Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 1
COQ ROUGE
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 2
...
187 downloads
3565 Views
1MB Size
Report
This content was uploaded by our users and we assume good faith they have the permission to share this book. If you own the copyright to this book and it is wrongfully on our website, we offer a simple DMCA procedure to remove your content from our site. Start by pressing the button below!
Report copyright / DMCA form
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 1
COQ ROUGE
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 2
Böckerna om Carl Hamilton Coq Rouge 1986 Den demokratiske terroristen 1987 I nationens intresse 1988 Fiendens fiende 1989 Den hedervärde mördaren 1990 Vendetta 1991 Ingen mans land 1992 Den enda segern 1993 I Hennes Majestäts tjänst 1994 En medborgare höjd över varje misstanke 1995
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 3
Coq Rouge
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 4
ISBN 10: 91-642-4075-4 ISBN 13: 978-91-642-4075-0 © Jan Guillou 1986 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Kaj Wistbacka, illustration, Ateljén Arne Öström, form E-boksproduktion eLib 2006
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 5
genom offrets högra glasögonlins, passerat genom ögat in mellan hjärnhalvorna och vidare genom övre delen av hjärnstammen och sedan vält vid anslaget mot skallbenet i bakhuvudet. Till följd av det senare hade det inte blivit något vanligt utgångshål utan snarare en krater i bakhuvudet och ungefär en tredjedel av hjärnsubstansen hade följt med ut i tryckvågen. Den kraftiga föroreningen kring glasögonbågen av sot- och korditrester tydde på att skottet måste ha avfyrats på mindre än två decimeters håll. Det fanns inga spår av strid. Redan mördarens tillvägagångssätt skulle ha varit tillräckligt för att utlösa en omedelbar och mycket omfattande polisaktivitet. Men detta var i alla avseenden ett mord långt utöver det vanliga. De flesta mord som inträffar i Sverige, ett knappt tiotal i månaden, är trista historier som inte i någon egentlig mening behöver klaras upp eftersom det handlar om bekanta som i berusat tillstånd slår eller skär ihjäl varandra mer eller mindre av misstag eller handlar om mannen som anser att hans liv är slut och därför mördar sin fru och i värsta fall sina barn och sen ångrar sig just när han skall begå sitt självmord; dessa mördare anmäler sig själva eller grips i regel berusade på platsen eller alldeles i närheten. De är förvirrade och djupt ångerfulla och kommer i drygt hälften av alla fall att bli betraktade som lidande av psykisk abnormitet som är att jämställa med sinnessjukdom, som termen lyder, vilket leder till kortare eller längre vistelse på anstalt där så kallad sluten psykiatrisk vård tillhandahålles. De flesta svenska mördare befrias från denna vård inom ett års tid
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 6
och längden på vården sammanfaller vanligtvis med mördarens sociala ställning. Mindre bemedlade anses så gott som undantagslöst ha behov av längre tids vård än bättre bemedlade. Allt detta sker med samhällets tysta medgivande och saken kommer aldrig att väcka uppseende utanför orten där mordet begicks. Men i detta fall var allt annorlunda utom möjligen själva döden. Strängt taget var även döden annorlunda den här gången eftersom den inträffat omedelbart. Mordet hade ägt rum mellan klockan sju på morgonen, den ungefärliga tidpunkt då offret lämnat sin bostad, och klockan åtta på morgonen då han hittades i sin tjänstebil på Manillavägen på Djurgården 340 meter från bron nedanför Djurgårdsbrunns Värdshus. Offret hade alltså satt sig i sin bil och lämnat villan i Bromma precis som vanligt. Därefter hade han åkt in till stan och plockat upp mördaren någonstans och sen hade den följande färden slutat en bit in på Djurgården. Mordvapnet låg kvar i bilen, nedstoppat i dörrens sidofack vid passagerarplatsen i framsätet. Mördaren hade alltså suttit kvar efter skottet, möjligen för att torka bort fingeravtryck eller avlägsna andra spår. Så hade han stoppat ner vapnet i dörrens sidofack, rest sig och gått därifrån. Vapnet hade aldrig tidigare förekommit i svensk kriminalhistoria. Det var en 7,62 mm Tokarev m/59 med åtta skott i magasinet. Det är ett standardvapen inom den sovjetiska armén. Rikspolischefen fick meddelandet när han satt i sin bil på väg ut mot Arlanda klockan fem minuter över nio. Vid nästa avfart beordrade han chauffören att vända och återvände med påslagna blåljus in mot stan. Klockan tio prick hade han samlat en ansenlig mängd av sina underlydande chefer för konferens. Förutom de självklara i sammanhanget, ledningen för våld och span, fanns en grupp närvarande som mycket sällan brukar bli inblandade i mordutredningar. Men deras närvaro var högst begriplig eftersom den man som mördats tidigare på morgonen var deras kollega i det de själva kallade ”firman”.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 7
Axel Folkesson var således fram till sin död polisintendent vid rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning. Vill man uttrycka saken mindre formellt kan man säga att han var en hög chefsperson vid säkerhetspolisen och vill man förtydliga det hela ytterligare – vilket kvällstidningarna tvivelsutan skulle komma att göra redan samma eftermiddag – kan man kort och gott säga att den man som hade det högsta operativa ansvaret för den svenska säkerhetspolisens terroristbekämpning hade blivit mördad av en terrorist. Slutsatsen låg lindrigt talat nära till hands. Den som sköt en säkerhetspolis i hans egen bil handlade fullkomligt överlagt och måste rimligtvis vara väl medveten om den stora spaningsaktivitet som skulle komma att utlösas. Den egendomliga omständigheten att mördaren lämnat kvar det ovanliga vapnet på brottsplatsen och dessutom stoppat ner det i bildörrens sidofack i stället för att exempelvis sätta det i handen på offret för att åtminstone skapa en tids osäkerhet kring frågan om självmord måste tolkas på två sätt. Dels var mördaren fullkomligt säker på att vapnet aldrig skulle kunna spåras till honom själv eller hans organisation och att både vapnet och brottsplatsen saknade fingeravtryck eller andra spår. Dels visste han tillräckligt mycket om polisarbete för att inte ens besvära sig med att markera något självmord trots att han lämnade vapnet kvar på platsen. När han stoppade ner pistolen i sidofacket var det närmast en sorts arrogant hälsning till de blivande förföljarna. De flesta män i mördarens kläder – troligtvis var mördaren en man; inte därför att terroristorganisationerna saknade kallblodiga och tekniskt kompetenta kvinnor utan därför att det var lättare att föreställa sig att det var en man som Axel Folkesson plockat upp i bilen – skulle ha tagit med sig vapnet under den första förflyttningen från platsen. En mördare av den sort man nu sökte ville inte bli gripen. Blir han förföljd av någon tillfälligt uppdykande polis eller något medborgerligt sinnat vittne så skjuter han för att skrämma bort förföljaren eller eventuellt för att döda en gång till. Inträffar inget sådant oväntat skulle han i detta fall ha kastat vap-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 8
net i Djurgårdsbrunnskanalen och sen utan iögonfallande brådska promenerat från platsen. Den här mördaren var antingen ytterligare beväpnad. Eller också var han tillräckligt tränad för att inse att det visserligen inte fanns några vittnen till själva mordet inne i bilen, men att det mycket väl skulle kunna bli ett eller annat tillfälligt och onödigt vittne till hur han kastade ett vapen i Djurgårdsbrunnskanalen. Redan innan de tekniska undersökningarna inletts var polismännen övertygade om att man hade att göra med en person eller en grupp som uppträdde högst yrkesmässigt. Ett antal beslut måste fattas omedelbart. För det första höjd vaksamhet vid gränspassagerna. För det andra fick naturligtvis kollegerna vid riksmordskommissionen prioritera det här ärendet före allt annat. För det tredje skulle alla informationer utåt, alltså mot massmedierna, skötas av en eller två särskilt avdelade tjänstemän vid rikspolisstyrelsens informationsavdelning och de fick rådgöra i saken direkt med rikspolischefen. Å ena sidan var det av högsta vikt att få in informationer och tips från allmänheten och eventuella vittnen. Därför måste det till en viss publicitet. Å andra sidan var det lätt att inse att trycket från massmedierna skulle bli ovanligt hårt och att brottets beskaffenhet nog var sådan att det skulle kunna medföra en del spekulationer. Det sista var en så komisk underdrift att polismännen skrattade för första gången denna dag och för sista gången på länge. För det fjärde skulle man inrätta två parallella utredningsgrupper. Den öppna polisverksamhetens berörda avdelningar skulle sköta sitt jobb på vanligt sätt. Men inom säkerhetsavdelningen skulle man ha en egen utredningsgrupp som i första hand skulle söka efter motivet till brottet. Men eftersom ärendet mycket väl skulle kunna tänkas beröra rikets säkerhet eller förhållande till främmande makt så skulle kommunikationerna mellan de två utredande polisgrupperna ske via chefen för säkerhetsavdelningens Byrå B. I princip skulle alla infor-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 9
mationer från den öppna polisverksamheten så snabbt som möjligt tillställas kollegerna vid säkerhetsavdelningen. Men de spaningsuppslag som eventuellt uppstod inom säkerhetsavdelningen fick inte överlämnas till den öppna verksamheten utan att de först filtrerats via byråchefen på B eller, om nödvändigt, rikspolischefen själv. Innan rikspolischefen övergick till enskilt samtal med cheferna för säkerhetsavdelningen undrade han om det fanns några omedelbara frågor att besvara. Det satt ett tiotal män i rummet och medelåldern låg kring 50 år och deras sammanlagda erfarenhet av polisarbete uppgick till säkert mer än ett kvarts årtusende. De flesta frågor som de skulle vilja ställa, men som ingen ställde, berörde en enda sak: detta med de två parallella utredningarna där den ena utredningen, nämligen säkerhetsavdelningens, på något sätt skulle vara överordnad den riktiga polisens. Det skulle leda till bråk, det insåg alla. Motsättningarna mellan de två polisgrupperna handlade även i vanliga fall om det som säkerhetsmännen ville betrakta som brist på samhällskunskap hos kollegerna på den öppna verksamheten och det som dessa polismän i sin tur snarare överlägset betraktade som säkerhetsmännens fullkomliga brist på kunskaper om vanligt polisarbete. Och nu när det gällde att snabbt finna en polismördare så skulle dessa motsättningar lätt komma att ställas på sin spets. Men den ende som hade frågor att ställa var representanten från rikspolisstyrelsens informationsavdelning. Han var känd som folkpartist, rökte dyra engelska pipor med egendomlig design och hade dessutom tjänstgjort vid säkerhetsavdelningens Byrå A (där han med största sannolikhet varit den ende folkpartisten) innan han slutat med motiveringen att han inte trivdes som säkerhetsman på grund av sin demokratiska övertygelse. Han bar dessutom manchesterkostym, en välpressad kostym visserligen men dock manchesterkostym. ”Jo, den omedelbara frågan när det gäller informationen utåt är ju vad vi ska säga om Folkessons arbetsuppgifter, om vi ska meddela vilken typ av mordvapen som användes … jag menar det här med ett
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 10
ryskt vapen? Och sen det vanliga om vi har några uppslag, några spår, vad vi vet eller tror om mördarens motiv och allt det där?” Polismännen runt det ovala masurbjörkbordet hade redan börjat resa sig och skrapa med stolarna. Deras erfarenhet var mer än tillräcklig för att säga dem att dessa frågor var helt onödiga. Allt det uppräknade skulle, mer eller mindre sant och mer eller mindre intelligent, stå i tidningarna redan samma eftermiddag. Det var dessutom fullt tänkbart att den av alla närvarande som skulle ha minst besvär med journalister den närmaste tiden var mannen i manchesterkostym och engelsk pipa. Och precis som man kunnat anta kom massmedierna den dagen att beskriva brottet och motiven bakom brottet mycket tydligare och skarpare än vad någon av männen vid rikspolischefens sammanträdesbord skulle ha kunnat göra; inte nödvändigtvis sannare, men definitivt tydligare och skarpare. Eftermiddagstidningarna kunde bara några timmar senare och med små individuella avvikelser slå fast följande:
SÄPO-CHEF MÖRDAD I SIN EGEN BIL AV
TERR O RIST ER Polisintendent Axel Folkesson, 56, som var Säpos högsta chef för övervakningen av terrorister, anträffades i dag på morgonen mördad i sin bil på Djurgården i Stockholm. Mordvapnet var en rysk armépistol av den typ den palestinska gerillan använder. Mordet utfördes av iskalla yrkesmördare och säkerhetspolisen fruktar nu att det finns ett terroristkommando från den ökända palestinska organisationen Svarta September i Stockholm. Den senaste tidens utvisningar av misstänkta palestinska terrorister antas spela en roll i sammanhanget. Svenska ambassaden i Beirut fick senast i förra veckan ett anonymt telefonhot från Svarta September. Hotet gällde just dessa utvisningar och om de inte upphörde skulle organisatio-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 11
nen hämnas. Axel Folkesson var den man på Säpo som hade ansvaret för utvisningar av terrorister. Enligt en annan teori som polisen arbetar efter hade Axel Folkesson kommit terroristorganisationen på spåren och helt enkelt försökt avråda från några sabotagehandlingar på svenskt område. Det är vanligt att den svenska säkerhetspolisen arbetar så. Man slår till innan spioner eller terrorister hunnit ställa till nån skada. Men om detta är bakgrunden till mordet på Axel Folkesson så begick han ett ödesdigert misstag. I stället för att avveckla sina planer beslöt terroristerna att röja den svenske säkerhetspolisen ur vägen … Rikspolischefen läste inte kvällstidningarna förrän vid fyratiden, en timme innan han lovat både Rapport och Aktuellt att svara på frågor. Han hade redan vid lunchtid beslutat att själv föra polisens talan så att det skulle finnas rimlig kontroll över vad som egentligen sas. Han var ämbetsman och hade alltid varit ämbetsman, han hade gått åklagarbanan upp till posten som justitiekansler och satt nu av ett par år som rikspolischef innan han skulle bli landshövding och ersättas av en socialdemokratisk rikspolischef såvida det inte blev borgerlig regering i nästa val. Hans erfarenhet av hårt massmediatryck var således mer begränsad än om han skulle ha gjort vanlig poliskarriär. Nu satt han med Stockholms två kvällstidningar framför sig i en blandning av raseri och häpnad och kom på sig själv med att för första gången på många år önska att det i vissa lägen skulle finnas censur. Det som stod i de två kvällstidningarna stämde föralldel ganska väl med olika uppslag och teorier som hade susat runt i polishuset under dagen. Visst låg det nära till hands att mördarna var terrorister, det var en rimlig hypotes. Och visst var det möjligt att Axel Folkesson själv sökt kontakten för att avråda eller för att låtsas avråda från något som han bara gissat sig till; det senare hade då och då förekommit i sammanhang med misstankar om underrättelseverksamhet: en uppsökande säkerhetsman vände sig till en person som man misstänkte
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 12
som informatör åt främmande makt och låtsades i all vänskaplighet varna för den misstänktes olämpliga eller farliga kontakter. Beroende på den misstänktes reaktion kunde man då i vissa fall få en bekräftelse på att den eller den sovjetiske diplomaten verkligen arbetade som handledare åt informatörer (det var några enstaka operationer av det slaget som pressen sen förvandlat till regelbundenhet; och som säpo sen använt som förklaring till varför man aldrig grep spioner, eftersom man ”slog till” innan de blivit spioner, nämligen). Visst kunde man tänka sig att förövaren varit palestinier om man botaniserade bland Axel Folkessons olika ansvarsområden. De västtyska terroristerna var utrotade i sin första internationellt inriktade generation och den nu befintliga tredje terroristgenerationen i Västtyskland hade åtminstone enligt de västtyska kollegernas bedömningar varken intresse eller kapacitet för några aktioner i Sverige. Möjligen skulle man kunna tänka sig kurder eller armenier som ett alternativ, men de hade å andra sidan inte tillgång till samma expertis som palestinierna, alltså var det troligare med palestinier. Visst hade det ryska armévapnet på ett självklart sätt fört tankarna till Mellanöstern och så vidare. Tidningarnas spekulationer var inte så dumma i och för sig, utom möjligen när det gällde det där med Svarta September eftersom kollegerna på Axel Folkessons avdelning försäkrat att ”Svarta September” snarare var en sorts samlingsbeteckning på olika palestinska aktioner med ibland helt olika motiv eller anknytning till PLO. Det var inte det att spekulationerna var dumma eller orealistiska som gjorde rikspolischefen rasande. Men att redan första dagens vaga arbetshypoteser dök upp i pressen var en uppenbar operativ nackdel (den före detta åklagaren hade efter två års umgänge med säkerhetstjänsten införlivat en del sådana termer i sitt språk). Om nu det som stod i tidningarna var helt fel så skulle motståndaren få upplysningen att ingen var honom på spåren. Det var inte bra. För om nu motivet verkligen varit att undanröja Axel Folkesson för att denne inte skulle kunna förhindra en större operation av något slag så var ju situatio-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 13
nen faktiskt den att man inte hade en aning om var, när eller hur något sådant skulle ske. I Sverige finns åtminstone 5 000 tänkbara sabotagemål om man bara räknar fysiska anläggningar. Till detta kommer ett hundratal personer inom ledningen för industri, polis, militär och förvaltning som alla saknar personligt skydd, och ungefär halva den diplomatiska kåren skulle teoretiskt sett kunna bli måltavlor för olika terroristaktioner. Om en kvalificerad terroristgrupp nu befann sig i Sverige och kommit så långt i sina förberedelser att man dödade en chefsperson vid säkerhetstjänsten hellre än att avblåsa aktionen, och om denna terroristgrupp tagit sig in i landet utan att det inom säkerhetstjänsten fanns minsta indikation på saken, utan att någon av de allierade europeiska säkerhetstjänsterna kommit med minsta tips om saken . . . och om nu dessa terrorister via pressen fick upplysningen att kusten var klar så kunde katastrofen inträffa varsomhelst och närsomhelst inom några timmar eller inom några dagar. Rikspolischefen kände sig fast besluten att dementera alla spekulationer. Det var sannolikt också det han försökte, men effekten blev ändå att rikspolischefens framträdande i radio och television denna första dag i allt kom att fungera som en bekräftelse på det som redan gissats i polishusets korridorer och sen viskats i telefon till pressen. Och om nu rikspolischefen ännu efter två år som formellt högste talesman för polisen hade kvar några naiva föreställningar om att han ensam med sina ämbetsmannalika och korrekta uttalanden skulle kunna korrigera massmedierna så blev denna dag en hård lektion. Själva TV-ritualen hade han varit med om vid åtminstone ett tiotal tillfällen. Han kunde dessutom utan svårighet förutse frågeställningarna. TV-folket ville naturligtvis veta om den palestinska terroristorganisationen Svarta September hade mördat den chefsperson på säkerhetsavdelningen som närmast ansvarade för bland annat jakten på palestinska terrorister. Det korrekta svaret var att det visste man inte. Det enda man visste säkert var att Axel Folkesson hade skjutits
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 14
ungefär klockan 07:30 i sin bil och att mordvapnet var av sovjetiskt ursprung och att mördaren uppträtt med en kyla som rimligtvis måste utesluta annat än att han var yrkesman. De preliminära tekniska undersökningarna under dagen hade bara gett just de negativa resultat man kunde förvänta. Det fanns inga fingeravtryck på vapnet och de sju återstående patronerna i magasinet hade visat sig noga avtorkade och rengjorda. De fingeravtryck teknikerna hittills lyckats säkra inne i bilen tillhörde såvitt man preliminärt kunnat bedöma antingen Folkesson själv eller hans familj. Dessutom hade hela området kring passagerarplatsen torkats minutiöst noga. Mördaren hade alltså efter skottet suttit kvar en stund i bilen för att ordna den saken. Det bekräftade bara vad man anat från första början, att mördaren var sällsynt kallblodig. Det var rimligt att utgå från att mordet hade en politisk eller säkerhetspolisiär bakgrund. Folkesson hade såvitt man kunnat bedöma alla personliga tillhörigheter i behåll. I innerfickan låg hans plånbok som innehöll flera tusen kronor i hundralappar, pengar som han disponerade för att betala tips eller betala tjallare. Detta hade alltså inte på minsta sätt intresserat mördaren. Och i bilens högra handskfack låg Folkessons tjänstepistol utan axelhölster. Vapnet var laddat med fullt magasin men säkrat. Man borde således utesluta alla ekonomiska eller personliga motiv bakom brottet, men detta var tillsvidare bara erfarenhetsmässigt grundade gissningar. Det skulle alltså inte få dra iväg med några spekulationer, tänkte rikspolischefen när det första TV-teamet kom in i hans tjänsterum och riggade upp sina lampor. Det var Rapport som skulle börja, medan Aktuellt satt utanför och väntade. Reportern från Rapport var klädd i grön parkasjacka som var märkt Sveriges Radio i gul text på ena axeln och som han nonchalant kastade över en av besöksstolarna medan hans följeslagare arrangerade scenen för det kommande förhöret. Någon var framme och höll en ljusmätare två centimeter från riks-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 15
polischefens näsa. I nästa ögonblick höll en av teknikerna fram en filmklappa och slog ihop den framför samma plats där ljusmätaren just befunnit sig samtidigt som han muttrade något in i en av mikrofonerna om ”Krabban, A-01”. Det var det öknamn som rikspolischefen avskydde men sällan själv hörde; hans ena hand hade vanställts av polio i barndomen och kröktes inåt och öknamnet var i och för sig begripligt. Kameran går, sa kameramannen och så började förhöret: ”Vet ni vem eller vilka som ligger bakom det här mordet?” ”Även om jag visste det skulle det inte vara särskilt lämpligt att tala om det nu.” ”Men ni vet inte?” ”Inga kommentarer.” ”Men ni har bestämda misstankar?” ”Vi har olika spår som vi följer upp, ja.” ”Är det riktigt att polisintendent Folkesson ansvarade för övervakningen av palestinska terrorister?” ”Ja det stämmer. Men hans ansvarsområde var större än så, eftersom det omfattade all säkerhetshotande verksamhet med anknytning till Mellanöstern, men jag vill understryka, passa på tillfället att understryka att det inte finns några bestämda indikationer, i vart fall inte några som vi vill gå ut med i nuläget, alltså indikationer på att det skulle röra sig om den ena eller den andra särskilt angivna terroristorganisationen med anknytning till Mellanöstern eller något ditåt. Allt sådant är spekulationer som det visserligen står er i massmedia fritt att bedriva men …” ”Kan ni utesluta att det rör sig om palestinska terrorister?” ”Nej naturligtvis inte. Olika palestinska organisationer kan mycket väl komma att bli av primärt intresse i vårt spaningsarbete.” ”Vet ni om det finns några palestinska terrorister i Sverige just nu?” ”Ja men av spaningstekniska skäl vill jag inte utveckla den frågeställningen.” ”Vilka slutsatser har ni dragit av att mordvapnet var av ryskt fabrikat?”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 16
”Att mördaren eller mördarna hade tillgång till sovjetiska vapen.” ”Som till exempel palestinska terrorister har?” ”Ja men som den internationella svarta vapenmarknaden ser ut så kan i stort sett vem som helst komma över sovjetiska vapen. Man kan alltså inte dra några automatiska slutsatser med ledning av vapnets fabrikat.” ”Vilka åtgärder har ni vidtagit för att få fast mördarna?” ”Det vore inte så klokt av mej att redogöra för det.” ”Är det inte helt enkelt på det viset att ni inte vet vem eller vilka ni letar efter?” ”Jag vill understryka att situationen är utomordentligt allvarlig. Det rör sig om ett brott som saknar motstycke i det här landet, vi har hittills varit förskonade från sånt här i Sverige. Självfallet ser vi mycket allvarligt på det inträffade och vi har flera goda spaningsuppslag som vi nu bearbetar med alla tillgängliga resurser.” ”Tack så mycket”, sa plötsligt TV-reportern och sen började han och de tre teknikerna utan vidare att plocka ihop sina väskor och sladdar och samtidigt var nästa TV-team på väg in för att upprepa ungefär samma frågor och samma procedur. Efteråt var rikspolischefen övertygad om att han svarat på ett så korrekt och klart sätt att några vidare onödiga spekulationer i vart fall inte skulle kunna hänföras till honom själv. Men när han några timmar senare såg kvällens Rapportsändning blev både han själv och saken ändå behandlade på ett helt annat sätt än han föreställt sig. Vad honom själv beträffade kunde han visserligen känna igen sig på bild och både se och höra sig säga något som han naturligtvis sagt. Men allt blev ändå raka motsatsen till det han betraktat som sina egna dementier. Rapport ägnade de första nio minuterna åt händelsen. En händelse som skall vara värd hela nio minuter i Rapport ligger i dignitet med ett större krigsutbrott eller avgången justitieminister. Först visades bilder på mordplatsen, sen bilder på Folkessons bil, där man såg blod och hjärnsubstans i taket och i baksätet. Sen följde
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 17
