonkaffet och gick ut i snögloppet. Bilen stod inte på sin vanliga plats framför telegrafstationen mitt emot slottet. Han såg ett ögonblick ner på sina våta lågskor och övervägde om han skulle gå tillbaks hem och ringa efter en var-god-dröj. Men sen började han med undertryckt ilska gå bort mot Strömbron med snöslasket sprutande om fötterna; han brydde sig inte ens om att gå försiktigt. Bilen stod där han lagligen men felparkerad lämnat den utanför Café Opera. Tjockt med snö på rutorna, ingen skrapa i bilen. Han tog fram ett ID-kort inbakat i plast med lilla riksvapnet på och skrapade rutorna. Här skulle alltså bilen inte parkeras i fortsättningen. Han sladdade och skvalpade fram och tillbaks i slasket när han körde upp mot Kungsholmen. Amerikanska bilar gör sig inte i nordiskt vinterklimat och den här bilen borde nu äntligen säljas. Det var ytterligare ett beslut som måste stå fast, alla dagens beslut måste stå fast. Han hade tagit med sig bilen från Kalifornien och till en början hade den svenska nummerplåten suttit ovanpå den blå kaliforniska skylten så att man fortfarande kunnat läsa texten om The Golden State. Det var inte bara barnsligt, det var ytterligare en av dessa fullkomligt reglementsvidriga indiskretioner han omgav sig med, ungefär som om det vore en tyst, tyst men barnslig, protest mot det jobb han tillfälligtvis hamnat i. Tillfälligtvis var nu för två år sen. Jobbet hade sannerligen inte blivit vad han en gång tänkt sig. På Norr Mälarstrand tjocknade trafiken. Gatukontoret hade nyligen ställt upp ett svårgenomträngligt mönster av cementblock på
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 49
vissa uträknat strategiska ställen för att därmed kunna skapa sån irritation bland alla bilister som morgon och kväll var tvungna att passera Kungsholmen att – sådan var faktiskt den kommunala idén – de skulle ge upp av ledsnad eller i vredesmod och därefter börja åka kommunal buss i stället. Det tog nästan tio minuter att nå fram till trafikljuset vid Kungsholms torg. Han malde vidare på sitt förfelade liv och sina löften om uppryckning för framtiden. *** De hade rekryterat honom redan när han låg i lumpen och utbildade sig till attackdykare, det var mer än åtta år sen nu. Han var politiskt radikal på den tiden, eller för att säga det utan omskrivningar – för ”radikal” var han tvivelsutan fortfarande – så var han kommunist och medlem i studentorganisationen Clarté som sen ett antal år i huvudsak stött sig på ”marxismen-leninismen-Mao-tse-Tungs-tänkande”, en fras som kunnat anpassas till allt. Det var alldeles i sluttampen på det politiska 60-talet, det vill säga ett par år efter Vietnams seger och befrielsen av Saigon 1975. Clarté hade ställt som uppgift för sina medvetna kamrater att infiltrera försvaret. Vad som egentligen menades med att infiltrera försvaret måste betraktas som något oklart, men det var på intet sätt frågan om några traditionella pacifistiska avsikter utan tvärtom gick tanken ut på att så många medvetna kamrater som möjligt borde finnas på så många viktiga platser som möjligt inom Försvarsmakten. Det hela förklarades med att dessa medvetna kamrater skulle komma att behövas i farans stund – då den socialimperialistiska supermakten anföll – för att de skulle kunna bekämpa defaitistiska och landsförrädiska, det vill säga medlöpskt pro-sovjetiska, tendenser. Det borgerliga försvaret var inte helt nationellt pålitligt, nämligen. Man bör inte förvåna sig över att vare sig försvarets säkerhetstjänst
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 50
eller säkerhetspolisen någonsin kunde begripa avsikterna bakom denna lilla våg av vänsterinfiltration. På Fst/Säk satt vänsterexperterna och slet sitt hår för att begripa sig på den här nya varianten av kommunism. Man lutade åt att det hela var ett trick av något slag. Den så kallade expertisen på rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning, ”säpo”, hade i stället lyckats få för sig att det var frågan om förberedelser för statskupp: när tillräckligt många clartéister på detta sätt infiltrerat försvaret skulle armé, flyg och flotta gå mot Stockholm under röda fanor till klingande ackompanjemang av Röda Arméns musikkår. Carl Hamilton, numera officer och gentleman åtminstone till det yttre, log åt minnet och därmed log han för första och enda gången denna dag. Rekryteringen hade ägt rum i mars månad, alldeles i början på attackdykarutbildningen. I den perioden åker årskullen ner från Berga till Karlskrona för att för första gången bekanta sig med dyktanken och för att öva en del elementära moment som har med uppstigning från dykarklocka, andningsteknik och annat att göra. Högst upp i tornet som omsluter själva dyktanken är det ganska trångt. Övningsledaren sitter på en sorts pulpet nära taket och de värnpliktiga guppar som andungar runt vattenytan nedanför medan tre instruktörer går igenom de olika momenten inför övningen med dykarklocka. Sen övar man en och en på olika djup och en läkare kontrollerar att var och en efter varje uppstigning har full kontroll över vad han gör. En lungbristning kan uppstå på det mest oväntade sätt, från 60 centimeters djup och nedåt. En lungblåsa brister och en liten luftbubbla far iväg genom blodomloppet och stannar någonstans i hjärnan. Har man då tur stannar luftblåsan så att den bara råkat blockera känseln i ett finger och sen utan svårigheter går att trycka bort efter några timmar i tryckkammare. Har man otur stannar luftblåsan hårt mitt inne i talcentrum. Carl kände sig egendomligt iakttagen under övningen. På en liten träläktare satt en man i 55-årsåldern som inte tycktes ha någon vettig
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 51
uppgift, även om de yngre instruktörerna behandlade honom med en blandning av självklarhet och respekt för överordnad. På andra och sista övningsdagen satt han inte kvar. Under en av de sista övningarna påstod läkaren att Carl hade små bristningar i blodkärlen i ena ögonvitan och att det inte såg bra ut, man måste göra en kontroll. Carl beordrades till en sjukavdelning medan de andra klädde sig för att återvända till Stockholm och permission över helgen. Sjukavdelningen var tom, han visades in i ett rum och där låg hans kläder. Han klädde på sig, aningen orolig för att det ändå skulle kunna vara något fel någonstans inom honom trots att han inte kände av det, aningen mer irriterad över en helg som höll på att förstöras. Efter en stund kom en kommendörkapten in i rummet och sa att han skulle följa med, att hans permission var indragen på grund av sjukvård men att han inte var sjuk och inte hade någonting att oroa sig för. De skulle ut på en kort resa. Någon annan förklaring fick han inte. Kommendörkaptenen körde honom i en civil bil halvannan timme söderut medan de pratade om utbildning, flottans framtid, slaget vid Trafalgar och andra uppenbara likgiltigheter. När Blekinge tog slut följde de kusten söderut en bit längs Österlen, där Skåne ser ut som Skåne brukar se ut på bild, med mjuka böljande kullar som sluttar ned mot blått hav. Det var i mars och våren var ovanligt tidig. När de närmade sig Kivik var landskapet omsvept i dimma. De körde in till en liten äppelfarm och mannen från träläktaren uppe i dyktanken kom emot dem med en kraftig sekatör i handen. Det var så han första gången träffade Den Gamle. Han hade åtminstone aldrig upphört att tyda förkortningen just så, även om ”DG” aldrig någonsin kallades annat än DG. Sen ett par årtionden tillbaks var DG chef för den militära underrättelsetjänstens hemliga del. Fast sen presskandalerna några år tillbaks i tiden kunde det där med ”hemlig” i viss utsträckning diskuteras. Kamraterna på Folket i
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 52
Bild/Kulturfront hade ju presenterat såväl DG som en stor del av hans medhjälpare på IB i hela serier av pampiga porträtt; förvecklingarna kring den affären hade slutat med att ett par kamrater på tidningen åkte i fängelse medan regeringen försäkrade att ingenting av det som stått i tidningen var sant, och att det för övrigt inte hörde till vanligheterna, eller att nya IB i vart fall hade helt andra direktiv, att underrättelsetjänsten inte förföljde vänsterorganisationer och i vad mån så skett var det misstag eller preskriberat eller undantag som inte skulle upprepas i framtiden och så vidare. Och nu stod alltså Carl Hamilton, 22 år gammal och fortfarande medlem i Clarté, på altanen hos den officiellt pensionerade DG med ett glas av husets hemmagjorda cider i handen. Kommendörkaptenen hade dragit sig undan. DG var sig ganska lik från fotografierna men såg i färg och verklighet och i tredimensionell rörlig bild mycket mer ut som pensionerad äppelodlare än som chef eller före detta chef, vilket det nu var, för den militära underrättelsetjänstens hemligaste del. Pensionerad eller inte, han var ändå i tjänst. För på marmorbordet framför honom på altanen låg en pappersmapp som såg ut att innehålla ungefär ett 50-tal A4-ark med maskinskrift. Utanpå mappen stod Carls namn och personnummer. DG berättade en stund om sin radikala ungdom och sin enkla bakgrund, som ju högst avsevärt skilde sig från Carl Hamiltons. Och eftersom han på goda grunder kunde anta att Carl läste allt vad som stått om IB i Folket i Bild/Kulturfront, allt detta om en ”socialdemokratisk spionorganisation” och så vidare, fanns det ett par saker han ville nyansera. Problemet med underrättelseorganisationer eller säkerhetsorganisationer världen över, oavsett politiskt system, var nämligen i huvudsak ett och detsamma. Man riskerade att skapa en så enhetlig krets av medarbetare, politiskt enhetlig vill säga, att synfältet begränsades. Det typiska i Västeuropa var att framför allt underrättelseorganisationerna behärskades av konservativa officerare som, om man tog Sverige,
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 53
knappt kunde skilja en Moskvakommunist från en SSU-are, eller om man tog Västtyskland inte kunde se några nyanser mellan BaaderMeinhof-ligan och det socialdemokratiska kulturarbetarförbundet, för att nu inte tala om det homosexuella Eton-gänget i Storbritannien och deras ständiga misstag. Det där var inte bara ineffektivt. Det var dessutom olämpligt eller rentav farligt. Vad man försökt göra i Sverige var alltså att skapa ett mera blandat sällskap och därför hade ungefär hälften av de anställda bestått av militär personal rekryterad från officerskåren och andra hälften av personer som rekryterats från arbetarrörelsens olika organisationer. DG hade personligen ansvaret för de flesta av dessa rekryteringar. Problemet just nu var att den här strategin riskerade att slås sönder. Den nya borgerliga regeringen hade gett sig fan på att moderata officerare var nationens enda garanterat nationellt pålitliga kategori och man hade hårt utnyttjat den gamla IB-affärens olika komplikationer för att på detta sätt militarisera det nya IB, vilket gjorde organisationen ineffektiv. Och nu började vi alltså närma oss saken. DG pekade med tummen på Carls mapp framför sig och förklarade att eftersom han ändå fortfarande hade ett visst inflytande över ruljangsen så hade han också för avsikt att fortsätta sin egen rekryteringspolitik och smuggla in en och annan vettig person i bolaget, alltså i underrättelsetjänstens hemliga del, IB. Han slog upp mappen och tog fram Carls fjorton dar gamla ansökan om att efter avslutad grundutbildning som attackdykare söka in på Sjökrigsskolan för vidareutbildning till reservofficer i flottan. Här, sa han, och slog på nytt med tummen mot papperen, tror jag vi har hittat en lämplig officer, dock inte alltigenom moderat, men med misstänkt god familjebakgrund. Carl satt helt svarslös. Han försökte intala sig att det bara var något skämt, någon subtil militär test av hans pålitlighet eller vadsomhelst men bara inte sant. Det var ju fullkomligt orimligt. IB hade bland annat ägnat sig åt
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 54
att infiltrera allt från vanliga lantliga hederliga FNL-grupper till studentorganisationer, Clarté med för den delen; IB hade sålt personliga uppgifter om svenska Palestina-aktivister till Israel, IB hade jagat ”fackliga oroselement” och förtecknat medlemmarna i alla sådana misstänkta organisationer som hans egen Clarté som någon sorts potentiella landsförrädare. Eller hur? Och ville man nu på allvar tro att Carl sådär utan vidare skulle komma invalsande i spioneriet bara man kallade? DG tappade inte tålamodet eller behärskningen. Han höll en lång föreläsning. För det första fanns det mer än en halv sanning i de där pressuppgifterna som for ikring när det gällde den så kallade infiltrationen. För det andra måste man ha klart för sig att den där Folket i Bild/Kulturfront ägnat sig åt att beskriva enbart de delar av IB:s verksamhet som man ville protestera mot, i och för sig både sympatiskt och förståeligt. Fast resultatet hade ju olyckligtvis blivit en groteskt snedvriden bild av verksamheten i dess helhet. Underrättelsetjänsten är en viktig del av landets försvar och dess huvuduppgifter består faktiskt inte av sånt som att hålla reda på bössskramlare utanför systembolagen. En del aktiviteter av det slaget hade visserligen förekommit på operationsavdelningen, men avsikten bakom hade mest varit att hålla operatörerna igång (det var första gången Carl hörde ordet ”operatör”). Underrättelsetjänstens enda väsentliga uppgift var att verka som landets känselspröt och skaffa fram kunskaper om militär eller paramilitär verksamhet som riktade sig eller kunde rikta sig mot Sverige. Som sagt. Och nu höll man på att bygga upp verksamheten på nytt, nu skulle alltså delar av militärledningen och den förhärskande borgerliga regeringen stoppa in militärer i medelåldern i organisationen. Det var inte bra. Och det fanns ett särskilt problem när det gällde just en ny generation av operatörer. Den tidigare organisationens akilleshäl var nog,
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 55
fick man erkänna, bristen på kompetenta operatörer. Det fanns inte lämpliga utbildningsresurser i Sverige och skulle de ha funnits hade det förresten lett till JO och Expressen och nationellt gallskrik över olämpliga och fula metoder och annat som inte direkt skulle bli till den nya organisationens fördel. Men här satt vi alltså med en blivande reservofficer, inte sant? Nå då var det kanske dags att presentera förslaget alldeles konkret. Det gällde alltså funktionen som operatör i den nya framtida organisationen. Det fanns ingen lämplig utbildning i Sverige för den saken och skulle inte heller av nämnda skäl kunna finnas. Men det fanns en mycket konkret möjlighet, nämligen följande. Carl skulle få ett stipendium för utbildning i statskunskap och datateknik vid University of Southern California, vid en fakultet utanför San Diego. Utbildningstiden, allt betalt av försvarsmakten även om det nu officiellt var ett vanligt amerikanskt universitetsstipendium för begåvade utländska studenter, beräknades vanligen till 3–4 år. Men Carl skulle komma att bli kraftigt försenad i sin utbildningstakt på universitetet. För det skulle man ha viss förståelse, ungefär som för vissa idrottsstjärnor. För en mera intrikat utbildning skulle nämligen kunna bokas in på en specialskola i San Diego som drevs av US Navy och FBI, den federala polisen, gemensamt. Det var förmodligen världens, åtminstone västvärldens, förnämsta utbildning av operatörer. Anbudet gällde tills vidare båda utbildningarna. Och med bara en månads påbyggnadskurs vid en vanlig amerikansk militärhögskola skulle hela utbildningstiden i San Diego, med lite mygel visserligen, kunna omräknas till de där tre åren på Sjökrickan. Alltså – hem som väl försedd med universitetsutbildning och reservofficer samtidigt. Dessutom fanns det ju alltid möjlighet att hoppa av. Man kan inte tvinga någon in i underrättelsetjänsten, åtminstone inte i Sverige. Men man kan alltså erbjuda vissa möjligheter. Det egentliga beslutet behövde inte fattas förrän om fem år. Anbudet föreföll lysande. Vad utbildning mer än fyra års tid till
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 56
field operator egentligen innebar hade Carl inte annat än filmromantiska fantasier kring. På svenska lät det i DG:s tappning fullkomligt oskyldigt: ”operatör”. Det var en mycket förskönande omskrivning. I fem års tid och till en kostnad av säkert ett par miljoner hade Carl pendlat mellan vanligt universitetsliv ett par dagar i veckan och ett hemligt liv i San Diego som bestod av träning i inbrott i lägenheter, inbrott i bilar, förföljelse med bil, förföljelse utan bil, avlyssning, telefotografering, maskering, radiokommunikation, utbyte av meddelanden, sabotage i allt från bilsprängning till konsten att sätta hela kraftverk ur spel, östeuropeiska handeldvapen, västeuropeiska, israeliska och amerikanska handeldvapen, gevär, automatkarbiner, granatkastare, granatgevär RPG, infrasikten, närstrider i hus, närstrider i terräng, närstrider i mörker med eller utan eldvapen eller med kniv och allt detta om och om igen fram och tillbaks i fem år; kort sagt gedigen grundutbildning i allt utom tveksamhet och kristen moral för en field operator. Han hade aldrig berättat för någon utomstående, inte bara för att allt detta givetvis omgavs med sträng sekretess och därför att han som utlänning förmanats särskilt att inte dra skandal över sig själv och utbildningsenheten, utan kanske mer för att han kände någon sorts ambivalent skam för det mesta utom för de rena skjutövningarna. Han hade ju varit idrottsman, kanske sammanhängde hans känslor med den bakgrunden. När han första gången kom till San Diego bestod hans fysiska identitet i att han var attackdykare i svenska flottan, vilket är fullkomligt normalt och anständigt, och att han var handbollsspelare i hygglig allsvensk klass. Handboll är ett hårt spel med mycket kroppskontakt, hårda smällar och ibland intensiv kamp kring ett flytande regelsystem där brottsnivån förskjuts lite från match till match beroende på vad som står på spel och vem som dömer. Men det är ett spel mellan jämbördiga motståndare och fusk finns inte. Det mesta en field operator utbildas i är i den sportsliga meningen fusk. Motståndarna kommer sällan att ha minsta chans.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 57
Samtidigt som de fem åren i San Diego satt spår i Carl för resten av hans liv, samtidigt som varje detalj i alla dessa regelbrott var intränad till nivå av automatisk reflex var det något han ständigt försökte skjuta undan ur sitt medvetande. Som tysta isflak flöt minnesbilderna då och då förbi. Han hade aldrig berättat för någon. Han hade varit obrottsligt lojal. Och nu var det ändå bortkastad tid, kunde man tycka. För när han kom tillbaka till Sverige var det inte tjänstgöring i nya IB som väntade utan något som DG urskuldande kallat ”tillsvidaretjänstgöring i avvaktan på nya riktlinjer” vilket i stort sett betydde väntan på nya politiska förvecklingar. Först hade den nya borgerliga regeringen med den unge moderate vapengalne statssekreteraren i spetsen militariserat IB, sen hade den efterträdande socialdemokratiska regeringen, i hård strid med facket i försvarsmakten, försökt sig på omplaceringar som då hela tiden måste ske inom försvarsmakten och just nu var alla tjänster besatta, hette det, och eftersom Sverige är Sverige så är även underrättelsefolk skyddade av olika fackliga bestämmelser och trygghetslagar som i stort sett går ut på att var och en är livstidsanställd när han en gång är anställd. Militärledningen hade sett med viss skepsis på DG:s specialrekryt även om man organiserat omskrivningen av den amerikanska utbildningen som överenskommet nere i äppelfarmen. Visserligen var Carl Hamilton DG:s man. Men han hade ett kommunistiskt förflutet. Man sa svävande att man skulle avvakta lämplig vakans. Han hade därmed blivit byrådirektör vid Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning med särskilda arbetsuppgifter på dataenheten. Det var i dubbel bemärkelse ironiskt, dels om man betänkte utbildningens art i San Diego, dels om man betänkte byrådirektörens status som säkerhetsrisk i det system han nu själv satt och hanterade och moderniserade och anpassade till den nya tekniken. Han förutsatte alltså att utbildningen i San Diego aldrig skulle få någon praktik i verkligheten. Efter två år som byrådirektör tedde sig den prognosen alldeles naturlig.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 58
Men det var fullkomligt fel. Inom tio timmar skulle han använda vapen, inom tre veckor skulle han ha dödat fyra människor. *** Han var kraftigt försenad och fick trassla sig flera varv runt Bergsgatan, Polhemsgatan och Kungsholmsgatan innan han hittade parkeringsplats. Han parkerade utan att lägga mynt i apparaten; det tjänade ändå ingenting till eftersom lapplisorna av outgrundlig principfasthet höll kvarteren runt polishusen på Kungsholmen under särskilt omsorgsfull övervakning så att polismän som på grund av lägre tjänsteställning ej hade rätt att disponera parkeringsplats i polishusets källare fick springa som ekorrar ut och in för att stoppa mynt i parkeringsapparaterna och – åtminstone enligt Carls personliga erfarenhet – förr eller senare råkade koncentrera sig så olyckligt på brottsbekämpning att de glömde att springa ut och så var det klippt. Alltså, han betalade numera hellre parkeringslapparna, buntvis. Han gick in genom Rikspolisstyrelsens huvudingång på Polhemsgatan, försökte hälsa sig förbi ABAB-vakten men tvingades naturligtvis för sjunde eller åttonde gången i denna glåmiga decembermånad visa plastkortet med lilla riksvapnet; han tog hissen ner i källaren och gick genom kulverten bort till nästa hus och tog hissen upp till näst översta våningen. Home sweet home, muttrade han när han slog in koden på glasoch ståldörren. På väg ner genom korridoren med de vita väggarna och egendomlig konst (det var den där konstklubbens påhitt) och de dammiga storbladiga krukväxterna gjorde han två iakttagelser. Den gulbruna kokosmattan var full av slask och fotspår, det tycktes ha varit mycket spring här på morgonen. Och längst ner i korridoren stod en grupp män med kaffemuggar i händerna och flera av dörrarna i korridoren stod öppna. Det var ovanligt. Var och en skall stänga sin dörr när han lämnar tjänsterum på RPS/Säk. Folk brukade inte stå ute i korridoren och snacka om det inte hänt något särskilt, exempel-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 59
vis en avgörande hockeyfinal för året. Han gick in på sitt rum utan att gå genom den kvinnliga avdelningssekreterarens rum, han tyckte inte om att visa att han kom försent. Han låste upp sitt två meter höga kassaskåp och fann till sin belåtenhet att han kommit ihåg rätt. Där nere stod ett par torra skor. Han tog av sig om fötterna och vred ur strumporna över papperskorgen och hängde dem på elementet. Sen slog han in snabbtelefonens anknytning till sekreteraren. ”Gomorron Britta, bättre sent än aldrig, men det är väl min tur att göra kaffe”, sa han och väntade sig inget särskilt svar. ”Du ska omedelbart upp till Näslund, dom väntar på dej i sammanträdesrum C 1”, svarade hon i ett tonfall som om han skulle ställas inför krigsrätt. Han suckade och såg ner på sina bara fötter. Så tog han strumporna från elementet och drog dem motvilligt på sig och rörde lite på tårna innan han stack ner fötterna i de torra skorna. Sen tog han vägen ut förbi sekreteraren. ”Vad vill Näslund, har det hänt nåt?” frågade han med handen på handtaget. ”Har du inte hört”, sa hon nästan alldeles tonlöst, ”dom har skjutit Axel Folkesson, intendenten på Byrå B, du vet.” Han stod kvar med handen på handtaget. ”Skjutit Folkesson? Är han död? Vilka då, när och var?” Hon bara skakade på huvudet och såg ut att börja gråta. Han gick snabbt en trappa upp och fastnade en stund vid ingången eftersom hans kod inte fungerade på den våningen. Efter någon minut kom en kollega förbi och släppte in honom. Det satt sex män inne i sammanträdesrummet vid det ovala masurbjörkbordet med de tomatfärgade läderstolarna. Vid ena kortänden satt chefen för Byrå B, Henrik P Näslund, som i praktiken var den verklige chefen för svensk säkerhetspolis eftersom Byrå B skötte de tunga delarna, själva jakten på spioner och terrorister. Två av de andra kände Carl igen som kolleger vid Säk. De andra tre kände han
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 60
över huvud taget inte igen, men de var utan tvekan poliser. Näslund viftade irriterat bort alla hans inledande försök att förklara morgonens umbäranden i trafiken. Stämningen i rummet var egendomlig. ”Okay”, sa Näslund, ”då kör vi. Det handlar alltså om att lägga upp två parallella utredningar och samordna resultaten här på min avdelning. Om du inte känner kollegerna Hamilton så är det här alltså Ljungdahl, Persson och Assarsson från våldet, och så Fristedt som jobbade på samma avdelning som Folkesson och så Appeltoft från utredningsenheten.” De fem männen nickade buttert åt Carl. ”Ja som ni förstår har det här ärendet prioritet över allt annat”, fortsatte Näslund, ”och säger jag prioritet så menar jag det, ingenting får gå före det här.” De fem polismännen, eller de sex om man räknar in Carl Hamilton, som nu satt och lyssnade på chefen för Byrå B, hade under normala förutsättningar knappast ens satt sig vid samma kaffebord. Tre av dem var vanliga poliser och brottsutredare och mot bakgrund av ärendets natur fick man rimligtvis anta att de måste tillhöra de allra bästa i landet. Och sådana poliser har vanligtvis inga höga tankar om sina förnämare kusiner på säkerhetsavdelningen, särskilt inte yngre säkerhetsmän med akademisk bakgrund i stället för femton års polisträning, och Carl Hamilton var alldeles skinande uppenbart just en sån odugling. Och det var inte så mycket bättre på själva firman, alltså inom säkerhetspolisen. Arne Fristedt och Erik Appeltoft var båda kriminalkommissarier och långvägare. De hade först varit vanliga poliser i vanlig poliskarriär i tio femton år och sen handplockats över till firman enligt den gamla modellen som bestod i att rekrytera särskilt bra poliser. De tillhörde alltså den äldre skolan, sådana säkerhetsmän som var poliser och inte juris kandidater som gått in via byrådirektörskarriären, detta påfund som framför allt Näslund utvecklat så att firman började framstå som ett seminarium för yngre akademiker.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 61
Åtminstone ur de äldre polismännens perspektiv. Och den yngre gruppen, där sällskapet nu med viss rätt räknade in Carl, brukade mot detta vanligtvis inta en försvarsattityd som gick ut på att de själva i kraft av bättre och modernare utbildning och möjligen högre intelligens mer än de gamla polisstötarna representerade en modern säkerhetstjänst. Därför skulle de sex männen i vanliga fall inte ens tänkt sig att sitta vid samma kaffebord. Men hos alla poliser, oavsett karriär och utbildning och familjebakgrund, finns några få ting som blixtsnabbt överbryggar motsättningar av det här slaget. Mord på polis är i det avseendet viktigare än allt annat. En halvtimme senare stod Carl med sina två äldre kolleger Arne Fristedt och Erik Appeltoft utanför Folkessons plomberade tjänsterum. Arne Fristedt som tydligen var äldst i tjänst av de två kriminalkommissarierna hade med polisiär automatik befäl över de andra två. Han nickade bekräftande åt sin kollega Appeltoft som därmed kunde slita bort plomberingen kring dörrlåset. De gick in i rummet där de nu kanske skulle hitta de första viktiga spåren efter mördarna eller mördaren. Rummet var i perfekt ordning. Det hade två små fyrkantiga fönster som satt så högt upp i rummet att de inte gav någon utsikt. De flesta tjänsterum såg ut ungefär så, skillnaden bestod bara i ett eller två små fönster beroende på innehavarens tjänsteställning. Tanken med fönster som inte går att se ut genom är förmodligen att ingen heller ska kunna se in genom dem, låt vara att det knappast fanns någon plats i närheten som kunde erbjuda insyn i dessa rum högst upp i andra polishuset. Skrivbordet var omsorgsfullt städat. Där fanns ett skrivunderlägg i ljust läder, ett fotografi av två tonårsflickor och en kvinna som rimligtvis var deras mor. Bredvid stod en mobil som bestod av sex hängande stålkulor. Bredvid mobilen låg en kontorsalmanacka. Rummet såg ändå mer personligt och ombonat ut än de flesta tjänsterum på
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 62
säkerhetsavdelningen. Det berodde mest på att väggarna var fyllda med grafik; Axel Folkesson hade varit ordförande i säkerhetspolisens konstklubb. I övrigt fanns två fåtöljer med läslampa och ett litet bord emellan. På bordet stod en askkopp, tömd, och bredvid askkoppen ett pipställ med fyra omsorgsfullt rengjorda pipor. Inte en tobaksflaga, ingen aska. I rummets motsatta ände bakom skrivbordet stod det stora kassaskåpet, samma kassaskåp som hos alla anställda på säkerhetstjänsten. Framför kassaskåpet låg en liten trasmatta i olika blå nyanser. De tre männen stod tysta en stund. Erik Appeltoft höjde en av stålkulorna och släppte den så att pendelrörelsen startade, under en kort stund hördes ingenting annat i rummet än stålkulorna som slog mot varandra i mobilens rörelse fram och åter. Arne Fristedt tog upp en liten svart diktafon ur fickan. ”Jaha”, sa han och knäppte på diktafonen, ”då kör vi: Husrannsakan, nej förresten stryk det, vi säger besiktning av polisintendent Axel Folkessons tjänsterum. Närvarande kriminalkommissarie Arne Fristedt, kriminalkommissarie Erik Appeltoft och polisassistent, nej vafan är du, stryk det där, byrådirektör va … alltså byrådirektör Carl Hamilton. Klockan är 10:16 och datum 9 december. Tjänsterummet är i god ordning och sedvanligt möblerat. Vi börjar med att öppna kassaskåpet. Koden är enligt besked från avdelningschefen 365-356-389 och … du öppnar va Hamilton … och även ordningen inne i kassaskåpet får sägas vara god. På översta stålhyllan ligger ett tomt axelhölster till sedvanligt tjänstevapen och en ask med ammunition, 50 st 7,65 mm, i övrigt ingenting. På andra hyllan ligger dagboksdiariet och någonting som förefaller vara en skriftlig sammanställning av vissa iakttagelser kring … hm … kring terroristaktivitet med anknytning till Mellanöstern. Rapporten, som vi kallar A 1 i fortsättningen, förefaller ha utländskt ursprung, språket är engelska. Bredvid rapporten ligger en A4-pärm med nummer 16 B som vi i fortsatta protokoll benämner A 2 och på stora hyllan står 23 A4pärmar i nummerföljd fram till 16 A, därefter ett tomrum och så följer
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 63
17 A och så vidare. Skåpets nedre del innehåller ytterligare en ask ammunition 7,65, ett par inneskor eller tofflor samt två anteckningsblock med handskrivna anteckningar. Anteckningsblocken benämnes i fortsättningen A 3. Därmed är den fortsatta besiktningen inriktad på skrivbordet. Förutom prydnadsföremål och porträtt som vi tillsvidare förutsätter är porträtt … jaså du är säker okay … som alltså är porträtt på familjen ligger en vanlig kontorsalmanacka med diverse anteckningar av dagbokstyp. Benämnes B 1. Och om vi då övergår till hurtslådorna så finner vi att de till en början är olåsta … Översta hurtslådan innehåller följande. En nyckelknippa med sju nycklar av olika slag, benämnes B 2, ett antal pennor, en linjal, en miniräknare av märket Sony, en fickalmanacka för föregående år, benämnes B 3 …” Genomgången gick snabbt och professionellt. Någon teknisk undersökning av rummet kunde inte leda till resultat eftersom knappast någon annan varit där inne. Säkerhetstjänstens verksamhet är som det heter strikt sektionerad. Det betyder i korthet att den anställde varken vet eller får veta vad grannen i rummet intill egentligen arbetar med, än mindre skulle man kunna tänka sig att springa ut och in i varandras rum. Så när protokollet var inläst började de tre männen samla ihop en hög med det material som man omedelbart borde studera, framför allt kontorsalmanackan på skrivbordet och dagboksdiariet från kassaskåpet. Det var där man förhoppningsvis skulle kunna utröna vad Axel Folkesson haft för sig den senaste tiden. Dagens datum i kontorsalmanackan hade en enda anteckning. Där stod: ring eller kolla 631130 Ingenting mer. Gårdagen hade en anteckning som kunde tolkas som ett sammanträde vid lunchtid med chefen för Byrå B och ytterligare en anteckning där det stod:
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 64
Ta kontakt angående plan Dalet? På motsvarande utrymme i det dagboksdiarium som legat i kassaskåpet fanns båda anteckningarna upprepade, men utan förtydliganden. Däremot stod en mera utförlig anteckning två dagar tidigare, på måndagen, och den anteckningen hade ingen motsvarighet i kontorsalmanackan: Sammantr. m Shulamit Hanegbi. Varnar för plan Dalet. Nära förestående. Konfid. upplysning, får ej vidarebefordras. De tre sista orden var understrukna. ”Där”, sa Fristedt och satte ner sitt pekfinger på de understrukna orden, ”där har vi alltså det första uppslaget. Vem fan är den där Shula-nånting?” ”Israelernas säkerhetschef. På ambassaden”, svarade Appeltoft. De tre männen lutade sig över anteckningarna. Säkerhetschefen på Israels ambassad hade förmodligen tagit kontakten eftersom det inte fanns någonting som tydde på att Folkesson gjort det. Och vid ett personligt sammanträffande, för telefon var helt osannolikt, hade han alltså varnat Folkesson för någon ”plan Dalet” och två dagar senare mördades Folkesson. Fristedt fattade omedelbara beslut. Han själv och Appeltoft skulle börja kontrollera bakgrunden till det där telefonnumret, läsa in sig på Folkessons utländska rapport om terrorism och gå igenom innehållet i pärm 16 B, som tydligen kunde ha att göra med Folkessons allra sista arbetsuppgifter och dessutom skulle man kolla med Näslund vad sammanträdet vid lunchtid dagen före mordet kunde ha gällt. Och Carl Hamilton kunde få åka iväg och förhöra den där säkerhetschefen. Det var inget bekymmer med israelerna, bara att ringa först. Fem minuter senare slet Carl bort parkeringslappen från bilens framruta, knycklade ihop den och slängde den. Sen körde han ner mot Östermalm och Israels ambassad på Torstenssonsgatan. Ambassadlokalen låg några trappor upp och utifrån såg dörren ut som en vanlig lägenhetsdörr. På insidan var den emellertid förstärkt
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 65
med pansardörrar och man steg först in genom en metalldetektor till ett litet slutet förrum. Den ensamme vakten i förrummet hade jeans och polotröja och tuggade tuggummi. Ovanför honom satt en videokamera. ”Legitimation, please”, hälsade han och knäppte med fingrarna. Sen kastade han knappt en blick på plastkortet med lilla riksvapnet utan singlade snabbt tillbaks det i luften med tummen och pekfingret. Carl fumlade med kortet i luften innan han fick grepp på det. I vanliga fall skulle beteendet ha provocerat honom. Säkerhetsvakten slog in snabbtelefonen och sa någonting på hebreiska och sen pekade han med tummen över axeln mot en av de stängda dörrarna och Carl gick fram och ställde sig framför dörren; han förutsatte att den var låst, vilket den också var. Efter en stund rasslade det i låset och på andra sidan stod en kortvuxen man i 35-årsåldern. Tuggummi igen. Mannen gjorde en slängande gest med huvudet att Carl skulle följa med in och sen låste han dörren innan de fortsatte ner i en kort korridor där han öppnade en dörr utan att knacka, pekade inåt rummet åt Carl och fortsatte bort i korridoren utan att säga något mer. Där inne satt alltså Shulamit Hanegbi. Carl var inställd på att det skulle vara en ung säkerhetsofficer men blev ändå förvånad. Kvinnan som reste sig på andra sidan det slarvigt överbelamrade skrivbordet föreföll att vara i hans egen ålder eller ett par år yngre. Det fanns ingen annan i rummet. I en av bokhyllorna bakom henne låg en 9 mm UZI k-pist med instoppat magasin, men säkrad; bärremmen var kraftigt sliten, vapnet måste ha använts i åtskilliga år. Hon var blåögd, svarthårig och mycket vacker, hon bar håret hopfäst bakom nacken i någon sorts hästsvans nedstoppad innanför polokragen på hennes gröna tröja, självfallet kom Carl Hamilton av sig och självfallet blev han genomskådad, vilket han såg i hennes försiktiga småleende. ”Jag visste inte att du var kvinna”, sa han urskuldande när han satte sig.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 66
”Nå men vad gäller saken som nu har högsta prioritet?” svarade hon utan att ens låtsas ha hört Carls anmärkning. Carl förklarade kortfattat. Alltså. Den chefsperson på firmans Byrå B som hade ansvaret för terrorism med bland annat anknytning till Mellanöstern hade mördats idag på morgonen vilket väl redan var bekant? Nå då så. Och i förrgår hade han, enligt anteckningar man just funnit i hans kassaskåp, haft kontakt med Shulamit Hanegbi som framfört någon sorts varning, och av anteckningarna framgick vidare att varningen gällde någon omedelbart förestående fientlig operation betecknad ”Plan Dalet”. Alltså, vad var Plan Dalet för någonting, vad gällde varningen, varför hade ambassadens säkerhetssektion beslutat framföra den, vilket kunde vara det förmodade eller sannolika sambandet mellan detta och mordet? Shulamit Hanegbi hade dragit fram hästsvansen och rullade en slinga av den runt sitt pekfinger varv efter varv medan hon lyssnade. Hon visade inte med en min vad hon tänkte eller om hon ens blev överraskad av någonting hon hörde. När Carl var färdig med sin framställning suckade hon och sträckte sig efter ett litet gult cigarrettpaket i röran på skrivbordet, tog paketet och gjorde en frågande gest åt Carl som skakade på huvudet. Sen tände hon cigarretten och gick fram till fönstret och såg ner på gatan. Carl noterade att hon inte ställde sig rakt framför fönstret, utan vid sidan av gardinen som ett automatiskt beteende för att aldrig göra sig till större måltavla än nödvändigt. Hon stod halvt bortvänd en stund utan att säga något. Carl väntade. Frågorna var ju kristallklara och behövde inte förtydligas. Till slut gick hon tillbaka till sin skrivbordsplats och hasade ner i stolen och drog ett häftigt bloss på den illaluktande cigarretten innan hon såg Carl stint i ögonen och äntligen svarade. ”Vi israeler brukar inte vara särskilt byråkratiska. Men såvitt jag kan förstå ligger det nu till så här att jag helt enkelt inte har rätt att svara på dina frågor. Jag förutsätter att du har rätt att ställa dom, du är ju anställd på den svenska säkerhetstjänsten och får fråga vem du vill
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 67
vad du vill. Men kontakterna mellan oss får nog gå den vanliga vägen, via chefen för Byrå B alltså. Sorry, men så är det nog.” ”Ja men då kommer alltså min chef att gå till din chef och upprepa frågorna och sen kommer min chef tillbaks från din chef till mej och mina kolleger som håller på med utredningen och så går 24 timmar åt helvete bara på en formalitet. Är det så jag ska fatta dej?” ”Det låter inte särskilt operativt praktiskt, det medger jag.” ”Nä? Och?” ”Jag befinner mej i en besvärlig situation, jag kan inte säga så mycket mer.” ”Men det är naturligtvis sant?” ”Vadå?” ”Att du varnade honom?” ”Förmodligen kan jag komma i ett läge när jag måste förneka det. Men det förstår ju du och jag lika väl att om Axel, jag är verkligen ledsen för det som hände honom förresten, han var en hygglig karl, men om nu Axel gjorde en sån där anteckning vilket jag i och för sig beklagar så … tja, det vore ju egentligen larvigt av mej att förneka.” ”Vem varnade du honom för? Palestinier?” ”Den tanken ligger minst sagt nära till hands. Men jag kan inte svara på dina frågor. Sorry.” ”Ja det borde du vara. Tänk dej det omvända läget. Skulle du inte ha slagit den där jävla svensken på käften om han vägrat hjälpa dej?” ”Jag har faktiskt svårt att tänka mej det omvända läget, av flera skäl.” ”Vad betyder Dalet? Är det ett ortsnamn eller vadå?” ”Okay jag ska bespara dej den tiden i alla fall. Dalet är den hebreiska motsvarigheten till bokstaven D. Plan Dalet betyder alltså kort och gott Plan D.” ”Och vem har planerat plan Dalet?” ”Sorry. Det går inte, jag säger inte mer nu.” Carl satt tyst en stund och såg in i hennes ögon, distraherades av hennes utseende men försökte se någon känsloreaktion av något enda
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 68
litet slag. Situationen var ju fullkomligt absurd. ”Vi försöker få tag på en mördare”, försökte han på nytt. ”Jag är mycket väl medveten om det”, svarade hon med samma utslätade ansiktsuttryck och så satt de tysta en kort stund igen. Han fick en plötslig ingivelse att åtminstone spräcka ansiktsuttrycket på henne. ”Kan vi äta middag någon kväll, hemgrillade fläskkotletter eller så?” Hon log faktiskt, först log hon sen skrattade hon till och såg ner i bordet och svepte undan håret i samma gest som hon slätade ut sitt ansiktsuttryck. ”Det låter som ett dubbelt olämpligt förslag just nu”, svarade hon. ”Okay, lammkotletter?” Hon tänkte efter en stund, uppenbarligen på helt annat än lammkotletter. Sen bad hon om hans privata adress. Han la sitt visitkort på bordet framför henne, sen gick han. Nere på gatan knycklade han ihop dagens andra parkeringslapp innan han startade V-åttan med ett rytande och mullrade runt kvarteret mot Strandvägen. Den där israeliskan visste något som var av största betydelse och som hon vägrade att berätta. Hon hade varnat Folkesson för en palestinsk operation som kallats Plan Dalet, men det var ju rimligtvis israelernas beteckning eller översättning. Trots att hon en gång varnat den svenska säkerhetstjänsten hade saken nu blivit så hemlig att den inte längre gick att förklara. Det gick inte ihop. Förmodligen skulle det bli ett diplomatiskt ärende om ingenting annat hjälpte men under tiden växte mördarnas försprång och eventuellt kom själva plan Dalet närmare utan att firman fick veta när, var eller hur. Varför hade han förresten kommit med det där genanta middagsförslaget? Vad menade hon med att be om hans privata adress? Carl Hamilton gick raka vägen in till Näslund utan att knacka. Näslund satt i telefon och gjorde en gest som var ett mellanting mellan dra åt helvete och sätt dej. Carl föredrog den senare tolkningen och satte sig. Telefonsamtalet gällde dagens händelser men personen i andra lu-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 69
ren kunde inte vara inom firman eftersom Näslund då och då sa att det har jag inte sagt och riktigt så kan man inte tolka det, jo ja ungefär, det ligger nog ett och annat i det, och så vidare. Han talade alltså med någon journalist. Carl tittade demonstrativt på klockan och Näslund som ändå börjat låta alltmer besvärad avslutade telefonsamtalet med ursäkten att han måste på ett viktigt sammanträde men att han skulle ringa upp senare. ”Nå”, sa han och vände sig mot Carl. Han såg ut som en bilhandlare med raggarförflutet på 50-talet, man hade kunnat gissa ganska mycket i den riktningen med ledning av hans utseende men inte att han var chef för rikets känsligaste del av säkerhetstjänsten. Carl tyckte intuitivt illa om mannen. Han verkade opålitlig, fast det kanske bara var utseendet. Carl redogjorde kortfattat för resultatet av sammanträffandet på den israeliska ambassaden. Näslund muttrade att han fick ringa israelerna och gjorde några anteckningar, sen övergick han till annat. ”Du kanske undrar varför jag stoppat in dej i den här spaningsgruppen?” började han. Det fanns särskilda skäl. Dels kunde det antagligen bli tal om ett komplicerat sökande i dataregistren efter olika terrorister och deras understödsgrupper i landet, dels var det en annan sak. Näslund visste ju mycket väl vad ingen annan på firman visste, nämligen vilken bakgrund den unge grevliga akademikern hade i Kalifornien vid sidan av det där med universitetsstudier och databehandling. Och spaningsarbetet kunde ju plötsligt och oroväckande dra ut på fältet och äldre kolleger som Fristedt och Appeltoft hade utomordentliga förtjänster när det gällde inre spaningsarbete och analys. Däremot var det ingen angenäm tanke att ytterligare otränad personal på firman skulle stöta ihop med den person som skjuter säkerhetspoliser genom ögat på två decimeters håll. ”Fast det här måste stanna mellan oss”, avslutade Näslund sina förklaringar som ju var antydningar snarare än förklaringar.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 70
Carl svarade inte utan väntade på förtydligande. Det besvärade Näslund men han gjorde sig ändå något mer tydlig. ”Kort sagt. I händelse av konfrontation på fältet skulle jag faktiskt föredra om det var du och inte dina äldre kolleger som hamnade i det läget. Är det klart?” Carl nickade att han förstod även om det inte var helt sant. Han hade inte ägnat en tanke åt Appeltofts och Fristedts eventuella färdigheter med handeldvapen eftersom han förutsatt att de var lika kompetenta i det avseendet som vilka som helst säkerhetsmän världen över. Men så var det tydligen inte. ”Det finns i så fall ett litet praktiskt problem”, sa Carl. ”Jag vet”, svarade Näslund, ”jag har tagit reda på det under dagen. Ingen av er tre har avlagt obligatoriskt skjutprov under de senaste tre åren så ni får egentligen inte bära tjänstevapen. Men det är ordnat, ni får åka ut till Ulriksdal nu i eftermiddag, jag har sagt till om det.” ”Jaha, men det var inte det jag tänkte på”, svarade Carl. ”Mitt praktiska problem gäller vapentypen.” ”Det kan jag faktiskt inte tänka mej, du är väl inte rädd att spricka i den svenska polisens obligatoriska skjutprov”, flinade Näslund. ”Nej det tror jag inte. Men jag har egna vapen, kan jag få använda dom i stället för den där Walther-pistolen?” ”Vadå för vapen?” ”En italiensk pistol och en amerikansk revolver beroende på arbetsuppgiften. Vill du ha märken och licensnummer och sånt?” ”Nej det är nog okay. Jag blev bara orolig att du avsåg mer illustra vapen än så. Kom ihåg att vi behåller din bakgrund för oss själva, det lovade jag DG när jag tog in dej här. Överenskommet?” ”Ja, överenskommet.” Carl gick till sitt tjänsterum och hittade en lapp på skrivbordet där Appeltoft meddelade att de måste avbryta arbetet för målskjutning såfort han kom tillbaks. Han öppnade sitt kassaskåp och tog fram den vinröda portföljen som såg ut som vilken tjänstemannaportfölj som helst utifrån och som i en genomlysningsapparat på flygplats skulle
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 71
visa sig innehålla kamerautrustning men som i själva verket innehöll en stor del av Carls personliga arsenal. Frågan gällde just nu pistol eller revolver. Det berodde i första hand på vad som var målet. Om målet var levande människa skulle Carl utan tvekan välja sin revolver, en Smith & Wesson Combat Magnum i kaliber 38; han hade fått pröva sig fram bland ett femtiotal olika märken och modeller innan han kommit fram till att just detta vapen passade honom bäst. Valfriheten hade varit närmast obegränsad i San Diego och de nya rekryterna fick ägna den första månaden åt att hitta just de vapen som passade dem bäst – det krävdes en revolver och en pistol – och sen fick var och en i fortsättningen hålla sig till de egna vapnen. Den här revolvern var hans andra personliga exemplar; man byter vapen efter 30 000 övningsskott. Två gånger hade han riktat revolvern mot levande människa. Första gången hade han tvekat, nästan blivit dödad och sen våldsamt utskälld ett par dagar senare. Ett av dessa minnets mörka isflak flöt tyst förbi i bakhuvudet. Sen skakade han av sig obehaget och la tillbaks revolvern i väskan. För nu gällde det målskjutning på tavla, det var en annan sak. Dels var precisionen större med pistol och dels innehåller en revolver bara sex skott. Han visste ju inte hur övningarna och skjutproven gick till i Sverige, bara att polisen använder en pistol i kaliber 7,65 med åtta skott i magasinet. Hans pistol var en Beretta 92 S 9 mm med 15 skott i magasinet. Han hade fått ett nytt exemplar i avskedsgåva i San Diego. Skjutinstruktörerna hade specialbeställt det och på något sätt hade de lyckats få tag på en bild på hans familjevapen via amerikanska ambassaden i Stockholm. Mitt i det vita pärlemorhandtaget – standard var annars mörkbrun valnöt – satt således en svart vapensköld med tre röda rosor och en halvmåne i silver. Skölden kröntes med en femuddig krona i guld. Det var helt rätt, så såg grevliga ätten nr 86 Hamiltons familjevapen ut.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 72
Han vägde pistolen i handen. Laddad vägde den något över ett kilo, den var 217 mm lång och 137 mm hög. När han då och då besökt en pistolskytteklubb i Danderyd var det bara detta vapen han haft med sig. Revolvern skulle ha väckt onödigt uppseende. Han laddade tankfullt upp ett par magasin, körde in det ena i kolven, tog av sig kavajen och snörde vant fast axelhölstret. I kavajfickorna tog han sen med sig ett extramagasin och en patronask. Han drog på sig kavajen, rättade till slipsen och sökte upp de två kriminalkommissarierna som satt som åskmoln och väntade på honom nere i fikarummet i korridoren. ”Har du avlagt våra skjutprov förut?” frågade Fristedt. ”Nej”, svarade Carl alldeles sanningsenligt. Han hade inte en aning om hur de svenska skjutproven gick till. ”Kan du skjuta?” frågade Appeltoft med ett småleende som Carl inte kunde undgå att lägga märke till. ”Ja”, svarade han. Men han såg samtidigt bort för att inte visa att han låtit sig provoceras av de andras försmädliga glimt i ögonen. De två äldre polismännen utbytte ett hastigt roat ögonkast eftersom de missförstod Carls reserverade attityd och eftersom de förberett ett litet skämt med den unge byrådirektören. På väg ner till garaget under polishusen summerade de hastigt läget. Carl berättade om den israeliska säkerhetsofficeren som av skäl han inte kunde begripa hade vägrat att bekräfta eller förklara mer än att hon visserligen talat med Folkesson och att Plan Dalet bara betydde plan D på hebreiska. Fristedts samtal med Näslund hade inte gett något, Näslund påstod att han och Folkesson talat om saker utan någon som helst anknytning till terrorism och Mellanöstern på sitt möte dagen före mordet. Men vad de talat om ville inte Näslund utveckla. Det verkade konstigt. För om Folkesson varit en terroristoperation på spåren så borde han väl ha nämnt det? Appeltoft hade spårat telefonnumret 631130 till en sybehörsaffär på Sibyllegatan uppe på Östermalm. Det föreföll svårt att tro att
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 73
Folkesson haft några privata ärenden i en sybehörsaffär, man fick väl för säkerhets skull fråga hans fru men hon hade inte varit anträffbar. De olika rapporter som man med ledning av deras placering i Folkessons kassaskåp kunde betrakta som hans senaste arbete berörde två olika områden. Det första gällde attentat i Europa som utförts av palestinier mot antingen diplomater och andra liknande mål eller också mot andra palestinier. Den utländska rapporten handlade dels om sådant och bestod dels av allmänna analyser kring modus operandi när det gällde terroristernas organisation i Europa och deras förmåga eller vilja att bland sympatisörer skaffa sig förbindelselinjer och logistiskt stöd. Det hela var alltså inte av den arten att man omedelbart kunde gissa sig till vad Folkesson sysslat med de sista dagarna, annat än att det gällde palestinier. Men det verkade som ett tämligen rutinmässigt material för just hans del. Appeltoft körde Volvon. Fristedt satt där fram och Carl i baksätet. Poliser placerar sig automatiskt så, den som för befäl sitter bredvid föraren, den som står lägst i rang sitter där bak. De båda kriminalkommissarierna surade. Det föreföll dem fullkomligt idiotiskt att avbryta arbetet bara för att ge sig ut på en skjutbana. Men den där Näslund kunde ju ofta visa sig petig med paragrafer och bestämmelser och nu gällde det närmast föreskrifter för användande av skjutvapen i tjänsten, moment FAP 104/2 som i sin tur baserades på en Kgl förordning från 1969. I den öppna verksamheten cirkulerade polismännen ständigt runt i skjutövningssystemet, men på firman – där ingen använt skjutvapen så långt man kunde minnas – var det vanligt att äldre polismän som Appeltoft och Fristedt helt enkelt la undan sina vapen i kassaskåpen och sen varken bar dem på sig eller övade. Appeltofts och Fristedts irritation riktade sig dessutom lite diffust mot Carl. För Carl var ju en typisk näslundare, en av de nya akademiska rekryteringarna som antagligen skulle springa till Näslund och skvallra om något olämpligt sas eller gjordes. Som en avsiktlig provo-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 74
kation, eller möjligen som ett sätt att åtminstone pröva Carls reaktioner, började de två äldre polismännen nu dra en del firmaskvaller om Näslund. ”Du har väl hört det där om hans stordåd med Jukkasjärvimannen?” frågade Fristedt. Carl, som i själva verket haft mycket lite med Näslund att göra och dessutom var dåligt insatt i firmaskvallret, skakade på huvudet och Fristedt berättade med synbar skadeglädje. Det var ett av firmans dyraste och största fiaskon. Näslund var distriktsåklagare på den tiden någonstans uppe i lapphelvetet (Fristedt var stockholmare och för honom var allting norr om Gävle just ”lapphelvetet”). Näslund hade alltså lokalt ansvar för säkerhetsfrågor och hade fått för sig att han nu skulle visa framfötterna ända ner till Stockholm eftersom han var en storspion på spåren. I Jukkasjärvi. I sex år hade firmans lokala spanare smugit omkring och avlyssnat och samlat rykten och till och med rekvirerat en del förstärkning på olika vikariat för att få fast storspionen. Och till slut hade distriktsåklagare Näslund beslutat att nu skulle de slutgiltiga bevisen säkras och så organiserade han ett tillslag med 20 man, däribland ett tiotal specialister från Stockholm, helikopter med minst sagt oklara arbetsuppgifter, skottsäkra västar och hela härligheten. Styrkan avancerade mot Jukkasjärvi – man slog ”en järnring kring Jukkasjärvi” – och grep mannen i hans bostad och stoppade ner hela hans hem i numrerade svarta plastsäckar och så gick distriktsåklagare Näslund, då som alltid senare, ut i pressen och trumpetade om den stora triumfen, om vilken farlig fiende mot landet som nu oskadliggjorts. Fyra månader senare var man tvungen att släppa mannen, som visat sig vara fönstertittare – därav vissa egendomliga beteenden som förvisso givit upphov till en del ostrukturerat skvaller; det är inte så lätt att vara fönstertittare i den geografi som lapphelvetet erbjuder – och dessutom vid ett säkrat tillfälle rest på en veckokryssning till Leningrad.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 75
Men det fanns inte skymten av spioneri, inte brott mot rikets säkerhet över huvud taget. Näslund kunde alltså inte skilja en norrländsk fönstertittare från Kim Philby. Och på denna lysande merit hade han i stort sett ögonaböj kallats till Stockholm för att bli chef för Byrå B. Det var nästan så att man borde föreställa sig att någon i regeringen medvetet haft för avsikt att skada firman. Hur skulle man annars förklara att de kommit på idén att låta hjälten från Jukkasjärvi få det chefsjobb han fick? Hans enda merit var ju att han ljög så mycket i pressen, från Jukkasjärvi och framåt. Det skulle nog Carl snart bli varse. ”Så om du läser i tidningarna vad vi håller på med och inte riktigt känner igen dej, så bry dej inte. Det är inte jag eller Fristedt eller dom där kriminalarna på öppna verksamheten för dom är bra folk. Det är bara Näslund, bara så du vet”, sa Appeltoft. ”Så att det inte blir några onödiga missförstånd mellan oss”, tillade Fristedt. Carl ryckte på axlarna. Han förstod inte deras undertryckta aggressivitet mot Näslund, han visste för lite om firman för det. De var framme vid Ulriksdals polisskola. En extrainkallad instruktör skulle ta hand om deras skjutprov. Följaktligen närmade sig Appeltofts och Fristedts lilla skämt, som ju strängt taget riktade sig mer mot Näslund än mot Carl. Men de hade alltså gjort vissa överenskommelser med skjutinstruktören. I inomhusbanan fanns 15 skjuttavlor på rad. Längst bort vid den ena träpanelade långväggen hade instruktören fäst en fältskyttebild typ 1/3-figur med måtten 52 x 48 cm (man ser ett huvud med hjälm, ett ansikte och övre delen av bålen). Instruktören hade lagt fram hörselskydd och ammunitionsaskar vid en skjutplats 20 meter från målet. I polisens övningsrutin var detta en uppställning för övning nr 8, som normalt går ut på att man skall skjuta fem skott på en tid som inte får överskrida 20 sekunder och av de fem skotten måste tre vara träff för godkänt.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 76
Men målet skulle normalt vara stillastående. Det var här det enligt överenskommelse tillkommit en liten improvisation. För instruktören hade fäst måltavlan i en av de stålställningar som kunde vridas undan i vissa perioder. ”Har du skjutit här förut?” undrade instruktören glatt leende mot Carl. ”Nej”, svarade Carl, ”inte på det här avståndet mot ett sånt mål.” Avståndet föreföll nämligen lite väl kort för ett så stort mål. ”Har du ditt vapen i ordning?” fortsatte instruktören som samtidigt blinkade åt Appeltoft, förmodligen utan att Carl skulle se det. ”Ja”, svarade Carl utan att göra en ansats att visa det. ”Okay. Den där tredjedelsfiguren dyker upp när jag säger till och så är den kvar i sju sekunder. Försvinner i tre, återkommer i sju och så vidare. Du ska skjuta fem skott i den perioden, är det uppfattat?” ”Nja”, sa Carl, ”i sju sekunder, är den framme i sju sekunder och borta i tre?” ”Ja. Några oklarheter?” ”Nej.” ”Vi skjuter alltså tre serier var, är du klar?” Carl hängde av sig kavajen och svepte på sig ett hörselskydd. Han hade aldrig sett den svenska övningsrutinen och det var alltså en del av skämtet, men det gjorde att han inte heller visste vilken utgångsställning man använde i Sverige, det vill säga med draget vapen redan riktat mot målet. Han kände sig provocerad. Hade han varit tio år äldre hade han inte låtit sig provoceras men det fanns något alldeles för förargligt i ögonen på Fristedt och Appeltoft som hade hängt av sig kavajerna och nu stod med korslagda armar och smålog mot honom. ”Ta det inte så hårt grabben”, tröstade Appeltoft med spelad medkänsla. Carl stod bredbent med ryggen mot målet. Det var hans vanliga intränade utgångsställning för snabbskytte. Den övning som i hans erfarenhet mest liknade det här brukade vara på längre håll och mot
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 77
en svart helfigur som hade ett rött hjärta av en knytnäves storlek markerad på vänster sida av bröstkorgen. Helfiguren vände sig som en duellskyttetavla, dök upp i tre sekunder, försvann i vad som helst mellan en och tio sekunder, dök sen upp i tre sekunder igen och så vidare. I det övningsmomentet gällde det också att få iväg fem skott – fast på tre sekunder – och sätta tre i det röda hjärtat (som var en femtedel så stort som den här 1/3-figuren). Carl insåg att han måste ha genomfört det momentet flera tusen gånger med olika vapen. Carl nickade bakåt att han var klar. De tre polismännen såg förbluffat på varandra åt utgångsställningen Carl hade valt. Appeltoft ryckte på axlarna. ”Färdiga!” ropade instruktören. Carl stod med händerna utefter sidorna och ryggen fortfarande mot målet. Appeltoft var den av de tre männen som tydligast kom ihåg efteråt vad som egentligen hände. I samma ögonblick som maskineriet där nere vände upp måltavlan snurrade Carl runt och drog och osäkrade sitt vapen mitt i svingen. Sen i den fortsatta rörelsen sjönk han ner i något som på svenskt instruktörsspråk närmast skulle kallas ”hukande skjutställning med stödhand” och sköt två skott i tät följd efter varandra och sen ytterligare tre skott efter en kort paus. Därefter vände han sig tillbaks till sin utgångsställning och därefter, som det föreföll efter en evighet, hade de sju sekunderna gått och målet fälldes undan. Samma procedur upprepades två gånger inför de förstummade polismännen. När Carl sista gången körde ner sin tunga utländska pistol i axelhölstret låg två tomhylsor fortfarande i luften på väg ner mot golvet. De föll klingande ner i den absoluta tystnaden. Flapp, lät det när den perforerade målfiguren vändes bort. Ingen sa något. Instruktören gick själv ner för att hämta målfiguren. En av träffarna låg i figurens hjälmkant. De andra fjorton satt tätt samlade i figurens ansikte. ”Jahapp”, sa instruktören samtidigt som han höll upp målfiguren
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 78
mot Appeltoft och Fristedt med en blick med den ungefärliga innebörden vadå för jävla gröngöling, ”det här får väl betraktas som ganska bra av en nybörjare. Fast vad är det för vapen du använder grabben?” ”En Beretta 92 S med 9 mm höghastighetsammunition Parabellum, jag har byråchefens tillstånd att använda den i stället för en Walther. Fast jag kan göra om proven med en Walther, men då får man ju ladda emellan.” Carl ansträngde sig till det yttersta att svara med utslätat ansiktsuttryck. Han ångrade sig redan. ”Var har du lärt dej det där?” frågade Fristedt lågt. Carl skakade på huvudet. ”No comments”, sa han. ”Ja efter dom här nybörjartakterna får vi kanske övergå till dom verkliga gamla experterna på säk”, sa instruktören syrligt, ”men då kör vi väl med Walther och fem skott i stället för femton i varje serie kan jag tro.” Appeltoft suckade, tog fram sitt vapen, gjorde mantelrörelse och ställde sig i den svenska polisens reglementsenliga färdigställning. De sköt mot olika, betydligt lättare, mål i en halvtimme. Appeltoft klarade sina prov med tämligen god marginal och Fristedt, som tydligt och klart avskydde pistolen, med liten för att inte säga tveksam marginal. Carl tog det lugnt i fortsättningen och sköt bara just så som de olika övningarna gällde. Men utan att missa ett enda skott. I bilen tillbaks in mot stan var till en början tankfull tystnad. Det hade hunnit bli kolsvart ute och det regnade. Men på väg mot Kungsholmen efter Norrtull skrek ändå kvällstidningarnas klart upplysta löpsedlar mot dem. ”Bry dej inte om det där, helst ska du inte läsa något alls för du blir bara förbannad”, sa Fristedt. ”Ja eller också undrar du om det är vi eller pressen som håller i den här utredningen”, förklarade Appeltoft vidare. De två kriminalkommissarierna hade fått ett mer kollegialt och ett något mindre faderligt tonfall när de talade med Carl.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 79
De var på väg för att träffa kollegerna på den ”öppna verksamheten”, som man på firman kallade den vanliga polisen. Ljungdahl, som var chef på våldsroteln, väntade på dem med resultaten av de tekniska undersökningar och annat som den öppna verksamheten sysslat med under dagen. Ljungdahl kom upp på avdelningen med en tunn bunt tekniska rapporter i ena handen och en plastpåse med en pistol i den andra. De hade fått ett eget gemensamt arbetsrum som man ställt i ordning under dagen, med kassaskåp, kaffekokare och två fönster (ett tecken på chefsställning), tre fåtöljer och ett litet sammanträdesbord i gulvit masurbjörk. Någon av sekreterarna hade just bryggt kaffe och det sista vattnet gurglade upp ur bryggaren och ner i filtret när de kom in i rummet. Ljungdahl var en mycket stor karl med grått snaggat hår och tjocka kraftiga armar. Han var känd för sitt hetsiga temperament och för sin obestridliga skicklighet, han var en av dessa få polismän som nästan alltid lyckats och nästan aldrig dragit på sig klagomål (såvida man inte gick ända tillbaks till hans forntid som patrullerande ordningspolis då en eller annan buse, som det heter på polisspråk, möjligen skulle haft synpunkter på viss hårdhänthet; hans händer var i storlek mindre stekpanna). ”Summa summarum”, sa Ljungdahl, ”har det tekniska gett ungefär vad man kunde vänta. Det här är mordvapnet (han höll upp plastpåsen och släppte den sen ner på bordet med en liten duns och smålog åt att den unge byrådirektören ryckte till som av rädsla) och där fanns inga som helst fingeravtryck, varken utanpå eller på någon av patronerna. Förövaren är en person som inte precis lämnar något åt slumpen, antingen har han använt handskar eller troligare torkat av vapnet efteråt.” ”Varför är det troligare?” undrade Fristedt. ”Därför att det är lättare att tänka sig det hela så”, svarade Ljungdahl. ”Det skulle väl ha sett konstigt ut för er kollega om mannen suttit med handskar på inne i bilen, vi förutsätter ju att det var ett fri-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 80
villigt möte och inte någon jävla kidnappning. Dessutom är hela området runt passagerarplatsen i Folkessons bil noga avtorkat.” Fristedt och Appeltoft nickade att de instämde i tankegången. ”Får man se på och ta i vapnet?” undrade Carl. ”Jodå”, sa Ljungdahl, ”det har vi ju själva gjort och dom tekniska resultaten är redan vad dom är.” Carl öppnade plastpåsen och la pistolen framför sig och grävde i kavajfickan efter sin nyckelknippa. På nyckelknippan satt ett föremål som såg ut som en välförsedd pennkniv. Han fällde upp ett litet instrument som såg ut som en skruvmejsel. Pistolen framför honom hade en stor femuddig stjärna i kolvens handtag och runt stjärnan stod bokstäverna CCCP. Vapnets nationalitet var således uppenbar till och med för en amatör. ”En Tokarev 7,62, en mycket ovanlig kaliber”, sa Carl och la ner sitt instrument på bordet. Sen gjorde han en hastig mantelrörelse så att en kula som legat i loppet hoppade ut på bordet. ”Det var därför jag tyckte det var lite obehagligt när du släppte ner vapnet så där”, fortsatte Carl förklarande mot Ljungdahl, ”för dom har ingen normal säkring på den här. Det är en förenklad variant på Colt-Browning modell 38, men just den här är modifierad 1959 och senare, finns i en marin modell också men det här är armévarianten, ser inte ut att ha varit använd särskilt ofta.” Fristedt och Appeltoft bytte ett kort förtjust ögonkast och sneglade sen på sin häpne kollega från öppna verksamheten medan Carl fortsatte sitt funderande. ”Åtta skott i magasinet som på originalet”, fortsatte Carl och drog ut magasinet och la det på bordet, ”inget precisionsvapen med det är ju till för militärt bruk, kan man spåra såna här i något vapenregister hos ryssarna?” ”Vi vet inte, det ser ju inte ut att finnas något serienummer ens en gång”, muttrade den häpne kriminalaren. ”Det beror på att serienumret av någon anledning sitter på undersidan av själva pipan”, sa Carl och drog bort manteln och tog upp sitt
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 81
instrument från bordet och demonterade sen hela vapnet på mindre än tio sekunder. ”Här är det”, fortsatte Carl medan han vred den frilagda pipan i handen och räckte över den till Fristedt. Fristedt tog pipan och antecknade det tydliga serienumret som fanns graverat just där Carl sagt att det skulle finnas, sen sköt han tillbaks vapendelen till Carl som snabbt plockade ihop pistolen igen. ”Ja för vår del har vi ju inte haft så mycket mer att syssla med i dag”, fortsatte Ljungdahl som redan tycktes ha hämtat sig från sin förvåning över Carls uppvisning. ”Vi har haft kontakt med tre eller fyra personer per telefon som hört av sig när tidningarna kom ut. Två av dom verkar vara dom vanliga stollarna, en är känd sen tidigare för besynnerliga iakttagelser, men så har vi en äldre dam som säger att hon var ute med hunden och befann sig i närheten när en karl steg ur bilen, hon säger att hon är säker på både bil och plats.” ”Då såg hon alltså mördaren”, konstaterade Fristedt. Ljungdahl nickade och fortsatte. ”Vi hör alltså henne i kväll så ni kan få alla detaljerna i morgon bitti, hade jag tänkt. Och sen vad det gäller fotavtryck och sånt där så sket det sig för det blev ett sånt jävla trampande av turister runt bilen, men förmodligen har vi inte missat något väsentligt med tanke på den här gärningsmannens sätt att uppträda.” ”Hur gick det till när vapnet avfyrades, har ni nån uppfattning om det?” frågade Fristedt medan han omedvetet såg mot den sovjetiska pistolen som Carl förpassat tillbaks till sin plastpåse. ”Mja. Folkesson sitter på sin plats bakom ratten och har stannat bilen. Medan de samtalar, såvida inte transporten gått till platsen under vapenhot, tar gärningsmannen upp sitt vapen och håller det på ungefär en decimeters avstånd från offret som i vart fall i skottögonblicket har haft ansiktet vänt mot gärningsmannen. När offret ser på gärningsmannen så skjuter han rakt in genom ögat. Ungefär så. Vi har alltså att göra med en otäck jävel. Ja, det är vårt material för dagen och vad har ni hittat och får man fråga utan att bryta mot rikets säkerhet?”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 82
Fristedt nonchalerade ironin men han tänkte efter innan han svarade. ”Ja som du vet är det ju det där tjafset om att vi ska ha Sherlock Holmes själv som filter mellan oss. Du måste ju förstå att det inte är vår idé. Men vi vet definitivt inte vem Folkesson skulle hämta upp eller varför. Vi har indikation på att han blivit varnad från en utländsk ambassad om något kommande terrordåd och det kan ju onekligen finnas ett samband, men vi vet alltså ingenting.” ”Ja det var ju klargörande”, suckade Ljungdahl, ”så vafan gör vi nu?” ”Vi börjar med en fika”, sa Appeltoft och gick fram till stapeln av plastmuggar och röda och blå mugghållare bredvid kaffebryggaren. Han hällde upp fyra koppar och ställde fram dem med ett paket socker på bordet. Ingen utom Carl tog för sig av sockret. ”Jo, det var en sak till som jag tycker vi kan nämna”, sa Appeltoft medan han av någon anledning rörde om i sin kopp utan socker. ”Det där telefonnumret gick alltså till en sybehörsaffär på Sibyllegatan på Östermalm. Vad gör vi med det?” ”Jag tar det”, sa Carl. ”Jag tar fram ägaren, ägarens släkt och lite till och kör det genom våra register.” ”Hur lång tid tar det?” undrade Fristedt. ”Det vet jag inte, det kanske inte ger något alls, men några timmar åtminstone.” Arbetsfördelningen till nästa morgon blev i det följande snabbt uppgjord. Ljungdahl skulle själv ta sig hem till damen med hunden. Fristedt skulle se om han kunde få någon kontakt med de ryska kollegerna. De andra hajade till vid förslaget; ”de ryska kollegerna” var inte en särskilt vanlig term eftersom KGB och dess militära motsvarighet GRU var det konstanta motståndarlaget. Men varför inte fråga? De kunde ju inte gärna själva vara misstänkta eller uppfatta sig så? Fast å andra sidan vet man ju aldrig hur ryssar reagerar, de skulle ana provokation förmodligen. Borde Fristedt konferera med Sherlock Holmes själv, det vill säga Näslund, innan han tog den kontakten?