poliser på brottsplatsen, avspärrningar, poliser som försökte ställa sig för kameran så att bilderna skakade, sen porträttbilder på Axel Folkesson. Till detta berättade TV-reportern att terrorismen för första gången på flera år slagit till i Sverige och att det denna gång sannolikt rörde sig om några av de mest fruktade terrororganisationerna i världen, nämligen de palestinska utbrytarfraktioner som ställt sig utanför Yasser Arafats strävanden (kort bild på Arafat hälsande på Olof Palme) att arbeta med diplomatiska metoder och att den svenska polisen och säkerhetspolisen nu i första hand arbetade med teorin att det rörde sig om någon organisation med anknytning till det som tidigare kallats Svarta September. Och där klipptes rikspolischefen in för första gången med följande alldeles korrekt återgivna citat: ”Vi har olika spår som vi följer upp, ja.” Och så den följande frågan: ”Är det riktigt att polisintendent Folkesson ansvarade för övervakningen av palestinska terrorister?” Och så det stympade svaret: ”Ja det stämmer.” Sen återkom TV-reportern själv i bild, i föredragsställning, och rikspolischefen noterade i förbigående att reportern nu satt på sig kavaj och stickad slips. TV-reportern konstaterade utan omsvep att de palestinska mördarnas troliga motiv var att svenska säpo varit på väg att slå till mot ett terrorkommando som kommit till Sverige och att terroristerna svarat med att slå till mot just den chef på säpo som lett spaningarna mot dem. Därefter förklarade reportern att detta var första gången som den palestinska terrorismen på allvar drabbat Sverige och att detta gjorde saken ytterligt bekymmersam för polisen. Och därefter klipptes rikspolischefen på nytt in med ännu ett korrekt återgivet citat som ännu en gång fick en helt annan innebörd än han avsett: ”Jag vill understryka att situationen är utomordentligt allvarlig.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 18
Det rör sig om ett brott som saknar motstycke i det här landet, vi har hittills varit förskonade från sånt här i Sverige. Självfallet ser vi mycket allvarligt på det inträffade och vi har flera goda spaningsuppslag som vi bearbetar med alla tillgängliga resurser.” Därefter gjorde TV-reportern någon sorts politisk kommentar där han påstod att det inträffade hade fått betydelse, eller i vart fall skulle få betydelse, för Sveriges under senare år alltmer pro-palestinska hållning och att den alltmer försvagade och splittrade palestinska rörelsen nu skulle få uppleva hur det stöd den haft i Västeuropa skulle undergrävas. Resten av inslaget var en historisk exposé över olika palestinska terroristaktioner alltifrån flygkapning i Jordanien 1969, över terroristattacken mot israeliska idrottsmän i München 1972 till mordet på den palestinske fredsemissarien vid Socialistinternationalen (bild på Olof Palme och den palestinske diplomaten Izzam Sartawi). Då och då under genomgången nämndes terroristspöket framför alla andra, Abu Nidal, och det hela slutade med en förmodan att just han kunde befinna sig i Sverige just nu: ”… inom säpo fruktar man nu att det palestinska terrorkommando som sannolikt fortfarande befinner sig i landet står under befäl av Abu Nidal.” Därefter följde några korta intervjuer med olika politiker som uttryckte sin avsky för terrorism samtidigt som de påpekade att Palestinafrågan inte kan lösas med våld och att Israels existens måste erkännas av alla parter. Rikspolischefen stängde av TV:n. I det ögonblicket kände han sig fast besluten att aldrig mer ge sig in i några TV-intervjuer. Han gned sig över näsroten med tummen och pekfingret och försökte räkna till femtio för att klara hjärnan. Men han tappade fort tålamodet och tryckte in snabbtelefonen. Det var dags för nästa sammanträde. Den som kom in först i hans rum var byråchefen Henrik P Näslund, den man som tidigare denna dag fått det operativa ansvaret för både spaningsarbetet och eventuella operationer. Om byråchefen
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 19
arbetat i det här fallet som han brukade så var det i så fall han som lett in massmedierna på alla dessa vilda spekulationer som nu till och med antydningsvis fått stöd från källor inom säkerhetstjänsten. ”Jag tycker att den här spekulativa publiciteten är olycklig”, sa rikspolischefen kallt. ”Antingen är vi ute helt fel med dom här preliminära hypoteserna och då ska det inte ut i massmedia. Eller också har vi rätt och då ska det heller inte ut.” Byråchefen lät sig på intet sätt nedslås av detta. Han drog en kam ett par varv genom sitt bakåtstrukna hår – tölpfasoner, tänkte rikspolischefen – innan han med foten drog ut en stol och satte sig. Sen log han glatt och svarade fullkomligt obesvärat på den underförstådda anklagelse han just mött. ”Se det så här i stället. Antingen har vi rätt och då tror dom här jävlarna att vi är efter dom och det är dels en operativ fördel i vissa lägen, dels kan det förhindra en aktion som vi ännu inte känner till något om. Eller också har vi helt fel. Då blir det en operativ fördel eftersom dom vi söker tror att vi är ute på fel spår.” Rikspolischefen svarade inte. Med uttryckslöst ansikte polerade han sina glasögon när de andra var på väg in till sammanträdet.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 20
brydde sig inte om att det regnade och att hans uppdrag just nu med största sannolikhet var helt meningslöst och bara sådant som måste göras. Klockan var halv elva på förmiddagen, exakt tre timmar efter den tidpunkt då Axel Folkesson dött i grannlandets huvudstad. Men om detta hade Roar Hestenes än så länge inte den blekaste aning. Han satt för en gångs skull utomordentligt välplacerad. Egentligen var det som vilket som helst spaningsuppdrag under hans två senaste år på narkotikaroteln. Man sitter i en bil och stirrar på en port tills man blir avlöst och en gång på tjugo händer det något, och i värsta fall har man stått i en port och hunnit bli anmäld som ful gubbe till ordningspolisen som kommer med blåljusen påslagna och raskt omintetgör såväl olaga narkotikahantering som vidare polisingripande, och i bästa fall sitter man i en hyrd lägenhet någonstans och betraktar ett fönster tills man blir avlöst och först dagen efter får veta att det var tjugo minuter efter avlösningen som de efterspanade dök upp och tillslaget kunde ske. I det avseendet var det ingen skillnad mellan narkotikaroteln och overvåkingstjenesten. Men nu satt han i Grand Hotels kafé, som om bytet från narkotikapolis till säkerhetspolis redan omedelbart skulle inneburit allmän standardhöjning, och han var inne på sin andra kanna kaffe och sitt andra danska smörrebröd och han njöt i viss hemlighet av att han utan vidare skulle kunna äta en hel middag utan att någon gnällde om kostnaderna. På politiets overvåkingstjeneste
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 21
frågade man inte så mycket om personalens förehavanden, inte ens om kostnader och utlägg. Han hade dessutom perfekt utsikt över Hotel Nobels ingång femton meter från sitt fönsterbord. Ingen skulle kunna gå ut eller in utan att han såg det och han hade redan noterat nio personer och av dem hade han identifierat fyra och de andra var sådana som han av olika skäl i vart fall inte behövde bekymra sig om; utländska affärsmän i övre medelåldern, två äldre kvinnor med norska kläder, en tonårsflicka med burrigt hår som förmodligen tillhörde personalen och så vidare. Roar Hestenes spanade efter terrorister och detta var Oslo och han var säker på att ingenting skulle hända. Det var självfallet så det började. Mannen som steg ur taxi nr 1913 bar grön jacka av jaktmodell och hade en enda väska i handen, en svart pilotväska i precis den storlek man kan ta med sig på flyget som handbagage. Så reser bara proffs, hann Roar Hestenes tänka. Men sen när mannen i den gröna jackan vände sig i halv profil och sa någonting till taxichauffören så förstod Roar Hestenes att nu började det. Han var fullkomligt säker på sin sak. Det var ett av cirka trettio ansikten han studerat på fotografier innan han gick på sitt skift. Men det var alldeles verkligt här och nu genom ett fönster från Grand Hotel på mindre än femton meters håll. Ett av trettio tänkbara eller fruktade objekt hade just anlänt och Roar Hestenes visste att mannen inte hade bokat rum i sitt eget namn. Uppdraget då ingenting skulle hända bestod alltså i att vakta ett hotell dit ingen skulle komma förrän nästa dag då den israeliska delegationen skulle checka in. Men för säkerhets skull eller för ren sysselsättnings skull eller på grund av försynen eller på grund av att ledningen för overvåkingstjenesten hade ett sjätte sinne så satt nu politibetjent Roar Hestenes på ett av sina första spaningsuppdrag som säkerhetspolis och under uppdragets första timme kom ett av de tänkbara objekten rätt ut framför näsan på honom från en taxi och rätt in i hotellet.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 22
Hestenes gjorde i det följande alldeles rätt. Först väntade han i tre fyra minuter. Objektet hade tydligen försvunnit upp i hotellet. Det fanns bara en utgång. Hestenes gick utan att göra sig någon synbar brådska. Ute på gatan kvävde han sin impuls att snedda över övergångsstället, avvaktade grön gubbe och gick först över Karl Johan och sen till höger över Rosenkrantz Gate och en kort bit fram till telefonkiosken. När han slagit nummer 66 90 50 vände han sig om så att han fortfarande hade hotellingången under uppsyn. Det dröjde tre signaler innan han kom fram till sin chef och under tiden hann han se hur ljuset tändes i ett av rummen på fjärde våningen i Hotel Nobel. Han meddelade kort att objekt nummer 17 just checkat in, för mindre än fem minuter sen alltså, och att vederbörande anlänt med taxi nr 1913, som med största sannolikhet fortfarande befann sig i Oslos innerstad. Han fick naturligtvis order om att avvakta tills förstärkning kom och tills han kunde få en radiokommunikation. Så långt var allt normalt och liknade vanlig narkotikaspaning. Men de följande trettio timmarna skulle avsevärt komma att avvika från vanlig narkotikaspaning. Om man övervakar eller förföljer en narkotikaförbrytare finns vissa enkla tumregler. Man har då att göra med en person som är antingen eller, det vill säga antingen säker på sig själv och låter sig förföljas hur som helst eller också någon som tycks rädd för sin egen skugga i samma ögonblick han kommer ut från porten eller mötesplatsen och sen i det följande beter sig som om han vore förföljd av ett tjog osynliga poliser. Den senare typen är svår att komma till rätta med, men det går om man är tre fyra man och befinner sig i en stad utan stort tunnelbanenät. För att jaga en person som vill skaka av sig eventuella förföljare kors och tvärs genom Londons eller till och med Stockholms tunnelbana krävs en personalinsats som är minst fem gånger så stor. Men det problemet gäller inte Oslo, där man normalt inte kan förlora
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 23
någon man förföljer om man är flera personer som samverkar med radiokontakt och dessutom opererar både till fots och i bilar. Och så var det nu. Roar Hestenes stod kvar vid telefonkiosken mitt emot Hotel Nobels framsida mot Karl Johan. Kollega Atlefjord stod ett kvarter upp på Rosenkrantz Gate och kollega Selnes satt i en bil ett och ett halvt kvarter upp på Karl Johan, bakom taxikön utanför Tostrupskällaren. Det gick således knappast att missa. Objektet kom ut efter tre timmar och fyrtiosex minuter och det var Hestenes som såg honom först. I samma ögonblick som taxin körde upp framför hotellet varskodde Hestenes sina kolleger. Objektet steg mycket riktigt in i taxin och kollega Atlefjord meddelade kort på radion att han nu gick mot sin parkerade bil och skulle komma nedför Rosenkrantz Gate så fort han fick klarsignal. Kollega Selnes bakom taxikön uppe på Karl Johan hade redan startat. Taxin med objektet svängde runt hörnet från Rosenkrantz Gate och in på Karl Johan. Hestenes meddelade sina båda kolleger som nu i varsin bil befann sig på ett avstånd mindre än tvåhundra meter från objektet. Hestenes hade bara att avvakta några minuter innan nästa kollega kom och plockade upp honom. Det fanns ingen möjlighet att objektet nu skulle komma undan förföljarna. De missade sitt objekt inom tre minuter medan Hestenes fortfarande stod kvar vid telefonkiosken och väntade på bil. Han hörde över radio hur det hela gick till. Det var fräckt men enkelt. Objektet hade bara åkt två kvarter uppför Karl Johan. Sen steg han plötsligt ut vid rött ljus och försvann ner i entrén till Holmenkollenbanen. De två kollegerna satt i bilkön bakom och skrek förtvivlat i sin kommunikationsradio. När Hestenes sprungit ner till perrongerna var objektet inte där. Antingen hade han just tagit Kolsåsbanen eller också bara gått ut igen. Det dröjde sju timmar innan de fick kontakt på nytt.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 24
Under natten och de tidiga morgontimmarna hade ärendet vuxit. Det hade varit uppe hos chefen för hela säkerhetspolisen, overvåkingssjef Geir Ersvold, det hade vänt och gått ner till den operative chefen, politiadjutant Iver Mathiesen – eftersom det handlade om hans arbetsfält sabotage, inhemsk högerextremism och utländsk terrorism, snarare än spioneri och liknande brott. Mathiesen hade i sin tur delegerat en politietterforsker i 60-årsåldern som nu hade det omedelbara befälet över Hestenes och hans två kolleger som gick på morgonskiftet klockan 10:00. Föredragningen var kort. Objektet hade återvänt till hotellet klockan 01:36, synbarligen nykter. Kommando A skötte nu bevakningen fram till klockan 11:30 när de skulle avlösas av kommando B som alltså var Hestenes, Atlefjord och Selnes. Objektet hade tagit taxi 1913 vid Fornebu flygplats efter att ha anlänt från Stockholm med SAS nioplan. Han hade inte beställt rum men det hade tydligen funnits och han hade checkat in i eget namn. Han flög förresten också i eget namn, återresan var inte bokad. Det kunde förefalla som om han bara hade chansat på ledigt rum. Och rummet intill hans skulle bli ledigt klockan 12:00 och då skulle den tekniska personalen överta det. Telefonkontroll var redan ordnad men hittills hade objektet inte använt telefonen och det var kanske inte heller att vänta. När objektet återvände till hotellet sent på natten hade han kommit gående uppifrån Rosenkrantz Gate. Således hade man hittills inte kunnat göra några som helst observationer som förklarade objektets vistelse i Oslo. Men nästa gång han lämnade hotellet var det absolut nödvändigt att behålla kontakten. För att inte det där tricket med Holmenkollbanen skulle kunna upprepas var en kollega redan placerad nere i entrén. Vederbörande skulle omedelbart tas ur tjänst om objektet valde en annan väg (avdelningen var hårt belastad av övertid, det gällde att hushålla med antalet spaningstimmar per enhet).
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 25
När objektet lämnade hotellet skulle reservgruppen C omedelbart aktiveras för att kunna sättas in i händelse av svårigheter. Det som nu förestod var sannolikt en avgörande kontakt. Man kunde befara att denna kontakt i sin tur skulle utlösa eller förbereda en terroristaktion nästa dag mot hotellet då den israeliska delegationen anlände. Varje kontakt objektet tog i det följande, hur obetydlig den än kunde tyckas, måste registreras. Spåret kunde leda till en palestinsk terroristorganisation. Det fanns nu starka skäl att anta att en palestinsk organisation av det slaget förberedde en aktion av större format i Skandinavien. Utländska allierade kolleger hade bestämda indikationer åt det hållet. När genomgången verkade klar kom Iver Mathiesen själv in i rummet. Han stod en stund vid fönstret med händerna nerkörda i jackfickorna och såg ut över fjorden och det trista decemberdiset. De andra avvaktade. Mathiesen tände en av sina engelska cigarretter och vände sig om. ”Jag har varit i kontakt med våra israeliska kolleger”, började han. ”Jo jag vet att vi inte haft enbart glädje av det samarbetet” (han smålog åt den uppenbara underdriften; förbindelserna mellan norsk och israelisk säkerhetstjänst hade aldrig riktigt hämtat sig från israelernas misslyckade mordoperation i Lillehammer, trots att det sen dess förflutit mer än ett decennium) ”men i det här fallet har det viss betydelse hur dom bedömer situationen. Dom säger att dom väntat sig en palestinsk operation den närmaste tiden, men inte här utan i Stockholm. Ja ni har väl hört det där om mordet igår på en svensk kollega, Folkesson på terroristsidan.” Mathiesen drog ett par energiska bloss på sin cigarrett och började sakta gå runt sammanträdesbordet. ”Svenskarna i sin tur pratar en massa skit, Näslund säger sig som vanligt misstänka än det ena än det andra och av det kan man inte dra några bestämda slutsatser. Och vi själva har som ni vet inga som helst indikationer på någon närvaro av palestinska terrorister i Norge,
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 26
inget förutom den där fyren nere på Hotel Nobel. Och av detta skall vi alltså nu dra slutsatser. Vilka slutsatser då, du där vad heter du?” ”Hestenes.” ”Nå Hestenes, vilka slutsatser?” ”Antingen har en hel grupp kvalificerade terrorister tagit sig in i Skandinavien utan att vare sig vi eller israelerna eller, nåja svenskarna, fått minsta indikation eller …” Hestenes tvekade. Mathiesen dödade med en plötslig beslutsam gest sin halvrökta cigarrett i närmsta kaffekopp och spände ögonen i Hestenes. ”Nå”, sa han, ”fortsätt Hestenes. Eller vadå?” ”Eller också är det bara falskt alarm.” ”Just det”, sa Mathiesen och gick mot dörren, ”just det. Och är det falskt alarm får ni reda på det om ni kan se till att inte missa den där hotellbesökaren eller åtminstone hänga med honom något längre än tre minuter den här gången. Så ligger det alltså till”, sa Mathiesen och vände sig i dörren, ”antingen är det ingenting alls eller också kan det vara någonting värre än vi ens kan föreställa oss.” Han stod tyst en kort stund innan han fortsatte. ”Var nu hyggliga och tappa inte bort den där jäveln en gång till.” Sen gick han utan att stänga dörren. Klockan 11:28 avlöste Hestenes sin kollega från grupp A och intog samma behagliga position vid Grand Hotels fönsterbord nere i kaféet som han haft dagen innan. På stolen bredvid sig hängde han överrocken med den dolda kommunikationsradion. När han rörde om i kaffekoppen kände han tyngden från sin revolver under höger armhåla (Hestenes var vänsterhänt). Det var första gången under sin tjänstgöring på overvåkingspolitiet som han bar vapen, Där uppe i hotellet någonstans fanns objektet. Förmodligen hade han ätit frukost före klockan 10 när matsalen stängde serveringen. Sen hade han gått tillbaks till sitt rum där han nu varit i mer än en och en halv timme. Eller kanske inte alls. Det fanns ju nu inte en enda polis inne i
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 27
hotellet. Kollegerna från den tekniska avdelningen skulle komma resande med allt sitt bagage först om tjugo minuter. Just nu kanske objektet gick runt på tredje och fjärde våningarna där den israeliska delegationen skulle ta in om fem sex timmar. Han rekognoscerade, letade upp bakdörrarna, kollade om det gick att ta sig ut och in via resebyrån på andra våningen. Hotellet var ju egendomligt avskuret just genom att andra våningen tillhörde en resebyrå. Varken hotellets trappa eller hiss hade någon öppen förbindelse med andra våningen och resebyrån där. Det var naturligtvis det rätta sättet att ta sig in. I stället för att gå via huvudingången som ju måste förutsättas vara bevakad tog sig terroristerna först in på resebyrån och tystade personalen där. Sen bröt de upp branddörren, som faktiskt var låst vad man nu skall med låsta branddörrar till, och kom oväntat upp bakvägen till antingen våning tre eller fyra. Sen skulle allt vara några ögonblicks verk och sen mitt under paniken ut igen samma väg. Bevakningen borde alltså snarare koncentreras kring resebyråns entré på Karl Johan än kring hotellingången på Rosenkrantz Gate? Någonting gjorde i alla fall mannen däruppe, vadsomhelst utom att använda sin telefon. Mannen däruppe var ett proffs och inte någon nervös knarklangare. Det här var annorlunda, det var inte längre tjuv och polis där polisen i en sån här position nästan alltid vinner. Om nu mannens pilotväska innehållit något annat än kläder och tandborste och rakapparat och Newsweek? Säg sex sju kilo TNT; en sådan laddning skulle rätt placerad spränga hela hotellet sönder och samman. Nej det skulle inte hända. Teknikerna skulle utan svårighet hitta allt i den vägen nu när man verkligen hade order att leta. Säkerhetstjänstens enda fördel just nu var att mannen inte visste att han var övervakad. Eller visste han det? Varför skulle inte ett proffs utgå från den möjligheten? Kanske var allt detta en skenmanöver som sen aldrig skulle kunna ledas i bevis. Kanske skulle detta objekt nummer 17 bara dra uppmärksamheten till sig och låta sig förföljas; han
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 28
hade ju till och med kommit i eget namn. Plötsligt stod mannen utanför hotellingången med händerna i den gröna jaktjackans fickor. Den svarta väskan hade han alltså inte med sig, trots att han nu rimligtvis var på väg att lämna hotellet. Alltså TNT? Nej varför skulle han då inte ha den tomma väskan med sig? Det såg ut som om han betraktade väderleken, han stod och såg upp mot Grand Hotels tak och övre fasad, i själva verket hade han säkert uppmärksamheten mot gathörnen runt omkring. Sen knäppte han tankfullt sin jacka. Hestenes hade redan vidarebefordrat koden över radio till sina bordsgrannars förstummade häpnad (”B 2 till B 1 och 3 – Räven på väg ut”) – och sen gick han ut ur lokalen samtidigt som objektet sneddade över gatan spikrakt mot det fönster där Hestenes suttit några sekunder tidigare. Hestenes stod i Grand Hotels entré och såg objektet gå förbi på några meters håll. Nu du djävlar ska vi se om du kan bli av med mej, tänkte Hestenes samtidigt som han beslutsamt krängde på sig överrocken och tog ett par raska steg ut i gatan och omedelbart fick kasta sig in i porten igen. Objektet hade stannat vid ett skyltfönster strax intill Grand Hotels ingång. Det var ett urmakeri med en hel hög av Oslos i särklass dyraste Rolex-klockor i skyltfönstret; dom låg där som en skriande uppmaning till speedade småtjuvar att kasta tegelsten och sen få vissa häleriproblem (de dyraste klockorna kostade närmare 200 000 norska kronor). Varje gång Hestenes hade passerat det där skyltfönstret hade han stannat och tittat själv och blivit indignerad dels som polis över uppmaningen till brott dels som fattig bondson från Vestlandet vid tanken på att det fanns landsmän som skulle bära armbandsur till ett värde av två yngre säkerhetspolisers årslön före skatt. Men nu måste Hestenes fatta ett snabbt beslut. Han kunde inte gärna komma uthoppandes och vända en gång till. Han kunde inte heller stå kvar utan att se objektet. Han hade med proffs att göra, det gällde att inte tveka.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 29
Han gick ut och sneddade raskt över gatan i riktning mot Stortinget. När han kom fram till biluppfarten till Stortinget stannade han, böjde sig ner och ”knöt skon” medan han såg efter objektet. Objektet syntes inte till. Hestenes vände sig om och reste sig och grep efter radion med en känsla av förtvivlan eller rädsla för att nu behöva rapportera att han lyckats slå rekordet från igår. Det var ju inte möjligt, ingen kan bara gå upp i rök på det där viset. I samma ögonblick som han tryckte in sändarknappen såg han den gröna jackan inne i en liten folksamling framför Christian Kroghs staty. Objektet talade med två personer som delade ut flygblad och skramlade med insamlingsbössor. Ovanför sig höll de två ungdomarna en flagga som Hestenes mycket väl kände till. Grönt, vitt, rött och svart, det var den palestinska flaggan. Hestenes rapporterade över sin radio. Kollega Atlefjord fick fotografera de två bösskramlarna; Atlefjord måste ju vara alldeles i närheten. Hestenes angav sin position och fick Atlefjord som just nu var utanför Grand Hotels ingång. De nickade åt varandra. Sen fortsatte jakten. Atlefjord fotograferade först och gick sen förbi och tog ett av flygbladen. (Flygbladet visade sig senare inte innehålla någonting som kunde sättas i samband med direkt terrorism.) Det var indelat i tre textstycken med rubrikerna: FORSVAR PLO:s UAVHENGIGHET BLI MED I SOLIDARITETSARBEIDET STØTT HELSETEAMENE TIL PLO Och vidare annonserades för något man kallade solidaritetskonsert och dans på det vanliga studenttillhållet Chateau Neuf; inget av detta hade således minsta betydelse i spaningsarbetet men de två ungdomarna som växlat några ord med objektet kunde nu i laga ordning föras in i sympatisantregistret eftersom villkoret i §4 sista stycket i over-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 30
våkingstjenestens instruks var passerat, nämligen ”Medlemskap i lovlig politisk organisasjon eller lovlig politisk virksomhet kan ikke i seg selv danne grunnlag for innhenting og registrering av opplysninger”. (Att tala med en terrorist var mer än ”i seg selv”.) Hestenes fortsatte jakten. Under de närmaste två kvarteren tog objektet ingen som helst kontakt med någon. Hestenes följde honom snett bakom på andra sidan gatan. Objektet såg sig inte om, inte ens vid de två tre tillfällen han stannade för att se i skyltfönster. Eller? Nej. Roar Hestenes hade ändå arbetat som spanare i sammanlagt fyra år på både krim och narkotikaroteln. Den som stannar vid skyltfönster för att se sig om i glasets spegelreflex eller på annat sätt brukar få något stelt i sitt beteende, det märks att han ser på annat än föremålen i skyltfönstret. Promenaden fortsatte lugnt ytterligare ett par kvarter. Då sneddade objektet plötsligt över gatan till samma sida som Hestenes och gick in i Oppegårds, en affär där man säljer broderier, flätade korgar och vid den här årstiden diverse julpynt. Hestenes tvekade. Affären var i minsta laget för att man skulle kunna följa efter in. Och det gällde ju ett proffs som rimligtvis spänt observerade alla personer i sin omgivning. Om man visade sig för honom nu skulle det bli alltför riskabelt med ytterligare ett igenkännande senare. Fast å andra sidan hade objektet knappast någon naturlig anledning att gå in i en affär för broderier och julpynt. Hestenes gav position på radio. Sen avancerade han beslutsamt mot det närmaste av skyltfönstren. Han kunde se ner i affären. Objektet stod och tittade på några buketter med eterneller utan att en enda gång lyfta blicken mot Hestenes utanför. Dessutom var det starkt ljus där inne och inte särskilt troligt att det gick att se ut i decembergrånaden. Objektet valde tre buketter med eterneller, en röd, en grön och en blå noterade Hestenes, och därefter gick objektet till kassakön för att