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 83
”Nej”, sa Fristedt, ”jag tror inte jag har tid att störa Näslund så här sent på dagen.” Därmed föll den frågan blixtsnabbt. Appeltoft fick ta med sig rapporterna hem för att fortsätta läsa och se om det ledde någonstans. Därmed gick var och en åt sitt håll. *** Ljungdahls uppdrag var det lättaste och behagligaste. Han visslade smått roat när han satte sig i bilen för att åka till en gammal dam uppe på Gärdet. Han skulle bara förhöra ett vittne, någonting han måste ha gjort flera tusen gånger innan han blev avdelningschef. Han hade själv talat med damen i telefon när hon ringde och hans intuition sa honom efter en kort stund att hon var helt redig och verkligen kunde ha sett något av betydelse. Han skulle inte bli besviken. Och precis som han väntat bodde hon ensam bland fotografier på döda släktingar och barn och barnbarn; kristallkrona och pudel – den direkta orsaken till vittnesmålet således, och Ljungdahl konstaterade nöjt att han till och med gissat hundrasen rätt. Hon bjöd på kaffe och småkakor och kallade honom konstapeln. Ljungdahl spann som en katt. Hon hade svårt att sova på morgnarna och brukade därför ta morgonpromenader med hunden även om det var dåligt väder som i morse. Hon hade gått ut från sin lägenhet tjugo över sju, hon var säker på tiden därför att morgontidningen just hade kommit och den kom alltid kvart över sju. Hon hade gått över gärdet ner mot Djurgårdsbrunns Värdshus, det var hennes vanliga rutt, men efter bron brukade hon variera lite beroende på väder och humör. Nu hade hon bara gått några hundra meter fram på Manillavägen innan hon bestämde sig för att vända. Hon vände just innan hon kom fram till en parkerad bil. Ljuset var på inne i bilen och hon såg att det satt två personer i framsätet. Det såg ju konstigt ut, för ingen annan fanns i närheten, varken bil eller
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 84
människa. När hon var nästan framme släcktes ljuset i bilen och en karl steg ur på höger sida och började gå mot henne, fast den andre satt kvar. Söte Jesus att tanten fick överleva det där, tänkte Ljungdahl. Han var helt säker på att hennes berättelse var riktig. Allt hon sagt om bilens placering och utseende stämde perfekt, inte med tidningarna på eftermiddagen men med verkliga fakta. ”Hur såg mannen ut?” frågade Ljungdahl. ”Det kan jag tyvärr inte säga något bestämt om. Han hade en sån där grön jacka med kapuschong och den fällde han upp såfort han steg ur bilen.” ”På vilket avstånd kan damen ha befunnit sig då?” ”Ja konstapeln förstår jag är inte så bra på att bedöma avstånd men det var väl åtminstone som om det skulle stått fyra eller fem såna där bilar emellan oss.” ”Jaha. Mannen steg ur och fällde upp kapuschongen och vad gjorde ni då?” ”Jag stod kvar. För just då höll Maja på att … ja konstapeln förstår.” ”Jo jag förstår. Så mannen gick alltså förbi er medan ni stod kvar?” ”Ja, på bara någon meters håll och då frågade jag honom om det var något fel eller så eftersom den andre satt kvar i bilen.” ”Och vad svarade han?” ”Ingenting. Han tittade bara i marken och gick rakt förbi. Det tyckte jag förstås var konstigt men han kunde ju ha varit utlänning tänkte jag.” ”Varför tänkte ni det? Såg han utländsk ut?” ”Det kan jag inte säga, jag såg honom faktiskt inte för den där kapuschongen och så tittade han ner i marken liksom.” ”Hur lång var han, var det en stor eller liten karl?” ”Han såg rätt kraftig ut, men han var inte så lång, en liten bit längre än jag själv bara.” ”Hur lång är ni?”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 85
”1,70. Men så gick han lite framåtlutad. Mellan 175 och 180 centimeter.” ”Ni såg ingenting av hans ansikte?” ”Jo han hade inte skägg men antagligen mustasch. Sen tror jag att han hade mörka ögon men det kan ju ha varit att det var så mörkt ute.” ”Fick ni någon känsla av hans ålder, även om man inte ser någon tydligt får man ju i alla fall för sig om den man ser är gammal eller ung.” ”Han var inte så gammal, ja med det menar jag kanske inte detsamma som konstapeln. Men jag tror det var en man i yngre medelåldern, eller en ung man. För han bar såna där jeans.” ”Det är ni säker på?” ”Ja för när han inte svarade så tänkte jag att det är typiskt såna där ouppfostrade personer med jeans. Det kanske var dumt av mej men jag tänkte så i alla fall.” ”Så då är ni säker på att han hade grön jacka med kapuschong, som var uppfälld, och jeans?” ”Ja absolut, det kan jag gå ed på.” ”Nå det skall väl inte behövas bara damen är säker på sin sak. Såg ni vad han hade på fötterna?” ”Nej det tänkte jag inte på.” ”Och ni är säker på att han inte sa något när ni tilltalade honom?” ”Ja helt säker.” ”Men ni vet inte om han förstod.” ”Nej men han måste ju ändå ha märkt att jag sa något åt honom men ändå tittade han inte upp utan gick bara förbi.” ”Såg han ut att ha bråttom?” ”Nej inte direkt. Han gick med bestämda steg kan man säga men han sprang absolut inte eller så.” ”Ni hörde inget skott dessförinnan, inget konstigt ljud?” ”Nej oh nej. Då hade jag ju blivit rädd och det blev jag inte.” Ljungdahl gick igenom det hela ett par tre gånger. Det var ingen
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 86
tvekan om att hon sett mördaren och här fanns åtminstone början på ett signalement. Och dessutom ytterligare upplysningar om mördarens beteende som på sätt och vis imponerade. En vettskrämd tillfällighetsmördare som flyr i panik från brottsplatsen hade knuffat till damen och sprungit, svurit åt henne, i värsta fall skjutit och sen flytt hals över huvud. Den här personen i jeans och grön jacka visste precis vad han gjorde. Att han inte svarade kunde bero på att han var utlänning och inte ville förråda det eller inte ens förstod. Men även en svensk som uppträdde så här kyligt skulle ha avstått från att förråda sin röst. Ljungdahl slog ihop sin anteckningsbok, han föredrog att anteckna även om han tog ner förhören på bandspelare samtidigt. Det var alltid sina egna anteckningar han brukade gå tillbaks till i stället för de oändliga träliga utskrifterna ord för ord. Han bockade och tackade för kaffet och åkte tillbaks till Kungsholmen och kastade in bandet på utskrift innan han åkte hem för dagen. *** Fristedt hade gått raka vägen in på sitt eget rum och slagit upp telefonnumret till Sovjetunionens ambassad. Han log åt det absurda i situationen när han slog numret. Det var en svensktalande röst med brytning som svarade. Han frågade efter Michail Subarov och blev kopplad utan vidare. Man kan alltså faktiskt nå KGB på telefon tänkte han medan han väntade på att självaste residenten, det vill säga KGB:s Sverigechef, skulle svara. Samtalet blev kort och på engelska. När han presenterade sig som kommissarie på rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning och samtidigt anhöll om ett sammanträffande så fort som möjligt i ett mycket viktigt ärende möttes han först av en lång tystnad. ”Ringer ni på officiellt uppdrag?” undrade residenten. Fristedt tänkte efter. Vadå officiellt? Det var ju inte precis något
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 87
hemligt telefonsamtal och dessutom bandades de ju just nu av minst två, förmodligen tre säkerhets- eller underrättelseorganisationer. ”Ja”, svarade han, ”det är ett officiellt ärende som jag vill presentera personligen och det är mycket angeläget.” Ny lång tystnad följde. ”Då föreslår jag att ni kommer hit till ambassaden omedelbart”, svarade KGB-chefen till slut. Mindre än en kvart senare satt Fristedt i hans rum, eller åtminstone i ett stort och kalt möblerat tjänsterum med fördragna gardiner uppe på ambassaden. Väggarna var dekorerade med tavlor som tydligen beskrev olika episoder i Lenins liv. Bakom skrivbordet där Subarov själv satt hängde ett stort fotografi av Gorbatjov. Fristedt noterade i förbigående att det porträtt som hängt där tidigare, förmodligen av Brezjnev, hade varit större, man såg fortfarande konturerna efter det förra porträttet i ekboaseringen. En yngre diplomat, eller om det var en marinsoldat eller liknande som det skulle ha varit hos CIA, bjöd på ett litet glas armenisk konjak och drog sig sen snabbt tillbaka. ”Nå”, sa då residenten, ”det här är ju ett ovanligt besök men jag vill för det första hälsa er välkommen och för det andra uttrycka vår ambassads stora respekt för den svenska säkerhetstjänsten som ni representerar, herr kommissarie.” Fristedt tyckte sig se en antydan till småleende. Men han bugade lätt till tack och så svepte de sin konjak, Fristedt hade haft på känn att det vore mest stilenligt, vilket också visade sig helt korrekt. ”Och därmed”, fortsatte Subarov och satte ner det tomma konjaksglaset med en smäll på skrivbordet, ”till affärerna. Vad kan vi göra för er? Ett mycket angeläget ärende sa ni?” Fristedt tänkte sig noga för. Han började med att påpeka att han själv inte var diplomat men hoppades att han ändå kunde förklara saken på ett riktigt sätt utan att trassla in sig i några diplomatiska regler. Men saken var alltså den att en av de våra mördats idag på morgonen. Det fanns anledning att förmoda att mördarna var utlänningar, men
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 88
det fanns ingen som helst anledning att förmoda att de var sovjetiska medborgare eller kom från något kommunis … Fristedt ändrade sig till socialistiskt land. Mordvapnet var emellertid en armépistol av sovjetiskt fabrikat … Längre än så hann han inte innan han blev avbruten av Subarov som piskade fram sin replik med ett ansiktsuttryck som plötsligt förlorat all vänlighet. ”De socialistiska rådsrepublikernas unions ambassad beklagar givetvis det inträffade och det är vår förhoppning att ni kommer att uppspåra och bestraffa mördarna. Vårt land har emellertid ingenting med denna sak att skaffa.” ”Nej vi är medvetna om det”, envisades Fristedt och önskade sig samtidigt långt därifrån, ”men ni kan hjälpa oss med en sak, det är det vi ber er om.” ”Vadå?” frågade Subarov kallt. ”Jag har tillverkningsnumret på vapnet här. Vi hoppades att ni med ledning av det skulle kunna hjälpa oss med ursprungslandet, jag menar inte där det tillverkades, utan i vilket land det hamnade … eh … innan det hamnade här om ni förstår.” ”Jag förstår precis vad ni menar. Och som ni kanske vet befinner sig vårt land olyckligtvis i en situation där vi för fredens upprätthållande måste hålla en avsevärd vapenproduktion igång. Vi skulle önska att det inte var så men såna är realiteterna. Ett enklare handeldvapen av det slag ni nämner kan ha hamnat hos vilken som helst av våra allierade, som vi inte ämnar skandalisera, eller hos våra fiender eller deras fiender. Jag beklagar men vi vill inte bli oförskyllt inblandade i denna sak.” ”Betyder det att ni inte vill hjälpa oss?” ”Om ni inte är nöjd med mitt besked får ni be svenska utrikesdepartementet göra en officiell framställan. Men oss emellan, käre kollega, så är det besked jag just gav er med stor sannolikhet det ni får även efter en officiell framställan. Det har varit mycket angenämt att träffa er på detta inofficiella sätt.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 89
Och med detta reste sig KGB-chefen och sträckte fram handen till avskedshälsning. Fristedt svor för sig själv hela vägen hem. Men han tänkte inte ge sig. UD var inte till att tänka på, men det fanns en möjlighet på gränsen eller förmodligen över gränsen till tjänstefel. Men fick utredningen inget resultat om vapnets ursprung så kunde ingen efterforskning gå vidare, som det såg ut just nu. Och en kollega hade mördats. Nej, det fick bli ett tjänstefel. *** Carl gick in på sitt rum och tog bort skyddsfodralet över tangentbordet och slog på strömmen till bildskärmen och begärde in sig på centraldatorn som frågade vem, när och varför som anmälde sig. Han slog in sin igenkänningskod och så började han ett arbetspass som tog honom mindre än en timme men som bara något decennium bakåt i tiden, i en helt annan teknologisk tidsålder, skulle ha motsvarat flera dagars arbete, förmodligen för flera personer. Sybehörsaffär på Sibyllegatan nr xx. Vem äger? frågade han fastighets- och adressregistret. Ägaren var en ensamstående kvinna en bit över 50 år. Vilken nära släkt? frågade han folkbokföringsregistret. 16 namn, däribland en dotter i 20-årsåldern, dök upp på den gröna skärmen. Han studerade namnlistan och adresserna. En del äldre släktingar, några mer avlägsna släktingar i landsorten. Nej, dottern verkade intressantast, men han stoppade in alla i minnet. Vilka anställda? frågade han skattelängden. Tre namn, två äldre kvinnor, en yngre kvinna i samma ålder som dottern. De åkte också in i minnet. Han tog de två yngre kvinnornas namn och frågade fastighets- och adressregistret om andra personer bodde på deras adresser. Dottern bodde med en student i en tvåa i Hägersten, den anställda flickan i sybehörsaffären bodde ensam.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 90
Det var steg ett. Nästa steg var mer spännande för nu skulle han in i säkerhetstjänstens eget register. För det krävdes att han slog in ett särskilt anhållande och på nytt angav sin identitet och sin security clearance, som bestämde ungefär hur djupt i rikets hemligheter han hade rätt att leta. OK lös datorn efter någon sekund. Därefter frågade han mot de personer han bevarat i minnet om någon av dem fanns antecknad i säkerhetstjänstens egna register. Svaret kom blixtsnabbt. En äldre släkting i Vänersborg var kommunist sedan 1946. Dottern till sybehörsaffärens ägare sammanbodde med en 27 år gammal student som hette Nils Ivar Gustaf Sund och sen sju år tillbaka var medlem i Palestinagrupperna i Sverige. Två år tidigare hade han suttit med i redaktionen för tidningen Palestinsk Front. Sund hade vid tre tillfällen besökt Mellanöstern och varje gång utom den sista flera länder åt gången. Sista besöket, två år tillbaka, gällde enbart Libanon. I övrigt hänvisade datorn till de rapporter om Sund som tydligen fanns i själva arkivet. Carl tänkte en stund medan han betraktade de grönflimrande texterna. Om det nu fanns ett samband mellan Folkesson och dottern till kvinnan med sybehörsaffären så skulle alltså det sambandet kunna leda vidare till den där Palestina-aktivisten. Men varför fanns inte dottern själv med i det registret? Unga människor av det här slaget kunde inte gärna ha motstridiga intressen i hushållet, om två tjugoåringar sammanbodde så var det till exempel inte så troligt att den ena skulle vara clartéist och den andra sosse. Varför fanns inte hon med? Fast den så kallade åsiktsregistreringen är inte perfekt. Vanliga människor, vanliga tjänstemän, måste först samla in uppgifterna innan de kunde hamna i de felfria datorerna. Någon kunde helt enkelt ha missat henne. Eller också berodde det på en laglig formalitet. Killen kunde man stoppa in därför att han gjort de där utlandsresorna och därför att han haft vissa ledande befattningar, det innebar laglig grund för att ta in honom i registret. Men hon kanske bara var medlem i största allmänhet utan några ledande befattningar, utan
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 91
några utlandsresor? Det skulle kunna vara skäl till att hon saknades. Carl slog fram fastigheten i Hägersten och tittade på de hyresgäster som fanns där. Medelåldern var låg, det kanske var andrahandslägenheter, låga hyror, studenter. Han fick en idé och körde samtliga hyresgäster mot säpo-registret och det blev napp direkt. Ytterligare två personer som sammanbodde i fastigheten var aktiva inom Palestinarörelsen. Spåret från sybehörsaffären ledde alltså till fyra Palestina-aktivister i Hägersten. Där fanns sambandet till Folkessons antecknade telefonnummer. Carl skrev ut en beställning till arkivet för att till nästa morgon få upp grundmaterialet om de fyra. Sen slog han av bildskärmen och drog fodralet över tangentbordet och gick ner på gatan. Ingen lapp på bilen av någon anledning. Det regnade och var mörkt. Han kom just på att han inte ätit någonting alls på hela dagen och stannade vid en hamburgerbar på hemvägen. När han kom hem städade han en timme i ursinnigt tempo och bytte till rena sängkläder. Sen slog han sig ner i sin läsfåtölj, drog på sig stereoanläggningens hörlurar och satte på en klarinettkvartett av Mozart. Han kände sig illa till mods. Han hade alltså jagat palestinaaktivister, kamrater registrerade för ungefär samma synder som han själv, han hade ju också gjort en sån där resa till Beirut en gång för rätt många år sen, innan Beirut lagts i ruiner av flera krig, på den tiden han och kamraterna kunde gå från kontor till kontor och träffa den ena företrädaren efter den andra för den palestinska befrielserörelsen. Han hade gjort det själv. Var stod han nu? Nej, det var visserligen obehagligt men det gick inte att smita. Det var en ocean av skillnader mellan vanligt lagligt solidaritetsarbete och terrorism. Varken han själv eller någon av kamraterna i Clarté skulle någonsin ha kommit på tanken att delta i några mord på svenska poliser. Det var en obehaglig sits, men det var ingen svår moralfråga. De kamrater som mördade poliser eller hjälpte till med den saken var
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 92
ändå inga kamrater, lika lite som Baader-Meinhof-ligan hade med socialism att göra. Men fanns det verkligen svenska terrorister? Nu, så här många år efter vänstervågen? Eller kanske just därför? Det som hade varit omöjligt i massrörelsen på 60- och 70-talen hade kanske kunnat bli en realitet nu när vänstern klämts ihop till små obetydliga sekter. Ett utslag av desperation? Hur man än vände och vred sig: Carl Gustaf Gilbert Hamilton, 29 år, före detta medlem av Clarté, registrerad av säkerhetstjänsten för bland annat detta, och för utlandsresor av olämpligt slag i det register han nu skötte, därtill löjtnant i flottans reserv och byrådirektör vid rikets säkerhetstjänst; denna han själv som blivit en annan människa med mörka isflak inom sig av minnesbilder från fem år av träning som field operator, deltog nu i jakten på palestinaaktivister. Han somnade med hörlurarna på. Mozart spelade vidare. *** Erik Appeltoft satt på en pinnstol hemma i köket. Han hade klarat av disken, gått ner med slasken och röjt undan efter middagen; sen hans hustru fått en hjärtattack förra året hade han själv övertagit det mesta av hushållsarbetet, åtminstone det mesta av det som ägde rum efter klockan 17:00. De hade varit gifta i trettioett år, men under de senaste arton åren då han arbetat på firman hade de aldrig talat om hans jobb. Formellt är det förbjudet, ingen anställd vid rikets säkerhetstjänst äger rätt att, som det heter, privat dryfta angelägenheter som rör hemligstämplat material. Och allt som rör firman måste betraktas som hemligstämplat material. Det fanns två olika skolor bland kollegerna i detta avseende, antingen de som gjorde som Appeltoft eller också de som gjorde som exempelvis Fristedt, diskuterade fram och tillbaks med frun, inte gärna med barnen men med frun. Det var inte en fråga man talade om på firman och var och en fick lösa problemet efter egen lägenhet och läggning. Fristedt hade vid något tillfälle i förbi-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 93
gående antytt att han själv helt enkelt inte kunde tänka om han bara skulle gå och hålla allt för sig själv. Men Appeltoft höll allt som rörde firman för sig själv när han var hemma. Han visste ändå mycket väl att hans fru snabbt kunde läsa av honom när han kom hem. Nu före middagen hade säkert allt stått skrivet i ansiktet på honom, hon hade båda kvällstidningarna liggande framme och när han inte talade om saken alls förstod hon att han var inkopplad på jobbet, därför blev det den vanliga proceduren. Hon tog sin kaffekopp efter middagen och gick in till TV:n i vardagsrummet. Han torkade noga av köksbordet och bredde ut de hemligstämplade handlingarna framför sig. Det material som varit så placerat i Folkessons kassaskåp att man kunde gissa att det var just detta han senast sysslat med hade här och var svaga understrykningar med blyerts. Appeltoft visste att Folkesson gjorde just sådana diskreta understrykningar; de hade arbetat tillsammans för några år sen innan Appeltoft på egen begäran flyttat från Byrå B till Byrå C, där han sysslade med strategisk analys, som det hette. Det gick ut på att bland annat hålla reda på den internationella kunskapen om olika variationer i modus operandi, det vill säga spionernas eller terroristernas typiska beteenden. Det var vanligtvis ett stillsamt arbete på gränsen till trist, men han hade flyttat från Byrå B på grund av sin personliga avsky för Näslund. Det svenska material som Folkesson nu möjligen sysslat med dagarna före sin död var därför mer än välbekant för Appeltoft. Det var en PM med rubriken ”Sammanfattning av den moderna terrorismens modus operandi”. Appeltoft hade tagit fram ett kollegieblock där han nu började anteckna de passager som tydligen intresserat Folkesson särskilt i den för övrigt rätt elementära texten. Den första understrykningen fanns i första meningen under mellanrubriken ”Indirekt terrorism – Substitutterrorism”. Den indirekta terrorismen kan sägas rikta sig mot människor eller objekt som kan identifieras med den stat eller myndighet som terroristerna vill
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 94
angripa. De två orden ”eller myndighet” var understrukna. I marginalen fanns ett litet petigt frågetecken. Nästa markering fanns under mellanrubriken ”Den direkta terrorismen – Repressivterrorism”. Stycket handlade om mord och attentat och svårigheterna för en säkerhetsorganisation att möta sådana enskilda våldshandlingar och till slut fanns understrykningar av ett helt stycke: … Förklaringen till det ur initiativtagarens synpunkt lyckade resultatet torde stå att finna i huvudsakligast följande omständigheter: a) logistiskt stöd i brottslandet b) noggrann planläggning c) operationens snabbhet d) den direktimporterade mördaren e) möjligheten till snabb flykt ur mållandet j) inga direkta medgärningsmän i mållandet Två rader var dubbelt understrukna, de som gällde ”logistiskt stöd i brottslandet” och ”den direktimporterade mördaren”. Sen dröjde det ytterligare några sidor innan det fanns spår av särskilt intresse från Folkessons sida. Men när man kom fram till mellanrubriken ”Logistiskt stöd” blev det tjockt med understrykningar. Och de intressantaste passagerna ur Folkessons synvinkel hade tydligen varit följande: ”… i samband med internationell terrorism åtgår lång tidsperiod för uppbyggnad av det logistiska stödet. Detta stöd är ytterst nödvändigt för en internationell terroristorganisation. Logistiskt stöd kan ta sig uttryck i de mest skiftande former och sätt. Det är här de olika organisationernas sympatisörer eller medlemmar spelar en stor roll.” Ordet ”sympatisörer” var kraftigt understruket. Och vidare: ”Internationell terrorism skulle inte kunna existera utan logistiskt stöd. En konsekvens av detta måste då för terroristbekämpning vara att beskära det logistiska stödet. Nedan lämnas några exempel på logistiskt stöd: a) förberedande propaganda,
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 95
b) personer som tillverkar och tillhandahåller de handlingar terroristerna behöver under färd från basland till målland, c) personer som inhämtar och rapporterar objektets/offrets vanor i mållandet t ex bevakningsschema, bostad, arbetsplats, rörelseschema, fotografier av objekt/offer m m, d) personer som lämnar stöd till attentatsmännen då dessa under färden till mållandet stannar i eller passerar genom främmande länder, e) personer som anskaffat färdbevisen i hemlandet, f) personer som anskaffat vapen antingen i mållandet eller utomlands och i sistnämnda fall transporterat dem till mållandet, g) personer som möter upp i mållandet och står för transporter, förhyrning av fordon m m, h) personer som i mållandet ger attentatsmännen tillfälligt husrum, förser dem med mat, anskaffar kartor, tidtabeller, färdbevis för lokala kommunikationer och annat dylikt, i) personer som i övrigt är behjälpliga med t ex propagandaspridning före, efter och under tiden då gärningen pågår, övervakning av vad myndigheterna i mållandet företager sig med anledning av attacken, iscensättande av andra oroligheter för att splittra myndigheternas agerande m m. Uppbyggnaden av en basorganisation som senare kan nyttjas för att ge logistiskt stöd kan tillgå i huvudsak på ettdera av två sätt. Antingen använder man i mållandet redan befintlig kader av sympatisörer, eller så måste organisationen genom att etablera enstaka företrädare för organisationen i mållandet skapa stöd för en organiserad inslussning av pålitliga, aktiva medlemmar till mållandet. Självfallet är att den förstnämnda vägen snabbare leder fram till målet – genomförandet av dådet …” I det här avsnittet föreföll det som om punkten h varit av särskilt intresse, alltså det som gällde stöd till attentatsmännen i mållandet med husrum, mat, kartor, tidtabeller och så vidare. Längre ner i texten fanns ett tjockt streck under ”redan befintlig kader av sympatisörer” och ”snabbare leder fram till målet”. Appeltoft grubblade en stund. Folkesson hade alltså funderat kring sympatisörer i Sverige som på
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 96
något sätt skulle kunna ge visst logistiskt stöd som gällde husrum och dylikt. Men däremot skulle terroristerna själva föra in vapen, anskaffa utländska färdbevis och stå för transporterna? I så fall måste man tänka sig välorganiserade terrorister. Och sympatisörernas stöd skulle kunna vara viktigt i och för sig men inte av sånt slag att det direkt hade med själva operationen att göra? Och ett antal sidor tidigare hade det ju funnits en markering kring ”den direktimporterade mördaren”. Alltså. En operation som i huvudsak sköttes utifrån med stora resurser till förfogande för terroristerna. Till det kom visst begränsat logistiskt stöd av sympatisörer i Sverige. Folkesson själv hade utan tvekan stött på den ”direktimporterade mördaren”, för mördaren var ju ett fullfjädrat proffs. Men det kan knappast ha varit Folkesson som varit målet. Eller? Vad tydde en tidigare understrykning egentligen på: ”eller myndighet”? Säkerhetstjänsten var i högsta grad en myndighet. Fast han själv, Folkesson, hade satt ett frågetecken i kanten. Betydde det att han funderat kring ett tänkbart mål och undrat om det målet var en myndighet? Eller betydde det att han undrat om myndigheten kunde vara själva firman? Appeltoft renskrev sina anteckningar och plockade undan det material som haft med modus operandi att göra och tog nytt kaffe innan han fortsatte med den utländska rapporten. Den var mer än tio år gammal, ursprunget angavs inte men Appeltoft behövde inte läsa länge innan han bestämde sig för att källan ifråga måste vara israelisk. Materialet bestod huvudsakligen av en förteckning över palestinska terroristoperationer som var indelade i två huvudkategorier. Den första kategorin gällde operationer som riktade sig mot araber: Ghassan Kanafani, dödad av bilbomb i Beirut 8 juni. Funktion: redaktör för PFLP:s tidning Al Hadaf (”Målet”). Trolig förövare: DPFLP. Bassam Sharif, brevbomb, svårt skadad. Efterträdare till Kanafani. Bekräftad förövare: DPFLP.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 97
Dr Anis Sayegh, brevbomb, lätta skador. Funktion: chef vid PLO:s forskningscentral i Beirut. Trolig förövare: PFLP-General Command. Palestinska bokhandeln i Paris, bombsprängd 4 september. Bekräftad förövare: irakiska utbrytarfraktionen ALF ur PLO under ledning av Abu Nidal. Abu Khalil, brevbomb svåra skador 24 oktober. Funktion: representant för PLO i Algeriet. Trolig förövare: As Saika (syriskstödd avdelning inom PLO). Wail Zaeter, mördad i hotellhiss. Funktion: extremistisk exilförfattare. Bekräftad förövare: Rased. Omar Sufan, brevbomb, lätta skador. Funktion: Al Fatahs representant i Stockholm. Trolig förövare: PFLP. Ahmed Abdallah, brevbomb, lätta skador, 30 november. Funktion: representant för det palestinska studentförbundet i Köpenhamn. Bekräftad förövare: PFLP. Mahmoud Hamshari, mördad av bomb utlöst med radiosignal 8 december. Funktion: PLO:s representant i Paris. Bekräftad förövare: Rased. Hussein Abu Khair, mördad av bomb utlöst med radiosignal. Funktion: PLO:s representant på Cypern. Trolig förövare: Svarta September. Ziad Helou, bilbomb, lätta skador. Funktion: medlem i Svarta September. Trolig förövare: Rased. Bassel Kubaissy, skjuten till döds på nära håll. Funktion: representant för PFLP. Trolig förövare: Rased. På samma sätt fortsatte genomgången med ytterligare ett tjugotal namn. Under en tvåårsperiod för mer än tio år sen hade alltså närmast ett inbördeskrig rasat mellan olika palestinska organisationer. Men den här delen av rapporten stod i stark kontrast till den följande delen, som uteslutande rörde större palestinska operationer som riktat sig mot ambassader, turistkontor, enskilda diplomater och så vidare. De flesta av de händelserna var redan så kända att varje säkerhetsman i Europa skulle ha kommit ihåg dem i minnet.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 98
Uppställningen över de attacker mot enskilda individer där araberna tydligen tog kål på varandra tunnade ut strax efter 1973 och sen blev det ett långt hopp fram till en tämligen aktuell händelse då en Hissam Sartawi hade mördats på socialistinternationalens möte i Portugal. PFLP, alltså Folkfronten för Palestinas befrielse, uppgavs som ”bekräftad” förövare. De rapporter som rörde palestinska attacker mot icke-palestinska mål löpte däremot från tiden före 1973 ända fram till dagens datum. Folkesson hade inte gjort en enda marginalanteckning eller understrykning i den israeliska sammanställningen. Vad hade då intresserat honom? Attacker mot enskilda individer, araber emellan, eller attacker mot diplomatiska och liknande mål? Det gick inte att gissa sig till. Men man kunde ju konstatera att den senare kategorin var vanligare och inte koncentrerad bara till en tidsperiod för mer än ett decennium sen. Appeltoft ryckte plötsligt till av ett bekant ljud från vardagsrummet. Han gick in och fann som han väntat sin fru sovande med öppen mun framför den brusande TV:n. Han lyfte försiktigt upp henne och bar henne in till sovrummet. Hon vaknade till och började sömndrucket klä av sig. Han hjälpte henne, stoppade om henne och kysste henne på pannan innan han återvände till köket. Logistiskt stöd från svenska sympatisörer hade såvitt han visste bara förekommit i ett säkert känt fall. Det var 1977 när en västtysk klåpare i terroristbranschen förberett eller åtminstone försökt övertyga sin omgivning att han förberedde en aktion som gick ut på att kidnappa den dåvarande invandrarministern Anna-Greta Leijon. En västtysk smårånare som hette Rudi Hecht och som ville få ett lindrigare straff gick till firman, hamnade hos Axel Folkesson och erbjöd sig att sälja en terroristliga mot att hans rån förvandlades till annat än rån och att han skulle få stanna i Sverige och dessutom slippa ifrån en del skattebråk vad det nu var. Folkesson hade gått med på affären och det hela slutade med att ett antal mer eller mindre inblandade utlänningar skickades ur landet
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 99
som mer eller mindre skyldiga terrorister. De två som hamnat i Västtyskland, Kröcher och Adomeit hette de, togs naturligtvis emot med varma servetter och dömdes till 20–30 års fängelse i vanlig västtysk stil. De utlänningar som skickats till England, Grekland eller Kuba ställdes inte ens inför rätta. Men kvar i Sverige fanns ungefär ett dussin svenska sympatisörer som åtalades för sabotage och människorov och vad det nu kunde vara. I stället för att målet lades ut på någon av de vanliga spionåklagarna kallades en viss norrländsk distriktsåklagare ner till Stockholm och lyckades med Folkessons och andras hjälp på firman få de flesta av de där ungdomarna dömda. Angivaren fick sitt grova väpnade rån förvandlat till ”stöld”. Så var det ja, erinrade sig Appeltoft. Näslund hade inte blivit chef på byrå B direkt efter sina lysande insatser vid gripandet av storspionen i Jukkasjärvi. Han hade dessutom vunnit målet mot de där påstådda terroristungdomarna och sen var han mogen för den stora utnämningen. Det var så det hade gått till. Men det skulle alltså vara det enda kända exemplet på svenska ungdomar som faktiskt verkat som logistiska terrorister? Jo, så var det. Fast nu skulle det i så fall röra ungdomar som hade med Palestinarörelsen att göra? Appeltoft tvivlade. Något sådant exempel fanns ju inte sen tjugo år tillbaks i tiden. Fast Näslund skulle väl bli entusiastisk vid tanken även om det nu inte fanns några misstänkta. Appeltoft samlade ihop sina papper och stoppade in dem i sin portfölj som han låste noga innan han släckte i köket och gick ut i badrummet. Han tvättade sig i ansiktet med kallt vatten. Han kom på sig själv med att tänka att det nog var tur att Näslund inte hade några svenska ungdomar på lager den här gången. Han hade ju ingen aning om vad Carl Hamilton, den där konstige vilda västern-grabben, hade funnit på sin gröna dataskärm.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 100
tre minuter över åtta. De andra två satt där redan med plastmuggarna kaffe framför sig. De nickade åt varandra. Appeltoft hällde upp en tredje plastmugg och sköt fram sockerpaketet åt Carl. ”Ja då kör vi”, sa Fristedt, ”och resultatet av mina ansträngningar igår kan sammanfattas mycket kort. Jag träffade KGB och bad dom hjälpa oss och dom bad mej kort och gott dra åt helvete.” ”Vem träffade du?” undrade Appeltoft. ”Subarov själv”, svarade Fristedt. Appeltoft visslade till med betydelsen det var som fan. ”Så där står vi i den frågan tills vidare, men jag ska försöka en ny variant”, fortsatte Fristedt. ”Och du själv?” Frågan var naturligtvis riktad till Appeltoft. Poliser, till skillnad från jurister, håller sina interna föredragningar uppifrån och ned i rangordning. Appeltoft tog fram sina anteckningar och drog först fakta i tur och ordning. Första noteringen gällde frågetecknet kring ”eller myndighet”. Sen följde intresset för i tur och ordning logistiskt stöd i mållandet, den direktimporterade mördaren, logistiskt stöd av sympatisörer med stark markering på sympatisörer eller möjligen medlemmar, sen personer som bedriver detta logistiska stöd genom att tillhandahålla husrum, mat, kartor och så vidare, därefter en stark markering vid befintliga kadrer av sympatisörer och sen när det gällde den uppenbarligen israeliska promemorian så fanns alltså dels en inaktuell förteckning över olika interna uppgörelser, mord på palestinier med
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 101
framträdande funktioner inom PLO, med en oklarhet förresten nämligen vad det där Rased var för en organisation, och sen slutligen olika uppställningar över diverse palestinska attacker mot diplomatiska mål och liknande i Europa från tio femton år tillbaks fram tills rapporten författades vilket såg ut att ha varit för ett par tre år sen. ”Det finns ju en stark tonvikt på sympatisörer och logistiskt stöd i mållandet, fast det skulle i så fall vara svenska Palestinaaktivister ungefär”, avslutade Appeltoft. Så tänkte han efter en stund innan han fortsatte: ”Fast där kan jag säga på rak arm att det inte finns några tydliga precedensfall. Jag såg efter nu på morgonen och det enda i den vägen är en svensk tjej som hjälpte några palestinier att smuggla in handeldvapen i en husvagn till Uppsala för en sju åtta år sen. Men det verkar mest vara gangsters och en vanlig tjej som var kär i en av gangstrarna så det är inget bra jämförelsefall.” Fristedt antecknade kort. ”Och du då”, sa han och såg upp på Carl, ”hittade du något i maskinerna?” ”Ja och det tycks ju stämma med indikationerna som Appeltoft stötte på.” Carl redogjorde kort för sina resultat: dottern till den kvinna som ägde sybehörsaffären på Sibyllegatan sammanbodde med en veteran i Palestinarörelsen. Och i samma hus bodde ytterligare två kända Palestinaaktivister. Telefonnumret ledde alltså indirekt fram till fyra sympatisörer. ”Ja nu kommer vi att pigga upp Näslund”, sa Appeltoft dystert. De spekulerade en kort stund. Den där flickan hade ringt firman och blivit kopplad till Folkesson – i så fall gick det att kolla med jourens dagboksdiarier – och sen hade hon velat varna för någonting hon inte ville vara med om och så hade hon lämnat sin mors telefonnummer på arbetsplatsen för att hon inte ville ha några telefonsamtal hem från ”säpo”? Det var en tydlig möjlighet, men bara en teori.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 102
”Äh!” sa Fristedt, ”vi kan inte sitta här och gissa. Näslund vill ha oss på konferens klockan tio prick så ni får väl se till att ha utskrifter och ett antal kopior på det här till dess.” Var och en gick åt sitt, Appeltoft och Carl för att göra sina skriftliga sammanfattningar och Fristedt för att göra något mer förvånande. När han kom in på sitt rum ringde han internt till den lilla avdelning på firman som hade hand om skyddsvakter med mera och bad att få in en förteckning på de kommande dagarnas ambassadtillställningar. Han fick det aktuella veckoschemat inom tio minuter och studerade sen med stort intresse vilka ambassader som skulle ha vilka festligheter och högtidsdagar och utländska besök de kommande dagarna. Han fann snabbt vad han letade efter och prickade för en tämligen intern begivenhet på rumänska ambassaden följande dag; firande i anledning av den rumänska folkarméns 42-årsdag. Nästa möjlighet dök inte upp förrän i slutet av följande vecka. Det var Irans ambassad som firade ett krigsjubileum som hade med Irak att göra. Det var ett sämre alternativ. *** Klockan 10:00 precis började sammanträdet hos Näslund. Först redogjorde Ljungdahl för det signalement man nu hade på mördaren, således en man i grön jacka och jeans, grön jacka med kapuschong, yngre medelåldern eller yngre, mellan 175 och 180 cm lång, förmodligen slätrakad, kanske mustasch och av okänd nationalitet men ett uppträdande som bekräftade den bild man redan hade fått genom de rent tekniska kunskaperna om hur brottet förövats. Fristedt sammanfattade innehållet i den interna utredningen på firman och distribuerade de skriftliga rapporterna. Medan han berättade drog Näslund upp en kam och slätade ut sitt hår bakåt utefter tinningarna. Näslund var på språng, det syntes. ”Mina herrar, det börjar dra ihop sig och det är verkligen inte så
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 103
illa pinkat efter ett enda dygn”, sa han när Fristedt var klar. Det syntes att han ämnade leverera något särdeles intressant eftersom han gjorde sin vanliga konstpaus medan han lät blicken vandra från den ene till den andre runt bordet. ”Jag tror nämligen att vi har den där mannen i gröna jackan”, fortsatte han. ”För dom norska kollegerna fick nämligen besök av en sån igår på ett hotell som kunde ha blivit ett perfekt mål för palestinska terrorister. Och därmed klarnar också sambandet till dom där logisterna som Hamilton här snokade upp, bra jobb förresten Hamilton.” Sen tystnade han i väntan på att få någon av de självklara frågorna. Det var hans vanliga lek. ”Jaha, det var ju bra det”, sa Ljungdahl, ”och får man fråga om den där mannen i gröna jackan kunde identifieras eller om vi får vårt signalement påbättrat?” ”Han är fullkomligt identifierad”, svarade Näslund triumferande, ”och det är inte vem som helst, det är nämligen Erik Ponti, utrikeschef på Dagens Eko om det är bekant.” Församlingen stirrade klentroget på byråchefen. ”Så det skulle vara mördaren?” undrade Fristedt. ”Ett något avancerat logistiskt stöd i så fall”, muttrade Appeltoft lågt och fick ett kort ögonkast från Näslund. ”I den här mappen”, fortsatte Näslund, ”finns det mesta av betydelse om den där så kallade journalisten och sambandet mellan honom och dom fyra aktivisterna i Hägersten kan anses fullt klart.” ”Hur då?” undrade Fristedt. ”Ja det ser ni själva när ni går igenom materialet. Nu blir följande steg aktuella. Först sätter vi in tk på dom där i Hägersten och på Ponti. Även om det senare knappast kommer att leda till resultat så vet man aldrig. Sen är frågan om vi eller den öppna verksamheten skall sätta in spaningsinsatserna i Hägersten och då föreslår jag att du gör upp det med span, Ljungdahl, eller möjligen med knarket om dom kan låna ut folk men det kan dom nog om dom får höra vad saken gäller. Och sen vill jag att ni (han vände sig till tremannagruppen på
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 104
firman) först går igenom det här norska materialet och sen fort som fan, redan idag, skickar över en man för att se om det finns mer att hämta i Oslo. Och vidare får ni naturligtvis leta i kretsarna kring dom där fyra i register och annan dokumentation. Mina herrar. Vi har alltså redan kommit så långt att vi förbereder ett tillslag så jag vill verkligen understryka vikten av absolut diskretion kring det här.” Näslund studsade upp, avslutade mötet och gick småvisslande för sig själv raka vägen till rikspolischefen, om nu hiss-kulvert-hiss-korridor kan beskrivas så, men det var i alla fall Näslunds känsla. Tio minuter senare hade han fått en av sitt livs värsta utskällningar. För Krabban blev nästan hysterisk när han hörde Näslunds förslag och Krabban var ändå känd för att alltid behålla sin ämbetsmannalika värdighet och aldrig förlora behärskningen. ”Jag kan inte ha fattat dej rätt!” skrek rikspolischefen med rösten upp i tupp, ”rätta mej om jag har fel och sätt dej förresten men det här är väl ändå lite väl överilat.” Rikspolischefen sjönk bakåt i stolen och hämtade andan medan han tog av sig glasögonen och började putsa dem med en skicklig manöver med sin friska hand. ”Alltså. Du vill dra in åklageriet och gå ut och anhålla en av landets mest kända journalister. Jo och ja, jag delar dina värderingar om personen ifråga men både du och jag har trots allt varit åklagare. Gratulerar åklagaren, tänk dig nu häktningsförhandling inför hundra journalister i den där jäv … i den där ominösa terroristsalen. Och varför skall nu redaktören häktas? Jo! Därför att han bär grön jacka och gått omkring konstigt i Oslo. Med den bevisningen mot någon jävla Sjöström eller Silbersky eller vilken annan av dessa illustra advokater som helst som försvarare … nej jag vill inte ens fortsätta tankegången. Kom med bevis så ska jag dricka champagne med dej, men tills vidare får du gudsigförbarme ägna dej åt lite vanlig tk, heter det så telefonavlyssning, jo ja. Och inte ett ljud ut i pressen om det här, behöver jag säga det!” ”Jamen det finns otvetydiga samband …”, försökte Näslund. ”Ja det ser jag väl. Du kanske har rätt, lycka till. Men ta dom där
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 105
extremisterna där dom är svagast, koncentrera er tills vidare på ungdomarna där ute i Hägersten. Och förresten, inga spaningsinsatser mot den där Ponti, annat än tk vill säga.” ”Jamen varför det?” ”Om nu norrbaggarnas historia är sann så finns det ju faktiskt rent … eh … operativa skäl. Väck inte den björn, du vet. Dessutom. Tänk om det kommer ut, ’säpo förföljer Sveriges Radio’, det skulle se ut det. Nej gå via dom andra men rör inte den där Ponti förrän du har något på fötterna. Jag hoppas jag har uttryckt mej klart?” ”Mycket.” Det var en motgång för Näslund. Men han hade snabbt skakat av sig obehaget. Han kände på sig att det hela ändå skulle gå i lås. Den övertygande känslan hade han haft förut. Fristedt och Appeltoft gick under dov tystnad tillbaks till det gemensamma arbetsrummet med Carl några steg bakom sig. Fristedt bar Näslunds dokumentpacke om den misstänkte mördaren. Fristedt slängde dokumentpacken i sammanträdesbordet. ”Jaha”, sa han, ”här skulle vi alltså ha Näslunds direktimporterade mördare från Sveriges Radio. Kul jobb för den som får det, att gå upp på Sveriges Radio och gripa en av landets mest kända journalister som mördare, det här tror jag så mycket jag vill på.” De satt tysta en stund. Alla insåg de oerhörda konsekvenser som skulle följa om det hela visade sig vara ett misstag. Näslund hade lika gärna kunnat anvisa en riksdagsman eller en general. ”Fast det finns en bekymmersam sak”, sa Appeltoft efter en stunds tryckande tystnad. ”Folkesson och den där Ponti kände varandra ganska väl och sen många år tillbaks. Den som vet allt om det där är Roffe Jansson.” ”Då får vi be Roffe Jansson komma hit”, sa Fristedt och sträckte sig efter telefonen. Roffe Jansson kom inom tre minuter. Han hade jobbat tillsammans med Folkesson på den allra första tiden när det som nu var hela terroristavdelningen på Byrå B bara bestod av honom själv och
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 106
Folkesson. Det var på slutet av 60-talet, när terrorismen började komma på modet, palestinier kapade flygplan och Baader-Meinhofligan gjorde sina första insatser. När det gällde de svenska Palestina-sympatisörerna hade Folkesson fått för sig att öppna kontakter var bäst, och dessutom var de ju i alla fall bara två man på firman med de här uppgifterna så det var ju meningslöst att tänka sig att man skulle smyga runt och spana efter dem. I stället hade Folkesson och Jansson helt sonika sökt upp Palestinagruppen i Stockholm som höll till i en källare på Karlavägen på den tiden. Och så hade man sagt som det var, att godda nu var vi från säpo och skulle vilja snacka lite om risken för terrorism och hur ni ser på den saken ungdomar. Den som de fick bäst kontakt med var en ung student och blivande journalist som hette Erik Ponti. Han hade bjudit hem dem och ägnat ganska stor möda åt att försöka förklara skillnaden mellan solidaritetsarbete, alltså att man gjorde den där tidningen, demonstrerade och så där, och de väpnade aktioner som själva den palestinska rörelsen sysslade med. Han hade dessutom försökt övertyga säkerhetsmännen om att risken för palestinska väpnade aktioner var utomordentligt liten i just Sverige eftersom det ingick i PLO:s politiska strategi att försöka skaffa samma stöd från den svenska socialdemokratiska regeringen som vietnameserna fått. Den strategin skulle förstöras av bomber och elände. Just då verkade det Ponti sa kanske lite blåögt, men med tiden fick han ju rätt, det kunde man inte förneka. För om man tänkte efter så hade det ju inte sen dess, på snart tjugo år alltså, blivit några palestinska terrordåd i Sverige. Ja eventuellt fram till gårdagen då, vill säga. I alla fall så var det ju en bra kontakt, den där Ponti. Och Folkesson bibehöll kontakten för att få en och annan synpunkt, ja alltså inte ”informationer” utan synpunkter. Och Ponti hade ringt då och då sen när han blev journalist för att höra firmans synpunkter på olika händelser. Vid ett tillfälle hade förresten firman fått rycka ut för att hindra en israelisk spiondömd, det gällde nåt jävla flyktingspionage
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 107
som Ponti skrivit om, att rusa iväg och skjuta Ponti. Då hade han ringt själv till Folkesson, en ganska kul händelse när man ser på det i efterhand, och sagt något om att eftersom han själv gärna ville behålla sina vapenlicenser så fick firman ta hand om den där israelen som nu var på väg från Uppsala i bil med en laddad revolver. Jo, det var något mer, han skämtade om att om en israel skulle klippa honom så skulle firman få skulden så det var bäst att sätta fart. Det gick förstås rikslarm efter den där israelen och han greps vid Norrtull, beväpnad, tjugo minuter senare eller så. Saken kom aldrig i tidningarna. Men sen dess hade Ponti varit en trevlig kontakt och även om nu Jansson efter några år fått andra arbetsuppgifter så visste han ju att Folkesson och Ponti träffats vid några tillfällen åtminstone. Ungefär så låg det till. ”Så om Ponti skulle ringa upp en kväll och säga att jag måste träffa dej i morgon bitti och det är jävligt viktigt, så skulle Folkesson ställa upp?” frågade Fristedt. ”Ja, utan tvekan”, svarade Roffe Jansson. *** Iver Mathiesen satt i sitt rum på fjärde våningen i det nya vita polishuset ute vid Grønland och studerade reglement. § 8 i overvåkingens instruks framställde vissa ovillkorliga krav. ”Enhver som er knyttet til overvåkingstjenesten skal nye instrueres om sin plikt til å iaktta streng taushet om hva han erfarer i tjenesten – – taushetsplikten gjelder (också) overfor andre politimenn som ikke er i overvåkingstjenesten.” Den svenske polisman som nu satt på planet omfattades i så fall av tystnadsplikten. Men. I § 7 fanns en möjlighet. ”Vitner og andre kilder må ikke gis opplysninger av overvåkingsmessig eller sikkerhetsmessig karakter uten i de tilfelle og i den utstrekning dette er helt nødvendig for å få opplysninger eller bistand – – –” Så kunde man lösa det. Om man betraktade den svenske kollegan som en källa och ett ”bistand” fanns det inga formella hinder att ut-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 108
byta vilka som helst informationer. Så kunde man lägga upp det, oavsett vad de nu ville veta utöver de faktiskt ganska utförliga rapporter de fått tidigt på morgonen. Han tryckte in knappen till sin snabbtelefon och bad sekreteraren skicka upp Roar Hestenes. Lite drygt en timme senare stod Roar Hestenes ute på Fornebu och betraktade de passagerare som steg av Stockholmsplanet. Han tänkte sig tre möjliga medelålders män som den svenske kollegan innan han gick runt till utgången utanför tullen för att ta emot. Carl Hamilton hade inte samma svårigheter. Bland de väntande fanns en man i hans egen ålder i blå vindtygsjacka av det svenska märket Fjällräven, röd stickad tröja, sportbyxor av något slag och Eccoskor. Han stod och betraktade någon ankommande bakom ryggen på Carl när denne gick fram och häftigt överraskade sin kollega. ”Hej”, sa han, ”jag är Carl Hamilton från säkerhetsavdelningen i Stockholm.” Bilkön sniglade sig på den lilla krokiga vägen som ständigt var under ombyggnad mellan Fornebu och motorvägen från Drammen. De satt mest tysta i Volvon. Båda var de nya inom säkerhetstjänsten och båda kände sig osäkra på den andre. En typisk svensk snobb, tänkte Hestenes. Skärp i krokodil, attachéväska i vinrött läder, grå kostym och randig slips; svensken såg ut som en direktörsassistent från Electrolux, hur hade en sån hamnat i firman? Parodi på norrman, bara toppluvan som saknas, tänkte Carl. Blir man förföljd av en sån så behöver man åtminstone inte tro att det är Svarta September. ”För att säga precis som det är så vet jag inte riktigt vad vi får och inte får prata om”, sa Carl. ”Men jag har förstås en massa frågor, jag läste dina rapporter på flyget.” ”Inte jag heller, jag är ganska ny på det här jobbet, ja alltså inom overvåkingen. Jag var knarkspanare förut”, svarade Hestenes. En halvtimme senare satt de uppe hos Mathiesen på Grønland. ”Vell”, sa Mathiesen, ”du får upplysa oss så ska vi upplysa dej så
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 109
gott vi kan och jag har egentligen bara en fråga: eftersom ni är så intresserade av vår man på Hotel Nobel, vet ni vad han höll på med?” Carl försökte tänka efter innan han svarade. Det var en egendomlig situation, här satt han alltså hos en utländsk säkerhetstjänst och skulle byta informationer om svenskar. Fick man göra det hursomhelst? I Stockholm hade man bara sagt åt honom att han skulle åka över till Oslo och försöka förstå en del oklarheter, men ingen hade sagt ett ljud om ifall han själv fick svara på frågor. Fast frågorna gällde ju ändå sånt som skulle komma fram förr eller senare. ”Vi tror att det kan finnas ett samband mellan den där Ponti och mordet i går morse på en av våra kolleger. Signalementet stämmer sånär som på en eller två punkter och så finns det en koppling mellan journalisten och några andra misstänkta.” ”Vad är det som inte stämmer i signalementet?” undrade Hestenes. ”Mustasch, fast osäkert men framför allt byxorna. Vi är ganska säkra på att mördaren hade vanliga blå jeans, men du har skrivit gråblå manchesterbyxor. Vår första undran är alltså om man kan förväxla dom där gråblå manchesterbyxorna med vanliga jeans?” ”Absolut inte”, svarade Hestenes. ”Det var rätt snygga byxor som man kan komma in på norska krogar i, absolut inga jeans, man kommer inte in i jeans. Och så var dom ljusare, tydligt ljusare än vad dom flesta jeans är.” ”Jamen jeans kan ju bli ganska ljusa när dom är urtvättade”, invände Mathiesen. ”Jo”, svarade Hestenes eftertänksamt, ”men urtvättade jeans skiftar ju ganska tydligt i färgen och så ser man ju sömmarna utefter byxornas sidor. Det här var utan tvekan en jämn gråblå, duvblå tror jag det heter, färg. Inga sömmar, ingen skiftande färg. Nej det var absolut inga jeans, inte ens något man skulle kunna kalla manchesterjeans.” ”Nehe”, sa Mathiesen, ”det var jeansfrågan. Vad kan vi göra mer för dej?” ”Jag skulle vilja veta om ni haft några indikationer på att norska palestinaaktivister eller palestinier i Norge förberett några väpnade
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 110
aktioner. Sen skulle jag vilja gå igenom skuggningen på plats med Hestenes, se dom platser där objektet tydligen upptäckte honom. Och sen har jag en del frågor om dom tidsperioder då ni inte hade objektet under uppsyn. Det är i stort sett det.” Mathiesen plockade med en del papper framför sig på skrivbordet. Han hade givetvis förutsett frågeställningen om ett potentiellt terroristhot från de norska Palestinaaktivisterna. Men svaret var enkelt och klart negativt. Den norska Palestinarörelsen behärskades ända sen 60-talet av ml-arna, alltså det marxistleninistiska partiet AKP-ml. Och ml-arna ägnade sig strikt och disciplinerat åt konventionell politisk verksamhet som i huvudsak kretsade kring deras tidning Klassekampen. För närvarande ägnade sig Klassekampen i huvudsak åt olika kvinnokampsfrågor, kamp mot den borgerliga kärnfamiljen, kamp mot pornografin som man ville förbjuda med mera. Overvåkingen hade i stort sett bara gott att säga om just ml-arna eftersom de så lätt kunde studeras i sin tidning där det alltid med hundraprocentig säkerhet stått att läsa i förväg vad de hade för sig. Och de enda våldsaktioner de varit inblandade i var en del nordnorska historier som onekligen hamnade långt ifrån terrorism med anknytning till Mellanöstern. Det gällde då vissa miljöfrågor, utbyggnaden av Alta-älven, stöd åt samerna där uppe, bråk med ordningspolisen och så vidare. Men våldet i sammanhanget hade bara varit sånt där vanligt demonstrantvåld, vägran att hörsamma polismans order att avlägsna sig från platsen, fastkedjade demonstranter tvärs över en och annan vägstump där grävmaskinerna skulle fram och så vidare. När det gällde våld bland politiska extremister i Norge var det i stort sett enbart høyregutterne, det vill säga mer eller mindre nazistiska smågrupper, som skapat problem för overvåkingen. Högergrupperna hade en faiblesse för att göra inbrott i hemvärnsförråd och dynamitförråd och det fanns några otäcka exempel på att de faktiskt begått våldsaktioner. 1977 hade de sprängt en Oktoberbokhandel i Tromsö, 1979 hade några av dem kastat bomber in i en 1 maj-demonstration
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 111
och 1981 hade det inträffat ett dubbelmord inom en av de där högergrupperna. Men vänsterut var det således mest kvinnokamp. Och vad Palestinarörelsen beträffade så var den alltså i ml-kontroll och det var i stort sett en garanti för att det inte skulle bli våld av det hela. Ur norsk overvåkingssynpunkt var sådana hot någonting man räknade med från svenskt håll eller från eventuella palestinska terrorister som kom till Norge via Sverige. Där fanns ett fall som åtminstone kunde tydas som en terroristexpedition via Sverige, fast det var en del år sen nu. Men även om nu israelerna gjorde bort sig i Lillehammer-affären, alltså när de sköt den där tydligen helt oskyldige marockanske servitören Ahmed Bouchiki, så måste de ju ändå haft ganska goda indikationer på att något var på gång. Och de inofficiella israeliska förklaringarna gick ut på att ett par terrorister rest över från Sverige; Carl kunde få ta med sig en separat rapport om den historien om han ville. ”Men den här svenska journalisten, varför blev ni så alarmerade när han dök upp?” frågade Carl. Mathiesen såg undrande på Carl, som fick en obehaglig känsla av att ha frågat något särdeles obegåvat. ”Vell”, sa Mathiesen efter en kort stund, ”vi har ju inget eget material på den där mannen. Men enligt dom rapporter vi fått från er där borta i Stockholm så är ju han en target av högsta prioritet. Jag har en sån sammanfattande svensk rapport här, ett par år gammal visserligen, men tämligen otvetydig.” ”Skulle jag kunna få kopior på den och ta med mej hem, eller åtminstone datum och eventuella diarienummer så att jag lättare kan hitta det där i vårt arkiv?” undrade Carl och kände sig ännu längre ut på svag is. Mathiesen grubblade en stund innan han kom fram till att det ju inte gärna kunde stöta på hinder att lämna ut svenskt material från den svenska overvåkingen till en besökare från just den svenska overvåkingen och om det kunde snabba på utredningen så visst skulle det gå.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 112
Han kallade in en sekreterare och bad henne gå ut och kopiera en bunt papper. Sen gällde det alltså det där med hur skuggningen gått till och de tidsperioder där det inte fanns någon vetskap om objektets förehavanden? Nå, det kunde ju säkert Hestenes reda ut. Mathiesen tog i hand, Carl fick de kopierade svenska och israeliska rapporterna i ett förseglat kuvert och så gick han och Hestenes mot Glasmagasinet som fortfarande höll öppet några timmar på grund av julhandeln. Hestenes kände sig fånig. Svensken tog med honom till glasavdelningen på nedre botten och började rekonstruera objektets rörelser och objektets placering och Hestenes olika positioner under den första delen av skuggningen som tydligen lett till upptäckt. Då och då antecknade svensken något. Det tog ungefär en halvtimme. När de kom ut till den gröna parkerade Volvon konstaterade Carl att det inte satt någon parkeringslapp på den. Det hade väl förresten inte spelat någon roll eftersom det var en tjänstebil. ”Vart ska vi åka för att ta själva snacket, till firman eller till krog?” frågade Hestenes. ”Ta oss till en krog. En krog utanför stan där vi inte stöter på någon vi inte borde stöta på.” De satt tysta på väg upp mot Frognerseteren. Så här års skulle det inte finnas några turister där och inga andra utflyktare än en eller annan firmafest. Och restaurangen var mycket riktigt glest besatt och skulle för övrigt stänga om halvannan timme. De fick plats med utsikt över Oslo, som skymtade som svaga flimrande ljus nere i dimman och regnet. ”Här börjar i stort sett Hardangervidda”, sa Hestenes för att bryta en stunds besvärande tystnad. ”Jag är en sån där norrman som älskar att gå på tur, du vet. Börjar man här har man flera dagar rakt ut i vildmarken om man vill. Åker du skidor?” ”Jag har bott utomlands några år så det har inte blivit av, men annars är det ju fint. Jag jagar en del, gör du?” ”Ja när jag är hemma på hösten, hemma är alltså borta på Vestlandet.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 113
”Vad jagar ni där, älg finns väl inte. Fågel och småvilt?” ”Ja och så hjort, vi har ju hjort i Norge, fast inte så mycket älg, annat än vid svenska gränsen förstås. Ni har ju en helvetes massa älg i Sverige.” ”Ja, vi skulle kunna byta någon gång. Du kom till Sverige på älgjakt och jag kom till dej på hjortjakt. Fast om vi nu återgår till jobbet …” Carl plockade fram sina anteckningar från flygresan. Hestenes hade alltså upptäckt objektet när han gick in på hotellet klockan 10:30 och då kom objektet direkt från flygplatsen, det visste man? Stämmer. Och sen hade Hestenes via radio beställt förstärkning och tagit en ny position utanför hotellet, vid en telefonkiosk? Stämmer. Förstärkningen hade kommit efter cirka tjugo minuter. Sen hade objektet varit kvar inne på hotellet i noga räknat tre timmar och fyrtiosex minuter? Ja det stämde forsovitt … Där fanns alltså det första hålet på nästan fyra timmar. Hade man haft ordentlig koll på vilka som gick in i hotellet under den tiden? För det hade ju kunnat bli både det ena och det andra mötet där inne eller hur? Jo, men ingen som hade gått in hade haft någon som helst anknytning till terrorism, det hade varit affärsmän mest, vanliga besökare, vanliga norrmän. Sen var det det där med hur man tappade bort honom. Han hade alltså antingen tagit tricken ut mot Kolsaas eller också gått upp igen från nedgången mot stationen? Hestenes började känna sig alltmer illa till mods. Den där svensken var ingen riktig polisman, det kändes i luften. Han fattade snabbt och frågade bra och uppehöll sig med pinsam koncentration på det som kunde vara svagheter i rapporteringen. Men det var en skrivbordskille och ingen kollega på fältet. Hestenes ångrade att han accepterat det
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 114
förflugna löftet att byta jakt, men det var förmodligen ändå inte allvarligt menat. Den alltför prydlige svensken kunde man förresten knappt föreställa sig med vapen i hand på ett jaktpass, det skulle bara bli skadskjutning eller nån annan skit. ”Det är en sak jag undrar över”, sa Carl när de satt i Volvon på väg ner mot Oslo igen, ”och du måste ju också ha tänkt på det. Antag att det här var vår man. Han har skjutit en av våra kolleger på nära håll genom ögat och sen hinner han alltså precis ta nioplanet hit över till Oslo och så upptäcker du honom och så vidare. Vad händer sen?” ”Vell, han upptäcker alltså att han är förföljd, avblåser eventuella aktioner och återvänder till Stockholm.” ”Jovisst. Men dels vinkar han till dej, dels talar han om för kollegerna som skötte övervakningen på Fornebu att han förstått varför dom förföljde honom. Han markerade ju det där med Hotel Nobel i tidningstexten, inte sant?” ”Jo jag har såklart funderat på det där. Du menar, varför i helvete skoja om saken, varför visa oss att det var Nobel och israeler det gällde men inte längre gäller? Det kan förstås vara en avledande manöver, det hela var bara till för att få oss på fel spår.” ”Jo men varför hälsa till polisen och säga goddag jag är terrorist men den här gången tar ni mej inte?” ”Det är en kall jävel, han vet att vi måste ha bevis, han vet att vi ändå är efter honom, egentligen säger han inte så mycket mer än vi redan vet och han vet att vi vet.” ”Vill han se till att det verkligen noteras att han varit i Oslo den här dagen, för att få alibi för mordet?” ”Men det får han ju inte. Han måste ju inse att vi kan ta reda på med vilket plan han kom och att han skulle ha hunnit i alla fall.” De vände och vred på möjligheterna hela vägen ner för den slingriga vägen till stan utan att hitta någon logisk förklaring. Utanför Hotel Nobel stannade de och klev ur. Hestenes pekade ut de olika positionerna vid telefonkiosken och bordet inne på Grands Café, sen tog de adjö utanför hotellingången. Overvåkingen hade bokat objek-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 115
tets rum och rummet intill åt Carl. När han skrivit in sig frågade han efter konferensen och blev hänvisad till samma våning som baren och matsalen. Där var fullt med israeler som hade en presskonferens igång och såfort Carl steg ur hissen var två norska kolleger på honom som hökar och bad honom legitimera sig. De ursäktade sig snabbt när de sett plastkortet med tre kronor. Presskonferensen tycktes handla om nödvändigheten av att än en gång erövra en säkerhetszon i södra Libanon eftersom shiamuslimerna börjat uppträda alltmer hotfullt. Carl tog hissen upp till fjärde våningen och gick in på sitt rum där den misstänkte mördaren bott för mindre än 48 timmar sen. Omedelbart innanför dörren till höger fanns badrummet där det inte ens funnits fingeravtryck på tandborstglasen. Inne i rummet fanns en dubbelsäng i vitt med mässingsknoppar, ett mahognyskrivbord och en liten sittgrupp framme vid fönstret. Det föreföll meningslöst att leta efter någonting, det som ändå inte fanns hade ju de norska teknikerna sökt efter. Han la ifrån sig rumsnyckeln på skrivbordet, hängde av sig kavajen och gick fram till fönstret. Där nere skymtade telefonkiosken, men ljuset från rummet speglade sig i fönsterglasen. Han släckte ljuset inne i rummet och gick tillbaks till fönstret. Det var mindre än 25 meter ner till telefonkiosken. Och där nere hade alltså den uppenbare polisen Hestenes stått timme ut och timme in. Man skulle ha upptäckt honom om inte annat så av ren tillfällighet om man råkade se ut genom fönstret flera gånger. På andra sidan Karl Johan talade ljusreklamen om att det var 3 plusgrader. Regnet smattrade mot rutan. Carl ägnade en stund åt att stå och ångra sitt sätt att skrytskjuta dagen innan. Det var dumt, indiskret och dumt, eftersom vemsomhelst måste inse att det tar åtskilliga års träning att lära in snabbskjutningsteknik med grov pistol. Det första halvårets träning hade gått åt till att över huvud taget lära sig åstadkomma godtagbar precision på stillastående mål.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 116
Grundregeln var att ett av de två första skotten måste träffa. Resten var mest en träning för att skaffa sig själv psykologisk säkerhet. Men det gällde att träffa fort med ett eller två skott, och att aldrig tveka. Ni är inga gudsförbannade snutar, kom ihåg det. Ni ska inte bedöma om eller när eller varför eller något i den stilen om ni nån gång hamnar i ett läge där ni står med ett osäkrat vapen i handen. Fienden är inte några jävla knarkade niggrer utan i ert fall är fienden nykter och dödlig. Snutarna kör med olika automatgrejer, Llama Police Special och annat som sprutar ut en mängd ammunition över flera meter. Jag vill inte se nån sån skit i era händer, det här är ingen lek, inget fyrverkeri. Alltså, två skott och träff på båda. Gång på gång, tusentals gånger mot silhuetten med det röda hjärtat. Och ändå hade han tvekat under den första realistiska övningen. Det var någonting som ingick i FBI-killarnas träningssamarbete med den vanliga polisen. Efter två års träning togs dom upp till Los Angeles två och två och hängde med den vanliga polisen under en vecka eller två. Fast ”vanlig polis” var möjligen inte rätt beteckning i det här fallet eftersom det var frågan om den specialgrupp som sysslade med snabba utryckningar på överfall och lägenhetsbråk i den oändliga och oändligt dystra svarta stadsdelen Watts. Principen för dessa standardingripanden var enkel. Tre man fram till dörren, en på vardera sidan, en mitt framför. Om dörren gick inåt sparkade man upp den och rusade rakt in i rummet med revolvern framför sig. Kollegerna följde efter alldeles bakom, den ena med uppmärksamheten och skjutriktningen åt höger den andra med riktning åt vänster. Första gången Carl haft mittpositionen fann han sig stå framför en svart kvinna i tjugoårsåldern som halvlåg i rummets enda möbel, en rörig säng, och ammade sitt barn. Han sänkte generat sitt vapen mot golvet och skulle just börja be om ursäkt när kvinnan med en hastig rörelse under en av kuddarna halade fram en förnicklad pistol och dog i samma rörelse därför att en av poliserna bakom Carl sköt två skott rakt in i bröstet på henne. Utan att träffa barnet. Så som Carl gjorde gör en rookie, en greenhorn, en jävla nybörjare
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 117
och chefsinstruktören nere i San Diego hade skällt i tio minuter över detta enastående bevis på total inkompetens. Carl hade känt sig dyster länge efter händelsen, av flera skäl. Och där nere vid telefonkiosken hade norrmannen stått i flera timmar, fullt synlig. Det var samma sak inne på varuhuset. Folk befinner sig hela tiden i rörelse, den som stannar syns extra mycket och om den som syns extra mycket dessutom är polis i knäppt trenchcoat med radiosändare och tjänstevapen så behövdes ingen högt driven professionalism för att ana oråd. Och om man nu bara tänkte sig en vanligt observant journalist … Men längre tänkte inte Carl eftersom en nyckel eller dyrk försiktigt, mycket försiktigt stacks in i dörren fem meter bort. Carl slet av sig slipsen på väg fram mot badrumsdörren som han lyckligtvis lämnat på glänt. Han kunde slinka in i badrummet och dra igen dörren nästan helt utan att det hördes ett ljud. Nu först, bakom dörren i mörkret inne i badrummet, började han tänka efter. En städerska eller någon som hade ett normalt ärende skulle inte öppna dörren så här. Det hördes ett svagt klick när dörrlåset gled upp. Under någon sekund föll det in ljus från korridoren och sen försvann det. Någon hade visat sig i silhuett ett kort ögonblick i dörröppningen och sen snabbt dragit igen dörren efter sig och stod nu på en och en halv meters håll. Carl snarare kände än hörde hur den andre försiktigt avancerade in mot rummet och snart förbi badrumsdörren. Han tryckte sig intill dörrkarmen för att skydda kroppen samtidigt som han lutade sig fram för att se ut ifall den andre gick förbi badrumsdörren. Bara någon sekund senare skymtade han gestalten som sakta avancerade inåt rummet. I högerhanden höll den andre en svart pistol och detta var det enda tänkbara ögonblicket eftersom den andre snart skulle upptäcka att rummet där inne var tomt och fönstret stängt. Det skulle vara fel att stöta upp dörren, då skulle han kanske inte få tag på pistolarmen förrän det var försent.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 118
Carl sköt mjukt upp badrumsdörren med vänster fot samtidigt som han snabbt sträckte sig ut mot pistolhanden och höjde den mot taket för att få utrymme för en av dessa rörelser han måste ha tränat mer än tiotusen gånger. I nästa ögonblick satt han ovanpå den andre som låg med ansiktet mot golvmattan och kände sin egen revolver mot nacken. Det var en revolver i kaliber 38. Carl kände igen den på greppet. ”Don’t move”, viskade han, ”whatever you do just don’t move.” Den andre stönade svagt. Om han hade en medhjälpare utanför dörren hade denne inte hört något av stön eller en kort duns mot den heltäckande mattan. Carl reste sig själv och drog upp den andre som kved av sin axelskada. Han drog in mannen i rummet och kastade honom över sängen och gick runt så att han hade dörren under uppsikt och telefonen intill sig. Så tände han ljuset och riktade revolvern mot mannen på sängen. Synen var inte vad han väntat. Det här var en vanlig norrman i 40årsåldern i blå sportjacka av märket Fjällräven och ljusbruna Eccoskor. Norrmannen grimaserade av smärta. ”Är du från politiet?” frågade Carl på svenska. Den andre stönade och nickade bekräftande. ”Finns det nån utanför dörren?” Polismannen nickade igen. ”Okay, ropa in honom”, sa Carl och vred revolvern i handen så att han demonstrativt höll den i pipan. När den andre polismannen tveksamt öppnade dörren tecknade Carl åt honom med pistolen att komma in och sen la han ifrån sig vapnet på nattduksbordet. ”Förlåt men jag kunde inte gärna veta att ni var kolleger”, sa han och drog upp sin legitimation ur bröstfickan och kastade den på sängen framför den tilltufsade man som han i en senare rapport skulle få presenterad som politietterforsker Knut Halvorsen, andre avdelningschef på den särskilda polisstyrka för speciella uppdrag som i
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 119
Norge mer populärt kallas terrorpolitiet. De hade beslutat att ett omedelbart operativt ingrepp krävdes eftersom en man utifrån setts ta sig in i ett av de rum som kollegerna vid overvåkingen förseglat. Den främmande mannen hade släckt ljuset och kunde således tänkas syssla med förberedelser till brott. Det hade varit alldeles för bråttom för att kontakta kollegerna vid overvåkingen och dessutom hade man bedömt risken som överhängande att de mindre kompetenta säkerhetsmännen skulle strula till det hela. Därför denna snabbt improviserade aktion. Knut Halvorsen var vit i ansiktet och hade tårar i ögonen av smärta när han stödd på sin kollega lämnade rummet. *** Fristedt och Ljungdahl satt i en förhyrd Volkswagen Scirocco med halvt igenimmade fönster på en öde gata ute i Hägersten. Om någon via bilregistret frågade efter ägaren så ledde spåret till den tredje största biluthyrningsfirman i Sverige. Om denne någon envisades och gick till biluthyraren och frågade vidare var bilen tillfälligtvis uthyrd till en handelsresande Erik Svensson med adress Hornsgatan i Stockholm. Erik Svensson på Hornsgatan existerade självfallet inte, men han var en av firmans vanligaste bilhyrare. Ljungdahl hade skött det praktiska under dagen. Spaningspersonal hade hyrt in sig hos en pensionerad major och lektor snett mitt emot de två lägenheterna på andra och fjärde våningen. Det fanns extrapersonal inom fem minuter ifall något oväntat skulle inträffa och båda gatändarna bevakades av folk från span. Läget var så långt under kontroll. Det lyste i båda lägenheterna men det var släckt i de flesta andra fönstren i fastigheten, vilka slutsatser man nu kunde dra av det. Ljungdahl surade. Han kände sig övertygad om att det måste finnas samband mellan den okände mördaren, som han envisades med att kalla den man som Näslund inte utan viss triumf identifierat under morgonens sammanträde, och de fyra ungdomarna som nu
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 120
drog bevakningsresurser som om de vore landets farligaste förbrytare. ”Är det säkert?” frågade han för tredje gången, ”vad vi har är alltså bara ett telefonnummer i Folkessons almanacka?” ”Ja, det är säkert”, suckade Fristedt. ”Det kanske inte är något, det kan ju ha ett helt annat samband men det är ju inget fel i att kolla upp. Kan du inte slå på fläkten förresten?” ”Drar så jävligt på batterierna så här års, men det drabbar ju ingen fattig”, sa Ljungdahl och slog på fläkten mot vindrutan. Det började sakta växa ett hål upp i imman på rutan. Ingen sa något på en stund. ”Vad var det för samband mellan dom här och den där Ponti som Näslund snackade om? Var det nåt, eller var det bara era vanliga gissningar?” frågade Ljungdahl. Hans förtroende för den svenska säkerhetstjänstens polisiära förmåga var begränsat. ”Jag kunde inte se något klart och omedelbart samband när jag tittade på pappren, men Appeltoft jobbar med det där i kväll och finns det nåt kan du ge dej fan på att han hittar det, ska jag köra hem dej först eller du mej?” Ljungdahl bodde i närheten av Västerbroplan och de for dit under tystnad. De två polismännen saknade egentligen inte förtroende för varandra personligen, men Ljungdahl som var från ”den öppna verksamheten” som han ironiskt påpekat några gånger, kände på sig att man på säk höll honom utanför viktiga informationer. Det fick honom att hela tiden föreställa sig att svaren på alla viktiga frågor skulle bli fysiskt omöjliga att nå för honom själv och det skulle göra honom till en dålig polis. Ljungdahl hade svårt att förlika sig med den tanken. Fristedt förstod precis vad Ljungdahl trodde och det gjorde också honom på dåligt humör. De skildes utanför Ljungdahls bostad och Fristedt övertog bilen och körde mot sin villa i Bromma. Hans fru var fortfarande uppe när han kom hem. Hon hade te i termos och ett par smörgåsar i kylskåpet med plastfolie över. Hon kastade en förvånad blick på tidningsbunten under armen på
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 121
sin man. ”Är det så illa? Måste du börja se efter i pressen vad du har för dej?” frågade hon. ”Inte vad jag har för mej. Jag tänkte bara se efter hur Näslund låter sina pojkar skriva, det är nåt skit med det hela och jag vet inte vad men nåt är det.” Han hällde upp te åt sig medan han berättade om dagens trista vedermödor. Han hade sprungit med olika skrifter mellan Näslund och åklagaren på tingsrättens trettonde avdelning. Det var för att ordna en del byråkrati kring telefonkontrollen. Åklagaren hade inte haft några invändningar mot fyra palestinaaktivister men den femte telefonen tillhörde en av landets mest kända journalister – Fristedt nämnde inte namnet för sin fru och hon frågade inte – och då hade han dragit öronen åt sig. Åklagaren såg väl framför sig hur Näslund skulle komma att kräva anhållande i nästa steg och då skulle ju åklageriet få ta allt ansvar. Det var förmodligen mera det än själva avlyssningen som oroat honom och på det där larvet hade hela eftermiddagen och tidiga kvällen gått. Fristedt suckade och började leta i sina tidningar. Han visste mycket väl vilka journalister som firman anlitade och hoppade över allt annat och gick direkt på deras namn. Det var inte så mycket frågan om att han skulle informera sig om vad han inte var informerad om, som att han ville veta vilken bild Näslund spred och hur han byggde upp den. Firmans journalister hade samma version i Expressen och Svenska Dagbladet. Svenska ambassaden skulle ha fått något telefonhot från någon hittills okänd palestinsk terrorgrupp i Beirut. Om inte Sverige slutade att utvisa palestinska flyktingar så skulle en eller annan hämnd drabba Sverige. Det påpekades att Axel Folkesson var just den man på Säpo som höll i frågan om vilka araber som skulle utvisas. Fristedt grubblade en stund. Hans fru satt i soffan mitt emot honom och stickade. Hon visste att han skulle behöva henne. ”Rätta mej om jag har fel”, sa han, ”men verkar det inte konstigt om palestinska organisationer i Beirut skulle vilja att palestinier som
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 122
flydde till Sverige skulle stanna här? Tvärtom skulle dom väl vilja ha tillbaks sitt folk?” ”Jo såvida dom inte skickar hit folk för att bygga upp sin exilrörelse”, svarade hustrun utan att se upp från sin stickning. Fristedt läste vidare en stund. ”Kan du ta fram uppslagsboken och slå upp det arabiska alfabetet?” muttrade han. Hustrun reste sig utan ett ord och hämtade ett uppslagsverk och bläddrade en stund. ”Här är det”, sa hon. ”Nå?” ”Vad heter bokstaven d på arabiska?” ”Daal, med långt a.” ”Det kan förstås bara vara en översättning”, muttrade Fristedt medan han betraktade den tonårige och ständigt frånvarande sonens akvarium med pirayor. Firmans man på Expressen skrev att ”säpo” hade fått säkra indikationer om att en arabisk terroroperation under beteckningen Plan Dal var omedelbart förestående. Dal, förklarades det vidare, sa inte så mycket eftersom det bara var den arabiska beteckningen på bokstaven D. Fast den där Hamilton hade ju sagt att det var dalet och att det var hebreiska för bokstaven d. ”Vill du nu slå upp d i det hebreiska alfabetet?” frågade han. D på hebreiska hette dalet. Fristedt kände sig fastkörd och missmodig. Han var ju faktiskt den som uträttat minst i firmans egen undersökningsgrupp. *** Appeltoft satt vid sitt köksbord och läste, med mycket blandade känslor, i handlingar som var försedda med grön hemligstämpel. Det betydde att vanligt fotfolk, som han själv uppfattade sig, vanligtvis inte hade rätt att ta del av det som stod i sådana handlingar. Näslund hade
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 123
satt sin signatur på ett godkännande av något slag, som innebar att firmans undersökningsgrupp i ärendet Folkesson nu hade beviljats ynnesten att följa upp sambandet mellan utrikeschefen på Dagens Eko och de fyra synnerligen välbevakade unga Palestinaaktivisterna i Hägersten. Näslund hade sorterat materialet i någon sorts pedagogisk ordning och Appeltoft hade just gått igenom den första lilla bunten. Han visste inte ens uppriktigt för sig själv vad han skulle tro. Det hela föreföll fantastiskt. Men man kunde ju inte komma ifrån vissa samband. Sen tio år tillbaks opererade ett antal falska journalister med vänsterextremistiskt förflutet på några av landets mest inflytelserika massmedier. De hade systematiskt infiltrerat nyckelpositioner och det särskilt skrämmande, enligt rapporten, var att de uppträdde som helt riktiga journalister. Infiltrationsvågen hade startat precis efter 1975, när den öppna vänstervågen började ebba ut i Sverige som i andra västeuropeiska länder. En mycket liten grupp med otvetydiga interna samband, det gick inte att förneka, hade inom loppet av några år lyckats placera sig på nyckelpositioner inom framför allt Sveriges Radio. Det gemensamma ursprunget för de flesta av infiltratörerna var vänstertidningen Folket i Bild/Kulturfront, som ju hade lyckats slå till mot försvarets känsligaste del av underrättelsetjänsten några år tidigare. En av tidningens före detta redaktörer satt nu som programledare i det största av televisionens samhällsprogram. En av dem som satt i Folket i Bild/Kulturfronts styrelse vid samma tidpunkt var nu både programledare och chef för den andra kanalens största samhällsprogram. Och i den magasinsbilaga som följde på Rapport satt en kvinnlig programledare som var gift med en man som också han hade ett förflutet i ledningen för Folket i Bild/Kulturfront och båda två hade dessutom arbetat en tid på den sovjetstyrda tidningen Norrskensflamman. Men nu hade mannen på något sätt fått jobbet som kulturredaktör på Expressen. Viktigast i det här sambandet var naturligtvis Erik Ponti. Han
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 124
hade frilansat för Folket i Bild/Kulturfront under samma period som tidningen slog till mot den militära underrättelsetjänsten. Nu var han alltså utrikeschef på Dagens Eko. Det statistiskt osannolika i att detta skulle kunna vara en slump var uppenbart. Det gällde en vänkrets på mindre än tio personer som från ingenstans 1975 tio år senare skulle kunna betraktas som den starkaste massmediakombinationen i landet. Det fanns inga förklaringar till hur det hela kunnat ske. I rapporten konstaterades bara att infiltrationen skötts med så subtila medel att det inte gick att finna det inre sambandet. Det var till exempel helt olika byråkratier på TV 1 och TV 2, ändå hade gruppen tagit sig in på båda TV-kanalerna. Och radion hade över huvud taget inget organisatoriskt samband med TV när det gällde anställningsfrågor. Här konstaterades bara kort och uppgivet att det hela skett med en oerhörd skicklighet och att plausibla förklaringar om själva metoden saknades. Desto mera oroande var gruppens uppträdande, enligt rapportens författare. För infiltratörerna lyckades hela tiden maskera sig som riktiga journalister. De uppträdde rentav med sådan påfallande kompetens att de förstärkt sina yrkespositioner under senare år, de var alltså till förväxling lika vanliga journalister i sitt uppträdande. Och de förrådde aldrig i sitt arbete sina verkliga intentioner. Det sista hade fått Appeltoft att falla i långt grubbel. Om nu de här personerna – vars interna samband ju var objektivt bekräftat och inte gick att bortse från – uppträdde så övertygande som riktiga journalister, betydde inte det rimligtvis att de var journalister? Rapporten var undertecknad av Brevbärarn själv, alltså den högste chefen för firman som mera sällan hade med de interna avgörandena att skaffa, och av Näslund. De hade till sin rapport, som riktade sig till regeringen, kommit med ett diffust förslag om åtgärder mot infiltrationsgruppen. Det framgick inte annat än att förslaget måste ha förkastats. Men det fanns ett bifogat tidningsklipp från Expressen där en av firmans
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 125
journalister citerade Brevbärarn och där Brevbärarn i allmänna men något dunkla ordalag uttryckte sina farhågor kring den pågående infiltrationen på Sveriges Radio och påpekade att det farligaste med den här gruppen just var att man lyckades uppträda precis som riktiga journalister. En handskriven notering på kopian av tidningsklippet bekräftade att åtgärderna hade stannat med detta, att man sålunda uppmärksammat gruppen på att man kände till infiltrationen. Sen stod något svårtydbart om att det fanns arbetsmarknadsjuridiska hinder mot att gå in med direkta åtgärder mot gruppens anställningsförhållanden. Appeltoft gissade att det måste betyda att firman faktiskt gått till regeringen med en begäran att få några av landets mest kända radiooch TV-journalister avskedade under motiveringen att de i hemlighet var en kommunistisk infiltrationsgrupp. Det var inte så svårt att förstå att ett sådant förslag fallit på politikernas hälleberg. Kring tre av de infiltrerade journalisterna fanns särskilda rapporter och PM, men tydligen i begränsat urval. Den av de tre som var chef för Fakta-redaktionen på TV 1 hade haft intima förbindelser med olika västtyska terrorister. Här fanns otvetydiga belägg, bland annat olika fotografier som visade den blivande TV-mannen på solidaritetsmöten i Stockholm som tydligen gällde protester mot den västtyska statens sätt att behandla tillfångatagna västtyska terrorister. Flera av de personer som fanns inringade på fotografierna hade sedermera dömts som terrorister eller skjutits under biljakter och liknande. De andra två journalister som det fanns extra dokumentation kring var Erik Ponti och en av utrikescheferna på Rapport. Under 60talet hade de samtidigt opererat som redaktörer för tidningen Palestinsk Front. De kände varandra väl och hade gjort tre eller fyra resor tillsammans till olika platser i Mellanöstern. Två före detta Palestinaaktivister hade alltså skaffat sig ett avgörande inflytande över radions och televisionens utrikesrapportering. Mannen på Rapport var dessutom, vilket särskilt påpekades, jude och talade flytande hebreiska.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 126
Appeltoft sorterade undan allt utom det som handlade om Erik Ponti. Redogörelsen för Erik Pontis curriculum vitae såg till en början helt normal ut. Han hade varit handelsstudent, hoppade av till Journalisthögskolan 1967. Samma år var han med om att bilda Palestinagrupperna och starta tidningen Palestinsk Front. Sen följde de vanliga resorna till Libanon och Jordanien under de följande åren; och de vanliga påståendena om ”utbildning” i gerillalägren. Appeltoft tvivlade av rutin på detta med utbildning, som alltid och närmast automatiskt påstods. En del flickor i de där grupperna hade fått krypa omkring under ett eller annat taggtrådshinder och kanske skjutit några skott med k-pist under sina besök och ville man måla fan på väggen, vilket många ville, så ingick detta onekligen i den tidiga palestinska rörelsens modus operandi. Men Ponti hade under sin militärtjänsttid utbildats till fjälljägare och underofficer. Den utbildningen var tillräckligt god. Ponti hade licens på fyra jaktvapen, det var i så fall intressantare. Två hagelgevär, ett i bockmodell och kaliber 12. Ett i kaliber 16, side by side. Rådjur, hare och fågel, tänkte Appeltoft. Än sen? En älgstudsare i kaliber 308 winchester. Här påpekades särskilt att det var samma ammunition som försvaret använde i automatkarbinerna AK 4. Jaha, men vad spelade det för roll när vem som helst ändå kunde köpa ammunition fritt? Fast möjligen var det sista vapnet i uppräkningen intressantare. Det var en revolver i kaliber 22, licensförd som grytpistol, alltså ett vapen som används för att avliva skadskjutna djur eller djur som fastnat i gryt. Han var välförsedd med vapen, som vilken som helst jägare och hade en tämligen kvalificerad militärtjänst bakom sig. Men ingen repmånad (försvaret avstod i möjligaste mån från att återinkalla vänsterextremister till repetitionstjänstgöring). Men i det följande blev det intressantare. Ponti utpekades bestämt som någon sorts ”säkerhetschef ” inom Palestinarörelsen. Under en följd av år, mellan 1969 och 1975, hade den ene infiltratören efter
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 127
den andre letats upp i Palestinagrupperna av just Ponti och man misstänkte på utförliga grunder att Ponti haft mer än ett finger med i Folket i Bild/Kulturfronts attacker mot försvarets informatörer i olika vänsterorganisationer. Man bedömde bland annat att det måste ha varit just Ponti som hittade IB:s man i ledningen för Palestinagrupperna. Men av någon anledning hade Ponti föredragit att hålla sig i bakgrunden. Däremot fanns det säkra belägg för att Ponti var den som fått tag på en svensk som israelerna hade placerat i Palestinagrupperna för att dra igång väpnade aktioner av något slag (tanken var givetvis att det hela skulle avslöjas i sista stund och därmed verka som en hämmande belastning för de pro-arabiska extremisterna, isolera dem och försvåra deras rekrytering och reducera deras kapacitet för våldsaktioner). Svårigheterna att få grepp om Palestinaaktivisterna hade till slut förmått den israeliska underrättelsetjänsten att sända en professionellt utbildad under cover-agent för att ta sig in i gruppen. Det hade varit en utomordentligt väl förberedd operation. Först hade israelerna via några svenska frilansfotografer planterat uppgifter om att en amerikansk Vietnamkrigsvägrare som flytt från Saigon och anslutit sig till Al Fatah i Beirut blivit gripen som enda överlevande när han deltagit i en palestinsk räd över gränsen mellan Libanon och Israel. I täckhistoriens fortsättning skulle amerikanen ha placerats i Ramleh-fängelset i Israel, men israelerna ville inte ställa honom inför rätta eftersom han var amerikansk medborgare. I stället ville de eventuellt utvisa honom till något land i Europa varifrån han inte riskerade att sändas tillbaks till USA, där hela historien i så fall skulle komma ut. Appeltoft satt med en kopia på israelens resedokument i handen. Det var ett vanligt israeliskt laissez-passer med fransk och hebreisk text, nr 101375. Mannens egentliga namn var Ben Tevel och hans amerikanska identitet påstods vara Richard Holmes från en liten stad i Indiana. Israelerna hade lyckats sprida historien om den amerikanske
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 128
Palestinahjälten bland danska Palestinaaktivister och följaktligen hade själva inplanteringen gått via Danmark. Den israeliske agenten låtsades först fly till Danmark och sökte skydd bland de danska Palestinaaktivisterna. Men de upptäckte som väntat att det var alltför riskabelt att behålla en amerikansk värnpliktsvägrare, desertör, i ett Nato-land. Därför hade de vänt sig till sina svenska kamrater i Stockholm, aviserat amerikanens ankomst och bett svenskarna ta hand om honom. Så långt hade operationen gått perfekt. Sen sprack allting inom loppet av ett par timmar. Det blev nämligen Erik Ponti som mötte mannen på centralstationen i Stockholm. Fortsättningen på historien fanns i utdrag från israelens egen skriftliga rapportering. Ponti hade först satt sig ner med israelen och inlett ett förhör om när var hur och varför, vilket fängelse och så vidare. Det var också vad israelerna hade förutsett, och deras man var ingen amatör. Det hade inte framgått om Ponti fattat misstankar redan här. Men efter någon timme tog han med sig israelen till en större lägenhet i närheten av Norra Bantorget, en sorts storfamilj av vänstermodell. Allt hade till en början verkat normalt. Men sen hade Ponti bett en okänd palestinier att fortsätta förhöret i ett mindre rum. Det förhöret hade nästan uteslutande handlat om förhållandena på Ramleh-fängelset, vilka som satt i vilken korridor, hur det såg ut och så vidare. Enligt israelens uppfattning kunde det inte gärna finnas några fel i hans berättelse så långt. Därefter hade palestiniern och Ponti viskande växlat några få ord och sen hade Ponti sagt att det var dags att gå och tagit ner den israeliske agenten till en taxistation precis nedanför lägenheten. Medan de väntade på taxi förklarade Ponti lugnt, men på ett sätt som inte tålde några invändningar, att om det här infiltrationsförsöket skett i Beirut så hade taxiresan slutat med israelens död. Ponti bad honom hälsa sina uppdragsgivare att nästa infiltratör snarare skulle försvinna än komma tillbaks med vänliga hälsningar. Men precis innan Ponti läm-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 129
nade israelen hade han markerat ett vapen innanför kavajfickan och sagt att mannen hade tio timmar på sig att försvinna från Stockholm, annars skulle man kanske ta anbudet om fri lejd och levande retur under omprövning. Den israeliske underrättelsemannen hade tagit hotet på allvar och dragit i livlinan omedelbart; han hade alltså gått till närmsta telefonkiosk och ringt det telefonnummer han bara skulle använda i yttersta nödfall. Israelerna hade begärt svenskt polisskydd för mannen fram till nästa morgon då man flög tillbaks honom till Israel. Tre år senare förekom Ponti i en lika allvarlig incident. Israelerna hade fått upp ett spår efter en av kurirerna för Svarta September, Kamal Benamane, som begett sig till Stockholm för att tillsammans med ännu en av Israels mest eftertraktade palestinska fiender, Ali Hassan Salameh, förbereda mordet på Israels ambassadör i Stockholm, Max Varon. Israelerna hade alltså på något sätt, det framgick inte hur, lyckats skaffa sig utomordentliga informationer. Någon efterhandskonstruktion kunde det inte gärna vara eftersom de skickade en specialistgrupp till Skandinavien för att förekomma mördarna. Spåret ledde först till Palestinagrupperna i Stockholm och till Ponti. Sen hade de två palestinierna gjort någon sorts avledningsmanöver som fick israelerna att via Oslo ta in mer folk och sen bege sig till Lillehammer där de sköt fel man samtidigt som såväl Benamane som Salameh satt i Stockholm och konfererade med Ponti hemma i hans lägenhet. Efter mordet i Lillehammer försvann de två palestinierna spårlöst. Enligt en tillfogad kommentar av svenskt ursprung hade den israeliska operationen i alla fall haft det goda med sig att den skrämde undan terroristerna från Skandinavien. Det logistiska stöd som palestinierna fått från Ponti kunde inte betraktas som bevisbart inför domstol. Telefonkontroll och liknande insatser hade som väntat inte gett något resultat. Den sammanfattande slutsatsen var att Erik Ponti var den man
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 130
som ansvarade för svenskt bistånd och rådgivning när palestinska terrorister förberedde operationer på svensk mark. Appeltoft hade sysslat med analys av modus operandi i fem eller sex år. Det var ett stillsamt katalogiserande arbete som gick ut på att bearbeta inflödet av kunskaper om terroristers och andra underjordiska organisationers beteende. Fram till just denna stund vid köksbordet hade han hållit det för ganska osannolikt att han skulle kunna stöta på två helt nya modus operandi på en gång. En grupp journalister som inte var journalister utan något annat men ändå tillräckligt skickliga för att ta sig fram till sin branschs mest inflytelserika positioner? Vad var syftet med det, vad skulle det tjäna till om de till och med ”skickligt” dolde sina avsikter och gav en syn på händelser i omvärlden som i stort stämde överens med andra ”riktiga” journalisters? Och om nu Ponti tillhörde en sådan hemlig organisation, varför var det bara han som hade ett operativt samband till utländska terrorister? Ponti hade dessutom lämnat Palestinarörelsen ungefär samtidigt som han blev reporter på Dagens Eko. De andra i gruppen hade samma utvecklingsbild. Det förklarades i de med grönt hemligstämplade rapporterna bero på att gruppen officiellt ville fjärma sig från sitt extremistiska förflutna. Det kunde förstås te sig logiskt. Men det gjorde också det avgörande steget svårt. För kopplingen mellan Ponti och de fyra aktivisterna ute i Hägersten var obetydlig. Ponti och den äldste av de fyra, Nils Gustaf Sund, fanns på samma lista över delegater till Palestinarörelsens kongress 1975. Vilket sannolikt bevisade att de kände varandra? Än sen? Appeltoft kände sig dum. Han hällde upp mer kallt kaffe och försökte med penna i hand rita upp det mönster som Näslund menat skulle framträda så tydligt i urvalet av rapporter med grön stämpel. Alltså. En hemlig grupp icke-journalister hade tagit sig in på radio och
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 131
TV och uppträdde med övertygande skicklighet som riktiga journalister. Personsambanden mellan gruppen var övertygande och statistiskt osannolika för att kunna tyda på slump. Gruppen hade ända till för ett tiotal år sedan varit en ganska tydligt definierad elit inom en särskild sektor av vänsterorganisationerna i landet. Syftet med denna långsiktiga operation var oklart. Erik Ponti var den i gruppen som tydligast kunde knytas till palestinsk terrorism och han hade haft funktioner som närmast förde tankarna till någon sorts vänsterns kontraspionage. Kopplingen mellan Ponti och besöket i Oslo var helt klar. Det var ju han som varit där, några timmar efter mordet på Folkesson. Men kopplingen mellan Ponti och de fyra ute i Hägersten var svag. Man kunde bara slå fast att han kände en av dem. Ponti kunde hantera vapen och han hade haft möjlighet att diskret stämma träff med Folkesson. Men motivet? Den där flickan i sybehörsaffären skulle ha tagit kontakt med Folkesson för att varna om en förestående våldsaktion? Ponti skulle fått nys om saken och i stället för att avstyra operationen skulle han mördat en svensk polis och sen lugnt flugit till Oslo och skojat med de norska kollegerna? Appeltoft kände sig både skeptisk och otillräcklig. Han hade varit polis i hela sitt liv, alltsedan värnplikten och den korta efterföljande utbildningen till fjärdingsman. I mer än trettio år hade han tränat sig i att skilja det bevisbara från obevisbara hypoteser men här flöt plötsligt allt samman. Han betraktade Näslunds urval av rapporter på köksbordet. Där måste finnas annat, som Näslund inte ville visa. Det här övertygade inte, även om mycket såg konstigt ut. Det fanns två personer som visste, minst två. Men att förhöra Ponti skulle inte bli möjligt i första taget. Pontis ställning på Sveriges Radio gjorde honom i stort sett sakrosankt, honom kunde man inte bara plocka upp på obehagliga förhör hur som helst. Flickan i Hägersten, vad var det hon hade försökt varna Folkesson
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 132
för? Jo, hon såg ut att vara den enda logiska möjligheten att komma vidare. Det var en fyrkantig och enkel slutsats, det insåg Appeltoft. Men han kunde inte se något alternativ. Han började plocka undan pappershögen. Det var mycket sent. *** Roar Hestenes förstod först inte varför han vaknat mitt i natten. Hans fru sov intrasslad i nattlinnet bredvid honom, hade hon drömt och sparkat till honom? Så hörde han telefonsignalen på nytt. Han fumlade med lampan på nattduksbordet innan han fick tag i luren. ”Ja, Hestenes.” ”Det här är Mathiesen, förlåt att jag ringer sent. Men vad fick du för intryck av den där svensken Hamilton?” Hestenes försökte klara huvudet innan han svarade. ”Tja. Lite snobbig typ, skrivbordskille av något slag. Smart och noggrann antagligen, men ingen riktig polis om du förstår vad jag menar. Hurså?” ”Jo det har hänt en liten olyckshändelse. En av killarna på terrorpolitiet råkade smyga in till honom på hotellet i kväll, ja dom trodde det var något skumt och sa att dom inte hann varsko oss. Knut Halvorsen höll på att bli ihjälslagen och ligger på sjukhus. Jag bara undrade om du hade någon spontan kommentar?” Roar Hestenes förstod ingenting. ”Nja”, sa han, ”verkade som en sån där skrivbordstyp vilken som helst. Halvorsen själv alltså?” ”Ja ingen mindre. Ja förlåt jag bara trodde du hade en spontan förklaring till vad det där egentligen var för en fyr. Gonatt.” Hestenes låg kvar och grubblade vaken en stund. Halvorsen var välkänd i kåren och räknades både av sig själv och av de flesta kolleger som en av landets hårdaste polismän. Det var ju därför han hamnat på terrorpolitiet. Och så den där överklassfiguren i krokodilskärp? Obegripligt.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 133
Mathiesen satt kvar med handen på telefonklykan men bestämde sig för att inte ringa Stockholm. Det fanns ju inte skäl till några klagomål, bara till nyfikenhet. Snarare allt annat än klagomål förresten. Mathiesen log. Det var en känd uppfattning inom terrorpolitiet att det var de och bara de som var de hårda pojkarna och att overvåkingen inte hade tillräckligt med rejält folk. Hamilton var visserligen svensk, men dock säkerhetspolis, en högst vanlig säkerhetspolis. Det skulle inte dröja alltför länge innan Mathiesen fick skäl till en dramatisk omvärdering på den punkten. Nästa gång han stötte på Carl Hamilton i sina rapporter från kollegerna i Sverige skulle det handla om den blodigaste sammanstötning som någonsin engagerat skandinavisk säkerhetspolis. *** Carl Hamilton hade låst in sina rapporter i sin röda stöldsäkra dokumentportfölj och släckt ljuset för andra gången på hotellrummet. Den här gången skulle inga kolleger störa. Hans plan gick tidigt på morgonen, det var bara några timmar dit. Han försökte summera sin läsning, men det var inte lätt. Det var åtminstone inte särskilt klargörande. Anledningen till norrmännens intresse för Ponti var helt enkelt att svenska rapporter beskrev Ponti som terrorist, dessutom inflytelserik terrorist med en mängd påstådda samband till allt från Svarta September till Libyen. Ponti hade vistats ett halvår i Libyen utan att det avsatt någon annan journalistik eller någon förklaring om hans förehavanden där annat än ett möte med Khadaffi. Det fanns tydligen en mängd belägg för hur Ponti uppspårat och taktiskt oskadliggjort diverse infiltratörer i den antiimperialistiska rörelsen för ett tiotal år sedan. Carl Hamilton visste mycket väl vem Ponti var och hade dessutom träffat honom vid något enstaka tillfälle. På den tiden hade det inte heller varit någon hemlighet inom väns-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 134
tern att både utländska och svenska säkerhetsorganisationer gjorde allt vad de kunde för att skicka in folk i de olika vänstergrupperna. Och det var sant att Ponti haft en betydelsefull roll i försvaret mot detta, det visste varenda clartéist. Men att uppspåra och avslöja informatörer eller infiltratörer var ju en rimlig defensiv verksamhet. Det var en helt annan sak att försöka sig på offensiva operationer av något slag. Kärnan i den vänster som behärskade de antiimperialistiska organisationerna och Folket i Bild/Kulturfront, dit man ju också kunde knyta Ponti, hade fört en mycket strikt och medveten politik när det gällde ”frågan om individuell terror”. Det ideologiska stödet för den hållningen fanns i Lenins polemik mot de tidiga ryska anarkisterna, vars politik ju fördömdes som reaktionär. Men kände man till sånt på säkerhetsavdelningen? Här fanns något som definitivt inte stämde. Dessutom hade uppgifterna i Oslo inte alls styrkt hypotesen att Ponti var mördaren. Signalementet stämde inte på en avgörande och definitiv punkt; jeans i stället för duvblå manchesterbyxor. Och sen det där med att skoja med säkerhetsmännen på Fornebu? Carl hade svårt att somna. Han kände sig dum och otillräcklig, han var säker på att han måste ha förbisett något viktigt.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 135
från Arlanda och trekvart efter Fristedt och Appeltoft som redan hunnit närma sig vissa slutsatser om vad som borde göras. Såvida nu inte Carl än en gång skulle dyka upp med oväntade resultat. De två äldre polismännen hade känt sig osäkra på den punkten men ändå slagit vad. Appeltoft hade satsat en tia på att Carl inte skulle ha gjort några avgörande fynd i Oslo och Fristedt hade hållit emot mer för vadets skull än för sin fasta övertygelses skull. ”Vi har slagit vad”, sa Appeltoft och sköt fram en plastmugg kaffe och sockerpaketet till Carl, ”så sammanfatta dej kort.” ”Fem minuter får du, sen måste vi bestämma oss innan vi går till Sherlock Holmes”, tillade Fristedt. Carl krossade de två snabbsmältande sockerbitarna med plastskeden innan han svarade. ”Det går att sammanfatta ännu kortare”, sa han. ”För det första var spaningsinsatsen mot Ponti av det slaget att vem som helst skulle ha kunnat upptäcka att han var förföljd. Amatörmässigt eller beroende på för få man eller båda delarna, men så var det. För det andra hade han inte jeans utan helt andra byxor på sig, polismannen som gjort rapporten är helt säker på den saken. Och ja … slutsatsen ligger väl nära till hands. Skulle han ha bytt byxor skulle han väl i så fall bytt den mer iögonfallande jackan. För det tredje är det faktiskt så att dom inte vet vad han gjorde i Oslo eftersom han större delen av tiden varit utom synhåll. Det kan ju ha varit vafan somhelst. För det fjärde blir jag inte klok på det där med att han skojade med sina förföljare. Det kan inte ha varit för att skaffa sig något alibi, han har ju flugit i eget
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 136
namn. Och det är inget rimligt beteende av en mördare. Åtminstone inte såvitt jag kan förstå. Alltså. Jag har inte med mej något i bagaget som gör Sherl … som gör Näslunds hypotes starkare.” Fristedt tog fram en tiokronorssedel och sköt utan vidare över den till Appeltoft som med ett nöjt grin stoppade den i kavajens bröstficka. ”En utmärkt sammanfattning tycker jag”, sa Appeltoft. Fristedt hade hunnit kolla med firmans kontaktman på UD hur det låg till med de palestinska telefonhoten mot ambassaden i Beirut, om där kunde finnas det samband som Näslund låtit trycka i Svenska Dagbladet och Expressen. Men det fanns inte. Ambassaden fick varje vecka ta emot ett tjugotal mer eller mindre förvirrade och mer eller mindre hotfulla telefonsamtal. Det upprättades rent rutinmässigt ett diarium över det hela och i förra veckans skörd hade det visserligen funnits ett samtal som gick ut på att terroristaktioner skulle riktas mot den svenska polisen om inte den eller den palestiniern fick stanna i Sverige. Men på ambassaden hade man bara dragit slutsatsen att det var en sorts påtryckning från någon anhörig, en björntjänst alltså. Det fanns inget rimligt skäl för den palestinska rörelsen att hota den svenska ambassaden för att åstadkomma flera flyktingar. Sen var det det där med daal och dalet, arabiska eller hebreiska? Vad hade hon egentligen sagt, den där säkerhetsofficeren hos israelerna? Carl tänkte efter. Hon hade sagt att det var hebreiska, att planen hette ”Plan Dalet”, och att hon lika gärna kunde säga det eftersom Carl i alla fall skulle komma underfund med saken förr eller senare. Inte en antydan till att det var en arabisk beteckning, med andra ord. ”Ring henne”, sa Fristedt, ”ring henne mesamma.” Carl tvekade. ”Jamen, det är inte särskilt sannolikt att hon kommer att …” ”Försök i alla fall, ring nu och här”, sa Fristedt och sköt över telefonen till Carl. Det blev ett mycket kort telefonsamtal. Ambassaden meddelade
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 137
att Shulamit Hanegbi hade rest till Israel i ett brådskande privat ärende och inte väntades tillbaka till Sverige förrän om tidigast tre månader. ”Nehe, så var det med det”, suckade Fristedt, ”och frågan är om Sherlock Holmes kommer att utveckla sin tes för oss om det där med det arabiska daal och hotet mot ambassaden. Men uppriktigt sagt tvivlar jag. Vill du sätta en ny tia Appeltoft?” Appeltoft grymtade något om att det var väl inte mer än rätt med tanke på oddsen i förra vadet. ”Fast du kan ju ta tian tillbaks nu mesamma så vi inte glömmer det”, fortsatte han och sköt sedeln tillbaks över bordet till Fristedt som nöjt leende stoppade ner den i fickan. Sen berättade Appeltoft kort om sina nattliga studier, högst summariskt eftersom han redan dragit det mer ingående innan Carl kom. Men det hängde alltså en hel drös egendomliga misstankar i luften när det gällde den där Ponti och några av hans kamrater, den saken var klar. Fast det var ingenting som höll, ingenting som man kunde grunda ett ingripande på. Det var också alldeles klart. ”Så vi har enats om ett förslag nu inför Sherlock om tio minuter”, sa Fristedt till Carl, ”och säg vad du tycker själv, det är bra om vi är helt överens men säg ändå vad du tycker.” Carl behövde inte tveka. Det lät som en klok slutsats. Man skulle plocka upp den där flickan på något diskret sätt och fråga henne vad hennes kontakt med Folkesson gällde. Om hypotesen stämde, att hon velat varna Folkesson för något, så borde hon ju inte ha blivit mindre angelägen nu. Och om hypotesen var fel så fick man ju i alla fall veta något bestämt. Men förslaget hade ingen som helst framgång inne på mötet hos Näslund. Gruppen på stora sammanträdet hade dessutom utökats med fem sex man som ansågs som särskilt skickliga förhörare och ett par personer som höll i det nu alltmer utvidgade telefonavlyssnandet. Fristedt redogjorde kallt för vad hans grupp kommit fram till. Han kunde inte undgå att se hur misslynt Näslund blev, det undgick knappast någon i rummet, men han lät sig inte störas. Slutsatserna
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 138
blev alltså sammanfattningsvis att det inte fanns några indikationer på samband mellan den misstänkte gärningsmannen och de fyra vänsteraktivisterna i Hägersten. Det skulle visserligen vara synnerligen intressant att förhöra den misstänkte gärningsmannen om ett och annat, men något polisiärt godtagbart underlag för ingripande fanns enligt utredningsgruppens mening inte. Vad man således kunde tänka sig i stället var att plocka upp den där flickan som haft kontakt med Folkesson, alltså inte gripa henne, utan kontakta henne för ett mer informellt förhör. Och med det slutade Fristedt. ”Och hur hade ni tänkt er den operationen, vem ska plocka upp henne och hur?” undrade Näslund medan han irriterat kammade håret bakåt utefter tinningarna. ”Jag”, sa Carl och ångrade sig i samma ögonblick han såg Näslunds fientliga blick och några sneda leenden från de övriga. ”Jaså minsann och hurdå?” sa Näslund med demonstrativt låg röst. ”Jag är ju yngre än ni andra, fritidsklädsel och så vidare. Dessutom har vi alla dom där fyra under konstant övervakning, då måste det uppstå ett tillfälle om man bara väntar lite.” Carl hade svarat först och tänkte efter nu i efterhand men kom fram till att förslaget ändå verkade rimligt. Det fanns ju inte så många alternativ och hela tiden förlorade man ny tid. ”Nja”, sa Näslund och stoppade ner kammen, ”det är kanske inte ett helt orimligt förslag men just nu väller det in resultat på tk. Om vi väntar lite kan vi slippa ifrån riskerna genom att göra ett tillslag och bära in alla fyra.” ”Vad är det för resultat ni fått in på telefonavlyssningen eller är det kanske hemligt för oss på polisen?” frågade Ljungdahl utan att med en min visa om ironin var avsiktlig. Näslund gjorde sin vanliga dramatiska konstpaus. Stön, tänkte församlingen. Men ingen hjälpte till med att fråga. ”Vi har under natten fått in ett klart samband till en grupp palestinier i Uppsala som vi redan tidigare haft under utredning i fråga om utlänningslagens särskilda bestämmelser om våldsdåd med mera med
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 139
mera. Vi bearbetar materialet just nu men det troliga är att vi får flera flugor i en smäll, att vi kan lösa den där utvisningsfrågan samtidigt med det andra.” Carl såg hur Appeltoft och Fristedt utbytte ett kort menande ögonkast med den ungefärliga innebörden att nu är djävulen lös. ”Läget är alltså på sätt och vis utomordentligt”, fortsatte Näslund entusiastiskt. ”Vi gör ett samtidigt tillslag mot terroristerna i Uppsala och dom logistiska terroristerna i Hägersten så fort vi fått in tillräckligt med material via tk. Vi har ett tjugotal telefoner igång och alla i anti-Israel-svängen är i farten och pratar som vattenfall i sina telefoner. Vi kan alltså räkna med att inom kort få in inte bara den där flickan utan hennes kamrater också och det är ju onekligen ett bättre underlag för förhör med henne om vi har dom andra i säkert förvar och ett resultat från husrannsakan att luta oss mot.” Näslunds entusiasm smittade på intet sätt av sig. Polismännen runt ikring satt och tittade i bordet eller ritade cirklar i sina tomma anteckningsblock. ”Men behöver inte åklageriet ett bättre underlag för ett tillslag i Hägersten”, sa Appeltoft lågt och utan att se på Näslund. ”Jag menar det finns ju ingen koppling mellan dom där i Hägersten och den misstänkte gärningsmannen till exempel och då går det väl inte att klämma fram någon anhållningsgrund och då spricker väl det där med husrannsakan?” Det var en invändning som lika gärna hade kunnat komma från en advokat. Appeltoft hade tvivelsutan lagen på sin sida i resonemanget. Polisen i Sverige kan visserligen kalla vem som helst till förhör när som helst. Men för rätten att tillgripa det som kallas tvångsmedel, exempelvis husrannsakan som i regel bör kopplas ihop med ett anhållningsbeslut, fordras en underbyggd brottsmisstanke. Men Näslund lät sig inte rubbas det minsta. ”Jag har faktiskt varit åklagare i nära femton år”, började han. (Och det slutade med den lysande succén med Jukkasjärvi-mannen, tänkte Appeltoft.)
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 140
”Och jag har polisskolans elementära undervisningsdelar i rättegångsbalken klar för mej om du ursäktar, Appeltoft”, fortsatte Näslund med ett plötsligt fientligt tonfall, ”och vad åklageriets underlag beträffar så är det just nu under utskrift. Ni får in en rapport till er om någon timme. Så vad vi nu bör göra är närmast att inleda dom praktiska förberedelserna för tillslagen i Hägersten och Uppsala.” Det rent praktiska lät sig lättare diskuteras och åt den saken ägnade man mötets återstående tjugo minuter. Hela specialstyrkan fick kallas in och delas upp i två grupper, en för Hägersten och en för Uppsala (det betydde sammanlagt över femtio polismän i så kallad skyddsutrustning och så kallade förstärkningsvapen, det vill säga skottsäkra västar, stålhjälmar med visir och k-pistar i stället för pistoler). Vissa gator skulle spärras av med kravallgrindar samtidigt som insatsgrupperna gick in. Frågan om timing var naturligtvis essentiell, allt måste ske absolut samtidigt. Och så vidare. Det lät som om Näslund planerade ett mindre fältslag. ”Det är några saker jag faktiskt inte begriper”, sa Carl efter att han och Fristedt och Appeltoft under surmulen tystnad gått tillbaks till sitt eget lilla högkvarter. Fristedt log milt. Appeltoft skrattade till, det lät som ett bittert skratt. ”Jaså, du säger det min unge vän, och då tror du väl att vi genast kan sätta dej in i läget”, sa Appeltoft. ”För det första”, sa Carl, ”så finns det väl inget samband mellan dom där palestinierna i Uppsala och det här? Det var väl en gammal utredning om något helt annat?” ”Stämmer”, sa Fristedt. ”Och för det andra”, fortsatte Carl, ”så är det väl lite overkill att sätta in tjugofem man i skottsäkra västar mot fyra studenter som ligger och sover?” ”Stämmer det också”, sa Appeltoft. ”Det första kallas ‘Kröcher-liften’, ja det är lite intern yrkesslang eller vad man ska kalla det”, sa Fristedt. ”Men det går ut på att om man kan utvidga ett tillslag så gör man det, det är nästan som en
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 141
fysisk lag och Näslund är inte värre än sina föregångare på det där. När firman släpade in Kröcher och dom där andra galningarna eller vad dom var, jag vet inte för jag sysslade aldrig med den saken, så kopplade man på ett par palestinier på tåget. Dom hade visserligen inte med Kröcherligan att göra men dom skulle få lift ur landet med honom, var det tänkt. På så sätt märks det ju att firman gör rätt för sig och griper terrorister i massor.” ”Det andra är till för Näslunds publicitet”, sa Appeltoft. ”Vi tre skulle ju kunna åka ut till Hägersten med två bilar och hämta dom där ungdomarna utan att ens grannarna märkte något och utan problem. Men det skulle inte se lika snyggt ut i tidningarna.” ”Om argumenten är svaga, höj rösten och se arg ut?” sa Carl. ”Stämmer”, sa Fristedt. ”Du lär dej fort”, sa Appeltoft. ”Men vi får trösta oss med en sak”, fortsatte Fristedt. ”För även om det blir onödigt buller och bång så får vi i alla fall in dom där på förhör och framför allt flickan som hade någon kontakt med Folkesson. Vi kommer åtminstone att få veta lite mer och det behöver vi ju faktiskt.” De satt och surade en stund utan att säga något eller ta minsta initiativ. Alla tre kände sig överspelade som om det inte hade någon betydelse vad de gjorde i fortsättningen. Den näslundska dynamiken hade redan tagit över. ”Det är en sak jag undrar över”, sa Fristedt till Carl när tystnaden började gå alla tre på nerverna, ”du är inte Näslunds man, va?” ”Hurdå menar du?” ”Ja det är inte han som har tagit hit dej till firman, du kommer nån annanstans ifrån, väl?” ”Ja det var Näslund som stod för det formella med min tillfälliga anställning här, men jag är inte hans rekryt på något sätt om det är det du menar.” ”Du har inte gått polisskolan heller va?” undrade Appeltoft. ”Nej, jag har examen från ett amerikanskt universitet, och så är jag reservare i flottan.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 142
”Hm”, sa Appeltoft. ”Du har nån sorts specialutbildning va?” frågade Fristedt plötsligt mer rakt på sak. ”Om du fortsätter att fråga blir det här pinsamt. Jag gillar er och vi försöker göra ett jobb tillsammans men jag får inte svara på det där och förmodligen får du inte fråga. Ni kan en massa som inte jag kan, det är väl uppenbart, men jag kan en del som inte ni kan och i bästa fall får vi nytta av det där men fråga inte mer, jag tänker nämligen inte ljuga för er.” ”Skit desamma”, sa Fristedt, ”du missförstår oss. Men så här ligger det till att den där jävla Sherlock Holmes har en egen rekryteringslinje här på firman som går ut på att plocka in en massa bjäbbiga akademiker som ser ut ungefär som du. Och dom springer in till honom och skvallrar om allt och alla, dom blir hans säpo på säpo skulle man kunna säga. Appeltoft och jag trodde först att du var en sån. Det är hela saken.” ”Och nu tror vi inte det längre”, sa Appeltoft. En sekreterare kom in med ett kuvert som hon med polisiär automatik räckte över till rummets äldste polisman. Det var utskrifter på ett telefonsamtal mellan Nils Gustaf Sund, från hans egen hemtelefon, till Erik Ponti på dennes tjänstetelefon på Sveriges Radio. Utskriften var i tre kopior. ”Söte Jesus”, muttrade Fristedt och räckte varsitt exemplar till Appeltoft och Carl. Samtalet hade enligt noteringen överst ägt rum från klockan 19:07 och framåt. Det var inte särskilt långt: SUND: Hej, det är Nils Sund, jag ringer på uppdrag från Palestinagruppen i Stockholm. Ja du kanske inte känner mej men vi sågs sist … PONTI (avbryter): Det är klart jag känner dej, nå hur går det för er? SUND: Jag vet inte, kan vi snacka såhär, dom kanske avlyssnar telefonerna ju.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 143
PONTI: Ringer du hemifrån? SUND: Ja. PONTI: Det spelar ingen roll om dom lyssnar eller inte. Till saken nu. SUND: Jo alltså vi tycker att Dagens Eko borde avslöja den här propagandan och du förstår väl varför vi ringer till dej. PONTI: Ja det är klart. Vad vill ni att jag ska avslöja då? SUND: Den här propagandan om att några fedayin skulle ha mördat den där säpo-kommissarien, tidningarna är ju fulla av lögner. PONTI: Som vadå till exempel? SUND: Jo som det här med att PLO skulle hota svenska myndigheter för att några palestinier skulle bli hemskickade, jag menar tillbakaskickade till Libanon, för det är väl bara det dom har att bygga på? PONTI: Ja dom har inga bevis för att det är palestinier, det syns väl ganska tydligt så ni kan ta det lugnt på den punkten. Men jag kan inte göra någonting just nu, det är bara att avvakta tills vidare. Det är dom som har bollen. SUND: Jamen vi hoppades ju att du kunde gå ut i Dagens Eko och säga som det är, att det bara är den vanliga säpo-propagandan, för det är det väl? PONTI: Ja som jag sa. Såvitt jag förstår har dom inga bevis för någonting alls och då brukar det ju se ut så där. Men ni måste förstå min situation. SUND: Vadå? Att du blivit så fin nu att du inte längre kan stödja den palestinska saken för på radion är man objektiv och för Israel eller vadå? PONTI: Nej inte alls. Inte på något sätt. Men så här ligger det till. Det är motståndarsidan som måste ta initiativ nu, dom måste förr eller senare visa några kort och det är då det gäller att slå till. Jag kan inte sitta här och bara gissa eller kritisera det skvaller Näslund sprider i pressen, jag måste ha fakta att ta på. SUND: Och vad tycker du vi ska göra?