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 31
betala. De övriga i kön var tvivelsutan vanliga norska medborgare och dessutom enbart medelålders kvinnor. Hestenes kunde hela tiden observera objektet i kassakön. Där togs definitivt ingen kontakt. Objektet kom ut med buketterna dolda i en vit plastpåse med röda juldekorationer och fortsatte mot Stortorvet. Hestenes tänkte. Buketterna kunde användas som signaler, dels var och en för sig, dels kombinationen av färger. Men nu låg de dolda i plastpåsen. Objektet passerade snabbt mellan Kreditkassen och blomsterstånden på Stortorvet, stannade till och växlade några ord med en försäljerska i en sån där lastvagn som kan vecklas ut till blomsterstånd (Arne Dalens Gartheri og Hagesenter; försäljerskan förhördes samma kväll med negativt resultat, hon kom inte ens ihåg vad som sagts eller om det var på norska eller svenska). Objektet styrde rakt mot det stora varuhuset, Glasmagasinet, där julkommersen dragit igång och där tusentals människor trängdes och strömmade ut och in. Det var naturligtvis en idealisk mötesplats för en snabb kontakt. Alltså. Det här var frågan om annat än vanliga småförbrytare, nu gällde det folk som kunde sin sak. Hestenes angav den nya positionen för sina kolleger via radion och bad kollega Atlefjord kontakta centralen för att sätta in reservstyrkan. Ett varuhus i julhandel gick inte att täcka på tre man. Att förfölja någon inne i ett varuhus kan vara svårt nog även om spaningsobjektet är en helt oerfaren person. Och jagar man ett proffs kan situationen snart utveckla sig till en mardröm av pinsamheter och omöjliga situationer och Hestenes fick sina aningar redan när de två, han och objektet, befann sig på nedre botten i varuhuset. Objektet visade ingen som helst brådska eller otålighet eller nervositet. Han rörde sig länge bland montrarna med kristallglas och vaser. Problemet för Hestenes var att man kunde se tvärs genom montrarna och att de dessutom var fulla med speglar som gjorde det omöjligt att
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 32
ha en realistisk kontroll över objektets verkliga blickriktning. Dessutom måste Hestenes hålla sig ganska nära för att kunna observera en eventuell signal eller kontakt och samtidigt som han måste stirra på objektet gällde det att se ut som om han betraktade glas och vaser i prislägen han inte ens skulle ha önsketänkt kring. Vid ett tillfälle stod de bara fyra meter från varandra. Objektet höll ett vinglas i handen och verkade djupt försjunken i glasets slipade mönster. Det såg avspänt och fullkomligt naturligt ut. Mannen därborta i grön jaktjacka och manchesterbyxor med vit plastpåse innehållande tre buketter med olikfärgade eterneller såg ut som vilken som helst skandinav fast snarare någon sorts idrottstyp eller fritidsmänniska än politisk intellektuell, snarare norrman än svensk således. Ingenting röjde honom på minsta vis som terrorist. Möjligen verkade vinglaset som han just höll upp mot ljuset något omarxistiskt eftersom det hade bred guldbård och blixtrande slipade mönster. De stod nu tre meter ifrån varandra men med ett par glasmontrar och flera speglande väggar emellan; det fanns ingen rak blickriktning mellan dem men Roar Hestenes såg in i terroristens ansikte via en spegel i montern med guldglasen. Terroristen släppte plötsligt glaset med blicken och såg rakt in i spegeln och mötte Roar Hestenes blick under något som bara kan ha varit en sekund men som Hestenes alltid skulle minnas som en oändlighet. Terroristen smålog, nästan omärkligt som en inbillning markerade han en skål mot Hestenes. Så försvann han. Kvar stod glaset. Roar Hestenes stod tio meter från närmsta utgång och den vägen hade terroristen i vart fall inte tagit. Hestenes kände hur han svettades. Det fanns bara en sak att göra, även om det var genant. Han gick ut i trängseln, mötte den svala luften därute som tröst, och meddelade över radio att någon av kollegerna fick ta över inne i varuhuset eftersom det fanns risk att han själv blivit observerad. Atlefjord var
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 33
redan inne i varuhuset, hörde meddelandet i sin öronsnäcka och lyckades snabbt lokalisera objektet. Men det är ett helvete att förfölja ett proffs inne i ett varuhus. Om det nu bara var frågan om att överföra ett kort meddelande kunde det ske utan någon som helst personlig kontakt. Objektet står vid en alldeles exakt tidpunkt vid en överenskommen plats och har han då tre knappar knäppta i jackan i stället för en eller två så överför han ett meddelande till en person som han kanske själv varken ser eller känner; eller också håller han halsduken i ena handen eller tittar på en brun handske i stället för en svart eller grå och den som i det ögonblicket tar emot meddelandet kan vara vem som helst av hundratals personer i närheten. Och även om det gäller en svårare operation, som en drop, att överlämna ett skrivet meddelande eller en mikrofilm, så kan det bli lika omöjligt att observera. För om nu objektet provar en grå handske och lägger tillbaks den i högen för bruna handskar, så måste en man fortsätta att förfölja honom och en kollega måste stanna kvar för att kontrollera vem nästa person blir att sticka handen i den grå handsken. En tränad spion eller terrorist kan utföra allt detta mitt bland motståndarsidans säkerhetsfolk. Det visade sig snart att Atlefjord och Selnes mycket riktigt fick ett elände inne i varuhuset. Terroristen hade från glasavdelningen på nedre botten tagit sig upp på andra våningen och in bland damunderkläderna där han förvisso var iögonfallande som ensam man. Men skulle man därtill lagt en norsk säkerhetspolis med knäppt överrock (radio och tjänstevapen, alltså knäppt rock) som mäter 1,95 i strumplästen så skulle scenen börjat likna någon parodisk film. Atlefjord var alltså tvungen att hålla sig på avstånd. Och det blev i det följande som om terroristen lekte med sina förföljare. Det blev hela programmet, som taget ur en kursbok, med plötsliga ombyten av den riktning man förflyttade sig i och besök på den ena omöjliga platsen efter den andra som exempelvis längst in på tredje våningens avdelning för sängkläder där alla närmanden skulle
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 34
ha tett sig lika omöjliga som bland damunderkläderna. När det hela äntligen slutade så hade terroristen köpt en liten kopparkastrull för 285 kronor bland husgeråden på tredje våningen. Han betalade med ett American Express-kort i eget namn, ungefär som om han ville överräcka ett visitkort eller i vart fall slå fast att han varit just här vid just denna tidpunkt. Och det blev inte roligare i fortsättningen. Han gick raka vägen tillbaks till hotellet utan att stanna vid ett enda skyltfönster, utan att se sig om en enda gång – och kollegerna hann knappt inta sina positioner i hotellets omgivning innan han kom ut igen, tomhänt. Han fortsatte över Rosenkrantz Gate och upp till urmakeriet där han stannade på nytt och betraktade ett Rolex-ur i vitt guld med briljanter för 191 260 kronor (Selnes stod alldeles i närheten med god överblick) och sen fortsatte han en kort bit uppåt gatan och var nästan tillbaks hos palestinaaktivisterna igen. Han tycktes betrakta Stortinget. Han gick över gatan och fortsatte att betrakta Stortinget och fem säkerhetspoliser i närheten följde honom nu spänt med blicken. Just då kom en taxi in till stationen på andra sidan gatan. Det var ingen kö och objektet sprang nu lika hastigt som överraskande tillbaks över gatan och hoppade in i bilen som genast startade. Kort kaotisk omgruppering till bilar och en serie radiomeddelanden följde mellan säkerhetspoliserna som meddelade färdriktning och taxinummer till reservgruppen som befann sig någonstans i närheten, oklart var. Fortsättningen visade sig bli ungefär lika pinsam som förvecklingarna inne på Glasmagasinet. Kollegerna i första förföljelsebilen fick visserligen kontakt med taxin inom några minuter och färden gick utan några vidare krusiduller upp mot stadsdelen Tøyen och fram till Munch-museet. Kollegerna gjorde i och för sig allting rätt. De två första som fått kontakt delade på sig, en av dem fortsatte förföljandet in på museet och den andre stannade i bilen och rapporterade över radion. Ytterligare två kolleger anlände inom fem minuter. En av de nyanlända gick
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 35
in på museet. De var alltså fyra man, två inne och två utanför. Eftersom det nu var en glåmig vardag i början av december så var det få besökare i museet och ingen av dem kunde spontant föra tankarna till Mellanöstern. De flesta var tvivelsutan vanliga norrmän. En skolklass passerade. Terroristen köpte en utställningskatalog som han sen bara öppnade vid ett tillfälle som för att kontrollera någon detalj. Han uppehöll sig särskilt länge på två ställen. Först satt han i närmare tjugo minuter på en bänk framför fyra tidiga 90-talsmålningar (Madonna, Kyssen, Piken og Døden och Vampyr). Såvitt det gick att iaktta hade han uppmärksamheten mot tavlorna hela tiden. Sen gick han runt hörnet en bit bort och ägnade särskilt mycket tid åt en tavla som visserligen också skildrade kvinnor men med ett helt annat innehåll (Pikene på Broen, 1927 c:a). Där framme kontaktade han en äldre herre. Det såg ut som om de talade om bilden. När den äldre mannen gick ut från museet en stund senare fotograferades han av kollegerna (och två dygn senare var han säkert identifierad; han hette Germund Braathe, var före detta skeppsredare, miljonär, levde tillbakadraget i en villa i Østfold utanför Moss). Terroristen kontaktade möjligen en äldre dam som han hjälpte när hon tappat sin käpp. Även hon kunde senare identifieras (pensionerad översköterska vid Oslos Senter for Barne- og Ungdomspsykiatri). Därutöver inträffade bara ytterligare en kontakt som man utan vidare kunde bortse från; terroristen hade sagt något till ett av skolbarnen, en flicka i 8-årsåldern. Det var allt som skedde under 42 minuter. Nästan som för att djävlas promenerade han sen tillbaks ner mot stan i stället för att ta buss eller taxi. Två av kollegerna fick avvakta vid bilarna för att komma efter senare. De andra två återupptog förföljandet till fots. Terroristen gick lugnt nerför Tøyengata som om han var på väg tillbaks till stadens centrum. Men efter tvåhundra meter stannade
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 36
han och stod en stund och såg in i den botaniska trädgården på höger hand. Så knäböjde han och ”knöt skon” och när han således såg sig omkring kunde han bakåt inte ha sett någonting annat än två säkerhetspoliser, låt vara på olika avstånd och på varsin sida om gatan. I fortsättningen såg sig terroristen inte om en enda gång. Men han ändrade plötsligt kurs och vek av åt vänster in på Hagegata, det såg alltså ut som om han gick rakt mot Tøyens T-banestation. Men i stället vek han på nytt av ned mot stan och tog sig via Sørligata, Jens Bjelkes gate och Borggata raka vägen ner till det nya polishuset vid Grønland. När han kom fram dit gick han upp en bit på uppfarten, betraktade polishuset, gick fram till en skylt som talade om att den dystra byggnaden bredvid det vita polishuset var Oslos gamla kretsfängelse, han läste skylten. Sen vände han och gick tillbaks mot hotellet, utan att stanna, utan att se sig om. Kollegerna grupperade om i god tid utanför hotellet. Terroristen kom nerför Karl Johan på Stortingssidan. Men i stället för att gå över gatan vid Grand Hotel och ta sig den vanliga titten på Rolex-klockorna fortsatte han rakt fram och över Rosenkrantz Gate till den lilla gröna tidningskiosken och köpte fyra eller fem norska dagstidningar och sen gick han omedelbart in i den röda telefonkiosken bredvid. Roar Hestenes befann sig 30 meter därifrån. Ingen av kollegerna hade kortare avstånd till telefonkiosken. Det var ju stor risk att terroristen redan tidigare, inne på Glasmagasinet, hade identifierat Hestenes, men ändå fanns inget annat att göra än att chansa. Terroristen stod med ryggen till. När Hestenes avancerade kunde han räkna rörelserna när terroristen slog på nummerskivan. Sex rörelser, alltså inget rikssamtal och inget utlandssamtal. Efter en kort stund la terroristen på luren, tydligen utan att ha fått svar men efter att ha väntat ungefär sex sju signaler (i och för sig kan ett meddelande överföras genom att man låter telefonen ringa ett visst antal signaler för meddelande A och ett annat antal för meddelande B).
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 37
Terroristen började slå ett nytt nummer. Hestenes stod nu alldeles bakom honom, på mindre än en meters håll. Men när Hestenes försökte röra sig runt telefonkiosken för att komma i läge för åtminstone en skymt av några av siffrorna som terroristen slog på nummerskivan rörde sig denne därinne på motsvarande sätt så att han hela tiden skymde sikten. Samtalet var mycket kort och Hestenes kunde inte uppfatta vad det rörde sig om men han hörde åtminstone något på svenska som lät som en bekräftelse på klockslaget 16:30. Just innan samtalet var slut vände sig terroristen hastigt och överrumplande helt om och för andra gången denna dag såg de två männen varandra rakt in i ögonen. Och den här gången var det ingen tvekan. Terroristen log och vinkade långsamt ironiskt åt Hestenes, sen la han på luren och trängde sig förbi ut och gick mot hotellingången på andra sidan gatan. Fortsättningen blev om möjligt ännu mera pinsam. Terroristen plockade ut sitt bagage från hotellet och tog därefter omedelbart en taxi ut till Fornebu, där han checkade in sin pilotväska men behöll plastpåsen med eternellerna som handbagage (bland innehållet i väskan fanns, förutom ombyte av underkläder, två extraskjortor, toalettartiklar, en kopparkastrull med lock, ett pro-palestinskt flygblad på norska samt ett linjerat kollegieblock i A4-storlek med ett tjugotal sidor handskrivna anteckningar som rörde Afghanistan; allt detta fotograferades av efter det vanliga tjafset med tullkriminalen om vems behörighet som egentligen gällde på Fornebu, och inte heller detta spaningsuppslag gav något som helst av värde och ingen väntade sig heller annat vid det här laget). Terroristen gick sen upp en trappa, passerade kafeterian och gick in i den nästan övergivna restaurangen, det var mitt på eftermiddagen och varken lunch eller middag. Han satte sig längst in med överblick mot restaurangens enda entré. Där satt han sen i en timme och tjugosex minuter medan han läste tidningarna och åt havskräftor i curry tillagade enligt något orientaliskt recept. Han drack Farris, mineralvatten.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 38
Säkerhetsmännen hade i stort sett resignerat. Det första teamet hade dessutom beställt in kaffe och varsitt smörrebröd, vilket dels var en uppseendeväckande blygsam beställning inne på själva restaurangen, dels en måltid som ju faktiskt inte rimligtvis kunde dra ut på tiden mer än en halvtimme. Därefter blev de avlösta av två man från reservgruppen. Terroristen var bokad till Stockholm med planet 16:30. Han satt lugnt kvar till 16:15 innan han gick mot passkontrollen (inne i transithallen köpte han fem minuter senare en flaska Johnny Walker Black Label och tio paket amerikanska cigarretter; tog inga som helst märkbara kontakter, talade inte med någon). Men på väg ut genom restaurangen vecklade han upp Verdens Gang, de andra tidningarna hade han lämnat kvar vid bordet, och just när han tycktes passera bordet där Atlefjord satt stannade han och vek tidningen två gånger innan han sträckte fram den över bordet med de två besvärade säkerhetsmännen, höll den ett ögonblick ett par decimeter över bordet innan han lät den falla ner ovanpå Atlefjords rest av smörrebröd. ”Tack för sällskapet och en fridefull jul”, sa han innan han fortsatte. Bara det, inte ett ord till. Stön, tänkte Atlefjord och sänkte blicken mot tidningen för att inte se sin kollega i ögonen. Mitt i tidningstexten hade terroristen ritat en ring med kulspetspenna kring ett stycke som mycket riktigt handlade om att den israeliska delegationen väntades till Oslo under dagen och att deras presskonferens skulle hållas på Hotel Nobel, där de också bodde under vistelsen i Oslo. Hotel Nobel var understruket. Trekvart senare höll politiadjutant Iver Mathiesen muntlig genomgång i overvåkingstjenestens lilla sammanträdesrum på fjärde våningen i det vita polishuset ute vid Grønland. Stämningen var generad. Mathiesen summerade först vad man faktiskt visste. Det var inte så mycket. En enligt svenska och andra utländska firmor i högsta grad misstänkt terrorist kom under gårdagen till Oslo och tog som av
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 39
en märklig tillfällighet in på just det hotell som idag fylldes med ett israeliskt propagandagäng (jo, Mathiesen använde ordet propagandagäng). När den misstänkte sen gick utanför dörren så skakade han av sig sina förföljare inom loppet av några minuter. Det kunde förstås vara fråga om ren otur. Men det troligaste, särskilt med tanke på hur mannen sen betett sig, var att han med avsikt gjort sig av med spanarna. Därefter fanns ett sju timmar långt hål i kunskaperna. Sen hade han stannat inne på sitt hotellrum till strax före tolv följande dag. Men innan han gick ut från hotellet hade han betalt sin räkning och ställt bagaget i ett låst rum bakom hotellhissen. Därefter hade han begett sig ut för att köpa tre buketter med eterneller, i angivna färger. Därefter hade han gått till Glasmagasinet och inhandlat en kopparkastrull med lock. Sen hade han gått tillbaks till hotellet med sina inköp och lämnat dem i det låsta bagageutrymmet och sen hade han tagit en taxi till Munch-museet och särskilt studerat vissa angivna tavlor. Här gjorde Mathiesen en kort konsthistorisk utvikning. Det intressanta om man jämför de tre kvinnobilderna från tidigt 90-tal med den senare bilden från 20-talet är ju att 90-talsbilderna innehåller en ganska spännande ambivalens i synen på kvinnan; hon är som en av tavlorna mycket riktigt heter ”vampyr”, det vill säga förförerska, ond och frestande. Den där tjugotalsbilden är ju å andra sidan närmast en harmonisk borgerlig idyll. Nå, det hörde strängt taget inte till saken. Intressant var förstås den demonstrativa turen runt polishuset och ännu tydligare de underförstådda hänvisningarna i den misstänktes fortsatta beteende. Han hade alltså vinkat åt Hestenes och lämnat ett skriftligt meddelande via Verdens Gang till Atlefjord. Vad gäller mannens ärende kunde man bara konstatera att ingen flyger Euroclass på egen bekostnad till Oslo i december bara för att köpa eterneller och kopparkastrull. Där fanns den avgörande obesvarade frågan. Sen återstod den rent praktiska frågan hur och när och varför han
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 40
upptäckt att han var förföljd. Första säkra indikationen på det kom alltså från politibetjent Hestenes som var ny här på avdelningen. Nå, hur gick det till? Det blev stilla i rummet. De sju männen såg på Hestenes som ritade en osynlig ring i bordsskivan framför sig och harklade sig innan han försökte svara. Det var ju inte så lätt att säga. Den misstänkte hade betett sig ungefär som vilken turist som helst. Han uppträdde inte misstänksamt, såg sig inte om, i vart fall inte så det märktes. Men ärligt talat blev det nästan som en lek efter ett tag. Först det där när han skålade inne på Glasmagasinet. Och sen vinkade han ju faktiskt vid telefonkiosken. Atlefjord hade haft ungefär samma upplevelser. För hans del hade det ju till och med slutat med en sorts skämtsam hänvisning till just det tänkbara terroristmålet, den där tidningen med Hotel Nobel understruket i texten. En av kollegerna från den tekniska avdelningen kom in och la ett papper på bordet framför Mathiesen, som bara behövde läsa i tio femton sekunder. Sen log han. ”Vell. Det här kommer väl knappast som någon överraskning. Enligt teknikerna finns inte ett enda spår av intresse på hotellrummet. Såvitt man kan bedöma har ingen annan än han själv varit där. Alla ytor är avtorkade, vad det nu skulle tjäna till, han måste ju veta att vi redan har hans fingeravtryck från den svenska polisen. Inte så mycket som ett hårstrå i sängen. Till och med tandborstglasen är avtorkade. Jaha, vilka slutsatser ska vi dra av det här?” Det fanns inte så många slutsatser. Det fanns däremot en arbetshypotes. En terrorist hade alltså kommit till stan för att sondera inför en eventuell operation mot en grupp israeliska politiker på Hotel Nobel. Men eftersom han upptäckt att han var iakttagen så avblåste han det hela och sa artigt adjö till sina övervakare och lämnade landet. Det var allt. Kollegerna i Stockholm var av någon anledning upphetsade och
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 41
ville ha en utförlig rapportering. Politietterforsker Larsen fick sammanfatta det som var och en skrev, allt färdigt till nästa dag. Hotellbevakningen fortsatte med reducerad styrka. Mathiesen reste sig och de andra började gå mot dörren. Då bad han Hestenes vänta. Sen tog han av sig sina guldbågade glasögon och pendlade dem fram och åter över sitt utsträckta pekfinger medan han satte sig i en av fåtöljerna borta vid fönstret. Det var mörkt utanför och fjordens svärta skar in som en kil mellan ljusglittret på båda sidor. Roar Hestenes hade satt sig vid sammanträdesbordet igen och såg ner i den bruna polerade skivan. Det såg ut som ett typiskt gammaldags norskt storstugebord. Egendomligt, tänkte Hestenes, det är som om vi fortfarande var en nation av bara fiskare och bönder. ”Nå”, sa slutligen Mathiesen från sin fåtölj utan att ta blicken från sina glasögon som han fortfarande balanserade kring pekfingret, ”nå hur känns det?” ”Jag vet inte vad jag ska svara”, sa Hestenes fullkomligt sanningsenligt. ”Jag menar så här. Känner du dej blåst?” ”Ja det kan jag inte neka till, det var förmodligen mitt fel att han upptäckte oss. Det var väl mej han såg först.” ”Gjorde du nåt fel, tror du?” ”Ja, eftersom han upptäckte mej.” Mathiesen satte på sig glasögonen och såg upp mot Hestenes. Han smålog, men inte alls ironiskt. ”Du är en bra polis Hestenes, jag vet det. Det är därför vi fått upp dej till oss men jag tycker inte du ska tro att vi har misslyckats.” ”Det är väl ändå ett och annat som talar för att om han inte upptäckt oss så …” ”Ja så vaddå? ’Overvåkingstjenesten har til oppgave å forebygge og motvirke alle forbrytelser i den utstrekning disse kan medføre fare for rikets sikkerhet ’… och så vidare. Det där är första raderna i paragraf 2 i vår instruks, vad säger det?”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 42
”Förebygga och motverka alltså …” ”Ja, antag att ett gäng palestinska terrorister finns i stan. De är i så fall så kvalificerade att de tagit sig in i landet utan att vare sig vi eller israelerna eller någon annan fått minsta indikation om saken. Rekognosceringen utförs av en skandinav som rör sig obehindrat i Oslo och det var ju alldeles förbannat lyckosamt att du upptäckte honom. För om dom nu hade dragit igång en operation mot hotellet, ja exempelvis som du funderade, jag läste din lilla PM om det där med ingången via resebyrån och brandtrappan, nå vad hade hänt då?” ”Vi hade förmodligen tagit dom.” ”Är du för det första säker på det? Nåja, in med hela jävla terrorpolitiet och skottsäkra västar och k-pistar och tårgas och alltsammans, visserligen. Men till vilket pris?” ”Du menar att det här var det bästa som kunde hända?” ”Utan tvekan. Utgå från att vi haft att göra med mycket mer kvalificerade motståndare än vi någonsin sysslat med här i Norge, och då räknar jag in dom där jävla israeliska mördarna uppe i Lillehammer. Alltså, folk med åratal av stridserfarenhet från Mellanöstern, beväpnade med handgranater och AK 47, sju åtta man som går in i två grupper samtidigt i hotellet. När hade vi då tagit dom?” ”Efteråt när det var försent, menar du.” ”Ja. Försök att bara fantisera om innebörden i det.” ”Jamen jag sumpade mitt objekt.” Mathiesen reste sig häftigt upp, nästan självlysande av energi och irritation – han påminde plötsligt Hestenes om skridskostjärnan Hjallis Andersen – gick han fram till dokumenthögen vid sammanträdesbordets kortände och ryckte fram en porträttbild på den svenske terroristen och så fortsatte han runt bordet och la bilden framför Hestenes och gick sen vidare ett halvt varv runt bordet så att han stod mitt emot Hestenes och lutade sig framåt och stödde sig på båda knytnävarna. ”Hör nu här Hestenes. Du har fått en skymt av draken och ta det som en god lektion och ett minne för livet och var sen djävligt tack-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 43
sam att draken inte underskattade dej som du gör med honom. Vår uppgift är alltså att förhindra terrorism och den uppgiften har vi ju löst på ett glimrande sätt idag. Därför blev det ingen operation och gå nu in och skriv din rapport så att svenskarna får sitt och understå dej inte att betrakta dan som misslyckad.” Mathiesen stod kvar i samma ställning och smålog när Hestenes lomade iväg till sitt rum. En bra kille, tänkte Mathiesen. Några minuter senare satt Hestenes med fotografiet framför sig på skrivbordet. Hans rum var litet och trist med utsikt mot polishusets baksida och nedfarten till garagen och intaget. Mannen på fotografiet såg hygglig ut, en norsk friskus. Fast, inbillade sig Hestenes, det fanns två helt olika uttryck i ögonen där framför honom. Täckte man över vänsterögat med handflatan fick ansiktet en humoristisk sympatisk ton. Täckte man däremot över högerögat såg blicken iskall ut. Detta var alltså ett proffs som var omöjligt att förfölja ens i en stad som Oslo, ett proffs som till och med hälsade på sina förföljare. Draken, tänkte Hestenes, jag var så nära draken att jag nästan kunnat ta på honom. Sen bläddrade han en stund efter rätt formulär, la bilden på draken åt sidan och började skriva en pinsamt detaljerad rapport om bland annat hur han två gånger samma eftermiddag hade blivit upptäckt under sitt spaningsuppdrag. Det var inte så roligt att skriva. Men Mathiesen hade kanske rätt – om han nu inte råkat avslöja sig för draken vid det där vinglaset i Glasmagasinet, vad hade kunnat hända i så fall? Det är sant att palestinierna i huvudsak använder automatkarbinen AK 47 Kalashnikov under sina uppdrag. Roar Hestenes hade själv skjutit med en sån under ett utbildningsbesök i Västtyskland. 20 skott i magasinet, ligger alldeles still och i balans även om man skjuter automateld från höften. Förvånansvärt hög precision om man skjuter enkelskott och använder vapnet som gevär. AK 47 är ett formidabelt, fruktansvärt vapen.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 44
På ryggstödet bakom honom hängde hans axelhölster med tjänstevapnet, en Smith & Wesson, kaliber 38, modell 10. Han avbröt sig i skrivandet och sträckte sig på nytt efter fotografiet med terroristen. Så täckte han över det humoristiska ögat och såg en stund in i det kalla ögat. Det spelar ju inte så stor roll, tänkte han, faktiskt spelar det inte så stor roll om man är en bra polis eller nybörjare vid overvåkingspolitiet om man möter en fem sex såna där och själv har en revolver i handen och dom har AK 47. Sen drog han ut sin nedersta skrivbordslåda och släppte bilden ner i vad han nu felaktigt förmodade skulle bli glömska. Han sköt till skrivbordslådan. Så avslutade han sin rapport åt svenskarna.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 45
polisintendent Axel Folkesson dog i sin bil ute på Djurgården vaknade Carl Gustaf Gilbert Hamilton av en mardröm. Det hade börjat som en alldeles normal haveriövning i den 18 meter djupa dyktanken i Karlskrona. Han hade dragit sig ner utefter den röda lejdaren och när han var nere på botten tog han ut munstycket och krängde av sig tryckluftstuben, sen blåste han ut en fjärdedel av luften ur lungorna för att inte sprängas av tryckförändringen under uppstigningen och så började han dra sig uppåt i det skimrande ljuset i det behagligt 35 grader varma vattnet. Efter tiometersnivån behöver man normalt inte anstränga sig längre utan flyter automatiskt uppåt; ska man drunkna, som instruktörerna brukade säga, så måste man alltid göra det under tio meters djup när trycket pressar ner kroppen, annars flyter man ju. När han nådde tiometersnivån och skulle börja flyta uppåt blev vattnet plötsligt kallt och de åtta starka lamporna i tanken slocknade samtidigt som trycket började suga honom nedåt. Han passerade 18-metersnivån där botten just funnits och där den röda, den gröna, den svarta och den vita lejdaren slutade; botten upplöstes i mörker. Till en början försökte han undvika panik. Men trycket ökade och han sjönk obevekligt och allt fortare och han var nu på väg ner i ett tjockt vattenfyllt rör mot underjorden utan att på något sätt kunna styra eller påverka förloppet och trycket mot öronens trumhinnor gick inte längre att kompensera, han sjönk alldeles för fort för det, och trycket mot ansiktsmasken började bli så hårt att plexiglaset låg
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 46
ända intill ögonbrynen och kindbenen och ögonen trycktes inåt och utåt sidorna så att synen började försvinna och allt svartnade och när han förstod att han inte skulle överleva kom paniken. Han vaknade insnärjd i lakanen med en kudde över huvudet. Det tog honom några sekunder att inse sammanhanget, han hade inte haft mardrömmar sen han var barn. Han kastade undan sängkläderna med ett ryck. Han satte sig upp och noterade att han andades tungt och andfått som om han fortfarande befann sig i dyktanken i Karlskrona. Nu djävlar får det vara slut, sa han till sig själv och gick ut i badrummet och satte duschen på kallt. Han flämtade under det kalla vattnet, han hade alltid avskytt kallt vatten, men han tvingade sig att stå kvar som om det var ett straff, vilket det strängt taget var. För nu djävlar fick det vara slut på de här dumheterna. Han steg ur duschen och strök håret hårt bakåt med båda handflatorna, sen gick han fram till badrumsspegeln och såg en kort stund in i sina svagt rödsprängda ögon. För första gången i sitt 29-åriga liv var han bestämt missnöjd med synen av sig själv. Han rakade sig lugnt, noga och extra länge. Sen gick han ut och ställde sig naken mitt på golvet i vardagsrummet och såg sig omkring. Han hade börjat torka men det droppade fortfarande om honom ner på den mörka ekparketten. Det han såg omkring sig förstärkte bara effekten av hans underförstådda löfte till sig själv att i vissa avseenden mycket bestämt ändra livsföring. Det luktade rök, instängdhet och parfym. Bland askkoppar och vinglas på soffbordet intill honom låg ett kladdigt meddelande skrivet med läppstift. Han läste det inte, det räckte med det klumpiga hjärtat som avslutade meddelandet. Det var visst någonting om att hon måste gå tidigt för att lämna på dagis, så var det ju tydligen ofta i Sverige. Skönt var det att hon gått. Han övervägde om han skulle städa upp lägenheten en gång för alla nu och genast, men insåg att han redan var på väg att komma försent. Han gick fram till fönstret och öppnade det. Den fuktiga kylan
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 47
svepte genast in honom i ytterligare ett tillnyktrande straff. Det snöade, tunga våta stora flingor, och rakt nedanför honom låg det redan ett flera centimeter tjockt lager över Sankt Göran och Draken. Ungefär en kvarts miljon av Stockholms invånare är ensamma män. Det skulle knappast finnas någon av dem som inte skulle avundas Carl Hamilton hans bostad i Gamla stan, med Sankt Göran och Draken alldeles nedanför fönstret och en lysande utsikt över hustak ut mot Strömmen. Över huvud taget skulle Carl Hamilton kunna avundas av de flesta män. Han var för det första rik. Dessutom hade han blivit rik på ett synnerligen bekvämt sätt. Han hade ärvt aktier för en halv miljon eller något ditåt för sju år sen när han reste utomlands. Han hade bett en skolkamrat som var någon sorts lärling på börsfirman Jacobsson & Ponsbach att sköta om papperen och det hade gjorts med besked. Det var nu inte så svårt under just dessa fem år, när aktiekurserna på Stockholmsbörsen steg som raketer dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Själv hade han inte närmare intresserat sig för saken, men när han kom hem upptäckte han alltså att han var mångmiljonär i aktier. Men eftersom han alltid tyckt illa om aktier och spekulationsvinster såg han omedelbart till att sälja alltsammans och förvandlade pengarna till premieobligationer och ett par fastigheter i stället. Och nu ett par år senare hade det visat sig att han sålt just precis dagen innan kurserna började rasa nedåt. I stället hade fastighetspriserna gått upp. Sålunda hade han blivit mångmiljonär en gång till och bodde därför som han bodde. Till detta kom att han var en tämligen ståtlig man, före detta handbollsspelare i Sverige, före detta quarterback i ett amerikanskt universitetslag och dessutom försedd med grevlig titel, fullkomlig utbildning i etikettsregler, god uppfostran alltså, löjtnant i flottans reserv, motsvarigheten till pol mag i statskunskap med databehandling vid University of Southern California; kort och gott skulle han med den nya tidens värderingar, efter 60- och 70-talens utdöda radikalism, utan minsta ironi kunna beskrivas som en officer och gentleman. Låt
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 48
vara att det inte var värderingar han själv delade, även om nu de fem egendomliga åren i USA ändrat hela förutsättningen för hans liv. Ändå hade han aldrig tidigare känt sitt liv så förfelat som nu när han stod och såg ut över mörkret på Strömmen bort mot ett upplyst fartyg långt därborta, om man nu kunde kalla de där flytande höghusen i Finlandstrafiken för fartyg. Kylan från det öppna fönstret började göra ont i skinnet. Han stängde fönstret och klädde sig snabbt med helt nya kläder, struntade i morgonkaffet och gick ut i snögloppet. Bilen stod inte på sin vanliga plats framför telegrafstationen mitt emot slottet. Han såg ett ögonblick ner på sina våta lågskor och övervägde om han skulle gå tillbaks hem och ringa efter en var-god-dröj. Men sen började han med undertryckt ilska gå bort mot Strömbron med snöslasket sprutande om fötterna; han brydde sig inte ens om att gå försiktigt. Bilen stod där han lagligen men felparkerad lämnat den utanför Café Opera. Tjockt med snö på rutorna, ingen skrapa i bilen. Han tog fram ett ID-kort inbakat i plast med lilla riksvapnet på och skrapade rutorna. Här skulle alltså bilen inte parkeras i fortsättningen. Han sladdade och skvalpade fram och tillbaks i slasket när han körde upp mot Kungsholmen. Amerikanska bilar gör sig inte i nordiskt vinterklimat och den här bilen borde nu äntligen säljas. Det var ytterligare ett beslut som måste stå fast, alla dagens beslut måste stå fast. Han hade tagit med sig bilen från Kalifornien och till en början hade den svenska nummerplåten suttit ovanpå den blå kaliforniska skylten så att man fortfarande kunnat läsa texten om The Golden State. Det var inte bara barnsligt, det var ytterligare en av dessa fullkomligt reglementsvidriga indiskretioner han omgav sig med, ungefär som om det vore en tyst, tyst men barnslig, protest mot det jobb han tillfälligtvis hamnat i. Tillfälligtvis var nu för två år sen. Jobbet hade sannerligen inte blivit vad han en gång tänkt sig. På Norr Mälarstrand tjocknade trafiken. Gatukontoret hade nyligen ställt upp ett svårgenomträngligt mönster av cementblock på
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 49
vissa uträknat strategiska ställen för att därmed kunna skapa sån irritation bland alla bilister som morgon och kväll var tvungna att passera Kungsholmen att – sådan var faktiskt den kommunala idén – de skulle ge upp av ledsnad eller i vredesmod och därefter börja åka kommunal buss i stället. Det tog nästan tio minuter att nå fram till trafikljuset vid Kungsholms torg. Han malde vidare på sitt förfelade liv och sina löften om uppryckning för framtiden. *** De hade rekryterat honom redan när han låg i lumpen och utbildade sig till attackdykare, det var mer än åtta år sen nu. Han var politiskt radikal på den tiden, eller för att säga det utan omskrivningar – för ”radikal” var han tvivelsutan fortfarande – så var han kommunist och medlem i studentorganisationen Clarté som sen ett antal år i huvudsak stött sig på ”marxismen-leninismen-Mao-tse-Tungs-tänkande”, en fras som kunnat anpassas till allt. Det var alldeles i sluttampen på det politiska 60-talet, det vill säga ett par år efter Vietnams seger och befrielsen av Saigon 1975. Clarté hade ställt som uppgift för sina medvetna kamrater att infiltrera försvaret. Vad som egentligen menades med att infiltrera försvaret måste betraktas som något oklart, men det var på intet sätt frågan om några traditionella pacifistiska avsikter utan tvärtom gick tanken ut på att så många medvetna kamrater som möjligt borde finnas på så många viktiga platser som möjligt inom Försvarsmakten. Det hela förklarades med att dessa medvetna kamrater skulle komma att behövas i farans stund – då den socialimperialistiska supermakten anföll – för att de skulle kunna bekämpa defaitistiska och landsförrädiska, det vill säga medlöpskt pro-sovjetiska, tendenser. Det borgerliga försvaret var inte helt nationellt pålitligt, nämligen. Man bör inte förvåna sig över att vare sig försvarets säkerhetstjänst
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 50
eller säkerhetspolisen någonsin kunde begripa avsikterna bakom denna lilla våg av vänsterinfiltration. På Fst/Säk satt vänsterexperterna och slet sitt hår för att begripa sig på den här nya varianten av kommunism. Man lutade åt att det hela var ett trick av något slag. Den så kallade expertisen på rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning, ”säpo”, hade i stället lyckats få för sig att det var frågan om förberedelser för statskupp: när tillräckligt många clartéister på detta sätt infiltrerat försvaret skulle armé, flyg och flotta gå mot Stockholm under röda fanor till klingande ackompanjemang av Röda Arméns musikkår. Carl Hamilton, numera officer och gentleman åtminstone till det yttre, log åt minnet och därmed log han för första och enda gången denna dag. Rekryteringen hade ägt rum i mars månad, alldeles i början på attackdykarutbildningen. I den perioden åker årskullen ner från Berga till Karlskrona för att för första gången bekanta sig med dyktanken och för att öva en del elementära moment som har med uppstigning från dykarklocka, andningsteknik och annat att göra. Högst upp i tornet som omsluter själva dyktanken är det ganska trångt. Övningsledaren sitter på en sorts pulpet nära taket och de värnpliktiga guppar som andungar runt vattenytan nedanför medan tre instruktörer går igenom de olika momenten inför övningen med dykarklocka. Sen övar man en och en på olika djup och en läkare kontrollerar att var och en efter varje uppstigning har full kontroll över vad han gör. En lungbristning kan uppstå på det mest oväntade sätt, från 60 centimeters djup och nedåt. En lungblåsa brister och en liten luftbubbla far iväg genom blodomloppet och stannar någonstans i hjärnan. Har man då tur stannar luftblåsan så att den bara råkat blockera känseln i ett finger och sen utan svårigheter går att trycka bort efter några timmar i tryckkammare. Har man otur stannar luftblåsan hårt mitt inne i talcentrum. Carl kände sig egendomligt iakttagen under övningen. På en liten träläktare satt en man i 55-årsåldern som inte tycktes ha någon vettig
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 51
uppgift, även om de yngre instruktörerna behandlade honom med en blandning av självklarhet och respekt för överordnad. På andra och sista övningsdagen satt han inte kvar. Under en av de sista övningarna påstod läkaren att Carl hade små bristningar i blodkärlen i ena ögonvitan och att det inte såg bra ut, man måste göra en kontroll. Carl beordrades till en sjukavdelning medan de andra klädde sig för att återvända till Stockholm och permission över helgen. Sjukavdelningen var tom, han visades in i ett rum och där låg hans kläder. Han klädde på sig, aningen orolig för att det ändå skulle kunna vara något fel någonstans inom honom trots att han inte kände av det, aningen mer irriterad över en helg som höll på att förstöras. Efter en stund kom en kommendörkapten in i rummet och sa att han skulle följa med, att hans permission var indragen på grund av sjukvård men att han inte var sjuk och inte hade någonting att oroa sig för. De skulle ut på en kort resa. Någon annan förklaring fick han inte. Kommendörkaptenen körde honom i en civil bil halvannan timme söderut medan de pratade om utbildning, flottans framtid, slaget vid Trafalgar och andra uppenbara likgiltigheter. När Blekinge tog slut följde de kusten söderut en bit längs Österlen, där Skåne ser ut som Skåne brukar se ut på bild, med mjuka böljande kullar som sluttar ned mot blått hav. Det var i mars och våren var ovanligt tidig. När de närmade sig Kivik var landskapet omsvept i dimma. De körde in till en liten äppelfarm och mannen från träläktaren uppe i dyktanken kom emot dem med en kraftig sekatör i handen. Det var så han första gången träffade Den Gamle. Han hade åtminstone aldrig upphört att tyda förkortningen just så, även om ”DG” aldrig någonsin kallades annat än DG. Sen ett par årtionden tillbaks var DG chef för den militära underrättelsetjänstens hemliga del. Fast sen presskandalerna några år tillbaks i tiden kunde det där med ”hemlig” i viss utsträckning diskuteras. Kamraterna på Folket i
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 52
Bild/Kulturfront hade ju presenterat såväl DG som en stor del av hans medhjälpare på IB i hela serier av pampiga porträtt; förvecklingarna kring den affären hade slutat med att ett par kamrater på tidningen åkte i fängelse medan regeringen försäkrade att ingenting av det som stått i tidningen var sant, och att det för övrigt inte hörde till vanligheterna, eller att nya IB i vart fall hade helt andra direktiv, att underrättelsetjänsten inte förföljde vänsterorganisationer och i vad mån så skett var det misstag eller preskriberat eller undantag som inte skulle upprepas i framtiden och så vidare. Och nu stod alltså Carl Hamilton, 22 år gammal och fortfarande medlem i Clarté, på altanen hos den officiellt pensionerade DG med ett glas av husets hemmagjorda cider i handen. Kommendörkaptenen hade dragit sig undan. DG var sig ganska lik från fotografierna men såg i färg och verklighet och i tredimensionell rörlig bild mycket mer ut som pensionerad äppelodlare än som chef eller före detta chef, vilket det nu var, för den militära underrättelsetjänstens hemligaste del. Pensionerad eller inte, han var ändå i tjänst. För på marmorbordet framför honom på altanen låg en pappersmapp som såg ut att innehålla ungefär ett 50-tal A4-ark med maskinskrift. Utanpå mappen stod Carls namn och personnummer. DG berättade en stund om sin radikala ungdom och sin enkla bakgrund, som ju högst avsevärt skilde sig från Carl Hamiltons. Och eftersom han på goda grunder kunde anta att Carl läste allt vad som stått om IB i Folket i Bild/Kulturfront, allt detta om en ”socialdemokratisk spionorganisation” och så vidare, fanns det ett par saker han ville nyansera. Problemet med underrättelseorganisationer eller säkerhetsorganisationer världen över, oavsett politiskt system, var nämligen i huvudsak ett och detsamma. Man riskerade att skapa en så enhetlig krets av medarbetare, politiskt enhetlig vill säga, att synfältet begränsades. Det typiska i Västeuropa var att framför allt underrättelseorganisationerna behärskades av konservativa officerare som, om man tog Sverige,
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 53
knappt kunde skilja en Moskvakommunist från en SSU-are, eller om man tog Västtyskland inte kunde se några nyanser mellan BaaderMeinhof-ligan och det socialdemokratiska kulturarbetarförbundet, för att nu inte tala om det homosexuella Eton-gänget i Storbritannien och deras ständiga misstag. Det där var inte bara ineffektivt. Det var dessutom olämpligt eller rentav farligt. Vad man försökt göra i Sverige var alltså att skapa ett mera blandat sällskap och därför hade ungefär hälften av de anställda bestått av militär personal rekryterad från officerskåren och andra hälften av personer som rekryterats från arbetarrörelsens olika organisationer. DG hade personligen ansvaret för de flesta av dessa rekryteringar. Problemet just nu var att den här strategin riskerade att slås sönder. Den nya borgerliga regeringen hade gett sig fan på att moderata officerare var nationens enda garanterat nationellt pålitliga kategori och man hade hårt utnyttjat den gamla IB-affärens olika komplikationer för att på detta sätt militarisera det nya IB, vilket gjorde organisationen ineffektiv. Och nu började vi alltså närma oss saken. DG pekade med tummen på Carls mapp framför sig och förklarade att eftersom han ändå fortfarande hade ett visst inflytande över ruljangsen så hade han också för avsikt att fortsätta sin egen rekryteringspolitik och smuggla in en och annan vettig person i bolaget, alltså i underrättelsetjänstens hemliga del, IB. Han slog upp mappen och tog fram Carls fjorton dar gamla ansökan om att efter avslutad grundutbildning som attackdykare söka in på Sjökrigsskolan för vidareutbildning till reservofficer i flottan. Här, sa han, och slog på nytt med tummen mot papperen, tror jag vi har hittat en lämplig officer, dock inte alltigenom moderat, men med misstänkt god familjebakgrund. Carl satt helt svarslös. Han försökte intala sig att det bara var något skämt, någon subtil militär test av hans pålitlighet eller vadsomhelst men bara inte sant. Det var ju fullkomligt orimligt. IB hade bland annat ägnat sig åt
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 54
att infiltrera allt från vanliga lantliga hederliga FNL-grupper till studentorganisationer, Clarté med för den delen; IB hade sålt personliga uppgifter om svenska Palestina-aktivister till Israel, IB hade jagat ”fackliga oroselement” och förtecknat medlemmarna i alla sådana misstänkta organisationer som hans egen Clarté som någon sorts potentiella landsförrädare. Eller hur? Och ville man nu på allvar tro att Carl sådär utan vidare skulle komma invalsande i spioneriet bara man kallade? DG tappade inte tålamodet eller behärskningen. Han höll en lång föreläsning. För det första fanns det mer än en halv sanning i de där pressuppgifterna som for ikring när det gällde den så kallade infiltrationen. För det andra måste man ha klart för sig att den där Folket i Bild/Kulturfront ägnat sig åt att beskriva enbart de delar av IB:s verksamhet som man ville protestera mot, i och för sig både sympatiskt och förståeligt. Fast resultatet hade ju olyckligtvis blivit en groteskt snedvriden bild av verksamheten i dess helhet. Underrättelsetjänsten är en viktig del av landets försvar och dess huvuduppgifter består faktiskt inte av sånt som att hålla reda på bössskramlare utanför systembolagen. En del aktiviteter av det slaget hade visserligen förekommit på operationsavdelningen, men avsikten bakom hade mest varit att hålla operatörerna igång (det var första gången Carl hörde ordet ”operatör”). Underrättelsetjänstens enda väsentliga uppgift var att verka som landets känselspröt och skaffa fram kunskaper om militär eller paramilitär verksamhet som riktade sig eller kunde rikta sig mot Sverige. Som sagt. Och nu höll man på att bygga upp verksamheten på nytt, nu skulle alltså delar av militärledningen och den förhärskande borgerliga regeringen stoppa in militärer i medelåldern i organisationen. Det var inte bra. Och det fanns ett särskilt problem när det gällde just en ny generation av operatörer. Den tidigare organisationens akilleshäl var nog,
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 55
fick man erkänna, bristen på kompetenta operatörer. Det fanns inte lämpliga utbildningsresurser i Sverige och skulle de ha funnits hade det förresten lett till JO och Expressen och nationellt gallskrik över olämpliga och fula metoder och annat som inte direkt skulle bli till den nya organisationens fördel. Men här satt vi alltså med en blivande reservofficer, inte sant? Nå då var det kanske dags att presentera förslaget alldeles konkret. Det gällde alltså funktionen som operatör i den nya framtida organisationen. Det fanns ingen lämplig utbildning i Sverige för den saken och skulle inte heller av nämnda skäl kunna finnas. Men det fanns en mycket konkret möjlighet, nämligen följande. Carl skulle få ett stipendium för utbildning i statskunskap och datateknik vid University of Southern California, vid en fakultet utanför San Diego. Utbildningstiden, allt betalt av försvarsmakten även om det nu officiellt var ett vanligt amerikanskt universitetsstipendium för begåvade utländska studenter, beräknades vanligen till 3–4 år. Men Carl skulle komma att bli kraftigt försenad i sin utbildningstakt på universitetet. För det skulle man ha viss förståelse, ungefär som för vissa idrottsstjärnor. För en mera intrikat utbildning skulle nämligen kunna bokas in på en specialskola i San Diego som drevs av US Navy och FBI, den federala polisen, gemensamt. Det var förmodligen världens, åtminstone västvärldens, förnämsta utbildning av operatörer. Anbudet gällde tills vidare båda utbildningarna. Och med bara en månads påbyggnadskurs vid en vanlig amerikansk militärhögskola skulle hela utbildningstiden i San Diego, med lite mygel visserligen, kunna omräknas till de där tre åren på Sjökrickan. Alltså – hem som väl försedd med universitetsutbildning och reservofficer samtidigt. Dessutom fanns det ju alltid möjlighet att hoppa av. Man kan inte tvinga någon in i underrättelsetjänsten, åtminstone inte i Sverige. Men man kan alltså erbjuda vissa möjligheter. Det egentliga beslutet behövde inte fattas förrän om fem år. Anbudet föreföll lysande. Vad utbildning mer än fyra års tid till
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 56
field operator egentligen innebar hade Carl inte annat än filmromantiska fantasier kring. På svenska lät det i DG:s tappning fullkomligt oskyldigt: ”operatör”. Det var en mycket förskönande omskrivning. I fem års tid och till en kostnad av säkert ett par miljoner hade Carl pendlat mellan vanligt universitetsliv ett par dagar i veckan och ett hemligt liv i San Diego som bestod av träning i inbrott i lägenheter, inbrott i bilar, förföljelse med bil, förföljelse utan bil, avlyssning, telefotografering, maskering, radiokommunikation, utbyte av meddelanden, sabotage i allt från bilsprängning till konsten att sätta hela kraftverk ur spel, östeuropeiska handeldvapen, västeuropeiska, israeliska och amerikanska handeldvapen, gevär, automatkarbiner, granatkastare, granatgevär RPG, infrasikten, närstrider i hus, närstrider i terräng, närstrider i mörker med eller utan eldvapen eller med kniv och allt detta om och om igen fram och tillbaks i fem år; kort sagt gedigen grundutbildning i allt utom tveksamhet och kristen moral för en field operator. Han hade aldrig berättat för någon utomstående, inte bara för att allt detta givetvis omgavs med sträng sekretess och därför att han som utlänning förmanats särskilt att inte dra skandal över sig själv och utbildningsenheten, utan kanske mer för att han kände någon sorts ambivalent skam för det mesta utom för de rena skjutövningarna. Han hade ju varit idrottsman, kanske sammanhängde hans känslor med den bakgrunden. När han första gången kom till San Diego bestod hans fysiska identitet i att han var attackdykare i svenska flottan, vilket är fullkomligt normalt och anständigt, och att han var handbollsspelare i hygglig allsvensk klass. Handboll är ett hårt spel med mycket kroppskontakt, hårda smällar och ibland intensiv kamp kring ett flytande regelsystem där brottsnivån förskjuts lite från match till match beroende på vad som står på spel och vem som dömer. Men det är ett spel mellan jämbördiga motståndare och fusk finns inte. Det mesta en field operator utbildas i är i den sportsliga meningen fusk. Motståndarna kommer sällan att ha minsta chans.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 57