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 144
PONTI: Det får ni bestämma själva, men ni har ju en helt annan frihet än jag har. Jag kan inte bara gå ut och uttrycka min allmänna avsky för skitprat i pressen även om jag tror mej ha mycket goda grunder för den uppfattningen. Men ur min synpunkt måste dom blotta sej mer, begå konkreta misstag, och sen kan jag slå till och då lägger jag inte fingrarna emellan. Men det här är än så länge inte rätt läge för mej. SUND: Men om vi genomför några aktioner, så kan väl ni ta upp det? PONTI: Ja det är mycket möjligt, då blir det en nyhet. Era uppfattningar kan nämligen bli nyheter, men inte mina, jag jobbar med fakta. Så är det. Lycka till med era aktioner och kontakta mej efteråt så får vi se vad som kan bli nästa steg i den här utvecklingen. SUND: Kan vi tala på telefon om sånt här egentligen? PONTI: Min telefon är inte avlyssnad, åtminstone inte här på jobbet. Men du kan ju ringa från telefonautomat nästa gång om du tycker det känns lugnare, fast det spelar ingen roll om dom lyssnar. Dom kommer ingenstans med det, bara man tänker sig för något sånär. SUND: Har du nån aning om vem som sköt den där säpo-killen? Kan det ha varit en palestinier? PONTI: Nej jag vet inte mer än du om den saken. Det troliga är väl att det aldrig kommer fram men det är ingen mening med att spekulera om det nu. Gör dom aktioner ni tycker verkar lämpliga och hör gärna av er sen. Vi säger så så länge, va? SUND: Ja vi hörs. Hejdå. PONTI: Hej själv. Efter själva bandutskriften fanns ett textstycke under rubriken ”noteringar” och där anvisades vissa tolkningsmöjligheter: ”Pontis första fråga hur går det för er måste uppfattas som att han känner till en eller annan planerad verksamhet. Sund vågar då inte svara direkt utan undrar om telefonen är avlyssnad, vilket varnar Pon-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 145
ti när han därefter förhör sig om huruvida Sund ringer från sin hemtelefon. I det följande påstår Ponti två gånger att ’dom har inga bevis’ och att det gäller att avvakta innan man slår till. För Pontis del gäller det att slå till hårt, men i ett senare läge. På aktivistens oroliga fråga om polisen kan vara mördaren på spåren försäkrar Ponti lugnt att dom inte har några bevis och att mördaren troligtvis aldrig åker fast. Därefter ger han någon sorts klartecken till aktivisterna att vidta lämpliga åtgärder, att göra någon form av aktion. En rimlig slutsats är att aktiviteter är omedelbart förestående.” ”Den sista slutsatsen är säkert alldeles korrekt”, sa Carl när han såg att de andra två hade läst färdigt. ”Dom kommer nämligen att demonstrera någonstans, utanför Expressen till exempel, eller också kommer dom att göra en flygbladsaktion och gör dom något mer spektakulärt, palestinier som hungerstrejkar i protest mot förföljelser eller liknande och lägger sig i sovsäckar på Sergels torg, kan dom ringa till Ponti och erbjuda intervjuer.” ”Varför tror du det?” undrade Fristedt. Carl tvekade. Men det skulle ändå inte gå att argumentera om han inte förklarade. ”Därför att jag själv varit med en del i Palestinagrupperna, ja jag var mest aktiv i Clarté men Clarté stödde ju den palestinska saken så … i alla fall var det så här vi skulle ha gjort då. Det är inget konstigt, det är så vi alltid gjorde och det är förmodligen lika självklart för mej som för Ponti.” ”Har du varit med i en kommunistorganisation?” frågade Appeltoft i ett alldeles för neutralt tonfall. ”Ja det har jag. Och jag var ingen infiltratör om det är det ni tror, jag var vanlig medlem och förresten är det ingen hemlighet för firman, jag är faktiskt registrerad i uppslagsregistret som misstänkt för den saken.” ”Det var som fan”, sa Appeltoft. ”Men om vi försöker återgå till själva saken”, sa Fristedt. ”Varför ringer nu den här aktivisten till just Ponti av alla?”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 146
”Det är väl inte så konstigt. Ponti är en av grundarna för Palestinarörelsen i Sverige och dessutom är han utrikeschef på Dagens Eko. A och O för en anti-imperialistisk rörelse som den vi nu har att göra med är att mot strömmen av Expressen och andra tidningar få ut sina egna budskap”, förklarade Carl irriterat. Det hela var ju så elementärt. ”Fast det här med att Ponti så misstänkt korrekt konstaterar att det inte finns bevis mot mördaren, hur vet han det?” envisades Fristedt. ”Det tror jag jag kan svara på”, sa Appeltoft. ”Ponti har tjugo års erfarenhet av olika säkerhetstjänsters sätt att arbeta, han kände ju direkt till det där med Näslund till exempel, jag menar varför det står skit i vissa tidningar. Och vi har ju faktiskt inte gripit någon, så vem som helst kan räkna ut att i så fall finns det vissa svårigheter med bevisningen. Vi måste ju ha klart för oss att vi har att göra med en kompetent och intelligent person.” De avbröts av sekreteraren som kom in med ett nytt kuvert till Fristedt. Han sprättade upp det utan att säga något. Så läste han några sekunder innan han släppte ner pappershögen på bordet. ”Fy fan, det här får ni ägna er åt, jag ska ut på stan och begå tjänstefel”, sa han och sköt med tydlig avsmak pappershögen över bordet mot Carl och Appeltoft. Sen reste han sig och gick. Carl sneglade på pappershögen. Det var en rapport om planerade våldsdåd inom den svenska Palestinarörelsen. ”From Sherlock Holmes with love”, sa Appeltoft, ”ska du eller jag?” ”Jag kan ta det, nej förresten, det är ju tre exemplar, vi kan ta varsitt. Vad händer nu tror du?” Appeltoft suckade. Han visste alltför väl vad som var på väg att hända. Och han insåg att Fristedt också visste och därför nästan demonstrativt lämnat huset. ”Dom har dragit slutsatsen att aktioner är omedelbart förestående och dom har siktat in sig på några palestinier i Uppsala. Tillslaget sker inom ett dygn skulle jag tro”, sa han trött. ”Men dom är ju under bevakning? Dom kan ju inte göra något
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 147
utan att vi ser det, dom kan inte ta ett steg utan att vi kan hindra dom och dessutom få bevis”, invände Carl. ”Du har så rätt, du har så rätt”, sa Appeltoft och gned sig med tummen och pekfingret över ögonen. ”Jag gillar inte det här mer än vad du gör, men det hela för en god sak med sig i alla fall. Vi får in dom och vi får dom förhörda och då får vi veta något mer konkret. Vi får åtminstone bättre kunskaper. Försök att se det så.” *** Fristedt lyssnade på lokal skvalradio på väg hem i bilen och försökte tänka på ingenting. En mjölkbil hade vält på Västerbron. Ett privat vaccinationscenter hade gått i strejk. Fredsrörelsen skulle ha ett protestmöte av något slag i Folkets Hus. Åtta rattfyllon hade uppbringats under gårdagsnatten. Vädret skulle bli som vanligt. Rockmusiken dånade från vardagsrummet när han satte nyckeln i dörren och när han steg in i tamburen kändes det som om hela villan vibrerade. Den 18-årige sonen låg uthälld i en av sofforna, med skorna på, och rökte och tittade i taket; ensam herre på täppan. ”VILL DU SKRUVA NER LJUDET LITE!” vrålade han när han hastigt gick förbi vardagsrummet utan att låtsas märka rökmolnen, han ville inte upprepa den gamla vanliga diskussionen just nu. Familjens två flickor var utflugna, en var flygvärdinna och gift med en flygkapten, en läste medicin i Umeå och villan hade blivit för stor. De hade talat en del om att sälja, att man kanske hellre ville bo i lägenhet när man blev äldre. Han klädde av sig, duschade och började raka sig. Äldre var ju just vad man blev. Han försökte att undvika att betrakta sig själv när han rakade sig. ”Är det sant att du jagar polismördaren?” Sonen stod i badrumsdörren. Frågan var för en gångs skull inte ironisk, inte det gamla vanliga om hur många spioner har du haffat i dag farsan; en fråga som ju alltid måste få ett negativt svar.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 148
”Gå in och sätt dej så kommer jag såfort jag är klar”, svarade Fristedt för att vinna tid. Han ville inte avvisa sin son om han blev frågad med det tonfallet men han ville inte heller berätta för en gymnasist om hemligstämplade uppgifter. Han rakade sig färdigt, baddade sig med rakvatten, svepte en handduk omkring sig och gick in i vardagsrummet där han fann sin son vid pirayorna. ”Sätt dej”, sa han kort. De satte sig mitt emot varandra. Han såg att sonen hade en lätt rodnad under vänster öga. ”Vad har du gjort med ögat?” frågade han. ”Äh det var en jävla idiot som tjabbade om skjut en snut, skjut en snut.” ”Har du slagits i plugget?” ”Ja men det var inget. Är det sant?” ”Vem har sagt det?” ”Mamma.” ”I så fall är det förstås sant men det borde hon inte ha sagt. Du vet hur det är, jag kan inte sitta hemma och snacka om jobbet hursomhelst. Dina systrar påstod att det var en fördel.” ”Ja men är det sant? Kan ni ta den jäveln?” ”Jag hoppas det men jag vet inte. Varför är du så angelägen att veta?” ”Det kunde vart du, ju.” Det var en tanke som hittills inte slagit Fristedt. Ingen på firman hade blivit mördad så länge han arbetat där, poliser blev över huvud taget inte mördade i Sverige utan bara i sällsynta fall skjutna till döds av vettskrämda berusade småförbrytare. Men det här var den första kärleksförklaring han fått av sin son på över ett år. Han ville försöka ta vara på stunden. ”Jag kommer att begå ett tjänstefel i kväll. Det kan sluta med att jag får sparken och blir utredare på sedlighetsavdelningen eller stöldroteln i stället. Jag har aldrig gjort nåt sånt tidigare, jag har alltid följt vårt jävla reglemente, det är därför du aldrig fått veta nåt om vad jag jobbat med.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 149
”Är det för att få fast mördarn?” ”Ja. Åtminstone ett försök att få upp ett bättre spår än dom vi har nu, för det vi har är bara skit, vad som än kommer att stå i tidningarna om några dar.” ”Då är det väl okay.” ”Vadå okay?” ”Jag menar att göra tjänstefel.” ”Tack för dom orden. Jag ska påminna dej när ekonomin förhindrar höjning av ditt apanage på grund av gubbjävelns minskade risktillägg på sedlighetsroteln.” ”Är det farligt?” ”Nej hurså?” ”Du har pistol med dej, det har jag nästan aldrig sett förut.” ”Inte i kväll när jag ska ut i alla fall. Mitt jobb är inte att skjuta nån utan att försöka förstå hur den här historien hänger ihop.” ”Gör du det?” ”Nej. Men jag tänker inte ge mej förrän jag gör det. Är det okay för ditt vidkommande?” ”Mycket.” ”Bra. Säg åt mamma att jag inte vet när jag kommer hem i kväll, men att jag ringer vid tiotiden om det blir senare.” Han reste på sig och började gå mot sovrummet för att leta fram en snyggare kostym och en vit skjorta. På väg mot rumänska ambassaden visslade han för sig själv. Tonåringar hade sina sidor. Grabben var ju sladdbarn och hade inte haft samma invändningar som hans äldre systrar som haft både den ena och den andra synpunkten på vad ”säpo” förmodades göra av miljöaktivister och fredsvänner. Men för grabben hade han i flera år varit omväxlande gubbjävel och jävla snut. Fristedt skulle gärna begå ett tjänstefel i veckan för en stund som den han just haft. Utanför ingången på Östermalmsgatan kände han igen två kolleger som höll uppsikt över ambassadens gäster. De nickade diskret åt
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 150
varandra när han gick förbi. Fristedt hade inte sett ambassadfester på flera år men allt var sig likt. Jugoslavisk extrapersonal serverade drinkar, nu så mycket som hälften alkoholfritt på särskilda brickor. Det var väl araberna som påverkat det diplomatiska livet. Mitt i det största rummet stod ett jättelikt bord med lax och stör och kaviar och diverse rumänska smårätter. Fristedt nöjde sig med ett glas apelsinjuice innan han började leta med blicken bland de små grupperna av militärer. Det var ju rumänska folkarméns årsjubileum så här skulle alla vara och de flesta till och med i paraduniformer som gav den annars något rutinmässiga sammankomsten en viss operettglans. Men Jurij Tjivartsjev, överste Jurij Tjivartsjev rättare sagt, skulle med till visshet gränsande sannolikhet vara civil, trodde Fristedt. Det var fel. Och det gjorde saken mer delikat eftersom Röda Arméns översteuniform även bland ett stort antal andra uniformer var alldeles särdeles iögonfallande för de närvarande ögonpar som bevakade den egna sidans eller den andra sidans högsta höns. Fristedt stod vid en pelare lite för sig själv och väntade på rätt ögonblick. Det dröjde ganska länge eftersom den sovjetiske översten hela tiden hade en fjäskande svans av öststatsofficerare kring sig. Fristedt började nästan känna hur möjligheten skulle glida honom ur händerna, löjlig kände han sig redan. Men plötsligt ställde översten ifrån sig sitt glas på en bricka och gick med bestämda steg mot stora matbordet i mitten, som om han velat göra sig av med uppvaktningen eftersom ingen svansade med honom. Det här var rätt ögonblick. När chefen för GRU, Sovjetunionens militära underrättelsetjänst, stod och grävde i kaviarburken vid det stora matbordets ena kortsida fann han sig plötsligt diskret tilltalad av en civilperson han inte kände igen. ”Jag heter Arne Fristedt och är kommissarie vid Sveriges säkerhetstjänst och jag skulle vilja träffa er så fort som möjligt. Privat. Det är ett lagligt ärende men vi behöver er hjälp”, sa Fristedt på en engelska han repeterat flera gånger för sig själv. Kortare än så kunde det inte sägas.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 151
Översten sken upp och vände sig plötsligt mot honom med leende ansikte men med icke-leende ögon. ”Nej men så angenämt”, sa GRU-chefen och skakade hand och i nästa andetag fortsatte han: ”Diurgårsbrunns Vjerdshus klockan tio precis.” Sen vände han sig och gick. Fristedt stod kvar och låtsades gräva efter mat på bordet framför sig. Vad i helvete menade karln? Skulle de träffas i stort sett på mordplatsen? Fristedt stannade ytterligare en kvart innan han for tillbaks hem. Det var då mer än tre timmar till den avtalade tidpunkten. *** Carl hade sålt sin bil och köpt en ny, mindre, diskretare, snabbare och dyrare på stående fot och betalat mellanskillnaden kontant i en sinnesstämning som inte varit den mest lämpade för att göra affärer. Sen hade han tagit en hamburgare och åkt hem och gått in i det låsta rum där han hade en del träningsredskap som han våldsamt försummat under senare tid och som han nu än mer våldsamt gått lös på för att på något omöjligt sätt handgripligen bli av med sin irritation. Han hade tränat sina tjugo, tjugofem närstridsmoment. Meningen var att en field operator ständigt skulle syssla med detta och ständigt hålla den begränsade arsenalen i trim. Det hela hade ingenting med de balettartade uppvisningar att göra som man brukar se på film och i vissa mer eller mindre suspekta idrotter. Just detta senare var själva grundförutsättningen för det här utbildningsavsnittet i San Diego. Det här är inget gudsförbannat Bruce Lee-evenemang pojkar, det här är allvar. Om nån jävel är dum nog att hoppa upp och ställa sig i idrottslig färdigställning så skjut honom eller slå honom i skallen med en spade. Och om det nu är så att ni saknar dessa eller andra lämpliga instrument eller det skulle bullra för mycket så ska ni ha klart för er att ni inte är i nån jävla gudsförbannad olympiad och att det inte gäller silvermedaljen
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 152
heller för den delen. Och om nån av er sysslat med sån där pyjamasbrottning eller liknande så ska vi så hjälp mej Gud ta er ur det, om inte annat så med hjälp av våld, hehe. Och det var alldeles sant. För att understryka det hela hade träningen till en början följt den vanliga halvmilitära karate-linjen, hela tiden i avsikten att instruktörerna därefter handgripligen skulle upplysa om att våld verkligen inte var olympiad och att silvermedalj inte var gott nog. Den som exempelvis plötsligt saknar ett öga har inte längre nytta av ens det svartaste karatebälte. Efter ett års grundträning återstod bara en livslång repetition. Få moment, men ohyggligt osportsliga, var modellen. Carl satt nyduschad i badrock med begynnande träningsvärk och ett ömmande högerknä till följd av hundra repetitioner av en rörelse mot sandsäck som mot människa säkert betydde två eller tre brutna revben och sannolikt kraftiga inre blödningar. Rapporten om alla de planerade våldsdåden i Palestinagrupperna hade varit bluff, inte bara därför att uppräkningen av alla dessa planer på att bränna judiska barnhem, spränga synagogan, döda skolbarn, skjuta diplomater och allt vad som nu påståtts var osannolika eller för att samtliga påstådda planerna bara förblivit påstådda planer. Det avgörande skälet till att Carl kunde förkasta hela rapporten var att den kom från en betald angivare. Det hade visserligen inte ens antytts någonstans i rapporten, där allting tvärtom framställdes som om källorna var flera och av helt olika slag. Men det luktade betald angivare och med datorns hjälp hade det bara tagit någon timme att bevisa saken. Det var i grunden frågan om ren matematik. Det fanns rapporter från sex olika politiska grupperingar i Stockholm som flöt mer eller mindre samman. Det fanns ett begränsat antal tidsangivelser. Följaktligen kunde datorn snabbt och osentimentalt sortera fram det objektiva förhållandet att en enda person skulle haft möjlighet att inneha dessa kunskaper samtidigt. När Carl därefter frågat säkerhetstjänstens allmänna spaningsregister om just denna person hade datorn svarat att just denna person var
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 153
skyddad från datorintrång. Det betydde att en av dessa fredsvänner och Palestinaaktivister som verkade just nu i Stockholm inte var föremål för så kallad åsiktsregistrering, trots att han genom sin enastående flitiga aktivitet var ett typfall på vad lagen och lagens kommentarer föreskriver som en sådan person som kan registreras ”icke blott på grundval av vissa politiska uppfattningar, men jämväl på grund av att han genom sina aktiviteter visat att han menat allvar med sina brottsliga avsikter” (revolution är förbjudet, det är dock inte förbjudet att vara medlem i ett parti som förespråkar revolution; det är dock skäl att ta saken på allvar, som brottsmisstanke således, om personen ifråga har en ”ledande befattning” eller är aktiv i flera likartade organisationer). Datorn skyddade en angivare som Carl redan i de vanliga supplementerande medlemsregistren för ifrågavarande organisationer hade namnet på. Det sista var en finess, rent juridiskt. Människor kan så att säga registreras ”vid sidan av”. På yrkesslang kallas det med en vitsig formulering för ”sidoackreditering”. Det betydde på den tiden datorerna inte skötte jobbet att själva registret kunde hänvisa till ”spaningsmaterial” och bland spaningsmaterialet som fanns i en sorts bibliotek återfanns medlemslistor för olika misstänkta organisationer. Men medlemsregister och liknande ”spaningsmaterial” var alltså inte i lagens mening ”registrerat”. Sen datorerna tog över var skillnaden en hundradels sekund mellan det ena och det andra. Det var bara den blinkande kodbeteckningen uppe i datorskärmens vänstra hörn som meddelade klassificeringen på den kunskap som de flesta medborgare skulle kallat registrering och ingenting annat. Kort sagt. En betald tjallare sprang runt och hittade på fantastiska våldshot. För detta fick han uppmuntran och nya uppdrag vilket ledde till nya intressanta iakttagelser om kommande våldsaktioner som aldrig kom och ytterligare betalda uppdrag. Det var ett klassiskt fel inom alla underrättelse- och säkerhets-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 154
tjänster. I den teoretiska delen av utbildningen i San Diego hade det funnits en stor mängd komiska exempel på detta som på firmaslang kallas för Grisbuktssyndromet (president Kennedys fullkomligt misslyckade invasion i Bay of Pigs förklaras med att informatörerna önsketänker för att få betalt av sina handledare, handledarna sammanfattar sina informatörers önsketänkande på ett ännu mer önsketänkande sätt inför sin platschef och platscheferna gör samma sak så att presidenten till slut får fullkomligt klart för sig att Kubas befolkning kommer att resa sig som en man mot förtrycket såfort Förenta Staternas flagga skymtar ute till havs; så gick det som det gick i Bay of Pigs, 250 döda direkt på stranden, resten tillfångatagna av en ursinnig lokalbefolkning). En grisbuktare! Och det skulle alltså ytterligare bevisa Palestinaaktivisternas farlighet. Carl slog undan en plötslig frestelse att klä sig och gå ut och dricka öl och leta dam. Han reste sig och gick ut i köket och gjorde te i stället. Så länge det här pågick skulle det bli på det viset. Han satt länge med sin temugg och försökte leta efter sig själv mitt i denna jakt på forna kamrater. Han tog fram utskriften på telefonsamtalet mellan Sund och Ponti och läste det på nytt från början till slut. Det rimligaste var ändå att läsa samtalet som Carl själv hade gjort alldeles spontant. Någon propagandaansvarig på möte får uppdrag att kontakta bra folk på tidningarna för att försöka bromsa vågen av allmänt arabfientliga spekulationer, möjligen också för att framföra Palestinarörelsens syn på saken. Självklart kommer denne någon att ringa Ponti, alla i rörelsen känner ju till hans veteranförflutna inom vänstern och Palestinarörelsen och dessutom är han inflytelserik chef på ett av de inflytelserika medierna. Ja? Och så låter alltså samtalet precis som det lät. Och Ponti säger att han ska ”slå till hårt” eller något i den vägen? Javisst, och får han en chans så kommer det nog, om exempelvis säkerhetstjänsten rusar ut och griper fyra oskyldiga ungdomar och anklagar dem för mord.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 155
Eller? Det gick att läsa samtalet på Näslunds sätt också, inte lika självklart men det gick. Men Erik Ponti som mördare, som hit-man? Varför inte lika gärna Jan Myrdal eller Sven Lindqvist? Därför att Pontis historia bakåt faktiskt var lite egendomlig. Därför att Ponti varit en sorts vänsterns spionjägare, omgiven av konstiga rykten som trängt ända in i Carls egen Clartégrupp där man annars inte brukade viska när kamraters och sympatisörers namn nämndes. Ponti hade aldrig varit någon vanlig vänsteraktivist och det var ju sant att just han hittat den ene infiltratören efter den andre. Carl hällde upp ett stort glas 12-årig whisky. Sen skulle han försöka sova. De där två äldre polismännen, Appeltoft och Fristedt, lät sig inte imponeras av vilka dumheter som helst. De verkade fullkomligt hederliga, deras attityd var helt professionell. Men deras uppgivenhet? En sak hade de möjligen, för att inte säga högst sannolikt, alldeles rätt i. Om nu de här aktivisterna och ett antal palestinier bars in på förhör så skulle både förhören och alla husrannsakningar ge en uppsjö av nytt material. Och det behövdes ju verkligen. Carl stjälpte i sig whiskyn och släckte ljuset och gick i mörkret mot sovrummet. Han hade inga tendenser till mörkerrädsla, tvärtom hade han en välgrundad uppfattning att det var han själv som var faran som lurade i mörkret. *** Fristedt hade ett ganska billigt japanskt digitalur som emellertid gick på sekunden rätt. Han hade bestämt sig för att det var artigast om han själv kom först till mötesplatsen för att eventuella observatörer skulle se att han var ensam. Restaurangen var naturligtvis bara halvbesatt eftersom klockan var trettio sekunder i tio en trist kväll i början av december. Han valde ett bord inne i ett hörn där man inte kunde observeras
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 156
från utsidan. Två sekunder över tio kom GRU:s chef fram till bordet, klädd i grå kostym. ”Jag sätter mej som om vi var gamla vänner ungefär”, hälsade han och drog ut stolen och satte sig och sträckte sig efter matsedeln i en och samma rörelse. Han bläddrade låtsat intresserat, eller möjligen verkligt intresserat, det kunde Fristedt inte avgöra, innan han slog ihop matsedeln och på nytt vände sig mot Fristedt. ”Jag har bestämt mej. Jag tror jag tar sån där löjrom och lite öl och vodka. Nå, bäste herr kommissarie, låt höra?” ”Jag behöver er hjälp. Rättare sagt, vår säkerhetstjänst behöver er hjälp och jag vände mej tidigare till er civila kollega men det gick inte så bra.” ”Jag vet det och jag vet vad saken gäller”, sa Jurij Tjivartsjev i samma ögonblick som de blev avbrutna av kyparen. GRU-chefen beställde sin löjrom, vodka och öl och efter en frågande blick på Fristedt samma sak för Fristedt. ”Det här är mycket viktigt för oss och jag är glad att jag fick träffa er”, fortsatte Fristedt. ”Men det kan helt enkelt inte vara frågan om någonting som kan belasta Sovjetunionen. Vi är ett neutralt land och vi brukar be om hjälp kolleger emellan när det gäller andra länder, därför tyckte jag jag kunde göra det nu också.” ”Det var en mycket sympatisk tanke”, avbröt GRU-chefen och först nu slog det Fristedt att de förde samtalet på svenska och att den sovjetiske underrättelsemannen mitt emot talade nästan helt felfri svenska. ”Och jag har gjort en del sonderingar som jag inte vill gå närmare in på”, fortsatte Tjivartsjev, ”men jag delar i alla fall er uppfattning att det här inte är en operation som kan belasta oss eller några av våra allierade. Följaktligen önskar vi ju er all lycka till i jakten på mördaren, för om han uppspåras och straffas på lämpligt sätt så slipper vi alla ifrån … ska vi säga ett kvardröjande obehag av misstankar?” ”Alltså”, sa Fristedt, ”jag har numret på vapnet och jag skulle vilja veta varifrån vapnet kommer, det är hela saken.” De blev avbrutna av
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 157
att maten serverades och åt en stund under tystnad. ”Jag är ganska säker på att ni kan få ett positivt svar inom 48 timmar”, log ryssen äntligen, ”och jag tror mej ha förstått att det här är en viktig sak för er, rentav för er personligen med tanke på att ni uppträtt lite … ska vi säga okonventionellt?” ”Ja det stämmer, det kan man lugnt säga, jag menar både att det är viktigt och att jag uppträtt okonventionellt”, svarade Fristedt. ”Nå. Vi ses här om 48 timmar, nej inte här förresten, vi ses på brottsplatsen här intill om 48 timmar så ska ni få svar. Duger det?” ”Ja i allra högsta grad.” ”Nå. Det betyder, min käre kommissarie att ni, som våra angloamerikanska vänner brukar uttrycka det, you owe me one.” Det svindlade till för Fristedt. Inför en fransk, brittisk, amerikansk, israelisk eller västtysk kollega hade det sista inte ens behövt påpekas utan bara varit en yrkesmässig självklarhet. Men att vara skyldig Sovjetunionens militära underrättelsetjänst var inte direkt lämpligt för en svensk säkerhetspolis. ”Ja det stämmer. Men inom lagens råmärken förstås och i så fall med viss glädje”, svarade Fristedt och log av förtjusning över sitt fiffiga sätt att ta sig ur knipan. Tjivartsjev log också, fast av mer svårtydda skäl. ”Bara en liten fråga innan vi skiljs”, fortsatte Fristedt, ”varför ville ni träffas just här, i närheten av mordplatsen?” ”Därför att det tilltalar mitt skämtlynne och därför att just här skulle ingen tro sina ögon om han såg oss tillsammans. Om 48 timmar, kamrat kommissarie?” Ryssen reste sig, torkade sig om munnen och sträckte fram handen i samma rörelse. Han hade inte betonat ordet kamrat särskilt, det lät bara som en rutinmässigt översatt artighet från ryska språket. ***
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 158
Appeltoft satt och betraktade ett hål över stortån på sin ena strumpa. Förr i världen stoppade man strumpor, tänkte han. Bredvid honom stod en nästan urdrucken flaska Misket Karlovo och han kände sig smått berusad. Bulgariskt vin, man är så gott som en säkerhetsrisk, fladdrade han vidare i tankarna. Kvällens TV-program var nästan slut, det var sista delen i ett långdraget kärleksäventyr från Australien där hjältinnan först blivit uppäten av krokodiler, sen efter plastiska operationer gjort karriär som fotomodell och sen återvänt till den stora ranchen för att genomföra sina formidabla hämndplaner och då blivit kär i en annan eller hur det nu var. Hans fru hade envisats, hon hade sett de tidigare delarna. De hade pratat lite om den kommande julen, om man skulle kunna tillbringa den i deras gemensamma barndomstrakter i Hälsingland, om det gick att värma upp stugan mitt i vintern, om minsta barnbarnet skulle bli förkylt, det vill säga om det gick att få med sig dottern och hennes man. De hörde ju nästan aldrig av sig, det verkade som om de ville fira jularna för sig själva fast de inte sa det rent ut. Hans dotter var 27 år, arbetade som receptarie på apotek och röstade förmodligen på vpk och ansåg att polisen i allmänhet och ”säpo” i synnerhet var kapitalets repressiva instrument för att hålla arbetarklassen i träldom och så vidare. Men till och med på firman kom det ju in kommunister nuförtiden. Appeltoft hade svårt att acceptera tanken att den där Hamilton, som ju förresten kom från övre överklassen, var kommunist, eller i vart fall hade varit. Nuförtiden slängde man strumpor med hål på och kommunister jobbade på firman. Han tänkte på sin dotter igen och blev ännu mera dyster och obehaglig till mods och spillde när han slog upp det sista vinet, han sneglade oroligt på hustrun men hon såg ingenting annat än TV:n. Det fanns ett särskilt skäl för melankoli som hängde ihop med hans egen dotter. Han hade inte brytt sig om att ta med sig handlingarna om den där Ponti, det var alldeles för mycket. Men de fyra ungdomarna i Hä-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 159
gersten som nog inte kunde ha så lång tid kvar i frihet hade han studerat under kvällen. På dem fanns inte så mycket. Viktigast var förstås Anneliese Rydén. Det var hon som var förbindelselänken mellan Folkesson och de andra Palestinaaktivisterna. Det var henne man borde ha plockat upp för ett stilla samtal upplysningsvis i stället för att ge sig in på det som nu skulle ske. Hon var 23 år. Hon hade tydligen gått med i Palestinagrupperna för två år sen när hon träffade den fyra år äldre Nils Gustaf Sund, som ju hade ett längre och mer belastande förhållande till Mellanöstern. Men hon hade inte ens varit där. Hon hade gått nån sorts vårdlinje på gymnasiet, påbörjat utbildning på en sjuksköterskeskola som hon sen avbrutit och därefter jobbat ett år hos sin mor i sybehörsaffären på Sibyllegatan. Två våningar ovanför henne och hennes pojkvän bodde Petra Hernberg som var 26 år gammal och, det var detta som var orsaken till Appeltofts melankoli, arbetade som receptarie på apoteket Elgen i korsningen av Engelbrektsgatan och Karlavägen. Hon hade suttit två år i styrelsen för Palestinagruppen i Stockholm, men det mest belastande var att hon vistats ett helt år i Beirut, ”av okänd anledning”. Hon hade tidigare varit med i vpk:s ungdomsrörelse KU, men gått ur och tillhörde nu eller sympatiserade nu förmodligen med någon extremistgrupp bland bokstavsbeteckningarna. Hennes fästman, eller om man skulle räkna honom som man eftersom ungdomar av det här slaget ju bara flyttade ihop i stället för att gifta sig, var den mest intressanta i gruppen. Han hette Anders Hedlund och var 31 år gammal, veteran i Palestinarörelsen, hade vistats tre månader i Beirut samtidigt som Petra Hernberg – kanske var det där de träffades, tänkte Appeltoft – och också han hade varit i Beirut av ”okänd anledning”. Men dessutom hade han deltagit i någon sorts terroristseminarium i Västtyskland som i hemlighet betalats av libyska staten och han hade varit två månader i Libyens huvudstad Tripoli, givetvis av ”okänd anledning”. Sammanfattningsvis var han den ende av de fyra som direkt kunnat knytas till terroristkontakter.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 160
Fast då fanns ju ett stort frågetecken för hans hustrus/sambos ett år långa vistelse i Beirut. Det fanns alltså en möjlighet att Anneliese Rydén fått veta något om vad den där Anders Hedlund hade för sig som hon anonymt velat tipsa Axel Folkesson om. Men nu när hon skulle gripas tillsammans med de andra? Skulle hon inte låsa sig och solidarisera sig med sina kamrater, skulle hon inte förstå att om hon tjallade under sådana omständigheter så skulle det komma fram? Det hade varit bättre, mycket bättre att fråga henne på vanligt vis. Men Näslund var en idiot. Det var sorgligt att en så känslig verksamhet som firmans leddes av en idiot. Men så var det. Och åt det kunde man inte göra ett skit. Appeltoft längtade tillbaks till tiden som vanlig polis, det erkände han utan omsvep för sig själv. Men nu var det för sent.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 161
minuter i fyra. Det var fortfarande helt svart ute, men regnet hade just upphört. Carl såg ner på gatan och det enda som syntes var reflexerna från en gatlykta borta på hörnet. I fastigheten mitt emot var det släckt i alla fönster och så hade det varit i två och en halv timme. I en viss tvårumslägenhet på fjärde våningen hade ljuset släckts sist, det var just där ljuset skulle komma att tändas först. I rummet bakom dem satt en förtjust pensionär i morgonrock och höll sitt löfte om att vara tyst som en mus; man hade ju ändå inte gärna kunnat köra iväg honom eftersom det var hans lägenhet. Arnold Ljungdahl fick ett knastrande radiomeddelande som gick ut på att tillslaget uppe i Uppsala skulle ske som planerat, meddelandet löd kort ”Ebba Grön klar för avfärd enligt tidtabell”. ”Jag gillar inte det här, det ska du veta”, viskade Ljungdahl i mörkret, ”och testa dej själv nu så får du se.” Carl svarade inte. Ljungdahl var chef för hela operationen och Carl kände sig mer som åskådare. Det var en hel del han inte begrep avsikten med och då var det lika så gott att inte säga något alls. ”Vi slapp i alla fall ifrån det där med tårgasen”, muttrade Ljungdahl och sträckte sig efter sin walkie-talkie. ”Vet du att Näslund ville att vi skulle sätta in tårgas först, va? Jag menar om era terrorister nu är så farliga så skulle dom dra på sig gasmask och ta fram sina vapen och sen skulle fan vara lös. Det här är i alla fall bättre, tro mej.” ”Jag tror dej”, svarade Carl. ”Starta förband ett, Ebba är grön”, sa Ljungdahl i sin radiosändare. Sen hördes bara tystnaden under en evighetslång minut.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 162
En liten Dodge-buss brummade upp framför porten mitt emot, stannade och släckte strålkastarna. Fem gestalter som såg ut som dykare vacklade ut genom bakdörrarna och avancerade mot porten. Det hördes ett lätt skrammel. Carl trodde inte sina ögon. Efter en stunds fummel framme vid porten försvann de fem dykarna in och sen följde ny evighetslång minuttystnad. ”Grupp ett på plats”, väste det i Ljungdahls mottagare. ”Starta förband två”, meddelade Ljungdahl i sin sändare. Ungefär samma procedur upprepades. När andra insatsgruppen rapporterade att man var på plats gav Ljungdahl den slutliga ordern. Fem sekunder senare vrålade svartvita polisbilar med påslagna sirener och blixtrande blåljus nerför gatan. De följande scenerna skulle Carl Hamilton, officer och gentleman, aldrig någonsin glömma. *** Anneliese Rydén sov lätt för att hon hade rökt för mycket. De hade suttit på möte under kvällen och druckit vin efteråt och vridit och vänt på frågan om vad som borde göras. Den anti-arabiska propagandan hade nått orgiastiska höjder i pressen efter polismordet. De hade förgäves försökt ringa tidningar, radio och TV, de hade författat några insändare som förmodligen aldrig skulle bli införda. Hon förstod inte varför hon vaknade. Men när hon satte sig upp hörde hon, och det blev ett av hennes bestående minnen, hur det hamrade och bankade ett par trappor upp (när insatsgrupp 1 slog ur sprintarna till kamraternas lägenhetsdörr). Hon insåg att ljuset var tänt men trodde ändå att hon drömde. Det hon såg var så fullkomligt osannolikt, nämligen hur dubbelsängen var omringad av gröna monster i runda stora stålhjälmar med smal svart springa för ögonen och de riktade kulsprutepistoler mot henne. ”POLIS! RÖR ER INTE LIGG KVAR OCH RÖR ER INTE!” vrålade det närmaste monstret och i nästa ögonblick skumpade två av
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 163
de andra fram mot henne och Nisse som just var på väg att försöka resa sig och tryckte ner dem i sängen och vände på dem och bände upp armarna på ryggen. Fem sekunder senare släpades hon naken och baklänges med handbojor på ryggen ut mot ytterdörren där nya händer grep om henne och började släpa henne ner för trapporna. Carl såg hela skådespelet från andra sidan gatan. Fyra fem polisbussar hade kört upp med vrålande sirener och efter dem hade det följt två ambulanser och ett antal civila fordon. Ambulansmännen hade rusat ut, öppnat bakdörrarna på ambulanserna och sen tagit skydd utefter väggen på andra sidan gatan, varför var obegripligt men alla gjorde samma sak. Sen hade det hörts vrål och förtvivlade skrik och upphetsade kommandorop inne från fastigheten och i samma ögonblick badade hela gatan i starkt ljus. ”Varför i helvete … ?” undrade Carl. ”Ljuset är till för TV:s skull, dom får inga bra bilder annars”, svarade Ljungdahl med en röst som antydde hårt sammanbitna käkar. Den första som släpades ut var en naken, skrikande och i sceneriet mycket liten flicka. Hon var hysterisk och sprattlade förgäves i armarna på fyra poliser utan skyddsutrustning. De slängde in henne i den närmaste polisbilen, ett par man hoppade in och slog en filt över henne och bilen startade med vrålande motor och påslagna sirener i samma ögonblick som nästa gripne släpades ut. Också han var naken. Men han gjorde inget som helst motstånd. ”Jag tror att den första var den du skulle ha intervjuat i all stillsamhet”, sa Ljungdahl. Carl svarade inte. ”Det kanske inte blir så lätt nu längre”, fortsatte Ljungdahl samtidigt som ytterligare en flicka släpades ut genom porten mitt emot medan fotoblixtar pepprade henne. ”Och så kvällspressen”, konstaterade Ljungdahl. Fyrtio man deltog i operationen ute i Hägersten, om man räknade in dem som ansvarade för gatans avspärrning medelst kravallgrindar.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 164
I Uppsala där sju palestinier samtidigt greps i ett visst studentområde hade insatsstyrkan varit dubbel så stor. Det var, som tidningarna, radio och TV starkt skulle komma att betona nästa dag, ett av de största och mest dramatiska tillslagen i svensk polishistoria. Operationen hade dock gått lysande och helt enligt planerna. När de gripna var borttransporterade följde nästa steg. De två lägenheterna fotograferades och demonterades bit för bit. I svarta plastsäckar som numrerades samtidigt som man förde noggranna protokoll över vad som togs var, sorterades de två hemmen låda för låda, garderob för garderob, bokhylla efter bokhylla. Enligt de följande beslagsprotokollen innehöll dessa plastsäckar, för övrigt säckar av samma typ som används för rikets sophämtning, 5 163 större eller mindre föremål. *** De sju palestinierna som gripits i två studentkorridorer i Uppsala behövde inte anhållas eftersom de var utländska medborgare och således kunde tas ”i förvar” på obestämd tid enligt vissa bestämmelser rörande personer som kan befaras här i riket verka för organisationer som kan tänkas bedriva våldsdåd med mera, det vill säga terroristlagen. Så mot palestinierna behövdes tills vidare inga bevis för brott eller förberedelse till brott och den nytillsatta utredningsgrupp på Byrå B som hade hand om dessa sju hade all tid i världen på sig. De sju palestinierna själva satt utplacerade på olika häkten eller polisarrester i Strängnäs, Eskilstuna, Uppsala, Visby och Norrköping, vilket givetvis motiverades med säkerhetsskäl men egentligen bara hade en känd effekt, nämligen att de misstänkta knappast fick träffa sina offentliga försvarare eftersom advokatkåren erfarenhetsmässigt knappast sprang benen av sig för att åka till anhållna klienter alltför långt från Stockholm. Den palestinska utredningen skulle i fortsättningen skötas helt separat av gruppen på Byrå B som rapporterade direkt till Näslund, och
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 165
bara i vad mån man fann något som hade direkt samband med de fyra svenskarna eller möjligen den misstänkte gärningsmannen, skulle Fristedts grupp informeras. För palestiniernas del var det ju egentligen bara frågan om Kröcher-liften, ett effektivt sätt att inför allmänheten understryka det hotfulla och allvarliga i bakgrunden till polisens ambitiösa och framgångsrika insatser. Fristedt gissade att det skulle bli mycket magert resultat för hans och Appeltofts och Hamiltons del när det gällde de omhändertagna araberna. Det var också en alldeles riktig förmodan, även om saken skulle se helt annorlunda ut i massmedierna. Men för svenskarnas del var det mera kritiskt. En svensk medborgare kan inte i lagens mening betraktas som terrorist och har därför vissa lagliga och medborgerliga garantier som utlänningar inte har. En svensk som grips måste normalt släppas eller anhållas efter åklagarbeslut inom sex timmar, under vissa förhållanden två gånger sex timmar. Följaktligen hade övertidspersonal arbetat i två skift, hela natten, morgonen och nu en bit in på eftermiddagen, med att sortera beslagen i de två lägenheterna i Hägersten. Åklagarens förhoppning var att man på så vis skulle få fram en mera lätthanterlig anhållningsgrund än mordmisstanke. Lyckades man bara få fram material till grund för anhållande kunde man, med hänvisning till vissa undantagsregler rörande rikets säkerhet, behålla de fyra svenskarna uppemot två veckor innan en domstol måste ta ställning till ett fortsatt frihetsberövande, det vill säga häktning. Och under den tiden skulle utredningen hinna klarna betydligt. Det var en enkel och tämligen ofta tillämpad strategi. Om polisen verkligen letar igenom en misstänkts lägenhet från rum till rum så brukar det alltid dyka upp någonting som går att ta fasta på. Folk skulle bli förvånade om de visste hur många små konstiga ting som verkligen finns i deras hem om hemmet läggs under starkt juridiskt förstoringsglas. Resultatet hade såtillvida blivit lyckat över förväntan. Det var all-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 166
deles klart att det inte skulle bli problem att anhålla de fyra. Uppe på säkerhetsavdelningen hade beslagen sorterats utefter två långa bord i ett avröjt sammanträdesrum. Förutom att man numrerade och registrerade alla föremål sorterade man dem i tre olika kategorier: 1) Föremål som kan ligga till grund för brottsmisstankar, 2) Protokoll, böcker, tidningar, brev och andra dokument, samt 3) Övriga föremål. ”Övriga föremål” omfattade allt från nyckelknippor, toalettartiklar och fotografier/fotoutrustning till exotiska resesouvenirer, typ snabeltofflor och arabiska sittpuffar. Det som var omedelbart mest intressant var givetvis de föremål som kunde sorteras in under den första kategorin, sådant som kunde ligga till grund för ett anhållningsbeslut. Och här fanns tillräckligt. I Nils Gustaf Sunds och Anneliese Rydéns lägenhet fanns anhållningsgrunden häleri och narkotikaförseelse. En stereoanläggning av märket Marantz, till ett nyvärde av cirka 7 500 kronor, var stöldgods. I en av skrivbordslådorna i det gemensamma sovrummet/vardagsrummet hade återfunnits en tändsticksask så gott som helt fylld med haschisch, dock vägde beslaget inte mer än 11 gram (gränsen för narkotikabeslag som är så obetydliga att de inte ens behöver gå till narkotikaroteln för utredning går vid 25 gram; å andra sidan är även ett litet narkotikainnehav en i princip straffbar förseelse). I Petra Hernbergs och Anders Hedlunds lägenhet hade beslaget gett ett starkare underlag för ett preliminärt anhållningsbeslut, nämligen i anledning av olaga vapeninnehav. Det var till en viss del ointressant, eftersom det i första hand gällde en Husqvarna hagelbössa från ungefär år 1910, med hanar (ena hanen för övrigt sönder) som hängde på en vägg. Dock saknades vapenlicens, vilket krävs för alla skjutvapen av detta slag tillverkade efter år 1890. En sådan förseelse skulle givetvis inte ge någon utdelning inför domstol, men det var inte heller det primära intresset. Dock var det andra beslaget intressantare. Det var ett vapenmagasin av utländskt ursprung som kunde förmodas tillhöra ett automatvapen. I magasinet fanns 10 skarpa skott av okänt märke. Den juri-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 167
diska tolkningen av detta var något oklar, men åklagaren hade tills vidare sopat in även detta ammunitionsinnehav under sitt beslut om anhållande för olaga vapeninnehav. Det såg i alla fall bättre ut än om man bara åberopat den gamla Husqvarnan. Detta var dessutom bara det preliminära resultat som åklagaren önskat sig inom de första sex timmarna. Sen var han nöjd och kunde lugnt överlåta förhör och vidare utredning till säkerhetsavdelningen, där Näslund nu vid sidan av den grupp som sysslade med själva beslaget hade satt in fyra man på att förhöra tre av de gripna. Fristedt och Appeltoft skulle ta sig an Anneliese Rydén, hon med den förmodade kontakten med Axel Folkesson. Fristedt, Appeltoft och Carl satt inne i sitt eget utredningsrum och grävde i beslagsprotokollen. De var alla rödögda och orakade. De hade kaffesmak ända upp till ögonbrynen och rummet var inpyrt av Fristedts pipa. I vanliga fall försökte han undvika att röka tillsammans med kolleger som inte själva rökte, men nu hade förhållandena ju varit lite speciella. Han hade just beställt in den okända ammunitionen eftersom han anade att Carl kanske skulle kunna se något som kollegerna inte sett. Det svagt krökta magasinet kom in i en plastpåse. Carl kände omedelbart igen det. ”Det här”, sa han när han öppnat plastpåsen och tryckte ut patronerna på skrivbordet med några snabba knyckande rörelser, ”är ett av världens mest kända vapen. Ni måste ha sett dom på bilder i alla fall, kalibern är 5,65, och dom här har dessutom mjuk spets, det är alltså Kalashnikov AK 47 … få se, den mjuka spetsen tror jag betyder att det är ryskt eller tjeckiskt ursprung, men själva magasinet har kinesiska beteckningar, se här.” Han visade på undersidan på magasinet och där fanns tydliga tecken som inte gärna kunde vara något annat än kinesiska. Carl tog upp sin nyckelknippa med det pennknivsliknande instrumentet och fällde ut någon liten syl som han använde för att känna inne i magasinet. ”Fjädern är slut”, sa han, ”det här skulle inte fungera så bra. Har
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 168
kanske legat intryckt för länge eller också helt enkelt för gammal. Fast ammunitionen är det antagligen inget fel på, otäcka saker. Hög utgångshastighet, den mjuka spetsen är förresten förbjuden enligt Genèvekonventionen om det kan ha någon betydelse i sammanhanget. Då är det väl kanske en olaglig ammunitionstyp?” ”Inte fan vet jag”, sa Fristedt. ”Men det är ju tillräckligt intressant att det är ett sånt där typiskt terroristvapen.” ”Ja fast det vi borde ägna oss åt först är väl ändå Anneliese”, invände Appeltoft. ”Har hon fått advokat än?” ”Ja alla har advokat, det vill säga den här Anders Hedlund krånglade och ville ha nån egen advokat, jag vet inte hur det gick med det där, men dom andra tre har fått offentliga försvarare från nån vanlig jävla kölista”, svarade Fristedt. ”Vi borde tala med henne såfort som möjligt, hon har ju varit inlåst i snart tio timmar och man vet ju inte hur dom fungerar av det där, det är så olika”, funderade Appeltoft vidare. Vad de andra tre beträffade, som för övrigt skulle förhöras av andra kolleger, hade man tydligen kommit fram till att de skulle få ligga och steka på häktet i åtminstone ett och ett halvt dygn innan man inledde några förhör. För personer som inte är vana förbrytare brukar en sån inlåsning leda till mycket effektiva resultat. ”Jag får inte träffa henne. Får inte visa mej för nån av dom där, men jag tycker ni ska försöka tala med Anneliese såfort som möjligt nu”, muttrade Carl. Näslund hade föreskrivit att Carls identitet inte fick röjas för någon av de gripna och det var i och för sig inte så egendomligt. Fristedt och Appeltoft hade ju det mesta av sin tid i rikets säkerhetstjänst bakom sig och då var det bättre att deras ansikten röjdes och deras namn stod i protokoll än om Carls ansikte röjdes och hans uppseendeväckande efternamn stod att läsa i det kommande utredningsmaterialet. Fristedt och Appeltoft tog hissen ner till kulverten och sen hissen upp till häktet. Vaktföreståndaren satt med båda kvällstidningarna uppslagna framför sig och ett par av hans kolleger stod lutade över honom.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 169
”Hej. Fristedt på säk”, sa Fristedt och höll upp sin legitimation – han tillhörde ju knappast de välkända polismän som sprang till vardags och hämtade gripna till förhör. En plit följde med dem ner i korridoren och låste upp celldörren. Appeltoft och Fristedt utbytte ett hastigt oroligt ögonkast innan de gick in i cellen. Anneliese Rydén låg framstupa på britsen i en ställning som om hon sov, men hennes ögon var öppna. Hon rörde sig inte när de kom in. Fristedt och Appeltoft stannade intill britsen men hon rörde sig fortfarande inte. Hon andades lugnt och jämnt. ”Upp och hoppa flicka lilla, det är dags att ta en promenad”, sa Fristedt och rörde försiktigt vid flickans ena axel. Hon reste sig sakta och sömngångarlikt och drog på sig ett par gymnastikskor med tre ränder. Skosnörena saknades. Sen följde hon med de två poliserna utan att säga ett ljud på hela vägen till Appeltofts rum där en bandspelare och en mapp med underlag för förhöret stod på den städade skrivbordsytan. Det verkade inte särskilt lovande. Tillfångatagna människor som legat inlåsta och vridit sig i vilda funderingar om orsaken till tillfångatagandet brukar spruta ur sig frågor om när de får komma hem, varför de är gripna, om de har fått advokat, vilka andra som är gripna, allt. ”Sätt dej”, sa Fristedt och tog plats bakom skrivbordet. Flickan sjönk ner i stolen framför honom, Appeltoft satte sig i en av besöksstolarna en bit bort i rummet. ”Hur mår du egentligen?” frågade Fristedt mjukt men han fick inget svar. ”Så här ligger det till nu”, fortsatte han, ”ja vi kanske ska presentera oss först, jag heter Arne Fristedt och min kollega heter Erik Appeltoft och vi jobbar vid säkerhetsavdelningen inom polisen och vi har några mycket viktiga frågor vi vill ställa till dej.” ”Är jag på säpo?” frågade hon och såg upp för första gången. Hennes blick flackade runt rummet. Fristedt nickade och andades djupt innan han fortsatte. ”Det här är inget förhör. Inte än så länge i alla fall. Det betyder inte
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 170
att det vi säger nu inte gills, men det kommer inte i några förhörsprotokoll. Förstår du det?” Hon nickade och såg ner i golvet. Fristedt bedömde det som ett av de djupaste chocktillstånd han sett hos någon av de säkert tusentals gripna han förhört under sina år som polis på den öppna verksamheten. ”Den här mannen”, sa han och sköt fram en bild på Axel Folkesson, ”jobbade hos oss och mördades för några dar sen. Det känner du till?” Hon kastade en hastig blick på fotografiet, sen nickade hon. ”Kände du honom?” ”Nej”, svarade hon lågt utan att se upp. ”Har du träffat honom eller talat med honom någon gång?” ”Nej aldrig.” ”Har du ringt honom eller har han ringt dej?” ”Nej säger jag ju”, hon höjde tonen lite. Bra, tänkte Appeltoft, hon kanske kvicknar till. ”Vi har i alla fall anledning att tro det”, fortsatte Fristedt. ”Jamen det är fel. Jag visste inte ens vem det var innan han kom i tidningarna, varför skulle jag känna nån på säpo.” Hon hade ett litet sting av aggressivitet i rösten. Fristedt och Appeltoft utbytte ett hastigt ögonkast. Appeltoft nickade. ”Han hade skrivit upp ditt telefonnummer i sin almanacka dagen innan han dog, kan du förklara det?” ”Nej.” ”Det antyder ju att ni haft någon kontakt, inte sant?” ”Nej det har vi inte.” ”Kan du tänka dej någon förklaring till att han hade ditt nummer? Nej förresten det var inte ditt nummer utan numret till din mammas affär. Varför hade han det?” ”Det vet väl inte jag heller.” ”Det var inte så att du ville tipsa oss, om något du kände till?” ”Nej jag är väl ingen sån som springer till säpo heller.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 171
”Fast man kan ju känna till saker som man inte tycker om. Och då vill man ju kanske inte att ens kompisar ska veta om man tipsar polisen. Det här du säger nu stannar mellan oss, det kan du lita på.” Det sista var givetvis lögn. ”Ja men jag vet i alla fall ingenting om det där. Om han hade telefonnumret till mamma så kanske det var henne han ville nåt?” ”Det verkar väl inte särskilt sannolikt.” ”Men det har inget med mej att göra i alla fall.” ”Är det alldeles säkert?” ”Ja säger jag ju!” Fristedt och Appeltoft bytte ett nytt ögonkast. Appeltoft nickade igen. ”Jaha”, suckade Fristedt med spelad uppgivenhet, ”då får det bli ett vanligt förhör.” Han slog på bandspelaren och rabblade med trött röst upp inledande formalia. ”Förhör med Anneliese Rydén, hållet på säkerhetsavdelningen i Stockholm den 11 december 198 … klockan 14:35. Förhörsledare kriminalkommissarie Arne Fristedt. Förhörsvittne kriminalkommissarie Erik Appeltoft. Får jag då först fråga dej Anneliese: hur mår du idag?” ”För jävligt såklart.” ”Har du några önskemål om sånt som du kan behöva i cellen under den närmaste tiden?” ”Vadå behöva, toalettsaker och sånt?” ”Ja och kläder.” ”Jag skulle behöva min necessär, tandborste och en del kläder.” ”Det ska vi ordna. Men nu är det min skyldighet att tala om för dej att du anhölls igår av chefsåklagare KG Jönsson misstänkt för häleri och narkotikaförseelse. Och då måste jag fråga dej hur du ställer dej till det?” ”Det vill jag inte svara på.” ”Ska jag fatta det som att du inte vill erkänna brott?”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 172
”Jag har inte begått nåt brott.” ”Vet du vad anklagelserna syftar på?” ”Nej.” Fristedt stängde av bandspelaren. ”Hör på nu flicka lilla. Så här kan vi inte hålla på för då kan du bli sittande här alldeles för länge och alldeles i onödan. Det fanns en tändsticksask med 11 gram hasch i din lägenhet. Det måste du väl känna till?” ”Det är väl inte därför ni rusar in med hundra man och skottsäkra västar och släpar ut en naken mitt i natten?” ”Nej men du vet vad jag talar om. Är det ditt hasch?” ”Det vill jag inte svara på.” ”Nehe. Och så har vi stereoanläggningen. Den är alltså stulen, det känner du till.” Hon såg förvånat upp. Hennes reaktion verkade alldeles äkta. ”Nej det hade jag inte en aning om.” ”Vet du varifrån den kom?” ”Det vill jag inte svara på.” ”Men det måste du nog. Vem har du köpt den av?” ”Det är inte jag som har köpt den.” ”Vem har din kille köpt den av?” ”Det vill jag inte svara på.” ”Och varifrån kommer haschet, är det samma leverantör kanske?” ”Det vill jag inte svara på.” ”Om du fortsätter så här så kan du bli sittande här flera veckor och det är det väl ändå inte värt. Du är inte straffad förut ser jag. Det betyder att du bara får villkorlig dom för det här. Hjälp oss nu så ska vi se till att du kommer ut härifrån så fort som möjligt.” Hon svarade inte. Fristedt slog på bandspelaren igen och fortsatte direkt i minnet. ”Känner du till varifrån den stulna bandspelaren av märket, förlåt den stulna stereoanläggningen av märket Marantz kommer?” ”Det vill jag inte svara på har jag ju sagt.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 173
”Och du vill inte heller förklara förekomsten av en tändsticksask med haschisch i din lägenhet?” ”Nej.” ”Jaha, därmed avslutas förhöret för idag. Klockan 14:41.” Sen reste han sig hastigt upp och låtsades gripa efter flickan utan att få tag i henne och gick plötsligt som i vredesmod ut ur rummet samtidigt som han gav Appeltoft en snabb nick. Appeltoft avvaktade en stund innan han började. ”Du förstår”, sa han, ”vi följer upp alla spår vi kan få tag i just nu, små som stora, rubb som stubb. Om det här bara är struntsaker kan vi väl ändå reda ut det så att du får komma hem och vi kan övergå till viktigare saker?” ”Vad är det egentligen ni tror att vi har gjort?” frågade hon och såg Appeltoft i ögonen för första gången, ”ni tror väl inte att vi har nånting med den där polisen att göra, varför har ni arresterat oss egentligen?” ”Det kan ju vara så att vi är på fel spår. Och du vet upphetsningen blir ju stor så fort det är en skjuten polis med i bilden. Men om du bara förklarar dom här sakerna för oss så ska jag se till att du kommer hem.” ”Säkert?” ”Javisst”, ljög Appeltoft med en rutin som ändå bekom honom illa, ”får vi bara dom här struntsakerna ur världen kan jag inte se något skäl till att hålla dej kvar här.” ”Jamen om jag sätter fast nån …” ”Det behöver inte komma ut att det är du. Just nu för vi bara ett samtal, det där förhöret är slut.” ”Jamen det är så jäkla obehagligt ju.” ”Du. Tänk inte så nu. Du sitter i klistret och det gör dina kompisar också. Men hjälp oss att reda ut det här lilla så kan ju vi gå vidare till viktigare saker. Vet du varifrån det där haschet och den där stereon kommer?” ”Jag ville inte att vi skulle köpa. Jag sa att jag kunde ge mej den på
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 174
att det var stöldgods för han är en sån typ den där …” ”Ja vem då?” ”Det vill jag inte säga.” ”Du skapar bara problem för dej själv. Och så har vi ju din mor …” Det där med stackars föräldrar var ett standardgrepp. Men Appeltoft kände att det ryckte i reven och han kände ännu starkare att han behövde nya spår och nya uppslag om han så bokstavligen måste ta in en liten gråtande mor i rummet. ”Vet mamma om … ?” ”Ja det förutsätter jag. Men du kan vara hemma hos henne redan idag och förklara att det inte var så farligt, bara du hjälper mej lite. Så ska jag hjälpa dej, det lovar jag.” ”Är det säkert att det inte kommer ut att det var jag?” ”Ja, det är säkert, det här stannar mellan dej och mej.” ”Men han är en farlig typ som går omkring med vapen och så, jag vet inte …” ”Det ska du inte oroa dej för, sånt kan vi skydda dej för. Är han palestinier?” ”Mm.” ”Var bor han?” ”I Södertälje.” ”Bor han ensam?” ”Nej han delar lägenhet med två libaneser. Fast vi har inte haft nåt att göra med dom, han har en bror som är med i Palestinagruppen där i Södertälje och det var så … fast han själv är inte med oss. Vi vill inte ha med såna att göra.” ”Vad menar du med såna?” ”Ja förbrytare alltså, vi är inga förbrytare.” ”Var i Södertälje bor han?” ”På Granövägen tror jag det heter, det är ett område med en massa utlänningar.” ”Vad heter han?”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 175
”Jag vet inte om jag vill säga det …” ”Inte ska vi väl behöva vända upp och ner på hela Granövägen för att hitta lägenheten, det är väl bättre om vi sköter det lite diskretare. ja du vet ju själv hur det går annars.” ”Abdelkader Mashraf … fast hans bror har ingenting med hans affärer att göra.” ”Jaha, står det Mashraf på dörren då?” ”Ja jag tror det är hans lägenhet, han har bott där i flera år. Dom där libaneserna har inte bott där så länge.” ”Och dom är beväpnade?” ”Ja. Men säg inte att jag har sagt nåt.” ”Nej det löftet kan jag faktiskt hålla alldeles säkert.” ”Får jag komma ut nu?” ”Jag ska se vad jag kan göra, men det är åklagaren som bestämmer det. Just nu får vi i alla fall gå tillbaks till häktet.” Appeltoft kände sig som en förbrytare själv när han såg förtvivlan växa i flickans ögon. Hon var en så späd varelse, förmodligen knappt 155 lång, liten som ett rådjur och illa klädd av det man kastat åt henne efter gripandet. ”Men du sa ju att …” ”Är det säkert att du inte haft nån kontakt med Folkesson?” ”Nej sa jag ju, nej! Nej nej nej och åter nej! Snutjävlar, jävla förbannade snutjävlar!” Fristedt kom in i rummet och de fick med gemensamma krafter försöka hantera flickans hysteriska utbrott. Sen baxade de henne försiktigt tillbaks till cellen och varskodde jourhavande polisläkare att ge henne något lugnande och så gick de tillbaks till sitt sammanträdesrum för att försöka begripa det nya läget. Carl väntade otåligt på dem men såg redan i deras ansiktsuttryck att resultatet inte blivit vad man hade hoppats. ”Hon vill inte vidgå några som helst kontakter med Folkesson”, sa Appeltoft kort och sträckte sig efter kaffekannan men ångrade sig och ställde tillbaks den med en grimas av avsmak.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 176
”Det värsta är att jag tror på henne, jag tror hon talar sanning”, sa Fristedt. ”Ja för jag fick ur henne en del annat, må gud förlåta mej, som får mej att tro att hon inte gärna skulle dölja en kontakt med Folkesson”, förklarade Appeltoft och ångrade sig på nytt och slog upp kaffe och riktade en frågande blick mot de två andra som båda skakade på huvudet. Sen gick de igenom nästa tänkbara steg. Av de anhållna var uppenbarligen Hedlund med ammunitionen till en AK 47:a den intressantaste. Men han satt där han satt tills vidare. Däremot. Om det fanns någon koppling till de där hälarna eller tjuvarna i Södertälje så var det mera bråttom. Det fanns två tänkbara tillvägagångssätt. Det ena var att varsko Näslund som förmodligen skulle dra igång hela galoppen med skottsäkra västar och omringade kvarter en gång till, fast först om 24 timmar. Det var ingen lysande möjlighet. Den andra möjligheten var att de själva skulle åka och plocka upp de där killarna som dock kunde vara beväpnade. Det var inte heller så lysande. ”Låt mej ta dom”, sa Carl lugnt och med ett tonfall som fick hans båda äldre kolleger att tro att han utan vidare hade täckning för vad han sa. Dessutom hade båda två ett minne för livet från Carls uppvisning med den stora utländska automatpistolen. ”Vi åker alla tre”, sa Appeltoft. ”Jag kan inte, jag måste hämta upp ett tips klockan tio precis nu i kväll och det kanske inte blir nån andra chans”, sa Fristedt. ”Det gör ingenting”, sa Carl, ”dom där tre hämtar jag och Appeltoft in utan vidare.” De satt tysta en stund. Så nickade Fristedt. Carl gick in på sitt rum och öppnade kassaskåpet och snörde på sig sin revolver och hölster och stoppade ner ett tiotal extrapatroner i linningen runt midjan på byxorna där det fanns en lång rad dolda små fack som påminde om ett patronbälte och som en kinesisk skräddare
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 177
i San Diego sytt in på Carls samtliga kostymbyxor och fritidsbyxor tillsammans med en större tyghölja alldeles i korsryggen. Carl kontrollerade säkringen på automatpistolen och körde ner den i tyghöljan bakom ryggen. Sen drog han på sig kavajen, rättade till slipsen och stoppade ner ett extramagasin till pistolen i ena kavajfickan innan han stängde kassaskåpet och gick in till Appeltoft. Appeltoft hade hittat adress och telefonnummer och tagit fram en karta över Södertälje. ”Vi åker direkt väl”, sa han, ”för varje timme som går nu pumpas det ut mer och mer skrämskott i massmedia och då kanske såna här försvinner, så jag tror vi har lite bråttom.” Carl körde sin nya bil i 180 kilometer i timmen till Södertälje. Det var vad väglaget och lagen tillät. De studerade hyresfastigheten en stund. Den låg i stans utkanter, husen var låga och låg i längor. De tre araberna bodde högst upp på tredje våningen längst ut i ena fastigheten. Det lyste i lägenheten, minst två personer skymtade då och då. Det fanns ingen vind. Alltså bara en enda ingång att komma in genom eller fly genom. ”Fast det är väl källare i såna här hus, med tvättstugor och sånt?” undrade Carl. ”Ja antagligen, med gång emellan, men bland såna här utlänningar brukar dom nog låsa förbindelserna mellan.” ”Gör inget”, sa Carl, ”kom igen nu så går vi upp och tar dom.” Carl gick in genom en port mitt på huslängan med Appeltoft lunkande efter sig. De gick ner mot den första källardörren och när Carl tog i handtaget kunde de båda konstatera att den var låst. Carl suckade och tog fram det egenartade lilla instrumentet på sin nyckelknippa och valde ut en dyrk och sen öppnade han dörren lika snabbt som om han haft den riktiga nyckeln. De gick på samma sätt genom tre låsta dörrar utefter tvättstugorna innan de kom fram till rätt trappuppgång. Ingen såg dem när de smög uppför de tre trapporna. De lyssnade en stund utanför dörren. Där inne hördes orientalisk musik.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 178
”Perfekt”, viskade Carl, ”dom har grammofonen på. Kom in två tre meter efter mej och koncentrera uppmärksamheten åt vänster, så tar jag höger. Okay?” Carl hade samtidigt dragit upp sin kraftiga svarta revolver och stod med ryggen mot väggen intill dörren med revolvermynningen pekande rakt uppåt. Så körde han sakta in dyrken i patentlåset med vänster hand. Låset gled upp och de avvaktade några sekunder men där inifrån hördes fortfarande bara musiken. Appeltoft hade tagit upp sin pistol och gjort mantelrörelse och höll vapnet omedvetet på samma sätt som Carl. ”En sak till”, viskade Carl, ”om det är någon toalettdörr på vägen, stanna där och kontrollera innan du avancerar ytterligare. Okay?” Appeltoft nickade. Han kände hur rädslan började göra honom stel, som om fötterna inte skulle lyda honom om några ögonblick. ”Om tre sekunder”, viskade Carl och Appeltoft räknade tre sekunder som kändes som ett enda obönhörligt kort ögonblick innan Carl fällde upp dörren med vänster hand och störtade in i lägenheten. *** Fristedt utgick från att det var artigast att nalkas mötesplatsen från det mest synliga hållet. Han hade parkerat sin bil vid parkeringsplatsen strax innan man kommer fram till Djurgårdsbrunns Värdshus och sen promenerat ner förbi restaurangen, fullt synlig i gatljuset, och sen vidare över bron på väg mot mötesplatsen. Tiden var avtalad tid minus ett tiotal sekunder och inte en människa tycktes finnas i närheten. När han kom fram till mordplatsen stannade han och i samma ögonblick lösgjorde sig en gestalt ur mörkret bakom ett av alléns träd ett tiotal meter längre bort och så kom GRU-chefen gående mot honom. ”Dobre vetjer, herr kommissarie”, hälsade den sovjetiske översten och tog i hand. ”Jag tror jag har kommit på ett förslag till hur vi skul-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 179
le kunna komma överens. Ska vi ta en promenad en stund?” Fristedt nickade och de började gå inåt Djurgården på en liten avtagsväg från stora vägen. Ryssen gick tyst ett tag innan han kom med sin begäran. ”Ni förstår, herr kommissarie, i vårt jobb har man ibland ett stort problem med olika tjänster som man vill göra andra eller som man lovat och jag har ett bekymmer med en sak som jag hoppas ni kan hjälpa mej med.” ”Jag kan naturligtvis inte lova någonting”, svarade Fristedt misstänksamt samtidigt som han undrade om ryssen verkligen var så dum att han ville sätta igång ett värvningsförsök utan krusiduller vid andra kontakten. Men förslaget var av ett slag som inte utan vidare kunde förknippas med ett fortsatt skuldförhållande till den sovjetiska underrättelsetjänsten. GRU-chefen angav en svensk chefstjänsteman på Invandrarverket i Norrköping, påstod att mannen ifråga regelbundet lämnade ut uppgifter till den iranska underrättelsetjänsten i Stockholm, och att uppgifterna rörde iranska studenter i opposition i Sverige. Svensken fick mycket bra betalt, och betalningen skedde rent fysiskt vid mötena. Man gjorde helt enkelt gammaldags byten av kuvert och därför skulle det ju gå att ta mannen vid ett enda lyckat försök, inte sant? Svenskens kontaktman saknade dessutom diplomatisk immunitet, så slog man till vid rätt tillfälle skulle man alltså kunna ta av båda männen det nödvändiga bevismaterialet. ”Vet ni något om när och var dom där mötena äger rum?” frågade Fristedt. ”Ja, jag känner till när nästa möte ska ske och var det ska ske. Om ni får tid och plats av mej, kan ni ta den där mannen då?” ”Ja, det låter onekligen möjligt. Men jag skulle gärna vilja veta varför.” ”Jag är skyldig en vän en tjänst och ni kan hjälpa mej. Den där figuren på ert invandringsministerium har skadat vänner till mej och vi vill ha bort honom. Det är hela saken. Kan ni ordna det?”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 180
”Och det skulle vara hela gentjänsten, att fånga in en svensk förbrytare?” ”Ja.” ”I så fall kan jag inte se något hinder. Men det vore inte så bra om det var felaktiga uppgifter.” ”Det kan ni vara förvissad om att det inte är. Är vi alltså överens?” ”Ja, det finns inget hinder för mej att ta emot tips om brott från vem som helst. Har ni såna tips så ska jag behandla dom med samma allvar som om dom kom från någon annan … eh … kvalificerad källa.” ”Bra”, sa GRU-chefen och tog fram ett litet brunt kuvert från innerfickan, ”här har jag alla uppgifter ni behöver.” Fristedt tvekade. De stod mitt ute i en ekskog på Djurgården och det var mörk sen decemberkväll och inte en människa i närheten. Men det hindrade inte att detta ögonblick skulle kunna fotograferas eller filmas från någonstans i närheten; till och med ryssarna hade ju numera sofistikerad utrustning av det slaget, hade Fristedt hört. ”Jag vet inte om jag kan ta emot ett kuvert av er när jag inte känner till innehållet. Låt oss i så fall gå ett stycke till åt det håll jag bestämmer”, svarade Fristedt. Ryssen skrockade till i mörkret. ”Så gärna herr kommissarie, så gärna. Åt vilket håll tycker ni?” Fristedt slog in på en väg som borde leda bort mot stora Djurgårdsbron och baksidan av Skansen. De gick tysta en stund. ”Men vi kan ju ta det där med pistolen under tiden”, sa GRU-chefen efter en stund. ”Det jag kan säga om vapnet är följande. Det tillverkades någon gång i slutet av 60-talet men förvarades under den följande tiden i ett beredskapslager och kom alltså inte till användning förrän det exporterades. I september 1973 fanns vapnet med i stora sändningar som gick till Syrien; som ni kanske minns utbröt krig i Mellanöstern kort tid därefter i oktober. Nå. Vapnet gick alltså till den syriska armén och hamnade med allra största sannolikhet, det har varit svårt att spåra så det vet man inte säkert, men alltså med all-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 181
ra största sannolikhet hos någon officer i armén eller pansartrupperna. De meniga syriska infanteristerna bär inte pistol, nämligen. Men för att nu tränga längre in i vapnets historia måste vi besvära den syriska militära säkerhetstjänsten och det vill vi inte. Möjligen kan vi ta den saken under omprövning ifall ni skulle vara synnerligen angelägna att känna till en fortsättning. Men som det nu är skulle en sådan förfrågan från oss väcka uppmärksamhet och kanske onödiga konsekvenser eftersom någon skulle straffas i onödan. Förstår ni?” ”Nej. Jag kan inte se hur någon skulle straffas i onödan.” ”Jo, så här ligger det väl ändå till om vi använder vårt skarpsinne, herr kommissarie. Er mördare är knappast en officer i den reguljära syriska armén som tagit ett eget tjänstevapen av något enkel, det måste man medge, något enkel karaktär med sig till Sverige för att döda en officer i den svenska säkerhetstjänsten. Eller hur?” ”Nej, det kan jag hålla med om.” ”Nå då så. Vapnets ägare har sålt pistolen på någon svarta börs eller blivit bestulen. Och om vi nu skulle sätta in ett hårt tryck för att få honom förhörd och så vidare så skulle det, förutom sannolikt tragiska konsekvenser för officeren ifråga, vilket vi kanske kan bortse från, leda till onödig uppmärksamhet. Förstår ni nu?” ”Nej.” ”Det beror på förhållandena i Mellanöstern förstår ni?” ”Nej.” ”Jo det skulle komma ut. Ingenting hålls tätt i Mellanöstern. Gjorde vi en sån framstöt skulle det bli känt i fem huvudstäder i Mellanöstern inom loppet av en vecka att den sovjetiska underrättelsetjänsten ville spåra ett mordvapen som använts i Stockholm. Det innebär risker. Förstår ni nu?” ”Ja.” ”Bra. Om ni blir mycket angelägen får ni kontakta mej på nytt. Men det besked jag kan ge er är alltså tills vidare att vapnet levererades till den syriska armén i september 1973, att det är ett militärt vapen, att bara officerare i Syrien använder vapnet, samt att det sannolikt
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 182
hamnade i pansartrupperna eller armén. Är det uppfattat?” ”Ja, det är uppfattat.” De hade kommit ut på en mindre väg utefter Djurgårdskanalen och stod ganska nära en gatlykta. Fristedt betraktade den magerlagde ryske underrättelseofficeren en stund. Hela situationen var drömlik. ”Jag ska tänka på saken, men tack för ert besked så länge. Och vad den där tjänstemannen på Invandrarverket beträffar så ska vi försöka ta honom, så om jag då kunde få … uppgifterna.” ”Adjö herr kommissarie”, sa ryssen och tog i hand, vände på klacken och gick tillbaks in i mörkret. Fristedt stod kvar och såg efter honom en stund, helt konsternerad. Skulle det inte bli något av med den där försäljaren av flyktinguppgifter? Fristedt började gå mot Djurgårdsbron. Det var ruggigt ute och han svepte rocken tätare omkring sig och körde ner händerna i fickorna. I högra rockfickan låg ett kuvert. *** Abdelkader Mashraf satt med knäna uppdragna under hakan på den gröna galonbritsen och stirrade tomt på ståldörren utan handtag tre meter bort. Han hade svårt att sortera sin katastrof och i sinnesstämning pendlade han mellan självömkan inför det som nu förmodligen väntade i form av fängelse och i värsta fall utvisning till Gaza, alltså i praktiken Israel, och förödmjukelse därför att det han väntat sig och fantiserat så mycket om till slut hände och då hände alldeles fel. Han hade alltid sagt att han var en sån som inte skulle ge sig levande, att han, Abdelkader Latif Mashraf, inte var en sån där ynkrygg som småbröderna som sprang omkring med flygblad och trodde att propaganda och demokrati och diskussion ledde nån vart. Den jävla sionistagent som trängde sig på Abdelkader Latif Mashraf hade hoppat på fel palestinier. Han hade skrutit – nu i efterhand var det ju så alla andra skulle se det, som tomt skryt – om att han inte skulle tveka
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 183
när stunden kom och han hade mer än gärna visat att han var en farlig man, en man som gick beväpnad och som man inte skulle stöta sig med. Fast han hade inte tvekat, han hade i alla fall försökt. Det var bara det att det gick så fort att han inte hann trots att han hade sin revolver på mindre än en och en halv meters håll och trots att han, när han hörde ljud i tamburen, kastat sig mot soffan och kört in handen under närmsta sittkudden och precis hunnit greppa revolverkolven när han insåg att det var för sent. Över honom stod den israeliske – han trodde först det – agenten och riktade en svart revolver rakt mot ansiktet på honom, alltså en revolver och inte en pistol som svenska poliser använder. Dessutom hade mannen talat engelska och även om Abdelkader inte förstått vartenda ord så var innebörden helt klar: En enda jävla liten oförsiktig rörelse med handen du har under kudden så dör du, grabben. Fattar du det? Nå försiktigt nu. Riktigt långsamt tar vi fram handen så får vi se vad vi har där … I nästa ögonblick hade han blivit nerslagen på något sätt och låg på rygg med sin egen revolver riktad mot sig. Den andre hade hånskrattat åt vapnet: Jaså grabben, du tror du är Clint Eastwood. En 44:a Magnum va? Och hur hade du tänkt hålla dej på benen när den här jävla kanonen går av. Okay var är grejorna? Du får fem sekunder grabbjävel, var är grejorna! Vi vill inte ha dej din skit utan grejorna, berätta så lever du länge annars får du suga på din egen jävla gudsförbannade Magnum! Och när han då kände den jättelika revolverpipan mot sin mun skrek han hysteriskt att allt var i soffan, insytt i soffan, på baksidan av soffan för fan och skjut mej inte … Sen hade han och de andra två åkt upp med armarna mot en vägg och benen spridda och så hade de stått och hängt i en kvart tills uniformerad polis kom och hämtade dem. Under tiden hade han upptäckt att det bara var två män och att de dessutom talade svenska sinsemellan. Då först hade det gått upp för
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 184
honom att det bara var svenska poliser. De hade tagit hans egen kniv som han hade i innerfickan och sprättat upp soffan på baksidan och hittat vapnen. Abdelkader Mashraf gjorde sig inga illusioner vad gällde resten av hans gömmor hemma. Naturligtvis skulle de hitta allting. *** Appeltoft och Carl var tillbaks i sitt gemensamma arbetsrum. De hade tagit med sig de beslagtagna vapnen och lämnat resten till Arnold Ljungdahls grupp när de kom. Det var en ansenlig arsenal som låg på bordet framför dem. ”Jävla puffra det där”, sa Appeltoft, ”varför hade du så roligt åt den, det kan jag inte förstå.” Carl tog upp den jättelika revolvern och vände den några gånger framför sig i luften medan han smålog. ”Försök att skjuta med en sån här nån gång ska du se vad som händer. Den har en rekyl som en elefantstudsare och precisionen är ungefär som artilleriets på Regalskeppet Wasa”, flinade Carl. ”Men den är onekligen störst som kukförlängning betraktad och när Clintan började använda den i sina filmer så lär den ha sålt som bara fan i USA.” ”Clintan?” undrade Appeltoft men lät frågan hänga i luften eftersom det fanns viktigare saker att fundera över. Till exempel: var det här beväpnade terrorister eller beväpnade förbrytare? Carl lutade åt förbrytare. Det där Clint Eastwood-vapnet var bara en leksak, omöjlig att hantera man mot man. Det andra mindre vapnet var i det avseendet intressantare, en Browning Automatic, kaliber 32 med sju patroner i magasinet. Den stulna AK 4:an hade visserligen saknat ammunition, men den ammunitionen köper vemsomhelst licensfritt i vilken som helst jaktaffär eftersom 308 Winchester är en av de vanligaste kalibrarna för landets älgjägare. Den omständigheten att det inte fanns ammunition till vapnet i lägenheten tydde i alla fall på att ägaren, vilken det nu var
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 185
av de tre småtjuvarna, haschlangarna eller vad de var, inte hade haft några omedelbara planer på att använda vapnet. Det stora innehavet av kontanter, 246 345 kronor hittills räknade från skokartonger i garderoben, tydde snarast på häleri- eller knarkverksamhet. Det där skulle säkert Ljungdahls folk reda ut. ”Så vår slutsats är alltså att dom inte är terrorister utan vanliga förbrytare”, sammanfattade Appeltoft. ”Ja det tycker jag”, sa Carl. ”Och så tycker jag inte dom hade den beredskap man föreställer sig hos terrorister.” Appeltoft såg tvivlande på honom en stund innan han invände. ”Jamen den där grabben hade ju faktiskt handen på vapnet när du tog honom.” ”Jag föreställer mej i alla fall inte terrorister på det viset. Då hade han haft revolvern skjutklar och hunnit rikta den och dom hade haft automatkarbinen i ett något mer praktiskt läge än insydd i ryggen på en soffa under en jävla väggbonad med flyende hjortar på.” ”Och om han hade haft den skjutklar … ?” Appeltoft avslutade inte frågan. Han hade vägrat att höra något av det hans tjänsteöron borde ha hört när Carl skrämde fram sina snabba besked. Tekniskt sett var det tjänstefel och om nån av de här jävla småbusarna kom på att göra anmälan om saken skulle alltså Appeltoft behöva spela rollen av ordningspolis i buss som aldrig hört eller sett något av det påfallande intressanta förlopp som borde ha försiggått framför hans ögon. Carl hade vänt sig bort när han svarade, sysslade med något av vapnen som han undersökte för tredje gången. ”Om den där jäveln fått upp sin 44:a Magnum så hade han dött. Det värsta med det är att jag tror att då hade Näslund fått sin mördare. Eller vad tror du?” Carl vände sig om och såg på Appeltoft. Det var en mycket obehaglig fråga. Inte så mycket för att den anspelade på att den reelle chefen för svensk säkerhetspolis saknade skrupler, utan mest av det enkla skälet att slutsatsen innebar att man
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 186
ju faktiskt inte längre hade något vettigt spår efter mördaren. ”Jag förstår hur du menar”, sa Appeltoft lågt, ”och det värsta är att jag måste hålla med dej och det är fan vad du lär dej vissa saker snabbt.” ”Men vi tre vill alltså hitta mördaren?” ”Ja det vill vi. Men kan vi?” ”Var ska vi leta nu? Bland dom där palestinierna som dom hoppade på uppe i Uppsala, är det nån mening med det?” ”Nej det tror jag inte. Det där är bara teater, fast man vet ju aldrig säkert.” ”Men hittar dom nåt av misstag så får vi väl veta?” ”Antagligen.” ”Så om vi struntar i dom så länge. Vad har vi då kvar?” Anneliese Rydén fick man betrakta som en uttömd möjlighet. Det var visserligen oförklarligt varför Axel Folkesson hade haft det där numret antecknat men tänkte man närmare på saken kunde det ju ha varit ett tips från någon helt annan person som trodde att hon eller hennes kille visste något, fast trodde fel. När det gällde de tre andra svenskarna verkade bara en vara intressant och det var den där Hedlund som formellt var misstänkt för ”olaga vapeninnehav”. Det gällde i första hand den där särskilt intressanta ammunitionen han haft, men framför allt att han haft ett magasin till ammunitionen, det vill säga till en AK 47:a. För det var ett riktigt terroristvapen. Kunde magasinet vara en liten kvarglömd rest av en större arsenal som just blivit bortfraktad? Det var förstås en möjlighet. Och så borde man studera beslaget hos Hedlund. Det kunde kanske ge nya uppslag. Några resultat från förhör var tydligen inte att räkna med från det hållet, för Hedlund hade varit den ende av de fyra gripna som behållit en hög svansföring. Han hade kort och arrogant meddelat sina förhörare att han över huvud taget inte ville svara på några frågor, samt att han inte ville godta den advokat man anvisat honom utan ville begära en egen offentlig försvarare och så hade han klippt till med en av landets mest
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 187
kända. Stjärnadvokaten ifråga hade sen infunnit sig som ett skott, åtagit sig försvaret och meddelat att hans klient inte skulle svara på några frågor utan advokats närvaro, samt att han, advokaten alltså, på grund av ett viktigt mål inte hade tid att närvara förrän ett och ett halvt dygn senare. ”Alltså”, sa Appeltoft, ”vi får koncentrera oss på den där Hedlund i första hand. Har du något förslag?” ”Ja”, sa Carl, ”jag vill gå igenom hans litteratur för jag vill se vad han är för en. Då kan väl du ta brev och sånt och sen kollationerar vi?” ”Fast i morgon bitti då?” sa Appeltoft trött. Han kände sig som en mycket gammal säkerhetspolis. ”Visst”, sa hans påtagligt mycket yngre kollega, om det nu var en kollega men det var det väl, ”visst, inte mej emot. För just nu begriper jag ingenting och då brukar det vara dags att sova.” Telefonen ringde. Appeltoft svarade med en kort grymtning. Sen sa han bara javisst och la på luren. ”Det var Näslund”, sa han. ”Sherlock Holmes vill träffa dej genast, han jobbar tydligen sent han också. Vi ses i morgon alltså?” De nickade åt varandra och skildes. *** Byråchef Henrik P Näslund var på ett strålande humör. Allt, nästan allt vill säga, hade gått som smort eller rentav över förväntan. De fyra vänsterextremisterna satt anhållna på fullt acceptabla grunder. Gripandet av de sju palestinierna skulle enligt beräkningarna resultera i tre eller fyra utvisningar enligt terroristlagen och det var ett tillräckligt cover om någonting skulle slå fel i den övriga operationen. Dessutom hade den där Hamilton rusat iväg och hittat en hel vapengömma hos palestinska terrorister och knarklangare i Södertälje. Operationen var alltså lyckad så långt. Såg man den närmaste veckans utredning an med ett minimum av optimism så borde förhören, genomgången av
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 188
alla husrannsakningar och analysen av de hundratals intressanta telefonsamtal man nu hade tillgång till säkert ge substantiella uppslag (det tog lite tid med de arabisk-språkiga samtalen eftersom där fanns en flaskhals i översättningen). Det viktigaste för Näslund var att helheten inte slog fel. Och där var man redan hemma. Det som nu återstod var dock tämligen svårt, att ringa in den misstänkte gärningsmannen, som ju var en smart jävel som inte blottade sig hur som helst. Men Näslund började känna vittringen av en möjlighet; han hade noga förhört sig med några man från den öppna verksamheten som ju hade fått en god bild av hur gripandet nere i Södertälje gått till. Hamilton var kanske mannen som radikalt kunde lösa problemet. Näslund såg med spänt intresse på Carl när denne orakad och med uppknäppt slipsknut och kavajen nonchalant slängd över ena axeln släntrade in och utan vidare slog sig ner i stolen mitt emot. Det var nästan helt mörkt i rummet, den enda belysningen var Näslunds diskreta gröna skrivbordslampa. Näslund betraktade Carls revolverhölster ett kort ögonblick innan han sa nåt. Han hade inte riktigt bestämt sig för hård eller mjuk attityd. Det fick väl ge sig. ”Det var ett snabbt jobb, det där du gjorde nere i Södertälje”, började han försiktigt. ”Ja, vi tyckte det var bråttom.” ”Hade det inte varit bättre att rådgöra lite först innan ni rusade iväg?” ”Det var som sagt bråttom, vi bestämde oss och stack omedelbart efter att vi fått tipset. Det viktigaste var väl att det gick undan.” ”Men jag tycker det verkade riskabelt, det var ju farliga individer och vi hade lätt kunnat sätta in tillgängliga resurser. Uppriktigt sagt är jag inte helt förtjust över ert sätt att sköta den här saken, även om det nu gick bra.” ”Dom var bara tre stycken och det visste vi.” ”Och det är du säker på att du kan sköta själv menar du?” ”Ja utan tvekan. Och det gick ju bra och fort.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 189
Näslund gillade inte den arroganta tonen, han var inte van att bli tilltalad på det sättet. Men han hade en idé han ville vårda och därför bestämde han sig snabbt för att överse med Carls attityd och övergå till att pröva sin idé. ”Men om nu den här terroristen hunnit få fram sitt vapen, vad hade hänt då?” ”Han hade inte haft en chans, det var ett alldeles för klumpigt vapen. Men du menar problem med efterföljande utredningar och så?” Carl låg mer än han satt. Han var trött, han tyckte instinktivt illa om Näslund och han var inte intresserad av att diskutera det teoretiska fallet som mest föreföll honom pinsamt. ”Vad hade alltså hänt om han hunnit rikta det där vapnet mot dej?” Carl tvekade. Var det meningen att han skulle svara på något särskilt smart reglementsenligt sätt att ”då hade jag skjutit revolvern ur handen på honom utan att göra onödig skada på möblemang” eller vadå? Varför skulle man behöva ljuga om sånt? Carl bestämde sig för att inte ljuga, oavsett eventuella reprimander. ”Om han hunnit få upp den där revolvern så hade jag skjutit två skott rakt in i kroppen på honom. Jag hade siktat rakt in i kroppen för att vara säker på att träffa. Kulorna hade gått in i hjärt-lungområdet, han hade haft vissa chanser att överleva men det vet man inte. Men han hade definitivt slagits ut och något annat sätt att skjuta i det läget finns faktiskt inte.” ”Nej jag förstår”, sa Näslund lugnt, ”jag förstår precis tror jag.” Carl avvaktade med en uppenbart misstänksam attityd. Carl var säker på sin sak och dessutom hade allt gått ungefär som man rimligtvis kunde tänka sig. Få människor hinner slita upp ett vapen och få det skjutklart när de överraskas på det viset. Den amerikanska polisens statistik på det förhållandet är fullkomligt omöjlig att feltolka. Men Näslund hade bestämt sig för att pröva sig fram mjukt. Det var alltså inte tal om någon formalistisk utskällning, tvärtom, Näslund gillade vad han hörde. Han gillade det mycket. ”Den misstänkte gärningsmannen är såvitt jag förstår en synnerli-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 190
gen farlig person”, fortsatte Näslund och gjorde därefter en av sina konstpauser. Carl rätade omedvetet lite på kroppen innan Näslund fortsatte. ”Och vi har honom under övervakning nu för att se vad han tar sig för.” Näslund gjorde en ny konstpaus innan han fortsatte. ”Och vad tror du Hamilton? Vad tror du han tar sig för?” ”Om vi talar om samma person så tror jag inte han tar sig för någonting alls utom att gå till jobbet och uppträda helt normalt”, svarade Carl med ett tonfall som skulle förefallit ironiskt för mer känsliga öron än Näslunds. ”Precis min mening”, fortsatte Näslund, ”och därvid kommer det förmodligen att förbli någon tid medan vi bearbetar vårt kunskapsmaterial som ju börjar bli betydande. Men när vi är klara med det så börjar det kanske brännas, det tror jag du inser?” ”Och vadå?” frågade Carl kort och misstänksamt. ”När det blir fråga om att plocka upp den där jäveln så vill jag att du är med, om du förstår.” ”Vill du att jag skall döda honom?” ”Är du rädd för honom?” ”Nej. Du vill alltså att jag skall döda honom?” Näslund svarade inte direkt, vilket var ett misstag om han velat dölja sina avsikter. Eller också ville han visa sina avsikter samtidigt som han skenbart sa någonting annat. Men det han sa lade grunden för en livslång fiendskap mellan de två männen. ”Du förstår väl, Hamilton, att jag helst skulle vilja se den här operationen avslutad på ett lugnt och prydligt sätt. Men vad jag säger är bara det att vi kan ha att göra med en ovanligt jävlig typ och jag vill inte att en sån ska få ge sig på dina äldre kolleger exempelvis. Så om, och jag betonar om, det drar ihop sig till en lika snabb konfrontation när det gäller den misstänkte gärningsmannen så vill jag att du sköter den saken. Är det klart?” ”Ja jag förstår precis vad du menar, tror jag. Han är alltså telefon-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 191
avlyssnad hemma men inte på jobbet, och han har ett par man som följer honom i skift, är det läget?” ”Ja, det stämmer precis. Och så letar vi efter uppslag i vårt material och det kan ju komma till ett avgörande förr än man anar.” Carl hejdade sig i sista ögonblicket. Han hade tänkt fråga någonting om alternativa gärningsmän men intuitivt avstått. Han kände en plötslig och stark avsky för den lille viktigpettrige bilhandlartypen på andra sidan skrivbordet. Men Carl var inte fyllda trettio år. Han skulle inte bli kvar i det här råttboet hela livet, det här var ju bara tillfälligt. Det var alltså bäst att inte säga vad man tyckte till Sherlock Holmes. Carl nickade och reste på sig, drog kavajen över axlarna och gick ut. Näslund såg en stund efter den stängda dörren och kände sig nöjd. Ja jävlar, tänkte han. Jävlaranamma, där kanske vi har det!
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 192
först och tvekat en stund om man skulle kalla in en sekreterare för att starta kaffemaskinen eller om han skulle ge sig på den själv. Men eftersom Appeltoft skulle kunna komma närsomhelst beslöt han att inte ta risken att bli tagen på bar gärning (Appeltoft var ju närmast en huslig typ, åtminstone för firmans standard) och han hade lyckats göra fel två gånger; ena gången så att det varma vattnet gurglade ut över en tom platta, andra gången så att vattnet kom ut både över kaffefiltret och den tomma plattan. Nu när de andra kom, strax efter varandra, var läget emellertid under kontroll. Med spelad självklar nonchalans serverade Fristedt kaffe åt en förvånad Appeltoft och en Carl som över huvud taget inte observerade den historiska händelsen. ”Jag vill berätta en sak i förtroende, jag vill inte att ni för det vidare till nån, men om det skulle strula till sig på något sätt i framtiden så vill jag ha det här sagt”, började Fristedt och de andra två satte sig ner för att höra utan att ställa några frågor. ”Jag har fått reda på den där pistolens ursprung, åtminstone har jag ett kvalificerat tips”, fortsatte Fristedt. ”Pistolen levererades alltså från Sovjetunionen till Syrien i september 1973, alldeles inför ett av dom där krigen. Vapnet hamnade hos en officer i antingen pansartrupperna eller armén. Där upphör mina spår.” ”Hur vet du det där?” undrade Appeltoft. ”Det är just det som är lite problematiskt. Jag kontaktade GRUchefen, vi smög omkring på Djurgården, det var rena cirkusen men han berättade i alla fall. Men problemet är alltså att han bad om en tjänst.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 193
Appeltoft satte kaffet i halsen men vinkade avvärjande åt Fristedt att fortsätta. ”Nja jag tänkte ju också som du först, Appeltoft, men det verkar inte vara nåt sånt. Han har gett mej uppgifter om en höjdare på Invandrarverket som lämnar ut uppgifter om iranska flyktingar till den iranska ambassaden, ett klart fall av flyktingspionage, alltså olovlig underrättelseverksamhet med andra ord. Namn, tid, plats. Det är bara att hämta vid leverans, påstod ryssen. Alltså har jag ett problem som ni förstår.” ”Nej, vadå? Vadå problem, är det sant är det väl bara att gå dit och hämta upp den jäveln. Det spelar väl ingen roll”, invände Carl. ”Mja jag vet inte. Ryssarna är ju inte precis kända för att ge oss saker och ting gratis precis”, funderade Fristedt vidare. ”Nej men vi brukar ju inte heller fråga dom”, log Appeltoft. ”Jag tycker inte det verkar vara nåt problem. Är det sant så får väl firman hämta upp den där jäveln.” ”Fast varför vill ryssarna att vi ska ha honom fast?” undrade Fristedt. ”Var finns haken?” ”Det kanske inte är någon hake. Han har hoppat av från deras lönelista och sprungit till nån som betalar bättre och då sätter dom fast honom. Till exempel så”, sa Appeltoft lugnt. Hans första farhågor var redan bortblåsta. ”Eller också kanske det har något med det politiska spelet Iran/Irak/Sovjet att göra som vi inte kan se och som vi aldrig får veta”, föreslog Carl. ”Förresten så är det ju bara debut för ryssarna i klubben”, sa Appeltoft. ”Wennerström levererades av CIA, Bergling här på firman fick vi av israelerna och såvitt jag minns var det amerikanerna som gav oss den där jävla snuten på utlänningsavdelningen som sålde flyktingar till Irak. Lustigt förresten, amerikanerna ger oss en buse som säljer flyktingar till Irak och nu svarar ryssarna med att ge oss en ny buse som säljer till Iran. I vart fall tycker jag inte vi bekymrar oss förrän det visar sig att tipset är fel, men det får vi ju se då.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 194
Det fanns flera möjligheter som de vände och vred på en stund. Ryssen kanske ville visa hur absolut pålitliga uppgifterna om pistolen var och paketerade dem därför i andra uppgifter som skulle visa sig sanna, enligt det scenariot? Eller var det verkligen inledningen på en köpa och sälja-förbindelse? Eller var det en krok efter den säpo-kommissarie som varit okonventionell nog att smyga iväg på egen hand? Det skulle visa sig. Fristedt bestämde att han skulle tala med rätt folk så att mannen på Invandrarverket greps. Sen skulle man hålla käften om hur man fått reda på Tokarev-pistolens historia, som förresten föreföll helt trovärdig. ”Och hur mycket klokare har vi blivit då, om vi nu utgår från att ryssarnas historia om pistolen är sann?” undrade Fristedt. ”Inte så värst mycket klokare”, muttrade Carl besviket eftersom han redan i tankarna sysslat en stund med det problemet och inte kunnat dra några särskilt uppmuntrande slutsatser. ”För då är vi alltså framme vid 1975 när den syriska armén går in i Libanon och så hamnar pistolen på något sätt i Beirut och där kan vilken som helst palestinsk organisation ha fått tag på den och så är vi tillbaks vid utgångspunkten.” De andra två såg dystert på Carl. Det verkade ju som om han hade alltför rätt. ”Mycket skrik för lite ull sa gumman, klippte grisen”, försökte Fristedt skämta utan att direkt ådra sig ovationer från de andra två. ”Nå, vad gör vi nu?” ”Carl och jag kom fram till att vi borde koncentrera oss på förhören med dom två Palestinaaktivister vi vet minst om, det kan du och jag göra. Och så sysslar Carl med att gå igenom den där Hedlunds bibliotek för det kan kanske ge någon ledtråd. Jag tar hans korrespondens och en del annat.” ”Javisst ja, vi har ju inte snackat något om i går men jag hörde på morgonekot att det gick bra där i Södertälje. Det var alltså bara vanliga busar?” sa Fristedt. ”Jo vi kom fram till det. Haschlangare, hälare, småtjuvar och vårt
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 195
spår dit var ju just av det slaget så det där verkar också vara nånting som inte leder nånvart”, förklarade Appeltoft. ”Det var därför vi tänkte oss att ge oss in på Hedlund och förhörsmaterialet.” Carl gick en trappa ner och ett stycke bort i korridoren där ett sammanträdesrum var omorganiserat med två långbord där sortering, numrering och preliminär klassificering av de olika beslagen fortfarande pågick. Lagen kräver ordentliga beslagsprotokoll nämligen. Ett av långborden användes för att sortera paret Hernberg/Hedlund. De numrerade föremålen placerades i tre avgränsade sektioner på bordet, en sektion för Hedlund, en i mitten för antingen/eller och en tredje sektion för Hernberg. Carl fick några stencilerade kopior i handen där allt stod i nummerföljd och så började han gå utefter långbordet medan han då och då vände eller vred på en bok, några anteckningspapper eller fotografier eller protokoll från möten och liknande. Han var inte helt koncentrerad och kände sig dessutom på något sätt generad över det intrång han just inlett i det innersta privata hos två människor obetydligt yngre än han själv. Men obehaget från mötet med Näslund kvällen innan låg fortfarande kvar och molade inom honom; han hade sovit dåligt. Det som hade tagits från det gemensamma biblioteket verkade emellertid slumpmässigt i urvalet. ”Misstänkt” litteratur var tydligen sånt som Lenin och Sara Lidman. Men Carl fick en känsla av att handlaget varit något råbarkat när litteraturen plockades med. Man borde se bokhyllan och det som var kvar i hemmet för att få en fullständig bild. Han antecknade en stund vad som kunde vara av intresse, struntade tills vidare i all korrespondens eftersom Appeltoft skulle ta hand om den, och utverkade tillstånd att åka hem till Hernberg/Hedlund för att studera det som inte beslagtagits. *** Fristedt och Appeltoft hade enats om att ta sig en titt på Petra Hern-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 196
berg i första hand eftersom det kanske kunde ge uppslag om Hedlund och eftersom Hedlund själv tydligen vägrade svara på frågor. Petra Hernberg hade bara tagits i ett kort och avsiktligt förvirrande och brutalt förhör kvällen innan (vilket lagen föreskriver, den gripne/anhållne måste nämligen utan dröjsmål få anklagelsen presenterad och har rätt att ta ställning till anklagelsen). Det fanns en kort utskrift från det förhöret och där framgick som väntat att flickan vägrade erkänna sig skyldig till olaga vapeninnehav och stämpling till mord. Det sista var något förbryllande. ”Frågade ni henne verkligen det där om stämpling till mord?” undrade Appeltoft när han och Fristedt träffade de två kolleger som de båda kände sen många år på firman och som båda ansågs tillhöra de bästa förhörarna. Jo, det hade de gjort. Det var ju vad saken påstods gälla, inte sant? De hade just hämtat upp flickan och singlat slant om vem som skulle spela buse och den gode räddaren och busen hade påbörjat några inledande vändor med flickan. Hon satt ensam i ett förhörsrum just nu. ”Hur verkar hon?” frågade Fristedt. De två kollegerna bedömde det som att hon fortfarande var chockad av gripandet men ändå tämligen balanserad. Hon gjorde ett intelligent och moget intryck. Hon skulle nog gå att resonera med om man tog det lite bit för bit och inte provocerade henne. Fristedt och Appeltoft fick låna Petra Hernberg i max två timmar. När de kom in i det kalt möblerade förhörsrummet satt hon framme vid fönstret och såg ut. ”Hej, jag heter Arne och det här är min kollega Erik”, hälsade Fristedt när de gick in och satte sig. ”Vi jobbar med en annan utredning här i huset men som hänger ihop med gripandet av dej och en del andra och därför vill vi prata lite om det är okay?” Fristedts tonfall var korrekt och vänligt och övertalande i sin självklarhet. Han hade en förmåga att fråga om tung skuld så att det lät som om han behövde låna tändstickor till att tända pipan. Hon nickade och flyttade bort från fönstret och satte sig mitt emot
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 197
skrivbordet där Fristedt satt sig. Hon såg vårdad ut, söt och vårdad och hennes attityd var avvaktande snarare än fientlig. Det var lätt att tänka sig henne med en vit rock som vilken som helst av flickorna som kommer fram till en på ett apotek, och det var ju en sådan hon var. Kanske är hon bara det, tänkte Appeltoft som satt sig på lite avstånd och kunde studera henne mer indiskret. ”Varför har ni gjort så här mot oss?” frågade hon lugnt. Fristedt bläddrade en stund i pappren framför sig för att låtsas se efter. ”Det var ett stort tillslag och vi har varit på flera ställen, fast det känner du förstås inte till”, sa Fristedt. Flickan skakade på huvudet. ”Du är alltså misstänkt för olaga vapeninnehav och för stämpling till mord och du har förnekat brott, ser jag”, fortsatte Fristedt med sitt självklara tonfall. ”Vadå olaga vapeninnehav, det tror jag inte på och vad betyder det där med stämpling? Har jag mördat nån menar ni?” De studerade henne båda två ett kort ögonblick innan Fristedt spelade vidare. ”Vad beträffar olaga vapeninnehav så gäller det två saker. Dels ett hagelgevär, det är ju inte så märkvärdigt men känner du till det?” ”Det där som hängde på väggen, men det var ju en antik sak, nåt slags muskedunder, menar ni att vi sitter här för …” ”Ja det där är inte så mycket att bry sig om, men ammunition till en kinesisk k-pist, vad har du att säga om det?” avbröt Fristedt snabbt. Det följande var ett viktigt moment. De båda kriminalkommissarierna spände sig omedvetet. Flickan såg konsternerad ut och tänkte antingen efter utan att riktigt förstå, eller spelade utmärkt teater. ”Det tror jag inte på, det skulle väl jag känna till?” sa hon till slut. ”Ett magasin till en kinesisk AK 47:a, du vet såna där automatkarbiner med svängt magasin”, fortsatte Fristedt lugnt. Nu gick det upp ett ljus för flickan.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 198
”Jaså”, sa hon, ”bara det. Det har legat i nån låda i åratal, det är nån sorts souvenir, lite barnsligt kanske och framför allt onödigt. Men det är en pryl jag hade med mej från Beirut för rätt länge sen.” ”Varför det?” frågade Fristedt kort och självklart. ”Ja det är lite barnsligt men … äh, det var rätt vanligt att folk i rörelsen där nere gjorde halssmycken av skott till såna där Kalashnikov, eller ’Klashinkov’ som dom säger. Man tog ett skott och borrade ett hål igenom det och hängde det som halssmycke, det var lite revolutionärt så att säga, i stället för flärdfulla smycken om ni förstår.” ”Vem fick du det av?” ”Av en palestinier som jag var rätt förtjust i och som jag inte tänker tala om namnet på.” ”Nene. Men det blev tydligen inga halssmycken?” ”Nej det blev inte det. Smaken förändras ju kan man kanske säga. Dessutom vågade inte Anders, min kille alltså, borra upp dom där för det var nåt med tändhatten eller vad det heter och så blev det liggande och jag hade faktiskt glömt det där ända tills nu.” ”Men det var ju ett magasin med?” ”Ja men jag tror det var sönder eller nåt. Dessutom var det ju en bra paketering eller vad man ska säga.” ”Varför slängde du inte skiten?” ”Jag tänkte göra det nån gång men så kom jag på att det inte var så lämpligt kanske att kasta explosiva grejor i soporna. Dom bränns väl nånstans ute på en soptipp i Lövsta och det skulle ju … ja så tänkte jag gå ut och lägga det i vattnet men det kändes fånigt och så blev det liggande.” Fristedt och Appeltoft bytte ett kort ögonkast. Appeltoft nickade. Det betydde att de fann historien trovärdig. ”Men vad är det där om mord, är det säpo-mannen?” frågade hon. ”Ja”, svarade Fristedt lugnt, ”det ser ut att finnas ett samband till bland annat er fyra och en hel del andra personer som också sitter här i huset just nu. Vad har du att säga om det, mer än att du är oskyldig och så vidare?”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 199
”Ingenting.” ”Varför inte det?” ”Därför att jag inte förstår anklagelsen.” ”Nehe”, sa Fristedt och gick ut och så tog Appeltoft över. Han förklarade att spår är spår och att det kan ju alltid finnas något som man inte själv ser först, även om man inte är direkt inblandad. Och så talade de om politiska mord en stund. Hon föreläste för honom om det politiskt felaktiga för en opinionsbildande rörelse att ägna sig åt den typen av direkta aktioner. Han brydde sig inte så mycket om vad hon sa som hur hon sa det. Sen frågade han henne vad hon hade gjort i Beirut under ett helt år och hon berättade på ett alldeles självklart sätt att hon arbetat på en liten dispensär i ett av de största flyktinglägren, Bourj El Barajneh, under det året, att det var ett vanligt frivilligarbete bland skandinaviska Palestinasympatisörer och att säkert flera tjog flickor från Sverige och Norge och Danmark gjort samma sak. Det var förresten då hon hade träffat sin kille när han kom ner med en solidaritetsresa. ”Vilken politisk rörelse tillhör du mer än Palestinarörelsen?” frågade Appeltoft plötsligt och rakt på sak. ”Har ni egentligen med det att göra?” ”Nej, vi har valhemlighet i Sverige som du vet, men jag frågar för att se om jag får något svar.” Hon suckade och tänkte efter en stund. Det var något i hennes sätt att reagera som störde Appeltoft, hon verkade lite för tillmötesgående och lite för ointresserad av mordanklagelsen. ”Jag har tillhört två partier men har lämnat båda”, svarade hon till slut, ”och om du vill veta vilka så är det först vpk och sen Skp.” ”Skp står för Sveriges kommunistiska parti, va?” ”Ja, det trodde jag ni visste.” ”Inte riktigt min avdelning i vanliga fall. Och dom partierna, som du lämnat alltså, skulle inte kunna syssla med politiska mord?” Äntligen reagerade hon. Hon knöt händerna och behärskade sig för att inte få ett utbrott, som det såg ut. Sen svarade hon sammanbitet.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 200
”Det var inte därför jag lämnade dom och jag vill inte diskutera mer politik utan nu är det jag som har en fråga. Om man är oskyldig till mord, kan ni fixa bevis i alla fall? Jag menar har ni tagit oss på det här sättet så inte är det för att ni vill beslagta ett hagelgevär.” Appeltoft väntade medan han studerade henne. Hon var på väg att tappa behärskningen, hon var rädd. För första gången syntes det på henne att hon verkligen var rädd. ”Nej, vi har inte gjort ett tillslag för att få tag på ett hagelgevär, det kan du vara förvissad om. Men spåren från er i Hägersten ledde raka vägen till en annan plats där vi tog betydligt intressantare vapen. Säger det dej något?” ”Jag vill ha en advokat. Och du svarade förresten inte på min fråga. Nå?” ”Om du är oskyldig så kan du inte bli dömd och vi fixar inga bevis om dom inte finns. Det kan jag lova dej.” ”Visst, det tror jag vad jag vill på.” ”Men så är det. Vi kan hålla på och trassla med en mängd trådar och samband där det till en början kan se ut på ett sätt och till slut när allt är uttrasslat på ett helt annat sätt. Och om du är oskyldig så kan du hjälpa både oss, så att vi fortare kommer på rätt spår, och dej själv så att du kommer fortare härifrån.” ”Hurdå?” ”Genom att svara på alla våra frågor. Har vi fel så kommer det att visa sej. Har vi inte fel så kan du ropa på advokat och så visar det sej i alla fall till slut. Men bevis där det inte finns bevis, det ’fixar’ vi inte. Då skulle varken jag eller dom flesta jag känner här jobba kvar.” ”Vad kommer att hända med mej?” ”Du kommer att bli förhörd i högst en vecka skulle jag tro. Sen blir det frågan om häktning, vet du vad det är?” ”Ja, en domstol bestämmer bakom stängda dörrar om dom hemliga bevisen duger för att hålla mej mera inlåst.” ”Ja ungefär. Det kan förstås bli lyckta dörrar, men inför domstolen måste åklagaren lägga fram sina skäl. Din killes olaga vapeninnehav
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 201
och ditt magasin med tio skott i kommer inte att räcka. Frågan är alltså hur det blir med mordmisstankarna.” ”Är ni inte skyldiga att spela in alla förhör?” ”Det här är inget riktigt förhör och du kommer att få alla dom här frågorna igen av våra kolleger.” ”Varför håller vi på så här i så fall?” ”Därför att jag och min kollega har andra arbetsuppgifter som har med själva mordet att göra, medan dom du kommer att träffa är dina ordinarie förhörsledare så att säga.” ”Hur många andra har ni gripit?” ”Förutom er i Hägersten sitter ett tiotal personer anhållna just nu.” Hon såg omedelbart lättad ut, hon andades ut ljudligt och tydligt. Det var en viktig upplysning för Appeltoft som tills nu suttit och anklagat sig själv för att han gått för långt och varit för tillmötesgående och eventuellt förstört ett par kommande förhör för sina kolleger. Men hennes sista reaktion gjorde honom intuitivt säker på sin sak. Han hade lust att klappa flickan på kinden men avstod, hon var i alla fall 26 år. Han reste sig och log skyggt mot henne. ”Det här kommer att bli en jävlig bit av ditt minne, men om du är så oskyldig som du säger är du ute inom nån vecka, tro mej. Svara bara på förhörarnas frågor så går det hela lättare.” Så gick han ut för att berätta för Fristedt varför han inte trodde att den här 26-åriga apoteksreceptarien var delaktig i något mord. Appeltoft kände sig lättad, av flera skäl. *** Carl hade efter diverse strul tagit sig in i den förseglade lägenheten i Hägersten. Där såg ut som om det hade varit inbrott, vilket det strängt taget hade varit. Men det som intresserade Carl var bokhyllan, där det visserligen gapade en del hål här och var efter patrullen som skött beslaget och då valt det som var iögonfallande misstänkt för en
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 202
normal tjänsteman vid rikets säkerhetstjänst. Men Carl var onormal i mer än ett avseende. Det som nu hade särskild betydelse var att han kunde gå utefter bokraderna och nickande instämma eller grymtande fryna. Det var till en början sådant han hade väntat sig, alltifrån Fanon till Jean-Paul Sartre, Staffan Beckman och Göran Palm; minnesmärken över det som en gång kallades 60-talet. Men där fanns en del annat bland det som beslagspatrullen ratat. Därav var två små avdelningar i bokhyllan särskilt egendomliga. För det första fanns där sju åtta böcker som berörde Krapotkin. Det ingick inte i ett normalt vänsterbibliotek; den klassiska bombkastarteorin hade hamnat på undantag redan i och med ryska revolutionen. Den 31-årige mellanstadieläraren som hade historia och svenska som huvudämne skulle ändå knappast ha anledning att undervisa i klassisk anarkism. Den litteratur som var på tyska hade nästan blivit kvar i bokhyllan i sin helhet. Beslagspatrullen kunde inte tyska; Carl kollade med sin lista och sina minnesbilder. Jo, tysk beslagtagen litteratur var sådan som redan på omslaget talade om – alltså med röda stjärnor och dylikt – att den var säkerhetspolisiärt misstänkt. Men ett tiotal böcker med trista omslag, utgivna på ett visst Freie Universität i Bremen, stod kvar i bokhyllan. Det var det samlade ideologiska försvaret för Baader-Meinhof-ligor och liknande organisationer. Det var böcker man inte kunde få tag i ens på vänsterns bokkaféer i Sverige, där man så gott som undantagslöst skulle bedömt detta som en sorts smutslitteratur. Carl gjorde en del överslag genom att titta på olika böckers utgivningsår. Den ungefärliga bilden blev då att en konventionellt intellektuell vänsterperson modell 1968 någon gång i slutet av 70-talet börjat glida över mot mer okonventionella idéer, inte bara terrorism som ideologisk konstruktion utan också en del fjanterier som psykologi, drömtydning och zonterapi. Ovanför den stora hemsnickrade IKEA-liknande dubbelsängen satt ett tidningsklipp utan text. Det var ett fotografi på en ung person
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 203
i handbojor. Carl kände svagt igen bilden, såg närmare på den och konstaterade att det var amerikanska handbojor och så mindes han. Det var en svensk fredsaktivist som hade dömts någonstans i USA därför att han och andra tagit sig in i en fabrik och smetat blod på någon teknisk utrustning som ingick i kärnvapentillverkningen. Gå till direkta aktioner, tänkte Carl. Slå till mot den kapitalistiska staten så att det syns och hörs, slå mot de svaga punkterna, framkalla den kapitalistiska statens repressiva tendenser, få dem att kasta masken och visa sitt rätta blodiga ansikte, arbeta i små grupper, lita inte på någon, dölj er mitt i folkhavet, isolera er inte i alltför konstiga yrken eller beteenden – han stannade upp i tankegången och log ironiskt åt sig själv – gå runt den borgerliga statens kontroll av massmedierna genom att tvinga dem att gång på gång återge resultaten av era egna spektakulära aktioner och resultaten av statens förföljelser och hämnd. Ungefär så. Ungefär så tänkte såna här figurer. Anders Hedlund var ingen vanlig vänsteraktivist och sannolikt en mycket otypisk Palestinaaktivist och han hade mycket riktigt visat sig vara den ende av de fyra gripna i Hägersten som bibehållit en hög svansföring efter gripandet. Han hade dessutom haft ett magasin till en AK 47:a kvar i huset. Det kanske artade sig till slut. *** Appeltoft hade inte behövt resonera länge med Fristedt för att denne skulle hålla med om hans slutsats. Hade den där flickan Petra ingått i någon konspiration så hade hon inte precis blivit lättad när hon fick veta att ytterligare tio personer gripits. Den enda rimliga förklaringen var att hon då genast drog slutsatsen att hon själv, och sannolikt hennes kille, åkt med av bara farten. Dessutom hade hon sagt att magasinet visst var trasigt. Och den iakttagelsen hade ju Hamilton gjort omedelbart. Logiken i detta gick inte att välta. ”Din dotter jobbar på apotek va?” log Fristedt.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 204
”Ja, och jag kan inte neka till att det på något sätt påverkade mej”, svarade Appeltoft skyggt. ”Men det var inget fusk.” ”Nej det tror jag inte ett ögonblick”, svarade Fristedt snabbt, ”ska vi göra ett nytt besök i förhöreriet?” De hade två alternativ, men det fick ge sig när de kom upp på nästa avdelning där förhören sköttes. Då reducerades alternativen snabbt till ett. Anneliese Rydén hade fått någon sorts sammanbrott och var enligt vad som sades alldeles apatisk och svarade inte på tilltal och dessutom hade polisläkaren bombat henne med så mycket nervlugnande preparat att hon ändå knappt skulle vara tillräknelig. Hon låg i sin cell och så var det med det. Anders Hedlund, killen med hög svansföring, satt också han i sin cell. Han tjurade fortfarande och vägrade över huvud taget ha med sina förhörare att göra. Han hade till och med vägrat ta emot ett anbud om att fixa en del praktiska saker som rakapparat och annat. Återstod alltså bara Annelieses pojkvän, Nils Ivar Gustaf Sund, 27 år och veteran i Palestinarörelsen. Kollegerna som skötte förhören med honom kom ut och ryckte mest på axlarna när Fristedt och Appeltoft frågade om läget. Killen var ett kräk, grät och ropade efter sina föräldrar och sin tjej och svor. Det var svårt att få något vettigt ord ur honom. Nils Ivar Gustaf Sund såg också ut som man kunde vänta på den beskrivningen. Han var fjunigt orakad och rufsig i håret, slarvigt klädd och rödögd och talade i falsett. Fristedt presenterade sig själv och Appeltoft med förnamn och förklarade att det var de två som höll i själva mordutredningen. Pojken, eller mannen som såg ut som en pojke och i så fall yngre än han verkligen var, hade inte bombats av polisläkaren men uppträdde ändå på det viset. Han talade osammanhängande och ibland direkt virrigt och orden forsade ur honom oavsett om han var tillfrågad eller ej. Han skrek att han hade cellskräck och att han inte ville bli inlåst igen. Appeltoft, som skulle försöka inleda den här gången medan Fri-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 205
stedt satt vid sidan och iakttog, försökte ta tag i den änden. Han förklarade att det ju kanske skulle gå att slippa vidare isolering bara det kunde bli lite ömsesidig hjälp och så vidare. Men det fungerade inte och Appeltoft blev brutal och oförskämd och gick ut i vredesmod och eftersom det då var Fristedts tur att spela den snälle och förstående förhöraren när busen gått, så tog han vid enligt den standardmodellen men inte heller han kom nån vart. Fristedt gick ut och konfererade med de andra. Förhörarna hade ännu inte delgett den misstänkte att man fått tag på hälaren, leverantören till knarket och stereoanläggningen. Fristedt fick sina två kolleger att motvilligt gå med på att man kunde försöka den svängen nu, och så gick han in och försökte vara snäll en stund utan att det gick och så bytte man och så gick Appeltoft in och spelade busen (förutsättningen för denna mycket elementära förhörsteknik är att de förhörda är nybörjare; på erfarna förbrytare fungerar inte den här i och för sig effektiva psykologiska krigföringen eftersom den är alltför välbekant). ”Vi börjar få bråttom grabben. Vet du att vi tagit killen som levererat ditt hasch. Och bandspelaren. Han heter Abdelkader och bor i Södertälje och kommer att åka in på några år nu, vet du det?” Sund tystnade tvärt. Skottet hade alltså tagit. ”Varför ger ni er i lag med såna, vet du vad han hade för vapen hemma egentligen, ge mej inget skitsnack nu utan svara så vi får det här ur världen, jag har inte lika mycket tid som mina kolleger, nå!” ”Sitter Abdelkader inne?” frågade Sund i ett helt annat tonläge än han använt hittills. Han verkade tillspillogiven. ”Ja, inte bara han. Vi tog ungefär ett dussin araber efter att vi varit hos er, men den här jäveln hade ju vapen för att starta ett helt krig, vad vet du om det?” Men längre än så kom inte Appeltoft. Sund blev på nytt hysterisk och försökte kasta sig mot pansarglaset i förhörsrummets fönster och blev allmänt oregerlig. ”Förlåt”, sa Appeltoft med utslagna armar när han kom ut och så-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 206
lunda överlämnade Sund till sina inte särskilt förtjusta kolleger. *** De träffades nere på fiket vid simbassängen i andra polishuset för att få lite omväxling och mazarin. Carl hade snabbt svalkats i sin jaktiver eftersom han måste hålla med om den rimliga tolkningen av Petra Hernbergs reaktion när hon hörde att så många andra satt anhållna; hon kände sig lättad därför att ”mördaren” då givetvis måste finnas bland dessa andra, som hon dessutom inte ens intresserat sig för efter vad det verkade. Hennes berättelse om hur det var hon – och alltså inte den styvsvansade och tydligen rätt obehaglige Anders Hedlund – som tagit hem magasinet med de tio patronerna till en AK 47:a föreföll också alldeles rimlig. Hon hade till och med sagt att det var nåt obestämt fel på magasinet utan att hon visste vad. Man kunde inte komma ifrån att det passade perfekt med det verkliga förhållandet. Alltså kunde inte det beslaget knytas till Hedlund. ”Synd”, sa Carl, ”för det känns som om vi har något på gång där, han är terroristsympatisör, den saken är klar.” ”Jamen”, invände Appeltoft med mazarin i munnen, ”man kan väl inte dra särskilt säkra slutsatser av det där. Folk har all möjlig skit i sina bokhyllor, jag har flera böcker om ångmaskiner tror jag men inte fan är jag intresserad av ångmaskiner.” ”Det är inte samma sak inom vänstern”, förklarade Carl. ”För där har man helt enkelt inte olämplig litteratur i bokhyllan i sån mängd. En marxist-leninist har inte en och en halv hyllmeter Trotskij, en trotskist håller inte Mao Zedongs samlade verk, en KPML-r:are håller hela Stalin men jävlar inte Althusser.” ”Varför inte det? Bör man inte studera motståndaren, det trodde jag alla gjorde?” undrade Fristedt. ”Nej, ens bibliotek är en del av ens identitet, det är som bland religiösa sekter, man har inte Djävulens bländverk i huset, man har det man vill identifiera sig med, det ens vänner ser när dom är hemma
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 207
och äter sallad och dricker vin, det är bara så, tro mej.” ”Vi får väl böja oss för sakkunskapen, det där med kommunism är i alla fall inte mitt område”, mumlade Appeltoft medan hans egen dotter i vit rock på apotek hastigt gled förbi i hans tankar, ”men du menar alltså att han är terroristsympatisör?” ”Ja, det menar jag och jag känner på mej att den bilden kommer att förstärkas när vi går igenom hans korrespondens, mötesprotokoll och liknande.” ”Då gör vi det”, sa Fristedt. ”Vi kör var och en för sig tills i morgon. Du fortsätter att titta på den där Hedlund, Erik, och du Carl tar och går igenom allt firmamaterial som finns på Hedlund och Ponti och själv sätter jag mej och försöker rita upp en bild på vad vi vet och inte vet.” ”Varför Ponti, det är så jävla mycket …” stönade Carl. ”Därför att ingen av oss gjort det ordentligt, därför att vi måste avsluta den biten på något sätt. Vi måste helt enkelt.” *** En stund senare satt Fristedt ensam i deras gemensamma arbetsrum och försökte rita upp en sorts flödesschema på kunskapsmaterialet, från pistolen, Folkessons efterlämnade anteckningar, de gripna Palestinaaktivisterna och deras förbindelse med knarklangaren och småförbrytarna i Södertälje och så till slut de fritt i luften hängande terroristmisstänkta palestinierna som gripits i Uppsala. När han ritade såg han tydligt det han egentligen känt inom sig ganska länge. Det var inte så mycket man visste säkert. Det fanns stora logiska luckor i exempelvis förbindelserna mellan Folkesson och den där lilla Anneliese som nu låg i en cell uppe på häktet och hade klappat igenom utan att ge det allra minsta spår ifrån sig; hon som ändå indirekt var orsaken till själva tillslaget mot de fyra i Hägersten, som sen fört med sig tillslaget i Södertälje. Och av de fyra svenska ungdomarna föreföll bara den där Hedlund
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 208
för ögonblicket intressant. Men om det spåret ledde ut i ingenstans så såg det verkligen inte ljust ut. Återstod då den teoretiska chansen att tillslaget mot palestinierna av rent misstag, nåja av ren tur rättade sig Fristedt för sig själv, skulle ha råkat ge något. Det återstod också att se. Men Fristedt insåg resignerat att det ingalunda var han själv som var centrum i firmans undersökningar. Näslund dirigerade dels en grupp som analyserade telefonsamtal, beslag och eventuellt nya telefonsamtal. Dels en helt separat grupp som sysslade med palestinierna som, efter vad det visat sig hittills, inte hade något med det hela att göra. Och därutöver kunde egentligen vadsomhelst försiggå på firman utan att Fristedt kände till det förrän lagom långt efteråt i lagom avpassade portioner som Näslund delade ut. Det fanns ett annat sätt att ta reda på vad Näslund egentligen hade för avsikter och teorier till grund för den fortsatta planläggningen. Fristedt ogillade av princip att gå den genvägen, men det berodde på helt irrationella orsaker, eller rättare sagt på hans starka ogillande av massmedierna. Han plockade ihop allt material i arbetsrummet och låste in det i kassaskåpet, kontrollerade av gammal vana att ingenting var glömt och tog rock och keps och gick för dagen. I pressbyråkiosken på Centralstationen köpte han tjugo minuter senare alla tidningar av intresse för de två senaste dagarna, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Expressen. Sen for han hem till villan i Bromma och åt middag under tankspridd tystnad och sen lämnade han som vanligt disk och annat bakom sig och gick in i sitt lilla privata arbetsrum, tog fram papper och penna och bredde ut tidningarna framför sig. Det var således särskilt firmans journalister han skulle koncentrera sig på och särskilt i de fall då de hade någon halvkväden kommentar som antingen direkt eller mellan raderna knöts till Näslunds vanliga språkrör, polisintendenten Karl Alfredsson med det självklara öknamnet Karl-Alfred. Vad de fyra gripna Palestinaaktivisterna beträffade var bilden rela-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 209
tivt entydig i alla tre tidningarna. De fyra utgjorde en sorts nödvändig understödsgrupp för den palestinska terrorismen (och så följde ”sakkunniga” förklaringar om vad som menas med logistiskt stöd; med kommentarer av Karl-Alfred). Hos de fyra hade det gjorts ”stora beslag av vapen och narkotika” och ett av vapenfynden hade en ”indirekt anknytning till mordet på polisintendent Folkesson”. Det spekulerades lite i straff för medverkan till mord. Karl-Alfred förklarade att sådana här människor besatt en skrämmande juridisk sakkunskap som gjorde det hart när omöjligt att komma åt dem därför att de delade upp sin brottslighet sålunda, att var och en bara gjorde en liten bit och en åklagare måste ju kunna fälla varje individ som ställdes inför rätta men det var å andra sidan inte säkerhetspolisens problem; säkerhetspolisen nöjde sig med att uppspåra de skyldiga och sen överlämna dem åt den demokratiska rättvisan. Razzian, som det hette på journalisternas språk, mot de fyra svenska understödsterroristerna hade i sin tur lett ”säpo” på spåren till en hel ”vapenliga” som dessutom sysslade med narkotikasmuggling för att ”finansiera terrorismen”, det var alltså inga vanliga knarklangare som gripits och det var känt att särskilt den palestinska terrorismen finansierades med haschsmuggling från Libanon, förklarade KarlAlfred anonymt i Dagens Nyheter. Vad de sju palestinierna som gripits i Uppsala beträffade, så var det den gruppen som förmodligen skulle sköta själva terroristattacken. Det fanns tydliga samband mellan dem och de fyra svenskarna, och på det viset knöts alltså haschligan, de fyra svenska terroristerna, och de sju palestinska terroristerna direkt samman. Så långt var allt ungefär som Fristedt väntat sig, ungefär så hade han förutsett Näslunds uppläggning. Det fanns en del svammel om att mördaren antingen fanns bland de sju gripna palestinierna i Uppsala eller också i den förtäckta knarkligan i Södertälje eller också hade hunnit slinka ur nätet, men på denna punkt var man ”förtegen” inom ”säpo” och Karl-Alfreds man i Svenska Dagbladet försäkrade att
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 210
”säpo” hade säkrat vissa avgörande ledtrådar som man av spaningstekniska skäl inte ville avslöja, vilket ju var begripligt. Jo, det var ju ”begripligt” eftersom det inte fanns några sådana ledtrådar. Fristedt satt en stund och stirrade på en förstasida med rubriken: Säpo sprängde
NY ARABISK TERRORLIGA Sen började han leta i Expressen efter eventuella synpunkter från Israels välinformerade källa på tidningen; en journalist som ständigt kunde avslöja pinsamma svenska affärer i arabvärlden, han föreföll ensam lika informerad som en hel israelisk underrättelsetjänst i de avseendena. Och han hade faktiskt några särskilda bakomliggande förklaringar som firmans journalister tydligen inte fått tag på. Den arabiska terroroperationen ”Plan Dal” låg i linje med ett ständigt pågående inbördeskrig mellan olika rivaliserande palestinska organisationer inom PLO och från PLO:s sida mot förhandlingsvilliga ”förrädare” i arabvärlden … och så följde en uppräkning av ett stort antal fall då palestinier hade mördat varandra eller arabiska politiker (Fristedt kände svagt igen listan någonstans ifrån). Och om det nu, som allting pekade mot, var en sådan operation som säpo hade omintetgjort så var det stor risk för att de palestinska terroristerna skulle sända in en ny dödspatrull i landet för att antingen genomföra den ursprungliga planen eller också slå till mot säpo som hämnd. Ett tänkbart mål i Sverige var den egyptiska ambassaden, som nu hade fått förstärkt bevakning av säpo. I avslutningen på det israeliska språkrörets artikel stod några rader som fick Fristedt att leta fram en rödpenna och stryka under: ”Även om de palestinska terroristorganisationerna nästan uteslutande valt palestinier för terroruppdrag kan man just i denna härva se vissa tendenser till att man faktiskt tänkt sig operera med svenska gärningsmän, eller en svensk gärningsman, säger en högt uppsatt källa inom säpo till Expressen.” Fristedt satt länge och grubblade. Förutom det väntade tjafset och
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 211
den väntade självklarhet med vilken de olika grupperna som gripits skulle komma att knytas ihop som om de var en enda samtrimmad armé, så fanns två konstiga nyheter. För det första antyddes det inte med ett ord att mordet på Folkesson hade med den där ”Plan Dal” att göra. För det andra skymtade en svensk mördare i antydningar som faktiskt knöts till firman och inte till Expressenmannens vanliga källa. Det såg inte så bra ut. Någon envisades med en svensk mördare och någon flaggade för nya terrordåd. Fristedt avbröts i sina mörka tankar av sonen som kom in, efter att ha knackat först. Sonen hade också läst tidningar, förstås, men koncentrerat sig på helt andra avsnitt om påstådda ”dödslistor” bland beslagen och liknande rutinlögner. ”Var det din grupp som tog det där gänget i Södertälje i går kväll när du var ute?” frågade pojken. ”Ja, det var vi. Inga skottsäkra västar och skit den här gången.” ”Men det står ju här att dom hade ett helt lager med ryska kulsprutepistoler och handgranater och en massa?” ”Det är för det första inte helt sant, jag har ju sagt att du aldrig ska tro vad som står om mitt jobb i tidningarna”, log Fristedt. ”För det andra hade dom där gökarna inte en chans i helvetet för även om du inte tror det så finns det mycket kompetent folk på firman när det gäller.” Fristedt funderade en stund på det han just sagt utan att dra någon som helst slutsats. Han tyckte bra om den där Hamilton, men det fanns något konstigt, något otäckt alldeles under den välpolerade, artiga och hyggliga ytan som kändes som vibrationer då och då. *** Appeltoft satt fylld av missmod och slet vid sitt köksbord. Mellanstadielärare Anders Hedlunds korrespondens omfattade hundratals brev som visserligen hade den systematiska fördelen att de var ordnade i två A4-pärmar i kronologisk ordning men samtidigt den för
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 212
Appeltoft betydande nackdelen att de till stor del var författade på tyska. Först hade han suttit med lexikon någon timme och försökt förstå utan någon framgång. För även om han till slut lyckades tyda ordens rent språkliga innebörd så begrep han inte vad resonemanget gällde. Till slut hade han drastiskt ändrat metodik. Och efter ett par timmar hade han lyckats förteckna samtliga personnamn som förekom i korrespondensen och vid varje namn gjort en notering om i vilket brev namnet fanns. Hamilton fick köra namnen i husets dator och sen fick man kanske gå till tyskarna, till Verfassungsschutz, för att se om något eller några av de många tyska namnen var av intresse. Den där Hamilton kunde förmodligen läsa tyska, förresten. Men liksom Sisyfos som just rullat upp stenen för backen fann Appeltoft nu när han skulle övergå till packen med beslagtagna svenska mötesprotokoll med mera att han fortfarande inte förstod vad resonemangen rörde sig om. Vad betydde det till exempel att rent objektiva förutsättningar för väpnade aktioner förelåg men att de subjektiva förutsättningarna saknades i dramatisk utsträckning vilket delvis sammanhängde med PLO:s diplomatiska strategi och delvis med motsättningar som ännu inte lösts mellan de småborgerliga elementen i rörelsen och de som förespråkade en revolutionär/proletär linje? Skulle hans egen dotter förstå det här? *** Carl hade först försökt ta det grundligt med alla observationer och påståenden om journalisten Erik Ponti som firman samlat på sig under snart två decennier. Han hade snabbt och kursivt gått igenom vissa avsnitt som antingen var helt förutsägbara eller också allmänt svammel; i vart fall hade han mer eller mindre noga gått igenom allt. Mycket var i och för sig logiskt och riktigt. Erik Ponti hade tillhört samma gren av den svenska vänstern som han själv, låt vara en halv
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 213
generation tidigare. Men det mesta var således bekant. Och de petimätrigt uppräknade resorna hit och dit baserade sig antagligen på helt riktiga grundfakta. Ponti hade träffat Arafat, Khadaffi, George Habash, Nasser, Kamal Jumblatt och i stort sett vem fan som helst i den arabiska Mellanöstern. Men det självklara faktum att ett stort antal av dessa sammanträffanden säkert resulterat i vanliga tidningsartiklar eller radiointervjuer var med irriterande konsekvens utelämnat ur materialet. Det fanns en särskild avdelning med kopior på olika rapporter om Ponti som gått till utländska firmor i branschen. Det som stod i dessa sammanfattningar var på gränsen till helt korrekt i de enskilda detaljerna men sammanfattningsvis helt missvisande. Den västtyska säkerhetspolisen hade till exempel vid ett tillfälle fått veta att Ponti dels var den svenske vänsteraktivist som haft flest kända terroristkontakter i Mellanöstern, dels haft besök av två sedermera dömda västtyska terrorister och nu sen ett par månader ”av okänd anledning” befann sig i Libyen. Om Ponti någon gång i början av 70-talet skulle ha råkat in i en västtysk vägspärr och blivit oförskämd samtidigt som säkerhetspersonalen på platsen tillfrågat datorerna om vad detta var för en svensk så hade de rusat ut sekunden efteråt med dragna vapen och varit fullt beredda att skjuta till döds under flyktförsök. Och norrmännen, vilket ju var grunden till firmans aktiviteter nu i veckan, hade fått veta att Ponti stod högst upp på listan av kända svenska organisatörer av palestinsk ”verksamhet” i landet och dessutom hade intima förbindelser med den internationella terrorismen och sannolikt dirigerade ”mordpatruller”. Och så vidare. Och så det där med den journalistiska sammansvärjningen. Det kunde säkert förklaras på något helt annat sätt: på den tiden, på det glada 60-talet, var ju alla mer eller mindre ”journalister”. Pontis militära bakgrund åberopades som en särskilt skum omständighet. Men den hade ju den svenska staten tilldelat honom långt
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 214
innan ord som ”logistisk terrorist” var uppfunna. Carl hade avbrutit sig för att gå in i sitt låsta rum och göra ett träningspass för att bli av med aggressionerna tills han satte sig med handlingarna om Hedlund. För Hedlund var en osympatisk typ, om man bara höll sig till den politiska bilden. Men firmans material var tunt. Det var några resor hit och dit och det var lite ”ledande befattning” och annat, men ingenting som ledde nån vart. Det var ett nedslående resultat. Carl hade känt jaktlusten stiga redan när han kastat en första blick på Hedlunds bokhylla. Hedlund var det enda som fanns att hoppas på, alla andra spår tycktes ju försvinna ut i ingenting. Knarklangarna och hälarna var förmodligen ingenting. De gripna palestinierna var, att döma av Fristedts och Appeltofts närmast resignerade likgiltighet inför den möjligheten, inte heller någonting. Anneliese Rydén hade såvitt man kunde förstå visat sig vara ett falskt spår, vad nu det kunde bero på. Flickan som bodde hemma hos Hedlund verkade grön, efter vad Appeltoft och Fristedt kommit fram till och de hade bra grund för den slutsatsen och dessutom var de erfarna och kloka. Den där Sund var ett allmänt mähä och tills vidare ett frågetecken. Och så Ponti, som Näslund antydningsvis förberedde nästa tillslag mot och sagt att Carl skulle sköta, och dessutom förtäckt antytt att Carl nog borde vara beredd att skjuta. Här stod hela saken absolut stilla. Carl förstod inte själv varför, men han hade inte berättat för Fristedt och Appeltoft vad Näslund tydligen haft i tankarna. Det var inte frågan om bristande förtroende, kanske var det att tanken föreföll alltför otrolig. Carl kände att han inte kom någonstans. Han sträckte sig efter telefonluren med en snabb beslutsam rörelse, men ångrade sig och såg på klockan. Hon var bara halv tio. Han hade bestämt sig. Han klädde sig snabbt, rakade sig och gick ut. Gränden i Gamla
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 215
stan var till synes helt öde, men han såg sig inte om utan gick raka vägen till Café Opera. Det hade ännu inte bildats kö, vilket gladde honom för då slapp han ta sig förbi kön med sin legitimation och han slapp stå i kö för den händelse han skulle komma på tanken att han använt sin särskilda legitimation på ett alltför felaktigt sätt alltför många gånger. Den värsta vågen av Stockholms nattliv hade ännu inte vällt in. Han gick en bit bort utefter den långa bardisken och beställde en öl medan han ställde sig så att han hela tiden hade ingången under uppsikt. Det fanns bara en ingång och han kunde inte missa. Ingen tänkbar förföljare dök upp. Efter en kvart gick han ut i sorlet i tamburen och stoppade en femkrona i den lilla röda telefonen och slog ett av de fem sex telefonnummer han kunde utantill. Mannen han sökte var inte hemma. Men desto bättre kunde hustrun meddela att han var i sin lägenhet i Stockholm. Carl gick långsamt och utan att se sig om bort till T-Centralens tunnelbanenedgång och lät sig uppslukas av folkhavet. Han trodde inte ett ögonblick att någon förföljde honom, men nu var det ett läge som ändå krävde professionell försiktighet. Han tog det första tåg som kom in vid den första perrong han råkade komma in på och sen åkte han tunnelbana efter ett speciellt mönster i ungefär en halvtimme. Det skulle ha krävts en mycket stor personalinsats för att förfölja honom, trots att han aldrig såg sig om. Slutstationen var Karlaplan. Det regnade ute och var ganska folktomt på gatorna på Östermalm. Han gick Karlavägen fram och vek av före Grevgatan, sen en tvärgata och sen Grevgatan nästan ända ner till Strandvägen innan han var framme. Han konstaterade att det mycket riktigt lyste i den lägenhet som en gång varit den svenska hemliga underrättelsetjänsten IB:s operationsavdelning. Nu ägdes huset av DG och DG själv hade före detta operationsavdelningen som sin Stockholmslägenhet och DG var hemma och gatan var alldeles tom åt båda hållen. Carl ringde igenkänningssignalen på porttelefonen, tre korta och
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 216
en lång. Ingen svarade men det knäppte i låset. DG såg frisk ut trots talet om hans sjukdom under senare år, faktiskt yngre än första gången de sågs nere i Kivik. Carl blev hjärtligt mottagen och raskt bjuden på ”husets” äppelcider. DG var stolt över sin cider, ”det visste alla”, det vill säga inte alla på firman, utan alla på bolaget, vilket var en helt annan sak. DG förhörde sig entusiastiskt en stund om ett och annat från San Diego och utbildningen där, eftersom två nya svenskar just var på väg. Sen berättade han om olika besvärligheter i förbindelsen mellan försvarsledningen och regeringen; kort sagt hängde frågan om den nya typen av operatörer fortfarande i luften och dessutom var det val nästa år och det skulle möjligen gestalta sig helt olika för bolaget beroende på om det blev den eller den regeringen. Men det sket politikerna i just nu. ”Nå, hur har du det hos polisen?” frågade DG till slut. När DG sa ”polisen” så menade han, på underrättelsetjänstens interna jargong, aldrig någonsin någonting annat än säkerhetspolisen (den övriga ”polisen” förekom över huvud taget inte i resonemang, lika lite som socialhjälpen eller kronofogdemyndigheten). Carl berättade kort och koncentrerat om läget i den fastkörda utredningen. Men det var inte bara det som var problemet, som gjorde att han kom på besök. Att det var fastkört var en sak, men dessutom bedrevs det en massa dribbel som gjorde att man på något sätt hindrades hela tiden. Det gick inte att överblicka hela fältet, alltså kunde man inte se. ”Precis”, sa DG och reste sig för att hämta mer cider men ångrade sig och höll med en frågande min upp en flaska whisky. Carl nickade och DG försvann ut efter is. ”Köket har blivit renoverat sen sist”, sa han när han kom tillbaks. ”Men det är just det där som är polisens styrka och svaghet, det är effekterna av den strikta sektioneringen.” ”Hurdå?” frågade Carl. DG tog tid på sig för att förklara. Polisen, alltså säkerhetspolisen i
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 217
Sverige, hade sin verksamhet strikt sektionerad, ingen visste vad grannen i rummet sysslade med och så vidare. Fördelen var rent säkerhetsmässig. Fick de in en mullvad, som den där Bergling som togs för några år sen, så kunde mullvaden bara ställa till med en begränsad skada eftersom han saknade överblick. Nackdelen var uppenbar och rent operativ och det var just detta som Carl så målande effektivt beskrivit. De olika utredningsgrupper som nu jobbade samtidigt uppe på polisen kunde kanske ha lösningen inom kort räckhåll, men ingen såg den därför att den inte syntes förrän man la samman de olika pusselbitarna, och därför detta utdragna famlande. Men ledningen, det vill säga Näslund, hade naturligtvis den överblicken. ”Det är det som bekymrar mej”, sa Carl, ”för dels litar jag inte på honom …” ”Äh! Han är en idiot precis som sin föregångare, den där Israeltokige Frånlund eller vafan han hette …” ”Och dels har han mer eller mindre öppet föreslagit att jag skall döda en svensk journalist vid ett kommande ingripande”, fortsatte Carl. ”Vem då?” frågade DG lågt. ”Erik Ponti på Dagens Eko om du vet vem det är.” ”Herre min skapare! Så Ponti skulle vara mördaren då?” ”Näslund låtsas tro det, men det finns ingenting i vårt material som tyder på det.” ”Hur ser ert material ut? Ta tid på dej och få med det viktigaste för nu riskerar vi inte bara dej som operatör utan också mycket mer. Nå?” Carl berättade ingående om Erik Pontis vistelse i Oslo och om det enda telefonsamtal som förband Ponti med de övriga gripna och om det diffusa material som fanns i firmans egna arkiv om Ponti. DG såg ut som en berguv när han lyssnade borta i dunklet under en tavla som föreställde en stor fransk tupp. Hans ögonbryn sköt ut på ett sätt som antydde att DG måste borsta dem eller pyssla om dem på något särskilt sätt. När Carl var färdig satt DG tyst en stund och såg ner i sitt glas.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 218
”Näslund är en idiot”, sa DG till slut. ”Den jäveln inser inte konsekvenserna av en sån operation. Det skulle bli den största jävla skandal som drabbat vare sig oss eller polisen någonsin. Och du skulle hängas ut med namn och bild i alla tidningar och saken skulle halas inför JO och JK och polisens disciplinbyrå och tingsrätten och hovrätten och högsta domstolen och riksdans konstitutionsutskott och Europadomstolen och fan själv till slut. En sån idiot!” DG var för första gången som Carl sett honom upprörd. Han slog i en ny whisky åt sig själv utan att tänka på sin gäst. ”Och bortsett från att det är en idiotisk operation så har förstås den där Ponti inte ett dyft med saken att göra eller vad tror du?” frågade DG medan han ansträngde sig att låta kontrollerad. Men DG väntade inte på svar innan han fortsatte: ”Och dessutom skulle hela planläggningen med nya operatörer inom bolaget fara åt helvete för hela din bakgrundshistoria skulle halas fram den också och så skulle vi sitta där med skägget i brevlådan hela högen. Nå, var var vi. Jo. Och dessutom har Ponti inte med saken att skaffa, eller?” ”Nej, jag tror inte det”, sa Carl. ”Jag tror inte Näslund vet mer än vi som jobbar med saken om vem som kan ha mördat den där polisen. Men jag tror Näslund vill slå två flugor i en smäll. Han vill utåt sett få mördaren uppspårad och dödad i stället för hittad och så vill han samtidigt plocka en gammal gås.” ”Tänk det tror jag också”, sa DG eftertänksamt. ”Men noch ist Polen nicht verloren. Vi får väl ta och stoppa honom?” ”Hurdå?” ”Svagheten i Näslunds konstruktion är att Ponti med största sannolikhet inte har med saken att göra. Styrkan i hans position är att det finns några konstigheter i utredningsmaterialet om just Ponti, framför allt den där norska resan, inte sant?” ”Jo, såvitt jag förstår.” ”Nå. Då tar vi reda på varför Ponti var i Norge och så blir det spåret helt avslutat för er på polisen.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 219
”Hurdå?” ”Du får fråga honom. Det brukar vara en bra metod. Fråga honom vafan han gjorde i Oslo.” Carl grubblade en stund över det alldeles logiska men ändå orimliga förslaget. Han försökte säga något om att det vore förstås att överträda varenda tänkbar regel inom säkerhetstjänsten. DG svarade lugnt att polisen kunde ta sina regler och stoppa upp där bak. Det var skillnad på Guds lag och människans förordningar. ”Dessutom”, förklarade DG vidare, ”gör vi ju polisen en tjänst. Det är frågan om att rädda dom från en av dom värsta krissituationer dom över huvud taget skulle kunna trassla in sina dumma skallar i. Nåja, bortsett från det har vi ett visst egenintresse. Jag hade inte tänkt mej att du skulle få fortsätta från polisen till Skatteverket eller var du skulle hamna efter en sån där historia, nej Sjöfartsverket i Norrköping menar jag, jo en av våra informatörer hamnade där när han torskade i, ja det gör detsamma. Nå, till saken, hur ser vår operativa planläggning ut?” Nu erinrade sig DG att Carls glas var tomt och han serverade med en hand där det syntes en lätt darrning som antingen hade med hans sjukdom eller med hans upphetsning att göra. DG förhörde sig noga om detaljerna kring Ponti. De hade alltså satt honom under övervakning. De avlyssnade hans hemtelefon, öppnade sannolikt hans post. Kanske kunde de komma åt hans post till Sveriges Radio också. Men de kunde av vissa tekniska och juridiska skäl inte avlyssna hans anknytning på Sveriges Radios växel. Där fanns alltså kontaktmöjligheten. Men om DG själv tog kontakten så skulle det vara för riskabelt, med tanke på vad ett sådant inspelat samtal kunde leda till för olika missförstånd. Det var nämligen en risk man måste ta, de där journalisterna hade ofta bandspelare på. Nå, alltså fick Carl ta kontakten och då på ett visst sätt som DG beskrev ingående. Sen gällde det alltså att sammanträffa med Ponti, utan övervakning, men det skulle nog ordna sig. Och sen att få Ponti att komma
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 220
med den som man måste förmoda helt rimliga, rimliga men hittills okända, förklaringen till den där Osloresan. Sen kunde Carl tala om för sina medarbetare på polisen vad han hade gjort. Kanske skulle de bli kritiska, men om ingenting kom ut i radio om Carls approchering, vilket man måste få Ponti att förstå som en absolut nödvändighet, så skulle de nog acceptera om de var gamla vanliga hederliga poliser. ”Och jag har förstås kommit på den här idén alldeles själv?” frågade Carl. ”Jo, du kan ju inte gärna dra in Bolaget och mej.” ”Bra. Jag träffar Ponti på en öde tunnelbaneperrong mitt i natten. Han har en godtagbar förklaring till både det ena och det andra, det är så vi tänker?” ”Ja det är så vi tänker.” ”Och om han inte har en godtagbar förklaring, om han verkligen mot förmodan skulle vara mördaren?” ”Den tanken vill jag knappt tänka. Och det jag knappt vill tänka vill jag framför allt inte säga. Men du bör ju vidta normala försiktighetsåtgärder, du är ju väl tränad för sånt.” ”Men om det då skulle komma till en … till en konfrontation mellan oss så vad gör jag då. Slänger mitt vapen i Strömmen efteråt eller vadå?” ”Jag hörde inte den där sista frågan”, svarade DG kallt. ”Men jag tror du skulle möta viss förståelse från Näslund i så fall. Men som sagt. I didn’t hear that.” Carl lutade sig bakåt i soffan och blundade. ”Det är sent. Jag hör av mej till dej på ett eller annat sätt så fort den här operationen är klar. Finns du kvar i stan?” ”Ja”, svarade DG kort i tonen, ”jag är kvar i ett par veckor med uppehåll för själva julen och sen vet du var du kan hitta mej.” På väg ut stannade de en stund medan Carl betraktade DG:s hallvägg som var dekorerad med olika skjutvapen. Det var konventionella jaktvapen och en gammal mauser.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 221
”Du vet väl att det är förbjudet att ha vapen hängande på väggen med slutstyckena kvar”, sa Carl i ett trött försök att pigga upp stämningen. ”Ja jag vet”, svarade DG, ”men såna där smålagar är till för polisen, inte för oss. Jag känner på mej att den här operationen går bra. Oroa dej inte och hör av dej så fort du kan.” Carl gick nerför de tre trapporna utan att tända ljuset. Han såg sig noga om när han kom ut på gatan, men det var uppenbarligen tomt åt båda hållen. Han promenerade mycket sakta hem till Gamla stan. Det regnade fortfarande. DG satt länge kvar i sin soffa i det rum som en gång varit gamla IB:s operationsavdelning. Han rökte långsamt en stor cigarr, strikt mot läkarnas bestämda order men han ansåg sig just nu ha större bekymmer än så. DG var officer och hade alltid varit, ända sen han som arbetarstudent hamnade i lumpen under slutet av världskriget och inte kom ur lumpen förrän efter fem år och då var fänrik och sen blev kvar. Förr i världen hade det varit ont om socialdemokratiska officerare och det hade utan tvekan varit en av orsakerna till att Tage Erlander en gång handplockat just DG för att bygga upp den nya militära underrättelsetjänsten; och där hade DG befunnit sig i snart 30 år. För honom var Carl ett militärt vapen som Sverige behövde, han såg på Carl med samma känslor som man kan få när man någon gång besöker en militär flygplats och står och ser två attackplan med vrålande efterbrännkammare stiga brant uppåt. Vi kan försvara oss, vi kommer inte att ge oss! Men en enda Viggen AJ 37 kostar 40–50 miljoner och för den summan skulle man kunna få ihop ett tiotal operatörer av Carl Hamiltons kaliber och det var ett vapen Sverige saknade mer än något annat. Hela det svenska territoriet låg i stort sett öppet för allsköns främmande makters underrättelseverksamhet, vänner som fiender, framför allt fiender. Och ”polisen” var ingenting att räkna med i den striden, ”polisen” bestod av äldre medelålders kommissarier och yng-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 222
re akademiker som i huvudsak sysslade med att sprida propaganda i pressen om sin egen effektivitet och, som till exempel just nu i den här förvirrade operationen, då och då uppbringa ett antal påstått skumma araber eller kurder, eller armenier eller andra mörkhåriga. Polisen var inget skydd för Sverige, inget vapen. Och som underrättelsetjänsten såg ut nu så bestod den av folk som satt på kontor eller vid radarskärmar. Men territoriet låg öppet, kusterna låg öppna och Stockholm var en lekstuga för främmande makter. Och så skulle det förbli så länge underrättelsetjänsten saknade personal som kunde ge sig ut på fältet, uppspåra fienden, kontrollera hans rörelser och störa hans operationer. Följaktligen såg DG på Carl Hamilton som om han varit flygvapenchef och sett det första exemplaret av ett nytt stridsflygplan, fullt jämbördigt med fiendens, landa och taxa in på startbanan; en ganska typiskt amerikansk maskin, men med nymålade tre kronor mot blå botten på vingarna. Om den där idioten Näskvist eller vad han hette på ”polisen” schabblade in Carl i en operation som var dömd att sluta i en förfärlig offentlighet så riskerades hela den nya vapengrenen innan den ens var uppbyggd. DG övervägde om han skulle kontakta några utländska vänner för att se om man kunde få en snabb förklaring till det där mordet, men han förkastade tanken eftersom det fanns ett allt överskuggande säkerhetsproblem i ett sådant förfaringssätt. Risken fanns ju att man i så fall vände sig till någon som hade med saken att göra, eller hade alldeles för intima förbindelser med den organisation som låg bakom. Vilket var samma sak. DG var dessutom en man som livet lärt att man inte skall förhasta sig. Han bestämde sig för att tills vidare avvakta Hamiltons störningsoperation, som han för sig själv benämnde den kommande konfrontationen mellan Hamilton och en alltför känd journalist.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 223
en effektiv förmiddag vid sitt tangentbord. Appeltofts namnlista över fynd i Hedlunds korrespondenspärmar omfattade 46 namn och av dem hade ett drygt tjog funnits i den svenska säkerhetstjänstens egna sortiment. Bilden av Hedlunds kontaktytor hade redan där blivit tämligen entydig. Hedlund sympatiserade med såväl den äldre som den nyare generationen västtyska terrorister, om det kunde det inte råda någon som helst tvekan. För de namn som inte hade funnits i de svenska datorregistren hade gått med telex och begäran om skyndsamt svar till de västtyska kollegerna och de hade med nästan parodisk tysk effektivitet levererat svar inom några timmar: minst fem av de personer som efterfrågats var efterlysta för olika terroristbrott och den övriga kretsen var till sin sammanlagda karaktär så kallade sympatisanter. Tyskarna hade begärt att i sin tur få alla upptänkliga upplysningar om när, varifrån och i vilken form de efterlysta personerna hört av sig och Carl hade redan före lunch lyckats sända en lång serie upplysningar som såvitt han förstod åtminstone i några fall skulle kunna leda till gripanden eller i vart fall till intressanta spaningsuppslag. Därefter hade han övergått till att studera den dokumentation som Appeltoft förstått utan att förstå, det vill säga svenska mötesprotokoll, anteckningar, diskussionsutkast och brev. Fristedt hade tittat in för att upplysa att allt som kunde bilda underlag för förhör med Hedlund om dessa terroristkontakter, eller så mycket som möjligt i alla fall, borde vara klart till klockan två på eftermiddagen eftersom Hedlunds advokat då skulle infinna sig för att vara
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 224
med om det första förhöret. Ju mer välinformerade de två förhörarna då var, desto bättre. Carl hade kommit ganska långt på sin lista över tänkbara uppslag till ett sådant förhörsavsnitt när alarmsignalen på hans armbandsur pep. Det var påminnelsen om att han skulle lyssna på Dagens Eko för att höra om Ponti själv eller åtminstone någon av Pontis medhjälpare på redaktionen körde någon historia med anknytning till den pågående terroristaffären. Det kom som tredje eller fjärde inslag och handlade om en enda mycket väl vald svaghet i den strömlinjeformade bild som övriga massmedier nu tydligen accepterat utan reservationer. Större delen av Dagens Ekos inslag var två korsklippta intervjuer där ömsom invandrarministern, som hade det formella ansvaret för kommande beslut att kasta ut de palestinska terroristmisstänkta, och ömsom säkerhetspolisens talesman Karl Alfredsson pressades på en enda punkt: vad var det egentligen som band samman gruppen av fyra svenska misstänkta och gruppen av sju palestinier? Såväl invandrarministern som Karl-Alfred förklarade inledningsvis att allt sådant var hemligt. De lät som papegojor när de sa samma saker efter varandra. Men då gick Ponti – för det var han själv som gjorde inslaget – in på frågan om inte dessa hemliga bevis ändå måste presenteras i en kommande häktningsförhandling med de fyra svenskarna? För de kunde ju inte gärna häktas på hemliga bevis, eftersom de var svenskar? Nej, visserligen. Men saken kunde ju komma att föredras inför lyckta dörrar. Jo, men om de nu inte blev häktade? Då skulle de komma ut och berätta, inte sant? Alltså var det väl bara en tidsfråga tills man fick veta att det kanske inte fanns någon sådan förbindelse mellan de två grupperna? Och så kom papegojasvaren om hemligt-hemligt-hemligt ånyo från regeringens och säkerhetspolisens representanter. Det gjorde ett komiskt och opålitligt intryck. Men det var inte det viktiga. Det viktiga var att Ponti med sådan precision slog rakt mot en svag punkt.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 225
Man fick intrycket att han själv visste att det var så, att han visste att det nog skulle visa sig att häktningen av de fyra svenskarna varken var någon kommande självklarhet eller något som skulle kunna förbindas med de sju palestinierna. Mycket bra, mycket intelligent, tänkte Carl. Eller var det bara ett uttryck för att Ponti hade alldeles enastående kunskaper om bakgrunden och varav kom sig i så fall de kunskaperna? Han slog av radion när nyhetssändningen kom in på annat och hastade igenom sin lista på förhörsuppslag med Hedlund. Sen gick han in till Fristedt, där de två förhörarna väntade, och berättade dels om sina egna synpunkter, dels om vad de västtyska kollegerna sagt, och att man kanske redan under morgondagen kunde få veta om uppgifterna lett till gripanden i Västtyskland. Sen gick han ut på stan för att ringa till en telefon som han på goda grunder kunde utgå från inte skulle vara avlyssnad. För han litade inte på sin egen telefon, eller ville i vart fall inte ta några onödiga risker. Han gick ner på Systembolaget vid Kungsholms torg för att kombinera sitt ärende med ett annat ärende och med systempåsen i handen gick han raka vägen till telefonkiosken bredvid Pressbyrån tvärs över gatan och slog numret till Sveriges Radio. Han hade noga tänkt över vad han skulle säga. ”Hej”, började han, ”jag arbetar på rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning och vill inte säga mitt namn, men jag vill träffa dej så fort som möjligt, helst i kväll.” ”Och hur ska jag veta att du är den du utger dej för?” frågade Ponti med samma självklarhet som Carl förutsett. ”Det gäller ditt besök i Oslo häromdagen, du tog 9-planet över, och 16:30-planet tillbaks följande dag efter att ha vinkat till våra norska kolleger och det har lett till en del spekulationer. Behöver jag säga mer?” Ponti suckade i telefonluren. ”Nej du behöver inte säga mer”, svarade han. ”Men det finns ett problem i så fall.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 226
”Vadå?” ”Jag har folk efter mej, gör det någonting?” ”Ja det får du inte ha. Kan du bli av med dom, vet du hur man gör?” ”Ja, om jag vill. Det är nästan så man blir sentimental, det här påminner mej om gamla dar. Jag tar bil och byter till tunnelbana eller så.” ”Bra. Det går ett tåg från Slussen mot Vällingby 21:43, kan du vara ombord på det?” ”I första eller sista vagnen, menar du?” ”Ja vi säger första vagnen, jag möter dej någonstans på sträckan.” ”Du är ensam hoppas jag?” ”Ja och du med.” ”Hur ska jag veta att det inte är något djävulskap?” ”Det kan du inte veta. Men du kan utgå från att jag inte skulle söka dej så här om det inte var jävligt viktigt.” Det blev tyst i luren en stund. ”Okay. Första vagnen från Slussen 21:43. Missar jag av någon anledning så kommer jag med ett av dom två följande tågen.” Så la han på luren utan vidare. *** Förhöret med den terroristsympatiserande Anders Hedlund slutade i snabbt fiasko. Landets meste stjärnadvokat satt i förhörsrummet och behandlade de två förhörarna som skolpojkar. Först krävde han att få anklagelserna preciserade med lagrum, vilket han givetvis fick. Sen krävde han att få veta vilka omständigheter som ansågs belasta hans klient, vilket han inte fick för nu skulle det förhöras. Och så började förhörarna plocka med sina anteckningar och ställde, snabbt liksom för att återta initiativet, en allmän fråga om ett antal uppräknade namn som funnits i Hedlunds korrespondens och bad om en förklaring.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 227
De blev blixtsnabbt avbrutna av advokaten som sa åt sin klient att han inte behövde redogöra för några politiska sympatier eller några bekanta som inte hade med själva brottsmisstanken olaga vapeninnehav att göra. Och klienten själv sa varken nu eller i det följande någonting alls. Förhörarna försökte en gång till med den omskrivna frågan hur det kunde komma sig att Hedlund hade intima kontakter med efterlysta terrorister i Västtyskland. Och så avbröt advokaten med påpekandet att detta inte gällde misstankar om påstådda brott, att eftersom Hedlund var svensk medborgare kunde han inte betraktas som någon brottsling beroende på den ena eller den andra bekantskapen och därför fanns ingen anledning att svara på sådana frågor. Men det gällde ju misstankar om samröre med personer som här i riket kan befaras understödja våldsdåd, försökte en av förhörarna med en halvt missförstådd tolkning av terroristlagens innebörd. Ingalunda, sa advokaten och ställde upp en liten svart bandspelare på bordet, den typen av misstankar kunde inte åberopas mot svenska medborgare. Antingen gällde det nu att ta ställning till konkreta brottsmisstankar eller också gällde det allmänna politiska samtal som det inte fanns anledning att gå vidare in på. Förhörarna protesterade mot advokatens bandspelare. Det som sas i förhörsrummet var tills vidare föremål för hemligstämpling och kunde således inte bandas annat än av förhörarnas bandspelare. Bråket fick en snabb och pinsam upplösning. Advokaten bad att få tala i enrum med sin klient. Samtalet tog bara fem minuter och därefter fick förhörarna veta att det tills vidare inte kunde bli tal om något ytterligare förhör innan åklagaren personligen dels skriftligen meddelat förbud mot bandspelare i stället för blyertspenna vid antecknandet, och dels beskrivit innebörden i brottsmisstankarna. Såvida det bara gällde innehav av en äldre hagelbössa modell Husqvarna medgavs de faktiska omständigheterna i sig, men brott eller brottsligt uppsåt bestreds. Därmed seglade advokaten ut ur rummet och där satt förhörarna
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 228
med en hånleende sympatisör till västtysk terrorism. Det korta efterspelet ledde till flera interna gräl. Förhörarna klargjorde läget för Näslund och delgav honom sin bedömning att det skulle bli mycket svårt att få behålla Hedlund över en häktningsförhandling. Näslund gick till åklagaren KG Jönsson och bad denne, att med hänvisning till vissa bestämmelser som rör rikets säkerhet med mera, förlänga anhållningstiden. Men åklagaren, som insåg att det var han och ingen annan som direkt skulle hållas ansvarig för det som senare skulle kunna dras i Europadomstolen som ett nytt exempel på orimliga anhållningstider i Sverige, fick ett raseriutbrott; Näslund hade ju praktiskt taget lovat att bara man fick genomföra ett anhållande och husrannsakan så skulle det komma fram bevis. Men det hade det ju gjort, envisades Näslund, eftersom resultatet från husrannsakan hemma hos Hedlund i sin tur kunde föra med sig infångandet av en eller flera terrorister i Västtyskland. Och det i sin tur skulle ge upphov till nya uppslagsändar: en häktningsgrund var ju mot den bakgrunden alldeles uppenbar, nämligen flyktfaran. Men då fick åklagaren ett nytt raseriutbrott och skrek att flyktfara eller inte så gällde det att övertyga en domstol om att innehav av en obrukbar hagelbössa från 1910 var vad häktningsframställan rent formellt gällde! Näslund fick tills vidare inte mer än tre dagar på sig att komma fram med nya resultat. Sen skulle svenskarna släppas – utan häktningsförhandling. *** Det var en klar dag, kall och ovanligt ljus för årstiden, som det tycktes. De hade röd eftermiddagssol i ansiktet när Carl, Fristedt och Appeltoft träffades på nytt och Carl med märkbar iver berättade om sina fynd i Hedlunds privata brev och protokollsamling. Vad det gällde den senare saken så hade Hedlund samlat kopior på olika mötesprotokoll från flera år och flera organisationer utan någon
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 229
påtaglig systematik vid första anblicken. Emellertid hade alla hans mötesprotokoll en gemensam nämnare, nämligen att någon som ibland tydligt var han själv och ibland på goda grunder kunde förmodas vara det hade blivit nedröstad när han föreslog ”direkta aktioner”. Det var ett uttryck på vänsterjargong som i och för sig var något diffust, men av sammanhanget måste det tolkas som mer eller mindre seriösa sabotage och liknande, att döma av motargumenten. Den i huvudsak tyska brevsamlingen hade den nackdelen att Hedlunds egna brev, som hela tiden besvarades, inte fanns i kopior. Man fick alltså försöka utläsa av de tyska breven och argumenteringen i dem vad Hedlund själv hade sagt i sina brev. Bilden blev då ungefär följande. Hedlund var själv för direkta aktioner, men ”småborgerliga element” i hans omgivning var det inte. Hedlund menade att det inte fanns någon sympati bland den krympande progressiva rörelsen – ja, det senare betydde ungefär ”vänstern” – för direkta aktioner och att det därför inte skulle gå att genomföra någonting i den vägen. Åtminstone inte innan någonting drastiskt fått kamraterna att öppna ögonen. Kamraterna led nämligen av illusioner när det gällde den borgerliga demokratin och det var först när de illusionerna hade raserats som man kunde tänka sig att gå vidare. Den sista tankegången var särskilt intressant, nästan kusligt intressant. För vad som rent faktiskt skedde just nu var att exempelvis Anneliese och den där Sund fick grundliga lektioner i ”den borgerliga demokratin”, eller hur? En konstig omständighet var emellertid att det inte verkade som om det fanns någon tydlig koppling mellan Hedlund och hans flickvän Petra. Det borde man nästan kunna utgå från, eftersom de bodde ihop. Men det fanns inga faktiska belägg för detta och det kunde alltså förhålla sig så, att även Petra Hernberg var ett av dessa ”småborgerliga element”, ovillig att gå till direkt aktion. ”Så om någon av dessa fyra är vår man så är det utan tvekan Hedlund”, konkluderade Carl.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 230
Han hade under eftermiddagen arbetat upp en nästan personlig avsky mot Hedlund som ju tydligen var just en sån där stolle som man tidigare alltid lyckats kasta ut från Clarté eller andra organisationer som Carl kände till. Såna som Hedlund hade alltid funnits, men aldrig lyckats få något inflytande eller någon förtroendeställning inom vänsterrörelsen. Men här fanns alltså ett tydligt undantag. Jo, det var väl kanske en användbar tankelinje, menade Fristedt. Men problemet var att det inte gick att förhöra den där Hedlund som ju till och med lyckats tillskansa sig en riktigt besvärlig advokat som med mördande effektivitet förstört dagen för kollegerna när de skulle försöka klämma någonting ur honom. Näslund hade skickat ner några sammanfattande rapporter om olika samband mellan de sju palestinierna och de fyra svenskarna, men såvitt Fristedt hade kunnat se vid en hastig genomläsning var det mest skit. Det var en del inspelade telefonsamtal som bevisade att några av palestinierna varit i kontakt med ett antal svenskar och varit oroliga över vad som stått i tidningarna och liknande. Det var ju inte så konstigt i och för sig. Men materialet tycktes inte innehålla så mycket mer än just sådana väntade och rent matematiska samband. Kanske vore det en idé om Carl ägnade sig åt saken under kvällen? Fristedt och Appeltoft kunde ju knåpa vidare med den grafiska arbetsmodellen under tiden så att man fick upp det hela på väggen och kunde se allt framför sig när man tänkte. Sen fick man hoppas att tyskarna lyckades få tag på något nu när de gjorde sina tillslag under natten. Om det hela skulle förskjuta sig till en tysk historia så skulle man i alla fall få veta det ganska snabbt, eftersom de tyska kollegerna inte precis var kända för att vila på hanen när de kände vittring av misstänkta terrorister i sitt eget land. Men det fick man ju se förr eller senare, det var ingenting som gick att påverka från Sverige. Carl tog med sig mappen med rapporter om de gripna palestinierna och deras anknytning till de gripna svenskarna och gick till sitt eget rum. Han började med att köra palestinierna genom datorn.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 231
Datorn delade osentimentalt upp dem i anhängare till Al Fatah, tre stycken, anhängare till PFLP, två stycken, och anhängare till PFLPGeneral Command, två stycken. Av någon obegriplig anledning var den sista organisationen klassad som terroristisk medan PFLP kom undan som ”eventuellt terroristisk”. Al Fatah ansågs inte vara en organisation som här i riket kan verka för våldsdåd med internationell bakgrund. Av detta kunde man dra en omedelbar slutsats. Två av palestinierna skulle säkert bli utvisade, ytterligare två skulle kanske bli utvisade och tre skulle få stanna. Det rapportmaterial i urval som Näslund skickat ner som berörde själva individerna och deras mer eller mindre misstänkta förehavanden ledde inte till några särskilda slutsatser. En av PFLP-anhängarna hade vid angivet datum och klockslag ringt till Nils Gustaf Sund. Samtalet, som fanns bifogat i utskrift, var helt trivialt och handlade om huruvida det verkligen kunde vara eller inte kunde vara någon grund för det som stod i tidningarna, nämligen att någon palestinsk organisation mördat ”terroristchefen” på ”säpo”. En tillfogad prudentlig promemoria slog fast att den palestinier som ringt till Sund kände alla de andra palestinierna. Något annat var visserligen inte att vänta eftersom de bodde i två studentkorridorer i Uppsala med mindre än 200 meter mellan sig. Vidare kände Sund bevisligen de andra tre gripna svenskarna, vilket ju var uppenbart eftersom de alla var med i samma Palestinagrupp och dessutom bodde i samma fastighet. Men sålunda kunde alla sju palestinierna bevisligen knytas samman med samtliga fyra svenskar och sålunda hade ”intensiva interna kontakter” försiggått. Den sista formuleringen skulle tryckas redan i morgondagens tidningar, ordagrant, men det skulle Carl aldrig läsa. Han hade bestämt sig för att följa sina äldre kollegers och handledares råd att inte läsa tidningarna. Han gick hem strax efter klockan sex och körde ett träningspass i
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 232
sitt låsta rum. Sen gick han ner till en jugoslavisk restaurang i Gamla stan och åt ett grillspett vid ett bord där han hela tiden hade ut- och ingången under tydlig uppsikt. Vid halvniotiden gick han lugnt bort till Gamla stans tunnelbanenedgång och inledde sitt försvinnande. Han hade gott om tid på sig och han kände sig skärpt och vid gott mod eftersom han hade en tydlig känsla av att han nu närmade sig ett genombrott. Under vänster armhåla kände han den betryggande tyngden av sin Smith & Wesson Combat Magnum. När han steg på främsta vagnen i den tunnelbana som avgått 21.43 från Slussen valde han bakersta ingången och ställde sig intill dörren med uppsikt över hela vagnen. Han kände omedelbart igen Ponti, som stod vid dörren längst fram. Utomordentligt, tänkte Carl, helt perfekt och helt rätt. När tåget skramlade in vid S:t Eriksplan var vagnen inte mer än halvbesatt. Ponti där framme visade inte med en min om han reagerat för Carl eller inte. Vid Thorildsplan gick Carl ut och avancerade snabbt på perrongen fram till den främsta dörren och tecknade åt Ponti att stiga ur precis innan dörrarna slog igen. Så stod de öga mot öga på en nästan öde tunnelbaneperrong. De såg automatiskt båda bakåt, men där fanns bara en avstigande, en äldre kvinna på väg mot utgången. De nickade åt varandra. ”Jag heter Carl och jobbar alltså på säk”, hälsade Carl. ”Jag har ett svagt minne av att vi setts någon gång”, svarade Ponti. Sen såg han sig omkring innan han fortsatte. ”Nu är det min tur om du inte har någonting emot det. Vi går inte av här utan väntar på nästa tåg eller också tar jag själv nästa tåg tillbaks mot stan. Är det okay för ditt vidkommande?” Carl nickade. Och de började sakta gå in mot perrongens mitt där Ponti stannade. Carl betraktade honom förstulet. Han försökte tänka sig hur han skulle gissa på Pontis yrke om han inte känt till det och han kom fram till att det nog skulle bli polis. Det fanns något både idrottsligt och vaksamt i mannens attityd som tilltalade Carl. De fles-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 233
ta storheter inom den gamla vänstern såg ju ut som ”intellektuella” med glasögon och allt. ”Säg ett tal mellan ett och tre”, log Ponti när nästa tunnelbana äntligen gnisslade in mot perrongen. ”Ett”, sa Carl och Ponti nickade. De steg ombord på tåget och såg sig båda om utan att iaktta något som väckte deras misstankar. Ponti tecknade åt Carl att stå kvar vid dörren och när de efter bara någon minut kom till Kristineberg gick Ponti ut just när dörrarna var på väg att stängas. ”Du sa ett, och det här var första stoppet. Jag är ensam och inte förföljd så nu vet du det”, sa Ponti. Carl nickade. ”Var har du lärt dej allt det här?” undrade han när de gick mot utgången. ”Du är några år yngre än jag så du minns inte. Men i slutet av 60talet och en bra bit in på 70-talet hade vi ständigt säpo på halsen. Vi fick lära oss det här the hard way. Och i Palestinarörelsen där jag var med drabbades vi dessutom av rena strömhoppet av både den ena och den andra sortens infiltratörer. Nå, vad vill du? Ska vi ta en sväng i slottsparken?” ”Vi går åt andra hållet”, svarade Carl och log åt Pontis ironiska leende med innebörden att visst, låt spelet hålla på. ”Varför reste du till Oslo och varför vinkade du åt våra kolleger där? Jag vill inte avbryta dej men jag vill ha hela skiten med tillräckligt mycket detaljer för att tro på dej och förstå.” ”Är det här ett förhör?” ”Nej. Men det är viktigt för mej att få veta. Efteråt kanske jag kan tala om för dej varför. Det beror på.” Ponti gick tyst en stund bredvid honom och gjorde sen en frågande gest om gångriktningen. Carl nickade bifall och de lät sig gemensamt uppslukas av mörkret. Pontis berättelse var fullkomligt logisk. Han hade rest till Oslo för att förhandla med NRK om att kunna sälja TV-reportage från
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 234
Afghanistan. Det måste göras på frilansbasis eftersom facket på Sveriges Radio och Television inte godkände tjänsteresor till Afghanistan på grund av krångel med risktillägg och yrkesskadeersättning och annat svenskt. Man måste alltså beskriva det kriget på frilansbasis. Undantag gjordes bara för latinamerikanska krig. Det kostade pengar och då måste man få förskott och förskott betalades bara ut i småportioner på grund av andra fackliga regler. Därför hade Ponti lyckats få kontakt med NRK och Danmarks television och han hade varit i Oslo och kommit fram till en positiv uppgörelse med NRK. De hade kommit till hans hotell strax före lunch och så hade man snackat fram och tillbaka några timmar. Sen hade Ponti kommit överens om att träffa en god vän på Dagbladet, utrikesredaktören där. Nej, det hade han gjort upp per telefon innan han reste. Jo, och så var det det där med taxin – jaså var han förföljd redan då? – jo när taxin kom ut på Karl Johan så erinrade han sig att det var bara att ta Kolsaasbanan några hållplatser ut till Monte Bello och gå uppför trappan vid hållplatsen. Därför hade han ångrat sig och gått ur taxin. Alltså, han hade varit hos utrikesredaktören på Dagbladet hela kvällen, de var gamla vänner. Nästa dag väntade han i det längsta att en författarbekant som hette Jon Michelet skulle ringa till hotellet för att de eventuellt skulle äta middag, såvida inte dotterns halsfluss kom i vägen. Men vännen ringde inte så han gick ut och köpte några julklappar till sin fru och det var då han upptäckte att han hade förföljare som i stort sett bar stora plakat över huvudet där det stod skrivet NORSK SÄKERHETSPOLIS UNDER ARBETE. ”Det var nästan så att jag blev glad, det var ju så länge sen dom höll på så där”, skrockade Ponti. ”Nå, när jag nu sett dom så körde jag hela standardprogrammet, dessutom började det ju så snyggt på ett stort varuhus.” ”Glasmagasinet”, skrattade Carl. ”Just det. Och jag körde hela programmet, med handskprovning och damunderkläder och allt. Så där fortsatte det och när det visade
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 235
sig att jag ändå inte kunde få tag på den där andra kompisen så bokade jag in mej på nästa plan och stack ut till flygplatsen med overvåkingen i hälarna.” ”Men varför vinkade du åt dom?” Jo, det var enkelt. Ponti hade köpt dagens tidningar och satt sig för att systematiskt leta upp förklaringen till polisens intresse, om det nu kunde finnas någon sådan. Då hade han upptäckt att en israelisk delegation skulle ta in på samma hotell som han själv hade bott på och därmed var ju hela saken förklarad. De hade tagit honom för terrorist. ”Jo, men varför den där avskedshälsningen?” envisades Carl. ”Jag ville visa att jag förstått vad hela det där jävla missförståndet berodde på, det var bara avsett som en skämtsam vänlighet. Vore jag terrorist skulle jag ju inte ha skojat om saken, det trodde jag skulle vara uppenbart.” De gick tysta sida vid sida en stund. ”Jag tror dej”, sa Carl till slut. ”Men jag vill kontrollera den här historien innan du får en teoretisk chans att arrangera någonting. Hur gör vi?” ”Det är inte min sak. Du kommer att genera mej lite grand, det gör inte så mycket, men du kommer ju också att genera firman.” Carl studsade till när han hörde hur Ponti obesvärat använde det interna slangordet för rikets säkerhetstjänst. De stod i närheten av en telefonkiosk. ”Har du enkronor?” undrade Carl och så stod de och rotade i fickorna ett slag innan de fick ihop ett tiotal och så ursäktade sig Carl och gick in i telefonkiosken medan Ponti artigt ställde sig synlig men utom hörhåll. Carl ringde Hestenes i Oslo och bad Hestenes ta fram papper och penna. Det tog inte mer än fem minuter. ”Nu är det väl ändå min tur att fråga?” undrade Ponti. Carl nickade tyst. ”Varför?” frågade Ponti lika kort som självklart.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 236
”Därför att jag måste veta att det fanns en naturlig förklaring till att du var i Oslo, att den förklaringen går att kontrollera så att vi kan släppa dej i en viss undersökning och gå vidare mot annat.” ”Och varför det?” frågade Ponti på nytt. De hade kommit ner till vattnet. Det var kallt och stjärnklart och uppe på Tranebergsbron var trafiken gles. Inte en människa i närheten. Carl stod ganska länge och övervägde med sig själv. Han hade aldrig tidigare förrått någonting, han hade inte berättat för någon enda människa om vad han sysslat med i en anläggning nära havet norr om San Diego där han ändå befunnit sig så ofta att en person som stått honom mycket nära till slut känt sig övertygad om att hon var sviken och bedragen. Han insåg att han inte hade någon som helst skyldighet att berätta mer för Ponti och att det dessutom var riskabelt eftersom Ponti var journalist. Men Ponti hade också kunskaper som kunde bli till nytta. Dessutom ville Carl av ren nyfikenhet ställa en del andra frågor. Därför bestämde han sig för att utvidga sitt tjänstefel ytterligare. Ponti hade stått en bit ifrån honom och väntat utan att upprepa frågan. ”Så här ligger det till”, började Carl och drog djupt efter andan. ”Signalementet på mördaren stämde ganska bra på dej. Mördaren skulle precis ha hunnit ta nioplanet till Oslo. Det finns skäl att tro att Folkesson var en palestinsk terroristaktion på spåren. Ett sånt tänkbart mål skulle vara den där israeliska delegationen i Oslo.” Carl stannade upp och tvekade. Han kunde inte se Pontis ansiktsuttryck, bara att denne sakta skakade på huvudet. ”Ni är tamejfan inte kloka, först skulle jag skjuta Axel Folkesson som jag förresten kände ganska väl. Sen skulle jag glad i hågen ge mej iväg till Oslo för att bomba israeler. Ni måste se på mej som en jävligt indiskret terrorist för att få det där att gå ihop. Och när jag – surprise surprise – till min förvåning fann att norska polisen faktiskt vaktade israelerna, någonting man givetvis inte kunnat räkna med, så skulle jag ta mitt pick och pack och åka tillbaks till mitt grå vardagskneg i Stockholm. Begåvningsreserven på firman har slagit till igen, att ni
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 237
bara orkar, att ni står ut med varandra.” ”Vi som har hållit i utredningen har hela tiden tvivlat på den här teorin, det var därför jag tog kontakt med dej på det här sättet och dessutom riskerar jag en hel del genom att approchera dej så här. Om det kommer ut får jag sparken, det hoppas jag du inser.” Ponti började sakta gå ner mot stranden, de befann sig i närheten av ett bad och en lekpark med gungor som övergivet dinglade i den svaga vinden. Carl gick efter Ponti och fortsatte sin förklaring. ”Vi som sköter hela jobbet trodde inte på det här och jag gjorde själv allt jag kunde för att hitta förklaringar till vafan du hade för dej i Oslo, men det sprack på våra norska kolleger.” ”Hurdå?” ”Dom hade ingen koll på vilka vanliga norrmän som gick in på hotellet, dom spanade efter arabiska terrorister och utgick från att du skulle kontakta några personer ute på stan, inte på hotellet. Därför observerade dom aldrig dom där två killarna från norska radion, så enkelt hänger det ihop. Och därför fanns misstankarna formellt kvar mot dej, alltså inte bland oss som håller i undersökningen men … ja, alltså på annat håll i firman.” ”Näslund!” fnös Ponti. ”Det är två saker som gör att jag avskyr firman. Det ena är ska vi säga rent personlig, jakten på oss alla från 60-talet och framåt. Men det andra är hedervärd indignation som vanlig svensk skattebetalare, för som sådan borde man nämligen kräva ickeidioter i ledningen för verksamheten. Och vad har ni? Jo hjälten från Jukkasjärvi. Och sånt ska vi lägga ut pengar på.” Ponti satte sig på en liten gisten barnkarusell som han sparkade igång så att den vingligt och gnisslande började rotera. ”Du vill behålla mej någon timme minst, va?” frågade han. ”Jag menar så att de norska kollegerna kan få skämma ut sig på kringkastingen och Dagbladet?” ”Blir resan till Afghanistan av?” frågade Carl för att slippa bekräfta den alldeles precisa slutsats som Ponti dragit. ”Ja, till sommaren hoppas jag. Vintern är omöjlig, man kan inte ta
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 238