Samtidigt som de fem åren i San Diego satt spår i Carl för resten av hans liv, samtidigt som varje detalj i alla dessa regelbrott var intränad till nivå av automatisk reflex var det något han ständigt försökte skjuta undan ur sitt medvetande. Som tysta isflak flöt minnesbilderna då och då förbi. Han hade aldrig berättat för någon. Han hade varit obrottsligt lojal. Och nu var det ändå bortkastad tid, kunde man tycka. För när han kom tillbaka till Sverige var det inte tjänstgöring i nya IB som väntade utan något som DG urskuldande kallat ”tillsvidaretjänstgöring i avvaktan på nya riktlinjer” vilket i stort sett betydde väntan på nya politiska förvecklingar. Först hade den nya borgerliga regeringen med den unge moderate vapengalne statssekreteraren i spetsen militariserat IB, sen hade den efterträdande socialdemokratiska regeringen, i hård strid med facket i försvarsmakten, försökt sig på omplaceringar som då hela tiden måste ske inom försvarsmakten och just nu var alla tjänster besatta, hette det, och eftersom Sverige är Sverige så är även underrättelsefolk skyddade av olika fackliga bestämmelser och trygghetslagar som i stort sett går ut på att var och en är livstidsanställd när han en gång är anställd. Militärledningen hade sett med viss skepsis på DG:s specialrekryt även om man organiserat omskrivningen av den amerikanska utbildningen som överenskommet nere i äppelfarmen. Visserligen var Carl Hamilton DG:s man. Men han hade ett kommunistiskt förflutet. Man sa svävande att man skulle avvakta lämplig vakans. Han hade därmed blivit byrådirektör vid Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning med särskilda arbetsuppgifter på dataenheten. Det var i dubbel bemärkelse ironiskt, dels om man betänkte utbildningens art i San Diego, dels om man betänkte byrådirektörens status som säkerhetsrisk i det system han nu själv satt och hanterade och moderniserade och anpassade till den nya tekniken. Han förutsatte alltså att utbildningen i San Diego aldrig skulle få någon praktik i verkligheten. Efter två år som byrådirektör tedde sig den prognosen alldeles naturlig.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 58
Men det var fullkomligt fel. Inom tio timmar skulle han använda vapen, inom tre veckor skulle han ha dödat fyra människor. *** Han var kraftigt försenad och fick trassla sig flera varv runt Bergsgatan, Polhemsgatan och Kungsholmsgatan innan han hittade parkeringsplats. Han parkerade utan att lägga mynt i apparaten; det tjänade ändå ingenting till eftersom lapplisorna av outgrundlig principfasthet höll kvarteren runt polishusen på Kungsholmen under särskilt omsorgsfull övervakning så att polismän som på grund av lägre tjänsteställning ej hade rätt att disponera parkeringsplats i polishusets källare fick springa som ekorrar ut och in för att stoppa mynt i parkeringsapparaterna och – åtminstone enligt Carls personliga erfarenhet – förr eller senare råkade koncentrera sig så olyckligt på brottsbekämpning att de glömde att springa ut och så var det klippt. Alltså, han betalade numera hellre parkeringslapparna, buntvis. Han gick in genom Rikspolisstyrelsens huvudingång på Polhemsgatan, försökte hälsa sig förbi ABAB-vakten men tvingades naturligtvis för sjunde eller åttonde gången i denna glåmiga decembermånad visa plastkortet med lilla riksvapnet; han tog hissen ner i källaren och gick genom kulverten bort till nästa hus och tog hissen upp till näst översta våningen. Home sweet home, muttrade han när han slog in koden på glasoch ståldörren. På väg ner genom korridoren med de vita väggarna och egendomlig konst (det var den där konstklubbens påhitt) och de dammiga storbladiga krukväxterna gjorde han två iakttagelser. Den gulbruna kokosmattan var full av slask och fotspår, det tycktes ha varit mycket spring här på morgonen. Och längst ner i korridoren stod en grupp män med kaffemuggar i händerna och flera av dörrarna i korridoren stod öppna. Det var ovanligt. Var och en skall stänga sin dörr när han lämnar tjänsterum på RPS/Säk. Folk brukade inte stå ute i korridoren och snacka om det inte hänt något särskilt, exempel-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 59
vis en avgörande hockeyfinal för året. Han gick in på sitt rum utan att gå genom den kvinnliga avdelningssekreterarens rum, han tyckte inte om att visa att han kom försent. Han låste upp sitt två meter höga kassaskåp och fann till sin belåtenhet att han kommit ihåg rätt. Där nere stod ett par torra skor. Han tog av sig om fötterna och vred ur strumporna över papperskorgen och hängde dem på elementet. Sen slog han in snabbtelefonens anknytning till sekreteraren. ”Gomorron Britta, bättre sent än aldrig, men det är väl min tur att göra kaffe”, sa han och väntade sig inget särskilt svar. ”Du ska omedelbart upp till Näslund, dom väntar på dej i sammanträdesrum C 1”, svarade hon i ett tonfall som om han skulle ställas inför krigsrätt. Han suckade och såg ner på sina bara fötter. Så tog han strumporna från elementet och drog dem motvilligt på sig och rörde lite på tårna innan han stack ner fötterna i de torra skorna. Sen tog han vägen ut förbi sekreteraren. ”Vad vill Näslund, har det hänt nåt?” frågade han med handen på handtaget. ”Har du inte hört”, sa hon nästan alldeles tonlöst, ”dom har skjutit Axel Folkesson, intendenten på Byrå B, du vet.” Han stod kvar med handen på handtaget. ”Skjutit Folkesson? Är han död? Vilka då, när och var?” Hon bara skakade på huvudet och såg ut att börja gråta. Han gick snabbt en trappa upp och fastnade en stund vid ingången eftersom hans kod inte fungerade på den våningen. Efter någon minut kom en kollega förbi och släppte in honom. Det satt sex män inne i sammanträdesrummet vid det ovala masurbjörkbordet med de tomatfärgade läderstolarna. Vid ena kortänden satt chefen för Byrå B, Henrik P Näslund, som i praktiken var den verklige chefen för svensk säkerhetspolis eftersom Byrå B skötte de tunga delarna, själva jakten på spioner och terrorister. Två av de andra kände Carl igen som kolleger vid Säk. De andra tre kände han
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 60
över huvud taget inte igen, men de var utan tvekan poliser. Näslund viftade irriterat bort alla hans inledande försök att förklara morgonens umbäranden i trafiken. Stämningen i rummet var egendomlig. ”Okay”, sa Näslund, ”då kör vi. Det handlar alltså om att lägga upp två parallella utredningar och samordna resultaten här på min avdelning. Om du inte känner kollegerna Hamilton så är det här alltså Ljungdahl, Persson och Assarsson från våldet, och så Fristedt som jobbade på samma avdelning som Folkesson och så Appeltoft från utredningsenheten.” De fem männen nickade buttert åt Carl. ”Ja som ni förstår har det här ärendet prioritet över allt annat”, fortsatte Näslund, ”och säger jag prioritet så menar jag det, ingenting får gå före det här.” De fem polismännen, eller de sex om man räknar in Carl Hamilton, som nu satt och lyssnade på chefen för Byrå B, hade under normala förutsättningar knappast ens satt sig vid samma kaffebord. Tre av dem var vanliga poliser och brottsutredare och mot bakgrund av ärendets natur fick man rimligtvis anta att de måste tillhöra de allra bästa i landet. Och sådana poliser har vanligtvis inga höga tankar om sina förnämare kusiner på säkerhetsavdelningen, särskilt inte yngre säkerhetsmän med akademisk bakgrund i stället för femton års polisträning, och Carl Hamilton var alldeles skinande uppenbart just en sån odugling. Och det var inte så mycket bättre på själva firman, alltså inom säkerhetspolisen. Arne Fristedt och Erik Appeltoft var båda kriminalkommissarier och långvägare. De hade först varit vanliga poliser i vanlig poliskarriär i tio femton år och sen handplockats över till firman enligt den gamla modellen som bestod i att rekrytera särskilt bra poliser. De tillhörde alltså den äldre skolan, sådana säkerhetsmän som var poliser och inte juris kandidater som gått in via byrådirektörskarriären, detta påfund som framför allt Näslund utvecklat så att firman började framstå som ett seminarium för yngre akademiker.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 61
Åtminstone ur de äldre polismännens perspektiv. Och den yngre gruppen, där sällskapet nu med viss rätt räknade in Carl, brukade mot detta vanligtvis inta en försvarsattityd som gick ut på att de själva i kraft av bättre och modernare utbildning och möjligen högre intelligens mer än de gamla polisstötarna representerade en modern säkerhetstjänst. Därför skulle de sex männen i vanliga fall inte ens tänkt sig att sitta vid samma kaffebord. Men hos alla poliser, oavsett karriär och utbildning och familjebakgrund, finns några få ting som blixtsnabbt överbryggar motsättningar av det här slaget. Mord på polis är i det avseendet viktigare än allt annat. En halvtimme senare stod Carl med sina två äldre kolleger Arne Fristedt och Erik Appeltoft utanför Folkessons plomberade tjänsterum. Arne Fristedt som tydligen var äldst i tjänst av de två kriminalkommissarierna hade med polisiär automatik befäl över de andra två. Han nickade bekräftande åt sin kollega Appeltoft som därmed kunde slita bort plomberingen kring dörrlåset. De gick in i rummet där de nu kanske skulle hitta de första viktiga spåren efter mördarna eller mördaren. Rummet var i perfekt ordning. Det hade två små fyrkantiga fönster som satt så högt upp i rummet att de inte gav någon utsikt. De flesta tjänsterum såg ut ungefär så, skillnaden bestod bara i ett eller två små fönster beroende på innehavarens tjänsteställning. Tanken med fönster som inte går att se ut genom är förmodligen att ingen heller ska kunna se in genom dem, låt vara att det knappast fanns någon plats i närheten som kunde erbjuda insyn i dessa rum högst upp i andra polishuset. Skrivbordet var omsorgsfullt städat. Där fanns ett skrivunderlägg i ljust läder, ett fotografi av två tonårsflickor och en kvinna som rimligtvis var deras mor. Bredvid stod en mobil som bestod av sex hängande stålkulor. Bredvid mobilen låg en kontorsalmanacka. Rummet såg ändå mer personligt och ombonat ut än de flesta tjänsterum på
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 62
säkerhetsavdelningen. Det berodde mest på att väggarna var fyllda med grafik; Axel Folkesson hade varit ordförande i säkerhetspolisens konstklubb. I övrigt fanns två fåtöljer med läslampa och ett litet bord emellan. På bordet stod en askkopp, tömd, och bredvid askkoppen ett pipställ med fyra omsorgsfullt rengjorda pipor. Inte en tobaksflaga, ingen aska. I rummets motsatta ände bakom skrivbordet stod det stora kassaskåpet, samma kassaskåp som hos alla anställda på säkerhetstjänsten. Framför kassaskåpet låg en liten trasmatta i olika blå nyanser. De tre männen stod tysta en stund. Erik Appeltoft höjde en av stålkulorna och släppte den så att pendelrörelsen startade, under en kort stund hördes ingenting annat i rummet än stålkulorna som slog mot varandra i mobilens rörelse fram och åter. Arne Fristedt tog upp en liten svart diktafon ur fickan. ”Jaha”, sa han och knäppte på diktafonen, ”då kör vi: Husrannsakan, nej förresten stryk det, vi säger besiktning av polisintendent Axel Folkessons tjänsterum. Närvarande kriminalkommissarie Arne Fristedt, kriminalkommissarie Erik Appeltoft och polisassistent, nej vafan är du, stryk det där, byrådirektör va … alltså byrådirektör Carl Hamilton. Klockan är 10:16 och datum 9 december. Tjänsterummet är i god ordning och sedvanligt möblerat. Vi börjar med att öppna kassaskåpet. Koden är enligt besked från avdelningschefen 365-356-389 och … du öppnar va Hamilton … och även ordningen inne i kassaskåpet får sägas vara god. På översta stålhyllan ligger ett tomt axelhölster till sedvanligt tjänstevapen och en ask med ammunition, 50 st 7,65 mm, i övrigt ingenting. På andra hyllan ligger dagboksdiariet och någonting som förefaller vara en skriftlig sammanställning av vissa iakttagelser kring … hm … kring terroristaktivitet med anknytning till Mellanöstern. Rapporten, som vi kallar A 1 i fortsättningen, förefaller ha utländskt ursprung, språket är engelska. Bredvid rapporten ligger en A4-pärm med nummer 16 B som vi i fortsatta protokoll benämner A 2 och på stora hyllan står 23 A4pärmar i nummerföljd fram till 16 A, därefter ett tomrum och så följer
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 63
17 A och så vidare. Skåpets nedre del innehåller ytterligare en ask ammunition 7,65, ett par inneskor eller tofflor samt två anteckningsblock med handskrivna anteckningar. Anteckningsblocken benämnes i fortsättningen A 3. Därmed är den fortsatta besiktningen inriktad på skrivbordet. Förutom prydnadsföremål och porträtt som vi tillsvidare förutsätter är porträtt … jaså du är säker okay … som alltså är porträtt på familjen ligger en vanlig kontorsalmanacka med diverse anteckningar av dagbokstyp. Benämnes B 1. Och om vi då övergår till hurtslådorna så finner vi att de till en början är olåsta … Översta hurtslådan innehåller följande. En nyckelknippa med sju nycklar av olika slag, benämnes B 2, ett antal pennor, en linjal, en miniräknare av märket Sony, en fickalmanacka för föregående år, benämnes B 3 …” Genomgången gick snabbt och professionellt. Någon teknisk undersökning av rummet kunde inte leda till resultat eftersom knappast någon annan varit där inne. Säkerhetstjänstens verksamhet är som det heter strikt sektionerad. Det betyder i korthet att den anställde varken vet eller får veta vad grannen i rummet intill egentligen arbetar med, än mindre skulle man kunna tänka sig att springa ut och in i varandras rum. Så när protokollet var inläst började de tre männen samla ihop en hög med det material som man omedelbart borde studera, framför allt kontorsalmanackan på skrivbordet och dagboksdiariet från kassaskåpet. Det var där man förhoppningsvis skulle kunna utröna vad Axel Folkesson haft för sig den senaste tiden. Dagens datum i kontorsalmanackan hade en enda anteckning. Där stod: ring eller kolla 631130 Ingenting mer. Gårdagen hade en anteckning som kunde tolkas som ett sammanträde vid lunchtid med chefen för Byrå B och ytterligare en anteckning där det stod:
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 64
Ta kontakt angående plan Dalet? På motsvarande utrymme i det dagboksdiarium som legat i kassaskåpet fanns båda anteckningarna upprepade, men utan förtydliganden. Däremot stod en mera utförlig anteckning två dagar tidigare, på måndagen, och den anteckningen hade ingen motsvarighet i kontorsalmanackan: Sammantr. m Shulamit Hanegbi. Varnar för plan Dalet. Nära förestående. Konfid. upplysning, får ej vidarebefordras. De tre sista orden var understrukna. ”Där”, sa Fristedt och satte ner sitt pekfinger på de understrukna orden, ”där har vi alltså det första uppslaget. Vem fan är den där Shula-nånting?” ”Israelernas säkerhetschef. På ambassaden”, svarade Appeltoft. De tre männen lutade sig över anteckningarna. Säkerhetschefen på Israels ambassad hade förmodligen tagit kontakten eftersom det inte fanns någonting som tydde på att Folkesson gjort det. Och vid ett personligt sammanträffande, för telefon var helt osannolikt, hade han alltså varnat Folkesson för någon ”plan Dalet” och två dagar senare mördades Folkesson. Fristedt fattade omedelbara beslut. Han själv och Appeltoft skulle börja kontrollera bakgrunden till det där telefonnumret, läsa in sig på Folkessons utländska rapport om terrorism och gå igenom innehållet i pärm 16 B, som tydligen kunde ha att göra med Folkessons allra sista arbetsuppgifter och dessutom skulle man kolla med Näslund vad sammanträdet vid lunchtid dagen före mordet kunde ha gällt. Och Carl Hamilton kunde få åka iväg och förhöra den där säkerhetschefen. Det var inget bekymmer med israelerna, bara att ringa först. Fem minuter senare slet Carl bort parkeringslappen från bilens framruta, knycklade ihop den och slängde den. Sen körde han ner mot Östermalm och Israels ambassad på Torstenssonsgatan. Ambassadlokalen låg några trappor upp och utifrån såg dörren ut som en vanlig lägenhetsdörr. På insidan var den emellertid förstärkt
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 65
med pansardörrar och man steg först in genom en metalldetektor till ett litet slutet förrum. Den ensamme vakten i förrummet hade jeans och polotröja och tuggade tuggummi. Ovanför honom satt en videokamera. ”Legitimation, please”, hälsade han och knäppte med fingrarna. Sen kastade han knappt en blick på plastkortet med lilla riksvapnet utan singlade snabbt tillbaks det i luften med tummen och pekfingret. Carl fumlade med kortet i luften innan han fick grepp på det. I vanliga fall skulle beteendet ha provocerat honom. Säkerhetsvakten slog in snabbtelefonen och sa någonting på hebreiska och sen pekade han med tummen över axeln mot en av de stängda dörrarna och Carl gick fram och ställde sig framför dörren; han förutsatte att den var låst, vilket den också var. Efter en stund rasslade det i låset och på andra sidan stod en kortvuxen man i 35-årsåldern. Tuggummi igen. Mannen gjorde en slängande gest med huvudet att Carl skulle följa med in och sen låste han dörren innan de fortsatte ner i en kort korridor där han öppnade en dörr utan att knacka, pekade inåt rummet åt Carl och fortsatte bort i korridoren utan att säga något mer. Där inne satt alltså Shulamit Hanegbi. Carl var inställd på att det skulle vara en ung säkerhetsofficer men blev ändå förvånad. Kvinnan som reste sig på andra sidan det slarvigt överbelamrade skrivbordet föreföll att vara i hans egen ålder eller ett par år yngre. Det fanns ingen annan i rummet. I en av bokhyllorna bakom henne låg en 9 mm UZI k-pist med instoppat magasin, men säkrad; bärremmen var kraftigt sliten, vapnet måste ha använts i åtskilliga år. Hon var blåögd, svarthårig och mycket vacker, hon bar håret hopfäst bakom nacken i någon sorts hästsvans nedstoppad innanför polokragen på hennes gröna tröja, självfallet kom Carl Hamilton av sig och självfallet blev han genomskådad, vilket han såg i hennes försiktiga småleende. ”Jag visste inte att du var kvinna”, sa han urskuldande när han satte sig.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 66
”Nå men vad gäller saken som nu har högsta prioritet?” svarade hon utan att ens låtsas ha hört Carls anmärkning. Carl förklarade kortfattat. Alltså. Den chefsperson på firmans Byrå B som hade ansvaret för terrorism med bland annat anknytning till Mellanöstern hade mördats idag på morgonen vilket väl redan var bekant? Nå då så. Och i förrgår hade han, enligt anteckningar man just funnit i hans kassaskåp, haft kontakt med Shulamit Hanegbi som framfört någon sorts varning, och av anteckningarna framgick vidare att varningen gällde någon omedelbart förestående fientlig operation betecknad ”Plan Dalet”. Alltså, vad var Plan Dalet för någonting, vad gällde varningen, varför hade ambassadens säkerhetssektion beslutat framföra den, vilket kunde vara det förmodade eller sannolika sambandet mellan detta och mordet? Shulamit Hanegbi hade dragit fram hästsvansen och rullade en slinga av den runt sitt pekfinger varv efter varv medan hon lyssnade. Hon visade inte med en min vad hon tänkte eller om hon ens blev överraskad av någonting hon hörde. När Carl var färdig med sin framställning suckade hon och sträckte sig efter ett litet gult cigarrettpaket i röran på skrivbordet, tog paketet och gjorde en frågande gest åt Carl som skakade på huvudet. Sen tände hon cigarretten och gick fram till fönstret och såg ner på gatan. Carl noterade att hon inte ställde sig rakt framför fönstret, utan vid sidan av gardinen som ett automatiskt beteende för att aldrig göra sig till större måltavla än nödvändigt. Hon stod halvt bortvänd en stund utan att säga något. Carl väntade. Frågorna var ju kristallklara och behövde inte förtydligas. Till slut gick hon tillbaka till sin skrivbordsplats och hasade ner i stolen och drog ett häftigt bloss på den illaluktande cigarretten innan hon såg Carl stint i ögonen och äntligen svarade. ”Vi israeler brukar inte vara särskilt byråkratiska. Men såvitt jag kan förstå ligger det nu till så här att jag helt enkelt inte har rätt att svara på dina frågor. Jag förutsätter att du har rätt att ställa dom, du är ju anställd på den svenska säkerhetstjänsten och får fråga vem du vill
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 67
vad du vill. Men kontakterna mellan oss får nog gå den vanliga vägen, via chefen för Byrå B alltså. Sorry, men så är det nog.” ”Ja men då kommer alltså min chef att gå till din chef och upprepa frågorna och sen kommer min chef tillbaks från din chef till mej och mina kolleger som håller på med utredningen och så går 24 timmar åt helvete bara på en formalitet. Är det så jag ska fatta dej?” ”Det låter inte särskilt operativt praktiskt, det medger jag.” ”Nä? Och?” ”Jag befinner mej i en besvärlig situation, jag kan inte säga så mycket mer.” ”Men det är naturligtvis sant?” ”Vadå?” ”Att du varnade honom?” ”Förmodligen kan jag komma i ett läge när jag måste förneka det. Men det förstår ju du och jag lika väl att om Axel, jag är verkligen ledsen för det som hände honom förresten, han var en hygglig karl, men om nu Axel gjorde en sån där anteckning vilket jag i och för sig beklagar så … tja, det vore ju egentligen larvigt av mej att förneka.” ”Vem varnade du honom för? Palestinier?” ”Den tanken ligger minst sagt nära till hands. Men jag kan inte svara på dina frågor. Sorry.” ”Ja det borde du vara. Tänk dej det omvända läget. Skulle du inte ha slagit den där jävla svensken på käften om han vägrat hjälpa dej?” ”Jag har faktiskt svårt att tänka mej det omvända läget, av flera skäl.” ”Vad betyder Dalet? Är det ett ortsnamn eller vadå?” ”Okay jag ska bespara dej den tiden i alla fall. Dalet är den hebreiska motsvarigheten till bokstaven D. Plan Dalet betyder alltså kort och gott Plan D.” ”Och vem har planerat plan Dalet?” ”Sorry. Det går inte, jag säger inte mer nu.” Carl satt tyst en stund och såg in i hennes ögon, distraherades av hennes utseende men försökte se någon känsloreaktion av något enda
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 68
litet slag. Situationen var ju fullkomligt absurd. ”Vi försöker få tag på en mördare”, försökte han på nytt. ”Jag är mycket väl medveten om det”, svarade hon med samma utslätade ansiktsuttryck och så satt de tysta en kort stund igen. Han fick en plötslig ingivelse att åtminstone spräcka ansiktsuttrycket på henne. ”Kan vi äta middag någon kväll, hemgrillade fläskkotletter eller så?” Hon log faktiskt, först log hon sen skrattade hon till och såg ner i bordet och svepte undan håret i samma gest som hon slätade ut sitt ansiktsuttryck. ”Det låter som ett dubbelt olämpligt förslag just nu”, svarade hon. ”Okay, lammkotletter?” Hon tänkte efter en stund, uppenbarligen på helt annat än lammkotletter. Sen bad hon om hans privata adress. Han la sitt visitkort på bordet framför henne, sen gick han. Nere på gatan knycklade han ihop dagens andra parkeringslapp innan han startade V-åttan med ett rytande och mullrade runt kvarteret mot Strandvägen. Den där israeliskan visste något som var av största betydelse och som hon vägrade att berätta. Hon hade varnat Folkesson för en palestinsk operation som kallats Plan Dalet, men det var ju rimligtvis israelernas beteckning eller översättning. Trots att hon en gång varnat den svenska säkerhetstjänsten hade saken nu blivit så hemlig att den inte längre gick att förklara. Det gick inte ihop. Förmodligen skulle det bli ett diplomatiskt ärende om ingenting annat hjälpte men under tiden växte mördarnas försprång och eventuellt kom själva plan Dalet närmare utan att firman fick veta när, var eller hur. Varför hade han förresten kommit med det där genanta middagsförslaget? Vad menade hon med att be om hans privata adress? Carl Hamilton gick raka vägen in till Näslund utan att knacka. Näslund satt i telefon och gjorde en gest som var ett mellanting mellan dra åt helvete och sätt dej. Carl föredrog den senare tolkningen och satte sig. Telefonsamtalet gällde dagens händelser men personen i andra lu-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 69
ren kunde inte vara inom firman eftersom Näslund då och då sa att det har jag inte sagt och riktigt så kan man inte tolka det, jo ja ungefär, det ligger nog ett och annat i det, och så vidare. Han talade alltså med någon journalist. Carl tittade demonstrativt på klockan och Näslund som ändå börjat låta alltmer besvärad avslutade telefonsamtalet med ursäkten att han måste på ett viktigt sammanträde men att han skulle ringa upp senare. ”Nå”, sa han och vände sig mot Carl. Han såg ut som en bilhandlare med raggarförflutet på 50-talet, man hade kunnat gissa ganska mycket i den riktningen med ledning av hans utseende men inte att han var chef för rikets känsligaste del av säkerhetstjänsten. Carl tyckte intuitivt illa om mannen. Han verkade opålitlig, fast det kanske bara var utseendet. Carl redogjorde kortfattat för resultatet av sammanträffandet på den israeliska ambassaden. Näslund muttrade att han fick ringa israelerna och gjorde några anteckningar, sen övergick han till annat. ”Du kanske undrar varför jag stoppat in dej i den här spaningsgruppen?” började han. Det fanns särskilda skäl. Dels kunde det antagligen bli tal om ett komplicerat sökande i dataregistren efter olika terrorister och deras understödsgrupper i landet, dels var det en annan sak. Näslund visste ju mycket väl vad ingen annan på firman visste, nämligen vilken bakgrund den unge grevliga akademikern hade i Kalifornien vid sidan av det där med universitetsstudier och databehandling. Och spaningsarbetet kunde ju plötsligt och oroväckande dra ut på fältet och äldre kolleger som Fristedt och Appeltoft hade utomordentliga förtjänster när det gällde inre spaningsarbete och analys. Däremot var det ingen angenäm tanke att ytterligare otränad personal på firman skulle stöta ihop med den person som skjuter säkerhetspoliser genom ögat på två decimeters håll. ”Fast det här måste stanna mellan oss”, avslutade Näslund sina förklaringar som ju var antydningar snarare än förklaringar.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 70
Carl svarade inte utan väntade på förtydligande. Det besvärade Näslund men han gjorde sig ändå något mer tydlig. ”Kort sagt. I händelse av konfrontation på fältet skulle jag faktiskt föredra om det var du och inte dina äldre kolleger som hamnade i det läget. Är det klart?” Carl nickade att han förstod även om det inte var helt sant. Han hade inte ägnat en tanke åt Appeltofts och Fristedts eventuella färdigheter med handeldvapen eftersom han förutsatt att de var lika kompetenta i det avseendet som vilka som helst säkerhetsmän världen över. Men så var det tydligen inte. ”Det finns i så fall ett litet praktiskt problem”, sa Carl. ”Jag vet”, svarade Näslund, ”jag har tagit reda på det under dagen. Ingen av er tre har avlagt obligatoriskt skjutprov under de senaste tre åren så ni får egentligen inte bära tjänstevapen. Men det är ordnat, ni får åka ut till Ulriksdal nu i eftermiddag, jag har sagt till om det.” ”Jaha, men det var inte det jag tänkte på”, svarade Carl. ”Mitt praktiska problem gäller vapentypen.” ”Det kan jag faktiskt inte tänka mej, du är väl inte rädd att spricka i den svenska polisens obligatoriska skjutprov”, flinade Näslund. ”Nej det tror jag inte. Men jag har egna vapen, kan jag få använda dom i stället för den där Walther-pistolen?” ”Vadå för vapen?” ”En italiensk pistol och en amerikansk revolver beroende på arbetsuppgiften. Vill du ha märken och licensnummer och sånt?” ”Nej det är nog okay. Jag blev bara orolig att du avsåg mer illustra vapen än så. Kom ihåg att vi behåller din bakgrund för oss själva, det lovade jag DG när jag tog in dej här. Överenskommet?” ”Ja, överenskommet.” Carl gick till sitt tjänsterum och hittade en lapp på skrivbordet där Appeltoft meddelade att de måste avbryta arbetet för målskjutning såfort han kom tillbaks. Han öppnade sitt kassaskåp och tog fram den vinröda portföljen som såg ut som vilken tjänstemannaportfölj som helst utifrån och som i en genomlysningsapparat på flygplats skulle
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 71
visa sig innehålla kamerautrustning men som i själva verket innehöll en stor del av Carls personliga arsenal. Frågan gällde just nu pistol eller revolver. Det berodde i första hand på vad som var målet. Om målet var levande människa skulle Carl utan tvekan välja sin revolver, en Smith & Wesson Combat Magnum i kaliber 38; han hade fått pröva sig fram bland ett femtiotal olika märken och modeller innan han kommit fram till att just detta vapen passade honom bäst. Valfriheten hade varit närmast obegränsad i San Diego och de nya rekryterna fick ägna den första månaden åt att hitta just de vapen som passade dem bäst – det krävdes en revolver och en pistol – och sen fick var och en i fortsättningen hålla sig till de egna vapnen. Den här revolvern var hans andra personliga exemplar; man byter vapen efter 30 000 övningsskott. Två gånger hade han riktat revolvern mot levande människa. Första gången hade han tvekat, nästan blivit dödad och sen våldsamt utskälld ett par dagar senare. Ett av dessa minnets mörka isflak flöt tyst förbi i bakhuvudet. Sen skakade han av sig obehaget och la tillbaks revolvern i väskan. För nu gällde det målskjutning på tavla, det var en annan sak. Dels var precisionen större med pistol och dels innehåller en revolver bara sex skott. Han visste ju inte hur övningarna och skjutproven gick till i Sverige, bara att polisen använder en pistol i kaliber 7,65 med åtta skott i magasinet. Hans pistol var en Beretta 92 S 9 mm med 15 skott i magasinet. Han hade fått ett nytt exemplar i avskedsgåva i San Diego. Skjutinstruktörerna hade specialbeställt det och på något sätt hade de lyckats få tag på en bild på hans familjevapen via amerikanska ambassaden i Stockholm. Mitt i det vita pärlemorhandtaget – standard var annars mörkbrun valnöt – satt således en svart vapensköld med tre röda rosor och en halvmåne i silver. Skölden kröntes med en femuddig krona i guld. Det var helt rätt, så såg grevliga ätten nr 86 Hamiltons familjevapen ut.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 72
Han vägde pistolen i handen. Laddad vägde den något över ett kilo, den var 217 mm lång och 137 mm hög. När han då och då besökt en pistolskytteklubb i Danderyd var det bara detta vapen han haft med sig. Revolvern skulle ha väckt onödigt uppseende. Han laddade tankfullt upp ett par magasin, körde in det ena i kolven, tog av sig kavajen och snörde vant fast axelhölstret. I kavajfickorna tog han sen med sig ett extramagasin och en patronask. Han drog på sig kavajen, rättade till slipsen och sökte upp de två kriminalkommissarierna som satt som åskmoln och väntade på honom nere i fikarummet i korridoren. ”Har du avlagt våra skjutprov förut?” frågade Fristedt. ”Nej”, svarade Carl alldeles sanningsenligt. Han hade inte en aning om hur de svenska skjutproven gick till. ”Kan du skjuta?” frågade Appeltoft med ett småleende som Carl inte kunde undgå att lägga märke till. ”Ja”, svarade han. Men han såg samtidigt bort för att inte visa att han låtit sig provoceras av de andras försmädliga glimt i ögonen. De två äldre polismännen utbytte ett hastigt roat ögonkast eftersom de missförstod Carls reserverade attityd och eftersom de förberett ett litet skämt med den unge byrådirektören. På väg ner till garaget under polishusen summerade de hastigt läget. Carl berättade om den israeliska säkerhetsofficeren som av skäl han inte kunde begripa hade vägrat att bekräfta eller förklara mer än att hon visserligen talat med Folkesson och att Plan Dalet bara betydde plan D på hebreiska. Fristedts samtal med Näslund hade inte gett något, Näslund påstod att han och Folkesson talat om saker utan någon som helst anknytning till terrorism och Mellanöstern på sitt möte dagen före mordet. Men vad de talat om ville inte Näslund utveckla. Det verkade konstigt. För om Folkesson varit en terroristoperation på spåren så borde han väl ha nämnt det? Appeltoft hade spårat telefonnumret 631130 till en sybehörsaffär på Sibyllegatan uppe på Östermalm. Det föreföll svårt att tro att
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 73
Folkesson haft några privata ärenden i en sybehörsaffär, man fick väl för säkerhets skull fråga hans fru men hon hade inte varit anträffbar. De olika rapporter som man med ledning av deras placering i Folkessons kassaskåp kunde betrakta som hans senaste arbete berörde två olika områden. Det första gällde attentat i Europa som utförts av palestinier mot antingen diplomater och andra liknande mål eller också mot andra palestinier. Den utländska rapporten handlade dels om sådant och bestod dels av allmänna analyser kring modus operandi när det gällde terroristernas organisation i Europa och deras förmåga eller vilja att bland sympatisörer skaffa sig förbindelselinjer och logistiskt stöd. Det hela var alltså inte av den arten att man omedelbart kunde gissa sig till vad Folkesson sysslat med de sista dagarna, annat än att det gällde palestinier. Men det verkade som ett tämligen rutinmässigt material för just hans del. Appeltoft körde Volvon. Fristedt satt där fram och Carl i baksätet. Poliser placerar sig automatiskt så, den som för befäl sitter bredvid föraren, den som står lägst i rang sitter där bak. De båda kriminalkommissarierna surade. Det föreföll dem fullkomligt idiotiskt att avbryta arbetet bara för att ge sig ut på en skjutbana. Men den där Näslund kunde ju ofta visa sig petig med paragrafer och bestämmelser och nu gällde det närmast föreskrifter för användande av skjutvapen i tjänsten, moment FAP 104/2 som i sin tur baserades på en Kgl förordning från 1969. I den öppna verksamheten cirkulerade polismännen ständigt runt i skjutövningssystemet, men på firman – där ingen använt skjutvapen så långt man kunde minnas – var det vanligt att äldre polismän som Appeltoft och Fristedt helt enkelt la undan sina vapen i kassaskåpen och sen varken bar dem på sig eller övade. Appeltofts och Fristedts irritation riktade sig dessutom lite diffust mot Carl. För Carl var ju en typisk näslundare, en av de nya akademiska rekryteringarna som antagligen skulle springa till Näslund och skvallra om något olämpligt sas eller gjordes. Som en avsiktlig provo-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 74
kation, eller möjligen som ett sätt att åtminstone pröva Carls reaktioner, började de två äldre polismännen nu dra en del firmaskvaller om Näslund. ”Du har väl hört det där om hans stordåd med Jukkasjärvimannen?” frågade Fristedt. Carl, som i själva verket haft mycket lite med Näslund att göra och dessutom var dåligt insatt i firmaskvallret, skakade på huvudet och Fristedt berättade med synbar skadeglädje. Det var ett av firmans dyraste och största fiaskon. Näslund var distriktsåklagare på den tiden någonstans uppe i lapphelvetet (Fristedt var stockholmare och för honom var allting norr om Gävle just ”lapphelvetet”). Näslund hade alltså lokalt ansvar för säkerhetsfrågor och hade fått för sig att han nu skulle visa framfötterna ända ner till Stockholm eftersom han var en storspion på spåren. I Jukkasjärvi. I sex år hade firmans lokala spanare smugit omkring och avlyssnat och samlat rykten och till och med rekvirerat en del förstärkning på olika vikariat för att få fast storspionen. Och till slut hade distriktsåklagare Näslund beslutat att nu skulle de slutgiltiga bevisen säkras och så organiserade han ett tillslag med 20 man, däribland ett tiotal specialister från Stockholm, helikopter med minst sagt oklara arbetsuppgifter, skottsäkra västar och hela härligheten. Styrkan avancerade mot Jukkasjärvi – man slog ”en järnring kring Jukkasjärvi” – och grep mannen i hans bostad och stoppade ner hela hans hem i numrerade svarta plastsäckar och så gick distriktsåklagare Näslund, då som alltid senare, ut i pressen och trumpetade om den stora triumfen, om vilken farlig fiende mot landet som nu oskadliggjorts. Fyra månader senare var man tvungen att släppa mannen, som visat sig vara fönstertittare – därav vissa egendomliga beteenden som förvisso givit upphov till en del ostrukturerat skvaller; det är inte så lätt att vara fönstertittare i den geografi som lapphelvetet erbjuder – och dessutom vid ett säkrat tillfälle rest på en veckokryssning till Leningrad.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 75
Men det fanns inte skymten av spioneri, inte brott mot rikets säkerhet över huvud taget. Näslund kunde alltså inte skilja en norrländsk fönstertittare från Kim Philby. Och på denna lysande merit hade han i stort sett ögonaböj kallats till Stockholm för att bli chef för Byrå B. Det var nästan så att man borde föreställa sig att någon i regeringen medvetet haft för avsikt att skada firman. Hur skulle man annars förklara att de kommit på idén att låta hjälten från Jukkasjärvi få det chefsjobb han fick? Hans enda merit var ju att han ljög så mycket i pressen, från Jukkasjärvi och framåt. Det skulle nog Carl snart bli varse. ”Så om du läser i tidningarna vad vi håller på med och inte riktigt känner igen dej, så bry dej inte. Det är inte jag eller Fristedt eller dom där kriminalarna på öppna verksamheten för dom är bra folk. Det är bara Näslund, bara så du vet”, sa Appeltoft. ”Så att det inte blir några onödiga missförstånd mellan oss”, tillade Fristedt. Carl ryckte på axlarna. Han förstod inte deras undertryckta aggressivitet mot Näslund, han visste för lite om firman för det. De var framme vid Ulriksdals polisskola. En extrainkallad instruktör skulle ta hand om deras skjutprov. Följaktligen närmade sig Appeltofts och Fristedts lilla skämt, som ju strängt taget riktade sig mer mot Näslund än mot Carl. Men de hade alltså gjort vissa överenskommelser med skjutinstruktören. I inomhusbanan fanns 15 skjuttavlor på rad. Längst bort vid den ena träpanelade långväggen hade instruktören fäst en fältskyttebild typ 1/3-figur med måtten 52 x 48 cm (man ser ett huvud med hjälm, ett ansikte och övre delen av bålen). Instruktören hade lagt fram hörselskydd och ammunitionsaskar vid en skjutplats 20 meter från målet. I polisens övningsrutin var detta en uppställning för övning nr 8, som normalt går ut på att man skall skjuta fem skott på en tid som inte får överskrida 20 sekunder och av de fem skotten måste tre vara träff för godkänt.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 76
Men målet skulle normalt vara stillastående. Det var här det enligt överenskommelse tillkommit en liten improvisation. För instruktören hade fäst måltavlan i en av de stålställningar som kunde vridas undan i vissa perioder. ”Har du skjutit här förut?” undrade instruktören glatt leende mot Carl. ”Nej”, svarade Carl, ”inte på det här avståndet mot ett sånt mål.” Avståndet föreföll nämligen lite väl kort för ett så stort mål. ”Har du ditt vapen i ordning?” fortsatte instruktören som samtidigt blinkade åt Appeltoft, förmodligen utan att Carl skulle se det. ”Ja”, svarade Carl utan att göra en ansats att visa det. ”Okay. Den där tredjedelsfiguren dyker upp när jag säger till och så är den kvar i sju sekunder. Försvinner i tre, återkommer i sju och så vidare. Du ska skjuta fem skott i den perioden, är det uppfattat?” ”Nja”, sa Carl, ”i sju sekunder, är den framme i sju sekunder och borta i tre?” ”Ja. Några oklarheter?” ”Nej.” ”Vi skjuter alltså tre serier var, är du klar?” Carl hängde av sig kavajen och svepte på sig ett hörselskydd. Han hade aldrig sett den svenska övningsrutinen och det var alltså en del av skämtet, men det gjorde att han inte heller visste vilken utgångsställning man använde i Sverige, det vill säga med draget vapen redan riktat mot målet. Han kände sig provocerad. Hade han varit tio år äldre hade han inte låtit sig provoceras men det fanns något alldeles för förargligt i ögonen på Fristedt och Appeltoft som hade hängt av sig kavajerna och nu stod med korslagda armar och smålog mot honom. ”Ta det inte så hårt grabben”, tröstade Appeltoft med spelad medkänsla. Carl stod bredbent med ryggen mot målet. Det var hans vanliga intränade utgångsställning för snabbskytte. Den övning som i hans erfarenhet mest liknade det här brukade vara på längre håll och mot
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 77
en svart helfigur som hade ett rött hjärta av en knytnäves storlek markerad på vänster sida av bröstkorgen. Helfiguren vände sig som en duellskyttetavla, dök upp i tre sekunder, försvann i vad som helst mellan en och tio sekunder, dök sen upp i tre sekunder igen och så vidare. I det övningsmomentet gällde det också att få iväg fem skott – fast på tre sekunder – och sätta tre i det röda hjärtat (som var en femtedel så stort som den här 1/3-figuren). Carl insåg att han måste ha genomfört det momentet flera tusen gånger med olika vapen. Carl nickade bakåt att han var klar. De tre polismännen såg förbluffat på varandra åt utgångsställningen Carl hade valt. Appeltoft ryckte på axlarna. ”Färdiga!” ropade instruktören. Carl stod med händerna utefter sidorna och ryggen fortfarande mot målet. Appeltoft var den av de tre männen som tydligast kom ihåg efteråt vad som egentligen hände. I samma ögonblick som maskineriet där nere vände upp måltavlan snurrade Carl runt och drog och osäkrade sitt vapen mitt i svingen. Sen i den fortsatta rörelsen sjönk han ner i något som på svenskt instruktörsspråk närmast skulle kallas ”hukande skjutställning med stödhand” och sköt två skott i tät följd efter varandra och sen ytterligare tre skott efter en kort paus. Därefter vände han sig tillbaks till sin utgångsställning och därefter, som det föreföll efter en evighet, hade de sju sekunderna gått och målet fälldes undan. Samma procedur upprepades två gånger inför de förstummade polismännen. När Carl sista gången körde ner sin tunga utländska pistol i axelhölstret låg två tomhylsor fortfarande i luften på väg ner mot golvet. De föll klingande ner i den absoluta tystnaden. Flapp, lät det när den perforerade målfiguren vändes bort. Ingen sa något. Instruktören gick själv ner för att hämta målfiguren. En av träffarna låg i figurens hjälmkant. De andra fjorton satt tätt samlade i figurens ansikte. ”Jahapp”, sa instruktören samtidigt som han höll upp målfiguren
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 78
mot Appeltoft och Fristedt med en blick med den ungefärliga innebörden vadå för jävla gröngöling, ”det här får väl betraktas som ganska bra av en nybörjare. Fast vad är det för vapen du använder grabben?” ”En Beretta 92 S med 9 mm höghastighetsammunition Parabellum, jag har byråchefens tillstånd att använda den i stället för en Walther. Fast jag kan göra om proven med en Walther, men då får man ju ladda emellan.” Carl ansträngde sig till det yttersta att svara med utslätat ansiktsuttryck. Han ångrade sig redan. ”Var har du lärt dej det där?” frågade Fristedt lågt. Carl skakade på huvudet. ”No comments”, sa han. ”Ja efter dom här nybörjartakterna får vi kanske övergå till dom verkliga gamla experterna på säk”, sa instruktören syrligt, ”men då kör vi väl med Walther och fem skott i stället för femton i varje serie kan jag tro.” Appeltoft suckade, tog fram sitt vapen, gjorde mantelrörelse och ställde sig i den svenska polisens reglementsenliga färdigställning. De sköt mot olika, betydligt lättare, mål i en halvtimme. Appeltoft klarade sina prov med tämligen god marginal och Fristedt, som tydligt och klart avskydde pistolen, med liten för att inte säga tveksam marginal. Carl tog det lugnt i fortsättningen och sköt bara just så som de olika övningarna gällde. Men utan att missa ett enda skott. I bilen tillbaks in mot stan var till en början tankfull tystnad. Det hade hunnit bli kolsvart ute och det regnade. Men på väg mot Kungsholmen efter Norrtull skrek ändå kvällstidningarnas klart upplysta löpsedlar mot dem. ”Bry dej inte om det där, helst ska du inte läsa något alls för du blir bara förbannad”, sa Fristedt. ”Ja eller också undrar du om det är vi eller pressen som håller i den här utredningen”, förklarade Appeltoft vidare. De två kriminalkommissarierna hade fått ett mer kollegialt och ett något mindre faderligt tonfall när de talade med Carl.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 79
De var på väg för att träffa kollegerna på den ”öppna verksamheten”, som man på firman kallade den vanliga polisen. Ljungdahl, som var chef på våldsroteln, väntade på dem med resultaten av de tekniska undersökningar och annat som den öppna verksamheten sysslat med under dagen. Ljungdahl kom upp på avdelningen med en tunn bunt tekniska rapporter i ena handen och en plastpåse med en pistol i den andra. De hade fått ett eget gemensamt arbetsrum som man ställt i ordning under dagen, med kassaskåp, kaffekokare och två fönster (ett tecken på chefsställning), tre fåtöljer och ett litet sammanträdesbord i gulvit masurbjörk. Någon av sekreterarna hade just bryggt kaffe och det sista vattnet gurglade upp ur bryggaren och ner i filtret när de kom in i rummet. Ljungdahl var en mycket stor karl med grått snaggat hår och tjocka kraftiga armar. Han var känd för sitt hetsiga temperament och för sin obestridliga skicklighet, han var en av dessa få polismän som nästan alltid lyckats och nästan aldrig dragit på sig klagomål (såvida man inte gick ända tillbaks till hans forntid som patrullerande ordningspolis då en eller annan buse, som det heter på polisspråk, möjligen skulle haft synpunkter på viss hårdhänthet; hans händer var i storlek mindre stekpanna). ”Summa summarum”, sa Ljungdahl, ”har det tekniska gett ungefär vad man kunde vänta. Det här är mordvapnet (han höll upp plastpåsen och släppte den sen ner på bordet med en liten duns och smålog åt att den unge byrådirektören ryckte till som av rädsla) och där fanns inga som helst fingeravtryck, varken utanpå eller på någon av patronerna. Förövaren är en person som inte precis lämnar något åt slumpen, antingen har han använt handskar eller troligare torkat av vapnet efteråt.” ”Varför är det troligare?” undrade Fristedt. ”Därför att det är lättare att tänka sig det hela så”, svarade Ljungdahl. ”Det skulle väl ha sett konstigt ut för er kollega om mannen suttit med handskar på inne i bilen, vi förutsätter ju att det var ett fri-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 80
villigt möte och inte någon jävla kidnappning. Dessutom är hela området runt passagerarplatsen i Folkessons bil noga avtorkat.” Fristedt och Appeltoft nickade att de instämde i tankegången. ”Får man se på och ta i vapnet?” undrade Carl. ”Jodå”, sa Ljungdahl, ”det har vi ju själva gjort och dom tekniska resultaten är redan vad dom är.” Carl öppnade plastpåsen och la pistolen framför sig och grävde i kavajfickan efter sin nyckelknippa. På nyckelknippan satt ett föremål som såg ut som en välförsedd pennkniv. Han fällde upp ett litet instrument som såg ut som en skruvmejsel. Pistolen framför honom hade en stor femuddig stjärna i kolvens handtag och runt stjärnan stod bokstäverna CCCP. Vapnets nationalitet var således uppenbar till och med för en amatör. ”En Tokarev 7,62, en mycket ovanlig kaliber”, sa Carl och la ner sitt instrument på bordet. Sen gjorde han en hastig mantelrörelse så att en kula som legat i loppet hoppade ut på bordet. ”Det var därför jag tyckte det var lite obehagligt när du släppte ner vapnet så där”, fortsatte Carl förklarande mot Ljungdahl, ”för dom har ingen normal säkring på den här. Det är en förenklad variant på Colt-Browning modell 38, men just den här är modifierad 1959 och senare, finns i en marin modell också men det här är armévarianten, ser inte ut att ha varit använd särskilt ofta.” Fristedt och Appeltoft bytte ett kort förtjust ögonkast och sneglade sen på sin häpne kollega från öppna verksamheten medan Carl fortsatte sitt funderande. ”Åtta skott i magasinet som på originalet”, fortsatte Carl och drog ut magasinet och la det på bordet, ”inget precisionsvapen med det är ju till för militärt bruk, kan man spåra såna här i något vapenregister hos ryssarna?” ”Vi vet inte, det ser ju inte ut att finnas något serienummer ens en gång”, muttrade den häpne kriminalaren. ”Det beror på att serienumret av någon anledning sitter på undersidan av själva pipan”, sa Carl och drog bort manteln och tog upp sitt
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 81
instrument från bordet och demonterade sen hela vapnet på mindre än tio sekunder. ”Här är det”, fortsatte Carl medan han vred den frilagda pipan i handen och räckte över den till Fristedt. Fristedt tog pipan och antecknade det tydliga serienumret som fanns graverat just där Carl sagt att det skulle finnas, sen sköt han tillbaks vapendelen till Carl som snabbt plockade ihop pistolen igen. ”Ja för vår del har vi ju inte haft så mycket mer att syssla med i dag”, fortsatte Ljungdahl som redan tycktes ha hämtat sig från sin förvåning över Carls uppvisning. ”Vi har haft kontakt med tre eller fyra personer per telefon som hört av sig när tidningarna kom ut. Två av dom verkar vara dom vanliga stollarna, en är känd sen tidigare för besynnerliga iakttagelser, men så har vi en äldre dam som säger att hon var ute med hunden och befann sig i närheten när en karl steg ur bilen, hon säger att hon är säker på både bil och plats.” ”Då såg hon alltså mördaren”, konstaterade Fristedt. Ljungdahl nickade och fortsatte. ”Vi hör alltså henne i kväll så ni kan få alla detaljerna i morgon bitti, hade jag tänkt. Och sen vad det gäller fotavtryck och sånt där så sket det sig för det blev ett sånt jävla trampande av turister runt bilen, men förmodligen har vi inte missat något väsentligt med tanke på den här gärningsmannens sätt att uppträda.” ”Hur gick det till när vapnet avfyrades, har ni nån uppfattning om det?” frågade Fristedt medan han omedvetet såg mot den sovjetiska pistolen som Carl förpassat tillbaks till sin plastpåse. ”Mja. Folkesson sitter på sin plats bakom ratten och har stannat bilen. Medan de samtalar, såvida inte transporten gått till platsen under vapenhot, tar gärningsmannen upp sitt vapen och håller det på ungefär en decimeters avstånd från offret som i vart fall i skottögonblicket har haft ansiktet vänt mot gärningsmannen. När offret ser på gärningsmannen så skjuter han rakt in genom ögat. Ungefär så. Vi har alltså att göra med en otäck jävel. Ja, det är vårt material för dagen och vad har ni hittat och får man fråga utan att bryta mot rikets säkerhet?”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 82
Fristedt nonchalerade ironin men han tänkte efter innan han svarade. ”Ja som du vet är det ju det där tjafset om att vi ska ha Sherlock Holmes själv som filter mellan oss. Du måste ju förstå att det inte är vår idé. Men vi vet definitivt inte vem Folkesson skulle hämta upp eller varför. Vi har indikation på att han blivit varnad från en utländsk ambassad om något kommande terrordåd och det kan ju onekligen finnas ett samband, men vi vet alltså ingenting.” ”Ja det var ju klargörande”, suckade Ljungdahl, ”så vafan gör vi nu?” ”Vi börjar med en fika”, sa Appeltoft och gick fram till stapeln av plastmuggar och röda och blå mugghållare bredvid kaffebryggaren. Han hällde upp fyra koppar och ställde fram dem med ett paket socker på bordet. Ingen utom Carl tog för sig av sockret. ”Jo, det var en sak till som jag tycker vi kan nämna”, sa Appeltoft medan han av någon anledning rörde om i sin kopp utan socker. ”Det där telefonnumret gick alltså till en sybehörsaffär på Sibyllegatan på Östermalm. Vad gör vi med det?” ”Jag tar det”, sa Carl. ”Jag tar fram ägaren, ägarens släkt och lite till och kör det genom våra register.” ”Hur lång tid tar det?” undrade Fristedt. ”Det vet jag inte, det kanske inte ger något alls, men några timmar åtminstone.” Arbetsfördelningen till nästa morgon blev i det följande snabbt uppgjord. Ljungdahl skulle själv ta sig hem till damen med hunden. Fristedt skulle se om han kunde få någon kontakt med de ryska kollegerna. De andra hajade till vid förslaget; ”de ryska kollegerna” var inte en särskilt vanlig term eftersom KGB och dess militära motsvarighet GRU var det konstanta motståndarlaget. Men varför inte fråga? De kunde ju inte gärna själva vara misstänkta eller uppfatta sig så? Fast å andra sidan vet man ju aldrig hur ryssar reagerar, de skulle ana provokation förmodligen. Borde Fristedt konferera med Sherlock Holmes själv, det vill säga Näslund, innan han tog den kontakten?