sig fram i bergspassen då. Men avresan är planerad till strax före midsommar. Såvida jag inte sitter dömd för polismord då.” ”Det är nog ingen risk. Har du själv någon idé om vem som dödade Folkesson?” ”Man kan väl utesluta ryssarna, men det är allt. Kände du Folkesson, vet du vad han sysslade med egentligen?” ”Nej, jag har bara en ungefärlig bild. Han ansvarade för Mellanöstern.” ”Sätt dej så ska jag berätta lite för dej om Folkesson, jag har känt honom i över tjugo år nämligen.” Carl satte sig mitt emot på karusellen som fortfarande rörde sig. Början på historien kände Carl igen. Det var Folkesson och Roffe Jönsson som en vacker dag kom och tog kontakt med dåvarande Palestinagruppen i Stockholm. Det var en idyllisk tid och firmans ”terroristavdelning” bestod i stort sett av två man. Men med åren hade avdelningen vuxit ut till att bli den näst största på firman och med åren hade olika utländska säkerhetstjänster börjat leverera tips och beställningar, tjänster mot gentjänster, i sån omfattning att utlandet fick ett avgörande inflytande över verksamheten och vanliga metoder inte längre gick att använda. Dessutom hade ju varje politisk flykting som kom till Sverige skyldighet att lämna hela sin livshistoria till polisen, det vill säga till Invandrarverket, det vill säga till Folkesson. Han hade börjat tvinga sådana flyktingar att bli informatörer; han hade ju i stort sett makt att bestämma över deras möjlighet att få stanna eller inte få stanna i Sverige eller om de skulle få ta in en hustru eller en farbror. ”Och det obehagliga med det är, om man nu bortser från moraliska aspekter och bara försöker se saken praktiskt, att vem fan som helst av dessa informatörer kan ha fått fnatt. Mordet skulle såvitt jag förstår lika gärna kunna vara en privat hämndeakt av något slag som en politiskt övervägd terrorhandling. Har ni kollat igenom Folkessons stall av informatörer?” ”Det vill jag inte svara på”, sa Carl samtidigt som han insåg att ingen på firman ens varit i närheten av den idén. ”Men vad tror du om
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 239
hypotesen att det var någon palestinsk organisation?” Ponti ryckte på axlarna. ”Det förefaller inte så sannolikt tycker jag, men man kan inte utesluta det. Det finns en helvetes massa galningar bland palestinierna, det måste man ha klart för sig.” ”Varför är det inte så sannolikt?” ”Av rent statistiska och historiska skäl. Ingen palestinsk organisation har någonsin tidigare begått någon terrorhandling i Sverige, det ingår i deras strategi. Det utesluter förstås inte att någon mindre sekt av det ena eller det andra slaget kan få för sig att just den strategin måste slås sönder och så smäller det. Jag vet faktiskt inte. Hade jag vetat hade du också vetat för då hade jag berättat hur det låg till i Dagens Eko.” ”Trots att du stöder palestinierna?” ”Jag stöder palestinierna och jag gillade inte Folkessons arbetsmetoder mot slutet, men jag är inte för mord på svenska poliser om det är det du tror. Just därför att jag stöder den palestinska saken i stort är jag emot sånt, förresten.” ”Därför att det skulle vara till skada mer än till nytta?” ”Ja, fast jag tänker inte ge mej in på någon moralisk diskussion med firmans folk. Är det nåt mer du vill veta?” ”Ja, fast det har inte direkt med den här utredningen att göra men det är ett par saker jag undrar över.” Carl visste att han gav sig ut på ännu djupare vatten. Det han ville fråga skulle ju samtidigt avslöja innehållet i den samlade värderingen av Ponti. Men hans nyfikenhet tvingade honom att fråga och hans intuition sa honom med en plötslig överraskande styrka att han kunde få viktiga kunskaper. ”Israelerna sände en under cover-agent, en välutbildad expert i en mycket noga planerad aktion någon gång i början av 70-talet. Du avslöjade killen efter bara några timmar.” ”Ja jag kommer ihåg händelsen, den tillhör faktiskt mitt livs stora förtjusningar. Nå?” ”Hur fan gick det till?”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 240
Ponti skrattade lågt för sig själv (Carl förbannade mörkret som hindrade honom från att se den andres ansikte). ”Kom så går vi en sväng, det gläder mej att höra att den där historien fortfarande ligger kvar och mal hos er. Men i ditt jobb som i mitt jobb ligger ibland förklaringen så nära till hands att man aldrig hittar den. Som moralitet är det här faktiskt en utmärkt historia.” De började sakta gå utefter stranden och kom sen till en trappa upp mot bebyggelse och stad. Men det var en sen kväll och få människor ute och ingen skulle se dem. Israelernas plantering hade verkligen varit lysande välgjord. När Ponti hörde mannens historia första gången efter att ha mött honom på Centralen hade han bara dragit slutsatsen att det var en historia som aldrig skulle gå att kontrollera sig igenom, att alla kontrollerbara detaljer förmodligen skulle stämma och att det då låg närmast till hands att tro att det var en sann historia. Om det nu inte hade varit så att Palestinagrupperna under de åren var en ständig måltavla för provokatörer och infiltratörer från firman, från IB, från pro-israeliska privatspioner och från israelerna själva. Men just den kvällen befann sig Ghassan Kanafani i Stockholm, i ett rent privat ärende som hade med en kvinnlig journalist på Dagens Nyheter att göra och som det inte fanns närmare anledning att gå in på. Men faktum var alltså att en palestinier som i en svensk vänsterstorfamilj kunde tas för en vilken-som-helst men som absolut inte var vem som helst råkade befinna sig i en lägenhet inte så långt från Centralen. Erik Ponti hade tagit med sig mannen som snart skulle avslöjas som israelisk agent till den där storfamiljslägenheten och efter en stund såsom i förbigående förklarat saken för den palestinske PFLPledaren och de hade kommit överens om att Kanafani skulle ställa några frågor i enrum till den eventuelle sympatisören och amerikanske värnpliktsvägraren. Efteråt hade Kanafani varit bergsäker på sin sak. Mannens historia var mycket mycket välgjord. Han hade bland annat beskrivit
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 241
Ramich-fängelsets olika korridorer exakt med rätt fånge i rätt cellnummer och allting. Och själv skulle han ha suttit i ett halvår i cell nummer fjorton. Och dem han räknade upp som sina cellkamrater satt mycket riktigt där. Framför allt satt Abdul Hassan Latif där. Det var bara det att Abdul Hassan Latif aldrig knäckts under tortyren, han hade aldrig erkänt och han hade bara dömts på teorier om vilket förband och så vidare han tillhörde. Och nu hade den israeliske agenten berättat exakt den historia om Abdul Hassan Latif som Al Fatahoperatör och så vidare som israelerna hade kommit fram till. Israelen sa dessutom att han hade fått höra allt detta från Abdul Hassan Latif själv i förtroende, i cell nummer fjorton som sagt. Det var bara det att Abdul Hassan Latif tillhörde PFLP och en helt annan grupp och ett helt annat förband än vad israelerna trott. Han var dessutom en av Ghassan Kanafanis äldsta barndomsvänner. Han skulle aldrig, av flera skäl, ha berättat den där israeliska teorin för någon amerikansk cellkamrat. Aldrig. ”Sen dess har jag alltid undrat om den där agenten kände igen Kanafani och om han förstod hur det hela gick till”, avslutade Ponti sin historia. ”Men nu hör jag ju från dej att den där saken fortfarande leder till grubbel i den internationella firmasvängen. Ja jävlar vad israelerna måste ha undrat hur det där gick till.” De hade kommit upp på Atterbomsvägen och stod lutade mot en mur och såg ner över de mörka vattenytorna och ljusen från Essingeöarna och trafiken på Essingeleden. Gatan var annars tom åt båda hållen. ”Vad gjorde du med killen sen?” frågade Carl med ett tonfall som inte skulle röja hans mycket spända intresse. ”Jag tog ner honom till en taxistation på Norra Bantorget och sa någonting om att han skulle tacka sin lyckliga stjärna att det här inte hade gått åt helvete i Beirut utan i Stockholm. Ja alltså att här i Stockholm nöjde vi oss med att bara köra iväg israeliska agenter. Sen sa jag att vi aldrig mer skulle ses eller nåt i den vägen.” ”Hotade du honom till livet?”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 242
Ponti skrattade till. ”Jaså han skrev det i sin slutrapport? Tja, han måste väl ha uppfattat situationen som lite obehaglig. Och såna där jävla provokatörer som misslyckas ute på fältet vill väl alltid förklara sig. Men hade inte Kanafani råkat vara i stan den där kvällen så hade jag aldrig fått fast den jäveln. Det var ju faktiskt ett proffs. Och en mycket väl förberedd operation. Kan du förhistorien?” Carl nickade. Han hade huvudet fullt av följdfrågor för att själv sätta igång kontrollapparaten. (Vad hette den där tjejen på DN? Kan hon intyga att Kanafani var där? Vet någon mer om historien? Hur långt efteråt var det som Kanafani mördades, han sprängdes väl till döds i sin bil i Beirut? Var det israelerna, kan det finnas något samband?) Men Carl bestämde sig för att avstå från kontrollfrågor i den riktningen. Historien måste vara sann därför att den var så fullkomligt logisk, därför att den faktiskt förklarade någonting som ingen av de olika säkerhetstjänsternas analytiker lyckats förklara. Just så måste det ha gått till när den israeliske under cover-agenten Ben Tevel avslöjades. ”Ja det var som fan”, sa Carl efter en stund, ”men den där historien har faktiskt legat kvar och gnagt eftersom ingen hittat nån förklaring.” ”Vilket bevisar min farlighet och så vidare?” ”Ja ungefär.” De fortsatte en stund under tystnad. Carl tappade koncentrationen därför att motstridiga tankar började fladdra genom huvudet på honom. Situationen var ju under alla förhållanden absurd. För om Ponti nu klassificerats som fi under alla år bara därför att ingen hittat förklaringar till sånt som Tevel-historien så berodde det på att man litade mycket mer på telefonavlyssning i hemlighet än på möjligheten att bara gå och fråga. Eller var det Carl själv som bara var naiv, som nu liksom tidigare i livet helt enkelt förutsatte att folk talar sanning därför att det är fult att ljuga? Nej förnuftet hade ju en hel del att säga till om och Pontis förkla-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 243
ringar om Norgeresan skulle gå att kontrollera in i minsta detalj. Fast förnuftet kom kanske in senare. Carl bestämde sig för att fråga ännu mer om sådant som innebar tjänstefel eftersom han indirekt avslöjade firmans misstankar. Hade han sagt A verkade det lika så gott att passa på och säga B. ”En mycket liten grupp journalister med anknytning till Folket i Bild/Kulturfront sitter i dag precis som du själv på inflytelserika …” ”Ja jag vet”, avbröt Ponti, ”och jag vet också vad ni har för intelligent teori om det där eftersom Brevbärarn till och med varit ute och viftat i Expressen om vår konspiration. Tur för honom att ingen förstod vad han egentligen sa eller förstod vilka han talade om.” ”Nå men hur ligger det till?” Ponti suckade. Enligt Ponti var förklaringen ganska enkel. Under slutet av 60-talet sökte sig studenter som under ett tidigare, eller föralldel senare, politiskt decennium skulle ha gjort karriärer inom industrin, vetenskapen och börsklipperiet i stället till journalistiken. Eller rättare sagt. På den tiden var ”alla” journalister inom studentvänstern, alla hade ju någon bulletin att skriva i och skrivandet var den enklaste och naturligaste kampformen för studenter. Det är så det börjar för många journalister, man skriver för att förändra världen, för att ”väcka massorna till medvetande” eller åtminstone för att få bort orättvisa lagar. Men eftersom nu ”alla” blev journalister i viss mening under de där åren så fanns bland dessa alla ett tillskott av begåvningar som ju normalt skulle ha blivit något helt annat. Om man nu tog dem det gällde i Brevbärarns konspirationsidé, bara några exempel, så skulle programledaren det gällde på Studio S fortsatt som docent i straffrätt om det varit 70-tal, USA-korren och sedermera utrikeschefen på Rapport skulle ha blivit professor i nationalekonomi eller något ditåt, han på Malmö-Magazinet hade gått samma väg som kollegan i Studio S om han blivit student på 80-talet i stället för just 60-talet och så vidare. Folket i Bild/Kulturfront blev under några år den naturliga samlingspunkten för alla dessa journalister som blev journalister för själva
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 244
sakens skull och där fanns alltså även den här gruppen som skulle ha hävdat sig i vilken som helst konkurrens men som just nu genom det politiska klimatet styrts in i att tävla i journalistbranschen. Journalistiken fick enkelt uttryckt under just de här åren ett ovanligt begåvningstillskott som under andra politiska perioder skulle gått helt andra vägar; själv skulle Ponti väl ”normalt” ha blivit företagsledare exempelvis. Det var inte så konstigt att den här gruppen fick lätt att hävda sig i konkurrensen under följande år när kampen avtog och förändrades och revolutionen sköts på framtiden men man satt där med sin tvättade hals färdig i ett helt annat yrke än vad som verkat som den ljusnande framtid när man tog studenten bäst i klassen. På TV och radio hade de sen blivit anställda en efter en helt oberoende av varandra men i kraft av sitt starka konkurrensläge i branschen eller i något fall på grund av särskilda och för journalister ovanliga utbildningsmeriter. Det var faktiskt en oerhört komisk, ironiskt komisk konspirationsidé som Brevbärarn lanserat i Expressen, det där om att de alla egentligen inte var journalister, utan bara förklädda. Den som bökat sig in i den slutsatsen förstod ingenting om journalistik eller om konkurrensen i branschen, förstod ingenting om 60-talsvänstern, förstod över huvud taget ingenting annat än matematiska samband, personsamband vem som kände vem och så vidare. De hade kommit upp på Gjörwellsgatan och stod så att DN/Expressen-huset just dominerade blickfältet. ”Fast där uppe”, nickade Ponti, ”hamnade ingen från 60-talsvänstern förrän nu på senare år och då blev det vårt B-lag och dom gick det såvitt jag kunnat se snabbt och lätt att göra om till vanliga skandalreportrar. Där uppe sitter tre fyra gamla clartéister och Skp-are och använder ordet ’terrorister’ såfort de ska skriva araber. Det är egentligen en större gåta än Brevbärarns mysterium kring mej och programledarna i televisionen.” ”Hur kommer det sig att du vet så mycket om firman?” undrade Carl som fått en känsla av att han måste få bort Ponti från journa-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 245
listämnet om inte resten av deras tid tillsammans skulle gå åt på det ämnet. För trots att Ponti berättade lugnt kändes vibrationer av hans underliggande ilska. ”Firman?” sa Ponti och verkade som om han hårdhänt hade väckts ur djupa funderingar, ”ja firman ja. Jo dels är det ju det där jag sa om vår hårda ungdom eller vad man ska kalla det när vi jagades som förbrytare och landsförrädare kors och tvärs genom landet. Men så har jag dessutom fått en del bra kontakter där uppe under åren.” ”Är inte det lite konstigt?” ”Nej inte särskilt. Mest tror jag det beror på motsättningarna på firman, dom äldre som känner sig undanskuffade och orättvist behandlade av Näslund och hans nya garde, och så känner dom ju ofta att allt håller på att gå åt helvete och då vill dom att det ska komma ut.” ”Och så skvallrar dom för dej?” ”Ja ibland. Det finns ju en skillnad mellan dej och mej om du tänker efter. Jag kan inte lita en sekund på att något jag säger till dej stannar oss emellan, ett sånt löfte från dej är värdelöst. Men ett sånt löfte från mej är en helt annan sak.” ”Varför skulle det vara det?” ”Ja inte av personliga skäl, utan av juridiska. Vill du lämna uppgifter till mej som ’anonym sagesman’ så är din anonymitet skyddad av grundlagen. Det vore brottsligt av mej att röja dej som källa, bortsett från att det vore ett ännu värre brott mot yrkesetiken. En vacker dag kanske du kan utnyttja den saken och då kan vi säkert komma överens.” De gick förbi DN/Expressen-huset och Sovjetunionens ambassad och Svenska Dagbladet ner mot Västerbroplan. Det var möjligen en något indiskret route, men vädret och den sena timmen höll gatorna avfolkade. Fast det var uppenbarligen snart dags att gå åt olika håll, de var ju bara en kilometer från polishusen på Kungsholmen. Carl grubblade över flera saker på en gång. Han kände sig mycket nöjd över hur han skulle kunna avföra Erik Ponti, som han gillade,
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 246
från misstankarna för att under den närmaste tiden kunna koncentrera sig på den där Hedlund, som han ogillade desto starkare. Men skulle Ponti kunna bli till hjälp på något sätt? ”Jag skulle vilja höra din syn på ett problem”, sa Carl utan att vänta sig något svar innan han i så fall presenterat problemet. ”Om nu palestinierna inte har intresse av terrordåd i Sverige, om det i så fall bara vore någon fraktionerande smågrupp som så att säga saboterade för PLO-ledningen, skulle man kunna få belägg för det på något sätt?” ”Då får du fråga dom själv”, svarade Ponti kort och självklart som om det gällde att åka till Bagarmossen på ett rutinförhör med en granntant. ”Hur fan skulle det gå till?” ”Om det är någonting som PLO ogillar, eller någonting dom inte har med att göra, kanske dom skulle berätta. Om det är palestinier så vet dom i alla fall. Om dom sen säger något till dej vet man ju inte förrän du frågat.” ”Frågat vem då?” ”Den palestinska säkerhets- och underrättelsetjänsten.” ”Finns det en sån?” ”Det kan du ge dej fan på, dom är åtminstone näst bäst i Mellanöstern.” ”Godda jag är från svenska säkerhetspolisen och vill veta om ni har för vana att mörda våra officerare?” ”Ja varför inte. Den du söker heter Abu al-Houl.” ”Och vem är det?” ”Chefen för den palestinska underrättelsetjänsten. Få personer har träffat honom. Abu al-Houl betyder för övrigt Sfinxen.” ”Och var hittar jag honom?” ”I Beirut antagligen. Eller också i Tunis, men jag tror mer på Beirut.” ”Kan du förmedla en sån kontakt?” De hade stannat under Västerbrons fäste och stod och såg ut över
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 247
en öde slaskig halvfrusen gräsmatta ner mot början på Norr Mälarstrand. Ponti grubblade. Till slut bestämde han sig. Det skulle inte bli så lätt. Men Carl måste först resa till Beirut och söka en svensk läkare som jobbade på de skandinaviska Palestinagruppernas dispensär i flyktinglägret Bourj el Barajneh. Ponti skulle skriva ett introduktionsbrev, men bara till den svenske läkaren. Om Carl lyckades övertyga honom om sina goda avsikter så skulle han i sin tur kunna sätta Carl i förbindelse med Jihaz ar-Rased, som organisationen kallades. För Jihaz ar-Rased ansvarade för de skandinaviska kamraternas säkerhet i Beirut. Och sen var alltså nästa steg en fråga om Carls egen förhandlingsförmåga. ”Är det ett farligt försök?” frågade Carl. ”Ja i högsta grad om du försöker lura dom. I annat fall tror jag det i sämsta fall slutar med att dom bara ber dej dra åt helvete och då vet du att dom i vart fall inte vill komma med några synpunkter på gamle Folkessons hädanfärd.” ”Du skriver ett sånt brev åt mej alltså, till den svenske läkaren och säger precis som det är?” ”Ja du kan få det i morgon. Fast då måste jag göra mej av med dina kolleger en gång till och så blir det nya rapporter om hur skumt jag beter mej.” ”Posta det till mej till rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning box si och så som står i telefonkatalogen och använd namnet Arne Fristedt, kriminalkommissarie.” ”Är det du?” ”Nej.” ”Nå då säger vi det. Dom där är efter mej för att se om jag avslöjar mej som mördare alltså?” ”Ja.” ”Då beter dom sig jävligt underligt. För avsikten är nämligen att jag ska märka att dom förföljer mej. Varför det?” ”Är du säker?” ”Ja utan tvekan, dom vill att jag ska se att jag är förföljd.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 248
”Jag vet inte varför men det verkar som om dom vill skrämma upp dej. Jag måste förresten ge dej ett bestämt råd. Det finns inga bevis mot dej, som du väl har förstått vid det här laget. Men om du blir gripen så gör för guds skull inte motstånd och ha inga vapen i närheten.” ”Tack för tipset, det ska jag verkligen komma ihåg”, sa Ponti och vände på klacken och gick. Carl stod kvar och kunde inte bestämma sig för om det sista var en reaktion i vredesmod eller något annat. Sen kom han på en serie saker han skulle ha sagt innan det var försent och frågor han borde ha ställt om Jihaz ar-Rased. Det slog honom plötsligt att ”Rased” var den ”okända palestinska organisation” som här och var funnits med i uppräkningen av interna palestinska mordoperationer i Europa. Han väntade tills han inte längre kunde se Ponti på väg bort mot Norr Mälarstrand, sen gick han upp på Västerbroplan och hejdade en taxi. På vägen hem kände han sig nöjd. Det var komiskt att Ponti och DG kommit med samma identiska och självklara råd: fråga, sök upp och fråga. En av de anhållna svenskarna, Petra Hernberg, hade ju arbetat på dispensären i Bourj el Barajneh. Hon kunde kanske ge en del viktiga tips, hur nu det skulle gå till. När han kom hem satte han sig vid sitt sällan använda skrivbord och antecknade samtalet med Erik Ponti så noga han kunde minnas. Han var redan övertygad om att Roar Hestenes kontroller i Oslo skulle ge ett entydigt bekräftande resultat. *** Den västtyska säkerhetstjänsten satte sin prägel på den följande morgonens arbete på firman. En gång i timmen från klockan sju till klockan 12 smattrade telexmeddelanden in på rikspolisstyrelsens
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 249
sambandscentral. Historien blev snabbt oöverskådlig. Det föreföll som om ett femtontal ungdomar i Västtyskland antingen anhållits eller också tagits in för förhör av ett eller annat skäl. En av de gripna var efterlyst terrorist och han hade hittats i Bremen. Men det och de följande tillslagen under första delen av natten i Bremen hade snabbt gett spaningsuppslag som lett till nya tillslag i Hamburg. Det föreföll omöjligt att snabbt värdera innebörden i de tyska aktiviteterna förutom det konkreta faktum att en efterspanad terrorist faktiskt gripits. Näslund tillsatte redan under morgonen ytterligare en arbetsgrupp på firman. Det fanns ju en av vissa historiska skäl något överdimensionerad grupp med ”tyska” experter på firman som inte hade haft särskilt mycket att göra under senare år när den västtyska terrorismen verkat närmast förintad. Dels hade avskjutningen varit betydande i Västtyskland, dels satt närmare ett trettiotal ädelterrorister sen många år inlåsta i Krefeld. Den specialbyggda domstolsbunkern i Düsseldorf hade inte kommit till användning på flera år. I skuggan av dessa dramatiska meddelanden från Västtyskland kom en mera kortfattad och trivial rapport från politibetjent Roar Hestenes vid norska overvåkingspolitiet. Hestenes hade kunnat klargöra in i minsta detalj vad Erik Ponti haft för sig under de många timmar då man saknat effektiv kontroll. Ponti hade suttit i några timmars förhandling med två chefspersoner på NRK på sitt hotell under den första morgonen och eftermiddagen. Sammanträdet gällde en reportageresa till Afghanistan som NRK skulle vara med att finansiera. Överenskommelsen var klar. De två norska TV-cheferna hade bekräftat saken. Dessutom hade NRK i efterhand betalat Pontis flygbiljett. Dessutom hade en sekreterare på NRK bokat hotellrummet i sin chefs namn. Hon hade själv valt hotell. Under första kvällen hade Ponti tagit Kolsaasbanan ut till en god
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 250
vän som var utrikesredaktör på Dagbladet och bodde vid en hållplats som hette Monte Bello. Ponti hade varit kvar där tills någon gång efter midnatt. Den följande dagen hade Ponti haft för avsikt att träffa en författarbekant, som hette Jon Michelet och för övrigt var en av landets mest kända vänsterförfattare. Det hade inte blivit av på grund av ett sjukt barn. Men både Michelet och utrikesredaktören på Dagbladet, Halvor Elvik, hade bekräftat förloppet. Det fanns från den norska polisens sida inte längre några dunkla punkter. Man fäste definitiv tilltro till sina uppgifter. ”Jaha”, sa Fristedt, ”här sitter vi med våra tvättade halsar. Det var ju på sätt och vis skönt att norrmännen fick ändan ur vagnen så att vi kan släppa det här projektet kring Ponti. Men nu förlorar vi ju allt jobb på det här med Hedlund och tyskarna, så vad gör vi då?” ”Jag tänkte åka till Beirut”, sa Carl oskyldigt. Men när han såg de andra två männens häpna ansikten insåg han att han måste förklara allting, hur han själv träffat Ponti och ringt Hestenes. Appeltoft och Fristedt satt tysta en stund när han slutat sin berättelse. ”Ja jag har ingenting att säga egentligen”, sa Fristedt, ”för kan man smita bakom ryggen på Näslund och träffa ryska spioner så vore det väl fan om man inte kunde söka upp en vanlig journalist på Sveriges Radio.” ”Ja, det gav ju resultat i alla fall”, sa Appeltoft lågt och såg bort. Egentligen ogillade han sådana här metoder. Bestämmelser och regler var enligt Appeltofts mening inte till för att överskridas. Och det skulle ju inte bli så lätt att motivera Carls resa till Beirut. Näslund kunde inte förväntas bli särskilt entusiastisk vid tanken på att firman skulle fraternisera med fienden, för det första. Och för det andra var det lite svårt att berätta precis vem som kommit med förslaget och vem som skulle hjälpa till att etablera kontakten. Men Fristedt tyckte att det var en bra idé. För tänk om palestinierna kunde spåra mordvapnet? Vem annars skulle kunna spåra en pis-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 251
tol som försvunnit ut på vift i Beirut? Men hur fan skulle man förklara det här uppslaget för Sherlock Holmes? ”Jag har en idé”, sa Appeltoft dystert. Han balanserade mellan sitt ogillande av nya dribblingar och sin övertygelse att varje liten möjlighet till nya uppslag måste följas upp. För som det nu var så var man faktiskt inte närmare Axel Folkessons mördare än man varit första dan. Appeltofts idé var enkel. Han började med att påpeka att Petra Hernberg hade arbetat på den där sjukstugan i Beirut. Hon borde alltså känna andra svenska läkare som gjorde det. Hon bodde dessutom tillsammans med den här tyskvännen och som det nu såg ut skulle allt ”tyskt” bli av högsta prioritet de närmaste dagarna. Man kunde alltså ha ett samtal med henne som gjorde det särskilt intressant att resa till Beirut för att undersöka det svenska frivilliga hjälparbetet och dess eventuella förgreningar till andra västeuropeiska vänsterorganisationer, särskilt tyska organisationer, Hedlund själv hade ju varit i Beirut samtidigt som Petra Hernberg. Fast det här kanske verkade lite tunt? ”Vi försöker i alla fall”, sa Fristedt. ”Kom igen nu Erik så går vi och håller förhör med ledande frågor hos Petra. Så kan ju du gå och skaffa vaccineringar och kolla flygbiljetter och vad som nu behövs.” ”Går Näslund på det här?” frågade Carl. ”Oroa dej inte. Säger vi bara att det finns mera tyskt att hämta så blir han glad. Det här får han pluspoäng på i Kilowattgruppen, han har ju hjälpt tyskarna att gripa åtminstone en riktig terrorist och det är guldstjärna i boken det. Vi säger bara Tyskland till honom så nappar han. Deutschland Deutschland über alles, kom nu Erik så går vi till Petra.” ”Vad är Kilowattgruppen?” undrade Carl. ”Det tar vi en annan gång. Det är chefernas internationella Rotary.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 252
Carl av plasten från sin tallrik med kalla kalkonskivor och Waldorf-sallad. Där nere någonstans höll västtyska specialpoliser på att banka fram uppgifter ur ett okänt antal förvillade studenter. Men terroristen fick de förmodligen ingenting ur; Carl hade aldrig trott på den tyska vänsterns stencilerade rykten om avancerad tortyr. En gripen terrorist, fast av en slump och dessutom i Västtyskland, två libanesiska och en palestinsk haschförsäljare och hälare, två svenska Palestinaaktivister anhållna för ett obetydligt narkotikainnehav och innehav av en stulen stereoanläggning, en svensk apoteksreceptarie anhållen för innehav av tio stycken små krigiska souvenirer, samt en anhållen svensk terroristsympatisör och innehavare av hagelbössa modell 1910 och sju omhändertagna politiska flyktingar från Mellanöstern som över huvud inte hade med själva saken att göra: själva saken var ju frågan om en terroristaktion under kodnamnet Plan Dalet och sambandet mellan Plan Dalet och mordet på en svensk säkerhetspolis. Och när det gällde huvudfrågan såg det ut som om alla gripanden varit förgäves, såvida man inte skulle hoppas på att förbindelsen Hedlund/Västtyskland skulle ge något, men det föreföll alltför optimistiskt. Carl kände en stark lättnad att vara borta från tröskandet, famlandet och cirkelresonerandet på Kungsholmen. Planet gick in över ett molnområde och han petade pliktskyldigt i sig kalkonskivorna och tog in en liten flaska ”gratis” Pommery champagne. Han flög ju
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 253
Euroclass som en ung affärsman och såg också ut som en sådan, välklädd i kostym och slips och attachéväska i bordeauxrött. Det fanns ingenting i hans yttre eller i hans bagage som tydde på annat än att Carl Hamilton var en ung man i databranschen. Han hade efter noga övervägande lämnat all form av beväpning hemma i Sverige. Dels skulle han ju passera två av världens mest terroristdrabbade och kontrollerade flygplatser, Aten och Beirut – ett problem som i och för sig med stor sannolikhet skulle ha kunnat lösas – och dels skulle han till en stad i krig där en civil identitet var ett bättre skydd än vapen. Han försökte koppla av och tänka på annat än det han nu oupphörligt ägnat tankarna åt i en vecka som kändes som en månad. Han lutade sig bakåt och reste till Kalifornien, det jättelika nöjesfältet. Han såg Tessie framför sig när hon solbränd kom upp ur vattnet med några vitskimrande fiskar vid harpunen. Tessie O’Connor med det breda vita amerikanska leendet. University of Southern California, bred gungande öppen bil i långsam fart vid Stillahavskusten mellan alléer av palmer, de grå krigsfartygen ute i bukten, den salta vinden, vågorna, surfingbrädorna, den lustigt svåra första omställningen till amerikansk fotboll, denna blandning mellan både handboll och fotboll med tillsats av en stor portion lagligt ruff; men han hade ju blivit tillräckligt bra för att spela i universitetslaget sista terminen. Tessie O’Connor med det breda leendet bland hejarflickorna före matchen. Han hade aldrig sagt någonting till henne om sin sidoutbildning, aldrig sagt något enda ord eller framfört någon enda liten antydan till någon enda person, lika lite som han någonsin frestats att låta sig provoceras in i bråk för att slå omgivningen med häpnad. Det hade gjort förhållandet till Tessie outhärdligt till slut, detta att han ständigt var borta utan att kunna förklara varför. Och vad hade han nu för det? I verkligheten, ute på fältet, hade han gett en formellt misstänkt person tydliga, utförliga och minst sagt indiskreta informationer. Om han vetat att det var så skulle han ha förklarat allt för Tessie. Han saknade
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 254
henne plötsligt starkt och sentimentalt. Sen försökte han slå bort minnesbilden med ett rationellt argument. Det skulle ändå inte ha fungerat. It wouldn’t work. Han skulle tillbaks till Sverige, hon läste juridik som skulle ha blivit värdelös i Sverige. Men kunde han ha stannat i USA? Jobb som programmerare? Fotbollsproffs? Nej det skulle inte heller ha fungerat. Han försökte se på sig själv utifrån som om han satt bredvid. Ung proper man med god utbildning och god ekonomi och vänsterförflutet som sannerligen inte märktes. På affärsresa till Mellanöstern. Och på insidan? Ung proper man med god ekonomi och vänsterförflutet som sannerligen inte märktes? Ung specialutbildad reservofficer som skulle ha hamnat i den militära underrättelsetjänsten men i stället hamnat på en paranoid säkerhetspolis där han själv var med om att jaga sina egna kamrater? Hans mor måste le i sin himmel och hans förgrämde far som han inte träffat sen brytningen (”inga saaatans bolsjevikyngel i mitt hus”) skulle förmodligen skratta för första gången på många år. Nej det var inte sant, det var orättvist. Såna som den där Hedlund var sannerligen inga kamrater. Och syftet med hela operationen var att söka en mördare och spåra en terroraktion. Näslund skulle ha kunnat kasta ut de där fyra palestinierna närhelst han fann lämpligt. Det var ingenting Carl kunde påverka. Han tog in en ny kvartsflaska ”gratis” champagne och lutade sig bakåt och slöt ögonen och återvände till solen som sjönk i havet utanför Kaliforniens kust. På Atens flygplats lämnade han SAS och hamnade i kaos framför Middle East Airlines disk i transithallen. MEA var just för tillfället det enda flygbolaget som gick till Beirut och planet var rejält överbokat och framme vid disken trängdes en vildsint blandning hög och låg och berättade samfällt på minst tre samtidiga språk varför just de måste med just detta plan. Carl blev ideligen passerad i kön men bestämde sig för att uppträda svalt och inte ställa till något bråk. När han äntligen kom fram till disken hände mycket riktigt det lätt förut-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 255
sebara, att markvärdinnan kastade en hastig blick på hans biljett och beklagade att reservationen gjorts för sent och att nästa möjliga bokning skulle bli om 24 timmar om det passade? Carl höjde inte rösten men bad att få tala med supervisorn. Och när den irriterade manlige chefspersonen, tyngd av säkert ett tjugotal intensiva påtryckningar, dök upp tog han honom försiktigt avsides och meddelade kort att han var svensk polis på tjänsteresa till Libanon och att den libanesiska polisen väntade honom med just detta plan och att han var övertygad om att om supervisorn kunde ordna saken lugnt och diskret så skulle det inte bli något bråk. Sen överlämnade han sin biljett och förklarade att han skulle vänta borta i baren. Supervisorn försvann mumlande och Carl gick och satte sig i baren med den första riktiga känslan av att vara det han skulle vara, ensam på fältet och utlämnad åt sin egen förmåga att improvisera och ljuga när det skulle ljugas och tala sanning när det skulle talas sanning. Han hade inte ens hunnit avsluta sin grekiska variant på Pernod innan en markvärdinna från MEA kom med hans biljett i handen och meddelade att allt var klart. När MEA:s Boeing 707 passerade Cypern var himlen alldeles klar. Planet låg länge i cirkel över Libanon och Medelhavet och hade uppenbarligen svårigheter att få landningstillstånd, men kaptenen meddelade ingenting i högtalarna och Carl som kände att arbetet närmade sig satt djupt försjunken i sin sista påläsning av Appeltofts till förhör maskerade praktiska tips från Petra Hernberg, som lämnat en mängd till synes triviala men ändå mycket nyttiga upplysningar om hur flyktinglägret Bourj el Barajneh bevakades, var dispensären fanns, hur man frågade sig fram, vad läkarteamet vanligtvis sysslade med om det inte var krigstillstånd och kirurgi på löpande band, hur man vanligtvis bodde, vem på svenska ambassaden som höll kontakt med de mindre fina svenska undersåtar i Libanon som ju Palestinarörelsens frivilliga hjälparbetare självklart räknades som; och ännu viktigare vad man skulle säga om man hamnade i vägspärrar, vilka som var för och vilka som var mot hjälparbetare i flyktingläger.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 256
När planet gick ner för landning svepte det på låg höjd med fällda vingklaffar över ett stort område med röd sand och ett gytter av små vita hus och plåtskjul; här och var syntes stora tillplattade utjämnade områden som sopats över med bulldozers. Det var flyktinglägren Sabra och Shatila; Carl mindes i samma ögonblick han såg bilden. En enda massaker, 600 mord. Och nu gällde det att vända sig till lägrens försvarare och be dem hjälpa till att reda ut ett enda men särskilt viktigt mord eftersom det var svenskt. Carl kände en snabb våg av övergående tvivel genom sig i samma sekund som planet gummignisslande studsade ner på landningsbanan. Luften var mild och fylld av flygplatsernas eviga rökelse av flygbensin. Ankomsthallen fick Atens röriga flygplats att framstå som ett tyskt under av organisation och ordentlighet vid en jämförelse. Varje person som skulle ut eller in i de många parallella köerna tycktes utgöra ett särdeles svårt problem och dessutom måste alla resenärer löpa gatlopp mellan olika myndigheter eller icke-myndigheter, ibland i uniform ibland utan, som kontrollerade det föregående kontroll just kontrollerat. Unga civila män rörde sig helt obesvärat fram och åter mellan de olika kontrollinstanserna och de bar sina vapen, i regel 32 APC Colt automatic konstaterade Carl i förbigående, helt öppet. Det var paramilitära milisorganisationer som vägrade att erkänna den rest av uniformerad statlighet som fortfarande fanns kvar på Libanons enda fungerande flygplats. Carls visum var naturligtvis i ordning och självfallet hade han ingenting att förtulla men även detta tycktes verka misstänkt och tog tid att klara ut. Till uniformerade kontrollanter sa Carl att han var polis, till icke-uniformerade lite mer svävande att han ”var på väg till svenska ambassaden”. Hans bagage öppnades och rotades igenom vid tre olika tillfällen. Efter en timme kom han ut genom passkontrollen och överfölls av sex sju väntande taxichaufförer och han räckte snabbt sin väska till den som kom först. Utanför huvudingången stod två jeepar med klasar av skäggiga mörkögda män med automatkarbiner, lätta kulsprutor och till och
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 257
med pansarbrytande vapen av olika slag. De var den ena eller den andra gruppen muslimsk milis. Taxin var en mörkgrön uråldrig Mercedes 190 med vita skottmarkeringar i någon sorts plastic padding över vänster framskärm. Förarens identitetshandling på instrumentbrädan berättade att han hette Ahmed någonting och således var muslim. ”Vart ska ni mister, jag kör bara till västra Beirut, har ni varit i Beirut förut?” ”Ja fast det var länge sen, 1976. Jag ska till svenska ambassaden, den ligger ju i västra Beirut såvitt jag minns.” Taxichauffören svarade inte för just då fångades de upp i den första av tre privata vägspärrar på väg in mot Beirut. Två unga män pekade in i baksätet med sina automatkarbiner och frågade Carl vem, varifrån och varthän och bad om pass som de låtsades titta i innan de vinkade taxin vidare. ”Säg att ni är svensk mesamma, dom sa att ni är svensk. Det går fortare då”, förklarade taxichauffören. ”Varför det, är det bra att vara svensk?” ”Det enda land som inte har försökt invadera Libanon, det är bra. Men 1976 när ni var här så var allt annorlunda, det var inte så mycket krig då, nu very bad.” I nästa vägspärr var milisen utrustad med amerikanska vapen, noterade Carl. Då var det förmodligen en annan grupp än den förra. ”Svensk”, sa Carl och fick tämligen omgående fortsätta. När de kom in i stan såg allting värre ut än Carl ens kunnat föreställa sig trots ett decenniums krig på TV-nyheterna. Vissa kvarter påminde om bilder han sett från andra världskriget. Det var områden som hade bombarderats med amerikanskt, israeliskt eller möjligen drusiskt artilleri. Men även i de få kvarter som såg något sånär oskadade ut var husfasaderna perforerade av små kratrar där grå cement stack fram under rappningen som om husen i Beirut drabbats av en smittsam sjukdom som gav utslag. När taxin kom upp på huvudgatan i Beirut, Hamra Street, så ham-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 258
nade den i bilkö och runtomkring var trängsel och kommers, ruiner ibland och ibland inte. Carl kände svagt igen sig. ”En bra dag, inte så mycket krig i dag”, förklarade taxichauffören. När de kom fram begärde taxichauffören en summa som motsvarade flera hundra kronor och Carl tycktes närmast chockera honom när han inte brydde sig om att pruta utan gav motsvarande belopp i dollarsedlar. ”Ångra dej inte att du inte frågade efter mer, för då hade jag börjat förhandla och bjudit hälften”, skämtade Carl till tröst. Utanför porten fanns en skylt med Sveriges vapen i gult och blått och kunglig krona. Det var ett ganska modernt nybyggt och oskadat hus där ambassaden var inrymd på en av mellanvåningarna. På väg upp i trappan hamnade Carl i en kö av libaneser och palestinier som med sedlar i handen överöste honom med anbud på köp av svensk visering. Som Carl förstod det var det reguljära svarta pris man väntade sig i kön tusen kronor, men en och annan sa sig vara beredd att betala uppemot det dubbla. Såvitt Carl visste var svenska viseringar gratis. Satt någon där inne på ambassaden och idkade privata visumaffärer? Ambassaden hade fått telex från UD om Carls ankomst och en lägre diplomat hade stannat kvar efter kontorstid för att ta emot honom. Det syntes på den rätt unge, rätt välfödde och rätt högdragne andresekreteraren att han var ointresserad av Carls ärende. Men det var tydligen han som hade till uppgift att hålla reda på de svenskar i B-klass som bara var i Beirut för att hjälpa till i flyktingläger. På väggen ovanför den unge diplomatens skrivbord hängde en stor färgplansch med motiv från Dalarna, midsommarstång och allt. Diplomaten niade honom dessutom. ”Dom här personerna ni söker, är dom misstänkta för brott?” undrade diplomaten med lätt föraktfull betoning på ordet personerna. ”Nej, men det är viktigt för oss att jag får tala med dom. Helst skulle jag vilja veta var dom bor”, svarade Carl korthugget. ”Får jag fråga vad saken gäller, det kanske underlättar?” ”Nej. Det är ett säkerhetsärende. Jag kan bara säga att dom inte på
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 259
något sätt är misstänkta för brott. Vet du var dom bor, kan jag få tag på dom så att säga privat utan att ge mej ut till Bourj el Barajneh? Jag vill väcka så lite uppmärksamhet som möjligt.” Carl kände redan på sig att han knappast skulle få någon entusiastisk hjälp från Sveriges ambassad. ”Såna här personer har ju lite diffusa adresser och vi har egentligen inte särskilt mycket kontakt med dom. Ja vi vet ju vilka dom är och hur många, dom är ju trots allt svenskar.” ”Så du har inte deras privata adresser?” ”Nej faktiskt inte.” ”Så då måste jag leta upp dom där ute i flyktinglägret?” ”Ja det förefaller så, ja.” ”Om ni av någon anledning skulle få uppdrag att evakuera alla svenskar i Beirut så skulle ni alltså inte kunna få tag på dom här hjälparbetarna?” ”Är det här någon sorts förhör?” ”Nej inte alls. Jag blev bara nyfiken. För trots allt, som du sa, så är dom ju svenskar. Ni ansvarar väl för deras säkerhet?” ”Här i Libanon ansvarar nog den resande efter förmåga för sin egen säkerhet. Men skulle evakueringsfrågan aktualiseras räknar vi med att dom själva hör av sig, om dom vore intresserade.” Carl resignerade. Egentligen tyckte han sig redan beredd att gå men han hade formellt instruktion att framföra ytterligare en sak. ”Mitt uppdrag är av den arten att jag kan hamna i fara. Jag vill ha telefonnummer där jag kan nå er vid vilken som helst tid på dygnet.” ”Här jobbar vi på kontorstid som inom den övriga förvaltningen och det gäller även polisen”, svarade den unge diplomaten högdraget och fick Carl att för ovanlighetens skull nästan känna fysisk aggressivitet, fysisk lust att täppa till truten på oduglingen framför sig. Men han besinnade sig ungefär så väl som han var tränad att göra. ”Jag tror inte du förstod vad jag sa”, sa han milt, ”men jag är alltså här på uppdrag från Svea, Götes och Vendes säkerhetstjänst och det uppdraget kan inte bara försätta mej i fara utan det skulle kunna stäl-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 260
la till ett inferno för er om det hände mej något obehagligt. Alltså, hit med dom telefonnummer och namn jag behöver och tala sen om för mej vilket hotell jag bör bo på.” En halvtimme senare checkade Carl in på ett medelstort hotell som hette Plaza och låg på en tvärgata till Hamra Street och som andra fortfarande öppna hotell i Beirut hade gott om rum. Han ägnade sen en kort stund till att lokalisera sig på sin tredje våning för att veta om och var det fanns nödutgångar, vilka balkonger som hade förbindelser med varandra, hur dörrlåsen fungerade och andra nyttigheter för alla eventualiteters skull. Sen satte han sig någon timme för att en sista gång memorera sina anteckningar och brände och spolade ner anteckningsbladen ett efter ett i toaletten. Sen spred han sitt medhavda material av olika datorbroschyrer och affärsliknande handlingar över rummet, observerade noga den ordning i vilken allt låg, fäste en markering med ett hårstrå på dörren en decimeter över golvet och gick ut och fann mycket snabbt en restaurang som serverade en lika lysande liten libanesiskfransk måltid som man skulle ha gjort långt före krigen. Det fanns till och med gott om det särskilda libanesiska rosévinet som han mindes från förr i samma ögonblick han såg buteljen. Medan han åt hördes då och då skottsalvor långt borta i mörkret. Men eftersom ingen av restaurangens gäster brydde sig det minsta om saken drog han den enkla slutsatsen att allt var som det skulle. *** Taxichauffören vägrade att köra närmare Bourj el Barajneh än tvåhundra meter. Där fanns tydligen en spärr av någon milis som inte passade honom. Carl klev ur och betalade och kunde utan några större svårigheter passera milisen med sin förklaring att han var en svensk läkare som ville träffa bekanta där inne. Sen kunde han snabbt fråga sig fram till den skandinaviska mottagningen. Människorna bodde i små vita kubliknande betongskjul med vit
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 261
rappning. Han mötte mest svartklädda kvinnor som nästan undantagslöst bar på någonting, stora konservburkar med vatten på huvudet, korgar med frukt eller något man inte kunde se, barn i knyten, kassar i nätplast som kunde innehålla allt från skor till tegelstenar. Han såg få unga män och inga beväpnade män. På några hundra meter räknade han med att han måste ha passerat flera tusen människors bostäder. Mottagningen bestod av tre kubliknande vita hus i fil. I det första rummet han kom in satt svartklädda kvinnor, en del med färggranna palestinska broderier kring hals- och bröstpartiet, en del med, en del utan barn och väntade på det evigt tålmodiga sätt man gör i Mellanöstern. En kvinna tog honom för att vara läkare och for upp mot honom med en ström av ord samtidigt som hon höll fram ett spädbarn med fuktiga febriga ögon. Han kunde bara generat säga på engelska som hon inte förstod att han inte var någon doktor och han flydde snabbt fram till en palestinsk flicka i sjuksköterskedress som satt vid rummets enda möbel förutom bänkarna utefter väggarna med väntande patienter och han sa utan att presentera sig närmare att han var svensk och sökte doktor Gunnar Bergström. Hon bad honom vänta medan hon gick in till ett angränsande hus och han stod mitt på golvet utan att veta vart han skulle ta vägen. Alla sittplatser var upptagna. Han ställde sig vid dörren och avvisade bestämt de olika anbud han fick från kvinnor som ville resa sig och ge honom en plats. En mörk spenslig man som var klädd i vit rock och ett tiotal år äldre än han själv kom ut och drog samtidigt av sig ett par gummihandskar. ”Jag har just förlöst en kvinna, det var ovanligt besvärligt”, hälsade han. De tog i hand. Carl såg sig omkring och utgick från att ingen annan förstod svenska. ”Jag är från den svenska säkerhetspolisen, jag behöver din hjälp och jag vill alltså prata med dej såfort du har tid”, hälsade Carl utan omsvep.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 262
”Jag ska operera om en kvart, jag vet inte … hjälp med vadå?” Läkaren såg tvivlande på Carl. ”Varken du eller någon annan här är misstänkt för brott, låt mej bara fort säga det så att det inte leder till några missförstånd. Det är verkligen hjälp vi behöver. När slutar du jobba?” ”Om tre timmar kan jag sluta jobba om det är tillräckligt viktigt. Och det är det tydligen?” ”Ja. Kan vi ses någonstans, Wimpys på Hamra Street om tre och en halv timme?” ”Jag hör ju att du är svensk. Men som du förstår är det här ett lite konstigt förslag. Vad heter du och hur ska jag veta att du är från säpo?” ”Jag har ett brev till dej från en person du känner, du kan ringa till en viss idiot på svenska ambassaden och få en bekräftelse på att en person från säkerhetstjänsten söker dej men jag vill inte säga mitt namn. Duger det?” ”Kan jag få se brevet?” De förde sitt samtal i låg och alldaglig ton, alla som satt runtomkring måste rimligtvis ha gissat att de trots allt var två läkare som smått bekymrat konsulterade varandra. Förråden av det eller det var väl slut nu igen. Brevet från Erik Ponti var mycket kort och skrivet för hand på Sveriges Radios papper och Carl hade fått det i ett ytterkuvert med Fristedts namn på, precis som överenskommet. Det löd i sin helhet: Hej Gunnar. Jag har goda grunder att tro att den landsman från säpo som söker dej i Beirut med det här brevet i hand behöver din hjälp. Gör det bästa du kan av det, för det kan vara viktigt och det kan vara i både ditt och mitt intresse. Erik Ponti ”Okay”, sa läkaren, ”det här är ju en mycket gammal bekant till mej
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 263
som jag litar på. Wimpys på Hamra alltså?” De tog i hand och skildes. Carl tog en lång promenad med kavajen över axeln, det var som en svensk dag i maj i luften. Han gick utefter cornichen-strandpromenaden som han mindes som den paradväg som kunde få Beirut närmast havet att påminna om franska rivieran. Nu var stora delar av cornichen belamrad med skjul; flyktingar som flytt från flyktingläger eller sönderbombade stadsdelar, palestinier och muslimska libaneser huller om buller. De privata strandbaden hade också förvandlats till plåtskjulsstäder. Han trodde sig särskilt känna igen ett sådant bad där han och kamraterna suttit någon dag och väntat på att få tillträde till PLO:s informationschef. De hade ätit sjöborrar och grillade stora räkor à la Provençale. En flagnad skylt hängde fortfarande kvar. En halvtimme senare hade han följt strandvägen ända in i staden och bort till det som en gång var St George Hotel. Där hade de tagit sig in fräckt en eftermiddag och badat i havet direkt från hotellterrassen. Nu var hela byggnaden en svartbränd ruin utan fönster. Svikten fanns oskadad kvar, den stod ut som ett ironiskt, trotsigt tecken över den blå vattenytan. Medelhavet låg oföränderligt blågrönt. Där utifrån hade amerikanska marinsoldater landstigit två gånger sen han sist var i Beirut. Israelerna hade invaderat landet tre gånger, en gång ända upp till Beirut och in i Beirut. PLO hade fått sitt militära försvar så försvagat att man inte längre kunde skydda flyktinglägren och därför hade det följt flera år av massakrer, först kristen milis, sen israeler, sen shiamuslimsk milis. Kanske hade sammanlagt 10 000 palestinier mördats sen Carl och kamraterna besökte det Beirut där PLO var en av de starkaste militära faktorerna i den sönderslitande kampen om Libanon. I dag var antagligen PLO en av de militärt svagaste grupperna och dessutom med den största och mest oskyddade civilbefolkningen. Den organisation där Carl arbetade när han kom på denna andra resa till Beirut stödde alltså tveklöst och kompromisslöst Israel. Om han nu kunde etablera kontakt med PLO också på denna andra resa
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 264
till Beirut, varför skulle de då inte kunna betrakta honom som en israelisk agent? Han var tvungen att hela tiden hålla sig i rörelse; så fort han stannade blev han omringad av tiggande barn. Han gick tillbaks till hotellet – ingen hade varit inne på hans rum, konstaterade han – och bytte till jeans. Sen låg han på sängen och såg i taket länge utan att vare sig tänka eller drömma. Den svenske läkaren kom 17 minuter försent till Wimpys. Carl, som inte var anpassad till Mellanösterns tidspassning, hade nästan börjat överväga att gå därifrån. Men den andre verkade fullkomligt obesvärad av förseningen, däremot fundersam och oroad av själva saken. ”Hur ska jag veta vem du är och att du inte är ute efter att ställa till nåt fanskap för mej eller mina kamrater, tänk om brevet från Ponti är en förfalskning?” hälsade han när han drog ut sin vita plaststol och satte sig. Carl uppskattade rättframheten. Han var säker på att han skulle klara av det här första steget, det var först senare det skulle kunna bli problem. Han berättade om mordet på Folkesson och säkerhetsavdelningens preliminära arbetsteori att det var en palestinsk operation (han undvek att berätta om turerna kring Erik Ponti). Men nu fanns det emellertid anledning att söka i vidare cirklar. Om det var en palestinsk operation som någon utbrytargrupp genomfört så skulle den inte ligga i PLO:s intresse, därför kanske de skulle vara intresserade av att delta i mördarjakten. Det gällde i vart fall att få fram resultat. Fyra kamrater – jo, Carl använde obekymrat det ordet – i Palestinarörelsen satt för närvarande anhållna, trots att det egentligen inte fanns skäl till det. Men så fort man fick upp nya spår kunde man kanske släppa dem. PLO:s säkerhets- och underrättelsetjänst skulle dessutom kunna hjälpa till med en del annat, som Carl inte ville berätta. Men han ville alltså komma i kontakt med dem. Bara det, ingenting annat. Och om det gällde att kolla att han verkligen var från den svenska säker-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 265
hetspolisen så gick det ju som sagt att ringa en viss stroppig andresekreterare på svenska ambassaden, som säkert kunde bekräfta det. Läkaren tänkte efter. Han beställde in en belgisk öl och en skål pistagenötter innan han sa något. Men i stället för att gå rakt på sak började han berätta om de svenskar som sen ett tiotal år höll igång det medicinska hjälparbetet i Beirut. Det han sa hade strängt taget inte med saken att göra men Carl avbröt inte. Palestinarörelsen hade alltid arbetat med fredliga, lagliga och demokratiska metoder. De som ville ägna sig åt debatt och propaganda gjorde det, och de som ville ha ”action”, alltså konkret handling, hade hela tiden haft möjligheten att ställa upp i hjälparbetet. Behoven var ju outsinliga, oavsett krigsläget. Då var det alldeles förbenat att man alltid skulle ha säpo efter sig, att man gång på gång skulle få läsa i Expressen att säpo ”visste” hur svenskar åkte på ”träningsläger” hos ”Svarta September”. Och sen låg det där kvar så att kamraterna för alltid stoppades från skyddsklassade jobb, vilket ju var förvånansvärt många jobb i Sverige. Dessa unga studenter som alltså gav sig ut i idealistiskt hjälparbete skulle för resten av sina liv bli behandlade som säkerhetsrisker, nationellt opålitliga och potentiella terrorister. Det var ju desto mer bittert ironiskt som just det medicinska hjälparbetet hela tiden kommit i kontakt med verklig terrorism: splitterskador, brännskador, skottskador, amputationer på barn, fosfor, napalm, antipersonella minor, bomber maskerade till leksaker, splitterbomber av såväl amerikanskt som israeliskt ursprung, raketer som avsöndrade miljontals små sköra splitterdelar i en mässingslegering som knappt gick att plocka ur såren, plastsplitter som inte syntes på röntgen. Och svenska statens tack till den som sysslade med det här biståndsarbetet var alltså terroriststämpeln. Svenska staten själv skickade sitt bistånd till korrupta regimer i Afrika i stället, eller miljardvis till en förtryckarregim och ockupant som exempelvis Nordvietnam. Carl hade druckit ur sin öl och beställde en ny. ”Jag var med i en Palestinagrupp i tre år”, sa han till slut. ”Jag håller med dej om allt det där. Men nu jagar jag en mördare och en
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 266
terroristgrupp som det gäller att stoppa även om den är palestinsk. Det kan lika gärna vara en västtysk liga vi jagar, men vi vet inte. Ju fortare vi får veta desto bättre.” ”Vilken Palestinagrupp var du med i?” ”Det vill jag inte säga eftersom jag inte vill säga mitt namn. Men det har i vart fall inget samband med mitt nuvarande jobb, om det är det du tror.” ”Hur ska jag kunna veta det?” ”Det kan du förstås inte veta. Men vad är det som oroar dej egentligen, jag ber dej ju bara om en tjänst, att förmedla en kontakt. Det är allt och sen ses vi förmodligen inte mer.” Läkaren såg forskande på honom. Det kändes att han tvivlade. ”Vill ni ha bevis för att hjälparbetarna har kontakt med Rased? Det är i så fall inte så konstigt, det är dom som svarar för vår säkerhet, det är dom som kan veta i förväg om vi behöver evakueras, om någon planerar att sabotera våra anläggningar och liknande. Det är helt normalt, det borde ni förstå.” ”Ja”, svarade Carl, ”det förstår jag. Det är precis därför jag vänt mej till dej bara för att få den där första kontakten, ingenting mer. Dessutom har jag bråttom, kanske du också. För varje dag det här drar ut sitter dina kamrater anhållna, isolerade och förhörda av inte särskilt vänlig och förstående personal på säk.” ”Okay, vem är det du vill träffa?” ”Abu al-Houl själv.” Läkaren skrattade till och nickade förtjust för sig själv som om det bara var detta som fattades. ”Det är en person som jag inte ens vet om han existerar. Jag har aldrig träffat någon svensk som har träffat honom. Han kanske bara är en myt, ett namn eller en beteckning på ledningen för Rased. Finns han kan han ju vara i någon helt annan del av världen för övrigt.” ”Nå men då försöker vi några grader ner. Jag känner ju ingen i Rased. Men sätt mej i kontakt med vilken som helst platschef så får jag föra min begäran vidare den vägen. Det borde väl gå?”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 267
”Var finns du någonstans?” ”Jag skulle föredra ett möte ute på stan.” ”Det tror jag inte går, dom måste komma till dej, inte tvärtom.” ”Okay. Hotell Plaza, rum 414. När kan du ordna det här?” ”Mellan en halvtimme och fjorton dagar, jag vet inte.” Carl övervägde om han skulle försöka bjuda läkaren på middag, men han slog undan tanken. Han skulle vilja veta en hel del, av rent personlig nyfikenhet, om det medicinska hjälparbetet och följaktligen skulle han sitta och ställa ideliga frågor och följaktligen skulle den spenslige läkaren hela tiden tro att det i själva verket var frågan om något förtäckt förhör. ”Okay”, sa han och la en sedel på bordet, ”då skiljs vi nu. Jag hoppas det funkar och gör det det så får du säkert höra talas om resultatet på ett eller annat sätt. Har jag inte hört något på två dagar så måste jag söka upp dej igen. Ska vi säga så?” När Carl reste sig och gick ut i den tilltagande trängseln på Hamra Street satt läkaren orörligt kvar och såg ner i sitt ölglas. Carl hade ändå en känsla av att han verkligen skulle förmedla kontakten. Han valde en liten orientalisk restaurang och åt shwarma i pitabröd med sallad och öl. Sen fortsatte han planlöst gå runt på gatorna kring Hamra tills han kom till en biograf som visade Amadeus. Där tillbringade han dryga tre timmar. Filmen var dubbad till arabiska, men musiken var fortfarande densamma. Han hade sett filmen förut och det var en märkligt förtjusande upplevelse att se och höra Mozart tala arabiska. När han skulle sticka nyckeln i dörren på sitt hotellrum såg han att någon öppnat dörren. Han tvekade och gjorde en intuitiv rörelse mot det tomma utrymme där hans revolver borde ha befunnit sig. Sen tog han ett djupt andetag och gick in i sitt mörka hotellrum. Han kände en svag främmande doft innan han tände ljuset och lät sig överraskas. Det satt två personer i rummet, en man i 35-årsåldern med rökfärgade glasögon och en tio år yngre svarthårig kvinna i västerländska kläder som riktade en Colt automatic mot hans magtrakt. Populärt
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 268
märke, tänkte han och stannade mitt på golvet och öppnade med långsamma tydliga rörelser sin mockajacka åt båda hållen. ”Jag är obeväpnad”, sa han. ”Jag heter Michel, och det här är Mouna”, sa mannen i de rökfärgade glasögonen lågt, ”och du ville ha kontakt med oss och nu har du det.” Carl pekade på sängen och mannen nickade. Han satte sig efter att ha slängt jackan ifrån sig och petat av sig skorna. ”Och hur ska jag veta vilka ni är?” frågade han. Mannen som kallade sig Michel höll upp ett litet vitt kuvert med Sveriges Radios regnbågsfärgade monogram, det var brevet från Erik Ponti. ”Bra”, sa Carl, ”mitt namn är Carl Hamilton och jag är anställd på den svenska säkerhetstjänsten och jag är här för att officiellt, eller vad vi ska kalla det, officiellt men diskret kanske, be er om hjälp.” Mannen som kallade sig Michel gjorde en gest med huvudet åt sin följeslagerska som stoppade undan pistolen i en handväska. ”Ja, vi lyssnar”, sa Michel, ”men låt mej bara för säkerhets skull påpeka att du inte plötsligt kan lämna rummet och att du helst bör sitta kvar på sängen. Bara för undvikande av beklagliga missförstånd.” Carl nickade. Han tyckte det hela var ett sympatiskt och korrekt uppträdande. Det kändes tillfredsställande att hans kontakt uppträdde kompetent. ”Jag vill träffa Abu al-Houl”, sa han rakt på sak. Flickan spärrade upp ögonen men behärskade sig snabbt. Mannen som kallade sig Michel rörde inte en min. ”Varför det?” frågade han bara. ”Kan jag bjuda på någonting ur kylskåpet?” frågade Carl och så tillade han hastigt: ”Där finns ingenting annat än kylda drycker.” ”Vi vet det, nej tack, till saken”, svarade mannen som kallade sig Michel kort men utan ovänlighet. Carl tog hela historien från början till slut. Sen berättade han att den slutsats man dragit på den svenska säkerhetspolisen var den, att
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 269
om det här var en PLO-operation så skulle man naturligtvis inte få något särskilt klargörande svar från PLO:s underrättelsetjänst. Men om det inte var det, vilket just nu föreföll mest sannolikt faktiskt, så skulle saken möjligen ligga bättre till. Dessutom hade man från svensk sida ingen som helst möjlighet att spåra en sovjetisktillverkad pistol som hamnat i den syriska armén. Om det över huvud taget gick så kanske Jihaz ar-Rased hade möjligheter, det kunde man ju inte utan vidare bedöma i Stockholm. Ungefär så långt hade det tagit Carl tio minuter och först nu sköt mannen som kallade sig Michel in sin första fråga. ”Och varför hoppas ni att vi skulle vilja hjälpa er, även om det nu inte var frågan om någon av våra egna operationer, vilket inom parentes låter mycket osannolikt. Nå, varför skulle vi hjälpa er?” ”Därför att om saken inte klaras upp kommer det att se ut för alltid som om det var palestinier som mördade en av oss. Dels får det allmänt otrevliga konsekvenser för den palestinska saken i svensk opinion. Dels underlättar det för sådana krafter inom svenska myndigheter som vill förfölja palestinier i vårt land.” ”Ert samarbete brukar ju alltid vara med Israel”, sa flickan och det var det första hon sa. Hon talade engelska med lätt brytning som lät som fransk. Hon skulle ha varit mycket vacker om det inte vore för hennes vänstra kind. Den var vanställd ner till mungipan av något som såg ut som ett kraftigt brännsår. Skadan hade fixerat hennes ansikte i ett evigt groteskt leende. ”Det stämmer”, sa Carl. ”Jag kan bara säga att jag själv aldrig haft något sånt samarbete men att jag nu söker er. Någon gång ska för övrigt vara den första.” ”Har du numret på pistolen?” frågade mannen som kallade sig Michel, ”och kan jag få det?” Carl sträckte sig demonstrativt tydligt efter sin plånbok – flickan med pistolen reagerade inte – och tog fram en liten lapp där Tokarevpistolens data fanns maskinskrivna. Han räckte över lappen till mannen som kallade sig Michel, som stoppade den i bröstfickan utan att se på den.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 270
”Varför vill du träffa Abu al-Houl? Det räcker väl om du får tillgängliga uppgifter från oss”, sa flickan. ”Nej”, svarade Carl. ”Ni kan ljuga för mej utan att det gör någonting och jag blir för övrigt inte trodd av mina chefer om det är så att era uppgifter är, ska vi säga gynnsamma, för den palestinska saken.” ”Och hur förändras det läget om du träffar just Abu al-Houl?” frågade flickan. ”Han ingår i PLO:s ledning. Om den svenska säkerhetstjänsten söker kontakt med PLO:s ledning så blir det för det första en sorts diplomatisk affär. Vi etablerar ett samarbete skulle man kunna säga. Och om han ger mej uppgifter så är sannolikheten för att de är lögnaktiga mindre, eftersom det ligger mer prestige i saken på så vis. För första gången samarbetar vi inte med israelerna utan med er. Det är en politisk förändring och en politisk fråga lika mycket som ett polisarbete.” De två palestinierna tittade på varandra och nickade småleende. De tycktes omedelbart ha accepterat tanken. ”Det där låter ganska rimligt, men jag hoppas du inser att vi kommer att stöta på en del hinder, kanske oöverstigliga hinder, nu. Säkerhetsaspekterna blir ju något annorlunda som du väl förstår?” sa mannen som kallade sig Michel. ”Ja, men det får jag ställa upp på, det viktiga för mej är själva resultatet”, svarade Carl nästan muntert eftersom han trodde sig känna att allt gick åt rätt håll. ”Men du ger dej in på en farlig operation nu”, sa flickan med långsam betoning på varje ord, ”för om du är från Mossad så slutar det här med att du själv och inte Abu al-Houl eller någon annan av oss blir dödad.” ”Men du vill fortfarande absolut träffa just Abu al-Houl”, fyllde mannen som kallade sig Michel i. Carl nickade. Mannen sa någonting på arabiska, kvickt och sluddrigt, till kvinnan som reste sig och gick ut. Hon tog handväskan med pistolen
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 271
med sig, men i samma ögonblick drog mannen som kallade sig Michel fram ett eget vapen som han la bredvid sig på fåtöljens armstöd. ”Vi kommer att göra en resa”, förklarade han efter en stund, ”och jag kommer här inne i rummet inte att säga så mycket mer om den saken. Men när du kommer ner på gatan går du åt höger. Efter tjugo meter eller så hittar du en blå Peugeot och där väntar Mouna. Om bilen med dej och Mouna förföljs så kommer du att dö. Annars ses vi senare i kväll. Överenskommet?” Carl nickade och tog på sig mockajackan och skorna och gick ner på gatan utan att vänta sig att mannen som kallade sig Michel skulle följa med. Den blå bilen stod på den anvisade platsen och han satte sig där fram bredvid Mouna, som utan ett ord räckte honom ett par svarta glasögon med mörka skydd för sidorna, sådana man ibland kan se på blinda människor. När Carl drog på sig glasögonen skymdes hans syn fullkomligt, glasögonen fästes med fjädrande skalmar runt öronen och satt hårt och tätt åt. ”I stället för ögonbindel, sånt ser så konstigt ut i vägspärrar”, sa flickan bredvid honom och startade bilen mjukt och lugnt. Carl kände hur bilen oupphörligt svängde åt omväxlande höger eller vänster och av trafikens ljud runtomkring gissade han att färden gick i omvägar kors och tvärs inne i stans centrum. Efter fem minuter hörde han radiobrus och flickan som kallade sig Mouna svarade någonting. Tydligen höll man på att förvissa sig om att bilen inte var förföljd. Det hela försiggick i uppemot en halvtimme och Carl började oroa sig för att någon polis eller milis skulle få för sig att den där bilen med blinderad passagerare uppträdde konstigt och i konsekvens med iakttagelsen inleda en förföljelse. Skulle hon försöka skjuta honom i bilen då? Nej det var inte så sannolikt. Han försökte minnas om han sett hur hon hade handväskan placerad när han steg in i bilen. Han mindes inte att han sett det och för övrigt spelade det knappast någon roll eftersom hon rimligtvis borde ha bytt plats för vapnet. Om de upp-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 272
täckte något skumt skulle hon få ett kodat meddelande på radion och sen köra någonstans och be honom vänta och sen skulle hon gå ur bilen och hastigt springa därifrån och så skulle man utlösa en sprängladdning i bagageluckan med fjärrkontroll? Nej, tänkte Carl. Det vore en onödig risk att åka omkring med en minerad bil, dels för alla egendomliga kontrollers skull, dels för att en sprängladdning som är apterad kan gå av av många oönskade orsaker, särskilt om den skall utlösas med en radiovåg (vilken som helst radiosändare i närheten, en taxiradio, en polisradio …). Carl började känna sig illa till mods. Och tog han av sig glasögonen och oskadliggjorde flickan skulle han sen ha en mycket olustig jakt framför sig. Bilen stannade. ”Jag kommer runt och hämtar dej och sen leder jag dej in i ett hus”, sa flickan som kallade sig Mouna. Carl noterade att det var ett ganska tyst kvarter. Flödet av signalhorn från den täta citytrafiken hördes avlägset. Han hade en känsla av att det gått mest uppåt, antagligen befann de sig någonstans … nej, förresten, bilen kunde väl inte gärna ha gått över den kristna gränsen? Han gav upp funderandet och lät sig ledas som en blind in genom en port och uppför två trappor och in i en lägenhet. Någon knuffade milt ner honom i en soffa. Någon annan drog kort efteråt av honom glasögonen tämligen omilt. Han satt i ett rum med förspikade fönster. Golvet var av vit sten och väggarna av brunt målat murbruk utan några dekorationer. Framför soffan stod ett litet bord och i övrigt fanns bara ett litet skrivbord i brun bakelitliknande 40-talsstil och några stolar. Vid den enda dörren satt en ung man med långt lockigt hår, grön uniform och en AK 47:a i knät. Framför skrivbordet med ansiktet mot Carl satt mannen som kallade sig Michel. De andra som måste ha funnits i rummet hade gått ut och stängt dörren. ”Vi har ställt in en soffa för din bekvämlighets skull eftersom du inte kommer att lämna det här rummet på någon tid”, sa Michel så fort Carl kisande lokaliserat honom.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 273
”Vad händer sen?” frågade Carl. ”Vi blev alltså inte förföljda, men sånt kan man aldrig veta hundra procent. Nästa steg blir tyvärr lite pinsamt för dej men jag hoppas du förstår oss. Det du har begärt är inte småsaker.” Carl svarade inte utan väntade på fortsättningen. ”Vi ska be att få ta hand om samtliga kläder du har på dej och så får du nya av oss. Men innan du sätter på dej dom nya kläderna kommer vi att låta läkarundersöka dej, oavsett om du vill eller inte och för vår trevnads skull hoppas jag vi kan få det avklarat så fort som möjligt.” Carl anade vad som skulle hända och nickade. Han tog ut plånboken och plockade fram sin legitimationshandling med lilla riksvapnet och la den bredvid plånboken och armbandsuret på skrivbordet. Sen klädde han utan ett ljud av sig och la kläderna i en hög på bordet framför soffan. ”Bra”, sa mannen som kallade sig Michel och gick fram till dörren och knackade lätt på den. Två män kom in, en yngre och en äldre man med hela huvudet dolt av en svart huva. Den yngre mannen hade en plastpåse med sig där han stoppade ner alla Carls tillhörigheter utom plånbok och legitimation och så försvann han ut och stängde dörren efter sig. Den äldre mannen i svart huva gick fram till bordet och plockade fram en del utrustning ur en liten väska. Sen drog han på sig en tunn plasthandske med vaselin och vände sig mot Carl. ”Jag är doktor Mahmoud och jag ber om ursäkt för min egendomliga apparition”, sa han, ”men jag föreslår att vi tar det mest obehagliga först. Vill ni vara vänlig att komma fram hit och böja er framåt och sära på benen.” Carl suckade och tvekade ett kort ögonblick innan han gjorde som han var tillsagd. Det var första men tills hans senare besvikelse i livet inte sista gången han utsattes för en sådan inspektion som, utan att han själv hade en aning om saken, faktiskt var ganska vanlig vid gränskontrollerna i hans eget land och framför allt uppe på Krono-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 274
bergshäktet där just nu fyra svenska Palestinaaktivister satt anhållna som terrorist suspects, även om det inte var det rent formella skälet till deras anhållande. Nästa inspektion gällde munhålan. Med en tandläkarspegel och ett stickinstrument gick den maskerade läkaren, som tvivelsutan gjorde intryck av att vara riktig läkare, igenom tand för tand och petade på varje plomb han hittade. Därefter inspekterades alla tå- och fingernaglar en efter en. Sen kände läkaren sig igenom hans armar och ben, letade tydligen efter tecken på brott någonstans innan han frågade. Nej, Carl hade aldrig brutit något. Därefter plockade läkaren fram en metalldetektor som han skruvade på som om han på något sätt höjde en volym och så gick han över Carl kvadratdecimeter för kvadratdecimeter. Sen var inspektionen klar, läkaren plockade ihop sina saker i väskan, stannade på väg ut vid dörren bredvid vakten med det besvärat obesvärade ansiktsuttrycket och bugade artigt. ”Allt tycks vara i sin ordning och jag tackar för ert vänliga samarbete, hoppas det går bra för er, vad som nu är på gång vilket jag tyvärr inte vet, men skjuta er ska dom väl inte eftersom vi har gått igenom det här, nå, adjö min herre”, sa läkaren och det hela gjorde ett absurt komiskt intryck eftersom hans språk knappast stämde med den svarta terroristhuvan. Så knackade han på dörren och släpptes ut. Mannen som kallade sig Michel kom in och gav Carl ett kort ögonkast som möjligen såg något generat ut. ”Jag hoppas du förstår oss”, sa han. Carl nickade och i samma ögonblick insåg palestiniern med automatkarbinen att Carl fortfarande var naken och han gick snabbt ut och återvände med en hög med kläder. Det var gröna amerikanska uniformspersedlar av ganska nytt snitt. Grad- och kårbeteckningar var bortsprättade men det föreföll vara delar av en marinsoldats utrustning. Mitt i ryggen på den gröna skjortan fanns några stoppade hål som såg ut som kulhål och svag brunfärg som inte gått bort i tvät-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 275
ten. Carl höll för osannolikt att skjutna soldaters persedlar skulle sättas i normal cirkulation igen. Han petade med pekfingret på hålen och stoppningen och mannen som kallade sig Michel läste tydligen hans tankar. ”Det är ingen avsiktlig symbolik i det där, det var bara vad som fanns närmast till hands, det har tillhört en amerikansk soldat som stupat här i stan”, förklarade han med en tillmötesgående vänlighet som blev ungefär lika komisk som läkarens vänlighet i terroristhuva. ”Var det ni som sköt honom?” undrade Carl medan han drog på sig de gröna kläderna. ”Ja eftersom vi har ärvt hans kläder, vi har inte fått dom från US Aid i alla fall. Nå. När nu första steget är klart. Låt oss tala lite om din funktion inom den svenska säkerhetstjänsten. Du är ganska ung för att börja med något?” ”Min ålder framgår av legitimationshandlingen.” ”Vad är din funktion inom säkerhetstjänsten, vad är du utbildad till och specialiserad på?” ”Det tänker jag inte svara på.” ”Då kan jag tvinga dej att svara.” ”Det tror jag inte ett ögonblick. Det du frågar efter är Konungariket Sveriges hemligstämplade kunskaper.” ”Vi ska alltså behöva göra samtalet otrevligt?” Carl övervägde med sig själv. Mannen hotade alltså att tortera honom. Det Carl inte ville förråda hade med hans specialutbildning att göra eftersom den var en militär hemlighet. Inte för någon ämnade han redogöra för svenska militära hemligheter. Å ena sidan. Men om de å andra sidan satte igång att tortera honom skulle samarbetet minst sagt försvåras och höll de på för mycket med den saken så skulle de inte gärna kunna låta honom komma tillbaks till Sverige levande. ”Inte ens för svenskarna här nere har jag uppgett mitt namn som jag har gjort för er. Det ni med ledning av mitt namn kan få reda på i
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 276
offentliga handlingar i Sverige är att jag är anställd vid säkerhetstjänsten, även om det är svårt så går det att få fram, och för övrigt vet ni det redan. Dessutom är jag löjtnant i den svenska flottan. Jag har en utbildning där som motsvarar ungefär vad de flesta commandosoldater inom marinkårer runt om i världen går igenom. Jag har kommit obeväpnad till Beirut, jag har själv sökt upp er för att be om samarbete och mer tänker jag inte säga.” ”Är du säker på det?” ”Ja så säker som man nu kan vara. Jag gillar inte ditt hot om tortyr, inte så mycket därför att det gör ont som för att det skulle få samarbetet mellan oss att misslyckas fullkomligt.” ”Du inser att vi kan döda dej utan vidare?” ”Ja självfallet. Men det kommer ni inte att göra.” ”Varför inte det?” ”Har jag rätt i min teori att den där planen är en plan dalet, och inte en plan dal så har vi ett gemensamt intresse. Har ni dödat en svensk säkerhetspolis så har ni ställt till det illa nog. Dödar ni en till, vilket ju rimligtvis blir den operativa slutsatsen av mitt försvinnande i Beirut, så blir allting ännu värre. Priset ni får betala blir för högt. Dessutom sätter ni era svenska sympatisörer, som förmedlade kontakten, i en helvetes situation. Dom blir anklagade för brott. Allt det här måste du förstå, det är jag säker på. Alltså kan du sluta med skrämselteatern.” ”Bra!” sa mannen som kallade sig Michel, ”mycket bra! jag börjar faktiskt gilla dej. Så då skiter vi väl i tortyren.” Det sista sa han med ett plötsligt uppsprickande leende. Sen samlade han sig på nytt. ”Låt oss nu vara praktiska en stund”, fortsatte han. ”Du kommer alltså att med eller mot din vilja kvarhållas här tills vidare. Vilka problem innebär det som vi inte kan ha förutsett, ambassaden till exempel?” ”Nej, jag opererar oberoende av ambassaden, dom kommer inte att sakna mej. Däremot kan jag ringa till dom om jag får problem,
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 277
men det är väl inte det du tänker dej i första hand.” ”Nej, vi har redan kollat med ambassaden. Dom bekräftar – till en svensk som frågade – att du så att säga finns, men i övrigt var dom ovilliga att tala om saken. Något annat?” ”Ja hotellet. Dom kommer att sakna mej och så vidare, i värsta fall kallar dom in polis om det fortfarande finns sånt i Beirut.” ”Det är ordnat. Vi har betalt din räkning och dina grejor är på väg hit, du har så att säga checkat ut.” ”Då kan jag inte se något annat problem än tiden.” ”Hurså?” ”Jag kan inte bara försvinna hursomhelst.” ”Upp till tre fyra dagar?” ”Ja men sen börjar det bli kärvt, då har jag inte hört av mej på ganska länge.” ”Nej det är klart. Nå, låt oss då tala om annat. Vad är din personliga ståndpunkt när det gäller oss och israelerna?” ”Dom har den bästa och ni den näst bästa säkerhets- och underrättelsetjänsten. Det jag har sett av er hittills gör ett kompetent intryck.” ”Jag menar förstås: vems sida står du på rent personligen?” ”Det vill jag inte svara på!” ”Varför det?” ”Därför att i mitt lite speciella läge så skulle mitt svar verka praktiskt tillrättalagt.” Mannen som kallade sig Michel log på nytt. ”Jag tror vi skiter i det här va?” sa han efter en stunds tvekan. Carl nickade. ”Vad vi faktiskt gör nu är följande”, fortsatte den palestinske underrättelseofficeren, ”vi kollar igenom dina kläder, du får antagligen tillbaks dom i morgon. Sen har vi satt igång sökandet efter det där vapnet. Och så undersöker vi om Abu al-Houl dels finns tillgänglig, dels har intresse av att träffa dej. Men det är möjligt att han i så fall måste konsultera Abu Amar (Yasser Arafat) först och Abu Amar är i Kuwait. Första frukost serveras i morgon klockan nio eller så. Huset
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 278
är väl bevakat och vakterna somnar inte där ute och det här rummet är absolut rymningssäkert. Kan vi skaffa dej något att läsa till exempel?” ”Ja lokala tidningar på engelska helst.” ”Bra, det ska jag ordna, vi ses snart hoppas jag.” Mannen som kallade sig Michel gick ut och tog med sig den unge beväpnade vakten och dörren låstes utifrån och det rasslade och gnisslade som om man sköt en stålbalk framför dörren. Carl brydde sig inte om att undersöka fönster eller dörr. Han hade tills vidare inga som helst avsikter att försöka rymma från sitt fängelse. *** Nästa morgon satt kriminalkommissarie Arne Fristedt länge och betraktade sitt stora flödesschema som nu täckte en hel vägg i det gemensamma arbetsrummet. Han väntade på sin kollega Appeltoft som var iväg för att hämta ett lass utredningsmaterial från den av firmans grupper som sysslat med de sju palestinierna. Det fanns inget naturligt centrum i händelse- och utredningsflödet. Det var både den tydligaste och den mest besvärande iakttagelsen man kunde göra. Från Tokarevpistolen med ursprung i Syrien flyttade sig förloppet från vänster till höger via en sybehörsaffär på Östermalm till de fyra svenska Palestinaaktivisterna. De fyra hängde logiskt ihop. Från den siste i raden gick en linje rakt nedåt till en serie tyska namn som nu satt i förvar i Bremen och Hamburg. Men den händelsekedjan hade ännu inte utvecklat sig till något klarare än en gripen efterlyst tysk som det tills vidare inte fanns någon anledning att direkt förknippa med mordet och Tokarevpistolen. Rakt uppåt från Palestinaaktivisterna fanns tre röda heldragna linjer som förband svenskarna med två libanesiska och en palestinsk förbrytare av konventionellt snitt. Från dem fanns ingen logisk fortsättning. Till höger om de fyra svenskarna fanns streckade blå linjer över
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 279
till en grupp med sju arabiska namn med organisationsbeteckningar inom parentes. Fyra av de sju arabiska namnen var märkta med en liten asterisk, det var dom som skulle komma att utvisas som terrorister. Rent grafiskt föreföll de fyra svenskarna vara centrum. Men det fanns ingen logik i det eftersom det inte fanns någon förbindelse mellan dem och Tokarevpistolen/mordet åt ena hållet och ingen rak förbindelse till palestinierna åt andra hållet. Fristedt hade lyft bort de pappersark som beskrev förbindelsen med blå streckad linje till journalisten Erik Ponti. Norrmännens material hade varit fullkomligt tätt. Det stämde dessutom med vad Ponti själv sagt, vilket Fristedt dock inte meddelat Näslund. På väggen bland de hittills kända uppgifterna och sambanden fanns alltså två teoretiska möjligheter. Antingen skulle den tyska utredningen ge nya och konkreta uppslag. Eller också kunde det, fast det var synnerligen teoretiskt insåg Fristedt, finnas uppslag i materialet från de sju palestinierna. Utöver dessa små, mycket små möjligheter fanns bara Carl Hamiltons försök att leta upp en nål i höstacken i Beirut. Det var förstås värt försöket, men knappast något att realistiskt hoppas på. ”Det här kommer inte att göra saken så mycket klarare precis”, sa Appeltoft när han kom in i rummet och misslynt slängde en tre decimeter hög utrednings- och förhörsprotokollsbunt på det rena sammanträdesbordet i mitten. ”Nej tyvärr är det väl så, men vi kör igenom dom i alla fall”, svarade Fristedt och sträckte sig med spelad självklarhet efter kaffet. Han hade lärt sig hur den lilla helvetesmaskinen fungerade nu. De tillbringade större delen av dagen med de sju palestinierna. De tog dem en efter en och gick igenom förhör, protokoll från husrannsakan och den personliga politiska bakgrund som de var och en för sig lämnat till svenska invandrarverket och lokal polis redan när de en gång sökt tillstånd att få stanna i Sverige. För att de då skulle framstå som politiska flyktingar hade de högst naturligt beskrivit sig själva
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 280
som närmast desertörer från olika palestinska organisationer. Därför skulle de sväva i fara om de skickades tillbaks till Mellanöstern; därför var det högst troligt att de skulle ha kunnat överdriva sin verksamhet i eller betydelse för de olika organisationer de uppgett sig tillhöra och nu var det framför allt denna organisationstillhörighet som belastade dem som terrorister. Som man kunde vänta sig hade de sju ”interna förbindelser”, det vill säga på vanlig svenska kände de varandra. Såg man närmare på saken kände de varandra bättre om de bodde nära varandra, alldeles oavsett de organisationssympatier de uppgett. Så till exempel umgicks de två mest belastade terroristmisstänkta sympatisörerna med PFLPGeneral Command inte med de näst mest belastade sympatisörerna till den ideologiskt närstående organisationen PFLP, utan med Al Fatah-anhängarna. Eftersom de bodde i samma korridor i samma studentbarack. Nu hade utredarna gjort gällande att detta var särskilt belastande för Al Fatah-anhängarna. De också borde utvisas, trots att Al Fatah i sig inte av regeringen klassats som en terroristorganisation. Alla sju skulle begäras utvisade vid lämpligt tillfälle – man kunde i och för sig ha dem flera månader i förvar på polishäkten eftersom lagen föreskrev att säkerhetstjänsten skulle vara både åklagare och domare i de förhandlingar i förvarsfrågan som de förvarstagna kunde lagligen begära. Men Näslund hade ännu inte gjort någon framställan i saken till invandrarministern. De förbindelser som fanns mellan de sju palestinierna och de fyra anhållna svenskarna var tunna, minst sagt. De bestod av några telefonsamtal som i sammanhanget föreföll helt naturliga. (Visste man något? Hade man hört vad som sas i Rapport om PFLP som tänkbar förövare? Jaså hade man inte sagt något om PFLP? Skulle det bli några demonstrationer? och så vidare.) Efter en som de tyckte i efterhand onödigt samvetsgrann arbetsdag var Fristedt och Appeltoft tillbaks i den slutsats de redan från början gissat sig till. De sju palestinierna hade Näslund kunnat slå till mot
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 281
när som helst, de hade inte med själva saken att göra. Det var bara meningen att det skulle se ut så. Det var hans sak, det var hans massmediashow och reklamapparat, det behövde man inte lägga sig i. Så där hade firman ofta agerat med den såkallade Kröcherliften. ”Och hur ser det ut nu då?” frågade Fristedt efter att ha gått fram till väggen och plockat ner alla bilder på de sju palestinierna. ”Nu återstår tyskarnas utredning. Och så Carl nere i Beirut förstås, men det är väl bara en chansning?” svarade Appeltoft. ”Han verkar vara en bra kille den där Hamilton”, sa Fristedt prövande och tände sin pipa för första gången under dagen. ”Ja, jag kanske bara är gammalmodig eller nåt men jag har lite svårt att förstå det där med kommunister i firman”, muttrade Appeltoft. ”Jo men vi är ju ganska gamla du och jag, åtminstone i jobbet. Och statsministern har ju också folk hos sig med sån bakgrund. Han är i alla fall inte någon av Näslunds killar.” ”Nej”, sa Appeltoft, ”det är han absolut inte. Fast jag förstår inte hur fan han har hamnat här, någon riktig polis är han ju inte heller. Och hans sätt att handskas med vapen gör en lite fundersam. Håller dom på att bygga upp någon ny verksamhet här?” Den frågan lät sig inte besvaras. Det viktiga med Carl var dessutom just det att han inte var en av dessa unga halvakademiker som Näslund rekryterade i sitt nya garde, de som gjorde snabbkarriär och som grupp höll på att ta över styrningen av all verksamhet på firman. Just nu var det två såna som vid sidan av Karl-Alfred chefade i Näslunds ställe eftersom Näslund flugit till Hamburg för att ”informera sig om läget”, det vill säga sola sig i glansen av det som ju lustigt nog var Carl Hamiltons fynd och som säkert gjort de tyska kollegerna på gott humör. *** Näslund hade mycket riktigt haft en angenäm dag i Hamburg. Även
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 282
om det omfattande tillslaget i Bremen och Hamburg inte skulle leda till mer än att man fick en och en halv terrorist inom lås och bom (ytterligare en person hade nu anhållits för olaga vapeninnehav), så hade mängden av dokument och anteckningar gett en klar fingervisning om att man lyckats samla in en hel grupp med sympatisanter som man tidigare bara haft diffusa kunskaper om. Om den här gruppen var en potentiell rekryteringsbas för den tredje generationens tyska terrorister så hade de själva nog blivit lite avkylda av tillslagen. Och viktigare – de som eventuellt ville rekrytera dem för uppbyggnadsarbete i en ny organisationsstruktur skulle ogärna ta i dem om de var bevisligen kända av säkerhetspolisens terroristavdelning. Ur den synpunkten var de västtyska kollegerna mycket nöjda med den hjälp de fått från Sverige och Näslund hade fått ett mottagande som var mer än hjärtligt. Men det föreföll inte som om man hade hittat en enda liten antydan om någon aktion i Sverige. Det innebar inte att man kunde avskriva teorin – just frånvaron av kvalificerade terrorister bland de gripna kunde ju tolkas som att just dessa slunkit ur nätet – men några konkreta uppslag fanns alltså inte och med tanke på den stora personalinsats man använt för att snabbt gå igenom alla beslag så föreföll det svårt att tänka sig att något sådant skulle dyka upp senare. Men gjorde det det skulle man givetvis snabbt höra av sig. Henrik P Näslund kände sig ändå inte särskilt nerslagen när han tillsammans med två av sina västtyska chefskolleger fortsatte till Paris. Det var på grund av mötet i Paris han hade tagit vägen över Hamburg, annars skulle den resan tett sig omotiverad. Men Parismötet var viktigt, det var en av Kilowattgruppens årliga sammankomster och Näslund hade goda förhoppningar att han av flera tänkbara chefskolleger på tvådagarsmötet ute i Versailles skulle kunna få nya uppslag. Kilowattgruppen var en informell sammanslutning som kommit till på israeliskt initiativ och bestod av säkerhetstjänsterna i Norge, Danmark och Sverige, de specialsektioner inom holländsk, italiensk och belgisk säkerhetstjänst som sysslade med terrorism, den franska underrättelsetjänsten DGSE:s ”andra byrå”, en avdelning som dels
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 283
sysslade med terrorister, dels sådant som på internationell yrkesslang i branschen antingen omskrivs till ”specialoperationer” eller mer rättframt kallas dirty tricks. Storbritannien deltog som vanligt med folk både från MI 6 och MI 5 liksom Israel som representerades av både Mossad och Shin Beth, och Västtyskland med både BND och Verfassungsschutz alltså både underrättelse- och säkerhetstjänsterna. För särskilt Storbritanniens och Israels del var nämligen terroristjakten någonting som omöjligt gick att sortera in bara under den ena organisationen; IRA:s verksamhet i London kunde således med viss självklarhet vara jobb för MI 5, medan IRA:s påstådda förbindelser med Libyen eller andra aktiviteter ute i Europa sorterade under MI 6:s ansvar. På samma sätt var det för Israel: terroristbekämpning var lika mycket en fråga för säkerhetstjänsten Shin Beth som för underrättelsetjänsten Mossad. Syftet med Kilowattgruppen är inte så mycket att sammanlänka de europeiska och israeliska terroristjägarna, för sammanlänkade är man redan i ett dagligt intimt samarbete. Men genom att man träffas på chefsnivå några gånger om året, i regel i Paris, så kan man få tillfälle att föra taktiska och strategiska överläggningar utan att allt kommer på papper eller i datorer (eller till hemmapolitikernas kännedom) som det dagliga och byråkratiskt tämligen välreglerade samarbetet. Chefen för den svenska säkerhetspolisens Byrå B är den faste svenske representanten i Kilowattgruppen och så hade det varit sen Näslunds företrädare i jobbet, en man som senare tillsammans med den pensionerade svenska rikspolischefen slagit sig in på den expanderande exportmarknaden för spioneri; man sålde svensk avlyssningsoch datorteknik anpassad för säkerhetstjänster. Den svenska säkerhetspolisen är självfallet inte någon tung representant i en sammanslutning där de flesta andra organisationer är mer än dubbelt så stora och har mångdubbelt större praktiska erfarenheter, och problem för den delen, när det gäller terrorism. Fördelarna för svenskt vidkommande är, om man bortser från den personliga tillfredsställelsen för enskilda svenskar som får vara med bland de stora