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 83
”Nej”, sa Fristedt, ”jag tror inte jag har tid att störa Näslund så här sent på dagen.” Därmed föll den frågan blixtsnabbt. Appeltoft fick ta med sig rapporterna hem för att fortsätta läsa och se om det ledde någonstans. Därmed gick var och en åt sitt håll. *** Ljungdahls uppdrag var det lättaste och behagligaste. Han visslade smått roat när han satte sig i bilen för att åka till en gammal dam uppe på Gärdet. Han skulle bara förhöra ett vittne, någonting han måste ha gjort flera tusen gånger innan han blev avdelningschef. Han hade själv talat med damen i telefon när hon ringde och hans intuition sa honom efter en kort stund att hon var helt redig och verkligen kunde ha sett något av betydelse. Han skulle inte bli besviken. Och precis som han väntat bodde hon ensam bland fotografier på döda släktingar och barn och barnbarn; kristallkrona och pudel – den direkta orsaken till vittnesmålet således, och Ljungdahl konstaterade nöjt att han till och med gissat hundrasen rätt. Hon bjöd på kaffe och småkakor och kallade honom konstapeln. Ljungdahl spann som en katt. Hon hade svårt att sova på morgnarna och brukade därför ta morgonpromenader med hunden även om det var dåligt väder som i morse. Hon hade gått ut från sin lägenhet tjugo över sju, hon var säker på tiden därför att morgontidningen just hade kommit och den kom alltid kvart över sju. Hon hade gått över gärdet ner mot Djurgårdsbrunns Värdshus, det var hennes vanliga rutt, men efter bron brukade hon variera lite beroende på väder och humör. Nu hade hon bara gått några hundra meter fram på Manillavägen innan hon bestämde sig för att vända. Hon vände just innan hon kom fram till en parkerad bil. Ljuset var på inne i bilen och hon såg att det satt två personer i framsätet. Det såg ju konstigt ut, för ingen annan fanns i närheten, varken bil eller
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 84
människa. När hon var nästan framme släcktes ljuset i bilen och en karl steg ur på höger sida och började gå mot henne, fast den andre satt kvar. Söte Jesus att tanten fick överleva det där, tänkte Ljungdahl. Han var helt säker på att hennes berättelse var riktig. Allt hon sagt om bilens placering och utseende stämde perfekt, inte med tidningarna på eftermiddagen men med verkliga fakta. ”Hur såg mannen ut?” frågade Ljungdahl. ”Det kan jag tyvärr inte säga något bestämt om. Han hade en sån där grön jacka med kapuschong och den fällde han upp såfort han steg ur bilen.” ”På vilket avstånd kan damen ha befunnit sig då?” ”Ja konstapeln förstår jag är inte så bra på att bedöma avstånd men det var väl åtminstone som om det skulle stått fyra eller fem såna där bilar emellan oss.” ”Jaha. Mannen steg ur och fällde upp kapuschongen och vad gjorde ni då?” ”Jag stod kvar. För just då höll Maja på att … ja konstapeln förstår.” ”Jo jag förstår. Så mannen gick alltså förbi er medan ni stod kvar?” ”Ja, på bara någon meters håll och då frågade jag honom om det var något fel eller så eftersom den andre satt kvar i bilen.” ”Och vad svarade han?” ”Ingenting. Han tittade bara i marken och gick rakt förbi. Det tyckte jag förstås var konstigt men han kunde ju ha varit utlänning tänkte jag.” ”Varför tänkte ni det? Såg han utländsk ut?” ”Det kan jag inte säga, jag såg honom faktiskt inte för den där kapuschongen och så tittade han ner i marken liksom.” ”Hur lång var han, var det en stor eller liten karl?” ”Han såg rätt kraftig ut, men han var inte så lång, en liten bit längre än jag själv bara.” ”Hur lång är ni?”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 85
”1,70. Men så gick han lite framåtlutad. Mellan 175 och 180 centimeter.” ”Ni såg ingenting av hans ansikte?” ”Jo han hade inte skägg men antagligen mustasch. Sen tror jag att han hade mörka ögon men det kan ju ha varit att det var så mörkt ute.” ”Fick ni någon känsla av hans ålder, även om man inte ser någon tydligt får man ju i alla fall för sig om den man ser är gammal eller ung.” ”Han var inte så gammal, ja med det menar jag kanske inte detsamma som konstapeln. Men jag tror det var en man i yngre medelåldern, eller en ung man. För han bar såna där jeans.” ”Det är ni säker på?” ”Ja för när han inte svarade så tänkte jag att det är typiskt såna där ouppfostrade personer med jeans. Det kanske var dumt av mej men jag tänkte så i alla fall.” ”Så då är ni säker på att han hade grön jacka med kapuschong, som var uppfälld, och jeans?” ”Ja absolut, det kan jag gå ed på.” ”Nå det skall väl inte behövas bara damen är säker på sin sak. Såg ni vad han hade på fötterna?” ”Nej det tänkte jag inte på.” ”Och ni är säker på att han inte sa något när ni tilltalade honom?” ”Ja helt säker.” ”Men ni vet inte om han förstod.” ”Nej men han måste ju ändå ha märkt att jag sa något åt honom men ändå tittade han inte upp utan gick bara förbi.” ”Såg han ut att ha bråttom?” ”Nej inte direkt. Han gick med bestämda steg kan man säga men han sprang absolut inte eller så.” ”Ni hörde inget skott dessförinnan, inget konstigt ljud?” ”Nej oh nej. Då hade jag ju blivit rädd och det blev jag inte.” Ljungdahl gick igenom det hela ett par tre gånger. Det var ingen
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 86
tvekan om att hon sett mördaren och här fanns åtminstone början på ett signalement. Och dessutom ytterligare upplysningar om mördarens beteende som på sätt och vis imponerade. En vettskrämd tillfällighetsmördare som flyr i panik från brottsplatsen hade knuffat till damen och sprungit, svurit åt henne, i värsta fall skjutit och sen flytt hals över huvud. Den här personen i jeans och grön jacka visste precis vad han gjorde. Att han inte svarade kunde bero på att han var utlänning och inte ville förråda det eller inte ens förstod. Men även en svensk som uppträdde så här kyligt skulle ha avstått från att förråda sin röst. Ljungdahl slog ihop sin anteckningsbok, han föredrog att anteckna även om han tog ner förhören på bandspelare samtidigt. Det var alltid sina egna anteckningar han brukade gå tillbaks till i stället för de oändliga träliga utskrifterna ord för ord. Han bockade och tackade för kaffet och åkte tillbaks till Kungsholmen och kastade in bandet på utskrift innan han åkte hem för dagen. *** Fristedt hade gått raka vägen in på sitt eget rum och slagit upp telefonnumret till Sovjetunionens ambassad. Han log åt det absurda i situationen när han slog numret. Det var en svensktalande röst med brytning som svarade. Han frågade efter Michail Subarov och blev kopplad utan vidare. Man kan alltså faktiskt nå KGB på telefon tänkte han medan han väntade på att självaste residenten, det vill säga KGB:s Sverigechef, skulle svara. Samtalet blev kort och på engelska. När han presenterade sig som kommissarie på rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning och samtidigt anhöll om ett sammanträffande så fort som möjligt i ett mycket viktigt ärende möttes han först av en lång tystnad. ”Ringer ni på officiellt uppdrag?” undrade residenten. Fristedt tänkte efter. Vadå officiellt? Det var ju inte precis något
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 87
hemligt telefonsamtal och dessutom bandades de ju just nu av minst två, förmodligen tre säkerhets- eller underrättelseorganisationer. ”Ja”, svarade han, ”det är ett officiellt ärende som jag vill presentera personligen och det är mycket angeläget.” Ny lång tystnad följde. ”Då föreslår jag att ni kommer hit till ambassaden omedelbart”, svarade KGB-chefen till slut. Mindre än en kvart senare satt Fristedt i hans rum, eller åtminstone i ett stort och kalt möblerat tjänsterum med fördragna gardiner uppe på ambassaden. Väggarna var dekorerade med tavlor som tydligen beskrev olika episoder i Lenins liv. Bakom skrivbordet där Subarov själv satt hängde ett stort fotografi av Gorbatjov. Fristedt noterade i förbigående att det porträtt som hängt där tidigare, förmodligen av Brezjnev, hade varit större, man såg fortfarande konturerna efter det förra porträttet i ekboaseringen. En yngre diplomat, eller om det var en marinsoldat eller liknande som det skulle ha varit hos CIA, bjöd på ett litet glas armenisk konjak och drog sig sen snabbt tillbaka. ”Nå”, sa då residenten, ”det här är ju ett ovanligt besök men jag vill för det första hälsa er välkommen och för det andra uttrycka vår ambassads stora respekt för den svenska säkerhetstjänsten som ni representerar, herr kommissarie.” Fristedt tyckte sig se en antydan till småleende. Men han bugade lätt till tack och så svepte de sin konjak, Fristedt hade haft på känn att det vore mest stilenligt, vilket också visade sig helt korrekt. ”Och därmed”, fortsatte Subarov och satte ner det tomma konjaksglaset med en smäll på skrivbordet, ”till affärerna. Vad kan vi göra för er? Ett mycket angeläget ärende sa ni?” Fristedt tänkte sig noga för. Han började med att påpeka att han själv inte var diplomat men hoppades att han ändå kunde förklara saken på ett riktigt sätt utan att trassla in sig i några diplomatiska regler. Men saken var alltså den att en av de våra mördats idag på morgonen. Det fanns anledning att förmoda att mördarna var utlänningar, men
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 88
det fanns ingen som helst anledning att förmoda att de var sovjetiska medborgare eller kom från något kommunis … Fristedt ändrade sig till socialistiskt land. Mordvapnet var emellertid en armépistol av sovjetiskt fabrikat … Längre än så hann han inte innan han blev avbruten av Subarov som piskade fram sin replik med ett ansiktsuttryck som plötsligt förlorat all vänlighet. ”De socialistiska rådsrepublikernas unions ambassad beklagar givetvis det inträffade och det är vår förhoppning att ni kommer att uppspåra och bestraffa mördarna. Vårt land har emellertid ingenting med denna sak att skaffa.” ”Nej vi är medvetna om det”, envisades Fristedt och önskade sig samtidigt långt därifrån, ”men ni kan hjälpa oss med en sak, det är det vi ber er om.” ”Vadå?” frågade Subarov kallt. ”Jag har tillverkningsnumret på vapnet här. Vi hoppades att ni med ledning av det skulle kunna hjälpa oss med ursprungslandet, jag menar inte där det tillverkades, utan i vilket land det hamnade … eh … innan det hamnade här om ni förstår.” ”Jag förstår precis vad ni menar. Och som ni kanske vet befinner sig vårt land olyckligtvis i en situation där vi för fredens upprätthållande måste hålla en avsevärd vapenproduktion igång. Vi skulle önska att det inte var så men såna är realiteterna. Ett enklare handeldvapen av det slag ni nämner kan ha hamnat hos vilken som helst av våra allierade, som vi inte ämnar skandalisera, eller hos våra fiender eller deras fiender. Jag beklagar men vi vill inte bli oförskyllt inblandade i denna sak.” ”Betyder det att ni inte vill hjälpa oss?” ”Om ni inte är nöjd med mitt besked får ni be svenska utrikesdepartementet göra en officiell framställan. Men oss emellan, käre kollega, så är det besked jag just gav er med stor sannolikhet det ni får även efter en officiell framställan. Det har varit mycket angenämt att träffa er på detta inofficiella sätt.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 89
Och med detta reste sig KGB-chefen och sträckte fram handen till avskedshälsning. Fristedt svor för sig själv hela vägen hem. Men han tänkte inte ge sig. UD var inte till att tänka på, men det fanns en möjlighet på gränsen eller förmodligen över gränsen till tjänstefel. Men fick utredningen inget resultat om vapnets ursprung så kunde ingen efterforskning gå vidare, som det såg ut just nu. Och en kollega hade mördats. Nej, det fick bli ett tjänstefel. *** Carl gick in på sitt rum och tog bort skyddsfodralet över tangentbordet och slog på strömmen till bildskärmen och begärde in sig på centraldatorn som frågade vem, när och varför som anmälde sig. Han slog in sin igenkänningskod och så började han ett arbetspass som tog honom mindre än en timme men som bara något decennium bakåt i tiden, i en helt annan teknologisk tidsålder, skulle ha motsvarat flera dagars arbete, förmodligen för flera personer. Sybehörsaffär på Sibyllegatan nr xx. Vem äger? frågade han fastighets- och adressregistret. Ägaren var en ensamstående kvinna en bit över 50 år. Vilken nära släkt? frågade han folkbokföringsregistret. 16 namn, däribland en dotter i 20-årsåldern, dök upp på den gröna skärmen. Han studerade namnlistan och adresserna. En del äldre släktingar, några mer avlägsna släktingar i landsorten. Nej, dottern verkade intressantast, men han stoppade in alla i minnet. Vilka anställda? frågade han skattelängden. Tre namn, två äldre kvinnor, en yngre kvinna i samma ålder som dottern. De åkte också in i minnet. Han tog de två yngre kvinnornas namn och frågade fastighets- och adressregistret om andra personer bodde på deras adresser. Dottern bodde med en student i en tvåa i Hägersten, den anställda flickan i sybehörsaffären bodde ensam.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 90
Det var steg ett. Nästa steg var mer spännande för nu skulle han in i säkerhetstjänstens eget register. För det krävdes att han slog in ett särskilt anhållande och på nytt angav sin identitet och sin security clearance, som bestämde ungefär hur djupt i rikets hemligheter han hade rätt att leta. OK lös datorn efter någon sekund. Därefter frågade han mot de personer han bevarat i minnet om någon av dem fanns antecknad i säkerhetstjänstens egna register. Svaret kom blixtsnabbt. En äldre släkting i Vänersborg var kommunist sedan 1946. Dottern till sybehörsaffärens ägare sammanbodde med en 27 år gammal student som hette Nils Ivar Gustaf Sund och sen sju år tillbaka var medlem i Palestinagrupperna i Sverige. Två år tidigare hade han suttit med i redaktionen för tidningen Palestinsk Front. Sund hade vid tre tillfällen besökt Mellanöstern och varje gång utom den sista flera länder åt gången. Sista besöket, två år tillbaka, gällde enbart Libanon. I övrigt hänvisade datorn till de rapporter om Sund som tydligen fanns i själva arkivet. Carl tänkte en stund medan han betraktade de grönflimrande texterna. Om det nu fanns ett samband mellan Folkesson och dottern till kvinnan med sybehörsaffären så skulle alltså det sambandet kunna leda vidare till den där Palestina-aktivisten. Men varför fanns inte dottern själv med i det registret? Unga människor av det här slaget kunde inte gärna ha motstridiga intressen i hushållet, om två tjugoåringar sammanbodde så var det till exempel inte så troligt att den ena skulle vara clartéist och den andra sosse. Varför fanns inte hon med? Fast den så kallade åsiktsregistreringen är inte perfekt. Vanliga människor, vanliga tjänstemän, måste först samla in uppgifterna innan de kunde hamna i de felfria datorerna. Någon kunde helt enkelt ha missat henne. Eller också berodde det på en laglig formalitet. Killen kunde man stoppa in därför att han gjort de där utlandsresorna och därför att han haft vissa ledande befattningar, det innebar laglig grund för att ta in honom i registret. Men hon kanske bara var medlem i största allmänhet utan några ledande befattningar, utan
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 91
några utlandsresor? Det skulle kunna vara skäl till att hon saknades. Carl slog fram fastigheten i Hägersten och tittade på de hyresgäster som fanns där. Medelåldern var låg, det kanske var andrahandslägenheter, låga hyror, studenter. Han fick en idé och körde samtliga hyresgäster mot säpo-registret och det blev napp direkt. Ytterligare två personer som sammanbodde i fastigheten var aktiva inom Palestinarörelsen. Spåret från sybehörsaffären ledde alltså till fyra Palestina-aktivister i Hägersten. Där fanns sambandet till Folkessons antecknade telefonnummer. Carl skrev ut en beställning till arkivet för att till nästa morgon få upp grundmaterialet om de fyra. Sen slog han av bildskärmen och drog fodralet över tangentbordet och gick ner på gatan. Ingen lapp på bilen av någon anledning. Det regnade och var mörkt. Han kom just på att han inte ätit någonting alls på hela dagen och stannade vid en hamburgerbar på hemvägen. När han kom hem städade han en timme i ursinnigt tempo och bytte till rena sängkläder. Sen slog han sig ner i sin läsfåtölj, drog på sig stereoanläggningens hörlurar och satte på en klarinettkvartett av Mozart. Han kände sig illa till mods. Han hade alltså jagat palestinaaktivister, kamrater registrerade för ungefär samma synder som han själv, han hade ju också gjort en sån där resa till Beirut en gång för rätt många år sen, innan Beirut lagts i ruiner av flera krig, på den tiden han och kamraterna kunde gå från kontor till kontor och träffa den ena företrädaren efter den andra för den palestinska befrielserörelsen. Han hade gjort det själv. Var stod han nu? Nej, det var visserligen obehagligt men det gick inte att smita. Det var en ocean av skillnader mellan vanligt lagligt solidaritetsarbete och terrorism. Varken han själv eller någon av kamraterna i Clarté skulle någonsin ha kommit på tanken att delta i några mord på svenska poliser. Det var en obehaglig sits, men det var ingen svår moralfråga. De kamrater som mördade poliser eller hjälpte till med den saken var
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 92
ändå inga kamrater, lika lite som Baader-Meinhof-ligan hade med socialism att göra. Men fanns det verkligen svenska terrorister? Nu, så här många år efter vänstervågen? Eller kanske just därför? Det som hade varit omöjligt i massrörelsen på 60- och 70-talen hade kanske kunnat bli en realitet nu när vänstern klämts ihop till små obetydliga sekter. Ett utslag av desperation? Hur man än vände och vred sig: Carl Gustaf Gilbert Hamilton, 29 år, före detta medlem av Clarté, registrerad av säkerhetstjänsten för bland annat detta, och för utlandsresor av olämpligt slag i det register han nu skötte, därtill löjtnant i flottans reserv och byrådirektör vid rikets säkerhetstjänst; denna han själv som blivit en annan människa med mörka isflak inom sig av minnesbilder från fem år av träning som field operator, deltog nu i jakten på palestinaaktivister. Han somnade med hörlurarna på. Mozart spelade vidare. *** Erik Appeltoft satt på en pinnstol hemma i köket. Han hade klarat av disken, gått ner med slasken och röjt undan efter middagen; sen hans hustru fått en hjärtattack förra året hade han själv övertagit det mesta av hushållsarbetet, åtminstone det mesta av det som ägde rum efter klockan 17:00. De hade varit gifta i trettioett år, men under de senaste arton åren då han arbetat på firman hade de aldrig talat om hans jobb. Formellt är det förbjudet, ingen anställd vid rikets säkerhetstjänst äger rätt att, som det heter, privat dryfta angelägenheter som rör hemligstämplat material. Och allt som rör firman måste betraktas som hemligstämplat material. Det fanns två olika skolor bland kollegerna i detta avseende, antingen de som gjorde som Appeltoft eller också de som gjorde som exempelvis Fristedt, diskuterade fram och tillbaks med frun, inte gärna med barnen men med frun. Det var inte en fråga man talade om på firman och var och en fick lösa problemet efter egen lägenhet och läggning. Fristedt hade vid något tillfälle i förbi-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 93
gående antytt att han själv helt enkelt inte kunde tänka om han bara skulle gå och hålla allt för sig själv. Men Appeltoft höll allt som rörde firman för sig själv när han var hemma. Han visste ändå mycket väl att hans fru snabbt kunde läsa av honom när han kom hem. Nu före middagen hade säkert allt stått skrivet i ansiktet på honom, hon hade båda kvällstidningarna liggande framme och när han inte talade om saken alls förstod hon att han var inkopplad på jobbet, därför blev det den vanliga proceduren. Hon tog sin kaffekopp efter middagen och gick in till TV:n i vardagsrummet. Han torkade noga av köksbordet och bredde ut de hemligstämplade handlingarna framför sig. Det material som varit så placerat i Folkessons kassaskåp att man kunde gissa att det var just detta han senast sysslat med hade här och var svaga understrykningar med blyerts. Appeltoft visste att Folkesson gjorde just sådana diskreta understrykningar; de hade arbetat tillsammans för några år sen innan Appeltoft på egen begäran flyttat från Byrå B till Byrå C, där han sysslade med strategisk analys, som det hette. Det gick ut på att bland annat hålla reda på den internationella kunskapen om olika variationer i modus operandi, det vill säga spionernas eller terroristernas typiska beteenden. Det var vanligtvis ett stillsamt arbete på gränsen till trist, men han hade flyttat från Byrå B på grund av sin personliga avsky för Näslund. Det svenska material som Folkesson nu möjligen sysslat med dagarna före sin död var därför mer än välbekant för Appeltoft. Det var en PM med rubriken ”Sammanfattning av den moderna terrorismens modus operandi”. Appeltoft hade tagit fram ett kollegieblock där han nu började anteckna de passager som tydligen intresserat Folkesson särskilt i den för övrigt rätt elementära texten. Den första understrykningen fanns i första meningen under mellanrubriken ”Indirekt terrorism – Substitutterrorism”. Den indirekta terrorismen kan sägas rikta sig mot människor eller objekt som kan identifieras med den stat eller myndighet som terroristerna vill
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 94
angripa. De två orden ”eller myndighet” var understrukna. I marginalen fanns ett litet petigt frågetecken. Nästa markering fanns under mellanrubriken ”Den direkta terrorismen – Repressivterrorism”. Stycket handlade om mord och attentat och svårigheterna för en säkerhetsorganisation att möta sådana enskilda våldshandlingar och till slut fanns understrykningar av ett helt stycke: … Förklaringen till det ur initiativtagarens synpunkt lyckade resultatet torde stå att finna i huvudsakligast följande omständigheter: a) logistiskt stöd i brottslandet b) noggrann planläggning c) operationens snabbhet d) den direktimporterade mördaren e) möjligheten till snabb flykt ur mållandet j) inga direkta medgärningsmän i mållandet Två rader var dubbelt understrukna, de som gällde ”logistiskt stöd i brottslandet” och ”den direktimporterade mördaren”. Sen dröjde det ytterligare några sidor innan det fanns spår av särskilt intresse från Folkessons sida. Men när man kom fram till mellanrubriken ”Logistiskt stöd” blev det tjockt med understrykningar. Och de intressantaste passagerna ur Folkessons synvinkel hade tydligen varit följande: ”… i samband med internationell terrorism åtgår lång tidsperiod för uppbyggnad av det logistiska stödet. Detta stöd är ytterst nödvändigt för en internationell terroristorganisation. Logistiskt stöd kan ta sig uttryck i de mest skiftande former och sätt. Det är här de olika organisationernas sympatisörer eller medlemmar spelar en stor roll.” Ordet ”sympatisörer” var kraftigt understruket. Och vidare: ”Internationell terrorism skulle inte kunna existera utan logistiskt stöd. En konsekvens av detta måste då för terroristbekämpning vara att beskära det logistiska stödet. Nedan lämnas några exempel på logistiskt stöd: a) förberedande propaganda,
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 95
b) personer som tillverkar och tillhandahåller de handlingar terroristerna behöver under färd från basland till målland, c) personer som inhämtar och rapporterar objektets/offrets vanor i mållandet t ex bevakningsschema, bostad, arbetsplats, rörelseschema, fotografier av objekt/offer m m, d) personer som lämnar stöd till attentatsmännen då dessa under färden till mållandet stannar i eller passerar genom främmande länder, e) personer som anskaffat färdbevisen i hemlandet, f) personer som anskaffat vapen antingen i mållandet eller utomlands och i sistnämnda fall transporterat dem till mållandet, g) personer som möter upp i mållandet och står för transporter, förhyrning av fordon m m, h) personer som i mållandet ger attentatsmännen tillfälligt husrum, förser dem med mat, anskaffar kartor, tidtabeller, färdbevis för lokala kommunikationer och annat dylikt, i) personer som i övrigt är behjälpliga med t ex propagandaspridning före, efter och under tiden då gärningen pågår, övervakning av vad myndigheterna i mållandet företager sig med anledning av attacken, iscensättande av andra oroligheter för att splittra myndigheternas agerande m m. Uppbyggnaden av en basorganisation som senare kan nyttjas för att ge logistiskt stöd kan tillgå i huvudsak på ettdera av två sätt. Antingen använder man i mållandet redan befintlig kader av sympatisörer, eller så måste organisationen genom att etablera enstaka företrädare för organisationen i mållandet skapa stöd för en organiserad inslussning av pålitliga, aktiva medlemmar till mållandet. Självfallet är att den förstnämnda vägen snabbare leder fram till målet – genomförandet av dådet …” I det här avsnittet föreföll det som om punkten h varit av särskilt intresse, alltså det som gällde stöd till attentatsmännen i mållandet med husrum, mat, kartor, tidtabeller och så vidare. Längre ner i texten fanns ett tjockt streck under ”redan befintlig kader av sympatisörer” och ”snabbare leder fram till målet”. Appeltoft grubblade en stund. Folkesson hade alltså funderat kring sympatisörer i Sverige som på
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 96