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 284
och breda pojkarna, snarast att man får en kontinuerlig bild av hur tekniska nyheter introduceras i arbetet och hur olika terroristtendenser antingen klipps av eller utvecklas på det europeiska slagfältet. För de mera inflytelserika medlemmarna i gruppen, och dit hör framför allt israeliska Mossad, innebär fördelarna med samarbetet inom Kilowattgruppen att man kan få kolleger runt om i Europa att praktiskt omsätta de tips och kunskaper man levererar. En naturlig regel för detta informationsbyte mellan olika säkerhets- och underrättelseorganisationer är att den som har ett stort förråd av kunskaper lättare än andra kan byta till sig tjänster och nya kunskaper som tack för hjälpen. Svenskarnas problem i det avseendet är en ständigt växande skuldbörda till främst västtyskar och israeler. Just det här mötet inom Kilowattgruppen hade två huvudfrågor. Den första gällde en ny attentatsvåg mot brittiska hotell och brittisk turisttrafik som IRA lanserat under den senaste treveckorsperioden. Den andra frågan gällde tendenser som nu börjat bli oroväckande klara när det gällde förbindelser mellan det man kallade ”den tredje terroristgenerationen” i Västtyskland och två eller tre grupper i Frankrike och Belgien som öppet gått ut och proklamerat någon sorts terrorismens international och gemensamt krig mot NATO i Frankrike, Belgien och Västtyskland. En amerikansk överste hade nyligen skjutits till döds på en gata i Paris och organisationen Action Directe hade stolt förklarat sig skyldig. Den franske överste som vid mötet representerade DGSE, och i själva verket var chef för den ursprungligen nästan helt korsikanskt dominerade andra byrån, antydde att man hade infiltrerat gruppen och snart räknade med att kunna slå till i stor skala. Förhoppningsvis skulle det leda till uppslag och spår mot den belgiska gruppen. Näslunds fråga, som gällde mordet på en svensk säkerhetsofficer och arbetet med att uppspåra de förmodade palestinska mördarna, kom långt ner på dagordningen. Men under de två angenäma dagarna i Versailles – fransmännen stod ju för mat och dryck – fick Näslund precis som han hoppats till-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 285
fälle till flera informella och privata överläggningar med sina israeliska kolleger. Israelerna lutade åt att det hela måste röra sig om en operation som ännu inte hade ägt rum, alltså den där Plan Dal, och att eftersom man inte spårat några tecken på avancerade operationer inom Yassir Arafats grupperingar i PLO så borde man försöka rikta in sig på en operation som stöddes eller sköttes av någon oppositionsgrupp bland palestinierna, eventuellt med stöd från Irak eller Libyen. Och när det gällde de två alternativen föreföll Libyen troligast. Ungefär så mycket kom Näslunds underlydande att få reda på eller gissa sig till när Näslund kom tillbaka från Paris. Det lät lite magert, faktiskt. Och i Näslunds omgivning drog man därför den enkla och alldeles korrekta slutsatsen att israelerna berättat mycket mer än så, fast Näslund av någon anledning tills vidare ville hålla de detaljerna för sig själv. *** Carl hade vistats i sitt fängelse i nästan exakt 48 timmar när mannen som kallade sig Michel kom tillbaks i sällskap med två mycket unga och mycket välbeväpnade män. Det var bråttom och nervöst, de skulle ge sig iväg omedelbart. Carl försökte kräva lite tid för att raka sig, byta kläder och duscha men det gick inte. Han fick på sig de mörka glasögonen och leddes nerför de två trapporna och in i något som måste vara bagageutrymmet i en liten pick-up. Sen började kringelturerna igen. Av trafikljuden gissade Carl att man först åkte genom de centrala delarna av västra Beirut och sen på nytt ut i någon ytterkant av staden. När bilen stannade leddes han över en gård som verkade som en byggplats av något slag eftersom han snubblade över lösa brädor och stenhögar. En man på vardera sidan ledde honom i armarna in genom en öppen port eller portgång och uppför smala trappor utan mattbeläggning och med hårt eko mot väggarna av steg och röster; han gissade
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 286
att de var på väg uppför trapporna i ett höghus under byggnad. De passerade in genom en dörr som tydligen bevakades av flera vakter eftersom det uppstod korta samtal som han tolkade som säkerhetskontroll och han hörde prassel av papper som någon läste. På väg genom en korridor tog någon av honom glasögonen. Han befann sig mycket riktigt i ett halvfärdigt hus av höghustyp, de passerade flera blivande lägenheter utan dörrar och utan golvbeläggning ovanpå betongen. Men alla fönster i korridoren eller till angränsande lägenheter var försatta som om man skyddade sig med mörkläggning mot flyganfall. Carl gissade att inget ljus syntes utåt och belysningen i korridoren var mycket sparsam. ”Det här är en tillfällig mötesplats som vi gjort upp enbart för det här mötet”, viskade mannen som kallade sig Michel och som nu gick strax bakom honom. I bortre änden av korridoren var sandsäckar staplade längs väggarna som för att skydda mot exempelvis granateld. De gick genom en kort svängd hög dubbelmur av sandsäckar och kom in i ett rum där Abu al-Houl satt bakom ett av dessa ständiga Mellanösterns skrivbord i träimiterad brunplast. Det fanns två vakter i rummet som satt på varsin stol utefter varsin långvägg, det var ungefär fyra meter mellan dem. Abu al-Houl satt mitt för kortväggen och framför hans skrivbord stod två stolar. Även om rummet hade varit fullpackat med folk, tänkte Carl, så hade det ändå inte varit någon som helst tvekan om vem som hade ett kodnamn som betydde ”Sfinxen” och var chef för Mellanösterns näst bästa säkerhets- och underrättelsetjänst. Abu al-Houl hälsade inte, han gjorde bara en gest mot en av stolarna framför sig. Carl satte sig ner utan att räcka fram handen eftersom han instinktivt kände att han ändå inte skulle få något gensvar på den hälsningen. Abu al-Houl var gråhårig, kortsnaggad, kraftigt byggd och i 60-årsåldern. Hans ögon doldes bakom mörka glasögon och det hårda ansiktet präglades mest av en kraftig mellanösternkrökt näsa och en stor mun som inte log.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 287
Mannen som kallade sig Michel satte sig bredvid Carl och därefter sa ingen någonting på en stund. Sen tog Abu al-Houl med en långsam rörelse av sig glasögonen. Han var blåögd. ”Jag är Abu al-Houl”, sa han med låg röst och melodisk barytonstämma. Det föreföll Carl som en av de mest onödiga upplysningar han fått i hela sitt liv. ”Jag är Carl Hamilton, officer i den svenska säkerhetstjänsten och jag är glad att jag fått träffa er”, svarade Carl. Abu al-Houl fixerade honom en stund med sin stadiga blå blick utan att svara och sen slog han upp en liten pappersmapp på bordet framför sig. ”Vi har vissa indikationer på att vår mest kompetente fiende, för vi har ju många fiender som ni vet, planerar ett attentat mot någon av våra ledare här i Beirut. Jag själv skulle utan tvekan kunna vara ett sånt mål. Våra informationer säger oss att det kan finnas en skandinavisk anknytning till sådana planer, hur bedömer ni det mr Hamilton?” frågade Abu al-Houl utan att en enda gång variera sitt tonfall eller sitt minspel. ”Jag vet ingenting om det och vi har inga som helst indikationer eller tips åt det hållet”, svarade Carl försiktigt. ”Men tänk om ni själv ingår i en sådan operation. Ni har ju onekligen viss anknytning till Skandinavien. Och som ni förstår har vi ägnat dom här två dagarna då ni varit vår gäst till att utföra vissa kontroller”, fortsatte Abu al-Houl på samma oföränderliga sätt. Carl grubblade en stund. Han hade just hunnit känna sig lättad av att det verkligen och tvivelsutan blivit det möte han önskat sig. Det hade alltså inte blivit en färd ut i det slutgiltiga mörkret, en tanke som föresvävat honom mer än en gång. Men om de nu hade fått för sig att han ingick i någon sorts operation som riktade sig mot PLO-ledare – det hade hänt en gång, det var en händelse Carl mycket väl kände till eftersom han varit i Beirut ungefär samtidigt, att en israelisk commandogrupp tagit sig in i en lägenhet med tre höga PLO-ledare och
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 288
skjutit dem till döds – så var Carls läge minst sagt bekymmersamt. ”Jag kan förstås inte bedöma vilka kontroller ni kan ha utfört, men jag borde inte ha något att bekymra mej för”, svarade Carl långsamt samtidigt som han gav akt på sig själv för att inte verka nervös. ”Kan ni på något sätt bevisa, mr Hamilton, att ni inte ingår i en sådan operation? I så fall kan vi kanske komma överens i det följande.” ”Vad är det ni vill att jag ska bevisa?” ”Att ni inte bara är en utsänd mördare till exempel.” Abu al-Houl rörde fortfarande inte en min, men de fyra männen i rummet såg nu spänt på Carl. Carl tänkte snabbt och rörigt. Samtalet hade tagit en mer obehaglig vändning än han ens kunnat föreställa sig. Det kunde antingen vara frågan om en standardmodell för förhör, där man försöker intala den man förhör att man ”vet allt” och så vidare, men om palestinierna nu å andra sidan av en eller annan anledning fått det hela om bakfoten så rann tiden snabbt ur timglaset. Carl beslutade sig samtidigt som han agerade, utan att han i efterhand riktigt kunde sortera ut för sig själv hur det hela gick till. ”Ni begär ändå ganska mycket”, sa han och sträckte sig som om han var trött och på väg att gäspa – och så log han – och när han sträckt armarna utåt sidorna och fortfarande befann sig mitt i rörelsen välte han sig av stolen och grep tag om pipan på den närmsta vaktens automatkarbin och ryckte det åt sig med ena handen samtidigt som han, fortfarande i sin roterande rörelse sköt upp en armbåge med full kraft i mellangärdet på den överrumplade livvakten. Och när han reste sig upp osäkrade han blixtsnabbt vapnet, som han skjutit åtskilligt med på träning, och riktade det mot den andre vakten som befann sig på andra sidan i skottriktningen mot mannen som kallade sig Michel och gjorde en gest med munnen och ansiktet som betydde schh! Den andre vakten stelnade mitt i sin rörelse. Den nerslagne låg på golvet dubbelvikt och stönade svagt. ”Så här”, sa Carl och riktade sin AK 47:a mot Abu al-Houl, som inte rört vare sig en min eller en hand eller över huvud taget någon-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 289
ting under Carls snabba operation, ”så här kan jag möjligtvis bevisa det. Ni är nämligen fortfarande vid liv.” Och så la han försiktigt ner AK 47:an på skrivbordet framför Abu al-Houl och böjde sig ner över den nerslagne, hjälpte honom upp och bad om ursäkt. Sen satte han sig på nytt på sin stol. Mannen som kallade sig Michel reste sig från den skyddsställning han intagit på golvet och satte sig lugnt bredvid Carl. Abu al-Houl smålog, det var ett leende som skulle varit nästan omärkligt i vilket som helst annat ansikte men som hos mannen som kallades Sfinxen förstorades till odiskutabel tydlighet. ”Bra”, sa Abu al-Houl, ”ni kan ta initiativ mr Hamilton och det gillar jag. Sen är det inte av misstroende, utan som en ren försiktighetsåtgärd vi har haft just det där vapnet oladdat. Som jag sa har vi gjort vissa undersökningar och dom har faktiskt tagit oss ända till Kalifornien om ni förstår vad jag menar?” ”Nej det förstår jag inte”, sa Carl och sträckte sig efter automatkarbinen på skrivbordet utan att någon i rummet försökte stoppa honom. Han fällde ut magasinet. Det var tomt. Han la tillbaks automatkarbinen på skrivbordet. Abu al-Houl smålog inte ens. ”Då vill jag först att ni ska höra några synpunkter från mej, mr Hamilton, och det är inte bara min privata uppfattning jag förmedlar nu utan PLO:s. Jag förutsätter att ni är beredd att lyssna en stund?” Carl nickade. Jihaz ar-Rased hade inga som helst indikationer på att det förestod någon palestinsk operation i Stockholm. Någonting så uppseendeväckande som mordet på en svensk säkerhetspolis skulle normalt ha avsatt en hel del rykten i de palestinska kretsar som i så fall låg bakom det hela. Och nu hade det förflutit en dryg vecka sedan händelsen. Man kunde inte utesluta att en eller annan arabstat i ett mer eller mindre intimt samarbete hade någonting på gång, det skulle exempelvis kunna gälla Syrien, men även det borde man ha fått åtminstone någon liten indikation på.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 290
Det var det rent faktiska informationsläget. Om man sen övergick till den politiska sidan av saken, så fanns det inte ens för den galne översten i Libyen, och ännu mindre för PLO, någon anledning att ställa till bråk i Sverige. Det skulle vara ett strategiskt politiskt misstag eftersom varje operation, hur väl den än var planerad, riskerade att gå fel. Det politiska priset för palestinskt vidkommande, om man mördade en polis inom säkerhetstjänsten och åkte fast för saken, skulle aldrig kunna stå i proportion till det man eventuellt ville vinna. Däremot föreföll det troligt att israelerna kunde tänka sig en sådan operation förutsatt två saker. För det första att själva operationens mål var tillräckligt taktiskt eller strategiskt viktigt, och det var inte så lätt att föreställa sig vad det i så fall skulle kunna gälla. För det andra att de hade en osedvanligt stark föreställning om att palestinierna kunde få skulden och att exempelvis den svenska säkerhetstjänsten skulle skydda återtåget efteråt. Detta var nu inte bara en teori i största allmänhet eller propaganda från Israels fiende. Det fanns ett substantiellt skäl att fundera i den här riktningen. Abu al-Houl klappade pappersmappen på bordet framför sig. ”Det här”, sa han, ”ger oss verkligen anledning att fundera i den riktningen.” ”Jaså”, sa Carl med blandad nyfikenhet och irritation över en konstpaus som kunde föra tanken till Näslund hemma i Stockholm, ”hurdå om jag får fråga?” Abu al-Houl höll kvar handen på mappen en stund och såg Carl rakt in i ögonen. ”Därför att pistolen ni frågat efter kommer från Israel”, svarade han utan att höja eller förändra sitt tonläge. ”Hur kan ni bevisa det, ryssarna är ju inte kända för att leverera till Israel precis”, sa Carl med en skepsis som förmodligen märktes. Men förklaringen var bra, om den var sann, vilket kanske skulle gå att kontrollera på något sätt. Tokarevpistolen nr ADP-4576543 hade tillhört major Rashid Ab-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 291
del Hama al Kholeily i 23:e motoriserade infanteribrigaden. Han hade sårats och tillfångatagits i striderna på Golan i oktober 1973. I januari 1974 hade majoren ifråga ingått i en grupp syrier som utväxlades mot israeliska fångar, under Röda Korsets överinseende vid stilleståndsgränsen i Quneitra. Han hade precis som andra fångar levererats obeväpnad, det låg onekligen i sakens natur. Syriska officerare har sin tjänstepistol fäst vid uniformen med en läderrem eller mässingskedja, alltså kunde man ganska säkert dra slutsatsen att han inte förlorat pistolen när han sårats. Alltså hade den hamnat hos israelerna. Alltså kunde man, nej måste man, laborera med en israelisk mördare i fallet med den svenske kollegan. ”Problemet är ju självfallet att dom här uppgifterna ligger så att säga i linje med palestinska intressen”, sa Carl. Abu al-Houl nickade nästan omärkligt och väntade på att Carl skulle fortsätta. ”Så det jag omedelbart frågar mej är om det kan finnas någon metod för mej att kontrollera riktigheten i dom här uppgifterna?” ”Vi har naturligtvis ägnat det problemet viss tankemöda”, svarade Abu al-Houl långsamt, ”och det är inget lätt problem. Ni mr Hamilton är ju såvitt jag har inhämtat tämligen välorienterad när det gäller den politiska situationen i Mellanöstern och vår kamp mot den sionistiske och andra fiender, inte sant? Nå, då vet ni till en början att Syrien inte precis är en stat eller en regim som älskar och stöder oss. Om ni alltså vänder er med dom här kunskaperna till den syriska regimen, ja jag vill bara be er att inte i så fall antyda att det är vi som tagit fram dom, det skulle leda till vissa komplikationer för vår informatör, då finns ingen anledning att tro att dom skulle bekräfta det här om det inte är sant. Syrien har, vid Den Allsmäktige och Barmhärtige, ingen anledning att beskydda Israel. Så den vägen finns det möjlighet att nå ett positivt resultat men det får vi lämna åt er. Nu gäller det att gå vidare och se om vi kan göra vårt samarbete ytterligare fruktsamt. Har ni hört talas om ’Guds Hämnd’?” Carl skakade på huvudet.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 292
Abu al-Houl gjorde ett avbrott i sin berättelse och beställde in turkiskt kaffe och mindre än trettio sekunder efter att han uttalat sitt önskemål hade en av vakterna återkommit med en kaffepanna i mässing av klassisk modell och tre små koppar som han serverade åt Abu al-Houl, först, sen åt Carl och sen åt mannen som kallade sig Michel. ”Guds Hämnd” var en specialavdelning inom Mossad som skapades under den period då Golda Meir var israelisk premiärminister. Verksamheten hade stått på topp under de allra första åren av 70-talet och strategin var tvåfaldig. För det första koncentrerade man sig på att slå ut palestinska intellektuella i Europa. Inte i första hand sådana som sysslade med militära operationer således, utan intellektuella som sysslade med propaganda, journalister, poeter, författare. En oroväckande lång rad mord hade utförts av detta, det fick man erkänna, operativt mycket kompetenta specialkommando inom Mossad. För det andra gick metoden ut på att ständigt sprida uppgifter om att morden ifråga utförts av rivaliserande palestinska grupper, att det således var palestinier som mördade varandra. En israelisk general som var nära vän till Golda Meir, Aharon Zamir, ledde verksamheten ända fram till 1973 då man drabbades av sin första stora motgång. Det var den där Lillehammer-historien i Norge. Att man sköt fel person, som det hette, var väl i och för sig inte så farligt. Men att ett halvdussin operatörer åkte fast var katastrof eftersom de måste släpas inför norsk domstol. Det hela slutade med att Aharon Zamir, som för övrigt själv varit på plats i Norge, fick sparken och verksamheten upphörde. Men den hade, såvitt Abu al-Houl förstod, aktiverats på nytt. Mordet på den palestinske ambassadören vid Socialistinternationalen, Hissam Sartawi, bar i ett par avseenden ”Guds Hämnds” omisskännliga märke: själva operationen var tekniskt sett perfekt utförd och i historieskrivningen hette det att det var palestinier som sköt varandra, att de palestinier som var för förhandlingsvilliga alltid skulle komma att mördas av den blodtörstiga falang som alltid skulle komma att ha det avgörande inflytandet över palestinierna och så vidare.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 293
Men det fanns en intressant operativ skillnad. Misstaget i Lillehammer bestod i att man blandat in för många amatörer i operationen. Mördarna kom undan, de var ju reguljära specialister och uppträdde säkrare i sådana situationer, men de som varit med om att bygga upp operationen åkte fast. Fiaskot i Lillehammer fick alltså mycket kännbara effekter för Israel. Men mordet på Hissam Sartawi måste ha utförts utan någon inblandning av amatörer. Och under Beginregimen för några år sen hade alltså Aharon Zamir tagits till nåder igen och återinträtt som chef inom Mossad. ”Därför”, avslutade Abu al-Houl sitt resonemang, ”har jag bifogat en del material här om Guds Hämnd och Aharon Zamir tillsammans med uppgifterna om Tokarevpistolens historia. Det har varit angenämt för mej att inleda detta samarbete med den svenska säkerhetstjänsten. Om ni vill ta nya kontakter med oss så tveka inte att göra det och får vi veta mer om någonting med anknytning till det här mordet i Stockholm så kommer vi att meddela er personligen, mr Hamilton.” Abu al-Houl reste sig och sträckte fram en björnlik arm och tog Carl hårt i handen. Mannen som kallade sig Michel föste milt ut Carl ur rummet och när de kom ut gick de nerför den långa korridoren i dunklet tills de kom fram till en dörr med nya sandsäckar och nya vakter, där man tydligen passerat på väg in. Mannen som kallade sig Michel sa någonting hastigt på arabiska till vakterna och sen fortsatte han ensam med Carl nerför trapporna. Det verkade inte längre finnas något behov av de synhindrande mörka glasögonen. De gick försiktigt över bråten på byggtomten utanför det halvfärdiga höghuset där mötet ägt rum och kom ut till en enda väntande bil som de rundade på varsin sida och steg in i baksätet på. Chauffören startade utan att mannen som kallade sig Michel sagt ett ord om vart färden skulle gå. De var på väg in mot stans centrum igen.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 294
”Jag heter Husseini, Rashid Husseini”, sa mannen som kallat sig Michel och sträckte fram handen, ”dina kläder med mera finns på ditt hotellrum och vi kommer att släppa av dej ett kvarter därifrån. Jag tog mej friheten att boka dej på ett plan i morgon eftermiddag, du hittar biljetten med en konfirmerad bokning på hotellrummet. Ska vi äta lunch i morgon innan du reser?” ”Mycket gärna”, sa Carl. ”Mouna eller jag kommer och hämtar dej strax före klockan ett. Ta med dej våra kläder då. Kött eller fisk och skaldjur?” ”Gärna fisk och skaldjur”, svarade Carl. En kvart senare gick Carl in genom hotellingången och fick nyckeln till sitt gamla hotellrum med samma självklarhet som om han bara varit ifrån hotellet på en kort promenad. Han hade till och med fått tillbaks samma rum. Han duschade, tvättade håret och rakade sig. På nattduksbordet stod hans fortfarande oöppnade flaska flygwhisky, faktiskt precis på samma plats och vriden med etiketten inåt som han råkat ställa den där från början. I resväskan fanns hans underkläder och extraskjortor och dokument från databranschen låg utspridda i rummet som han lämnat dem, i garderoben hängde hans kostym och överrock. Ingenting saknades. Han gick runt i rummet med en handduk om höfterna och försökte förstå hur de hade gjort för att återställa rummet så exakt efter att först ha fraktat bort allting någon annanstans. Man kanske kunde använda en polaroidkamera och ta några bilder innan man flyttade på sakerna? Han bröt förseglingen på whiskyflaskan och slog upp ett stort tandborstglas och la sig ovanpå sängen med den pappersmapp han fått från Abu al-Houl. Uppgifterna om Tokarevpistolens syriska historia fram till den syriske majorens tillfångatagande var kortfattat nedskrivna på maskin på knappt en sida. Det övriga materialet bestod av en längre operationsanalys, tydligen hämtad djupt ner i något arkiv, på den israeliska aktionen i Lillehammer 1973. Till den fanns några bilagor med olika slutsatser. Det
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 295
föreföll inte Carl som särskilt upplysande eller spännande. Det var visserligen egendomligt att den där aktionen spökade nu igen, för den fanns ju också hemma i det egna materialet. Nå, men det kunde ju vara intressant att läsa vad andra sidan hade att säga om saken. Den palestinska underrättelsetjänstens analys av händelsen inleddes med en kort rekapitulation av förloppet. Den 21 juli 1973 klockan 22:40 stiger den marockanske medborgaren Ahmed Bouchiki av bussen tillsammans med sin hustru vid Furubakken en bit utanför Lillehammer. När han promenerar mot bostaden sida vid sida med sin hustru, som för övrigt är i nionde månaden, passeras de av en ljus hyrbil av märket Mazda som inte är falskskyltad. Två män stiger ut och går paret till mötes. När de är framme drar de varsin pistol och ber frun flytta på sig och sen skjuter de några skott mot Bouchiki, som faller. Därefter ställer de sig över honom och skjuter sammanlagt fjorton skott på nära håll. Alla skott utom ett är allvarliga eller direkt dödliga träffar. Sen kastar sig de två männen in i sin bil och försvinner. Så går själva dödandet till. Eftersom de två israeliska agenterna är kompetenta officerare i Mossads avdelning för special operations närmare bestämt den avdelning som kallas Guds Hämnd, så är tillvägagångssättet något förbryllande. Antalet skott ger definitivt besked om att båda tömt sina pistoler, som var i kalibern 7,62, på platsen. Här finns två saker att fråga sig. Varför skjuta 14 skott, varför stå kvar och väsnas och förlänga operationen och därmed risken att bli sedd av flera vittnen längre än nödvändigt? Och varför använde man pistoler, så att hela brottsplatsen blir översållad av patronhylsor, varför inte revolvrar i stället? Den palestinske analytikern hade här dragit två slutsatser för att försöka svara på sina egna frågor. Tillvägagångssättet, att gång på gång skjuta in i en redan död människa, kan inte anses som ett särskilt professionellt beteende eftersom det antyder hat och/eller personlig hämnd.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 296
Mordet är utfört så, med andra ord, att det skall se ut som en ”arabisk hämndeakt” och det utförs med icke-israeliska vapen för att förstärka den bilden. Under de följande dagarna grips några av den operativa enhetens mer perifera figurer. Det är sex personer av skiftande nationalitet, vid sidan av sin israeliska: Marianne Gladnikoff, född 1943, svenska, Sylvia Rafael, född 1937 i Sydafrika, Abraham Gehmer, född 1937 troligen i Österrike, Dan Aerbel född 1937 i Danmark, Zwi Steinberg, född 1943 troligen i Israel och Michael Dorf född 1946 i Holland. De dömdes till mer eller mindre symboliska straff för mordet som kallades ”dråp genom försumlighet”; efter ett och ett halvt år fanns ingen av dem kvar i norska fängelser. Ingen av de gripna hade någon framskjuten funktion i operationen och de var alla amatörer. När svenskan och dansken greps – för övrigt när de var på väg att lämna tillbaks en av sina hyrbilar, ett obegripligt misstag – så började de så gott som omedelbart bekänna och skylla ifrån sig. Mossad hade alltså använt sig av ett blandat kommando, där ett flertal amatörer fick vara med för att passa upp, hyra bilar, bära tidningar, ringa telefonsamtal och utföra en del enklare skuggningsuppdrag. Och det var uteslutande sådana amatörer som åkte fast, medan den mer välutbildade delen av kommandot försvann till Sverige för vidare transport hem till Israel. Om de gripna hade varit proffs hade de över huvud taget inte sagt någonting i sina förhör och då hade de heller inte kunnat dömas och skandalen hade möjligen kunnat tystas ner. Ur rent operativ synpunkt var det också intressant att den de sköt inte hade någon anknytning alls till palestinska aktiviteter. Han hade arbetat som servitör uppe i Lillehammer ända sen han kom till Norge. Men det som fått israelerna att betrakta honom som ett seriöst mål var att några av amatörerna skuggat en arabisk turist från Oslo till Lillehammer och sett hur han vid ett par tillfällen pratade med Bouchiki och det räckte.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 297
Den bakomliggande operationsanalysen var med andra ord tämligen lättsinnig, vilket ju också det kunde sammanhänga med den bisarra blandningen av amatörer och proffs. Operativ chef för aktionen var en känd officer i Mossad som hette Gustav Pistauer. Hans närmaste medhjälpare kallades ”Mike” och François, deras identitet var inte närmare känd. Den som var chef för hela operationen och förmodligen gett klartecknet till skjutandet var ingen mindre än Aharon Zamir själv, chef för ”Guds Hämnd”. Den lärdom både israeler och andra kunde dra av det inträffade var främst att det måste betraktas som oklokt att blanda in amatörer i en operation av den här omfattningen och inriktningen. Och på samma lidelsefria sätt fortsatte den palestinske analytikern att gå igenom affären. Carl behövde inte läsa längre. Han hade dragit ett par tjocka streck under några få ord när han läste och satt ett utropstecken i marginalen. Det gällde mordvapnens kaliber, 7,62 mm. Det var en ovanlig kaliber för pistol, där 7,65 mm var desto vanligare, exempelvis den svenska polisens Walther. Men 7,62 var just Tokarevpistolens kaliber. Man kunde praktiskt taget utesluta andra vapen. Mördarna hade använt Tokarev. Och de var bevisligen israeler. Och den palestinska analysen Carl hade i handen hade uppenbarligen författats många år bakåt i tiden, innan den intressanta kalibern för Tokarev dykt upp på nytt i ett skandinaviskt mordfall. Carl frös en aning. Han beställde ett telefonsamtal till Fristedt i Stockholm och behövde bara vänta en kvart. Samtalet blev mycket kort, inte bara av omsorg om statens utgifter. ”Hej”, sa Carl, ”jag har haft en del problem med mina första affärskontakter. Men det ordnade sig över förväntan och vi får sälja mer än vi väntade oss. Jag kommer hem i morgon kväll, planet går härifrån 16:30 lokal tid.” Fristedt grymtade bara något om att det var ju skönt. Sen la båda på luren.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 298
Carl kröp ner i sängen och låg en stund med armarna under huvudet och såg upp i mörkret mot taket. Från Hamra Street hörde han den evigt pågående konserten av bilhorn. Varför hade de stått kvar och tömt sina båda magasin i en redan död människa? Han måste ha somnat mitt i sin fundering och han sov tungt och drömlöst. *** Han ägnade några timmar på förmiddagen åt att leta sig igenom några av de stora bokhandlarna i centrum som han mindes mycket väl från sin första resa till Beirut. På den tiden hade Beiruts bokhandlar varit världens mest välsorterade när det gällde Mellanöstern. Nu hade sortimentet naturligtvis tunnats ut, men inte tillnärmelsevis så mycket som man kunde vänta. Hur de bar sig åt för att hålla sina lager aktuella var obegripligt. Fraktades böckerna in med båt? Till den kristna hamnen? Hur kom de då över till västra Beirut? Eller med lastbil till Damaskus eller med flyg? Andelen religiös litteratur hade såvitt Carl kunde bedöma åtminstone fördubblats. Men den senaste amerikanska, engelska och franska utgivningen om de senaste krigen i Mellanöstern fanns i sån omfattning att det gjorde ett komplett intryck. Carl köpte en liten trave böcker på engelska som berörde antingen palestinierna eller Shiamuslimernas framväxande militära och organisatoriska styrka i Libanon. Överallt tog man honom för att vara amerikan, det låg i sakens natur eftersom han talade samma engelska som alla andra studenter i San Diego. Men ingen behandlade honom fientligt, åtminstone inte så att det kunde märkas, och han fick för sig att det berodde på att man gissade att han var journalist och amerikanska journalister i Beirut kunde ju knappast tas för att vara starka anhängare av amerikansk och israelisk politik i Mellanöstern. Åtminstone gissade Carl att det var förklaringen till att han inte behandlades som fiende vare sig av
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 299
bokhandelsbiträden eller dryckesförsäljare på gatan. När han kom tillbaks till sitt hotellrum satt Mouna och väntade på honom, utan pistol den här gången. Hon bad honom lämna bagaget på rummet och de gick ner till en mörkgrön Fiat som hon hade parkerat ett halvt kvarter bort. Hon körde ut på Cornichen utefter stranden och förbi de stora fristående klippformationerna som stod upp som eviga korsfararborgar en bit ut i havet. Det var en ljummen behaglig dag med lätt dis. ”Lägg armen omkring mej och visa ditt pass först, jag heter alltså Mouna och är sjuksköterska”, sa hon snabbt när de närmade sig den första vägspärren på väg söderut. Samtidigt dånade en av MEA:s Boeing 707 lågt över dem; flygtrafiken var tydligen igång. När han lutade sig fram över Mouna för att räcka sitt pass till Amalmilisen kysste han henne lekfullt på kinden (”överdriv inte”, väste Mouna, med låtsad indignation). Efter en halvtimme körde de in i en liten by vid havet och till slut in på en inbyggd gård. De gick ur bilen och fortsatte genom ett par tomma gränder innan de kom till ett ganska stort hus i gult tegel som såg övergivet ut. De gick in genom porten, genom huset och ut på andra sidan där det fanns en stor muromgärdad terrass med utsikt ner mot en sluttning som slutade i havet. På terrassen var en lysande libanesisk måltid uppdukad med friterade röda små fiskar (Sultan Brahim), oliver, pitabröd, laban (libanesisk yoghurt), fat med skurna grönsaker, houmous (kikärtskräm), grillade langusterstjärtar, medelhavsräkor, en större fisk som såg ut som någon sorts havsabborre, mineralvattenflaskor som immade i den lätta värmen och libanesiskt rosévin. Vid bordet satt Rashid Husseini och två tonåriga eller på sin höjd 20-åriga medhjälpare som hade ställt sina automatkarbiner fyra fem meter bort mot terrassens vägg. Rashid kom honom till mötes och tog hjärtligt i hand och presenterade de två andra som Moussa och Ali. ”Jag tyckte det kunde bli trevligare och mindre ängsligt om vi und-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 300
vek någon av restaurangerna, det finns så många ögon och öron i Beirut”, sa Rashid när de satte sig och började hugga in på bordet. ”Men är det här egentligen ert territorium?” undrade Carl. ”Nej”, svarade Mouna, ”det här är Amals territorium, men här letar dom inte efter Jihaz ar-Rased eftersom dom är så upptagna med att leta efter oss inne i stan.” ”Fast man vet ju aldrig säkert”, log Rashid bakom sina rökfärgade glasögon, ”och skulle dom mot förmodan komma hit så får vi nog låna dej ett eller annat vapen. Men det gör dom inte, vilket är poängen. Nå, när flyttade du från Kalifornien?” Rashid framställde frågan som om den inte var särskilt viktig samtidigt som han med elegant och van gest smetade upp en klick houmouskräm med sitt bröd. ”Vad får dej att tro att jag kommer från Kalifornien?” frågade Carl i samma obesvärade tonfall medan han läppjade på sitt rosévin. ”Wang Lee”, svarade Mouna kort. ”Vem fan är Wang Lee?” undrade Carl medan han började förse sig av de friterade småfiskarna. ”Din skräddare i San Diego”, log Mouna. ”Vi har gått igenom dina kläder millimeter för millimeter. Och i byxlinningarna har du ju en del intressanta extra arrangemang, dels utrymmen för patroner i kaliber 38 såvitt vi kunde förstå och dels en liten ficka i korsryggen där du brukar skjuta ner en pistol av okänt märke.” ”Beretta, om det har någon betydelse”, muttrade Carl, ”nå, och Wang Lee?” Wang Lee var den kinesiske tvättinrättnings- och skrädderiföreståndare som hade sytt till komplementen i Carls kläder. Men han hade dessutom sytt in en liten kinesisk lyckovers här och var. Det var förmodligen bara avsett som omtanke. Men på verserna fanns också – han var ju inte bara kines utan också amerikan – ett litet reklamtryck med hans firmanamn. Så hade man snabbt kommit fram till San Diego. Resten var inte så svårt. Den palestinska underrättelsetjänsten har mycket som påminner
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 301
om huvudfienden Israel i sitt sätt att arbeta. Israelerna har tillgång till ett hundratal språk och nationaliteter och de har sympatisörer och informatörer i de flesta av världens länder, det är inte så svårt att förstå. Palestiniernas situation efter 1948 när halva befolkningen spreds ut i flyktingläger efter Israels seger kom genom åren att alltmer likna israelernas; som en historisk ironi inleddes ju en ny omfattande nationell exil samtidigt som Israel upprättades. Det fanns en fördel, en enda men mycket betydelsefull fördel, med tillvaron i FN:s flyktingläger runt om i Mellanöstern. Alla barn gick i skola. Och efter grundskola fick de stipendier till vilket som helst gymnasium i den arabiska Mellanöstern och därefter fortsatte den intellektuella utvandringen till världens alla universitet. Följden, tjugo trettio år senare, blev att det inte fanns ett enda anständigt universitet i hela världen, i Öst eller Väst, som inte hade en liten palestinsk koloni. Dessutom var resultatet nu fyrtio år efter det första kriget att palestinierna var Mellanösterns näst bäst utbildade folk efter israelerna. I vissa avseenden, som när det gällde antalet läkare eller atomfysiker till exempel, fanns det fler sådana som var palestinier än som var israeler. Kort sagt. Den palestinska underrättelsetjänsten hade åtminstone ett 50-tal informatörer i San Diego. Den svenske stipendiaten Carl Hamiltons utbildningsväg hade kartlagts inom 24 timmar. Allt tack vare den palestinska exilen och Wang Lees lyckodikter. ”Jag sprättade bort dom, dom ligger i ditt handbagage, du kan ju läsa dom sen om du kan kinesiska”, sa Mouna glatt, ”och vill du ha kvar dom får du sy in dom själv.” ”Ni letade igenom kläderna efter någon insydd metalldel eller liknande, det hade ni väl kunnat ta fram på annat sätt, och varför så djävla misstänksamma mot en vanlig svensk?” undrade Carl medan han försökte imitera Rashids sätt att äta houmous. ”Därför att vi är experter på att överleva. Vi fanns här i Beirut under hela den israeliska ockupationen till exempel. Dom hittade våra bibliotek och våra informationskontor och forsknings- och utbildningsavdelningar, men dom hittade aldrig Jihaz ar-Rased. Vi kunde
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 302
inte gärna ge oss härifrån på den där omvägen till Tunis som en stor del av våra väpnade styrkor fick göra. Det skulle ta för lång tid för oss att komma tillbaks och vi är dessutom bättre på att skydda oss mot upptäckt än de militära förbanden. När det förresten gäller vår noggranna kontroll av dej så är den ju över, och det är trevligare att umgås utan att sitta med hjärtat i halsgropen hela tiden!” Carl log åt Rashids enkla och fascinerande förklaring. Han hade onekligen själv haft hjärtat i halsgropen vid ett eller annat tillfälle. ”Fast du kan ju inte bara ha läst databehandling, statskunskap och amerikansk litteratur under alla dom där åren i San Diego. Varför hamnade du i den svenska säkerhetstjänsten?” frågade Mouna. Carl demonstrerade mot frågan genom att inte svara alls. Han tog för sig av den grillade langustern och bestämde sig för att ställa en lika indiskret fråga tillbaks. ”Vad har ni två för funktioner inom Jihaz ar-Rased? ” frågade han. ”Jag själv är strateg och sysslar med operationsanalys. Mouna här är officer på en av våra operativa avdelningar, Ali och Moussa är skyddsvakter och blivande operatörer och ingår i Mounas förband. Vad har du för funktion?” svarade Rashid snabbt och utan att tveka. Carl suckade. Han hade väntat sig att inte få något svar alls. ”Jag är i huvudsak tränad som operatör, field operator, men mitt huvudsakliga jobb har faktiskt bestått av analys av spaningsresultat och databehandling. Men så här kan vi inte hålla på, jag kan inte sitta och svara på sånt där. Kan ni överleva här i Libanon, har ni fått tillbaks en tillräcklig defensiv militär kapacitet?” Det mest kritiska skedet var redan passerat, enligt vad Rashid och Mouna berättade. Det hade tagit flera år att smuggla tillbaks de 6 000 man ur olika militära förband som hade evakuerats av amerikaner och israeler 1973. Det hade lett till en svår period av närmast försvarslöshet när olika grupper kastade sig över flyktinglägren, men nu var balansen i stort sett återställd. Man hade en näst intill acceptabel försvarsberedskap och tillräckliga personella resurser för att försvara flyktinglägren i fortsättningen. Bristen gällde framför allt tyngre va-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 303
pen och det skulle ta ytterligare någon tid innan man kunde få en offensiv militär kapacitet som var tillräcklig för operationer mot Israel. Men försvaret av den egna civilbefolkningen kom naturligtvis i första hand under rekonstruktionen av befrielserörelsens militära del. ”Men tror ni verkligen att ni kan besegra Israel eller är det bara någonting ni måste ha som religiös målsättning?” frågade Carl. ”Vi kan inte besegra Israel i pansarslag, om det är det du menar. Men vi kan besegra Israel genom att finnas kvar och det vet dom själva mycket väl, det är därför dom gång på gång försökt utplåna oss eller få andra att utplåna oss. Om vi överlever så går Israel under, inte så mycket beroende på vår militära muskel som på motsättningarna inom det israeliska samhället. För oss gäller det att vinna tid, överleva och vinna tid”, svarade Rashid med plötsligt tungt allvar. ”Dom har en och en halv miljon palestinier under ockupation inom sina egna gränser och dom har oss, en och en halv miljon utanför gränserna”, fortsatte Mouna, ”och här utanför kan dom försöka bomba, men vad gör dom med en och en halv miljon inom sina egna gränser? Ska dom bygga gasugnar? Det kommer dom aldrig att göra, av en mängd skäl. Nå, ska dom se fram emot en judisk stat med arabisk majoritet, som Sydafrika? Och samtidigt hålla igång en militärapparat som inte bara ska kunna hålla oss på mattan utan också tänkbara fiender bland arabstaterna? Nej min vän, tiden är på vår sida, precis som Rashid säger. Om vi kan överleva vill säga, och det har vi ju varit bra på hittills. Det föds hela tiden fler palestinier än som mördas så omvärlden gör sitt allra bästa för att hålla vår stridsmoral intakt. Var står du själv i den här striden, vems sida är du själv på?” ”Det vet ni redan om ni gått igenom mitt förflutna”, muttrade Carl. Han kände sig i ett alltför stort underläge, både moraliskt, taktiskt och kunskapsmässigt i den diskussion som nu var på gång. ”Ja vi vet att du var här på en vänstertripp för länge sen. Det var då det, och då jobbade du inte i en av världens mest Palestinafientliga säkerhetstjänster, så frågan är ju faktiskt ganska intressant”, tillade Rashid försiktigt.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 304
”Vill ni ha ett diplomatiskt eller ett ärligt svar?” undrade Carl. ”Först det diplomatiska svaret så får vi se”, sa Mouna. Carl grubblade en kort stund. Nu gällde det lika mycket för honom själv att förstå som att formulera sig för de andra. De väntade med påtagligt intresse. ”Jag brukade inta den ståndpunkten att det enda riktiga kravet var ett demokratiskt Palestina med lika rättigheter för judar och araber. Rent moraliskt är det kanske fortfarande det mest rimliga svaret man kan ge.” ”Var det det diplomatiska svaret?” undrade Mouna. Carl nickade. ”Då tar vi det ärliga svaret”, sa Rashid. ”Jag tror det är både praktiskt och psykologiskt orimligt att kräva att israelerna så att säga skulle avveckla sig själva. Ett sådant krav skulle bara i deras egen propaganda förvandlas till ett krav på utplåning, i rent fysisk bemärkelse, av Israels judiska befolkning. Dessutom är hälften av alla israeler födda i Israel, dom är israeler. Alltså är det min ärliga mening numera att man måste inrikta sig på en palestinsk stat vid sidan av Israel.” ”Jag håller inte med dej, som du förstår, det där tycker jag bara är hyckleri eftersom Israel inte skulle överleva en sån uppdelning i alla fall. Men låt oss byta ämne. Vilket nytta kan du ha av vårt material och vad tycker du?” Rashid såg ut som om han ångrade att han tagit upp den politiska diskussionen. Mouna sysslade med sina naglar som om de faktiskt intresserade henne; hon såg verkligen ut som sjuksköterska, det var nästan omöjligt att föreställa sig henne som operatör på fältet när fältet dessutom var ett av de blodigaste slagfälten på världskartan. Carl var tacksam för att diskussionen nu gled över till det mera praktiska. ”Om era uppgifter är korrekta så kullkastar dom vår arbetshypotes. Men det var å andra sidan för att jag tvivlar på den hypotesen som jag kom hit så att ni kunde leta upp Wang Lee i mina byxor. Frågan är
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 305
alltså mycket betydelsefull: har ni gett mej korrekta uppgifter eller bara propaganda?” ”Vi har gett dej det bästa vi kan”, svarade Rashid allvarligt, ”och det skulle vi förmodligen ha gjort även om den där operationen verkligen sköttes av palestinier. Du behöver inte känna några sympatier för oss eller vår sak för att förstå det. Vi är nämligen praktiska. Här öppnade sig en första möjlighet till samarbete med den svenska säkerhetstjänsten, vilket ju varit Israels privilegium hittills. Vi ser det som chansen att komma in på en ny marknad och därför levererar vi det bästa vi kan. Nöjd?” ”Det är ett mycket logiskt svar”, sa Carl, ”och jag hoppas det stämmer för jag får det svårt nog när jag ska hem och förklara för ledningen vad jag haft för mej. Och om jag då kommer hem med pro-palestinska falska uppgifter så får jag nog se mej om efter nytt jobb.” ”Oroa dej inte. En detalj jag undrar över i det där, ja det är inte så viktigt men eftersom jag är advokat så … jo, alltså det där med att mördarna i Norge fick så korta straff. Hade det blivit så i Sverige också?” ”Det vet jag inte. Men vad tycker du själv det är i materialet som knyter an bäst till vårt aktuella problem?” ”Att dom försökte få själva mordet att se ut som ett vansinnesdåd ger mej intryck av att dom i efterföljande propaganda skulle fått ut uppgifter om att galna araber mördar varandra och är blodtörstiga och så vidare. Jag tycker det finns en viss parallell till ert fall. Och vad är det som fått er så säkra på att det var araber, när det nog var israeler? Det är en mycket intressant aspekt, tycker jag.” ”Kände ni till vilka vapen dom använde i Lillehammer?” Carl framställde frågan som om den var av mindre vikt samtidigt som han hällde lite mineralvatten i sitt vinglas. Det var bara han och Mouna som drack vin, de andra höll sig strikt till mineralvattnet. ”Nej, deras vapen återfanns ju inte eftersom mördarna kom undan”, svarade Rashid missmodigt. Det var intressant, tänkte Carl. Antingen har de själva inte upptäckt det där med de tre hundradels millimeter som skiljer Tokarevs
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 306
kaliber från en av de vanligaste pistolkalibrarna. Eller också låtsas han bara för att göra mitt fynd till mitt eget och därför mera betydelsefullt. ”Såvitt jag förstår är det samma vapen dom använt, samma märke och samma kaliber vill säga”, sa Carl snabbt för att försöka överraska. Rashid såg häpet på honom en stund. ”Det framgick inte när jag läste igenom det där gamla materialet, det framgick faktiskt inte. Men det styrker ju bara vår nya tes, inte sant?” ”Jo, i allra högsta grad. Vilka vapen använder era egna operatörer ute på fältet förresten?” ”Det får du fråga Mouna om, det är hennes avdelning”, muttrade Rashid. Mouna tänkte efter en kort stund. ”Våra operatörer använder dom vapen dom är vana vid. När det gäller lättare handeldvapen undviker vi den där Tokarev, jag har själv aldrig ens hållit i en sån, den lär ha en del brister och dessutom är den sällsynt och dessutom är det ingen rekommendation precis att den syriska armén kör med den. Vi använder grövre kalibrar och den vanligaste pistolen här bland de våra i Beirut är Colt Automatic, sen finns det en hel del som föredrar Browning med finare kaliber och en del annat. Vår vanligaste kaliber är kaliber 38 och 9 mm och det är av rent praktiska skäl eftersom hela Mellanöstern är översvämmade av dom när det gäller pistoler.” ”Du har själv en Colt Automatic såg jag, kan jag få se på den?” Mouna sträckte sig efter sin handväska och tog fram vapnet som hon räckte över med kolven mot Carl. Han drog ut magasinet och tryckte ut ett par patroner i handen. Patronerna saknade ursprungsbeteckning. ”Varifrån kommer dom här?” frågade han och bollade de två patronerna lätt i handen. ”Det är vår egen tillverkning”, log Mouna, ”vi funderade ett slag på att märka dom Made in Palestine, men det skulle ha varit opraktiskt förr eller senare.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 307
”Men om Amal tar dej med dom här, skulle inte det kunna ställa till problem och besvärliga frågor?” ”Om Amal tar mej är det inte så många problem, för då dödar dom mej”, svarade hon kort och såg bort mot havet. De avslutade måltiden under ihärdiga försök att tala om neutrala ting eller om barndomsminnen. Rashid var utbildad jurist på American University i Beirut och hade precis hunnit få igång en egen praktik 1975 när det långa inbördeskriget började. Sen dess hade behovet av assistens inför lagen och ordningen minskat högst påtagligt i Beirut och numera höll han advokatkontoret bara som en fasad bakom vilken han dolde sitt egentliga yrke som analytiker och strateg åt Jihaz ar-Rased. Rashids far kom från en mycket känd palestinsk familj och han hade gift sig med en libanesiskt kristen kvinna – nej hans mor stödde inte falangisterna – ur en ganska rik familj. Det gav honom en rätt praktisk identitet, dels advokat dels halvlibanesisk. Mouna var född i Gaza och hade ingått i en motståndsgrupp där under ett antal år. Men när gruppen ringades in av israelerna som dödade hennes bröder och sprängde familjens två hus, flydde hon över till Jordanien och togs senare om hand av Al Fatah och ingick en period i en sabotagegrupp i södra Libanon innan Abu al-Houl fiskade upp henne och sände henne på en två-årig utbildning i Nordkorea. De senaste fem åren hade hon arbetat som operatör både i Europa och Mellanöstern; här i Beirut hade hon fått en snabbkurs i sjukvård och skenarbetade, eller vad man skulle kalla det, då och då i Bourj el Barajneh. Det var hon som var kontakten mellan Jihaz ar-Rased och de skandinaviska sjukvårdsarbetarna. Ali och Moussa, som hela tiden höll sig tysta och passiva i de två officerarnas sällskap, var stridande soldater sen 15-årsåldern och ingick i den elit som Jihaz ar-Rased då och då kunde rekvirera för skyddsuppdrag eller militära operationer. Ytterligare en ung man med automatkarbin i handen kom ut på terrassen och viskade några korta meddelanden på arabiska till Rashid och sen gick han ut.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 308
”Jaha”, sa Rashid, ”det börjar bli dags att skiljas. Ditt bagage är incheckat, inget fusk med det och inga överraskningar i bagaget naturligtvis, men det var bästa sättet att smuggla med dig rapporterna. Dom ligger i resväskans lönnfack. Biljett och handbagage i bilen, Mouna följer dej till ett ömt farväl på flygplatsen. Återstår bara att göra upp om vidare kontakter.” Att finna Carl var inte så svårt, det var ju en högst officiell arbetsplats i ett välorganiserat land. Men ville Carl ha kontakt med Jihaz ar-Rased fick han ringa till advokatkontoret och tala om affärer eller liknande på vanligt sätt. Siffran 16 skulle betyda att han kom till Beirut, siffran 15 att han ville ha ett möte till stånd i Stockholm och siffran 21 betydde att operationen hemma i Stockholm hade gått bra. På flygplatsen när han sträckte sig efter sin portfölj i baksätet lutade sig Mouna fram och kysste honom på båda kinderna. ”Får du dom där israeliska operatörerna i sikte så sänd dom min ömma kärlek”, viskade hon. ”Ja det lovar jag”, svarade Carl, ”jag lovar att hälsa dom från dej.” MEA:s flight till Aten avgick utan problem och nästan i tid. Kvällssolen kastade långa sneda skuggor över Cypern. Carl somnade.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 309
hade suttit på sitt rum sen sju på morgonen och planerat gripandet. Problemet var att det fanns två in- och utgångar och att man kunde vänta sig rätt mycket folk i närheten. Platsen var Centralens kafé på andra våningen, tiden var klockan 12 på dagen, förmodligen 12 precis, och de som skulle gripas var en högre tjänsteman på Invandrarverket och en iransk spion som saknade diplomatisk immunitet men arbetade som chaufför på den iranska ambassaden. Han hette Marek Khorass och fanns i polisens spanings- och belastningsregister för olaga vapeninnehav och beskrevs som våldsam. Det var inte så bra, med tanke på att det var mycket folk i närheten. Men om allt gick enligt standardmodellen skulle en av de två komma in först, ta en kaffe och börja läsa en tidning. Därefter skulle man genomföra en klassisk switch – den andre slår sig ner mitt emot efter en stund och läser tidning, utan att de ens behöver säga något till varandra. De viker ihop sina tidningar och lägger dem på bordet och sen när de går tar de varandras tidningar som innehåller dokument mot sedlar. Fördelen med platsen var att hela förloppet kunde videoinspelas, eftersom en av de för dagen nya övervakningskamerorna på Centralen täckte hela kaféområdet. Därför behövde man inte ha så mycket spaningspersonal inne på kaféet. Om allt gick som det skulle kunde de två gripas stillsamt med bevismaterialet på sig när det gick ut från kaféet. Svensken skulle säkert inte ställa till något bråk. Men hur var det med iraniern? Två man från spaningsavdelningen skulle finnas inne på kaféet med radioförbindelse till Fristedt nere i Centralens provisoriska polis-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 310
station i andra änden av byggnaden, där också bandinspelningen skulle ske. När man såg skissen över lokalen var det lättast att tänka sig att de två skulle välja varsin ingång och utgång. En av dem skulle med lätthet kunna tas när han gick ut vid busshållplatsen på Klarabergsviadukten, således. Men den andre skulle försvinna ner i Centralens inre, eventuellt på väg mot tunnelbanan. Man borde blockera trappan ner från kaféet och ta den som eventuellt sökte sig ut den vägen redan där. Men om den andre satt kvar skulle han möjligen kunna uppfatta någonting där uppifrån, beroende på var i kaféet de satt. Det skulle också kunna leda till problem. Alltså. Om iraniern gick nerför trapporna och lämnade mötet först skulle man ta honom direkt. Sen var det bara att vänta ut svensken. Men om de gjorde tvärtom? Det var ju för bevisningens skull avgörande att man fick båda gripna, den ene med pengar och den andre med dokument. Det senare var viktigast, man borde under alla förhållanden koncentrera sig på iraniern. Carl och Appeltoft kom nästan samtidigt några minuter över åtta på morgonen. Carl var sprängfylld av sina fynd och idéer och talade utan avbrott i mer än en kvart. Mördaren var israelisk och använde sig av ett israeliskt erövrat vapen och dessutom samma vapentyp som förekommit en gång tidigare. Satte man in den där israeliska säkerhetsofficerens varning i den bilden så klarnade det ju. Hon hade verkligen varnat för någon Plan Dalet, inte en arabisk Plan Dal. Att hon sen blev mer än rimligt ovillig att säga B efter att ha sagt A till Folkesson var ju inte så konstigt med tanke på hur det hela utvecklat sig. Det fanns alltså två uppenbara problem. Det var först och främst frågan om det längre fanns någon operation på gång – för borde inte israelerna ha dragit sig undan efter en så oväntad komplikation som mordet på en svensk polis? Förmodligen fanns såväl mördaren som hans medhjälpare i Israel vid det här laget. Nästa fråga var mer pinsam. Hur i helvete hade dessa fyra Palestinaaktivister hamnat i smeten? Nog för att man kunde tänka sig ett
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 311
och annat om i vart fall en av dem, men faktiskt inte att han opererade tillsammans med israeler. ”Man kan ju föralldel tänka sig möjligheten att palestinierna där nere inte varit helt uppriktiga”, anmärkte Appeltoft surt, ”för jag menar det är ju inte sådär fullkomligt oväntat att palestinier till en gammal sympatisör som du kommer med en berättelse som går ut på att dom själva och deras vänner är oskyldiga medan busarna så att säga finns på den andra sidan.” ”Det finns två saker att kontrollera”, fortsatte Carl utan att låta sig slås ner av Appeltofts tydliga brist på entusiasm, ”vi kan kolla med norrmännen vad det var för ammunition som användes i Lillehammer. Och vi kan väl på något sätt få UD att gå till Syrien och fråga om den där majorens pistol. Stämmer de båda uppgifterna så är ju tipset riktigt.” ”Mja”, sa Fristedt, ”det där med att kolla med norrmännen är väl en sak, det kan du göra själv för det är bara att ringa och fråga. Men det där med UD och Syrien blir nog värre för det måste Näslund sköta i så fall. Och då måste du dra det hela för honom och han kommer inte att slå klackarna i taket av glädje, det kan man nog förutse.” ”Du menar att han föredrar arabiska mördare?” ”Det sa jag inte. Förresten har vi ett gripande att sköta i dag mitt på dan. Först trodde jag inte det hade något samband med vår övriga undersökning men jag är inte så säker längre.” Här fanns ett bekymmer, inte minst med tanke på varifrån tipset om den svenske chefsbyråkraten i Irans sold kom. För byråchefen på Invandrarverket hade dykt upp så pass mycket i en förundersökning som pågick kring de sju terroristmisstänkta palestinierna att man måste undra. Han hade skrivit en sorts utlåtande till regeringen och rikspolisstyrelsen där han bedömde fyra av de sju misstänkta som klara terroristfall. Det motiverade han med en längre analys av organisationen PFLPGeneral Commands kända eller påstådda förehavanden tidigare i Europa och med en analys av organisationens politiska mål och medel.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 312
Vidare hade han gjort en PM till regeringen om möjligheten att utvisa de sju, det vill säga om det fanns lagliga hinder mot deras utvisning som att de skulle kunna utsättas för repressalier av allvarligare slag eller dödsstraff eller tortyr. Han hade då kommit till slutsatsen att de som skulle utvisas inte löpte någon sådan risk, vare sig i det fredliga Libanon eller på Israelkontrollerat territorium eller i Syrien eller Jordanien. Fristedt medgav att han inte var någon större kännare av förhållandena i de där länderna, men det verkade ändå inte övertygande, det som mannen som skulle gripas klockan 12 hade skrivit. ”Jag förstår fortfarande inte vad det egentligen har med saken att göra”, muttrade Appeltoft som verkade sur och reserverad, ”för den omständigheten att vår flyktingspion är ett arsel i största allmänhet motverkar ju inte direkt misstankarna mot honom.” ”Nej, det är inte det”, sa Fristedt långsamt, ”men ni vet ju varifrån jag fick det här tipset. Det vet ingen annan på firman, åtminstone inte än. Och det är ju lite kusligt att Sovjetunionens spionage ger oss en kille på silverfat som har en så här stark anknytning till vår grundhistoria.” ”Vi tar honom så får vi väl se. Är han flyktingspion ska han i vart fall inte gå lös”, sa Appeltoft. ”Ja vi gör väl det så får vi se. Du kan hänga med om du vill, Hamilton, men gå och ring Norge först, för i eftermiddag när vi sköter dom gripna kan du väl gå in till Sherlock Holmes för att få dina ovationer.” *** Fristedt ledde operationen från den lilla polisstationens rum med bildskärmarna som i vanliga fall bara var riktade mot småbus i största allmänhet på Centralstationen. Nu var alla kameror avstängda utom två som man dessutom med visst besvär kopplat till en videobandspelare.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 313
De hade varit på plats klockan elva men som väntat dök ingen upp förrän det överenskomna klockslaget närmade sig. Det var svensken som kom först. Han kom in från Klarabergsgatan och spaningspersonalen där uppe rapporterade honom på radio redan någon minut innan han kom in och ställde sig i serveringskön. Byrådirektören tog en slät kopp kaffe och gick till ett bord ganska nära fönstren ut mot järnvägsperrongerna norrut. En av övervakningskamerorna behövde bara justeras en aning för att kafébordet skulle kunna hållas under tydlig uppsikt. ”Det ser bra ut”, muttrade Fristedt till Carl, ”han satte sig inte så att han är skymd för kamerorna och han satte sig inte nära räcket på andra sidan. Då ser han inte ner i lokalen.” ”Fast det troliga är att dom byter när dom ska ut. Iraniern kommer från andra hållet, nerifrån, men kan han jobbet så går han ut på Klarabergsviadukten och i värsta fall stiger han rakt in i en bil och försvinner och då sitter vi där med en byrådirektör med bara pengar på sig”, viskade Carl som om den övervakade hade kunnat höra honom. ”Hur många man har vi utanför ingången på Klarabergsviadukten?” frågade Fristedt omedelbart i sin radio. Där fanns två man, och i omedelbar närhet fanns ytterligare två. I normala fall skulle det räcka mer än väl. Iraniern kom som väntat ett par minuter i tolv. Han tog en kopp te och en macka och låtsades leta efter plats en stund innan han satte sig snett emot den svenske byrådirektören som inte låtsades om honom. Det fanns ganska gott om helt lediga bord i lokalen. Saken var alltså så gott som klar. Tipset var korrekt. Båda männen var tveklöst identifierade. Sen kom tidningsnumret som på beställning medan videobandspelaren gick. Det var svensken som vek ihop sin tidning först. Han vek den bara en gång, vilket kanske berodde på att han just överlämnade dokument som var i A4-storlek. Ett par minuter senare la iraniern ner sin tidning, som han dubbelvek. ”För att inte pengarna ska ramla ut”, viskade Carl.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 314
Svensken reste sig och gick och tog med en självklar gest med sig iranierns tidning. Han valde vägen nerför trapporna mot stora hallen, precis som Carl hade gissat. ”Okay”, sa Fristedt i sin radio, ”grip mannen så fort han kommer nerför trapporna, var rädd om godset och meddela så fort det är klart.” Iraniern satt lugnt kvar och åt på sin smörgås och drack långsamt ur sitt te. ”När tror du han kommer att gå?” viskade Fristedt mot Carl. Men Carl var inte kvar i rummet. Iraniern reste sig och tog med sig svenskens tidning och gick som man nu kunde vänta mot utgången på Klarabergsviadukten. ”Grip objekt två så fort han kommer utanför dörren”, sa Fristedt i sin radio. När Marek Khorass gick med dokumenten under armen bad han en bön till Den Barmhärtige att stödja honom i detta projekt som ju skedde för att uppspåra Hans fiender. Men Den Barmhärtige och Välvillige hade just denna trista svenska decemberdag inte tid för en fanatiskt religiös mördare och handelsman i politiska flyktingar. Marek Khorass, som inte gjorde det han gjorde för pengar utan av övertygelse, hade emellertid lovat Den Barmhärtige och Välvillige att aldrig låta sig tas levande, hellre skulle han förena sig med alla andra martyrer i Paradiset som stupat för Hans sak. Den iranske före detta säkerhetspolisen uppfattade blixtsnabbt att de två männen i löparskor, blå byxor och sportjackor som nu kom emot honom kunde vara poliser och utan att tveka och utan att ens avbryta sin bön till Allah drog han upp en revolver ur jackfickan för att antingen söka sig till Paradiset eller skjuta sig fri. Han hann aldrig avlossa något skott mot de två till synes obeväpnade spaningspoliserna som fortfarande bar sina Waltherpistoler i axelhölstren. Ljuset släcktes för honom och när han såg ljuset på nytt befann han sig knappast i Paradiset utan under läkarvård uppe på Kronobergshäktet.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 315
Carl Hamilton hade gått ut genom dörren en halv meter bakom honom. *** Henrik P Näslund satt några timmar senare på sitt rum med Carl Hamilton framför sig i en av besöksstolarna. Byråchefen hade lyssnat på Carls lösligt underbyggda teorier till följd av den minst sagt onödiga utflykten till Beirut och han hade samtidigt en kort rapport framför sig som beskrev hur gripandet av den iranske säkerhetsmannen gått till. Han hade svårt att bestämma sig för hur han skulle hantera den här tuppkycklingen som DG skickat på honom. Israelerna kallade internt, när de mellan skål och vägg förtalade den svenska underrättelsetjänsten, folket där för tuppkycklingar. När Näslund skrutit med att han hade en av dem hos sig och att det faktiskt var den mannen som fått fram sambandet till de västtyska terroristerna och dessutom mer eller mindre på egen hand stormat en terroristgömma i Stockholm så hade israelen skrattat och sagt att då får vi väl kalla honom för tupp i stället. Jo, det hade ju inte varit så dumt, medgav Näslund, han var en rätt högdragen typ den där och dessutom nån sorts jävla studentkommunist från början. ”Kalla honom då för Coq Rouge, Den röda tuppen, apropå vinet”, skämtade den israeliske översten, de drack nämligen beaujolais-vin som hade en liten röd tuppsymbol på sig. Näslund hade nöjt konstaterat att det var ett utomordentligt förslag och så hade de skålat för Coq Rouge. Det var en skål ingen av dem skulle ha utbringat om de kunnat se framåt i tiden. Men de hade ändå gett Carl ett täcknamn som skulle förfölja honom resten av livet och som också skulle bli föremål för många konstiga förklaringar och uttolkningar bland kolleger runt om i världen, vänner som fiender. En röd tupp, en högdragen kommunist? Eller en spansk stridstupp med sporrar som är röda av blod? Näslund skulle av flera skäl aldrig
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 316
berätta hur han varit med om att skapa kodnamnet Coq Rouge. Och Carl skulle aldrig få reda på att Näslund haft med saken att göra, och han skulle heller aldrig gissa det. Men nu satt alltså Näslund här med den besvärlige Coq Rouge och visste inte hur han skulle börja, med utskällning eller beröm. Han valde den mjuka linjen, eller i vart fall den mjuka starten. ”Som jag ser det, Hamilton, hade dom där killarna från span blivit dödade eller skadade om ni inte hade brutit in som ni gjorde. Var det din eller Fristedts improvisation?” ”Det var min. Jag gillade inte situationen, att svensken var ofarlig kunde ju vem som helst förstå. Men en sån där religiös jeppe från Iran … Vad jag inte kan förstå är killarna från span. Varför kom dom fram så där som om det bara gällde att hämta ett fyllo?” ”Därför att dom inte ville vara indiskreta eller dra sina vapen med så mycket folk i närheten, därför att dom är för vana att hämta svartskallar som inte gör motstånd, vad vet jag? Det var i alla fall tur att du kom i tid.” ”Håller bevisningen?” ”Ja, det är inget snack, dom är redan anhållna. Namnlistor med bostadsadresser, anställningsförhållanden och så vidare mot pengar, 15 000 kronor dessutom. Han har nog gjort sig en och annan hacka den där. Hur fick ni tipset?” ”Det är Fristedts grej, jag kan inte svara på det.” Carl tänkte över om han ljugit. Det berodde i så fall på hur man tolkade ”kan svara”. Han kunde alltså inte svara för att han lovat Fristedt att hålla käften. Det fick gå. ”Från det goda till det mindre goda, Hamilton. Jag gillar inte den här utflykten till Beirut. Hade jag varit i huset när du stack hade du aldrig stuckit, eller hur jag ska säga det. Men du förstår vad jag menar.” ”Varför det? Resultatet är ju intressant. Norrmännen bekräftar att det var samma ammunition, alltså samma vapen.” ”Äh, den där ammunitionen säger inte så mycket.” ”Jo, det är en extremt ovanlig kaliber. Ryssarnas pistol är det enda
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 317
fungerande vapen man kan leta upp idag, resten är mer eller mindre uråldriga tyska historier från sekelskiftet som inte längre tillverkas. Nazityskland hade samma kaliber men det tog ju slut, som bekant.” ”Den här historien om en syrier och så vidare luktar ju bluff lång väg.” ”Ja men då får väl du försöka hitta ett sätt att kolla saken, via UD och närmsta ambassad. Om syrierna också bekräftar det hela …” ”Araber som araber, dom håller bara ihop. Nej jag råkar veta att du är på fel spår. Det är ambitiöst jobbat, lite överambitiöst kanske. Och förresten får det i fortsättningen inte bli några tjänsteresor utan mitt godkännande, är det klart?” ”Ja.” ”Du måste koncentrera dej på den där Hedlund, det är något som saknas i bilden av honom, inte sant?” ”Ja.” ”Vadå? ”Eftersom han hade alla sina brev från tyskarna i pärmar tror jag inte han har slängt sina egna brev. Alltså har han gömt dom. Alltså kan han ha gömt flera saker som inte kom fram i husrannsakan och det stämmer dessutom med bilden av honom. Han är en misstänksam jävel.” ”Good thinking, Hamilton. Verkligen bra tänkt. Och hur ska vi nu hitta det han gömt?” ”Det vet jag inte.” ”Då får du koncentrera dej på den uppgiften. Är det förstått?” ”Ja.” ”Och sen en annan sak. Den där Ponti. Jag tycker ni är lättvindiga när ni bara avskriver honom. Han kan ha bytt byxor, han kan han arrangerat sitt besök så att det samtidigt fanns ett cover, det ligger närmast så till att man skulle bli förvånad om han inte gjorde det. Självklart skulle han ha en färdig förklaring till sin vistelse om operationen slog fel.” ”Vilken operation?”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 318
”Ja om det nu var en sån han förberedde.” ”I så fall är den ju inte aktuell längre.” ”Nej men vi har mycket i vår håv vid det här laget, men vi saknar faktiskt en mördare.” ”Det var en sekreterare på Norsk Rikskringkasting som beställde hotellrummet, inte han själv.” ”Ja men hon har väl frågat honom var han ville bo först. Har den där Hästlund eller vad han hette, kollat det?” ”Det tror jag inte. Jag vet inte i alla fall.” ”Nå men där ser du. Inga mer dumheter nu utan på den där Hedlund och hans gömmor till en början, du får dom resurser du behöver. Vad föreslår du?” ”Man borde söka igenom lägenheten en gång till. Vid husrannsakan togs bara sånt som låg framme eftersom vi räknade med att slå till överraskande. Men har han varit lite omsorgsfull kan han ha gömt något i lägenheten som vi missade.” ”Good thinking igen, Hamilton. Vi tar fram ett par specialister tills i morgon och så håller du i den saken och ingenting annat tills vidare. Är det tillräckligt klart uttryckt?” ”Nej.” ”Inget mer steppande alltså! Håll dej på mattan nu för helvete, tuppkyckling, har jag uttryckt mej klart nu!” ”Ja.” ”Bra. Dismissed!” Carl retade sig på den anglo-amerikanska formeln Näslund använt för att till slut avfärda honom; det var för övrigt ordets dubbelbetydelse på svenska, att avfärda någon. Han gick ett varv förbi Fristedt och Appeltoft som satt med fortsättningen på dagens lyckade ingripande i händerna. Man hade gjort husrannsakan i Norrköping och hittat stora kontantbelopp och en hel del arbetsmaterial från Invandrarverket som inte hade någon särskild anknytning till byråchefens egentliga jobb och hos iraniern på Lidingö hade det funnits en del namnlistor och anteckningar som
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 319
stärkte bilden av hans verksamhet. En del av det var på översättning just nu. I vart fall stod det klart att man hade resultat som skulle ge två fällande domar för olovlig underrättelseverksamhet. ”Vad får dom?” undrade Carl. ”Tre år ungefär”, svarade Appeltoft glatt, ”och så sparken, åtminstone svensken och så stålarna beslagtagna. Det kan han ha den jäveln. Såna där borde egentligen behandlas som i Iran.” ”En av dom kanske kommer att bli det, efter avtjänat straff och utvisning”, skojade Fristedt. Det märktes på båda två att de var vid gott mod. Dagen hade ju gett resultat och polisen hade sytt in ett par busar och det är vad polisen är till för och både Fristedt och Appeltoft var egentligen poliser mer än någonting annat. ”Näslund frågade hur vi fått tipset”, sa Carl och avbröt därmed omedelbart den muntra stämningen i rummet. ”Och vad svarade du?” undrade Fristedt med spelat ointresse. ”Jag svarade att jag inte kunde svara, att det var din grej. Så frågar han dej så vet du det.” ”Tack”, sa Fristedt och gjorde sig upptagen i sin pappershög. Carl gick utan att säga något mer. Iranhistorien var nu ett rent polisärende och det skötte de andra två bäst utan inblandning från någon som inte ens hittade bland blanketterna. När han gått utbröt för första gången ett kort gräl mellan Fristedt och Appeltoft. För Fristedt var säker på att Carl inte skvallrat för Näslund om att tipset kom från ryssarna, alltså var Carl en vit man och inte någon av dessa unga opålitliga Näslundspioner. Det höll Appeltoft med om. Men å andra sidan var Carl en sorts kommunist som åkte till Beirut för att få höra av palestinska terrorister att de var oskyldiga. Vilket var en utsaga som saknade trovärdighet. Det höll Fristedt inte med om. Och så grävde de under tystnad ner sig i arbetet med en historia som redan i Kvällsekot skulle explodera med våldsam kraft: ”Hög chef på Invandrarverket Gripen som Iransk Spion”.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 320
Samtidigt slet Carl irriterat bort två parkeringslappar från sin bil som stått flera dygn utanför polishusen på Kungsholmen. Han stannade till vid McDonald’s på Sveavägen och tog en Quarterpounder Cheese, en apple-pie och en svart kaffe innan han for hem till Gamla stan. Han kände ingen entusiasm för tanken att han skulle börja leta efter den där Hedlunds terroristiska brevfunderingar, fast de förstås måste finnas någonstans. När han sparkade undan några dagars tidningar låg det ett vykort nedanför brevlådan som, det insåg han omedelbart, förmodligen var det viktigaste meddelande han fått i hela sitt liv. Med vykortet i handen gick han utan att tända ljus i lägenheten raka vägen till telefonen och slog ett av de få nummer han kunde utantill. ”Jag kommer upp om en kvart”, sa han och la omedelbart på luren som för att visa att ingenting ändå kunde vara viktigare. Tjugo minuter senare satte DG på sig läsglasögonen. Dessförinnan hade han som han brukade ställt fram husets cider. Vykortstexten var på engelska, motivet på framsidan föreställde exotiska fiskar i Röda havet. DG läste texten långsamt och bara en gång. Älskade Carl. Jag längtar efter Dej så jag håller på att bli tokig. Jag har bestämt mej och vi måste ses snart. Gör vad Du kan för att ta ledigt över julen så åker vi på kärlekssemester till Eilat och badar och fiskar. Jag beställer rum. Ring mej så fort du kommer till Israel nr 067/37290 (privat). Du lovade att komma och jag vet nu att jag behöver Dej mer än någonsin, jag kan inte leva utan Dej. Under texten fanns en tydlig namnteckning: Shulamit Hanegbi. DG lade tankfullt ifrån sig vykortet, reste sig och letade fram en liten gömd cigarrcigarrett. Han rökte en stund innan han sa något. ”Man kan inte tolka det där med att ’inte leva’ och så vidare bokstavligt. Israelerna skulle aldrig döda en av sina egna. Hon menar bara
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 321
att det är någonting djupt personligt och viktigt”, sa DG och blåste ut ett rökmoln mot taket. ”Det kan inte vara en fälla för mej?” frågade Carl. ”Det tror jag inte. En svensk polis kan inte bara försvinna i Israel, det skulle bli för mycket bråk. Vill dom veta något om dina förehavanden så går dom bara till Näslund och får vad dom vill ha.” ”Men det var dom som dödade Axel Folkesson.” Carl insåg i samma ögonblick han sa det, att han faktiskt inte hunnit berätta ett ord om sina fynd i Beirut. DG höjde på båda sina buskiga ögonbryn i en frågande gest som innebar att han bad om en förklaring. Carl ägnade tio minuter åt att gå igenom förutsättningarna för sin hypotes att mordet förövats av en specialistgrupp inom Mossad som förr brukade betecknas ”Guds Hämnd”. Medan han berättade rökte DG lugnt färdigt sin cigarrcigarrett utan att avbryta eller visa några tecken på överraskning. ”Bra jobbat”, sa han när Carl var färdig, ”och en kul teori. Förresten kanske du har rätt. Den där jävla Aharon Zamir kan man aldrig lita på. Men det här förändrar ju inte problemet med vykortet. Det var alltså den tjejen som varnade den där polisen för något som hon sen inte vill berätta för dej?” Carl nickade. DG tänkte vidare en stund innan han fortsatte. ”Hon vill alltså upprepa sin varning, förtydliga sig skulle man kunna säga. Eller vad tror du?” ”Ja, hon vet förmodligen vad den där Plan Dalet innebar. Hon vet dessutom att det var israeliska mördare i farten. Men varför skulle hon då vilja sätta fast sina egna? Det är ju det som får en att undra, jag litar till exempel inte på Näslund.” DG lyfte på vykortet och såg på poststämpeln innan han svarade. ”Vykortet sändes från Israel samma dag du reste. Varken Näslund eller israeliskan kan gärna ha vetat vad du skulle råka ut för i Beirut. Såvida inte den där Abu al-Houl är israel förstås.” ”Det vore inte särskilt logiskt, bortsett från att jag inte tror på det.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 322
Skulle israelerna först förse mej med tips om sig själva genom att hyra ett helt teatersällskap i Beirut och sen hämnas på mej för att jag fått deras tips, i vetskap om att jag under tiden kan ha berättat för halva svenska säkerhetstjänsten varför jag nu kan försvinna i Israel?” ”Nej”, medgav DG, ”det håller inte. Vykortet är äkta. Du ska resa dit och fråga henne.” ”Men varför vill hon ange sina egna?” ”Hon är säkerhetsofficer och jobbar för antingen Shin Beth eller Aman. Israelerna har samma skit som alla andra, rivalitet mellan olika organisationer. Nåt sånt kan det vara, hon gillar inte Mossad, eller Mossads dirty tricks department.” ”Men om dom kommer på oss där nere?” ”Det vore synnerligen opraktiskt.” ”Vad menar du med det?” ”Det vill jag inte ens antyda. Men hon har inget intresse att bekänna och du har det inte heller. Och du kommer att höra av dej till mej var tolfte timme och gör du inte det så går jag till mina gamla bekanta och hotar dom med Odens Hämnd och skandal. Dom kan inte gärna tortera dej, tror jag. Tur att du inte är arab.” ”Hur gör vi med Näslund?” Näslund, som just kommit tillbaks från Paris – vilket Fristedt ironiskt och i förbigående antytt – sa sig ”veta” att operationen fortfarande var arabisk, han hade vägrat kolla Tokarevpistolens syriska historia och han hade gett Carl reseförbud. DG blev synbarligen upplivad av de operativa svårigheter som nu tornade upp sig och han löste dem metodiskt en efter en. Pistolen skulle han forska i via personliga vänner inom franska underrättelsetjänsten SDECE (han använde organisationens gamla beteckning) – de hade bäst kontakter med syrierna och en förfrågan från dem skulle bli hövligt bemött och dessutom väcka mindre uppseende än om den kom från en svensk diplomat som dessutom talade om att det gällde en förundersökning om mord. Det var problemet med pistolen, det.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 323
Det faktum att ”polisen” (det vill säga Näslund) sa sig veta ett eller annat efter en sejour i Paris var bara vad man kunde vänta sig. Näslund var dessutom en idiot. Naturligtvis hade israelerna peppat honom med något ”initierat” tips på den kommande arabiska operationen – det viktiga med den upplysningen var snarast att man kunde tänka sig att en sådan operation fortfarande var på gång, vilket för övrigt vykortet också antydde. Det var den frågan, det. Och sen vidare till reseförbudet. Nu blev DG upplivad och ivrig för den typen av byråkratiska hinder skulle bekämpas med samma vapen. Carl kunde – och det var säkerligen något som skilde den svenska säkerhetstjänsten från alla världens motsvarande organisationer – sjukskriva sig som alla andra svenskar och som alla andra svenskar hade han rätt till en veckas snuva utan närmare förklaring, vid vilken tidpunkt som helst och i vilket arbetsskede som helst. Och vad resan beträffade var det ju särskilt praktiskt att det var jul, för då fanns en given kanal: Carl skulle resa med Ansgar Tours, mitt bland alla pingstvänner och pensionärer. DG hade gamla och goda förbindelser åt det hållet. ”Kul det här”, summerade DG, ”om vi kunde blåsa den där gamle Aharon Zamir. Det har jag många gamla israeliska kolleger som skulle uppskatta. Förresten ska jag göra en förhållningslista åt dej för resan till Israel för om jag minns rätt har du aldrig varit där?” ”Nej, varken som pilgrim eller spion.” DG gnolade muntert för sig själv när han reste sig för att hämta whisky. När han kom tillbaks med flaskan gjorde han en skålande gest mot sin stora tavla med tuppen. ”Hur är det med dom där Palestinaaktivisterna ni har tagit, dom måste ju släppas förr eller senare. Ska bli kul att se hur Näslund slingrar sig ur den knipan. Med eller utan is?” ”Utan. Tre av dom är oskyldiga vanliga aktivister av, ja du vet vilket slag. En av dom är en otäck jävel som har för sig att Baader-Meinhof är sanningen och ljuset. Men han har lika lite som dom andra med någon Plan Dalet att göra.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 324
”Finns det något rent formellt att sätta dit honom för?” ”Nej det tror jag inte. Jävliga åsikter är ju tillåtna för svenskar, det är bara araber som kan bli terrorister för sånt. Och dina egna överträdelser av vapenlagen med bössorna på tamburväggen är förresten betydligt värre än hans. Så jag kan inte se något dom kan fälla honom för. Fast Näslund är angelägen att jag letar efter mer skit på honom.” ”Kan du hitta något sånt?” ”Möjligen ytterligare dokumentation på att han är terroristsympatisör. Jobb för arkivet så att säga. Men brott tror jag inte på, framför allt inte något samarbete med israelerna.” ”Nej, det låter ju mindre sannolikt. Kul, jag älskar Näslunds svårigheter nu om någon vecka. Här får Svenskan och Expressen ligga i om det ska bli något cover up. Mycket roligt faktiskt.” ”Var det såna som den där Hedlund ni var ute efter när ni infiltrerade vänstern?” DG blev snabbt allvarlig. Han uppfattade den frågan som känslig när det gällde Carl och trodde inte ett ögonblick att Carl nu inbjöd till någon allmänt överslätande ursäkt av det som varit. Han tog tid på sig för att förklara. För det första var den perioden i underrättelsetjänstens historia över. Det hade inte varit så lyckat, annat än i vissa operativa avseenden. Bland annat hade ju IB organiserat KFML-r, ett tag hade man såpass många av sina egna i ledningen för organisationen att man kunde styra den helt och hållet. Det var ochranans klassiska trick från 1906. Sådant skulle polisen aldrig kunnat komma på. För dem var dessutom alla socialister ett och samma, som om Komintern fortfarande existerade. Men genom att organisera KFML-r kunde man på ett bekvämt sätt samla ihop de värsta extremisterna på ett och samma ställe (”KFML-r var vårt flugpapper kan man säga”). Det var ju särskilt praktiskt när de personella resurserna var såpass begränsade, konventionell övervakning av hela jävla vänstern hade aldrig gått att organisera på något vettigt sätt, och då hade man heller aldrig kunnat skilja agnarna från vetet.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 325
Men. Det här var en trevlig historia enbart ur rent operativ synvinkel. Det var en rolig och klassisk lösning på ett klassiskt problem. Däremot var det inte direkt nyttigt för underrättelsetjänsten att engagera sina resurser på det som egentligen var polisens arbetsfält. Det var också ett klassiskt problem. Men direktiven kom från regeringen, först från Tage Erlander och sen från Olof Palme, därför att regeringen helt enkelt saknade förtroende för polisen och därför att man särskilt under de där åren i slutet på 60-talet och början på 70-talet hade prioriterat kunskaper om vänsterrörelsen mycket högre än det mesta annat. Det var ju långt innan det sovjetiska spionaget började visa sig aggressivt. Ryssarna var nästan bortglömda under den perioden, det som gällde för regeringen var att jaga vänstern. Dessutom ville ju utländska kolleger vara med och köpa på den marknaden, och det var ju också en operativ fördel. Carl blev allt dystrare medan DG berättade och det undgick inte DG. ”Jag berättar som det var, utan att moralisera. I framtiden ska vi ha det på ett annat sätt. Du slipper KFML-r, kan jag försäkra, dom är förresten ett självspelande piano vid det här laget. Jag tror vi har tagit ut vårt folk nu eftersom dom ändå sköter sig så bra.” ”Just nu jobbar jag med att jaga Palestinaaktivister. Sen kommer jag till dej och ska övergå till KPML-r?” ”Skitprat. När du kommer över till oss så ska vi ge oss ut efter landets fiender, inte efter vänstern. Är du fortfarande kommunist förresten?” ”Är du fortfarande socialist eller sosse?” ”Jag tror jag har glidit mer åt vänster på gamla dar. Men är du kommunist?” ”Jag vet inte. Jag är för allt sådant som har med rättvisa och ekonomisk jämlikhet att göra men jag gillar inte dom kommunistiska traditionerna när det gäller hemliga polisen och det där med att skicka oppositionen på dårhus och ge dom svavelsprutor i baken. Men sosse är jag inte heller. Jag vet faktiskt inte.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 326
”Är du bekymrad över det, att du inte vet?” ”Nej. Det var roligt i Clarté när man var bergis på allting. Men nu är jag inte det och då saknar jag inte ’marxismen-leninismen Mao Tse-tungs-tänkande’, som vi sa på den tiden. Men jag vill inte vara politisk polis, det kan du ge dej fan på.” ”Bra. När du kommer till mej så blir det ryssen som gäller. Any objections?” ”None whatsoever.” ”Du vill bort från polisen?” ”Ja, så fort som möjligt.” ”Knäck den här historien så blir du omöjlig på polisen och jag får tillräckligt starka argument för att ta över dej till oss direkt.” ”Är det ett löfte?” ”Jag ska göra vad jag kan, det lovar jag. Men du har en bit kvar. Se till att komma helskinnad tillbaks från Israel till exempel.” ”Och om jag inte gör det?” ”Det löser ju också problemet, fast inte på bästa sätt. Mer whisky?” *** Nästa förmiddag befann sig Carl på nytt i Hedlunds/Hernbergs lägenhet. Men han var inte ensam, han hade två man med sig från en teknisk avdelning, två man som garanterat skulle hitta vad som än fanns gömt. Nere på gatan stod en oansenlig grå Volkswagenbuss fylld med utrustning vars olika funktioner Carl bara kunde gissa sig till. Det hade med ultraljud, metallsökning och värmevågor att göra. Jaha, sa de och såg sig omkring, vad ska vi hitta åt dig? Carl svarade att det förmodligen gällde papper i A4-storlek, förmodligen maskinskrivna, kanske vikta. Det var i alla fall vad man kunde tänka sig i första hand. Sen gällde det rent teoretiskt frågan om vapen, men folk hade ju varit här två gånger redan så det var väl inte så troligt. De två experterna började utan utrustning. De gick först en kort husesyn, sen började de arbeta ute i köket. Carl gick tillbaka in i sto-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 327
ra rummet och snokade lite i bokhyllan, vände på ett och annat föremål på skrivbordet som han säkert redan vänt på, petade i sängkläderna, lyfte på kuddar till IKEA-sofforna och kände sig allmänt onyttig medan han av ljuden att döma fick för sig att de två specialisterna sysslade med att demontera köket bit för bit där ute. Plötsligt såg han ner i papperskorgen. Den hade varit tom såvitt han mindes. Men den var inte tom. På botten låg en liten bunt sönderklippta boksidor. Han lyfte försiktigt upp det fyrkantiga blocket som tydligen med skarp kniv blivit skuret ut från en bok. Texten var engelsk. Han läste ett par fragment innan han såg vilken bok det gällde och så gick han till bokhyllan och fann snabbt en äldre engelsk upplaga av Gullivers resor nere vid golvet nära Strindberg. Han slog upp boken och stelnade till. I det urskurna utrymmet i mitten av boken låg 16 pistolskott och han behövde bara kasta en snabb blick på en av patronerna när han lyfte upp den mellan skänklarna på en sax för att bli alldeles säker: Tokarev 7,62 mm. Det är inte sant, tänkte han. Det är omöjligt, det kan inte vara sant. Han drabbades av en hastig frestelse att stoppa patronerna i fickan och gömma boken, men insåg att besvikelsen inte fick slå över i ren dumhet. Han la ner boken med de sexton patronerna på skrivbordet och satte sig med utslagna armar och ben i en av fåtöljerna medan han försökte tänka efter. Han hann inte så långt innan experterna ute i köket ropade på honom. När han kom ut dit hade de dragit undan kylskåpet. ”Kylskåpet är nästan alltid bergis”, förklarade en av experterna, ”har dom inte gömt grejerna inne i kylskåpet så ligger de bakom i dammet.” De hade tagit fram en A4-pärm med brevkopior och en handskriven dagbok. ”Är det plastpåse som gäller, ska det tas fingeravtryck?” undrade den andre experten. ”Nej”, sa Carl, ”men det ligger ammunition till en pistol där ute i en uppskuren bok. Där är det plastpåse som gäller.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 328
*** Han hade omedelbart rapporterat till Näslund, som tog emot beskedet som om det varit en dyrbar julklapp. Sen hade den uppskurna boken med ammunitionen gått till fingeravtrycksundersökning medan han satte sig med den beslagtagna texten och på nytt var politisk polis. Brevkopiorna innehöll ingenting som överraskade honom, annat än att de var skrivna på en förvånansvärt god tyska. Men breven var bara spegelbilderna till de svarsbrev han redan läst. Han gjorde en pliktskyldig förteckning över de få personnamn som förekom i breven, drog namnen genom datorn och tryckte ut svaret på en utskrift. Sen ägnade han några timmar åt dagboken. Hedlund var alltså en spritt språngande terroristromantiker. Men den böjelsen hade sin inriktning mot Europa, mot NATO, mot ”fascismen i det så kallade Västtyskland” och mot monopolkapitalet och polisen i de kapitalistiska staterna, det vill säga allt från Sverige till USA. Hedlund ynkade då och då sig själv som ”ensam” i mer än en betydelse. Han var ”ensam” i själen och han var ensam om klarsyn bland sina småborgerliga kamrater och han var ensam som cellbildare för en svensk stadsgerilla och eftersom han var så förbannat ensam så kunde han inte ta upp kampen, och så vidare. Tyvärr, tänkte Carl, fanns också på sidan 97, skriven för flera år sen, en glad hänvisning till en titel på något som måste ha varit en rocksång av något slag: ”Skjut en snut.” Hedlund hade tillfogat en kommentar som kort och gott löd: ”Instämmer!” Carl gjorde en pliktskyldig notering av sida och formulering. Han skrev en rapport som gick ut på att ingenting i den beslagtagna texten ändrade den bild man redan hade: Hedlund var en våldsromantiker som kände stark dragning till den västtyska terrorismen. Det fanns ingenting, emellertid, i hans funderingar som kunde knyta
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 329
honom till ett projekt som gick ut på att med palestinsk hjälp genomföra en större operation i Sverige. Uttrycket ”Skjut en snut” fanns visserligen med, men anspelade på en flera år gammal rocksång av ett svenskt punkband (Carl hade konsulterat en grammofonaffär angående sångtiteln, ett telefonsamtal som gjorde honom ovanligt förlägen). Han försökte på nytt tänka efter. Han ringde otåligt det interna numret till teknikerna som höll i fingeravtrycksundersökningen. De var inte klara än, men det preliminära resultatet var att Hedlunds fingeravtryck inte fanns på ammunitionen och i vart fall inte på de boksidor som legat närmast mitten där utsnittet skett. Han försökte tänka efter om han verkligen sett ner i den där papperskorgen första gången han var i lägenheten. Han var nästan säker. Dessutom borde väl alla andra som skött husrannsakan ha tittat på en sån given plats? Hedlund som mördare? Som hit man i en arabisk operation som kallades Plan Dal? Aldrig i livet. Carl slog fram Hedlund på datorn, letade fram de militära noteringarna och fann som han anat att det var frågan om en pacifistisk värnpliktsvägrare. Skulle palestinierna under tre månader i Beirut ha utbildat den där pacifistiska svammelpellen till mördare? I stället för att låta Mouna eller hennes pojkar ta hand om ett sånt uppdrag? Aldrig i livet. Skulle Hedlund själv, för att bevisa sina teser, för att göra sig betrodd, för att få nya förtroenden, för att få igång ”det repressiva maskineriet” ha kunnat göra en sån sak? Varför skulle Axel Folkesson träffat honom i arla morgonstunden? Kände Folkesson Hedlund? Carl gjorde en notering så att den sista frågan skulle ligga kvar tills den var besvarad. Hur mycket betydde det att han inte ville att Hedlund skulle vara inblandad? Tänkte han i själva verket inte på samma sätt som Näslund som ville ha en palestinsk och inte en israelisk mördare?
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 330
Shulamit Hanegbi skulle kanske ha svaret. Henne måste han träffa under alla omständigheter. Han avslutade sina rapporter och la dem i internkuvert med kopior både till Näslund och Fristedt. Det var sent, flera timmar efter kontorstid då de flesta gått hem. Carl gick ner till sin parkeringslapp och åkte sin vanliga sväng via hamburgerstället hem till Gamla stan. För andra gången inom ett dygn låg det post i brevlådan som tvingade honom att fortsätta dagens arbete. DG hade lämnat en biljett till Ansgar Tours med tidig avgång nästa morgon och han hade tillfogat en lista med förhållningsorder som började med en understruken mening: Medtag inga som helst handeldvapen. Nej, det kunde nog vara riktigt att inte göra det. Carl hade en särskild plexiglasskiva i sin vapenväska med metallinläggningar som i en genomlysningsapparat av vanligt flygplatssnitt gav bilder av några kameror och objektiv. I ett dolt fack bakom kamerabilderna fanns utrymme för hans revolver, och öppnade man väskan låg mycket riktigt en kamera och ett extraobjektiv nästan som på genomlysningsbilden, fast inne i väskan på andra sidan plexiglasskivan och lönnfacket. De flesta flygplatskontroller i världen låter lura sig av denna plexiglasskiva som den amerikanska underrättelsetjänsten rutinmässigt använder inom det egna landet för att slippa fylla i särskilda formulär om tillstånd att bära vapen inne i planet. Men just israelerna skulle kanske inte låta lura sig. Dessutom åkte han inte till Israel för att utkämpa krig. Dessutom skulle han knappast vinna mer än det första slaget i ett sådant krig. Resten av DG:s instruktioner var mer överraskande. Men han la undan brevet och gick och ringde Fristedt. En son svarade att mamma och pappa var borta på något släktkalas i kväll. Han ringde Appeltoft, som var hemma. ”Jag kommer över”, sa han och la på luren. När Carl en halvtimme senare satt hemma hos Appeltoft vid köksbordet hade han till en början svårt att koncentrera sig på att säga det
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 331
som måste sägas. För även om han inte haft några förväntningar eller tydliga föreställningar om hur det skulle se ut hemma hos en säkerhetspolis så fanns det ändå något absurt folkligt svenskt i Appeltofts förortslägenhet som i vart fall kamraterna i Clarté aldrig skulle ha tänkt sig. Han hade tittat in i vardagsrummet och hälsat på frun framför TV:n. På bokhyllornas översta rader stod olika turistsouvenirer; snäckor klistrade i mönster på tändsticksaskar, spanska stridstjurar, en vinsäck i miniatyr som det stod Torremolinos på, fotografier på Appeltoft och fru Greta i baddräkt och vikta papperslappar över näsan och rött solat skinn, bröllopsporträtt från kyrka på landet för länge sen, dotter med studentmössa. I bokhyllorna stod rader med förkortade billighetsutgåvor av världslitteraturens klassiker i imitationer av halvfranska band och gamla FiB-serien med svensk arbetarlitteratur. Och i köket där de nu satt på varsin pinnstol vid ett bord med Perstorpsplatta hängde en väggbonad med röd stuga vid liten sjö med roddbåt och så vidare och texten ”Egen härd är guld värd”. Appeltoft satt med benen utsträckta framför sig på kökets tredje pinnstol och han var i strumplästen och hade hål vid ena stortån. En man i strumplästen ser automatiskt mindre ut än påklädd, mer värnlös och mindre polisiär. Appeltoft kände sig trött, gammal och obeslutsam. Det var naturligtvis viktigt att Carl fick reda på om den där israeliskan nu äntligen hade något att säga. Det var naturligtvis omöjligt att få Näslund att häva sitt reseförbud för den sakens skull. Det var naturligtvis rätt av Carl att sjukskriva sig och resa ändå. Det var naturligtvis viktigare än allt annat att de fortsatte spårandet efter Axel Folkessons mördare. Det var naturligtvis så, att de egentligen inte hade något tydligt spår bland anhållna Palestinaaktivister och utvisningshotade araber. Men ändå. Det var något fundamentalt fel när någon av de tre som hade detta uppdrag att forska efter mördaren för minst tredje gången skulle ta till metoder som gick utanför reglementet. Och som en extra
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 332
tung olust kom nu det här med den nyss hittade pistolammunitionen hemma hos Hedlund. För det stämde inte hur man än vred på saken. Ändå fanns det alltså obestridligen 16 gömda patroner i Hedlunds bokhylla. Och enligt Carl, vars sakkunskap på området Appeltoft inte hade ringaste anledning att betvivla, var det samma ammunition som mördaren använt och dessutom en extremt ovanlig typ. Situationen var djupt obehaglig, det kunde man omöjligen komma ifrån. ”Nej”, sa Appeltoft efter en stunds tung tystnad, ”det kan inte ha varit någon på firman som planterade dom där patronerna.” ”Varför inte det?” frågade Carl kort och snabbt. ”Därför att vi sysslar inte med sånt. Det skulle komma ut, det skulle bli skvaller, dessutom är det brottsligt. Inte ens några av dom där små smarta killarna i Näslunds eget garde skulle våga. Det skulle aldrig fungera, han kan inte beordra en sån sak och att han skulle smyga dit själv kan vi väl ändå utesluta. Och förresten, den där ammunitionen är väl inte så lätt att få tag på. Man rusar ju inte bara ner på Plattan bland knarkhälarna och fixar sovjetisk arméammunition.” ”Och israelerna?” ”Varför skulle dom ta såna risker och lägga sig i en av våra förundersökningar. För att leda oss på fel spår menar du förstås?” ”Ja, just det.” ”Tja det är väl kanske teoretiskt möjligt i alla fall. Men det troligaste är ju ändå att killen haft dom där prylarna där hela tiden, precis som dagboken och breven. Jag menar, dom hittades ju inte heller förrän vid tredje besöket.” ”Efter att Näslund så entusiastiskt hållit med mej om att man borde gå dit och leta igen, ja. Och vafan är det Näslund ’vet’ efter sitt konstiga besök i Paris.” ”Jo men dagboken och breven är ju inga falsifikat. Dom är verkligen Hedlunds, inte sant. Och dom hittades inte vid dom två första husrannsakningarna. Då kan det väl vara samma med pistolskotten.” ”I en papperskorg! Skulle husrannsakan två gånger ha förbisett en papperskorg?”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 333
”Nej det låter ju inte så troligt. Du har förstås rätt i att det är en viss skillnad mellan papperskorgen och gömman bakom kylskåpet.” ”En viss skillnad?” ”Nåja, en ganska stor skillnad. Jag ska gå igenom det där, det lovar jag i alla fall. Har någon planterat skiten så ska det faktiskt gå att få belägg för det på ett eller annat sätt. Fristedt kan sköta den här jävla lusen på Invandrarverket så kan jag gå tillbaks till Hedlund och se vad det kan bli. Men varför är du så kåt på att åka till Israel, det är ju en hel del du sätter på spel?” ”Därför att jag vill veta vad som är sant. Jag vill inte att vi tre ska gå ifrån den här utredningen efter någon tid och själva aldrig veta någonting. Dessutom känner jag mej lurad på något sätt.” ”Ja det tror jag du har rätt i. Det är faktiskt en jäkligt obehaglig tanke men jag kan inte komma ifrån den. Någon lurar oss.” ”Näslund naturligtvis.” ”Ja men tänk om någon lurar Näslund. Han är en skit som förstört mycket på firman, det kan jag hålla med om. Men jag har svårt att tro att han är en ren förbrytare. Nej det är nog bra att du reser. Jag litar på dej, det är skönt att kunna säga det, men det gör jag faktiskt nu.” ”Men det gjorde du inte förut?” ”Nej.” ”Varför inte det?” ”Svårt att säga rent konkret. Men alla nya som ser ut som du som kommer till firman är ju Näslunds folk och dom förstör firman och springer dessutom och spionerar åt honom, så säger man nåt man inte borde säga med en sån där i närheten så har Näslund det samma dag. Jag trodde du var en sån, ’byrådirektör’ och allt. Vi gamla snutar har svårt för byrådirektörer kan man kanske säga.” ”Särskilt om dom är kommunister?” ”Är du det?” ”Nja, det kan jag nog inte ärligt påstå. Men jag finns i alla fall registrerad på firman som säkerhetsrisk.” ”Ja jag har inte blivit klok på det där. Under mina första år på fir-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 334
man satt jag på lokalkontoret i Luleå och skötte kommunisterna. Man läste Norrskensflamman varje dag. Familjesidorna. Tog dödsannonserna först, dom som hade dött skulle ur registret och om det fanns nya namn bland dom sörjande skulle dom in. Världen var lite enklare på den tiden. Nej jag gillar nog dej Hamilton, så jag får be om ursäkt för det där. Men gamla hundar, du vet.” Appeltoft ursäktade sig och gick in och la sin hustru. Han stoppade om henne och kom tillbaks efter en stund med en flaska billigt vitt vin i handen. ”Hon somnar alltid framför TV:n, ändå ska hon alltid sitta där på kvällarna. Fast jag har ju suttit så mycket här vid köksbordet med mitt, förstås. Är du gift?” ”Nej, det sprack på jobbet. Jag var kär men jag vågade aldrig berätta om mitt jobb och det ledde till en del missförstånd.” ”Jag har aldrig berättat för min fru vad jag jobbar med”, sa Appeltoft sorgset och vred av kapsylen på vinflaskan.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 335
julafton ger ett egendomligt intryck vid Klagomuren. De flesta besökarna står nämligen utanför inhägnaden på den halva av det heliga, år 1967 tillverkade, torg som ligger framför själva muren. Den som går innanför inhägnaden måste sätta på sig kalott och en stor del av de kristna turisterna avstår av skäl som varken de själva eller någon annan kunnat förklara. Därför är det rensade torget framför Klagomuren en av de få platserna i Israel där man i viss utsträckning kan se vem som är och vem som inte är jude. Men inte heller det är säkert. Och just denna dag före julafton kom en skandinavisk grupp med kombinerad reseledare och pastor i spetsen och hyrde under visst fniss och krångel den utstyrsel som krävdes för att de grönbaskrade vakterna ur gränspolisen skulle släppa fram turisterna till själva muren. Det fanns emellertid inte särskilt mycket för vakterna att kontrollera innan gruppen släpptes fram. Alla var redan visiterade innan de kom in på själva området och såväl årstiden som den höga medelåldern bland gruppens damer garanterade sedlig klädsel. Framme vid muren höll reseledaren ett kort viskande föredrag som slutade med påpekandet att här kunde man skriva små böner på en lapp och kila in i någon av murens sprickor. Det var mycket vanligt att judar kom hit från hela världen och gjorde det. Ingen av besökarna kände sig emellertid manad. Det var ju inte deras Guds mur. För övrigt skulle de direkt efter Klagomuren gå uppför trapporna till Omarmoskén som skulle visa sig vara ett av ”muhammedanernas” vackraste byggnadsverk där man inte behövde ha kalott på huvudet
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 336
men väl ta av sig på fötterna. Avgifterna för de två besöken ingick i det man betalat för julresan till det Heliga landet. Det var eftermiddag och småregn. De chassidiska judarna i sina långa mörka kaftaner och högkulliga pälsbrämade hattar utförde oberörda av sitt attraktionsvärde för turisterna sina evigt vaggande bönerörelser framför muren. Säkerhetstjänstens ögon fanns oroligt vakande på varje hög plats i omgivningen, en del placerade så att de skulle synas, andra placerade så att bara en av besökarna i den senaste i raden av skandinaviska turistgrupper kunde upptäcka dem. I genomsnitt inträffar ett bombattentat om dagen i Israel men det gäller mer obevakade platser som busstationer, snabbköpsaffärer och kaféer. Sådant väcker sen ett par decennier ingen särskild uppmärksamhet utanför Israel. Men här, vid det allra Heligaste, fick ingenting ske, inte ens uppe på det muslimska tempelområdet eftersom det en gång hände sig att en stollig amerikansk student lyckades sätta eld på Al Aqsamoskén i syfte att rensa tempelplatsen från moskéer så att Templet kunde byggas upp på nytt, vilket han också förklarade i efterhand, vilket skapade demonstrationer, blodsutgjutelse och en ström av arabiska beskyllningar och olämplig publicitet. När den skandinaviska turistgruppen knogat sig upp till de muslimska helgedomarna blev den följaktligen än en gång granskad och visiterad, för den Gudomliga rättvisans skull snarare än av rena säkerhetsskäl. Visserligen var det ingen inom säkerhetstjänsten som väntade sig att terrorister skulle se ut som terrorister, men å andra sidan var man van vid kristna pensionärer och alla i den här gruppen gjorde ett fullkomligt normalt intryck, även den prydlige unge man som stödde sin äldre släkting under armen när de gick in i Omarmoskén för att först beundra, möjligen något kristet motvilligt beundra, de hellenistiska och andra icke-muslimska konstnärliga influenser som enligt pastorn och reseledaren präglade byggnaden eftersom det egentligen inte fanns någon äkta ”muhammedansk” konst. Sen fick de stiga ner i själva grottan under den blottade klippan i mitten rakt under kupolen, den klippa där Abraham skulle ha tänkt sig att offra
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 337
sin son (och den klippa varifrån Muhammed startade sin resa över Himlavalvet, vilket är anledningen till att Omarmoskén ligger där den ligger, vilket pastorn glömde att påpeka liksom att Abraham är en av Koranens urfäder vilket gör Ibrahim till ett vanligt arabiskt namn). Hotel Jordan House låg bara fem, tio minuters promenad från Gamla stan och efter besöket vid tempelplatsen tilläts dom som ville att på egen hand gå och shoppa någon timme i basarerna uppåt Via Dolorosa, där man ju följt Jesu vandring station för station tidigare på dagen. Fru Eivor Berggren var 73 år, änka efter en klädeshandlare från Jönköping, ute på sin första utlandsresa, om man inte räknade Danmark, och just nu oändligt tacksam över att den unge väluppfostrade mannen som tagit sig an henne redan på Ben Gurion-flygplatsen än en gång lika självklart erbjudit sig att gå med henne till basarerna. Hon hade visserligen skarpsynt iakttagit att han inte sjungit med i psalmen om att stiga upp till Jerusalem kvällen innan när ressällskapet samlats i den lilla hotellmatsalen efter framkomsten. Men han hade i alla fall deltagit och det fanns det ju några stycken som inte gjort. Dessutom var det skönt att ha en beskyddare med sig när man gick in bland gränderna hos araberna. Hon hade visserligen klart för sig att hon inte ville bli lurad och hade tagit de förstulna varningarna på den punkten allvarligt, men hon var inte så bra på språk. Hennes följeslagare talade efter vad hon kunde förstå fullkomligt obehindrat med försäljarna. Han hjälpte henne att gå in i en affär där araberna sålde de mest förtjusande broderade dukar, bad henne sitta ner och bjöd på te i små glas med blad av mynta och alldeles för mycket socker i. Hon tålde inte socker på äldre dar men den unge mannen kunde snabbt ordna ett nytt och sockerfritt glas. Det smakade lite som tuggummi, men han försäkrade att det bara var det gröna myntabladet och hon trodde honom och kände sig alldeles trygg i hans sällskap och blev nästan mer svartsjuk än konfunderad när han efter en stund frågade den ara-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 338
biska affärsföreståndaren om han fick låna en telefon. Carl stod trångt inne i ett förråd av läderpuffar, staplade tricktrack-spel och dammiga broderade klänningar med en svart gammaldags telefon med en sladd som såg ut att vara till hälften avskavd och ringde det telefonsamtal som nästan oupphörligt sysselsatt hans fantasi de senaste två dygnen. Han visste att numret gick till en kibbutz i närheten av Kinneret vid Tiberias och att avståndet kunde röra sig om ett par timmar med bil. Någon svarade på hebreiska. Han hade tänkt ut varje tänkbar vändning för samtalet men det höll på att spricka genast på att han inte förstod hebreiskan, fast det lät som om han skulle vänta efter att han på engelska frågat efter Shulamit Hanegbi. Det dröjde ett par minuter och under tiden dog konversationen ute i butiken sakta ut i brist på språk. Till slut kom hon till telefonen, andfådd. Hon svarade direkt på engelska. ”Hej älskling, jag kände att jag måste komma efter dej. Du kan inte ana hur mycket jag längtat efter dej, tack för ditt vykort förresten”, började Carl. Det var tyst i luren några sekunder innan hon svarade. ”Åh älskling, du kan inte heller ana vad jag har längtat efter dej. Men jag vågade inte hoppas att du kunde slita dej loss och komma, hur lång tid har vi på oss?” svarade hon i ett tonfall som om hon verkligen menade vad hon sa. ”Jag har fem dar, ska vi åka dit du sa, mej passar det så fort du har tid?” ”Jag måste ordna en del saker först men i övermorgon, var är du, i Jerusalem?” ”Ja.” ”I övermorgon på första bussen, du får inte missa den, lova mej det.” ”Jag lovar.” ”Vad fint det ska bli, jag har en del saker jag måste ordna och det har väl du också men då ses vi alltså?” ”Ja, äntligen, jag längtar lika mycket som du.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 339
”Nu måste jag sluta men vi ses snart”, sa hon och la plötsligt på luren. Carl stod kvar med luren några ögonblick i handen innan han tyst la på. Han kom ihåg varje ord, men det var ändå inte så mycket att tolka såvitt han kunde förstå. Hon menade första bussen, på första bussen, från Jerusalem till Eilat på juldagens morgon. Det kunde inte vara någon tvekan om det. Han hade inte sagt något annat ortsnamn än Jerusalem. Hon hade skrivit Eilat i sitt meddelande på vykortet. Han gick ut i den lilla butiken till den redan något otåliga gamla damen och den besvärade palestinske affärsinnehavaren som inte kunde tala jönköpingska, möjligen ett av de få språk han inte kunde sälja på, och han köpte sig en egen broderad syrisk bordsduk av ungefär samma slag som den gamla damen och sen vandrade de sakta uppför stenläggningen på Via Dolorosa förbi kaféer, fruktstånd med magert innehåll, ett par bakelsekaféer och souvenirbutiker där man hela tiden försökte ropa in dem. Nästan framme vid Damaskusporten låg en mynthandel där det också såldes krukskärvor och mer eller mindre hela amforor från påstådd fenicisk tid (om turisterna såg icke-judiska ut var krukorna ”feniciska”, annars judiska). Fru Eivor Berggren ville blygt men gärna titta på krukskärvorna, av vilka några då befordrades till att vara från kristen tid. Carl avrådde från köp. Regnet tilltog när de gick ut genom Damaskusporten och den slippriga tusenåriga stenläggningen övergick till asfalt. Fru Berggren talade om sina intryck; Jerusalem var mindre än hon hade trott, ja den riktiga gamla staden vill säga som förresten såg så arabisk ut vilket den väl inte kunde ha gjort på Jesu tid. Och nu när judarna kommit tillbaks till sitt land så var det ju konstigt att araberna fick bo kvar i Den Heliga Staden. Carl nickade då och då som om han lyssnade men han var försjunken i helt andra problem. Om en och en halv timme skulle han ringa sitt andra telefonsamtal till ett hemligt nummer på Östermalm i Stockholm där ingen skulle svara men där en vakthavande officer noga skulle räkna antalet signaler och sen lika noga räkna antalet mi-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 340
nuter innan det på nytt ringdes ett visst antal signaler. Den här gången skulle han ringa först sju signaler, sen vänta sex minuter och sen upprepa åtta signaler och den vakthavande officeren skulle därefter ringa upp DG och meddela sifferkoden från den okände någonstans ute i världen och för DG skulle meddelandet ha samma klara innebörd som ett telegram: Inga orostecken. Återkommer inom 24 timmar med nytt meddelande. Kontakt etablerad. Ingen dator i världen skulle kunna bryta koden eftersom den var DG:s och Carls alldeles personliga konstruktion. Dessutom var risken för att datorerna över huvud taget skulle kunna koppla ihop ett av tjugotusen telefonsamtal mellan Europa och Israel detta dygn med Carl Hamilton och ett hemligt telefonnummer i Stockholm en statistiskt obetydlig risk. Och ett hemligt telefonnummer kan för övrigt innehas av vemsomhelst. ”Jag förstår nog att han ringde till en liten vän, men sånt hör ju ungdomen till”, sa fru Berggren i ett plötsligt byte av både samtalsämne och tonfall. Hon lät lite stött. ”Ja”, log Carl blygt, ”jag får väl erkänna att jag är genomskådad.” Han följde henne till hotellet och gick sen ut på stan, lokaliserade den centrala busstationen vid Rehov Yafo, skaffade tidtabeller, en busskarta och några telefonnummer. Men han ringde inga telefonsamtal och han såg sig inte om eftersom han å ena sidan utgick från att han kunde vara förföljd och att man då skulle kunna observera vart och om vad han ringde; å andra sidan skulle förföljarna i sin egen hemstad knappast behöva röja sig för honom. Jerusalems moderna judiska stadsdelar erbjuder svårigheter för den som vill skaka av sig förföljare; röriga gyttriga gator mellan låga hus, alltså försvinner man inte med bil; ingen tunnelbana, små ytor så att man snabbt blir lokaliserad på nytt även om man tillfälligtvis kan smita undan. Den arabiska stadsdelens slingrande gränder bakom murarna erbjuder naturligtvis helt andra möjligheter. Men också det blir bara tillfälligt, eftersom objektet förr eller senare måste gå utanför ringmuren genom nå-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 341
gon av de stora portarna och då genast fångas in på nytt. Varför ville hon ha tid att förbereda något, och i så fall vad? Om det hela var någon form av organiserad fälla borde de ha registrerat hans ankomst redan i förväg, redan den israeliska säkerhetstjänstens genomgång av alla passagerarna och deras bagage på Kastrup borde ha utlöst operationen. Men om det verkligen bara var frågan om ett privat initiativ från henne så vore det mer rimligt att hon kunde behöva ett eller två dygn för att komma iväg. Hon hade varit noga med att själv inte nämna Eilat i telefon. Det hade hon i och för sig inte haft någon anledning att göra om såväl hon som han som Shin Beth visste vad det var frågan om. Men å andra sidan kunde de utgå från att han borde dra just en sådan slutsats. Hon hade betonat att han inte fick missa första bussen till Eilat, att han skulle finnas på den. Alltså var det inte säkert att hon själv skulle gå på förrän efter Jerusalem, eller också en antydan om att han kunde välja en senare hållplats. Förutsättningarna var tills vidare enkla och klara. Han behövde inte fundera så länge för att ha sin plan klar, hur han först skulle försvinna, hur han sen skulle ta sig på bussen. *** Erik Appeltoft hade behövt mindre än en arbetsdag för att känna sig säker på att ”ammunitionen till mordvapnet”, som Näslund kallade de sexton 7,62 mm-patronerna, måste ha placerats i Hedlunds lägenhet efter den första husrannsakan. Och den som placerat det falska bevismaterialet hade tydligen inte riktigt klart för sig hur en svensk husrannsakan går till. Beslagsprotokollen från Hedlund/Hernbergs lägenhet var samlade i en tjock A4-pärm som i olika underavdelningar förtecknade flera tusen föremål. Föremålen 537–589 fanns i protokoll 37 B under rubriken Papperskorgen vid skrivbordet. Papperskorgen hade alltså tömts noga i en särskild numrerad plast-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 342
säck som sen hade öppnats av personalen som gick igenom beslaget och gjorde förteckningen. Där fanns si och så många hopknycklade manuskriptsidor med si och så innehåll, fyra hopknycklade cigarrettpaket av det och det märket, rester av blyertspennor som blivit vässade, omslagspappret till en chokladkaka av märket Bounty, två äppelskrottar, ett begagnat färgband till skrivmaskin av märket Facit och så vidare från nummer 537 till nummer 589. Det var alltså fullkomligt otänkbart att personalen som tömt papperskorgen skulle ha förbisett någonting så egendomligt som de utskurna boksidorna längst ner på botten. Appeltoft hade dessutom talat med de två som stoppat ner materialet i plastsäcken. De kom väl ihåg att en av dem hållit upp plastsäcken och den andra tömt papperskorgen och sen hade man noga, det gjorde man ju alltid, det var ju självklart, knackat den på botten och kontrollerat att ingenting fastnat. Det var inte särskilt förvånande att Hedlund vid förhör där han delgavs misstanke om medverkan till mord ställt sig helt frågande till saken och sen som vanligt vägrat att besvara frågor utan sin advokat närvarande. Appeltoft hade tvekat länge innan han till slut ringde stjärnadvokaten och bad att denne skulle infinna sig på häktet så att man kunde genomföra ett kort förhör, med eller utan advokatens bandspelare. Det var visserligen dagen före julafton, men det var viktigt och det skulle inte ta lång stund och det skulle sannolikt vara en utredning till den misstänktes fördel. Det fanns nämligen vissa tecken som tydde på att den ryska ammunitionen hamnat i lägenheten efter husrannsakan och anhållande. Appeltoft kände en viss vämjelse när han tvingades upplysa stjärnadvokaten om detta. Men rätt måste vara rätt, även om det smakade surt. Och upplysningen hade ju ändå fått den effekten att advokaten infunnit sig inom tjugo minuter och nu satt de alla tre uppe i ett av samtalsrummen utan fönster på Kronobergshäktet. I sin portfölj hade Appeltoft tagit med den ihåliga boken och två små plastpåsar som
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 343
innehöll de 16 pistolskotten och de utskurna pappersfragmenten från Gullivers Resor. Appeltoft la upp de olika föremålen på den tomma gröna bordsskivan. Han satt mitt emot den vedervärdige unge terroristsympatisören med den vedervärdige kändisadvokaten vid bordets ena långsida. Advokaten hade demonstrativt ställt upp sin bandspelare på bordet och kopplat på den, nickat åt sin klient och sen lutat sig bakåt med armarna i kors. ”Jaha”, sa Appeltoft besvärad och nervös, ”jag antar Hedlund att du redan har fått ta ställning till det här. Och du bestrider alltså att det är din ammunition, stämmer det?” ”Ja det måste vara ni som lagt dit den, det är tydligen så det går till i den borgerliga fina demokratin”, svarade terroristsympatisören. ”Nej, det är inte vi som lagt dit det här. Men frågan är alltså hur grejorna hamnat i en bok i din bokhylla.” ”Det kan väl inte jag svara på.” ”Nej det är faktiskt möjligt. Men jag vill veta om du har någon idé, eller någon uppfattning om hur det kan ha gått till.” ”Det är väl knappast meningen att min klient ska sköta utredningen åt säkerhetspolisen”, avbröt advokaten. Appeltoft fick behärska sig innan han svarade. ”Nej”, sa han med kontrollerat lugn, ”det är det förstås inte. Men vi har anledning att tro att det här godset inte hamnat på plats förrän efter husrannsakan. Frågan är alltså om ni på något sätt kan ge oss stöd för den teorin.” ”Ja”, sa terroristsympatisören, ”jag har en synpunkt faktiskt. Om vi bortser från att jag varken har någon rysk pistol eller vet hur man använder pistol så är det det där med boken.” ”Ja vadå med boken?” frågade Appeltoft otåligt. ”Om jag skulle skära sönder en av mina böcker för att gömma pistolskott så skulle jag väl för fan inte ta en bibliofil raritet. Den där boken är en upplaga som är värd mellan 200 och 250 pund. Men era babianer visste naturligtvis inte vad det var dom skar sönder. Jag
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 344
kommer att begära ersättning för det där, det kan du ge dej fan på.” Appeltoft satt tyst en stund, pinsamt medveten om att de andra två nu intensivt betraktade honom och att advokatens bandspelare fortfarande snurrade. ”Ja”, sa han till slut, ”det kanske inte vore någon dum idé. Frågan är bara från vem du ska ha den där ersättningen.” ”Den frågan är inte särskilt komplicerad”, sa advokaten, ”eftersom det är polisen som haft ansvaret för den plomberade lägenheten efter husrannsakan. Men får jag fråga vad det är som fått er att tro att min klient inte har ansvaret för det här?” Appeltoft tvekade. Sen pekade han utan att säga ett ljud på bandspelaren. Advokaten häpnade men stängde beslutsamt av bandspelaren och tog demonstrativt ut kassetten och la den med en smäll mot bordsskivan. ”Beslagsprotokoll 37 B behandlar innehållet i papperskorgen vid tiden för husrannsakan. Där finns allt förtecknat, men inga utskurna boksidor. De har alltså kommit dit efter husrannsakan”, sa Appeltoft lågt och buttert medan han såg bort. Det var inte hans jobb att vara advokat eller försvara någon jäkla terroristsympatisör och åklagaren skulle möjligen inte vara förtjust över vad han sa. Men rätt skulle vara rätt, och Appeltoft avskydde den eller dem som hade placerat ut falskt bevismaterial. Han var nämligen nu helt övertygad om att det oerhörda faktiskt inträffat. *** Under julaftonsnattens midnattsmässa i Bethlehem trängdes tiotusen kristna besökare utanför Födelsekyrkan. Bethlehem är en oansenlig palestinsk småstad med övervägande kristen befolkning och alldeles särdeles kristen blir naturligtvis den del av befolkningen som på julafton säljer fem sex ton Jesusbarn med eller utan krubba och herdar i plast. Den lilla gruppen från Ansgar-Resor hade inte fått plats inne i själ-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 345
va Födelsekyrkan, men man hade i alla fall sittplats under tak på en sorts utekafé med två TV-skärmar där man i direktsändning kunde följa ceremonielet där inne medan gruppledaren tolkade förloppet till svenska. Tidigare på kvällen hade man varit ute vid något som kallades ”Herdarnas äng” där således herdarna en gång skulle ha nåtts av Herrens julbudskap (Luk. 2:8–12) och där fanns mycket riktigt palestinska herdar med stavar med krok på och ett antal får, vilka kunde beskådas och fotograferas med besökarna i förgrunden mot en rimlig avgift. Det var rått och kallt i luften, men det regnade inte. Fru Eivor Berggren hörde till den lilla grupp som stannat på hotellet för att se det hela i TV i stället för att anstränga sig en halv natt utomhus; besvikelsen hade nämligen varit avsevärd när reseledaren förklarat att man tyvärr inte kunde få plats inne i själva kyrkan eftersom den i huvudsak var vikt för kristenhetens celebriteter. När Carl gissade att det åtminstone återstod en halvtimme av ceremoniel inne i kyrkan reste han sig lugnt från sin plats längst bak på kaféet och inledde sitt försvinnande med att gå till toaletten. Där inne öppnade han sin, som det kunde tyckas, onödigt stora axelremsbag och bytte snabbt sin kostym mot jeans och tröja och en stor grön fritidsjacka av ungefär det militära snitt som alla män och de flesta kvinnor under 50 års ålder i Israel bar större delen av sin tid. Han gick ut från toaletterna, snabbt genom ett kök med ett par förvånade kortspelande palestinier och kom ut på en tom bakgata. Från högtalarna på torget på andra sidan kvarteret hördes stark psalmsång. Han gick nerför gatan och vek av in i ett backigt område med smågränder; han hade noga memorerat kartbilden av Bethlehem och var säker på att kunna leta sig fram. Han kände sig egendomligt uppspelt och på gott humör. Från och med nu var han ensam ute på fältet, från och med nu fungerade han just som avsikten varit bakom hela utbildningstiden och motståndarna var inte vilka tjekister som helst utan världens bästa säkerhetstjänst på sin egen hemmaplan och antingen var han på väg mot en fälla av något slag eller också mot ett genombrott till verkligt bety-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 346
delsefulla informationer. Och det spelade egentligen inte så stor roll vilket, för det var ändå det här han var till för i stället för att vara byrådirektör i kostym på en obskyr avdelning för systematik av landets säkerhetsrisker där såväl han själv som de flesta av de vänner han haft innan han försvunnit till USA fanns med. Det här var äntligen verklighet. Första provflygningen under realistiska förhållanden för att på allvar testa om systemen fungerade. Gatorna och gränderna i den del av det muslimska Bethlehem där han nu befann sig var tysta och nästan helt övergivna; tillräckligt folktomma för att han efter en stund skulle kunna känna sig helt säker på att ingen förföljde honom. Han sneddade genom stadsdelen, rundade det stora torget från motsatt håll och tog sig ner till parkeringsplatserna där turistbussarna, sherut-taxibilar och de vanliga taxibilarna väntade. Det var åtminstone tjugo minuter innan turistströmmen skulle komma hit. Han fann snabbt bussen med en skylt på framrutan som förkunnade att detta var Ansgar-Tours. Chauffören satt bredvid förarplatsen och läste och lyssnade på orientalisk musik. Carl knackade på och överlämnade ett brev till reseledaren där han förklarade att han gett sig av för att få vara för sig själv och tänka några dagar, men att han skulle höra av sig före hemresan och att allt var i sin ordning (det hade inte varit så lyckat om han blivit efterlyst av polisen som försvunnen pilgrim). För chauffören förklarade han med några miner av vämjelse att Jesus Kristus inte kunde vara av plast och ett affärsgeschäft. Sen gick han med bestämda steg därifrån. Chauffören ryckte på axlarna och stoppade hans brev i innerfickan och slog på sin musik igen. Carl tog en taxi till Jerusalem. Så här dags var den slingriga bergsvägen fortfarande mycket glest trafikerad. De mötte en och annan bil men var ensamma på väg mot Jerusalem. Han nämnde en adress mitt inne i den judiska stadsdelen. Ett par kvarter från den plats där han steg av taxin fanns enligt turistbroschyrerna ett nattöppet kafé. Det stämde, och han köpte sig några engelska tidningar, beställde svagt kaffe med mjölk och hou-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 347
mous med lite bröd och fann ett hörn för sig själv där han slog ihjäl några timmar innan han läst sina tidningar och dessutom började bli lite väl långvarig. Ingen hade intresserat sig märkbart för honom och kaféets gäster bestod i huvudsak av israeliska ungdomar som satt i små grupper och tycktes diskutera politik. Då någon kastat en flyktig blick mot hans håll hade de engelskspråkiga tidningarna genast stämplat honom som utlänning utan tänkbara synpunkter på politik eller fotboll. Det började bli morgon när han gick, men det var fortfarande kolmörkt ute. Han gick ner genom den judiska staden, fortsatte nerför backen mot den tysta illuminerade gamla stadsmuren och gick in genom Jaffaporten. Gränderna var regnvåta och alldeles tysta och samtliga affärer hade sina jalusier av korrugerad plåt nerdragna ända till trottoaren. Det gav ett fullkomligt öde intryck av en stad som under dagen var fylld av trängsel och folkliv. Det tog honom tio minuter att ta sig rakt genom staden och ut på andra sidan i närheten av tempelområdet. Han började gå vägen neråt mot Getsehmane. Där nere i dalsänkan låg ett litet hus som påstods rymma Marias grav. Ungefär vid Marias grav lämnade han vägen och började gå rakt uppför Oljeberget. Han fortsatte i en kvart tjugo minuter bland buskar och träd tills han kom till en öppning i mörkret som måste vara en olivlund. Han öppnade sin väska och tog fram en regnrock som han bredde ut under sig och så satte han sig ner med ryggen mot ett olivträd för att vänta. Ingen skulle kunna komma i närheten av honom utan att han hörde det. Ingen människa fanns i närheten, men utsikten var storartad. Nedanför honom bredde det klassiska Jerusalem ut sig. Omarmoskéns stora guldkupol, Al Aqsamoskéns mindre silverkupol, Heliga Gravens kyrktorn, stadsmuren och en del byggnader som han inte kunde identifiera var upplysta av spotlights och fasadbelysning. Det var alltså denna syn som symboliserade snart sjuttio års modernt krig, det var denna syn som var själva kärnan i de motsättningar som höll
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 348
Mellanöstern kvar i ett ständigt permanentat krigstillstånd, Yerushalaim, staden som judarna nu påstod sig ha erövrat för alltid, Al Quds den lika heliga staden som muslimerna svurit att återerövra, och härifrån löpte kriget i en myriad av grova och fina trådar ut över världen och längst ut i systemet hade en av dessa trådar nått en viss polisintendent Folkesson i Stockholm, vilket hade lett till mord; ett enda litet mord visserligen, men ett svenskt. Omarmoskén där nere var byggd ungefär 600 år efter att romarna förstörde det judiska templet och deporterade några tiotusental personer av de upproriska till andra ultramarina romerska provinser för att äntligen få tyst på bråken i de judeiska kolonierna; dessa tiotusental deporterade som sen enligt legenderna blivit folket i diasporan som ständigt upprepade sin bön och hälsning om ”nästa år i Jerusalem”, som sen erövrade landet och fördrev ett ännu större antal palestinier som nu skulle ägna de närmaste hundra åren åt att upprepa Salah Eddins seger över korsfararstaten, och så vidare. Och någonstans där nere i ljusglittret från den judiska stadsdelen eller i mörkret under kupolerna i den arabiska stadsdelen fanns kanske den mördare som Carl Gustaf Gilbert Hamilton, löjtnant i svenska flottans reserv, nu sökte. Det var en bisarr föreställning, ett orimligt projekt. Han svepte sin gröna tjockt fodrade militärjacka tätare omkring sig och satt stilla drömlöst och betraktade ljusen och lyssnade på tystnaden vid en plats på Oljeberget, slog det honom, där Jesus kunde ha tillbringat sin sista natt innan han skulle ner till staden för att dö. Timmarna gick som på ett jaktpass. En stund efter gryningen reste han sig stelt, rotade fram rakapparat och rakvatten och gjorde en kort morgontoalett. Sen fann han snart en stig nerför berget och bara en kvart senare gick han genom ett av de nybyggda förortsområden som israelerna omringat den arabiska stadskärnan med. Det byggdes fortfarande en hel del, överallt låg högar med armeringsjärn, byggnadsrester och staplar med lättbetongblock, brädhögar, leriga vattenpussar, sönderrostade maskiner eller
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 349
maskindelar, staplar eller högar med sönderslagna vita kalkstensblock som skulle användas eller skulle ha använts till den nedre delen av husfasaderna. Han kom in i den nyare delen av den arabiska stadsdelen, fann ett morgonöppet kafé på Salah ed-Din Street, drack kaffe och åt ett par arabiska gifflar. Sen bad han en pojke i nedre tonåren att gå och hämta en taxi samtidigt som han överräckte en dollarsedel. Han hade 45 minuter på sig innan han måste gå på bussen till Beersheba-Eilat fem kilometer och två hållplatser från den stora centrala busstationen. Han gick ut på toaletten och borstade tänderna och såg sig själv i spegeln en kort stund. Han skilde sig inte på något extremt sätt från andra män i hans egen ålder i Israel, något längre och något blondare än genomsnittet, han kunde vara amerikan eller israel eller vad som helst. När taxin stretade uppför den långa backen på väg ut från Jerusalem på huvudvägen till Tel Aviv hade han god sikt bakåt. Nej, han var fortfarande säker på att ingen förföljt honom. Om nu hennes avsikter att gå bakom det egna landets säkerhetstjänst var uppriktiga, om hon själv inte blivit bevakad, telefonavlyssnad och skuggad, om det hela inte bara var något hon av obegripliga skäl utförde tillsammans med någon av de israeliska mer eller mindre kollegiala organisationerna, om allt detta kunde pusslas ihop rätt så kom i alla fall han ensam och obevakad till mötet. När han kom fram till busshållplatsen strax före avtagsvägen mot sydväst och Qiriayt Gat beordrade han taxin att fara förbi medan han snabbt betraktade de få väntande. Han stannade någon kilometer längre bort, betalade och stod kvar tills taxin vänt och försvunnit ur sikte. Sen började han gå tillbaks mot hållplatsen; det hade varit att väcka onödigt uppseende att komma i taxi inifrån stan till en busshållplats. Han väntade en kvart, under tiden hann två andra bussar passera, båda på väg mot Tel Aviv. Det var bara han själv och en äldre kvinna med två barn kvar vid hållplatsen när rätt buss kom. Nu först kände
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 350
han spänningen och nervositeten stiga inom sig. Han såg sig inte om i bussen när han steg på, han hade beslutat sig för att hon skulle få ta det första initiativet och då snabbt kunna bestämma lämpligt förhållningssätt. Det var ju inte säkert att hon fortfarande ville betrakta honom som sitt livs kärlek, inte ens säkert att hon ville känna igen honom. När han betalat och började gå nerför den två tredjedels fullsatta bussen kunde han snabbt konstatera att hon inte fanns ombord. Han var inte särskilt besviken. Det var en möjlighet han av flera skäl räknat med och det enda rimliga var nu att fortsätta till Eilat och om ingenting hände på vägen ner fick han väl försöka ringa henne igen. Han valde en av de tomma platserna längst bak i bussen, i närheten av en äldre palestinier som hade två burar med levande höns med sig. Han lutade sig bakåt och somnade lugnt eftersom han gjort allt rätt och tills vidare inte kunde påverka skeendet. Han måste ha sovit ett par timmar, åtminstone kändes det så, när han vaknade av att bussen tog in vid en större busshållplats där det blev mer liv och rörelse än vid de stationer där han måste ha sovit. Palestiniern med hönsburarna skulle under svordomar från omgivningen och kackel från hönsen krångla sig ur, liksom de flesta ombord som uppenbarligen var araber. När han såg ut genom bussfönstret såg han en skylt som på tre språk meddelade att detta var Beersheba. Det nästa han såg var Shulamit Hanegbi i kön av påstigande passagerare. Hon bar grön jacka, hade en Uzi hängande över vänster axel och en stor grön militärbag i handen. Carl slöt ögonen och låtsades att han sov, så fick hon ”väcka” honom och då anvisa samtalston utan att han skulle behöva vinka till henne för ivrigt eller för likgiltigt. Bakom sina slutna ögonlock försökte han, försent nu för att göra en ny kontroll, tänka igenom hur de andra passagerarna i kön sett ut. Han bestämde sig för att han inte hunnit se något oroande och ansträngde sig för att se lika sovande ut som han varit för en stund sen. Han kände hur hon kom fram och sakta lyfte undan bagen bred-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 351
vid honom. Men i stället för att börja stuva upp sitt och hans bagage på räcket ovanför sittplatserna slog hon häftigt armarna omkring honom, skakade honom och kysste honom hårt och spelat passionerat i samma ögonblick som han slog upp ögonen. Han tänkte att det var så här det måste vara på film, en kyss som utifrån såg alldeles riktig ut men som på mycket nära håll, ansikte mot ansikte, bara var teater. När de sakta skildes och han såg frågande på henne la hon ett pekfinger över hans mun. ”Åh äntligen Charlie”, sa hon på engelska, varken högt eller lågt, ”jag har längtat så vansinnigt efter dej. Hur mår dina släktingar?” ”Well, dom mår väl hyggligt i alla fall. Och dina?” ”Det har varit problem i familjen som du förstår, Charlie. Pappa vill inte att vi träffas och, ja det är som det är.” Hon vecklade upp en liten papperslapp som hon diskret visade honom nere vid deras knän. Det var ett kort meddelande: Kärlekspar till Eilat. Samtal senare. ”Ja, nu är vi i alla fall tillsammans så då kan vi väl glömma det andra tills vidare”, sa Carl och nickade åt hennes papperslapp. Samtidigt startade bussen med ett ryck och nyhetssändningen började i högtalarna. Israels radio meddelade senaste dygnets nyheter där Carl inte förstod annat än att ordet terrorister upprepades gång på gång. ”Har det hänt nåt särskilt?” frågade han med en gest mot högtalarna. ”Ja, har du inte hört?” svarade hon. ”Det har varit en stor terroristattack i Bethlehem i natt, strax efter julmässan.” ”Vad hände?” frågade han stelt. ”Bomber. Två bomber exploderade när folk var på väg från mässan, dom kristna har julmässa där så här års. Fyra eller fem döda och dussintals skadade.” ”Det var verkligen inte bra”, sa Carl ärligt oroad och med huvudet plötsligt fullt av olika teoretiska möjligheter kring hur hans eget ”försvinnande” skulle kunna missförstås i sammanhanget, ”verkligen inte bra. Har man fått tag i dom skyldiga? Palestinier förstås?”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 352
”Nja det är det gamla vanliga, si och så många arresterade men det dröjer ju tills man vet vad det ger. Radion i Beirut har sagt något om vilka som ligger bakom eller säger sig ligga bakom i alla fall.” Carl betraktade henne utan att försöka stirra samtidigt som hans huvud surrade av både de stora frågorna som var skälet till att de träffades och av små frågor som varför hon bar en k-pist på sig, om de tre tjocka mässingspinnarna på hennes axelklaffar innebar att hon var kapten och inte sergeant (någonting han som både löjtnant och förste älskare sannerligen borde ha känt till), om skälet till att de just var på väg till Eilat, om varför hon betedde sig som om det fanns risk att de var avlyssnade vilket det ju av såväl tekniska som praktiska skäl fanns mycket liten risk att de var. Han såg tydligt hur vacker hon var. Men det gällde att hitta någon form av neutral konversation för de återstående timmarna och helst då något som kunde förena viss nytta med nöje. ”Egentligen vet jag alldeles för lite om din familj, vi har ju bara ägnat oss åt varandra när vi träffats, kan du inte berätta lite för mej så att jag förstår dej bättre?” frågade han. Hon sa med ett småleende att det var en utmärkt idé, att det verkligen fanns saker hon inte berättat förut men som borde göra det lättare för honom att förstå. Landskapet runt bussen började ändra karaktär. De var utan tvekan på väg ut i öknen och temperaturen steg så att de efter en stund fick kränga av sig sina gröna militärjackor. Shulamit Hanegbi var sabra, infödd israel, i andra generationen. Hennes farfar kom från Pinsk i Polen redan före första världskriget och Balfour-deklarationen. Han tillhörde pionjärgenerationen av kibbutzniks, de första idealisterna som skulle skapa det judiska socialistiska samhället i Palestina. Han hette Ledermann från början men tog sig det hebreiska namnet Chaim Hanegbi, som betyder ”livet i öknen” vilket var vad han ville åstadkomma. Chaim Hanegbi gifte sig med en ryska som kom 1924 och fick tre söner, tre bröder som redan i tonåren blev två mot en eftersom
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 353
den äldste av bröderna drog sig högerut politiskt, lämnade såväl den socialdemokratiska rörelsen Mapai som kibbutzen i Galiléen, flyttade till Tel Aviv, slog sig på affärer och hamnade sen politiskt i samma grupp som Menachem Begin, vilket under andra världskriget och tiden fram till Frihetskriget 1947–48 gjorde bröderna till näst intill dödsfiender; de två yngre bröderna var med i Haganah, äldste brodern i Begins terrorliga Irgun Zvai Leumi. Hennes yngste farbror hade blivit kvar i Haganah, som alltså blev Zahal, Israels reguljära armé. Där hade han de sista tio åren varit en av de högsta cheferna inom Aman, den militära underrättelsetjänsten. Hennes far gifte sig 1946 med en polsk flicka som kommit som sin familjs enda överlevande från Sobibor, via uppsamlingslägren på Cypern och sen in i Palestina med ett av de knappt sjödugliga fartyg som sionisterna använde för att bryta den brittiska blockaden mot judisk invandring till Palestina. En av hennes två bröder dödades av en palestinsk attack i Gaza för nio år sen när han just blivit officer och bara hade två dagar kvar på sin årliga tjänstgöring. Det var palestinska ungdomar som kastade ner handgranater i hans pansarvagn från ett hustak; hela kvarteret hade därefter sprängts, bokstavligen sprängts och jämnats med marken, men man fick bara tag på en av de skyldiga och hon var en flicka i tonåren. Man trodde förresten att hennes medbrottslingar också varit flickor men det förrådde hon aldrig under förhören, trots att förhören inte kunde ha varit särskilt trevliga. Hon dömdes till 80 års fängelse. Carl tänkte på Mouna han träffat i Beirut. Rent teoretiskt skulle Mouna ha kunnat vara en av de fedayeen som kommit undan. Men Shulamits familj hade haft större förluster än så. Hon var själv änka, ja hon bad om ursäkt för att hon aldrig berättat det tidigare, men hennes man dog strax efter att de gift sig. Det var under invasionen i Libanon 1973. En shiamuslimsk självmordsraid. Hennes son hade just börjat i skolan, det var därför det varit lite svårt att komma ifrån. Släkten var uppdelad i två politiska fraktioner. Alla var förvisso ash-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 354
kenazim och saborim i första eller andra generationen som hon själv och dessutom med det etniska ursprung och den historiska politiska bakgrund som ledde till inflytande i Israel. Släkten fanns alltså både inom det politiska etablissemanget och inom fackföreningsrörelsen Histradrut, vilket kanske var ännu viktigare än de politiska partierna, och så förstås inom försvarsmakten. Men motsättningarna var mycket hårda. Falangen kring högerdelen av släkten (farbrodern från Irgun-ligan hade inte mindre än sju barn i två äktenskap) företrädde en linje som traditionalisterna, som Shulamit själv, ansåg ledde till Israels undergång, det vill säga krig krig och mer krig tills araberna skulle ta slut i den närmaste omgivningen åtminstone, inte en tumsbredd ”befriad” mark fick återlämnas genom förräderi och så vidare. Ändå var det den linjen som lett Israel mot en växande katastrof av ekonomisk ruin och ständigt ökande utvandring och minskande invandring och till och med ett och ett halvt förlorat krig i Libanon med flera tusen döda israeler och en enda vinst i form av ytterligare fanatiska fiender till Israel i Libanon. Faktiskt hade Beginligan ju lyckats med det nästan otroliga konststycket att få Arafat mer eller mindre tillbaks till Libanon och dessutom i allians eller åtminstone väpnad neutralitet i förhållande till de forna dödsfienderna inom den kristna libanesiska högern. Om den här Beginfalangen fick fortsätta sin desperata politik, vare sig den nu bedrevs inom utrikespolitiken, ekonomin eller vissa avdelningar av underrättelsetjänsten – nästan omärkligt betonade hon det sista – så drev man Israel till Harmageddon. Så såg motsättningarna inom hennes familj ut. Det skulle göra det lättare för Carl att förstå hur knuten hon var till Israel och hur svårt det i själva verket var för henne att gifta sig och lämna landet. ”Det gör ingenting just nu. För just nu är vi i alla fall tillsammans här och nu”, tröstade Carl teatraliskt angående svårigheterna att gifta sig, som han inte riktigt förstod vad de anspelade på. Bussen slingrade sig ner mellan röda och eroderade bergsformationer. De var på väg mot låglandet i närheten av Röda Havet. Hon
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 355
hade berättat länge och utförligt. Han satt och försökte pussla in det hon berättat i hennes motiv för att varna Axel Folkesson för något som förmodligen var en operation av ”högern” inom underrättelsetjänsten. Kunde det ligga till så enkelt? Inte lämnade man väl ut militär information till en främmande makt bara för att man inte höll med om de bakomliggande besluten? ”Jag är inte helt säker på att jag förstår hela innebörden i det du säger, jag menar för oss två, men du får väl berätta mer sen”, sa han och tog henne i handen och kramade den vänligt broderligt några gånger. Hon log tillbaks och drog undan sin hand efter en liten stund. Eilat var ett litet fult och rörigt planerat samhälle ungefär som Carl väntat sig, fyllt med halvfärdiga hus, byggnadsställningar, cementhögar och armeringsjärn och sådana hotell som runt om i världen brukar kallas lyxhotell och ser vita och hyggliga ut på färgbilder men där dörrhandtagen faller av när man tar i dem och vattnet strejkar i badrummet. Men det var mer än 25 grader varmt och full svensk badsommar och när de steg ur bussen uppe i centrum packade de genast ner sina jackor, drog av sig tröjorna och började gå med de välfyllda bagarna ner mot vattnet. De gick omslingrade som vilka ungdomar som helst i Israel. Shulamit förklarade att deras hotell låg halvannan kilometer ner mot den egyptiska gränsen och att de borde lifta. Men Carl stannade en taxi trots hennes försäkran att i Israel blir man alltid upplockad när man liftar; Carl hade inte liftat sen han låg i flottan och hans år i Kalifornien hade djupt präglat hans uppfattning att den som liftade fullkomligt ropade efter problem i onödan. De for söderut förbi den gamla hamnen alldeles intill det metalliskt grönblåa Röda Havet med Saudiarabiens kust bara några kilometer bort. Hotellet var vitt och det spelades muzak i hissen ungefär som man kunnat vänta. När de kom upp på rummet lade Shulamit genast pekfingret över munnen till tecken på att inte säga något olämpligt och
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 356
sen frågade hon fräckt om de skulle älska först eller äta och vad de skulle göra sen. Carl tvekade kort innan han föreslog att hon fick bestämma och hon bestämde då att de kunde älska på stranden om de for en bit nedåt, de kunde hyra dykutrustning om han visste hur man gjorde, annars gick det bra att snorkla vid ytan, och så kunde de äta lunch på stranden. Hotellet hade en liten biluthyrning och en kort stund senare for de faktiskt mot Egypten i en israeliskskyltad gul japansk bil med nedfälld sufflett. Gränsstationen Taba låg bara någon kilometer från hotellet och de visade bara sina pass utan att ens slå upp dem innan de vinkades förbi. Platsen de skulle till hette Coral Island. Det är en badplats med restaurang av vanlig israelisk måttlig standard mitt emot en liten ö med tämligen tydliga och välbevarade ruiner av en korsriddarborg. De gick in i en av serveringens hyddliknande rondeller med stråtak och beställde grillad fisk och Coca Cola, något som Carl motvilligt men behärskat lärt sig dricka i USA. Medan de åt och fortfarande försökte prata om ingenting bläddrade han i en broschyr för att hitta Coral Island och fann förtjust det han letat efter och citerade ironiskt broschyrens text: ”Korallön skjuter ut från Golfen och är nästan helt täckt av de välbehållna ruinerna av en korsriddarfästning, vilken förstördes av muhammedanerna men byggdes upp igen av mamelucker och araber.” ”Nå”, frågade han, ”vilka jävla muhammedaner? Att dom förstörde korsriddarnas fästen är ju inte så konstigt, det var ju så dom tog landet. Att dom sen, fast israeliska staten här vänligt kallar dom för mamelucker och araber, byggde upp befästningen igen är ju inte så konstigt. Är det inte så ni gör här i området, ni allihopa?” Hon nonchalerade kallt hans skämtsamhet. I stället såg hon honom rakt in i ögonen med sin blåa fasta blick och ställde honom en fråga som han skulle ha gett ganska mycket för att slippa: ”Är du för oss eller emot oss, Carl?” Han fick en snabb minnesbild av Mouna i Beirut, Mouna som
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 357
skulle ha kunnat vara en av dem som dödat Shulamits unge officersbror och han valde intuitivt att svara Shulamit på samma sätt som han svarat Mouna. ”Vill du ha ett diplomatiskt eller ett ärligt svar?” ”Ge mej ett diplomatiskt svar så får vi se?” ”För dej och din familj tror jag det finns en chans till en framtid här. Du och såna som du hör hemma här och det vet till och med palestinierna men det är också deras land, dom hör också hemma här.” ”Det var inte särskilt upprörande, det där håller jag med om själv. Men om vi försöker ett ärligt svar?” ”Kan vi inte försöka det lite senare … när vi har talat om vårt mer personliga förhållande?” ”Nej.” ”Då frestas jag ljuga bara för att jag vill ligga med dej.” ”Försök lura mej så får vi se. Alltså, ett ärligt svar?” ”Jag stöder palestinierna. Jag var med i en solidaritetsrörelse för Palestina när jag var student och det är ingenting jag ångrar.” ”Bra.” ”Vad är det för bra med det?” ”Det är inte särskilt bra, tror jag. Men det var bra att du verkligen gav mej ett ärligt svar. Ska vi dra oss bort till ensamheten, älskling?” De bytte om till badkläder, hyrde några handdukar och tunna bastmadrasser, köpte lite sololja och fann en plats nära vattnet långt borta för sig själva. De la sig med ansiktena mot varandra och markerade att de kysstes. ”Nu jävlar”, sa Carl, ”trodde du verkligen att vi kunde vara avlyssnade och varför kom du inte till bussen förrän i Beersheba?” ”Det är inte särskilt sannolikt att vi var avlyssnade, det medger jag. Men jag vill inte ta några som helst risker och du kommer snart att förstå varför. Och anledningen till att jag inte kom på bussen förrän i Beersheba var att telefonen mycket väl kunde vara avlyssnad. I så fall var det en första buss till någonstans vi skulle ta från Jerusalem. Var tog du bussen?”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 358
”Ett par hållplatser utanför Jerusalem, vid avtagsvägen mot Qiriayt Gat. Jag lämnade mitt ressällskap kvällen innan, återvände till hotellet och blev absolut inte förföljd.” ”Kan du sånt?” ”Ja.” ”I alla fall så reste jag runt i landet och besökte vänner och annat i mer än ett dygn innan jag krånglade mej iväg till Beersheba. Jag hoppades att du skulle stanna kvar på bussen eftersom jag sa att du inte fick missa den.” ”Nå här är vi. Vad är Plan Dalet och vad var det du varnade Axel Folkesson för?” ”Det är förmodligen, åtminstone rent tekniskt, brottsligt av mej att berätta det.” ”Jag vet. Men ingen hör oss och du erkänner inte och jag förråder dej inte. För Guds skull säg inte att jag åkt ända ner till Eilat mitt på vår jävla julafton för att få nobben på lammkotletterna en gång till.” ”Lammkotletter?” ”Ja det var ju därför du fick mitt kort med min privata adress, jag sa att jag skulle bjuda på lammkotletter.” ”Du sa fläskkotletter först”, skrattade hon. Sen lutade hon sig fram och kysste honom lätt och satte sig upp och drog på sig ett par solglasögon medan hon började smeta in sig med solkräm. Samtidigt såg hon sig omkring. Men det fanns ingen teknisk möjlighet att de längre skulle kunna vara avlyssnade. ”Vet du vad Sayeret Matkal är för något?” frågade hon och la sig ner och gjorde tecken att han kunde fortsätta att massera in solkrämen på hennes rygg, vilket han också gjorde. Samtidigt fick han perfekt överblick över omgivningen, vilket hon förmodligen avsett. ”Nej”, sa han, ”det vet jag inte.” ”Det är en särskild avdelning inom fallskärmstrupperna som Mossad brukar anlita, vi kallar dom på hebreisk slang för ’grabbarna’.” ”Våta jobb och liknande?” ”Just precis. Inte bara våta jobb, vilket förresten är en alldeles
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 359
underbar omskrivning bland kollegerna i Väst för vad den saken står för. Grabbarna gör också en massa bra saker, det får man medge. Men nu hade alltså fyra grabbar kommit till Stockholm samtidigt som en av min högerextremistiska farbrors gamla vänner som heter Aharon Zamir. Har du hört talas om honom?” ”Ja, avdelningen ’Guds Hämnd’, specialister på att mörda araber i Europa och ställa till allmänt elände för intellektuella palestinier med mera.” ”Har du läst på eller vet du redan?” ”Nej, jag har bara vissa aningar. Vi har låst in fyra oskyldiga personer, jag tror inte längre att dom har med saken att göra men dom riskerar att åka fast och dessutom håller ledningen för vår organisation på att kasta ut en hel grupp palestinska flyktingar som garanterat inte har med någon Plan Dalet att göra. Tillbaks till saken.” ”Jag vet, det har stått en hel del i tidningarna, inte utan viss förtjusning i rapporteringen, om att Palestinaextremister och terrorister har gripits för mordet på Axel.” ”Kände du honom?” ”Ja sådär.” ”Vad varnade du honom för?” ”För onkel Aharon och hans Plan Dalet. Dagarna innan hade jag fått två besked. Det ena var att en tung diplomatsändning skulle kvitteras ut av onkel Aharon. Av vikten att döma var det frågan om vapen. Samtidigt fick jag veta att det fanns en operationsstyrka på fyra man från Sayeret Matkal på väg in till Stockholm under olika nationaliteter och pass. Om det skulle bli någon flap så fick jag försöka hjälpa till att fixa så att dom kom undan.” ”Och Plan Dalet?” ”Jag träffade onkel Aharon, han envisas ända sen jag var barn med att då och då försöka tala mej till rätta trots att vi enligt hans syn är snyftliberala och naiva mapainiks i familjen. Vi åt lunch och han sa att han hade en stor operation på gång som han kallade Plan Dalet och att ’Guds Hämnd’ höll på att aktiveras på nytt och att det nu gäll-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 360
de att genomföra den här operationen just i Skandinavien för att det var där det gick åt helvete sist.” ”Lillehammer i Norge. Därför att dom blandade in för många amatörer i själva operationen.” ”Ja, och om fyra av grabbarna var på ingång samtidigt så verkar det som om man inte ville göra om det misstaget.” ”Vad var målet den här gången?” ”Det vet jag inte.” ”Skitprat. Om du inte visste vad målet var så kunde du väl inte känna dej så särskilt politiskt indignerad. Dom kanske trodde att dom hade hittat en hel gömd palestinsk terrorgrupp eller något ditåt.” ”Då hade jag känt till det. Jag är, eller var, åtminstone säkerhetsofficer. Hade det funnits något sånt i Stockholm hade vi på ambassaden av nödvändighet känt till det.” ”Så du går till Axel Folkesson och varnar honom för något du inte känner till? Det hänger inte ihop.” Han slutade massera hennes rygg och la sig bredvid henne för att kunna se henne i ögonen. Han lyfte försiktigt av hennes solglasögon och hon protesterade inte. Men hon vann lite tid på ett för ickerökare lika vanligt som irriterande sätt, hon trevade fram ett cigarrettpaket och letade en stund efter sin tändare och sen rökte hon några bloss innan hon fortsatte att berätta. Hon var alltså säkerhetsofficer. Således kände hon till att det inte fanns några plötsligt nya taktiska mål, typ nyss ankommen terrorgrupp, i Stockholm. Följaktligen var det frågan om ett strategiskt mål, det vill säga ett mål som fanns permanent i Stockholm. Och varje strategiskt arabiskt mål i Stockholm var politiskt oacceptabelt. Det här var viktigt att Carl verkligen förstod. Det var inte så att hon hade några moraliska invändningar mot militära operationer i sig, det hade ingen som var uppvuxen i Israel. Men det var en sak att slå till inne i Beirut till exempel – misslyckades en sån operation innebar det i vart fall inte att Israel skadades, fick förstörda diplomatiska
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 361
förbindelser, minskad good will i världen och så vidare. Men en misslyckad operation i Stockholm vore fullkomlig katastrof. Hur gynnsamt det operativa klimatet i Stockholm än var – den svenska säkerhetstjänsten tillhörde inte precis Israels fiender – så fanns det alltid en risk att det hela blev en flap. De politiska skadorna av en sådan flap skulle bli hundra gånger större än den privata triumfen för somliga inom Guds Hämnd av en lyckad operation. Carl satte sig upp och betraktade korsfararruinen som låg mindre än 200 meter från deras plats. Han försökte föreställa sig hur en lägre officer i en västerländsk försvarsorganisation på egen hand ingriper för att varna motståndaren. Det måste ha märkts på honom att han var tveksam och kanske inte riktigt trodde på vad han hörde. Shulamit hade tryckt ner sin cigarrett i sanden och väntade ut hans nästa invändning. ”När du säger att det måste ha rört sig om ett strategiskt permanent mål, vad betyder det rent konkret?” frågade han och räckte henne solkrämen och la sig på magen med ansiktet och blicken ut mot korsfararborgen. ”En arabisk ambassad till exempel”, sa hon och klämde ut en kall fet stråle solkräm över ryggen på honom. ”Det skulle rimligtvis framstå som ett arabiskt jobb, mest troligt ett palestinskt eftersom det var en vanlig metod sen förr om åren. Alltså, den eller den fraktionen slår till mot exempelvis Libyens ambassad. Det är ett lätt mål för övrigt. En ABAB-vakt utanför, unga universitetsstudenter utan vare sig militär eller politisk utbildning där inne, ’folkrepresentanterna’ du vet. Sen en mystisk palestinsk bulletin någonstans ifrån om att ’förrädaren Khadaffi måste straffas’ och så skulle väl helvetet braka loss för er inom någon vecka när Khadaffi skickade sina mer eller mindre klumpiga hämndpatruller. Men det skulle också kunna vara PLO-kontoret, ’den ena palestinska fraktionen angriper den andra’ och så vidare. Eller om man vill vara mer sofistikerad, Egyptens ambassad och turistbyrå eftersom Egypten dragit sig ur kampen mot sionismen. Någonting i den vägen.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 362
”Måste målet vara arabiskt?” ”Ja.” ”Varför det? Varför skulle inte dessa palestinska terrorister slå till mot exempelvis USA, det skulle väl verka lika logiskt.” ”Ja men om det någonsin kom ut, och sånt här brukar komma ut åtminstone i den interna familjen av underrättelseorganisationer, alltså till amerikanerna också och därmed till Washington Post eller Newsweek, så skulle det skapa den värsta skandal som någonsin drabbat Israels försvarsmakt.” ”Kan man tänka sig ett svenskt mål?” ”Ja om det har någon tydlig anknytning till palestinsk terrorism, men det blir inte något särskilt storstilat i så fall, det blir over-kill och det tror jag inte Aharon Zamir tänker sig.” ”Inte att döda svenska säkerhetsmän. Det målet är väl både svenskt och tillräckligt intressant. Dessutom har det ju skett.” ”Det ingick inte i planerna, det kan jag inte tänka mej.” ”Varför inte det?” ”Därför att det på sätt och vis var mitt fel att Axel Folkesson dog.” Hon tände en ny cigarrett. Carl kunde inte förstå hur någon kunde ligga och röka mitt ute i dallrande hetta. De låg dessutom i lä bakom korsfararborgen så att rökpelaren från hennes cigarrett steg ostörd nästan rakt upp en bit innan den splittrades i den omärkliga brisen. Carl svettades häftigt under armarna, det var mer än hettan, det måste vara nervositet också. Shulamit berättade lugnt och metodiskt hur hon trodde det hängde ihop. Hon hade alltså varnat Axel Folkesson för Aharon Zamir och en viss Plan Dalet som hon inte kände närmare till. De hade diskuterat saken hemma i hennes lägenhet, ja de träffades hellre där än ute på stan där de kunde bli sedda och det ingick i bådas jobb att ses då och då. De hade resonerat precis som hon och Carl gjorde nu och hon hade tipsat om hur Folkesson skulle kunna få tag på Aharon Zamir och i vilket namn han vanligtvis reste (en affärsman med österrikiskt pass vid namn Abraham Mendelsohn). Tanken var alltså att Folkes-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 363
son helt enkelt skulle kontakta Zamir och säga som det var: den svenska säkerhetstjänsten kände till operationen och ville inte veta av några sådana dumheter. Alltså var det bara att packa och resa diskret hem så skulle man kunna skiljas som vänner. ”Nej”, sa Carl, ”det stämmer inte. Hur fan skulle han kunna känna till det där, och om hela vår organisation var införstådd, om han alltså sagt det till den där onkeln, då hade han ju inte gärna kunnat bli dödad.” ”Det är det som är det sorgliga. Jag fick honom att lova att han skulle säga att han var den ende som kände till saken, en garanti för att ingenting skulle komma ut. Inser du vad det innebar?” ”Jag tror det”, sa Carl medan det sakta började gå upp för honom. Han försökte föreställa sig scenen. Polisintendent Axel Folkesson kommer överens om ett viktigt möte, han säger att det är av största betydelse, han kanske säger rent ut att det har med Plan Dalet att göra, och så träffar han chefen för den israeliska operationen. De småpratar lite hit och dit medan bilen går ut mot Djurgården – kanske styr Folkesson dit på måfå, kanske säger israelen att de bör åka någonstans där de kan vara ifred och inte blir sedda. Ute på Djurgården stannar Folkesson bilen och börjar resonera. Han säger att han känner till att en större operation är på gång. Han säger att man inte vill veta av något sådant här i Sverige, men att om nu bara gruppen återvänder diskret dit varifrån de kom så kommer ingenting ut. Israelen måste nu nödvändigtvis försöka pumpa ur Folkesson tre kunskaper: 1) Hur i helvete vet Folkesson något om detta? 2) Vad har Israel för garantier för att det inte blir bråk i alla fall? 3) Hur många inom den svenska organisationen känner till det här, handlar Folkesson på eget bevåg eller på order från Näslund? Folkesson gör under det följande bokstavligen talat sitt livs misstag. Först säger han naturligtvis att han inte vill röja det förtroende han fått, men att källan naturligtvis måste vara israelisk, hur skulle
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 364
han annars kunna vara så säker? Sen försäkrar han på sitt hedersord eller något ditåt att ingenting kommer att kunna läcka ut – och sen, för att riktigt övertyga på den punkten – säger han att han är den absolut ende som vet på hela säkerhetsavdelningen. Ingen annan har en aning om saken. Alltså kan det hela inte läcka ut. Han är svensk. Han är dessutom svensk polisman i chefsställning. Han kan inte föreställa sig den ohyggliga risk det innebär att tala om för en israelisk mordpatrull att man själv är den ende som känner till deras planer. Därför dör han. Carl nickade för sig själv. ”Folkesson berättade alltså att han var den ende på hela vår avdelning som visste något om saken?” ”Ja så måste det ha gått till”, instämde hon och ritade några snabba cirklar med pekfingret i sanden medan hon såg bort. ”Det är en krigisk gammal onkel du har.” ”Jag tror inte det var han.” ”Varför inte det?” ”Han är general, israelisk general visserligen. Det var hans operationschef skulle jag tro. Det måste i vart fall ha varit någon som har rätt att fatta och själv genomföra ett sånt beslut.” ”Vem är hans operationschef?” ”Han kallas för Elazar, men det är inte hans rätta namn. Han är en mycket känd person i Israel, åtminstone i våra kretsar. Han är en av dom bästa vi har.” ”En av dom bästa mördarna, bäst på att skjuta obeväpnade svenskar genom ögat?” ”Ja bland annat. Men mycket annat också.” ”Vet du något mer om honom, grad, utseende, ålder och så vidare?” ”Han är närmare fyrtio, ovanligt lång för att vara israel, kraftigt byggd, ser arabisk ut med mustasch och allt, men är ändå ashkenaze.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 365
Han bör vara överstelöjtnant ungefär. Jag har träffat honom men det var länge sen.” ”Du vet inget mer namn på honom, inte något alias som han reser under?” ”Nej.” ”Det är fortfarande två saker jag inte förstår.” ”Ja, säg?” ”För det första förstår jag inte varför du inte har ställts inför krigsrätt om ni har någon sån. För det andra förstår jag inte varför du gör om dina risktaganden.” ”Det går att förklara. Men ska vi bada först?” ”Helst inte.” Hon tog tid på sig och hon satte sig upp och drog upp knäna under hakan och såg ut mot vattnet när hon berättade – ingen av dem brydde sig längre om att kontrollera omgivningen; hade de kommit så här långt borde allt vara lugnt – och hon började med att försöka förklara något om den politiska strukturen i Israel. Hennes familj tillhörde den underförstådda överklassen. Redan av det skälet blev det omöjligt att vidta några offentliga repressalier mot henne; för givetvis hade det kommit fram att hon varnat den svenske polismannen och därmed överträtt sina befogenheter, den svenska rikspolisstyrelsen hade ju till och med gjort en formell förfrågan i anledning av Folkessons efterlämnade dagboksanteckningar. Men sen fanns det ett praktiskt skäl dessutom. Rättegångar mot judar kan inte hållas hemliga i Israel. Skulle hon ställas till svars för vad hon gjort så skulle hon givetvis försvara sig och så skulle hela affären explodera, inte bara inrikespolitiskt där den skulle bli ett elände för alla parter, utan också utrikespolitiskt. Och sen hade hon ju redan sagt A. Och det fanns ett alldeles bestämt skäl att säga B: operationen var fortfarande på gång. Det var inte bara en gissning. För om nu Elazar eller någon annan i Aharon Zamirs kommando gick så långt att man sköt en svensk polis så kunde det ju redan av den anledningen tyckas att man verkade
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 366
minst sagt angelägen att genomföra operationen. Men det var inte bara det heller. För det sätt som den israeliska propagandan arbetade med de där gripna aktivisterna och palestinierna tydde på att man höll på att förbereda marken för en fortsättning. Men det var ändå inte bara det heller. För det hela hade ju lett till häftiga interna gräl inom hela det israeliska underrättelseetablissemanget. Kort sagt. Hennes farbror i Aman visste att operationen fortfarande var på gång. Och inom Mossad hade två andra avdelningar gett det hela ett visst operativt stöd, fast hon inte visste mer exakt vad det gick ut på. Men det var ju logiskt att tänka sig att en ny ”arabisk” operation skulle vara avsedd att sättas i samband med mordet på Folkesson och så skulle man bli av med den otrevliga händelsen, alltså slå flera flugor i en smäll. Med andra ord: det verkade som om det närmast var en nödvändighet – för dem som tänkte mer militärt än politiskt – att genomföra det hela. Carl reste sig stelt upp. Svetten rann utefter sidorna på honom och det svindlade till framför ögonen och han intalade sig att det bara var värmen. ”Nu badar vi”, sa han. ”Ska vi titta på fiskarna du sände mej på vykortet?” Sanden brände under fötterna när de gick mot en av de runda basthyddorna som annonserade om uthyrning av dykutrustning. De hade båda tänkt sig att nöja sig med att snorkla vid ytan, men den ene uthyraren verkade angelägen att få dem att hyra varsin tub med komprimerad luft och de verkade båda lika överraskade av att den andre tvärsäkert sa sig kunna hantera utrustningen, vilket de också båda kunde konstatera ganska snabbt. Carl fick en något tyngre och äldre tub av ett fabrikat han inte närmare kände till men den såg ut att rymma ungefär 300 kilos tryck. Den nyare tub som Shulamit fick hade manometer som visade på 200 kilos tryck. Hans luft skulle räcka längre än hennes och det var ändå inte troligt att de skulle stanna nere längre än en timme. Carl avstod från våtdräkt när han hörde att det var 24 grader i vattnet, men
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 367
han snörde på sig en kniv runt vristen när Shulamit började berätta om ett ställe hon kände till vid öns sydspets där det var lite djupare och där det fanns en grotta som brukade innehålla Röda Havets variant på languster. Hon tog med sig en nätkasse för att bärga den eventuella fångsten. När de drog på sig utrustningen i vattenbrynet iakttog han henne noga för att verkligen försäkra sig om att hon visste vad hon gjorde. Men hon gjorde allt rätt. Det sista de gjorde innan de dök var att rutinmässigt kontrollera att handtaget till reservtanken verkligen öppnade ventilen där inne. Han hade föreställt sig att det skulle vara exakt detsamma som i södra Kalifornien, men även om han kände igen de flesta arterna han såg så var allt ändå så oändligt mycket talrikare här. Under de första femtio meterna ut mot korallöns delar som låg ovanför vattenytan hann han räkna till mer än femtio olika arter. Sikten var klar och minst tjugo meter. Han simmade efter henne eftersom det var hon som hittade, de rörde sig än så länge på bara några meters djup och eftersom vattenytan ovanför var ganska stilla så var ljuset jämnt och starkt utan särskilt många reflekterande ljusbrytningar. Hon simmade lugnt och rytmiskt med händerna löst dinglande utefter sidorna, i det förstorande perspektivet genom plexiglaset noterade han i förbigående att hon hade starka och vältränade ben. Han ökade farten något och gled upp vid hennes sida och tecknade en fråga till henne om riktning och avstånd och hon svarade med alldeles korrekta tecken att det var drygt hundra meter i den riktning de simmade och sen ett tiotal meter ner. Det var ett ofarligt djup som inte innebar några särskilda omräkningsproblem för uppstigningen. De mötte ett stim med liten tonfisk som måste ha bestått av tiotusentals individer. Carl såg sig om efter eventuella rovfiskar (ett sånt matförråd borde kunna attrahera både haj och barracuda; han hade mött haj många gånger och var snarare nyfiken än oroad). Men allt de såg på vägen var korallfiskar och stilla lugn. Korallerna skimrade, havsanemonerna svajade i den svaga strömmen och änglafiskarna pi-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 368
lade ut och in mellan korallformationerna. Han tog henne i armen och pekade ner mot en liten grottöppning där man skymtade det vaggande huvudet på en murena, hon log och markerade ett utfall med kraftigt bett mot hans arm. Korallrevet tog överraskande och plötsligt slut och framför dem öppnade sig ett dunkelblått ingenting i färdriktningen och en sluttning nedåt som sträckte sig längre än sikten. Hon pekade nedåt och de följde korallrevets avsats en vinkelbit nedåt tills berggrunden tog vid och djurlivet började upphöra och ljuset minskade något. Han bedömde att de hade passerat tiometersnivån. Hon pekade åt vänster och markerade att hon trodde att det borde vara ungefär här, en grotta av något slag, kanske på tjugofem meters håll. De vek av och simmade spanande bredvid varandra tills hon såg grottan först. Hon tecknade att langustern brukade sitta uppåt taket på grottan, ett par meter in och de fortsatte in i dunklet och började leta. Hon fann den första som sprattlande gav sig iväg och klängde sig fast några meter längre in. Han drog sin kniv och gick efter den, dödade den och simmade tillbaks och la den i hennes korg. Hon pekade på två nya och de tog varsin; hon bröt raskt stjärtarna av djuren, också ett sätt att avliva dem. De fann ytterligare två som hon dödade på samma sätt. Sen verkade det inte finnas mer hur de än trevade sig fram i grottans tak och hon tecknade att de skulle ge sig ut mot mynningen. Just när de var på väg ut i ljuset i grottöppningen kände Carl att luften höll på att ta slut för honom. Han trodde först inte att det var möjligt, eftersom han hade en 300-kilostank som borde räcka tre gånger så lång tid. Men eftersom det ju faktiskt var någonting man inte kan ta miste på så drog han automatiskt i handtaget till reservtanken. Det fick ingen som helst effekt. Han var ute ur grottan och kunde se vattenytan där uppe. Shulamit befann sig på tre meters avstånd. Det var en situation där en amatör skulle ha drabbats av dödlig panik.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 369
Han hade två saker att välja mellan. Det naturliga var att bara kränga av sig tanken och simma upp till ytan, men det skulle leda till frågor och problem. Han släppte munstycket och simmade snabbt fram till Shulamit och tog henne milt men bestämt i handleden. Hon vände sig om och såg på honom och ryckte hastigt till sig handen och slog till med simfenorna för att ta sig ifrån honom. Men hon stannade efter ett par meter och höll blicken mot honom. Han kunde inte se hennes ögon klart bakom cyklopögats plexiglas. Han tecknade att luften var slut, det kom bara en svag bubbelström från hans löst hängande munstycke och han bedömde att han nu mycket snabbt måste få henne att bjuda på luft eller också måste han kränga av sig utrustningen och gå mot ytan. Han visste inte om hon kunde se hans ansikte, men han höll blicken riktad mot henne när han började ta av sig tanken och viktbältet. Då kom hon fram mot honom, tog ut sitt munstycke och lät honom låna det. Han spände på sig sin tank på nytt. De steg först mot ytan, men halvvägs upp verkade det som om hon ändrade sig och tecknade att de skulle återvända mot stranden under vattnet. Han tog fram hennes manometer och såg på den. Trycket visade på mer än halv tank. Han nickade och så simmade de mot stranden medan de växlade munstycket med luften mellan sig. När de var inne på en och en halv meters djup ställde de sig upp och ryckte av sig cyklopögonen och stirrade in mot stranden båda på en gång utan att säga något. Allt såg ut precis som när de gett sig av. ”Hur i helvete kunde luften ta slut?” frågade hon andfått. ”Det var inte bara luften, det är fel på reservtanken också. Handtaget fungerar och det låter som om ventilen fungerar den också men sen händer ingenting.” De släpade upp utrustningen på stranden och diskuterade kort läget. Hon hade blivit skrämd och fått alla möjliga fantasier om att bli kvar där nere med en lufttom tank. När hon såg den lufttomma tanken hade hon först fått för sig att hon skulle råka ut för ett synnerligen ofördelaktigt byte.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 370
Uthyrarna, för det var ju två personer där inne, hade först övertalat dem att hyra utrustning. Det gjorde de väl med alla. Men de hade med avsikt gett Carl den halvtomma, nej två tredjedelstomma, tanken. Det var väl bara för att den var störst. Men den kändes inte misstänkt lätt när man tog i den, den var fortfarande ganska tung nu när den bevisligen var tom. ”Vad gör vi?” frågade hon. ”Absolut ingenting. Utom att vi säger att min tank är tom när vi lämnar tillbaks grejorna. Och att det är nåt fel på ventilen till reserven. Ingenting mer. Vad skulle det tjäna till. Ska vi ropa på Shin Beth?” ”Kan det ha varit avsiktligt?” ”Ja, för det var ju ingen måtta på hur mycket luft som saknades. Och dessutom ventilen.” ”Då är vi upptäckta.” ”Vi får söka politisk asyl hos de egyptiska myndigheterna.” ”Det här är ingenting att skämta om.” ”Nej förlåt. Har du något annat förslag?” ”Vi åker till hotellet och älskar med varandra, på riktigt. Så att det hörs och kan spelas in på band.” När de lämnade tillbaks utrustningen var det bara en uthyrare kvar i hyddan med halmtaket. Han spelade indignerad över den, som han kallade det, underförstådda beskyllningen om slarv. Men de argumenterade inte, utan betalade och gick tillbaks till sin plats på stranden. De låg kvar i solen och försökte tala om annat än den oförklarliga olyckshändelsen som i värsta fall inte var en olyckshändelse. Hon frågade om han var gift eller förlovad. Han sa att hans konstiga jobb lagt hinder i vägen. Det var som om de i det följande försökte bli personliga, som om de ville uppträda som ett alldeles vanligt älskande par. När de kysstes på väg hem var det på riktigt, åtminstone kändes det så, åtminstone ville de känna det så. På väg upp i hotellhissen med muzak-musik, efter den punkt således då hon inte ville säga något som inte kunde vara avlyssnat, bör-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 371
jade Carl känna sig besvärad och nervös i en stigande spiral som fullkomligt saknade varje anknytning till det faktum att någon kanske hade försökt döda honom för bara halvannan timme sen. Den blandning av rädsla och osäkerhet som började uppfylla honom hade i stället att göra med Shulamits krav på att de skulle älska inför en tänkt publik. På flera sätt var hon en av de mest attraktiva kvinnor han någonsin träffat. Hon var officer inom hans eget område och dessutom hans överordnade i grad och säkert oändligt mer erfaren än han själv. Hon riskerade hela sin tillvaro för sin övertygelse, hon tog en enorm risk när hon nu för andra gången förrådde en hemlig operation som planerades av Israels försvarsmakt och hela hennes beteende gav ett kompakt intryck av mod och ideologisk principfasthet och till råga på allt var hon mycket vacker. Det senare var ett faktum som Carl beslutsamt försökt rationalisera bort; han hade försökt betrakta henne som officer, som allierad, som en ”källa” eller informatör eller i stort sett vad som helst utom som sexuellt attraktiv. Vilket hon alltså var i högsta grad. Carl hade hittills i sitt liv haft alldeles för lätt för kärlekslös lek, halvt obekanta kvinnor som konsumtion, som efterrätt eller som tidsfördriv eller som träningspass eller vad som helst utan kärlek. Antingen älskade man på allvar med en kvinna som man också älskade i övrigt eller också knullade man med affärsbiträde med Rolexur som man hämtade på Café Opera strax före stängningsdags. Men Shulamit Hanegbi var varken det ena eller det andra och han respekterade henne för mycket för att bara kunna knulla hur som helst och han älskade henne inte eftersom han knappt kände henne och i de tankebanorna tvingades han in i sin spiral som slutade i en växande obehaglig känsla av att han helt enkelt inte skulle kunna. Hotellrummet dominerades av en stor dubbelsäng med rosa överkast. Någon hade varit inne på rummet och ställt deras saker i bättre ordning, det måste ha varit städpersonal eller i vart fall någon som visade tydligt att han eller hon varit där. Shulamit kastade ner slut-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 372
stycket till sin k-pist i bagen där hon förvarade vapnet; det var väl en rimlig säkerhetsåtgärd att hålla slutstycke och vapen åtskilda när man lämnade vapnet på hotellrum även om Carl fortfarande hade svårt att acceptera det naturliga i unga älskande pars medhavda automatvapen eller att man checkade in på hotell med vapen som tydligt stack upp ur bagaget. Han kunde fortfarande inte förstå varför hon kommit beväpnad och han hade glömt att fråga. Shulamit sparkade av sig sina kläder i en liten hög på golvet och gick obesvärad naken förbi honom ut till badrummet och slog på duschen. Själv stod han osäker grubblande och obeslutsam kvar mitt på golvet. Sen klädde han tveksamt av sig och gick efter henne ut i badrummet. Hon stod redan i duschen. Han svalde och klev in till henne. Hon hade kastat langusterstjärtarna i handfatet. Det hettade på ryggen av för mycket förstadagssol och det smakade salt när det ljumma vattnet spolade genom håret och över ansiktet. Han stod framför henne och alldeles intill henne och hon hade ansiktet vänt uppåt mot det strömmande vattnet och hon blundade. Här inne i duschen kunde man omöjligt höra eller spela in vad de sa, det borde hon vara medveten om. Han lutade sig fram över henne och la sin mun alldeles intill hennes öra. ”Det känns inte som om jag skulle kunna göra det här, jag tycker för mycket om dej, respekterar dej för mycket”, viskade han. Hon slog upp ögonen ett kort ögonblick och gav honom en road, närmast retsam blick. ”Du klarade av det där med luften som tog slut på ett sätt som dom flesta inte skulle ha gjort”, svarade hon utan att bry sig om hans konstiga ursäkt. ”Jag är utbildad attackdykare så det är kanske inte så konstigt”, svarade han buttert. ”Jag vet det”, viskade hon när hon plötsligt sträckte sig på tå och höll munnen intill hans öra, ”du är ingen säkerhetsman, du tillhör underrättelsetjänsten och de våra har gett dej ett kodnamn som du inte känner till, det är Coq Rouge.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 373
Han tog henne i axlarna och sköt henne en bit ifrån sig. Men hon stod med ansiktet uppåt i vattenstrålarna med alldeles utslätat ansikte. När han kommit förbi sin häpenhet lutade han sig fram över hennes öra igen. ”Du låtsades som om du inte visste att jag var attackdykare när vi hyrde grejorna. Och hur vet du det andra?” ”Det var min farbror som berättade, det har varit ett möte någonstans i Europa där de våra har träffat ert folk och berättat om väntad arabisk terrorism i Stockholm. Du var ett av samtalsämnena, fast jag vet inte så mycket mer än just det där. Men nu talar vi om annat. Snälla?” ”Varför låtsades du inte veta och varför berättar du i så fall nu?” envisades han. ”Jag bestämde mej just för att inte ljuga alls för dej, inte ens i småsaker. Jag respekterar dej nämligen för mycket.” Det sista sa hon högt och skrattade samtidigt till när hon ännu högre och utanför duschstrålen tillfogade att det kunde hon faktiskt inte se som något problem i sängen. Sen tog hon fram schampo och de tvålade in varandra och började samtidigt smeka varandra och när de var rena från allt lödder stod de en stund under det rinnande vattnet och kysstes och när Carl höll sina armar runt hennes lilla smidiga kropp började han sakta övertyga sig om att han med eller utan bandspelare i rummet nog skulle kunna ge säkerhetstjänsten vad säkerhetstjänsten tillhörde och kärleken vad kärleken tillhörde. Hon var fortfarande våt i håret när de gick från badrummet till sängen och från varsin ände ryckte undan det rosa överkastet. Hon förförde honom utan svårigheter, försiktigt till en början. *** Två dagar senare var det häktningsförhandling vid 13:e avdelningen i Stockholms tingsrätt. Förhandlingen fördes i den stora så kallade terroristsalen. Samma dag hade fyra palestinska terroristmisstänkta
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 374
utvisats, tre till Libanon, en till Libyen. Det senare kom sig av att mannen var statslös men med senaste adress i Ramallah på den ockuperade, eller av Israel annekterade, västra Jordanstranden. Det hade därmed uppstått en juridisk nöt. Om man nämligen utvisade en palestinier till Israel, transporterad kedjad vid armen till svensk kriminalinspektör, samtidigt som man stämplade vederbörande som terrorist, så var det oklart vad de juridiska konsekvenserna skulle bli i Israel. Det var å ena sidan osannolikt att israelerna skulle låta en öronmärkt palestinsk terrorist gå omkring fritt. Å andra sidan skulle de inte kunna ställa honom inför rätta utan att ha en åtalspunkt. Och eftersom det inte fanns någon åtalspunkt enligt israelisk lag, inte ens enligt någon av de mycket vidsträckta israeliska undantagslagarna för palestinska terrorister, så hade israeliska ambassaden diskret undanbett sig leveransen. Den terroristmisstänkte själv kände inte till detta, eftersom Israels framställan av svenska myndigheter hemligstämplats med hänsyn till främmande makt. Den terroristmisstänkte hade tvärtom i sitt försvar försökt göra gällande att en utvisning till Israel innebar livstids fängelse och tortyr, varför det skulle strida mot svensk lag att utvisa honom dit. Men enligt svensk lag var han dock terrorist. Det vill säga, svensk lag kräver inte att en terrorist skall vara terrorist för att vara terrorist utan blott terroristmisstänkt. Definitionen på en misstänkt är att han är misstänkt, alltså terrorist. I det avseendet är den svenska lagstiftningen mycket strängare, eller vad man skall kalla det, än lagen i något jämförbart land. Vanligtvis krävs ju bevis för att döma någon som är terrorist. Även i Israel. Men eftersom den misstänkte ju var terrorist, eftersom han var misstänkt av den svenska säkerhetstjänsten, så måste han utvisas. Det var dessutom ett rättvisekrav, eftersom hans kamrater blev utvisade, Han fick därför själv välja land. Han föreslog då England, i tron att valet var fritt. Men välja land betydde blott välja ett sånt land varifrån han inte skulle bli utvisad till Sverige, eller Israel, vilket han skulle bli-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 375
vit om han kedjad vid kriminalinspektör levererats till Heathrowflygplatsen. Han hade därmed i praktiken bara två länder att välja mellan, möjligen tre. Han valde Libyen och flögs därför kedjad vid svensk kriminalinspektör till Tripoli (där han sannolikt togs om hand av den libyska al mokhabarat och omskolades till terrorist). Avsikten med att genomföra utvisningarna samtidigt som häktningen av ”ligans svenske huvudman” som Expressen och Svenska Dagbladet kallade mellanstadielärare Hedlund, var att skapa så mycket positiv publicitet som möjligt kring den framgångsrika kampen mot terrorism att en olycklig utgång av häktningsförhandlingen – att den misstänkte blev försatt på fri fot då det ju i verkligheten inte fanns några bevis för hans medverkan till mord – skulle dränkas i bilder på kedjade palestinska terrorister vid Arlanda (samt kravallgrindar, hundar, skottsäkra västar med mera som motiverades med risken för fritagningsförsök; oklart vilka som skulle frita vem och varför, dock stor risk för fritagningsförsök enligt vad säkerhetstjänstens talesman Karl Alfred meddelat sina allierade i pressen). Utgången av häktningsförhandlingen var alltså osäker. Advokaten saknade inte heller han – till åklagarens och säkerhetspolisens påtagliga indignation – tillgång till massmedier. Advokaten talade vitt och brett om skandal, om att rättssäkerheten var lika med noll såfort säkerhetstjänstens konspiratörer var i farten, och att hans klient utan tvekan terroriststämplats om han varit utlänning men att domstolen nu skulle få se svart på vitt att det inte fanns minsta grund för misstankarna. Chefsåklagaren KG Jönsson hade givetvis begärt att häktningsförhandlingen skulle hållas inför lyckta dörrar. Försvaret motsatte sig bestämt den saken, eftersom det skulle innebära att man inte för allmänheten finge berätta vad som så hade sagts inför domstolen. Rätten gick som väntat med på att häktningsförhandlingen, med hänsyn till rikets säkerhet, måtte hållas inför lyckta dörrar. Det blev en lång häktningsförhandling. Och efter att förhandling-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 376
en avslutats dröjde det tre timmar innan rättens utslag meddelades: Hedlund häktades, på sannolika skäl misstänkt för olaga vapeninnehav och stämpling/alternativt medverkan till mord. Advokaten var rasande men belagd med munkavle. Dock meddelade han pressen att det var frågan om en rättsskandal som saknade motstycke i hans 35-åriga erfarenhet. Han ämnade därför omedelbart överklaga häktningen till Svea hovrätt och han kallade ett nytt vittne till den häktningsförhandlingen, nämligen kriminalkommissarie Erik Appeltoft. Svea hovrätt gick till allmän förvåning försvaret till mötes på flera punkter redan innan saken kom till avgörande. För det första accepterade man en begäran om att ta upp saken omedelbart, med hänsyn till den långa tid som den anhållne varit frihetsberövad. Dessutom accepterade hovrätten muntlig förhandling, samt att stora delar av förhandlingen väl kunde föredras utan lyckta dörrar. Det var ett förvirrande beslut redan så långt. Det gick rakt mot alla förväntningar och förklaringen till hovrättens attityd, som aldrig kom till allmänhetens kännedom, var i korthet att man allmänt inom hovrätten misstrodde allt vad tingsrättens 13:e avdelning och ”spionåklagare” hette. Därtill kom att juristerna i sitt interna skvaller hade fått en ganska god uppfattning om det svaga bevisläget i den pågående terroristaffären. Till råga på allt satt presidenten i Svea hovrätt själv ordförande vid häktningsförhandlingen. Den juridiska innebörden av det var att hovrätten skulle komma med ett demonstrativt starkt utslag. Det blev därför en lysande dag för stjärnadvokaten och en grym dag för chefsåklagaren i särskilda mål, det vill säga ”spionåklagaren” KG Jönsson. Salen var fullpackad av journalister och stämningen kokade av spekulationer och glada sensationalistiska förväntningar när rättens ordförande gav ordet till den ytterligt besvärade Jönsson, som nu rodnade med öronen på sitt karaktäristiska sätt. Jönssons sakframställan var förvånansvärt kort. Han medgav in-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 377
ledningsvis att innehavet av en hagelbössa av märket Husqvarna i kaliber tolv, en äldre modell med yttre hanar där den ena hanen dessutom var av, knappast i sig konstituerade en häktningsgrund, ehuru brottet som sådant måste betraktas som obestridligt. Och det måste ses i sammanhang med övriga misstankar. Däremot var innehavet av ammunition till mordvapnet en belastning av sådant slag att den gav en fullkomligt hållbar grund för misstankar om medverkan till mord. Ammunitionen var ytterligt sällsynt och fanns inte att uppbringa i Sverige. Det var just den typen som gick till mordvapnet, som också det var mycket sällsynt. Sannolikheten för att Hedlund, utan anknytning till mordet, ändå, av en ren slump, skulle råka inneha just den ammunitionen var ringa. Till detta kom att Hedlund, delvis genom sin advokats förskyllan, vägrat medverka vid förhör, vilket med hänsyn till sakens obestridliga allvar måste anses belastande. Det var allt. Till detta kom en del tekniskt utredningsmaterial som föredrogs kursivt och som bekräftade riktigheten av åklagarens beskrivning av ammunitionstypen, beskrev bristen på fingeravtryck och så vidare. Det gick ett sus av förväntan när stjärnadvokaten nu fick ordet. Han hade lovat att skära koddarna av den där jävla Jönsson (en typ av uttalande som vanligtvis åtföljdes av uttalarens begäran att ”det där får du förstås inte skriva” vilket var ett förtroende som kriminalreportrar nästan alltid respekterade, åtminstone om det kom från åklagarsidan). Advokaten var på lysande humör och han började lent och medvetet utdraget innan han lät första fällan slå igen kring den med öronen alltjämt rodnande spionåklagaren. ”Om jag förstått åklagaren rätt, vilket man ju inte kan vara så säker på när det gäller just herr Jönsson”, började advokaten och gjorde paus för att avvakta tills publiken fnissat färdigt inför oförskämdheten, ”så skulle alltså min klient vara den enda av ursprungligen fyra anhållna Palestinaaktivister som nu kan häktas som terrorist. Stämmer det, åklagarn!”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 378
Han röt plötsligt fram den sista frågan. Åklagaren plockade oberört med sina papper och låtsades inte höra frågan. Vilket ju inte var en särskilt lyckad taktik. ”Jag frågar. Stämmer det åklagarn!” upprepade advokaten småleende, säker på att ha sin motståndare i svårt bryderi. ”Det pågår fortfarande en förundersökning och jag har ingen anledning att yttra mej om innehållet eller inriktningen i den”, muttrade KG Jönsson till slut med blicken stint i sina papper. ”Så trots dom proportioner ni gett saken i massmedia så skulle min klient vara den ende mot vilken det finns bevis. Och dom bevisen består i först en gammal oduglig hagelbössa som sannolikt inte avfyrats på sextio år och som än mer sannolikt skulle innebära en större fara för skytten än för ett eventuellt villebråd. Får jag då fråga åklagaren, med tanke på att han anser det brottet styrkt, vad han förutser för straff för en sådan förseelse?” ”Herr ordförande”, invände nu den provocerade åklagaren, ”det här är en häktningsförhandling och då har åklagarsidan ingen anledning att närmare utveckla sin talan när det gäller påföljder.” Rättens fem ledamöter såg stint på åklagaren. Den kvinnliga hovrättspresidenten svarade kort och tonlöst: ”Det kan ha sitt intresse att veta om åklagarsidan anser att det påstådda brottet kan medföra frihetsstraff. Åklagarsidans begäran är ju att vi skall hålla den misstänkte frihetsberövad i avvaktan på rättegång.” Det var en avsågning. Åklagaren var alltså tvungen att svara på advokatens uppenbart demagogiska fråga. ”Nej”, sa han, ”innehavet av hagelbössan skulle inte i sig kunna ge något frihetsstraff. Det är emellertid en milsvid skillnad mellan den och den ryska pistolammunitionen och jag vill fästa rättens uppmärksamhet på att innehavet av den typen av ammunition är kriminaliserat för det första, och för det andra och det är mycket allvarligare, konstituerar innehavet i sig en misstanke om medverkan till ett brott som kan ge minst 4 års fängelse.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 379
Advokaten spann som en katt och det syntes på honom när han nu tog nästa steg. ”Om jag förstod åklagaren rätt så skulle också den här typen av ammunition vara omöjlig att uppbringa. Stämmer det!” Åklagaren skruvade på sig. Han ville inte riskera att än en gång få den tydligt fientliga hovrättspresidenten mot sig. Alltså var det bättre att svara själv: ”Ja, den typen av ammunition går inte att få tag på helt enkelt. Inte utanför Sovjetunionen”, svarade han utan att ha minsta ond aning om det som nu skulle följa. ”Mycket intressant att höra”, sa stjärnadvokaten och började sakta gå fram mot åklagarbordet på andra sidan rättssalen samtidigt som han grävde i fickan efter någonting som skramlade. Han stannade upp en meter framför åklagarens bord och drog rutinerat ut på spänningen i rummet samtidigt som han demonstrativt skramlade i fickan. ”Det här”, sa han, ”är samma typ av ammunition och den köptes nu igår av en kollega till mej i Hamburg.” Och så smällde han sex pistolpatroner i skrivbordsytan framför åklagaren. Ett par personer i publiken började applådera. Rättens ordförande slog sin klubba i bordet och påpekade att meningsyttringar från allmänheten inte var tillåtet. Stjärnadvokaten överlämnade sina patroner till rätten och fortsatte sen med det som var hans avgörande kort – det där med patronerna skulle senare visa sig vara ett något osäkert kort eftersom det rörde sig om tysk mauserammunition i kaliber 7,63, det skilde alltså en hundradels millimeter till den ryska originalammunitionen även om advokatens fynd i Hamburg väl skulle gå att använda i en Tokarev. Men avgörandet skulle komma på en helt annan punkt. Advokaten konstaterade nu att åklagarsidans enda grund för häktningsframställan var ett påstått innehav, som försvaret bestred, av rysk ammunition. Det var nu för det första så att Hedlunds lägenhet hade husrannsakats vid ett tillfälle omedelbart vid gripandet, och sen, hade
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 380
försvaret fått veta, vid ytterligare ett tillfälle. Det var först vid det tredje besöket hemma hos Hedlund som polisen skulle ha hittat det belastande godset. Och även om man nu i mångt och mycket kunde ifrågasätta den svenska säkerhetspolisens effektivitet så var de i alla fall inte såna klantskallar att de skulle missa ett så här intressant fynd vid två tillfällen efter varandra. Det fanns alltså grund att tro, att ammunitionen i fråga placerats i Hedlunds lägenhet efter att han gripits, av någon som av okänd anledning ville skaffa en häktningsgrund som den där Husqvarnan – vilket ju åklagarsidan redan varit vänlig nog att medge – inte skulle räcka till för. Och för att styrka talan på denna punkt, vilket egentligen inte borde vara nödvändigt, så kallade nu försvaret sitt vittne, kriminalkommissarie Erik Appeltoft. ”Jaha”, sa ordföranden, ”då föreslår jag att vi övergår till vittnesförhör.” Hon tecknade åt notarien att kalla in vittnet och notarien slog på högtalaren och ropade in den djupt olycklige Erik Appeltoft. Appeltoft gick fram och ställde sig vid vittnesbåset och fick uppge sitt fullständiga namn och adress – men här protesterade åklagarsidan, det blev adress rikspolisstyrelsen i Stockholm – och därefter förestavade hovrättspresidenten den ed där Erik Gustaf Sebastian Appeltoft lovade och försäkrade att säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra. Sen fick han sätta sig samtidigt som rättens ordförande erinrade vittnet om edens allvarliga innebörd. Därefter begärde åklagarsidan att vittnesförhöret måtte hållas inför lyckta dörrar, en begäran som rätten omedelbart gick med på. ”Jaha”, sa stjärnadvokaten när rättssalen tömts så när som på sex personer som visat sig vara tjänstemän vid säkerhetspolisen, ”får jag börja med att fråga vilken anknytning kommissarien har till den pågående utredningen?” ”Jag ingår i den grupp som håller i själva mordutredningen.” ”Då har ni alltså utan tvekan fått kontakt med det här bevismaterialet eller vad vi skall kalla det, jag menar dom här pistolpatronerna
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 381
som återfunnits hemma hos Hedlund.” ”Ja.” ”När återfanns dom?” ”Vid en husrannsakan som skedde efter det att den misstänkte gripits, jag antar att det är det advokaten syftar på.” ”Här ska nu inte polisen sitta och anta något, ni ska bara svara på frågor, är det förstått?” ”Ja.” ”Är det vanligt att man gör sådana fynd efter en husrannsakan?” ”Nej.” ”Vanligtvis hittar man sånt här mesamma?” ”Ja.” ”Har ni i er utredningsgrupp dragit den slutsatsen att min klient har med mordet på er kommissarie, förlåt polisintendent, att göra?” ”Vi har inte dragit några bestämda slutsatser.” ”Kan ni vara så snäll och svara på min fråga. Har ni betraktat det här fyndet som ett viktigt spår i jakten på mördaren?” ”Nej.” ”Har ni kunnat förklara hur pistolammunitionen hamnat där den hamnat?” ”Nej.” ”Kan den ha placerats där i efterhand, efter att min klient anhållits?” ”Ja.” ”Är det inte i själva verket den slutsats ni själva kommit till?” Här följde en upprörd palaver. Åklagarsidan invände att det inte fanns någon som helst anledning för säkerhetstjänsten att offentligt meddela vilka slutsatser en enskild utredningsgrupp kommit till. Det skulle redan av spaningstekniska skäl vara ytterligt olämpligt. Försvaret skulle bara ha rätt att ställa frågor som direkt rörde misstankarna mot den anhållne. Rätten ajournerade sig för enskild överläggning som varade cirka tio minuter. När alla på nytt samlades i rättssalen – efter att stjärn-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 382
advokaten gått omkring och lyst som en sol bland de väntande journalisterna utanför dörren – meddelade hovrätten att ”inga frågor onödigtvis borde ställas som riskerade att röja uppgifter om säkerhetspolisens spaningsarbete”. Och med det något diffusa beskedet fick advokaten återuppta förhöret med den olycklige och snart ännu mer olycklige Appeltoft. ”Om vi då håller oss strikt till vårt mellanhavande när det gäller min klient. Ni kommer väl ihåg det sista förhör ni själv höll med min klient, dagen före julafton?” ”Ja.” ”Vad var motiveringen till det förhöret, minns ni det?” ”Ja.” ”Nå, låt höra.” ”Motiveringen var den …” Appeltoft suckade och såg ner i bordet innan han fortsatte, ”att vi ville se om Hedlund kunde komma med någon förklaring till hur patronerna hamnat där dom hamnat.” ”Ni menar att ni inte trodde att det var hans ammunition?” ”Nej det trodde vi inte.” ”Varför inte det?” ”Därför att beslagsprotokollet var mycket noga. Allt som hade funnits i den där papperskorgen vid tidpunkten för gripandet fanns noterat. Det verkade otroligt att personalen skulle ha kunnat undgå att se dom där boksidorna.” ”Jaha. Mycket intressant. Gav det här förhöret med min klient några viktiga upplysningar enligt er uppfattning?” ”Ja.” ”Vilka då? Var nu inte så nödbedd, kommissarien, vi är ju bara här för att få fram sanningen och för att få en oskyldig människa fri! Nå, vilka då!” ”Det var det där med boken. Alltså, det var en dyrbar bok som någon hade skurit sönder för att åstadkomma det där gömstället. Och det var ju mindre sannolikt att den misstänkte skulle ha valt just en sån bok.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 383
”Ja det var just vad min klient uppgav. Så då trodde ni på honom, trots att han skulle vara en misstänkt mördare?” ”Nej. Men jag kontrollerade uppgiften.” ”Jaså det gjorde ni. Hurdå?” ”Jag ringde runt till några antikvariat. Den där boken skulle kosta över 3 000 kronor. Den misstänkte hade en del annat liknande bibli … ja vad det nu heter sånt där med dyra böcker, också. Han var en sorts boksamlare verkar det som.” ”Vad menar ni med att han var, han är väl inte redan avrättad?” ”Nej förlåt. Ja i alla fall så stämde hans uppgifter. Vi har i vår grupp avskrivit tanken på att han själv skulle ha kunnat placera ammunitionen där den återfanns.” Det är sådana uttalanden som på tidningarnas språk kallas för ”bomb” i rättssalen. Appeltoft såg ner i bordsskivan. Han kände sig förödmjukad och bortkollrad. Det var inte det att han skulle ha velat ljuga. Något sådant hade han inte haft en tanke på. Det var inte heller det att rätt inte skulle vara rätt, för det var Appeltofts övertygelse, den enda han hade kvar efter snart tre decennier i säkerhetstjänsten. Men det var det att han som polis kom att kallas som försvarets vittne, det skulle inte bli så roligt uppe hos Näslund eller inför kollegerna. Det var, av outgrundliga skäl, en situation som påminde lite om förbrytarnas när någon golade inför polisen. Appeltoft var en sorts goltupp. Fastän rätt ändå skulle vara rätt. ”Tack så mycket. Inga fler frågor”, sa stjärnadvokaten som redan visste att han hade vunnit. ”Jaha”, sa rättens ordförande, ”har åklagaren några frågor till vittnet?” ”Nej tack herr ordförande”, sa KG Jönsson och rodnade med öronen när han insåg vad han kallat den kvinnliga ordföranden. Sen hände det som måste hända, men oerhört mycket snabbare. Rätten begärde enskild överläggning. Men stjärnadvokaten hann inte mer än tända sin cigarr ute bland journalisterna innan parterna, som det heter, kallades tillbaks till rättssalen.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 384
De fem domarna hade inte ens rest sig från sina platser innan de kom till beslut. Några journalister skrev senare på kvällen att de rentav tyckt sig se en glimt av hån i domarnas professionellt nollställda ansikten. ”Hovrätten meddelar härmed beslut i häktningsförhandlingen. Hovrätten beslutar, med upphävande av tingsrättens beslut, att Hedlund omedelbart skall försättas på fri fot.” Därmed drog sig rätten skyndsamt tillbaks. Ett par förvånade kriminalvårdstjänstemän gick fram till Hedlund och började skruva av honom handfängsel och fotbojor. På åklagarsidans begäran hade Hedlund, eftersom han ansågs särskilt farlig, varit belagd med både handfängsel och fotfängsel. Utanför rättssalen fanns närmare 100 poliser, varav 15 med skottsäkra västar, hjälm och tårgas, som kommenderats till domstolen för att hindra varje form av fritagningsförsök. *** Appeltoft gick med sänkt huvud och dystra blandade känslor genom kulverten under Stockholms rådhus, den så kallade suckarnas gång, som förband rättssalarna med häktet och polishusen. Han beklagade inte på något sätt att den vedervärdige lille terroristsympatisören hade blivit försatt på fri fot och att varje eventuellt åtal mot honom – vad än åklagaren skulle säga till pressen – nu kunde betraktas som omöjligt. Det var rätt. Den vedervärdige var nämligen oskyldig. Men han gruvade sig för det som oundvikligen skulle ske när byråchefen Näslund kallade på honom. Fristedt behövde inte mer än kasta en blick på Appeltoft när denne kom in i deras gemensamma arbetsrum för att inse ungefär vad som hänt. ”Han blev försatt på fri fot förstås?” frågade Fristedt. Appeltoft mumlade ett jakande svar och sjönk ner i en av besöksstolarna. Han kände sig idiotisk. Dessutom hade han fått sin jul-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 385
semester hos dottern och hennes familj förstörd. Men Fristedt befann sig i en helt annan sinnesstämning. Fristedt hade nämligen stirrat färdigt på väggen med flödesschemat och äntligen sett det han borde ha sett hela tiden. Han fullkomligt gnistrade av iver och energi. ”Vad gjorde du den 30 november 1963?” frågade han Appeltoft i ett tonfall som trots frågans absurditet tydligt visade att han faktiskt menade allvar. Appeltoft gned sig mellan ögonen med pekfingret och tummen och blundade medan han försökte minnas en tidpunkt mer än ett kvarts århundrade tillbaks. ”Jag var polisassistent, hade just blivit överförd från Luleåsektionen hit till stan. Det var mitt första år här på säk, jobbade på det som sen blev Byrå A, sysslade med ryssfrågor. Bodde i en tvåa i Bagarmossen, min dotter var två år, vi hade det lite knapert men det gick an”, svarade han entonigt. ”Den 30 november 1963 föddes vår man eller kvinna”, svarade Fristedt. Appeltoft såg upp. Fristedt reste sig och gick fram till flödesschemat på väggen och satte fingret rakt på det telefonnummer som först lett till en ung kvinna som nu visserligen var försatt på fri fot men som vårdades för någon form av chocktillstånd på Danderyds psykiatriska akutklinik, det telefonnummer som sen lett till huset där det bodde fyra Palestinaaktivister, varav den där lille tyskvännen som inte hade med mordet att göra var en. ”Förstår du?” fortsatte Fristedt, ”det är ju så jävla enkelt. Titta här i Folkessons kalender, vad står det egentligen?” Fristedt sköt över kalendern med rätt datum uppslaget. ”Ring eller kolla 631130”, läste Appeltoft. ”Just det. Ringa gör man till telefonnummer, men varför kolla ett telefonnummer man redan har? Han skulle kolla vem det var eller också ringa upp den här personen”, fortsatte Fristedt med samma obetvingliga energi som innan.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 386
”Det var inget telefonnummer? Har du kollat vem det är, vi saknar alltså dom fyra sista siffrorna i födelsenumret men datorerna kan väl fixa det”, svarade Appeltoft medan han plötsligt kände hur gnistan inom honom började återvända. ”Det är det som är lite konstigt. Jag bad om ett besked men fick något obegripligt svar om att i vad mån en sådan person finns i spaningsregister eller annan dokumentation så är uppgiften klassificerad.” ”Hamilton”, sa Appeltoft, ”Hamilton fixade telefonnummer och hela skiten på sin dator, nu får han väl ta fram den där göken i stället.” ”Precis min tanke. Han är på väg, ringde från Aten, kommer i kväll.” ”Sa han nåt?” ”Ja. Han sa att han har mördarens namn och signalement, inte riktigt så, han snackade lite omskrivet men det var det det gick ut på.” ”Vet du när han kommer, ska vi åka och möta honom?” ”20:05 från Köpenhamn. Det var just vad jag tänkte föreslå, för nu börjar det arta sig, tycker du inte?” Appeltoft nickade. Det började onekligen arta sig. Allt hade alltså varit fel. De utvisade borde inte ha utvisats och de fyra anhållna svenska ungdomarna borde inte ha anhållits. Och som om inte det var skäl nog för dysterhet så väntade mer elände alldeles bakom hörnet och när en av avdelningssekreterarna stack in huvudet genom dörren så såg Appeltoft på henne innan hon ens sagt något att här kom det: ”Näslund söker dej. På sitt rum. Det är bråttom säger han”, meddelade hon kort och i ett lågt tonfall som antydde att det hoppat eldsflammor ur telefonluren när Näslund beställt fram den skyldige. ”Vi ses så fort jag kommer därifrån”, sa Appeltoft när han tungt reste sig och gick mot dörren. Byråchefen Näslund var tydligt rasande och försökte inte ens dölja det. Man kunde se hur det bultade vid hans tinningar när han talade och bilhandlarfrisyren hängde ner i ansiktet på honom. Bredvid honom satt chefsåklagaren KG Jönsson med hopsnörpt mun.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 387
”Nu undrar jag”, började Näslund redan innan Appeltoft hunnit helt in i rummet och än mindre fram till någon stol, ”nu undrar jag vad i helvete du tror att du sysslar med!” ”Jag besvarar frågor under ed, om det är det saken gäller”, svarade Appeltoft lågt medan han satte sig utan att ha blivit beordrad att sitta. ”Jag har inte bett dej sitta ner!” skrek byråchefen och Appeltoft reste sig sakta utan att besvara förolämpningen. ”Varsågod och sitt!” skrek Näslund och svepte undan raggarluggen som hängde ner i pannan på honom. ”Nå. Har du gått in i advokatbranschen eller vad är det frågan om?” Appeltoft kände sig förvirrad av byråchefens raseri och fann inget svar. Han satte sig utan att svara. ”Då upprepar jag frågan”, fortsatte Näslund med lägre och kallare röst, ”vad var det du tipsade den där jävla kändisadvokaten om och varför?” ”När jag förhörde Hedlund efter att jag gått igenom beslagsprotokollen … ja det kunde ju inte gärna vara på annat sätt. Jag menar jag ville få ett stöd för det här. Jag menar att han själv inte kunde ha lagt dit den där ammunitionen. Och sen var det ju det där med boken …” ”Jag frågar inte om det. Jag frågar vad du sa till den jävla kändisadvokaten. Inte nog med att terroristerna ska ha advokat, dom ska ha hjälp av goltuppar hos snuten också! Alltså, vad sa du till honom?” ”Jag påpekade att det ju stod svart på vitt i beslagsprotokollet … jamen han har ju själv tillgång till beslagsprotokollet, jag sa ju bara vad som stod i hans egna papper.” ”Advokater tittar väl aldrig i några papper! Särskilt inte före jul, du tipsade honom alltså.” ”Jamen det var ju sant, ju.” ”Så nu är fågeln utflugen för oss. Inser du vad det innebär?” ”Ja. Det fanns inga godtagbara häktningsskäl.” ”Inga oförskämdheter om jag får be. Inser du vad det innebär frågar jag.” ”Nej. Det skulle ju inte ha gått att åtala honom i alla fall.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 388
”Är det din bedömning?” ”Ja.” ”Då ska jag säga dej att du är inte här för att göra några operativa eller juridiska bedömningar, du är här för att utreda. Är det klart?” ”Nä. Vi ska ju utreda allt som talar till nackdel och till fördel för dom misstänkta. Det är ju en sorts juridisk bedömning.” ”Prata inte skit med mej.” ”Så står det i alla fall i polisinstruktionen och om det är skit förstår jag inte vad vi sysslar med.” ”Vi är för helvete inga snutar! Det här är rikets säkerhetstjänst och det är ju alldeles förbannat märkvärdigt att man ska behöva upplysa om det. Om det går att åtala eller inte är en sak. Men att vi ska försöka hålla terroristerna inlåsta är en helt annan sak.” ”Det finns ingenting som tyder på att han hade med någon terroraktion att göra. I vart fall ingen arabisk.” ”Och det vet du?” ”Jag vet att det inte fanns nåra bevis mot honom. Och om jag ska vittna under ed …” ”Men jag råkar veta att det är en palestinsk terroroperation på gång. Förmodligen med libysk uppbackning, Khadaffis glada pojkar och så kommer en liten skit som du …” Näslund behärskade sig plötsligt. Inte så mycket för förolämpningens skull som för att han sagt ett ord mer än han egentligen avsett. Appeltoft såg genast blottan och ryckte upp sig lite i stolen innan han ställde sin enkla men i sammanhanget synnerligen olämpliga fråga. ”Hur vet du att en palestinsk terroroperation är på gång? Det är ju en nyhet för oss som håller i utredningen.” ”Det behöver vi inte redogöra för”, insköt chefsåklagaren plötsligt, ”det är klassificerat hemligt.” ”Jamen”, invände Appeltoft med undertryckt aggressivitet, ”för oss som håller i utredningen vore det kanske bra att veta vilka terroroperationer som är på gång.” ”Du håller inte i nån jävla utredning längre”, sa Näslund när han
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 389
nu återtog initiativet på samma aggressionsnivå som före sin försägelse. ”Du och Fristedt kan från och med nu uteslutande ägna er åt att packa ihop sidoutredningen på den där flyktingspionen på Invandrarverket. Vi har från och med i dag annat folk som håller i terroroperationen och det är jävligt bråttom med den saken och jag vill inte ha ett ord spritt om det, har du förstått mej?” ”Nej”, svarade Appeltoft, ”jag har förbanne mej inte förstått. I vårt material har inte funnits ett enda belägg för någon libysk …” ”Jag talar inte om ert material. Vill du nu vara så vänlig och försvinna och håll dej borta från telefonen är du snäll. Inget gråt ut i pressen varken från dej eller någon ’anonym sagesman på säpo’, är det uppfattat?” ”Javisst. Det är ju inte såna som vi som brukar snacka i telefon”, sa Appeltoft och gick sin väg något så när tillfreds med att åtminstone ha fått in sista slaget även om han själv var misshandlad gul och blå. Nu var det hela ändå slut för hans del. Nu skulle allt försvinna ut i ingenting och kvällstidningar och varken han eller Fristedt skulle behöva bekymra sig mer om dessa påhittade libyska terrorister. Nu var det hela på sätt och vis över, åtminstone för hans del. Trodde han. Fullkomligt fel. Det var precis nu det började.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 390
över Småland i en av SAS:s reguljära DC-9:or mellan Köpenhamn och Arlanda. Åtminstone befann han sig rent fysiskt i planet över Småland, men inom sig var han kvar i Eilat. Han hade stannat två dagar. Hon hade övertygat honom om att operationen, om det skulle bli någon, ändå inte kunde äga rum förrän efter Chanukka, den judiska motsvarigheten till den kristna julhelgen, eftersom alla israeler, även Mossadgeneraler och operatörer från Sayeret Matkal var hemma hos familjen över Chanukka. I Israel ogillade man krig över de stora religiösa helgerna; det var den inställningen som blivit så dyrbar under Yom Kippur-kriget. Han hade till en början bekämpat sin förälskelse. Men redan första kvällen när de steg upp från sängen och gick ner till en liten uterestaurang nära gamla hamnen – de tog med sig langusterstjärtarna och fick dem grillade efter kort prispalaver – och kom till den andra flaskan Carmel Rosé kände han att han började åtrå henne på riktigt, med hela sitt jag. De hade badat och legat på stranden och talat om sina liv. Han bekämpade inte längre sin förälskelse. I stället fick han nu slåss mot sin starka lust att berätta allt för henne om DG, hur han värvats, vad han egentligen sysslat med i San Diego, allt detta som han aldrig berättat för Tessie. Men med Shula – han tänkte hädanefter på henne med det förkortade namnet – var ju den saken annorlunda. Hon visste redan tillräckligt och hon kunde inte känna sig sviken i brist på förtroenden om det som gällde tjänstens hemligheter.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 391
Och på andra dagen på stranden hade de helt slutat tala om jobbet och i stället talat om att han som goj aldrig kunde flytta till Israel och hon som tredje generationens kibbutznik aldrig skulle kunna lämna Israel. Det var alldeles klart och logiskt och omöjligt att bortse från. De kunde njuta av att låta sig svepas med i förälskelse en kort tid, men det kunde aldrig bli något annat. De behövde inte ens tala så mycket om saken, de kunde snart skämta om att det cover hon velat ha i form av en orimlig förälskelse i en gojisk svensk säkerhetsman nu hade blivit ett fullkomligt äkta cover. De fantiserade om hur och när de skulle ses igen, om hon kunde få tillbaks sitt jobb i Stockholm – vilket var mer än osäkert; hon hade ju till och med förlorat sin utlandsgrad som major och blivit kapten igen när de kallade tillbaks henne, men det kunde ju uppstå politiska förändringar i Israel och så vidare – så att de kunde fortsätta att bygga upp hennes cover till perfektion. Den enda plåga som fanns kring nödvändigheten att inte berätta låg slingrad kring hans möte med palestinierna i Beirut; Mouna som såg ut som Shulas lillasyster men ändå skulle ha kunnat vara den som dödat hennes lillebror i Gaza; Rashid Husseini, mannen som kallat sig Michel, som lät som och resonerade som han varit en av hennes nära släktingar på den hårda sidan av släkten; allt detta krigsmaterial ur verkligheten som nu låg som den osynliga olyftbara tyngden över deras lättnad och glädje och till slut förtjusning över att förälskelsen blev äkta. När de skildes vid busstationen i Beersheba lovade hon honom att komma till Stockholm – ”nästa år i Stockholm” skämtade hon med anspelning på den eviga bönen om ”nästa år i Jerusalem” – och han lovade att inte ge sig in på några konfrontationer med Elazar, om den mannen verkligen skulle befinna sig i Stockholm om ett par dagar. Ingen av dem skulle kunna hålla sitt löfte. Det sista han såg av henne var hästsvansen och den slängande Uzin med den nötta bärremmen som försvann in genom bussdörren just när den slog igen.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 392
Han ruskades om i halvdrömmen av att trycket i flygkabinen förändrades och han kompenserade det automatiskt som om han befann sig under dykning. Från och med nu ställde han om sig. Från och med nu kom ett tyglat, tuktat och kallt disciplinerat raseri att ta plats i stället för mjuka halvdrömmar om Shula. Till sin förvåning fann han Appeltoft väntande utanför passkontrollen trots att det var dagen före nyårsafton. ”Kom, vi måste snacka fort som fan, Fristedt väntar i en bil utanför utgången”, hälsade Appeltoft i en enda mening. Han verkade sur och tvär, men det visade sig snart vara en fullkomlig feltolkning av Appeltofts känslor. Han var nämligen inåtvänt norrländskt rasande. I bilen in mot stan talade de nästan oupphörligt i munnen på varandra. Problemet med att de faktiskt var avkopplade från utredningen slog dem inte förrän de var på väg upp till Carls tjänsterum i den så gott som helt öde korridoren. Klockan var närmare nio på kvällen och det var som sagt kvällen före nyårsafton och det finns både fackliga och privata förklaringar till att rikets säkerhetstjänst lägger spionjakten på halvfart vid sådana tidpunkter. ”Nå”, sa Carl när han rev skyddsplasten av sitt tangentbord och slog in sin personliga anmälningskod på datorn, ”vi har alltså en person som var född den 30 november 1963 men vi saknar de sista siffrorna i födelsenumret. Då ska vi se.” De två äldre kommissarierna betraktade fascinerat Carls skenbara lek med den ena flimrande gröna namn- och sifferkombinationen efter den andra på skärmen. För dem var detta science fiction, det framtida mardrömssamhället där hemliga polisen visste allt. Men inte riktigt allt, tycktes det efter en stund. ”Så här är det”, förklarade Carl. ”Det finns två personer här i smeten med det födelsedatumet. Den ena är en tjej i Piteå som tycks vara en sjusärdeles beundrare av kamrat Gorbatjov. Men hon är inte vår man eller kvinna. För det finns en person till som ingår i en serie personer som jag inte får fråga om. De är kodade på ett särskilt sätt och jag måste fråga Näslund om lov för att gå in i den delen av datorn.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 393
”Då spricker det”, sa Appeltoft kort. ”Det går han aldrig med på.” ”Vad är det för personer du inte får fråga om?” undrade Fristedt nyfiket. ”Jag vet inte”, svarade Carl, ”det framgår inte, och det är inte heller meningen, men de är betecknade med en viss kod som jag i alla fall fått fram och så tycks det finnas tjugotre stycken.” ”Så då sprack det i alla fall”, upprepade Appeltoft. ”Nej det är inte säkert”, svarade Carl dröjande. ”Men då måste jag ställa er en samvetsfråga. Jag tror jag kan trixa mej förbi den här spärren. Det är förstås förbjudet. Men då får jag fram den vi letar efter. Ska jag?” De såg en stund på varandra. Det kändes mycket tyst i rummet och surrandet från Carls gröna skärm växte i tystnaden. Alla tre hade redan mer eller mindre begått fel i tjänsten, låt vara att Appeltofts fel, att befria en oskyldig, var av det mer subtila slaget. ”Kör!” sa Fristedt. ”Gör vafan du vill bara vi får tag i den jäveln.” Appeltoft nickade instämmande. Carl tänkte efter ett slag. Bland dem som utbildades på datorer i Kalifornien hade den stora och allt överskuggande sporten varit kodbrytande, att forcera spärrarna i bankernas, företagens och i några fall till och med Pentagons datorer. Man hade till och med haft små tävlingar. Carl hade aldrig riktigt fastnat för sporten men den hade ju varit det helt dominerande samtalsämnet bland alla som över huvud taget sysslade med datorer på universitetet och dessutom var ju dessa unga hackers och deras förehavanden en landsplåga i hela USA. Ingen i branschen hade kunnat undgå att bli väl orienterad i sporten. Carl lekte lite med tangenterna medan han rabblade en del saker ur minnet och sakta prövade sig fram, liksom en pianist som försöker komma ihåg ett tema. ”Jo, det kommer nog att funka. Är ni roade kan jag tala om för er hur det går till. Vill ni veta?” ”Helst inte”, sa Appeltoft. ”Jo för fan”, sa Fristedt. Carl utförde en variant på det som hackers kallar för ”Den trojan-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 394
ska hästen”. I korthet går det till på så vis, att man ger datorn instruktioner att förse alla de personer – det gällde just personer i det här fallet – som var oåtkomliga med ett tillägg i programmeringen. Det var steg ett och det innebar inga problem. Carl var ju clearad som programmerare. Han försåg alltså alla de tjugotre oåtkomliga namnen med tillägget ”Coq Rouge”. I nästa steg instruerade han datorn att meddela vilka personer som hade beteckningen Coq Rouge, samt skriva ut en lista. Samt därefter utplåna varje beteckning Coq Rouge. Samt avregistrera beställningen. ”Nu ska vi se”, sa Carl äntligen, ”antingen går det nåt jävla larm eller också funkar det. Fristedt vill du vara så vänlig att trycka på den knappen, bara den tangenten?” Fristedt sträckte utan att tveka fram sitt pekfinger och tryckte in den anvisade tangenten. I nästa ögonblick började skrivaren i andra änden av rummet ursinnigt spruta ur sig bokstäver. ”Det funkade”, sa Carl, ”här kommer vår man eller kvinna.” Han gick fram till pappersremsan vid skrivaren och rev av den så fort smattret upphört. Det var en lista på tjugotre personer som hade följande gemensamt: de var mer eller mindre starkt associerade till israeliska säkerhets- eller underrättelseorganisationer, de var judiska, de var inte betecknade som säkerhetsrisker, de hade sina adresser införda tillsammans med en del noteringar om organisationstillhörighet i politiskt avseende, de var med några få undantag svenskar eller naturaliserade svenska medborgare. ”Här är vår man”, sa Carl, ”Alois Morgenstern, född den 30 november 1963 i Wien, invandrad till Sverige 1969, naturaliserad svensk 1974, bosatt på Fleminggatan en halv kilometer från där vi står, sympatisör med, ja en massa israeliska organisationer som verkar vara religiösa eller nåt, och så JDL som måste betyda Jewish Defense League. Tänkbar i samband med logistiska operationer. Det står faktiskt så.” ”Satan också. Han fanns där hela tiden mitt framför nosen på oss”, sa Fristedt.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 395
”Vad gör vi nu? Ska vi gå till Näslund med den glada nyheten och berätta att vi hittat hans libyske terrorist”, muttrade Appeltoft. Det tålde att tänka på. Näslund hade i praktiken förbjudit dem att syssla mer med frågan. Å andra sidan har en polisman skyldighet att skyndsamt ingripa mot brottslighet såfort han får nys om saken (för att på ett något så när informellt sätt förkorta innebörden i ett bärande avsnitt i polisinstruktionen). De fattade två enkla beslut. Fristedt skulle sätta sig vid telefonen och börja ringa hotellen på jakt efter Aharon Zamir, alias affärsmannen Abraham Mendelsohn med österrikiskt pass. Att man skulle finna någon Elazar den vägen föreföll uteslutet. Appeltoft och Carl skulle ge sig iväg för att ta en titt på Alois Morgensterns lägenhet på Fleminggatan. Carl öppnade först sitt kassaskåp och krängde på sig revolvern, fyllde byxlinningen med patroner och plockade fram det lilla kombiinstrumentet som såg ut som en pennkniv med många funktioner. Adressen på Fleminggatan låg på kort promenadavstånd. De betraktade den släckta lägenheten nerifrån gatan en stund. Det verkade tomt. De gick upp och ringde på dörren, tämligen säkra på att ingen skulle öppna. Det var tomt i trapphuset och från en angränsande lägenhet hördes en TV på alldeles för hög volym. ”Vi går väl in?” viskade Carl och innan Appeltoft hunnit ta ställning till frågan om ännu ett tjänstefel hade Carl tagit fram sitt instrument och fällt upp en smal dyrk och öppnat låset. Det var en behagligt och smakfullt möblerad lägenhet i modern stil; Morgenstern var inredningsarkitekt. Det var tämligen välstädat, två rum och kök mot gatan, tre rum i fil mot gården. Det senare var utmärkt för de kunde därmed tända ljusen i en stor del av lägenheten utan risk att bli sedda från gatan. Rent juridiskt sysslade de nu med en form av husrannsakan som låg mycket nära det brottsbalken mer rättframt beskriver som olaga intrång. Carl gick raka vägen fram till skrivbordet medan Appeltoft började
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 396
leta sig genom lägenhetens olika rum och garderober. Det man omedelbart kunde upptäcka var att herr Morgenstern hade eller hade haft gäster som rökte israeliska cigarretter. Och i ett av vardagsrummen fanns två obäddade extrasängar. Carl stod vid skrivbordet och förbannade sig själv för att han inte fått med sig en kamera för att kunna kopiera alla anteckningar han fann. Det var inköpslistor på matvaror för entydigt mer än en person, det var kartor över tunnelbanenätet och Stockholms närmaste omgivningar och över huvud taget en mängd saker som lika gärna kunde ha en helt oskyldig som en dramatiskt brottslig innebörd om man fick tid att analysera materialet. Medan Carl stod försjunken i en fundering över innebörden i en liten pensionatsförteckning ropade Appeltoft på honom. Appeltoft var inne i sovrummet längst in mot gården, längst inne i en garderob som var tillräckligt stor för att man skulle kunna gå in i den. Han hade hittat tre stabila trälådor, tomma men för den sakens skull inte ointressanta. Till och med Appeltoft kunde gissa sig till att beteckningarna på lådorna var hebreiska. ”This is it”, viskade Carl när han böjde sig ner över lådorna, ”det här är en flygfrakt som kommit från Israel till israeliska ambassaden, den har varit plomberad därför att den sänts som kurirmaterial. Det är inte så svårt att gissa vad som varit i dom här lådorna va?” Appeltoft nickade. Lådorna var klädda på insidan med ett aluminiumliknande fodral som sannolikt innebar att de inte kunde genomlysas. ”Vapen”, viskade Appeltoft, ”en helvetes massa vapen. Det var alltså det här som den där Aharon Zamir kvitterade ut.” Carl nickade. De gick tillbaks till skrivbordet. De antecknade så mycket de kunde se utan att närmare tänka på innehållet. Det var en kapplöpning mellan deras rädsla för att bli upptäckta och deras nu alltmer ursinniga vilja att äntligen hitta bevis. ***
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 397
En timme senare satt alla tre för sista gången i det gemensamma arbetsrummet på den nu helt tysta och i övrigt nersläckta säkerhetsavdelningen. Jouren höll till på en annan våning. Fristedt hade hittat en viss Mendelsohn som bodde på Park Hotel och var bokad för ytterligare en natt. Han skulle alltså lämna hotellet och förmodligen landet före klockan tolv på årets sista dag. Det ledde till en mycket enkel gissning. ”Gör dom nåt så är det i natt”, konstaterade Fristedt. ”Och det lär väl märkas och efteråt kan man naturligtvis vänta och se vem som kommer till vår vän Morgenstern. Men det tjänar ju inte så mycket till.” ”Fast han kommer inte att vara med i själva operationen”, sa Carl, ”alltså kommer han hem i god tid innan i kväll. Bland annat har han ju en del att städa.” Och om man då gjorde husrannsakan, underlag fanns ju eftersom säkerhetstjänsten nu på okänt sätt faktiskt hade kunskaper om det bevismaterial som fanns i hans hem, så kunde man kanske skapa panik och stoppa operationen? Men sen måste man förmodligen släppa den där figuren och så skulle Näslund bli vansinnig och dessutom fanns det en risk att det inte skulle bli några vidare kommunikationer under kvällen mellan Morgenstern och commandostyrkan och då skulle operationen genomföras i alla fall. ”Jag har ett bättre förslag, tror jag”, sa Carl. ”Vi åker hem till honom och tar honom när han kommer hem, om han inte redan är hemma, och frågar honom var och när operationen ska ske.” De två polismännen stirrade klentroget på Carl. Det föreföll minst av allt sannolikt att en sådan förfrågan skulle bemötas särskilt vänligt. Men Appeltoft hade sina aningar. ”Och medan vi väntar på honom, såvida han inte kommit hem alltså, så kan vi mer systematiskt fotografera av materialet på hans skrivbord”, fortsatte Carl. ”Ja men han kommer ju inte att vilja samarbeta”, invände Fristedt.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 398
”Det beror på hur man frågar honom och jag tycker inte att situationen är sån att vi behöver vara särskilt artiga”, sa Carl och gick mot sin resväska som stod i ett hörn av rummet och tog fram sin gröna militärliknande jacka. De utrustade sig med två bilar och interna radiokommunikationer. Fristedt kontaktade Arnold Ljungdahl och bad denne åka till krimjouren och hålla kontinuerlig kontakt med dem under de följande timmarna. Carl klädde om till jeans, grön jakttröja och en grön stickad mössa. Han försåg sig dessutom med en del annat material ur sitt kassaskåp som han inte visade sina äldre kolleger. Tjugo minuter senare befann sig Fristedt och Carl uppe i Alois Morgensterns fortfarande tomma lägenhet. De fotograferade systematiskt varenda anteckning eller annat skriftligt material de fann och brydde sig inte om att lägga tillbaks någonting i ordning, tvärtom flyttade de allt fotograferat material från ena änden rummet till en hög på ett stort rökfärgat glasbord vid den öppna spisen i andra änden av rummet. Bredvid dem på skrivbordet låg en påslagen walkietalkie. Appeltoft satt i en bil nere på gatan beredd att varna så fort någon som kunde vara Morgenstern närmade sig huset. *** När Alois Morgenstern satte nyckeln i dörren till sin lägenhet var han lyckligt upphetsad. Han hade fått stora förtroenden och äntligen varit med om något som han länge, mycket länge önskat. Han hade ätit middag med en av de män som han beundrade mest och det var den enda betalning han accepterat. Han kände ett fullkomligt förtroende för den israeliske generalen. Och de två specialister som bott hemma hos honom i ett par dagar hade representerat just den bild av israeler som Alois Morgenstern satte före allt annat: Israels järnhand, garantin för att slagordet Never Again inte bara var en vacker tes utan också verklighet. Han tänkte sig inte ett ögonblick att dessa män skulle kunna miss-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 399
lyckas eller att någonting så jämförelsevis löjligt som den svenska polisen skulle kunna lägga några hinder i vägen. Aharon Zamir hade dessutom försäkrat att man hade svenskarnas underförstådda stöd för operationen. När han tände en vägglampa i tamburen på väg in i vardagsrummet stannade han nästan mitt i steget. Någon hade varit där. Någon hade genomsökt lägenheten. Papper låg slängda huller om buller. Han gick fram mot glasbordet där högar av papper från hans skrivbord låg i små staplar, dessa papper som han skulle börjat bränna så fort han kom hem. I det ögonblicket började han förstå att han kanske inte var ensam i lägenheten och skräcken kröp upp inom honom. Och så hörde han en amerikansk röst bakom sig. ”Now. Turn around real slow. And keep your hands where I can see them.” När han vände sig om stod en solbränd man i gröna kläder och grön mössa och riktade en amerikansk revolver mot magtrakten på honom. Förstenad väntade han på det som skulle följa. ”Vi kan göra det här på ett trevligt sätt eller på ett otrevligt sätt”, fortsatte den grönklädde på amerikansk engelska, ”vi vill veta när och var operationen är och det är din chans att leva grabben. När och var? Får vi inte veta så dör du.” Alois Morgenstern skymtade ytterligare en man längre in i rummet vid sovrumsdörren. Ingen av dem såg palestinsk ut. Men å andra sidan var de inte heller svenskar. Han skakade förtvivlat på huvudet. Vad som helst, tänkte han, men inte bli förrädare. ”Som jag sa”, fortsatte mannen med den amerikanska accenten och den amerikanska revolvern (kunde de vara CIA? eller libyska legoknektar?), ”vi kan låta dej leva om vi får veta. Och vi kan göra det här trevligt eller otrevligt, det är vad förhandlingen gäller. Det är ditt val.” Mannen i den gröna jackan sänkte ena handen mot sin vrist medan han fortfarande höll den svarta revolvern riktad mot Morgenstern.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 400
Med sin lediga hand drog han upp byxbenet där en commandokniv satt fäst i ett par remmar runt benet. Med kniven i hand kom mannen sakta mot honom och plötsligt kände han en våldsam stöt någonstans i brösttrakten och i nästa ögonblick låg han på golvet, först i tron att han blivit knivhuggen. Den andre kastade runt honom och vred upp ena armen på hans rygg och höll den låst på något sätt med sitt knä. Sen tryckte han kniven mot halsen på Morgenstern. ”Okay, det är fortfarande ditt val”, fortsatte mannen med kniven, ”var och när? I kväll, inte sant?” Vid den sista frågan kände han hur kniven tryckte till mot halsen och hur knivseggen måste ha skurit en smal skåra i skinnet kring halspulsådern. ”Jag har inte med det där att göra …”, försökte Morgenstern. ”I kväll men var och när?” fortsatte den andre obevekligt. Morgenstern gjorde en snabb kalkyl. Han själv skulle utan tvivel mördas inom loppet av några minuter om han inte sa något och sa han något skulle han kanske eller troligtvis mördas i alla fall. Förnuftet sa honom att han nu måste dö för den sak han ju sagt sig vara beredd att riskera livet för. Men det finns en mängd situationer i livet när förnuftet inte längre regerar. Det här var en sådan situation. ”PLO-residenset i Viggbyholm, nu i kväll”, stönade han och kände skammen välla upp inom sig samtidigt som han sa det. Det som sen hände var på en gång den mest onda och den mest goda överraskningen i Alois Morgensterns liv. Först kände han hur hans händer fästes ihop på ryggen med handbojor. Sen blev han uppryckt i stående ställning. Mannen som stått dold borta vid sovrumsdörren, det vill säga kriminalkommissarie Fristedt vid den svenska säkerhetspolisens Byrå B och som under den senaste minuten försökt konststycket att blunda med öronen, kom fram och höll upp en legitimationshandling framför ögonen på den förstummade, just gripne, något okonventionellt förhörde Morgenstern.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 401
”Vi är poliser, säkerhetstjänsten. Du är gripen och får följa med oss.” Den andre mannen i gröna kläder småflinade samtidigt som han fäste sin kniv runt vristen och stoppade ner sin amerikanska revolver i axelhölstret. ”Är ni svenska, sve-svenskar?” stammade Morgenstern. ”Ja det kan du ge dej fan på men hade vi sagt det mesamma hade du väl inte varit så hjälpsam kan jag tro”, svarade mannen i de gröna kläderna. De förde ner den handbojade Morgenstern till porten efter att ha bett Appeltoft över radion att han skulle köra fram sin bil. De knuffade in den gripne i baksätet och höll en kort överläggning. De hade bråttom. Appeltoft visste var PLO-residenset låg. Han föreslog att de skulle ringa ut och varna men Carl avrådde bestämt. För om operationen redan var igång så var det mer än troligt att PLO hade israeliska gäster på telefonlinjen, En sån varning skulle kunna utlösa aktionen direkt. I stället borde han och Appeltoft nu ge sig av omedelbart. Fristedt fick leverera Morgenstern till åklagarjouren, något problem med den saken fanns ju inte vid det här laget. Morgenstern var bevisligen en förbrytare. Sen skulle de ta kontakt såfort de kom fram. Carl körde sin egen bil ut mot Täby, till en början i rasande fart, men när de närmade sig den vita villan ute i Viggbyholm slog han av på takten. Han gick igenom förutsättningarna med Appeltoft. De skulle inte gå in båda på en gång. De skulle ha radiokontakt, men Appeltoft fick inte anropa själv. Såfort Carl var inne i huset och hade läget under kontroll skulle han kalla in Appeltoft. Huset låg öde i en backe. Det var helt mörkt. När de körde förbi såg de inga tecken på rörelse i närheten eller ljus inne i huset. De kanske hade kommit i tid. De hade kanske kommit försent. Carl stannade bilen ett par hundra meter från villan, utom synhåll. ”Okay”, sa han, ”håll radion påslagen, jag hör av mej såfort läget är under kontroll där inne.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 402
Så krängde han av sig sin jacka och försvann bort i mörkret. *** Fristedt levererade sin omhändertagna och nu inte längre chockade fångst till krimjouren och kastade in honom i ett bås medan han snabbt tog Arnold Ljungdahl avsides för att förklara läget. Medan de diskuterade nästa åtgärd och väntade på att jourhavande åklagare skulle komma tömde de fickorna på den gripne, som nu högljutt klagade över polisbrutalitet och ”olaga mordhot”. Sen fick ett par mannar släpa upp den gripne till häktet och stoppa in honom. Ljungdahl bestämde att man måste alarmera specialstyrkan. Det skulle ta tid, men situationen var onekligen sån att det inte kunde undvikas. Under tiden skulle de själva och ett par man från jourstyrkan ge sig av mot villan i Täby, som det först tog dem några minuter att lokalisera. *** Carl hade närmat sig villan från baksidan. Någon hade tänt ett ljus i undervåningen. Ett fönster på andra våningen stod öppet. Det var egendomligt. Marken var täckt av ett tunt snölager och det var ett par minusgrader. Ingen från Mellanöstern skulle sova med öppet fönster vid den temperaturen. Det fanns ett utskjutande tak nedanför fönstret och en kort stupränna upp till den utskjutande tillbyggnadens tak intill det öppna fönstret. Carl siktade på det området dels för att det var där han kunde ta sig in i huset, dels för att det var den enda vinkel i vilken han kunde närma sig villan utan att bli sedd av någon som eventuellt stod bakom något av de mörka fönstren. När han var framme vid husets hörn stannade han och lyssnade. Han tyckte sig höra svaga skrik inifrån huset. Han kände hur pulsen ökade av det han nu oundvikligen förstod. Operationen var redan igång. De fanns där inne.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 403
Han övervägde om han skulle be Appeltoft kalla på hjälp, om de skulle hinna omringa huset och så vidare. Nej, det skulle bli försent. Ingen skulle klandra honom för att han under de här omständigheterna valt att avvakta. Men vad var det då för mening med det han ju faktiskt utbildats till, hur skulle han då se på sig själv? Det är oklart hur mycket han verkligen resonerade om dessa alternativ. I efterhand mindes han knappast något av denna korta isande stund av tvekan. Han klättrade snabbt och utan särskilt buller upp på det utskjutande taket och ställde sig bredvid det öppna fönstret samtidigt som han drog sin revolver och spände hanen. Ingenting hördes inifrån rummet med det öppna fönstret. Skrik och buller hördes däremot nu tydligt nerifrån undervåningen. Han tog ett djupt andetag och svingade sig snabbt in genom fönstret, beredd på att det skulle kunna vara det sista han gjorde i livet. Rummet var tomt och mörkt. Det var ett sovrum, han skymtade ett par obäddade sängar och ett par kullvräkta stolar. Dörren ut till det som borde vara en korridor stod på glänt. Skrik och gråt hördes tydligare där nerifrån. Han hörde också röster i kommandoläge på ett språk som han nyligen bekantat sig med. Det rådde ingen som helst tvekan längre. Han hade gymnastikskor på sig och avancerade sakta mot dörren. Dörren gnisslade inte när han petade upp den. Han klev snabbt ut i mörkret i en korridor som ledde till flera halvöppna dörrar åt ena hållet och en trappa ner i huset åt andra. Sakta började han röra sig mot trappan. Han kramade för hårt om revolverkolven och påminde sig själv om hur han egentligen borde hålla vapnet. Han kikade ner över trappavsatsen. Vid ett av fönstren där nere skymtade han en gestalt som stod tre meter från en halvöppen dörr. Det strömmade in ljus från det hållet och från rummet innanför hördes ljuden av flera personer som förde ett buller han inte kunde tolka. Det var fyra meter nerför trappan till personen som tydligen höll vakt vid ett fönster. Det föreföll omöjligt att närma sig mannen utan att bli
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 404
upptäckt. Carl höjde sakta sin revolver och siktade mitt in i gestalten. Men så ångrade han sig. Den följande skottlossningen skulle bara kunna sluta på ett sätt och operationen skulle genomföras ändå. I samma ögonblick hördes en kort smattrande salva från ett automatvapen där inne i det som måste vara stora vardagsrummet på nedre botten, skottsalvan interfolierades av hysteriska skrik och tjut. Vaktposten där nere vände sig bort från fönstret och gick mot den halvöppna dörren för att betrakta det som höll på att hända. Just när han såg in genom den breda dörrspringan släcktes ljuset. Carl, som hade lagt ifrån sig radiosändaren och smugit upp bakom mannen när han börjat intressera sig för annat än att hålla vakt, fångade nu mjukt upp den medvetslöse commandosoldaten och placerade honom tyst på golvet intill dörren. Sen såg han in genom den breda dörrspringan. Han såg fyra personer som satt med händerna över huvudet mot en vägg. De var nerstänkta med blod. Bredvid dem låg en sönderskjuten person, förklaringen till skottsalvorna alldeles nyss. Genom dörren i andra änden av rummet kom en mörk man i yngre medelåldern insläpande på en ung kvinna med arabiskt utseende som verkade svårt misshandlad och bara halvt vid medvetande. Hon blev nerkastad intill väggen bland de andra. Det hördes flera upprörda röster på hebreiska. Carl gjorde ett snabbt överslag. Där inne stod två eller tre personer med automatvapen. De hade samlat ihop alla som fanns i huset och börjat skjuta ner dem men sen avbrutit sig av någon anledning, möjligen därför att någon hittat den gömda flickan någonstans i huset. Därför de upprörda rösterna. Om Carl nu slog upp dörren och öppnade eld skulle de träffa honom innan han själv hunnit träffa mer än en av dem. Det var enkel matematik, ingenting annat. Och männen från Sayeret Matkal var proffs, de skulle inte låta bluffa sig. En av männen där inne gick ut genom dörren på andra sidan rummet där han just kommit in med den sista fången samtidigt som han gav en kort order. I nästa ögonblick började en eller två man samtidigt avfyra sina automatvapen mot den uppsamlade gruppen vid väggen.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 405
Carl handlade utan att närmare reflektera. Intuitivt hade han av skottljuden uppfattat var han hade sina mål. Han sköt upp dörren med ena foten och höll revolvern framför sig med båda händerna och sköt två skott mot huvudet på den första och två skott i ansiktet på den andra. När de slungades bakåt i den plötsliga tystnaden insåg han att han skjutit den ene från sidan och den andre i ansiktet därför att den andre hunnit vända sig mot honom. Men hans skott hade kommit rakt in i ljudet från deras automatvapen. Det följande var därför snabbt förutsägbart. Han riktade revolvern mot den halvöppna dörren på andra sidan rummet utan att för en tiondels sekund släppa skottriktningen med blicken, utan att så mycket som snegla mot den perforerade väggen med de avrättade; han hörde ljud som tydde på att en eller två fortfarande var vid liv men han höll kvar blicken mot dörröppningen. Först hörde han rösten, någon som irriterat frågade något på hebreiska utan att få svar och så i nästa ögonblick kom mannen som måste vara Elazar in genom dörren på andra sidan med en AK 47:a i båda händerna, ena handen runt understycket på framsidan och andra handen vid avtryckaren men med mynningen riktad mot golvet. ”Shalom Elazar”, sa Carl från andra änden av rummet samtidigt som han riktade sin revolver mitt i bröstet på den kraftige israelen med mustasch och arabiskt utseende. Elazar stod absolut stilla. Bröstkorgen hävdes på honom av upphetsningen men han rörde inte en min. ”Svensk polis. Släpp ditt vapen. Du får två års fängelse”, sa Carl på engelska samtidigt som han insåg att mannen med automatvapnet skulle kunna döda honom på fläcken om det gavs så mycket som en tiondels sekunds utrymme. Elazar stod blickstilla. I ögonvrån uppfattade Carl en pumpande stråle blod som rytmiskt spolades ut över parkettgolvet: någon av de skjutna hade en avsliten artär men ett levande pumpande hjärta som just nu tömde ut livet
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 406
över golvet. Carl stålsatte sig att inte snegla mot väggen med de skjutna. ”Som jag sa, Elazar, släpp vapnet rakt ner mot golvet”, försökte Carl ännu en gång. Elazar andades häftigt. Men han rörde inte en min och inte heller han släppte sin motståndare med blicken oavsett vad han måste ha sett i ögonvrån om tillståndet på golvet. Någon av de skjutna vid väggen började stöna och kvida, det måste ha varit den kortvuxna flickan med arabiskt utseende som Elazar släpat in sist. Carl kände hur sanden rann ur timglaset för honom. Han hade ofta tränat sådana här situationer men nu var det verklighet. Han hörde instruktörens röst bortifrån San Diego. Du har två alternativ. Skjuter den jäveln så har han sjuttiofem procents chans att träffa dej med sin automateld och du har tjugofem procents chans. Så om han inte ger sig, räkna till fem och tryck av. Carl hade räknat till mer än fem. Mjukt kramade han av avtryckaren med siktet rakt in ovanför den punkt där revbenen växer samman med bröstbrosket. Elazar kastades nästan två meter bakåt. Det ringde i öronen på Carl och det tog honom ett kort ögonblick att förstå varför han hört mer än sitt eget skott. Den andre måste ha haft fingret på avtryckaren och av anslaget ryckt till så kraftigt att ett eller två skott gått av ner i golvet. Elazar låg raklång baklänges med automatkarbinen ett stycke från sig. Carl flyttade över sin revolver till vänster hand samtidigt som han drog upp sin pistol från höljan vid korsryggen. Han måste ha skjutit fem skott, hade alltså ett kvar i revolvern. Han hade en stark känsla av att faran inte var över och plötsligt insåg han att han stod med ryggen mot den dörr där han kommit in. Han hade kunnat döda den där vaktposten när han kom bakifrån. Men han hade avstått. Han flyttade sig snabbt åt sidan och intill väggen bredvid dörren. Han höll revolvern i vänster hand framför sig och såg snabbt runt hörnet och in i dunklet och ryckte omedelbart tillbaks huvudet; var-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 407
för han betedde sig så visste han varken nu eller senare och han hade aldrig något minne av att ha sett eller uppfattat något innan han drog undan huvudet. Tre fyra skott från en automatkarbin slog in i dörrposten eller gick förbi honom in i rummet. Han höll fram revolvern i dörröppningen och tryckte av två gånger. Det blev ett skott och ett kraftigt klickande som på något sätt hördes högre än skottet och han tog ett språng förbi dörröppningen in mot rummets mitt där det stod ett stort matsalsbord, han kastade sig ner under bordet och vände sig i samma rörelse mot dörren där den andre nu självklart skulle komma eftersom han måste ha hört ljudet från klicket och sett Carl slänga sig förbi dörröppningen. Israelen var något groggy men hade snabbt uppfattat situationen och kom in genom dörren samtidigt som han sköt automateld åt det håll där han gissade att Carl befann sig. Carl låg redan i position under bordet med Berettan framför sig och sköt två skott mot israelen, säker på att träffa med båda. Han höll lågt, siktade alldeles under hjärt-lungområdet eftersom han inte hade för avsikt att döda. De två niomillimeterskulorna slog igenom mannen och in i väggen bakom honom och han slogs omkull och sjönk stönande ner vid dörrposten. Carl tog några snabba steg fram mot honom och ryckte automatkarbinen utom räckhåll. Det var möjligen en överdriven försiktighetsåtgärd. Den andre var visserligen vid medvetande men chockad och träffad med ett skott rakt genom buken och ett skott något vid sidan av, genom levern. Carl stod stilla mitt på golvet. Här låg fyra. Det borde stämma. Men om de var flera så var de andra inte inne i huset. Kanske var de utanför. I så fall skulle de antingen komma inom trettio sekunder eller också var de redan på väg bort. Han gjorde en snabb förflyttning in i mörkret vid tamburen och uppför trappan där han kommit ner. Han lyfte upp sin walkie-talkie och tryckte in sändarknappen.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 408
”Carl här. Ser du någon eller några utanför huset? Kom!” ”Vafan händer där inne, nej jag kan inte se nåt här utanför. Kom!” svarade Appeltoft med sprucken röst. ”Beställ ambulanser. Vi har fem sex döda och fem sex allvarligt sårade här inne, men det tycks vara över nu. Kom!” ”Det är uppfattat. Jag beställer ambulanser. Är du oskadd själv? Kom!” ”Jag är oskadd. Försöker se om jag kan göra något medan ambulanserna är på väg och kom in själv såfort du beställt. Klart slut!” Carl plockade upp sin revolver från golvet och sköt ner den i axelhölstret. Pistolen säkrade han och tryckte ner på sin plats bakom korsryggen. Sen la han ifrån sig walkie-talkien påslagen, drog upp sin kniv och gick in i rummet. Först nu kunde han överblicka situationen. Israelen han skjutit sist var vid liv. De andra israelerna visade inga livstecken. Utefter rummets kortvägg låg sju personer i förvridna ställningar, mer eller mindre sönderskjutna. Väggen bakom dem och golvet framför dem var så nerstänkta och översköljda med blod att det såg ut som om någon gått och slagit ett par hinkar över dem. Carl gick från höger till vänster utefter väggen. Det såg ut som om de börjat avrättningarna till höger och de första tre var fullkomligt sönderslitna av automateld. Israelerna hade skjutit uppifrån och ner längs kroppens mittlinje. Den näst sista i raden såg ut som en svensk flicka. De tycktes vara ett blandat sällskap med palestinier och svenskar. Hon kunde vara vid liv. Och den palestinska flickan bredvid henne som låg sist i raden var definitivt vid liv. Hon var vid medvetande och såg på Carl men verkade inte förstå situationen. Carl satte sig ner på knä vid de två flickorna. Hon som såg svensk ut hade inte träffats genom huvudet, men ena kinden var bortskjuten så att hon visade ena käkhalvan i ett dödskalleliknande blodigt grin. Ena armen var avskjuten nästan helt och det pulserade fortfarande svagt ur den avslitna artären; hon höll på att tömmas på blod.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 409
Carl slet snabbt av henne livremmen och drog den hårt runt armstumpen. Blodflödet slutade nästan omedelbart, men det kunde bero på att trycket inne i kroppen sjunkit ner till dödens gräns. Han drog upp henne i sittande ställning mot väggen och sprang upp till sovrummet där han kommit in och slet till sig ett par tjocka täcken och återvände ner och svepte in henne för att hon inte skulle förlora mer kroppstemperatur under chocktillståndet. Såvitt han kunde se var de övriga träffarna i hennes kropp antingen köttsår eller inre skador som han ändå inte kunde göra något åt. I samma ögonblick som han började syssla med den palestinska flickan som fortfarande var vid medvetande kom Appeltoft intumlande i rummet. Appeltoft stannade mitt på golvet som förstenad. Det han såg överträffade de värsta tänkbara mardrömmar. Det var ett blodbad. ”Fort, hjälp mej med den här tjejen”, väste Carl och Appeltoft hängde av sig sin kavaj och närmade sig tveksamt väggen med raden av avrättade. ”Är det någon som lever?” frågade han. ”Ja, dom här två tjejerna och så en av israelerna, han där borta vid dörren”, svarade Carl samtidigt som han skar en duk i några långa remsor för att ha något att förbinda den palestinska flickan med. Hon var träffad i bröstet, genom vänster lunga, i buken och på ett par ställen i vänster lår. Carl började med att snöra av låret, sen skar han snabbt upp hennes blus och lokaliserade ett bubblande hål vid sidan av hennes vänstra bröst. Han rev av henne blusen och vände henne på sidan för att komma runt med dukremsorna till ett provisoriskt tryckförband. Men när han vände på henne såg han utgångshålen på ryggen. ”Dom djävlarna”, viskade han, ”dom använder mjuk spets i stället för helmantlat.” Innebörden var att utgångshålen på ryggen var kraterliknande och stora som knytnävar. Flickan låg i en pöl på åtminstone en och en halv liter av sitt eget blod. Han rev åt sig en läderpärm från ett bord
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 410
intill och tryckte den mot utgångshålen på hennes rygg och virade henne sen hårt med tygremsorna några varv innan han la ner henne på ett av täckena och virade in henne. Appeltoft stod intill och kände sig handfallen, äcklad och nästan svimfärdig. Egendomligt nog var flickan fortfarande vid medvetande. Hon viskade något som Carl inte hörde. Han la fingret över hennes mun och log mot henne. ”Sch, inte prata. Om du är en duktig flicka så klarar du dej”, sa han och böjde sig ner över henne och såg henne i ansiktet på nära håll för att kunna betrakta hennes pupiller och se hur mycket de vidgat sig. Hon var ännu inte döende. ”Är … ni … svenskar … ?” viskade hon svagt. ”Ja”, sa Carl, ”vi är svenskar. Men dom som sköt er var israeler. Det är över nu, inte prata mer.” Han smekte henne över pannan och kände först nu hur den chock han måste bära inom sig började tränga sig upp mot medvetandets yta. Han reste sig snabbt. Det svindlade för ögonen. ”Vafan gör vi nu?” frågade Appeltoft med en röst som knappt hördes eftersom han var alldeles torr i munnen. Carl blundade och spände sig några ögonblick för att behålla kontrollen över sig själv. ”Kolla dom där två israelerna, den längst bort och den där som är skjuten genom ansiktet, se om någon av dom lever”, sa han och gick själv bort mot den han skjutit sist. Mannen satt eller halvlåg nerhasad mot dörrposten. Han var vit i ansiktet och höll sig för buken med båda händerna. Han var vid medvetande och andades snabbt och stötvis. Carl satte sig på huk framför honom och såg honom in i ögonen. ”Shalom, jag har hälsningar från Mouna”, sa han utan att begripa varför; för ett kort ögonblick kändes det som om han höll på att fullkomligt tappa förståndet.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 411
Israelen log svagt. ”Vem fan är du?” frågade israelen med svag röst men fortfarande med ett ansträngt leende. Han talade engelska med kraftig brytning. ”Sayeret Matkal, fast på svenska”, svarade Carl och drog upp sin pistol och gjorde en demonstrativ mantelrörelse framför ansiktet på den israeliske commandosoldaten. Så höll han pistolmynningen mot pannan på den andre ett kort ögonblick innan han ställde sin fråga. ”Var finns Aharon Zamir, var finns dom andra?” Israelen log matt men svarade inte. Carl upprepade sin fråga. ”Var inte idiot … säger inget … skjut om du vill”, svarade israelen och föreföll samtidigt vara på väg att förlora medvetandet. Carl säkrade sin pistol och stoppade tillbaks den och drog ner israelen raklång i liggande ställning och började tömma hans fickor. Där fanns ammunition, ett par tusen kronor i hundralappar och ett arabiskt pass. Carl tog passet och reste sig upp. Appeltoft hade lutat sig över de andra israelerna för att försöka se om de levde eller var döda. Han var inte säker. ”Den längst bort och den här verkar döda, jag vet inte hur det är med han i mitten”, sa han tonlöst. Carl gick fram till den israel Appeltoft syftat på. Mannen var träffad på två ställen. En kula hade gått in genom underkäken, det var förmodligen det andra skottet. Den första träffen satt vid sidan av näsroten och hade sprängt ena ögat. Båda kulorna hade trängt ut genom nacken. Men mannen andades svagt. Den som låg intill honom verkade emellertid död. Det var honom Carl hade skjutit mot först och han hade stått stilla i skottögonblicket. Den första kulan hade trängt in strax intill mannens högra öra och möjligen vält efter anslaget. För utgångshålet på andra sidan var stort som en tennisboll. ”Ja, han är död”, sa Carl och gick över mot Elazar som låg i andra änden av rummet med utslagna armar och stel blick rakt upp mot taket. Carl såg att ingångshålet satt exakt, mitt i bröstet. Han vände på Elazar med viss möda. Kulan hade inte helt trängt ut på andra
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 412
sidan eftersom den tydligen slagit av ryggkotpelaren och fastnat där. Han hörde det dämpade krasandet av benflisor i mannens rygg. Carl reste sig upp och såg på Appeltoft. De stirrade tyst på varandra ett kort ögonblick. På avstånd hördes ambulanssirener. ”Han där är överstelöjtnant Elazar”, sa Carl lågt, ”det var vår man. Det var säkert han som dödade Axel Folkesson. Han var deras operative chef, en jävla jättehjälte i Israel.” De såg en kort stund på den döde mördaren. ”Vad är det du har i handen?” frågade Appeltoft och kände i samma ögonblick att han måste gå ut ur rummet och dricka vatten eller kräkas eller möjligen båda delarna. ”Ett pass”, svarade Carl när de följdes åt ut åt det håll där de gissade sig finna ett kök eller ett badrum. ”Och passet är bara på arabiska, inget europeiskt språk och såvitt jag förstår är det libyskt.” ”Libyskt?” ”Ja men jag hörde dom tala hebreiska, dom är israeler, inget snack om den saken.” De drack varsitt glas vatten ute i köket och sen gick de mot ytterdörren för att öppna för ambulansmän och poliser som nu vällde upp mot villan. *** Klockan var fyra på morgonen när Carl steg in i Näslunds rum. Det var svag belysning i rummet och kolmörkt utanför fönstren. I rummet satt förutom Näslund hans vanligaste talesman Karl-Alfred och Brevbärarn själv, det vill säga chefen för hela säkerhetsavdelningen som förmodligen var den som utåt skulle svara eller inte svara för vad som hade hänt. De tre männen hade väckts någon timme tidigare och kastat sig in till Kungsholmen halvklädda och orakade. De hade vaknat blixtsnabbt och fattat men ändå inte helt fattat de korta meddelanden de fick från krimjouren. Villan ute i Viggbyholm var just nu omringad
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 413
av ett femtiotal personer från polisens specialstyrka som inte hade någon annan omedelbar taktisk uppgift än att hålla de fåtaliga pressfotograferna och journalisterna på avstånd. De tre männen stirrade skräckslaget fascinerat på Carl när han steg in i rummet. Han var nerblodad på byxor och tröja, hans händer var blodiga och han hade tydligen strukit sig över håret, för det klibbade av levrat blod ovanför hans panna. Han var orakad men solbrännan från Eilat gjorde förmodligen att han såg mindre trött ut än han var och han föreföll samlad och koncentrerad när han utan att säga något gick fram och drog ut en av besöksstolarna framför Näslunds skrivbord. Det blev tyst i rummet. Ingen av de tre cheferna kände sig manad att fråga först eftersom de kände till alldeles för lite om vad som egentligen hade hänt. Till slut harklade sig Brevbärarn själv och tog sats med en röst som inte riktigt bar. ”Kan du kortfattat sätta oss in i läget, Hamilton?” ”Ja”, sa Carl. ”Appeltoft och jag kom till platsen försent, när operationen redan var igång. Jag gick in i huset och då hade israelerna börjat avrätta dom som fanns i huset. Jag konfronterade dom och dödade tre, en av dom ligger på operationsbordet på Karolinska. Två av dom andra påskjutna levde fortfarande för en halvtimme sen, dom ligger också på operation tror jag. Dom fem andra av offren, det är såvitt vi förstår tre palestinier och två svenskar, är döda och dom är kvar ute på brottsplatsen. Teknikerna är igång där ute, Appeltoft håller i det hela.” Tystnaden som följde i rummet berodde delvis på en orsak Carl inte kände till. En kvart tidigare hade Näslund redogjort för de två andra att det var frågan om den väntade libysk-palestinska operationen som han hade fått säkra indikationer om. ”Sköt du fyra israeler säger du?” frågade Näslund med skräckblandat tvivel. Carl missförstod innebörden i frågan. ”Ja. Det fanns inte mycket att välja på. Jag var ensam, jag kunde
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 414
inte precis börja förhandla med dom. Avsikten med operationen var ju uppenbarligen att det inte skulle bli några vittnen.” ”Såvitt vi hörde hade dom libyska pass”, invände Karl-Alfred. ”Hur kan du vara så säker på att dom är israeler?” ”Chefen för gruppen är överstelöjtnant Elazar, han är en av Israels mest kända specialister på såna här jobb. Jag hörde dom tala hebreiska inbördes, det är inget snack om saken.” ”Du kan väl inte hebreiska”, invände Näslund. ”Jag vet hur hebreiska låter och jag vet hur arabiska låter. Dessutom har vi fått såna tips att det inte är något tvivel om saken och dessutom har vi ju en jävel som sitter anhållen levande.” Det sista var en nyhet för de tre männen i rummet. Uppståndelsen kring blodbadet ute i Viggbyholm hade tills nu förpassat Alois Morgenstern uppe på häktet ut i den tillfälliga glömskan. ”Har ni tagit en av dom levande dessutom”, viskade Näslund utan att själv inse varför han viskade. ”Ja”, sa Carl, ”han heter Alois Morgenstern och bor på Fleminggatan, är svensk medborgare, hjälpte den där commandostyrkan. Det var han som talade om för oss när och var operationen skulle ske när vi besökte honom tidigare i kväll. Det var hans födelsenummer som Folkesson antecknat och det var honom han skulle kolla, det var alltså inget telefonnummer.” De tre cheferna började plötsligt tala i mun på varandra, Brevbärarn undrade vad det var för telefonnummer (han var inte närmare insatt i utredningen och hade därför aldrig hört talas om den lilla avgörande detaljen), Näslund undrade hur man kunde veta namnet på den operative chefen och Karl-Alfred ville veta hur den där Morgenstern hade fått för sig att berätta om operationen. ”För att ta det sista först”, sa Carl, ”så besökte jag och Fristedt Morgenstern tidigare i kväll och frågade honom när och var och sen åkte vi ut till Viggbyholm, Appeltoft och jag, medan Fristedt åkte tillbaks hit och bokade in Morgenstern. Jourhavande åklagare anhöll honom för stämpling till mord, men det har väl blivit medverkan till
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 415
mord vid det här laget såvitt jag begriper. Han sitter i alla fall där han sitter.” ”Hur i helvete har det här gått till!” röt Näslund. ”Jag tror jag sa åt er att ge fan i den här utredningen och så fortsatte ni i alla fall.” Carl ryckte på axlarna. Invändningen föll ändå ganska platt mot golvet med tanke på den konkreta utveckling som den eventuella olydnaden faktiskt lett till. ”Varför berättade han för er?” envisades Karl-Alfred. ”Han blev rädd. Han trodde vi var palestinier eller nåt eftersom jag förhörde honom på engelska”, svarade Carl vaksamt. Han insåg mer än väl att det inte var särskilt svenskt och tillåtet att förhöra personer med en rakbladsvass amerikansk commandokniv mot halsen. Men det fanns varken anledning att ångra eller bekänna den detaljen. Näslund drog båda händerna genom sin kladdiga frisyr. Ända tills Carl kom in i rummet hade han varit säker på att det var frågan om en libysk-palestinsk operation. Men trots de libyska passen som gärningsmännen bar på sig så var ändå tre döda israeler, en sårad israel och en anhållen judisk sympatisör svåra att bortse från i sammanhanget. Han stirrade tyst mot den nerblodade Hamilton som nu satt där utan att själv begripa vilket ohyggligt trassel han ställt till med. Näslund förutsåg att de följande dagarna riskerade att slå sönder allt samarbete med israelerna och det skulle kunna få oöverskådliga konsekvenser för den svenska terroristspaningen. En av hans mannar hade alltså dödat tre, möjligen fyra, kolleger. Det skulle de aldrig förlåta. ”Så här gör vi tills vidare”, sa Näslund resignerat. ”Du Hamilton får sätta dej och skriva omedelbart. Sen vill jag understryka att du har den allra strängaste tystnadsplikt om det här. Inte ett ljud till pressen, är det förstått?” ”Ja självklart. Men vad gör vi med chefen och andra eventuella operatörer?” ”Vilken chef, vilka andra?” ”Deras chef är generallöjtnant Aharon Zamir och han bor på Park
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 416
Hotel under namnet Abraham Mendelsohn med österrikiskt pass. Sen är det ju troligt att dom haft ett par man i reserv och i så fall är dom på fri fot. Och den där Zamir måste ju ha fått veta vid det här laget att operationen blev en flap och då är det bråttom att ta honom. Och så fanns det två extra sängplatser hos Morgenstern, har vi tur kan vi gå dit och hämta upp två till. Jag kan göra det hellre än att skriva just nu.” ”Kommer inte på fråga!” röt Näslund. ”Du lämnar ditt vapen här hos mej, det ska ändå till det tekniska eftersom du har avfyrat det. Sen sätter du dej och skriver en första redogörelse, vi måste ha den såfort som möjligt, det blir både press och regeringen vi måste informera. Jag hoppas du orkar med att skriva nu men det är faktiskt nödvändigt.” Carl såg ner i golvet. Han kände en brännande motvilja mot det Näslund sa. ”Ser ni till att skicka folk från span på dom andra?” frågade han med tydligt misslynt eller misstänksamt tonfall. ”Det är inte din sak. Lägg ditt vapen här och gå och skriv”, sa Brevbärarn. Carl tvekade en kort stund. Sen drog han upp sin revolver ur axelhölstret och la den framför Näslund på skrivbordet. Han tvekade ytterligare innan han förde handen bakom ryggen och till de tre männens häpnad drog han fram sitt andra vapen som han la bredvid revolvern. Sen reste han sig och gick utan att säga något mer. De tre männen satt kvar och stirrade som förhäxade på de två vapnen som för bara någon timme sen dödat en hel israelisk commandostyrka. I den svarta revolvern satt alla sex tomhylsorna kvar i trumman. Kulorna satt alltså i kropparna på de israeliska soldaterna. I kolven på revolvern, liksom på det vita handtaget på den tunga italienska pistolen, fanns en vapensköld med guldkrona, tre röda rosor och en halvmåne i silver. ”Söte Jesus”, sa Brevbärarn som tills för en timme sen inte haft en aning om Carl Hamiltons existens, än mindre om hans bakgrund, ”var har du fiskat upp den där någonstans?”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 417
”Han är inte min, han är en av DG:s pojkar. Vi har honom bara till låns, meningen var att han skulle prya här eller vad man ska kalla det”, svarade Näslund stelt utan att kunna släppa de två vapnen med blicken. Det fanns blod på den vita pistolkolven. Därefter utbröt ett långt gräl mellan de tre männen. De hade mycket motsatta uppfattningar om vad som borde göras och inte borde göras. *** Carl tog hissen ner, gick genom kulverten till nästa hus och tog hissen upp till sin egen korridor. Där var alldeles tyst och bara svag nattbelysning. Han gick in på en av toaletterna, drog av sig tröjan och började tvätta sig. Vattnet i handfatet färgades ljust rött. Sen gick han bort till deras gamla sammanträdesrum för att sätta på kaffe, men glasbehållaren saknades. Han la handen på maskinen och kände att den var varm. Appeltoft var ju kvar ute på brottsplatsen tillsammans med teknikerna. Det måste alltså vara Fristedt. Fristedt satt inne på Carls rum med kaffe, sockerpaketet och två plastmuggar. ”Vad sa dom?” frågade Fristedt kort utan att resa sig eller närmare gå in på någon förklaring till varför han satt och väntade på Carl. ”Budskapet går i korthet ut på att vi ska ge fan i Aharon Zamir och inte leta efter fler operatörer, om jag förstod det hela rätt. Jag tänkte man kunde chansa på dom där två sängplatserna hos Morgenstern, men Näslund förbjöd lik förbannat”, svarade Carl och slet åt sig en kaffemugg. ”Hur känner du dej?” frågade Fristedt lågt. ”Jag vet inte. Det är som om jag inte kände något alls, det kanske man borde. Jag sköt en av dom där utan att han hade en chans. Han stod framför mej med en sänkt AK 47:a i handen som han inte ville släppa. Jag vågade inte annat, jag visste ju vem det var.” ”Elazar själv?”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 418
Carl nickade. Först nu tänkte han efter. Elazar hade stått absolut stilla, han hade inte gjort en min av att skjuta, han hade över huvud taget inte gjort någon min. Vad rörde sig i hans huvud då, under hans livs sista ögonblick? Väntade han på en liten skiftning av osäkerhet hos Carl som skulle ha fått honom att kasta sig åt sidan samtidigt som han fällde upp sitt vapen och sköt automateld? Stod han och övervägde konsekvenserna av att bli tagen levande på brottsplatsen? ”Han sköt ett skott. Men det var när han ryckte till av att jag träffade honom, så minst ett skott måste vara avfyrat från hans AK. Vafan ska jag skriva om det här i rapporten?” frågade Carl. ”Skriv att han försökte skjuta och då öppnade du eld. Annars kommer Näslund att hämnas, det blir tjänstefel och i värsta fall vållande till annans död och åtal med KG Jönsson. Det ska du inte bjuda på.” ”Som jag sköt nu kan det alltså vara en sorts mord. Men om han rörde sig lite innan så är det helt okay?” ”Ungefär.” Carl gick fram och satte sig vid sin skrivmaskin. Bredvid på skrivbordet låg en liten tunn bunt blanketter, som Fristedt tydligen hade plockat fram. ”Jag tänkte jag skulle hjälpa dej med dom där rapporterna så att det inte blev nån skit”, förklarade Fristedt vänligt. ”Vi har brutit mot ganska många bestämmelser för att komma dit vi kom, men jag tänkte det var bäst jag hjälpte dej med rapporterna om du förstår vad jag menar.” Carl förstod mycket väl. Han måste ljuga eller kringgå förhållandet på minst fyra punkter. Han hade skaffat de avgörande informationerna i Israel, på privat initiativ mot order och samtidigt som han var sjukskriven, och dessutom fick han på inga villkor förråda sin källa. Han hade brutit sig igenom säkerhetstjänstens datorkod och skyddssystem. Han hade hotat en gripen till livet och misshandlat honom.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 419
Han hade dödat utan att vara attackerad. ”Det här är inte klokt”, sa han. ”Egentligen är jag nån sorts förbrytare, jag skulle kunna ställas inför rätta antar jag?” ”Jodå. Medan Näslund släpper iväg den där Aharon Zamir. Man blir inte så glad när man tänker på det. Fast det spelar ju ingen roll, det kan du i alla fall trösta dej med?” ”Hurså? Vadå inte spelar någon roll, det är väl för jävligt att deras högste ansvarige ska komma undan medan vi sitter med armarna i kors?” ”Ja, så kan du se det. Men anta att du och jag gick ner till Park Hotel och grep honom och släpade upp honom till häktet.” ”Ja, varför inte?” ”Vem skulle anhålla honom och för vad? Hur ska vi bevisa att han är chef för den där gruppen, inte fan tror du väl en sån som han har bevismaterial på sig. Förresten kanske han har diplomatisk immunitet och så blir det ett ärende som avgörs över våra enkla huvuden i alla fall. Nej, glöm honom och tänk på dej själv en stund.” ”Gjorde jag rätt?” Det måste ha synts väl på Carl vad det var han särskilt frågade om. Fristedt svarade lugnt och utan att tveka. ”Ja, du gjorde rätt. Den där mördaren fick vad han förtjänade, för det första.” ”Men så kan man inte resonera?” ”Nej, så kan man inte resonera. Men för det andra hade du legat där själv om du inte gjort som du gjorde. Vi vet ju trots allt en del om den där mannens beteende. Oroa dej inte mer för det, försök att låta bli i alla fall. Nu ska vi ljuga snyggt en stund.” ”Egentligen … varför måste vi ljuga så förbannat, varför var vi hela tiden tvungna att springa bakom ryggen på cheferiet? Det är ju så man kan bli tokig om man tänker närmare på saken.” ”Nej det är inte klokt. Fast vi gjorde rätt. Annars hade dom kommit undan, Näslund hade skyllt på Libyen, allt hade blivit ett helvete i stan dom närmaste sex månaderna, fler människor hade dött. Och
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 420
så fick vi ju mördaren till slut. Det var vi som gjorde rätt, Carl. Tänk på det i fortsättningen. Vi gjorde rätt.” ”Fast fel i alla fall. Vi jagade fel människor utom på slutet och så kom vi tio minuter försent, har du tänkt på det?” Fristedt plockade upp sin pipa och tände den omsorgsfullt, mycket omsorgsfullt för att vinna tid. ”Dom är så förbannat lika”, sa han till slut. ”Israeler eller palestinier, det är ju precis samma logik och precis samma beteende. Skillnaden var så liten som ett telefonnummer. Skriv nu Carl. Jag stannar tills du är klar.” *** Det fanns ett alldeles särskilt skäl till att Plan Dalet hade genomförts natten mellan den 30 och 31 december. Det hade att göra med möjligheterna att styra den mycket viktiga publicitet som skulle följa upp operationen. De morgontidningar som skulle komma ut den 31 december var färdiga och under distribution två timmar innan operationens slutfas inleddes. Därefter hade verksamheten lagts ner för tjugofyra timmar framåt på morgontidningarna eftersom den 31 december är arbetsfri dag, eftersom inga tidningar kommer ut i Sverige på nyårsdagen. Stockholms kvällstidningar har samma pressläggningstider den 30 december som på lördagar. Det betydde att man efter klockan åtta, möjligen nio på morgonen den 31 december skulle ha mycket små möjligheter att få in ytterligare material i den sista tidningen på två dagar. Nyhetsredaktionerna på radio och TV var mindre än halvbesatta när arbetet började på morgonen den 31 december. Allt detta spelade en viktig roll i planeringen bakom operationen. Den enda betydande publicitet som skulle följa dagen efter commandostyrkans insats var det som de två kvällstidningarna kunde komma åt under några korta nattimmar och de offentliga kommunikéer som nyhetsbyråer, radio
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 421
och TV skulle få från svenska myndigheter, det vill säga närmast från säkerhetsavdelningens Byrå B. Båda kvällstidningarna hade sin uppföljning på den långt utdragna terroristaffären klar, eller så gott som klar, när larmet kom mitt i natten. Man hade gett relativt stort utrymme åt den oväntade utvecklingen vid häktningsförhandlingen i Svea hovrätt, där den som påstods vara den svenska terroristgruppens huvudman hade försatts på fri fot. Expressen hade den infallsvinkeln att ett billigt advokatknep hade fått terroristledaren fri; kändisadvokaten hade lurat rätten med en typ av ammunition som var helt irrelevant i sammanhanget (ingen av tidningarnas reportrar hade ju varit närvarande under själva avgörandet vid Appeltofts vittnesmål och säkerhetspolisens officiella eller inofficiella talesmän hade för en gångs skull varit ovanligt förtegna). Expressens specialist på arabisk terrorism hade dessutom fått en del intressanta tips, och ett av dessa tips hade fått honom att ligga i hög beredskap med en färdigskriven bakgrundsartikel om Libyen och den libyske diktatorns mordpatruller. Han visste nämligen från säker källa att någonting var på gång som hade med Libyen och terrorism att göra. När den nattliga musiken började i polisradion stod det omedelbart klart på de båda kvällstidningarna att någonting oerhört stort hade inträffat, och de hade reportrar ute i Viggbyholm redan tjugo minuter efter att de första ambulanserna kommit till platsen. Det var inte mycket de fick veta till en början, utom att två ambulanser försvunnit med sårade personer och att huset var fullt med döda och sönderskjutna människor. Men under de följande timmarna sattes mer och mer resurser in från tidningarna och bilden blev om inte klar – för det skulle dröja – så åtminstone tillräckligt tydlig för att de skulle kunna fylla sex eller sju helsidor med material. Men materialet bestod i huvudsak av bilder på poliser i skottsäkra västar, blodspår i snön där man gått ut med bårar, en rad ambulanser som fick återvända utan att ha några sårade
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 422
eller levande människor med sig och så vidare. Till detta kom fragmentariska vittnesmål av typen ”det var ett blodbad, det värsta jag sett under trettio år som polisman” och liknande. Carl hade sovit drömlöst, nästan som i dvala. Han hade haft telefonjacket utdraget. Det var en bit in på eftermiddagen när han vaknade. Han gick fram till fönstret och såg ut. Där nere stod Sankt Göran och Draken med snö på som vanligt. Strömmen flöt svart där ute, precis som vanligt. Stockholm stod kvar precis som om ingenting särskilt hade hänt. Han kände sig obeslutsam om han skulle åka upp till Kungsholmen eller om han bara skulle hålla sig borta. Han drack en slät kopp kaffe, rakade sig och gick ut på stan för att leta upp sin bil (han kom av någon anledning inte riktigt ihåg var han ställt den). När han passerade tobaksaffären en bit från sin lägenhet träffades han som av ett hårt slag. Löpsedlarna vrålade mot honom. ARABIS K MASSAKER 11 DÖDA skrek Aftonbladet mot honom. MASSMORD LI BYS KT TERRORKOMMANDO mördade 12 i Stockholmsförort tjöt Expressen. Han gick in och slet åt sig tidningarna och sprang tillbaks upp i sin lägenhet. Historien var till en början ungefär densamma i båda tidningarna. En arabisk terrorgrupp hade slagit till mot PLO i Stockholm. Bland de dödade fanns fyra svenska ungdomar som tydligen
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 423
tillfälligt övernattat i PLO:s residens ute i Viggbyholm. De var såvitt man kände till frivilliga sjukvårdare som varit på väg till eller från Libanon men som bjudits på fest före sin avresa eller i anledning av sin återkomst. Polisen hade inte lämnat ut deras namn. Bland de döda i övrigt fanns två eller tre personer med anknytning till PLO i Stockholm, däribland PLO:s ”ambassadör” (citationstecknen i Expressen) och hans närmaste kvinnliga medhjälpare. Men de libyska terroristerna hade dödats i en eldstrid med ett specialkommando från den svenska säkerhetspolisen. Chefen för säpo vägrade att göra några uttalanden men hänvisade till en kommande kommuniké. Säpos vanligaste talesman polisintendent Karl Alfredsson var mycket återhållsam när det gällde mördarnas identitet, han var bara citerad rent ut på en enda punkt: ”Terroristerna som låg bakom överfallet använde arabiska vapen och bar libyska pass. Men vi har anledning att tro att passen var falska och vi kan därför inte göra några ytterligare kommentarer för närvarande.” Så långt var historien ungefär densamma i de båda tidningarna. Men Expressens specialist på arabisk terrorism hade ett utförligt bakgrundsmaterial som skildrade hur det rörde sig om en libysk terroraktion under kodnamnet Plan Dal och att den libyske diktatorn Moammar Khadaffi förde ett krig mot alla moderata krafter inom PLO som var beredda att svika det heliga krig som den libyske diktatorn slogs för, nämligen Israels utplånande efter att man kastat judarna i havet. Säpo hade, enligt Expressen, länge haft på känn att aktionen var på gång och det var också därför som personal från säpos särskilda avdelning för bekämpande av arabisk terrorism hade varit hack i häl på mördarna. Under eldstriden hade ingen av svenskarna sårats, förmodligen beroende på att de arabiska mördarna inte var kompetenta att möta en jämbördig motståndare. Svenskarna hade därför dödat tre och svårt sårat en av de arabiska terroristerna. Tillståndet för den sårade terroristen var kritiskt och det gick inte att säga någonting när-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 424
mare om hans chanser att överleva vid upplagans pressläggning. Huruvida gärningsmännen var libyer eller palestinier var än så länge osäkert. Men det var ett känt faktum att den libyske diktatorn stödde egna utbrytargrupper inom de palestinska terrororganisationerna, varför det troligaste var att man nu hade att göra med palestinier som försetts med falska pass av den libyske diktatorn. Och så vidare. Ingenstans fanns så mycket som en rad om en anhållen naturaliserad svensk vid namn Alois Morgenstern. Carl satt en stund med tidningarna i knät utan att kunna förmå sig själv att tänka. Förmodligen hade han fått en sorts facit på hur det hela var tänkt att gestalta sig och hur Näslund ville ha det. Sen kastade han de två tidningarna ifrån sig i raseri och gick fram till telefonen och pluggade i jacket och slog ett av de telefonnummer han skulle ha kunnat nästan i sömnen. ”Jag kommer över om tio minuter. Det är jävligt viktigt”, sa han. Sen gick han ner på Skeppsbron och hejdade en taxi. *** DG hade en packad resväska i tamburen. Han skulle åka ner till sin familj i Kivik för att fira nyår, han hade just varit på väg men nu hade han avbeställt sitt flyg och lyckats boka sig på ett senare plan. Carl hade snabbt berättat allt som var av värde. Framför dem på bordet låg de knyckliga kvällstidningarna. DG satt tyst och funderade medan Carl nästan vibrerade av otålighet. ”Jo förresten, sa jag det”, sa DG, ”en av mina franska vänner fick fram namnet på den där syriern som ägt pistolen. Han blev tillfångatagen av israelerna 1973. Jag har namnet på en lapp här nånstans, men det spelar kanske ingen roll just nu …” Och så försjönk DG på nytt i tankar. ”Det här är inte så bra”, sa han till slut. ”Den där idioten uppe på polisen kommer aldrig att gå i land med det han håller på med, men
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 425
om desinformationen lever ett dygn till så slutar det med en jävla massa undersökningar och upphetsning och där släpas du fram i ljuset och det vore inte så bra, uppriktigt sagt.” ”Jamen det här med att han skyller på araberna?” ”Nja, det kan dom ju roa sig med. Men det är inte så lyckat om palestinier och andra ställer till med en massa hämndaktioner här i stan. Det borde han begripa den där. Fast det var väl det som var avsikten. Sen kan jag inte begripa hur han tror han ska lura statsministern med det här, det kommer han ju aldrig att gå i land med. Nåja, vi får väl ta och ställa till det för dom.” DG log plötsligt brett. Han hade fullkomligt klart för sig hur han nu skulle hantera situationen. Utan att närmare förklara sig reste han sig och gick in i det angränsande rummet som en gång varit tjänsterum för den tidigare operationschefen på gamla IB och lyfte telefonluren. Han kunde numret, han var en av de få som kunde numret. Han ringde till en lägenhet som ägdes av en svensk diplomat i Gamla stan, men det var inte ägaren han sökte eller ägarens kvinnliga amerikanska hyresgäst utan landets statsminister som officiellt var på väg hem från en kortare resa men som i realiteten fanns på ett högst privat besök mitt i Gamla stan. Carl hörde nästan hela samtalet. ”Hej, DG. Förlåt att jag stör men det gäller operationen mot PLO – – – jo, det var en israelisk kommandostyrka, inte några palestinier eller något ditåt – – – ja jag vet säkert, det var en av mina män som var invecklad i själva eldstriden – – – vi vet inte, en opererades i natt men dom tog en levande bland folket i bakgrunden – – – han heter Carl Hamilton – – – ja just det – – – jo det kan man ju säga, hehe – – – nej jag tycker nog att det gäller att få tyst på dom där idioterna såfort som möjligt, du kan ju kalla till dej den där jävla Näsberg eller vad han heter och bryta upp armen på ryggen på honom – – – jo, vi vet säkert, det är inget tvivel om saken. Ledaren för gruppen var en överstelöjtnant som heter Elazar, men säg nu inte till den där idioten att du fått det här från mej, då går han bara på min källa – – – nej ingen orsak. Jag ringer senare.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 426
DG myste och småvisslade när han kom in i rummet. Han kände en nästan barnslig förtjusning när han försökte föreställa sig scenen med ”den där Näsberg” inför statsministern om någon timme. Tanken på levande flådd polischef piggade upp. ”Sådär”, sa han, ”nu kan Näsberg se sig i månen efter sina kompisars version av det här. Det kommer att bli diplomatiska förvecklingar förresten. Kul historia … ja om man bortser från en del av dödsfallen. Men nu gäller det att ordna så att vi slipper någon offentlig undersökning, så det är bäst att vi får ut en något sånär sann historia på direkten. Förresten har jag en rolig idé.” Carl glodde oförstående på den gamle spionchefen. Den yrkesmässiga munterheten föreföll honom som en psykologisk obegriplighet. Han kom sig inte för att svara eller fråga någonting. ”För vi ska väl se till att plocka ner våra vänner på Expressen och uppe på Kungsholmen redan i kväll, eller vad tycker du?” ”Jovisst”, muttrade Carl, ”det vore kanske bra. Men det räcker väl med att statsministern är informerad?” ”Ånej, då vet man aldrig vad han får för sig att hemligstämpla med hänsyn till främmande makt, och så drar det ut på tiden i alla fall. Inte för att jag har någon sympati för dom där israeliska patrullerna och inte tror jag han har det heller, men vi kan väl ändå skapa lite förutsättningar för ett ovanligt rakryggat statsministerbeteende, inte sant?” ”Visst …” tvekade Carl. ”Gå in till telefonen, den är absolut inte avlyssnad. Ring upp den där Ponti och berätta allting utom att det var du som sköt israelerna, rubb som stubb. Ge honom sen mitt telefonnummer, han kommer nämligen att vilja dubbelkolla sin story, som dom säger dom där gökarna. Då får han ju två säkra källor, hehe.” *** Historien presenterades utan omsvep i kvällens första sändning av
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 427
Dagens Eko. Utrikeschefen Erik Ponti föreföll synnerligen välinformerad. Senare på kvällen höll statsministern en presskonferens och meddelade kortfattat att han kunde bekräfta uppgifterna i Dagens Eko. De fyra döda israeliska officerarna hade redan begärts utlämnade av Israel, som framfört sitt djupa beklagande till den svenska regeringen. Sverige hade kallat hem sin ambassadör i Tel Aviv för konsultationer och förklarat två israeliska diplomater, däribland den redan hemresta säkerhetschefen på ambassaden, för persona non grata. Den andre diplomaten hade fått tjugofyra timmar på sig att lämna landet. Den svenska regeringen såg utomordentligt allvarligt på det inträffade. Regeringen hade framfört sina kondoleanser och sitt djupa beklagande till ledningen för PLO. Det inträffade innebar den djupaste kris som någonsin förekommit i de svensk-israeliska förbindelserna. På de många följdfrågorna om hur massakern gått till och vem eller vilka på den svenska säkerhetspolisen som varit invecklade i själva eldstriden hade statsministern bara kortfattade och undvikande svar. Han hade under dagen varit i kontakt med den personal på säkerhetstjänsten det gällde. Personalen hade på ett kompetent och beundransvärt sätt skött sina mycket vanskliga åligganden. Men det var allt statsministern hade att säga på den punkten. Det interna utredningsmaterialet från säkerhetstjänsten skulle hemligstämplas – inte med hänsyn till främmande makt, några sådana hänsyn vore vid det här laget tämligen överspelade – men med hänsyn till den svenska säpopersonalens personliga säkerhet. *** Carl stod vid sitt fönster och såg ut i snögloppet över Strömmen. Han hade just avslutat ett telefonsamtal med Beirut med en man som kallade sig Michel. Mannen som kallade sig Michel hade dröjt sig kvar hela dagen på sitt kontor i väntan på just ett så kortfattat besked som han fick. Carl hade först skrivit upp sitt meddelande på en lapp, och
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 428
nu stod han med handen hårt knuten kring den hopknycklade lappen. Texten löd: Jo det här kontraktet är avslutat nu. Som du väl vet vid det här laget så gick det inte så bra och jag tror inte att vi kan få det undertecknat vare sig den femtonde eller den sextonde i den här månaden i alla fall. Men hälsa Mouna från mej att jag personligen sänder henne 21 röda rosor, är du hygglig. Jag hälsade från henne när vi gjorde upp kontraktet. I klartext betydde meddelandet att de inte kunde träffas den närmaste tiden, att israelerna genomfört operationen, men att Carl dödat dem och hälsat från Mouna när han gjorde det. Den siste israelen hade nämligen dött på Karolinska sjukhusets intensivvårdsavdelning några timmar efter operationen på kirurgiska avdelningen. Den palestinska flickan svävade fortfarande mellan liv och död. Den svenska flickan hade dött till följd av att hennes blodförluster inte kunnat ersättas tillräckligt snabbt och en tillstötande komplikation i form av fettemboli. Carl gick bort till sin stereoanläggning och satte på en stråkkvartett av Brahms. Han hällde upp en whisky åt sig och gick tillbaks till fönstret. Just då ringdes det nya året in och fyrverkeripjäserna började explodera över Strömmen. Han drack sakta av whiskyn. Plötsligt var det som om det kom en stark kyla över honom och han såg hur whiskyglaset i handen började darra. Han grät, på något sätt utan att gråta, men fyrverkeriet över Strömmen kom i oskärpa och det rann varmt nerför kinderna på honom. Han förstod inte sina känslor och han förstod inte vad som hände inom honom. ”Skål Shula, vi ses nästa år i Jerusalem”, sa han och höjde det skakiga glaset mot fönstret. Inom sig kände han att det inte var sant. De skulle aldrig ses mer. *** DG stod på sin veranda och såg ut över de mörka mjuka konturlinjerna av det österlenska landskapet kring äppelodlingen. Han höll
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 429
ett glas champagne i handen. Han var på ett lysande humör. Han hade haft rätt. Två nya operatörer befann sig redan under utbildning i San Diego. Prototypen hade just varit i strid och testats under de mest realistiska förhållanden och mot den mest avancerade av alla hittills kända fiender. För DG representerade Carl ett nytt vapenslag, ett billigare och effektivare skydd för svenskt territorium än den mångdubbelt dyrare utrustningen inom till exempel signalspaningen. DG såg framåt i tiden en hel grupp med nya operatörer med den unge Hamiltons eldkraft och effektivitet. Det skulle behövas i framtiden, det var det som var själva kärnan i DG:s fasta övertygelse. Framtidens fiende var naturligtvis inte några israeliska arabjägare. Men den verklige fi var förmodligen minst lika avancerad och farlig. För vad det ytterst gällde, enligt DG:s strategiska bedömning, var en oundvikligen framväxande konfrontation på svenskt territorium mellan hans eget folk och Sovjetunionens sabotage- och spaningsoperatörer. Därför hade det varit livsviktigt att hindra att Carl Hamilton slets ut i någon offentlighet. Det hade kunnat äventyra hela det nya vapenslaget och på den punkten hade han lyckats övertyga statsministern utan längre övertalning. På en annan punkt hade det krävts mer övertalning. Men medaljerna fanns ju ändå präglade i några exemplar från 1949 och det var bara Kungl Maj:t som kunde fatta beslut i saken. Men det hade varit politiskt viktigt för DG, en poäng han ville vinna mot vissa gamla belackare inom militärledningen och statsministern hade nu gett sitt ord. Carl Hamilton skulle tilldelas Gustav III:s tapperhetsmedalj som första svensk officer på över 80 år. DG såg framför sig hur andra officerare förvånat skulle höja på ögonbrynen när den unge Hamilton gick förbi dem med ett litet blått och gult färgfält på uniformen som inte var den gamla vanliga ”För berömliga gärningar” som vilken general som helst kunde få, som just de generaler hade som under senare år motarbetat DG:s projekt.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 430
Han hade dessutom haft ett kort samtal med överbefälhavaren, förvisso utan att nämna ett ord om den utmärkelse som väntade hans skyddsling. Men han hade fått överbefälhavaren att gå med på att skyndsamt få in Carl på en kaptenskurs på militärhögskolan. På så vis skulle han också komma bort en tid från dårhuset på Kungsholmen och skulle allt mer likna den officerstyp som militärledningen egentligen ville ha i underrättelsetjänsten. Örlogskapten, nästa steg, gjorde sig än bättre än löjtnant. Det var dessutom viktig personalvård, både att Carl fick någon uppmuntran i sin anonymitet och att han drogs närmare försvarsmakten och längre bort från polisen. En av hans mannar hade alltså utmärkt sig för tapperhet i fält. DG kände samma förtjusta rysning gå genom kroppen som när han en gång i ett slutet officerssällskap såg det första exemplaret av J 35 Draken stiga brant uppåt med påslagen efterbrännkammare i en uppvisning utanför Linköping. Ett sånt nytt vapen var Hamilton. Och nu hade han flugit sitt första stridsuppdrag. All Swedish aircraft returned safely to base, viskade DC leende för sig själv. Det var just den frasen som alltid varit standard i Israel efter flygvapnets insatser. Så höjde han sitt champagneglas mot mörkret. Sen återvände han till sin familj. Klockan hade slagit tolv medan han stod där ute.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 431
Det rättsliga efterspelet i Sverige blev tämligen odramatiskt. Alois Morgenstern dömdes till två års fängelse för olovlig underrättelseverksamhet, men frikändes från anklagelsen om medverkan till mord med motiveringen att han inte varit insatt i den israeliska operationens verkliga innebörd. Hovrätten var oenig på den punkten. Men de två borgerliga nämndemännen friade tillsammans med en av domarna, röstsiffrorna blev 3–2. Morgenstern släpptes efter åtta månader och emigrerade kort tid därefter till Israel. En byråchef vid statens Invandrarverk dömdes till fyra års fängelse och avsked för så kallat flyktingspionage, också det definieras som olovlig underrättelseverksamhet. Sambandet mellan hans gripande och den israeliska operationen skulle för många år framåt vara höljt i dunkel. Fyra svenska Palestinaaktivister beviljades något år senare ett skadestånd på 4 500 kronor var för den tid de varit frihetsberövade och utan skälig grund misstänkta för diverse allvarliga brott. De fyra palestinier som utvisats som terrorister fick inte rätt att återvända till Sverige eftersom det var chefen för säkerhetspolisens Byrå B som höll i det avgörandet. *** En enda människa överlevde den israeliska attacken helt fysiskt oskadd. Hans namn kom aldrig ut till offentligheten. Men den internationella gemenskapen av underrättelseorganisationer kokade den närmaste månaden av skvaller kring den sensationella Stockholms-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 432
affärens upplösning. Västtyska BND var de första som fick en korrekt bild av hur själva eldstriden gått till. Därmed blev det snabbt känt inom alla västerländska underrättelseorganisationer – och kort tid därefter följaktligen av den sovjetiska underrättelsetjänsten – att en enda svensk marinofficer konfronterat den israeliska specialistgruppen. Det föreföll som om ett nytt operativt mönster höll på att utvecklas i Sverige, vilket för alla parter hade, eller åtminstone kunde få, betydelse i de mest oväntade sammanhang. Den svenske officeren bar kodnamnet Coq Rouge. Det var första gången som kollegerna runt om i världen fick anledning att särskilt notera den kodbeteckningen. Ytterligare en person överlevde den israeliska attacken. Det var PLO-representantens närmaste medhjälpare Rashida Ashraf. Efter sex månaders sjukhusvård kunde hon återvända till villan i Viggbyholm. Hon blev PLO:s nya representant i Stockholm. Hon träffade aldrig mannen som kallades Coq Rouge och hon hade inga tydliga minnesbilder av honom utom på en liten egendomlig punkt. Hon mindes knivskarpt att han haft en konstig vapensköld med guldkrona i kolven till sin pistol. *** Plan Dalet kan betyda ”plan d” likaväl som ”plan fyra” eftersom dalet är den fjärde bokstaven i det hebreiska alfabetet. Det var det senare som var innebörden och Aharon Zamir hade kallat de fyra operatörerna för ”de fyra vise männen”. Det var också det namnet på planen som – mer eller mindre ironiskt – kom att användas i Israel när den plågsamma politiska skandalen efter Stockholmsfiaskot rullades upp. En av de många officerare inom underrättelseväsendet som fick sparken var generallöjtnant Aharon Zamir. Den avdelning inom Mossads operativa enheter som kallades ”Guds Hämnd” kördes tills vidare ner på sparlåga och försågs med en helt ny ledning med uppdrag att finna nya operativa arbetsuppgifter. Några nya aktioner i
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 433
Europa av det slag som lett till Stockholmsfiaskot skulle omöjligen kunna genomföras i den närmaste framtiden eftersom det diplomatiska och politiska priset för Israels del blev för högt. Dessutom var avdelningens speciella arbetsmönster, att få aktionerna att se ut som inbördes arabiska uppgörelser, nu så väl känt att det inte gärna skulle gå att upprepa. Åtminstone inte på kort sikt. *** Mannen som betecknats med kodnamnet Elazar – efter en biblisk hjälte som offrade sitt liv i kampen mot fiendens till synes övermäktiga styrka av stridselefanter – befordrades postumt till överste. Det ledde till bråk och skandal. Antingen skandal därför att han befordrats, eller också skandal därför att han bara blivit överste. Han var vid sin död en av Israels mest dekorerade soldater, men han begravdes inte på militärkyrkogården utanför Jerusalem utan vid sin hemkibbutz i Galiléen, nära staden Kinneret. Närmare femhundra personer slöt upp till begravningen och minnesgudstjänsten. Bland de närmast sörjande på kibbutzen fanns hans syster Shulamit. Elazars verkliga namn hade han fått efter sin farfar från pionjärtiden. Hans verkliga namn var Chaim Hanegbi, som betyder livet i öknen; det skäl för vilket farfadern levat och dött i Palestina.