något sätt skulle kunna ge visst logistiskt stöd som gällde husrum och dylikt. Men däremot skulle terroristerna själva föra in vapen, anskaffa utländska färdbevis och stå för transporterna? I så fall måste man tänka sig välorganiserade terrorister. Och sympatisörernas stöd skulle kunna vara viktigt i och för sig men inte av sånt slag att det direkt hade med själva operationen att göra? Och ett antal sidor tidigare hade det ju funnits en markering kring ”den direktimporterade mördaren”. Alltså. En operation som i huvudsak sköttes utifrån med stora resurser till förfogande för terroristerna. Till det kom visst begränsat logistiskt stöd av sympatisörer i Sverige. Folkesson själv hade utan tvekan stött på den ”direktimporterade mördaren”, för mördaren var ju ett fullfjädrat proffs. Men det kan knappast ha varit Folkesson som varit målet. Eller? Vad tydde en tidigare understrykning egentligen på: ”eller myndighet”? Säkerhetstjänsten var i högsta grad en myndighet. Fast han själv, Folkesson, hade satt ett frågetecken i kanten. Betydde det att han funderat kring ett tänkbart mål och undrat om det målet var en myndighet? Eller betydde det att han undrat om myndigheten kunde vara själva firman? Appeltoft renskrev sina anteckningar och plockade undan det material som haft med modus operandi att göra och tog nytt kaffe innan han fortsatte med den utländska rapporten. Den var mer än tio år gammal, ursprunget angavs inte men Appeltoft behövde inte läsa länge innan han bestämde sig för att källan ifråga måste vara israelisk. Materialet bestod huvudsakligen av en förteckning över palestinska terroristoperationer som var indelade i två huvudkategorier. Den första kategorin gällde operationer som riktade sig mot araber: Ghassan Kanafani, dödad av bilbomb i Beirut 8 juni. Funktion: redaktör för PFLP:s tidning Al Hadaf (”Målet”). Trolig förövare: DPFLP. Bassam Sharif, brevbomb, svårt skadad. Efterträdare till Kanafani. Bekräftad förövare: DPFLP.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 97
Dr Anis Sayegh, brevbomb, lätta skador. Funktion: chef vid PLO:s forskningscentral i Beirut. Trolig förövare: PFLP-General Command. Palestinska bokhandeln i Paris, bombsprängd 4 september. Bekräftad förövare: irakiska utbrytarfraktionen ALF ur PLO under ledning av Abu Nidal. Abu Khalil, brevbomb svåra skador 24 oktober. Funktion: representant för PLO i Algeriet. Trolig förövare: As Saika (syriskstödd avdelning inom PLO). Wail Zaeter, mördad i hotellhiss. Funktion: extremistisk exilförfattare. Bekräftad förövare: Rased. Omar Sufan, brevbomb, lätta skador. Funktion: Al Fatahs representant i Stockholm. Trolig förövare: PFLP. Ahmed Abdallah, brevbomb, lätta skador, 30 november. Funktion: representant för det palestinska studentförbundet i Köpenhamn. Bekräftad förövare: PFLP. Mahmoud Hamshari, mördad av bomb utlöst med radiosignal 8 december. Funktion: PLO:s representant i Paris. Bekräftad förövare: Rased. Hussein Abu Khair, mördad av bomb utlöst med radiosignal. Funktion: PLO:s representant på Cypern. Trolig förövare: Svarta September. Ziad Helou, bilbomb, lätta skador. Funktion: medlem i Svarta September. Trolig förövare: Rased. Bassel Kubaissy, skjuten till döds på nära håll. Funktion: representant för PFLP. Trolig förövare: Rased. På samma sätt fortsatte genomgången med ytterligare ett tjugotal namn. Under en tvåårsperiod för mer än tio år sen hade alltså närmast ett inbördeskrig rasat mellan olika palestinska organisationer. Men den här delen av rapporten stod i stark kontrast till den följande delen, som uteslutande rörde större palestinska operationer som riktat sig mot ambassader, turistkontor, enskilda diplomater och så vidare. De flesta av de händelserna var redan så kända att varje säkerhetsman i Europa skulle ha kommit ihåg dem i minnet.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 98
Uppställningen över de attacker mot enskilda individer där araberna tydligen tog kål på varandra tunnade ut strax efter 1973 och sen blev det ett långt hopp fram till en tämligen aktuell händelse då en Hissam Sartawi hade mördats på socialistinternationalens möte i Portugal. PFLP, alltså Folkfronten för Palestinas befrielse, uppgavs som ”bekräftad” förövare. De rapporter som rörde palestinska attacker mot icke-palestinska mål löpte däremot från tiden före 1973 ända fram till dagens datum. Folkesson hade inte gjort en enda marginalanteckning eller understrykning i den israeliska sammanställningen. Vad hade då intresserat honom? Attacker mot enskilda individer, araber emellan, eller attacker mot diplomatiska och liknande mål? Det gick inte att gissa sig till. Men man kunde ju konstatera att den senare kategorin var vanligare och inte koncentrerad bara till en tidsperiod för mer än ett decennium sen. Appeltoft ryckte plötsligt till av ett bekant ljud från vardagsrummet. Han gick in och fann som han väntat sin fru sovande med öppen mun framför den brusande TV:n. Han lyfte försiktigt upp henne och bar henne in till sovrummet. Hon vaknade till och började sömndrucket klä av sig. Han hjälpte henne, stoppade om henne och kysste henne på pannan innan han återvände till köket. Logistiskt stöd från svenska sympatisörer hade såvitt han visste bara förekommit i ett säkert känt fall. Det var 1977 när en västtysk klåpare i terroristbranschen förberett eller åtminstone försökt övertyga sin omgivning att han förberedde en aktion som gick ut på att kidnappa den dåvarande invandrarministern Anna-Greta Leijon. En västtysk smårånare som hette Rudi Hecht och som ville få ett lindrigare straff gick till firman, hamnade hos Axel Folkesson och erbjöd sig att sälja en terroristliga mot att hans rån förvandlades till annat än rån och att han skulle få stanna i Sverige och dessutom slippa ifrån en del skattebråk vad det nu var. Folkesson hade gått med på affären och det hela slutade med att ett antal mer eller mindre inblandade utlänningar skickades ur landet
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 99
som mer eller mindre skyldiga terrorister. De två som hamnat i Västtyskland, Kröcher och Adomeit hette de, togs naturligtvis emot med varma servetter och dömdes till 20–30 års fängelse i vanlig västtysk stil. De utlänningar som skickats till England, Grekland eller Kuba ställdes inte ens inför rätta. Men kvar i Sverige fanns ungefär ett dussin svenska sympatisörer som åtalades för sabotage och människorov och vad det nu kunde vara. I stället för att målet lades ut på någon av de vanliga spionåklagarna kallades en viss norrländsk distriktsåklagare ner till Stockholm och lyckades med Folkessons och andras hjälp på firman få de flesta av de där ungdomarna dömda. Angivaren fick sitt grova väpnade rån förvandlat till ”stöld”. Så var det ja, erinrade sig Appeltoft. Näslund hade inte blivit chef på byrå B direkt efter sina lysande insatser vid gripandet av storspionen i Jukkasjärvi. Han hade dessutom vunnit målet mot de där påstådda terroristungdomarna och sen var han mogen för den stora utnämningen. Det var så det hade gått till. Men det skulle alltså vara det enda kända exemplet på svenska ungdomar som faktiskt verkat som logistiska terrorister? Jo, så var det. Fast nu skulle det i så fall röra ungdomar som hade med Palestinarörelsen att göra? Appeltoft tvivlade. Något sådant exempel fanns ju inte sen tjugo år tillbaks i tiden. Fast Näslund skulle väl bli entusiastisk vid tanken även om det nu inte fanns några misstänkta. Appeltoft samlade ihop sina papper och stoppade in dem i sin portfölj som han låste noga innan han släckte i köket och gick ut i badrummet. Han tvättade sig i ansiktet med kallt vatten. Han kom på sig själv med att tänka att det nog var tur att Näslund inte hade några svenska ungdomar på lager den här gången. Han hade ju ingen aning om vad Carl Hamilton, den där konstige vilda västern-grabben, hade funnit på sin gröna dataskärm.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 100
tre minuter över åtta. De andra två satt där redan med plastmuggarna kaffe framför sig. De nickade åt varandra. Appeltoft hällde upp en tredje plastmugg och sköt fram sockerpaketet åt Carl. ”Ja då kör vi”, sa Fristedt, ”och resultatet av mina ansträngningar igår kan sammanfattas mycket kort. Jag träffade KGB och bad dom hjälpa oss och dom bad mej kort och gott dra åt helvete.” ”Vem träffade du?” undrade Appeltoft. ”Subarov själv”, svarade Fristedt. Appeltoft visslade till med betydelsen det var som fan. ”Så där står vi i den frågan tills vidare, men jag ska försöka en ny variant”, fortsatte Fristedt. ”Och du själv?” Frågan var naturligtvis riktad till Appeltoft. Poliser, till skillnad från jurister, håller sina interna föredragningar uppifrån och ned i rangordning. Appeltoft tog fram sina anteckningar och drog först fakta i tur och ordning. Första noteringen gällde frågetecknet kring ”eller myndighet”. Sen följde intresset för i tur och ordning logistiskt stöd i mållandet, den direktimporterade mördaren, logistiskt stöd av sympatisörer med stark markering på sympatisörer eller möjligen medlemmar, sen personer som bedriver detta logistiska stöd genom att tillhandahålla husrum, mat, kartor och så vidare, därefter en stark markering vid befintliga kadrer av sympatisörer och sen när det gällde den uppenbarligen israeliska promemorian så fanns alltså dels en inaktuell förteckning över olika interna uppgörelser, mord på palestinier med
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 101
framträdande funktioner inom PLO, med en oklarhet förresten nämligen vad det där Rased var för en organisation, och sen slutligen olika uppställningar över diverse palestinska attacker mot diplomatiska mål och liknande i Europa från tio femton år tillbaks fram tills rapporten författades vilket såg ut att ha varit för ett par tre år sen. ”Det finns ju en stark tonvikt på sympatisörer och logistiskt stöd i mållandet, fast det skulle i så fall vara svenska Palestinaaktivister ungefär”, avslutade Appeltoft. Så tänkte han efter en stund innan han fortsatte: ”Fast där kan jag säga på rak arm att det inte finns några tydliga precedensfall. Jag såg efter nu på morgonen och det enda i den vägen är en svensk tjej som hjälpte några palestinier att smuggla in handeldvapen i en husvagn till Uppsala för en sju åtta år sen. Men det verkar mest vara gangsters och en vanlig tjej som var kär i en av gangstrarna så det är inget bra jämförelsefall.” Fristedt antecknade kort. ”Och du då”, sa han och såg upp på Carl, ”hittade du något i maskinerna?” ”Ja och det tycks ju stämma med indikationerna som Appeltoft stötte på.” Carl redogjorde kort för sina resultat: dottern till den kvinna som ägde sybehörsaffären på Sibyllegatan sammanbodde med en veteran i Palestinarörelsen. Och i samma hus bodde ytterligare två kända Palestinaaktivister. Telefonnumret ledde alltså indirekt fram till fyra sympatisörer. ”Ja nu kommer vi att pigga upp Näslund”, sa Appeltoft dystert. De spekulerade en kort stund. Den där flickan hade ringt firman och blivit kopplad till Folkesson – i så fall gick det att kolla med jourens dagboksdiarier – och sen hade hon velat varna för någonting hon inte ville vara med om och så hade hon lämnat sin mors telefonnummer på arbetsplatsen för att hon inte ville ha några telefonsamtal hem från ”säpo”? Det var en tydlig möjlighet, men bara en teori.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 102
”Äh!” sa Fristedt, ”vi kan inte sitta här och gissa. Näslund vill ha oss på konferens klockan tio prick så ni får väl se till att ha utskrifter och ett antal kopior på det här till dess.” Var och en gick åt sitt, Appeltoft och Carl för att göra sina skriftliga sammanfattningar och Fristedt för att göra något mer förvånande. När han kom in på sitt rum ringde han internt till den lilla avdelning på firman som hade hand om skyddsvakter med mera och bad att få in en förteckning på de kommande dagarnas ambassadtillställningar. Han fick det aktuella veckoschemat inom tio minuter och studerade sen med stort intresse vilka ambassader som skulle ha vilka festligheter och högtidsdagar och utländska besök de kommande dagarna. Han fann snabbt vad han letade efter och prickade för en tämligen intern begivenhet på rumänska ambassaden följande dag; firande i anledning av den rumänska folkarméns 42-årsdag. Nästa möjlighet dök inte upp förrän i slutet av följande vecka. Det var Irans ambassad som firade ett krigsjubileum som hade med Irak att göra. Det var ett sämre alternativ. *** Klockan 10:00 precis började sammanträdet hos Näslund. Först redogjorde Ljungdahl för det signalement man nu hade på mördaren, således en man i grön jacka och jeans, grön jacka med kapuschong, yngre medelåldern eller yngre, mellan 175 och 180 cm lång, förmodligen slätrakad, kanske mustasch och av okänd nationalitet men ett uppträdande som bekräftade den bild man redan hade fått genom de rent tekniska kunskaperna om hur brottet förövats. Fristedt sammanfattade innehållet i den interna utredningen på firman och distribuerade de skriftliga rapporterna. Medan han berättade drog Näslund upp en kam och slätade ut sitt hår bakåt utefter tinningarna. Näslund var på språng, det syntes. ”Mina herrar, det börjar dra ihop sig och det är verkligen inte så
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 103
illa pinkat efter ett enda dygn”, sa han när Fristedt var klar. Det syntes att han ämnade leverera något särdeles intressant eftersom han gjorde sin vanliga konstpaus medan han lät blicken vandra från den ene till den andre runt bordet. ”Jag tror nämligen att vi har den där mannen i gröna jackan”, fortsatte han. ”För dom norska kollegerna fick nämligen besök av en sån igår på ett hotell som kunde ha blivit ett perfekt mål för palestinska terrorister. Och därmed klarnar också sambandet till dom där logisterna som Hamilton här snokade upp, bra jobb förresten Hamilton.” Sen tystnade han i väntan på att få någon av de självklara frågorna. Det var hans vanliga lek. ”Jaha, det var ju bra det”, sa Ljungdahl, ”och får man fråga om den där mannen i gröna jackan kunde identifieras eller om vi får vårt signalement påbättrat?” ”Han är fullkomligt identifierad”, svarade Näslund triumferande, ”och det är inte vem som helst, det är nämligen Erik Ponti, utrikeschef på Dagens Eko om det är bekant.” Församlingen stirrade klentroget på byråchefen. ”Så det skulle vara mördaren?” undrade Fristedt. ”Ett något avancerat logistiskt stöd i så fall”, muttrade Appeltoft lågt och fick ett kort ögonkast från Näslund. ”I den här mappen”, fortsatte Näslund, ”finns det mesta av betydelse om den där så kallade journalisten och sambandet mellan honom och dom fyra aktivisterna i Hägersten kan anses fullt klart.” ”Hur då?” undrade Fristedt. ”Ja det ser ni själva när ni går igenom materialet. Nu blir följande steg aktuella. Först sätter vi in tk på dom där i Hägersten och på Ponti. Även om det senare knappast kommer att leda till resultat så vet man aldrig. Sen är frågan om vi eller den öppna verksamheten skall sätta in spaningsinsatserna i Hägersten och då föreslår jag att du gör upp det med span, Ljungdahl, eller möjligen med knarket om dom kan låna ut folk men det kan dom nog om dom får höra vad saken gäller. Och sen vill jag att ni (han vände sig till tremannagruppen på
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 104
firman) först går igenom det här norska materialet och sen fort som fan, redan idag, skickar över en man för att se om det finns mer att hämta i Oslo. Och vidare får ni naturligtvis leta i kretsarna kring dom där fyra i register och annan dokumentation. Mina herrar. Vi har alltså redan kommit så långt att vi förbereder ett tillslag så jag vill verkligen understryka vikten av absolut diskretion kring det här.” Näslund studsade upp, avslutade mötet och gick småvisslande för sig själv raka vägen till rikspolischefen, om nu hiss-kulvert-hiss-korridor kan beskrivas så, men det var i alla fall Näslunds känsla. Tio minuter senare hade han fått en av sitt livs värsta utskällningar. För Krabban blev nästan hysterisk när han hörde Näslunds förslag och Krabban var ändå känd för att alltid behålla sin ämbetsmannalika värdighet och aldrig förlora behärskningen. ”Jag kan inte ha fattat dej rätt!” skrek rikspolischefen med rösten upp i tupp, ”rätta mej om jag har fel och sätt dej förresten men det här är väl ändå lite väl överilat.” Rikspolischefen sjönk bakåt i stolen och hämtade andan medan han tog av sig glasögonen och började putsa dem med en skicklig manöver med sin friska hand. ”Alltså. Du vill dra in åklageriet och gå ut och anhålla en av landets mest kända journalister. Jo och ja, jag delar dina värderingar om personen ifråga men både du och jag har trots allt varit åklagare. Gratulerar åklagaren, tänk dig nu häktningsförhandling inför hundra journalister i den där jäv … i den där ominösa terroristsalen. Och varför skall nu redaktören häktas? Jo! Därför att han bär grön jacka och gått omkring konstigt i Oslo. Med den bevisningen mot någon jävla Sjöström eller Silbersky eller vilken annan av dessa illustra advokater som helst som försvarare … nej jag vill inte ens fortsätta tankegången. Kom med bevis så ska jag dricka champagne med dej, men tills vidare får du gudsigförbarme ägna dej åt lite vanlig tk, heter det så telefonavlyssning, jo ja. Och inte ett ljud ut i pressen om det här, behöver jag säga det!” ”Jamen det finns otvetydiga samband …”, försökte Näslund. ”Ja det ser jag väl. Du kanske har rätt, lycka till. Men ta dom där
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 105
extremisterna där dom är svagast, koncentrera er tills vidare på ungdomarna där ute i Hägersten. Och förresten, inga spaningsinsatser mot den där Ponti, annat än tk vill säga.” ”Jamen varför det?” ”Om nu norrbaggarnas historia är sann så finns det ju faktiskt rent … eh … operativa skäl. Väck inte den björn, du vet. Dessutom. Tänk om det kommer ut, ’säpo förföljer Sveriges Radio’, det skulle se ut det. Nej gå via dom andra men rör inte den där Ponti förrän du har något på fötterna. Jag hoppas jag har uttryckt mej klart?” ”Mycket.” Det var en motgång för Näslund. Men han hade snabbt skakat av sig obehaget. Han kände på sig att det hela ändå skulle gå i lås. Den övertygande känslan hade han haft förut. Fristedt och Appeltoft gick under dov tystnad tillbaks till det gemensamma arbetsrummet med Carl några steg bakom sig. Fristedt bar Näslunds dokumentpacke om den misstänkte mördaren. Fristedt slängde dokumentpacken i sammanträdesbordet. ”Jaha”, sa han, ”här skulle vi alltså ha Näslunds direktimporterade mördare från Sveriges Radio. Kul jobb för den som får det, att gå upp på Sveriges Radio och gripa en av landets mest kända journalister som mördare, det här tror jag så mycket jag vill på.” De satt tysta en stund. Alla insåg de oerhörda konsekvenser som skulle följa om det hela visade sig vara ett misstag. Näslund hade lika gärna kunnat anvisa en riksdagsman eller en general. ”Fast det finns en bekymmersam sak”, sa Appeltoft efter en stunds tryckande tystnad. ”Folkesson och den där Ponti kände varandra ganska väl och sen många år tillbaks. Den som vet allt om det där är Roffe Jansson.” ”Då får vi be Roffe Jansson komma hit”, sa Fristedt och sträckte sig efter telefonen. Roffe Jansson kom inom tre minuter. Han hade jobbat tillsammans med Folkesson på den allra första tiden när det som nu var hela terroristavdelningen på Byrå B bara bestod av honom själv och
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 106
Folkesson. Det var på slutet av 60-talet, när terrorismen började komma på modet, palestinier kapade flygplan och Baader-Meinhofligan gjorde sina första insatser. När det gällde de svenska Palestina-sympatisörerna hade Folkesson fått för sig att öppna kontakter var bäst, och dessutom var de ju i alla fall bara två man på firman med de här uppgifterna så det var ju meningslöst att tänka sig att man skulle smyga runt och spana efter dem. I stället hade Folkesson och Jansson helt sonika sökt upp Palestinagruppen i Stockholm som höll till i en källare på Karlavägen på den tiden. Och så hade man sagt som det var, att godda nu var vi från säpo och skulle vilja snacka lite om risken för terrorism och hur ni ser på den saken ungdomar. Den som de fick bäst kontakt med var en ung student och blivande journalist som hette Erik Ponti. Han hade bjudit hem dem och ägnat ganska stor möda åt att försöka förklara skillnaden mellan solidaritetsarbete, alltså att man gjorde den där tidningen, demonstrerade och så där, och de väpnade aktioner som själva den palestinska rörelsen sysslade med. Han hade dessutom försökt övertyga säkerhetsmännen om att risken för palestinska väpnade aktioner var utomordentligt liten i just Sverige eftersom det ingick i PLO:s politiska strategi att försöka skaffa samma stöd från den svenska socialdemokratiska regeringen som vietnameserna fått. Den strategin skulle förstöras av bomber och elände. Just då verkade det Ponti sa kanske lite blåögt, men med tiden fick han ju rätt, det kunde man inte förneka. För om man tänkte efter så hade det ju inte sen dess, på snart tjugo år alltså, blivit några palestinska terrordåd i Sverige. Ja eventuellt fram till gårdagen då, vill säga. I alla fall så var det ju en bra kontakt, den där Ponti. Och Folkesson bibehöll kontakten för att få en och annan synpunkt, ja alltså inte ”informationer” utan synpunkter. Och Ponti hade ringt då och då sen när han blev journalist för att höra firmans synpunkter på olika händelser. Vid ett tillfälle hade förresten firman fått rycka ut för att hindra en israelisk spiondömd, det gällde nåt jävla flyktingspionage
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 107
som Ponti skrivit om, att rusa iväg och skjuta Ponti. Då hade han ringt själv till Folkesson, en ganska kul händelse när man ser på det i efterhand, och sagt något om att eftersom han själv gärna ville behålla sina vapenlicenser så fick firman ta hand om den där israelen som nu var på väg från Uppsala i bil med en laddad revolver. Jo, det var något mer, han skämtade om att om en israel skulle klippa honom så skulle firman få skulden så det var bäst att sätta fart. Det gick förstås rikslarm efter den där israelen och han greps vid Norrtull, beväpnad, tjugo minuter senare eller så. Saken kom aldrig i tidningarna. Men sen dess hade Ponti varit en trevlig kontakt och även om nu Jansson efter några år fått andra arbetsuppgifter så visste han ju att Folkesson och Ponti träffats vid några tillfällen åtminstone. Ungefär så låg det till. ”Så om Ponti skulle ringa upp en kväll och säga att jag måste träffa dej i morgon bitti och det är jävligt viktigt, så skulle Folkesson ställa upp?” frågade Fristedt. ”Ja, utan tvekan”, svarade Roffe Jansson. *** Iver Mathiesen satt i sitt rum på fjärde våningen i det nya vita polishuset ute vid Grønland och studerade reglement. § 8 i overvåkingens instruks framställde vissa ovillkorliga krav. ”Enhver som er knyttet til overvåkingstjenesten skal nye instrueres om sin plikt til å iaktta streng taushet om hva han erfarer i tjenesten – – taushetsplikten gjelder (också) overfor andre politimenn som ikke er i overvåkingstjenesten.” Den svenske polisman som nu satt på planet omfattades i så fall av tystnadsplikten. Men. I § 7 fanns en möjlighet. ”Vitner og andre kilder må ikke gis opplysninger av overvåkingsmessig eller sikkerhetsmessig karakter uten i de tilfelle og i den utstrekning dette er helt nødvendig for å få opplysninger eller bistand – – –” Så kunde man lösa det. Om man betraktade den svenske kollegan som en källa och ett ”bistand” fanns det inga formella hinder att ut-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 108
byta vilka som helst informationer. Så kunde man lägga upp det, oavsett vad de nu ville veta utöver de faktiskt ganska utförliga rapporter de fått tidigt på morgonen. Han tryckte in knappen till sin snabbtelefon och bad sekreteraren skicka upp Roar Hestenes. Lite drygt en timme senare stod Roar Hestenes ute på Fornebu och betraktade de passagerare som steg av Stockholmsplanet. Han tänkte sig tre möjliga medelålders män som den svenske kollegan innan han gick runt till utgången utanför tullen för att ta emot. Carl Hamilton hade inte samma svårigheter. Bland de väntande fanns en man i hans egen ålder i blå vindtygsjacka av det svenska märket Fjällräven, röd stickad tröja, sportbyxor av något slag och Eccoskor. Han stod och betraktade någon ankommande bakom ryggen på Carl när denne gick fram och häftigt överraskade sin kollega. ”Hej”, sa han, ”jag är Carl Hamilton från säkerhetsavdelningen i Stockholm.” Bilkön sniglade sig på den lilla krokiga vägen som ständigt var under ombyggnad mellan Fornebu och motorvägen från Drammen. De satt mest tysta i Volvon. Båda var de nya inom säkerhetstjänsten och båda kände sig osäkra på den andre. En typisk svensk snobb, tänkte Hestenes. Skärp i krokodil, attachéväska i vinrött läder, grå kostym och randig slips; svensken såg ut som en direktörsassistent från Electrolux, hur hade en sån hamnat i firman? Parodi på norrman, bara toppluvan som saknas, tänkte Carl. Blir man förföljd av en sån så behöver man åtminstone inte tro att det är Svarta September. ”För att säga precis som det är så vet jag inte riktigt vad vi får och inte får prata om”, sa Carl. ”Men jag har förstås en massa frågor, jag läste dina rapporter på flyget.” ”Inte jag heller, jag är ganska ny på det här jobbet, ja alltså inom overvåkingen. Jag var knarkspanare förut”, svarade Hestenes. En halvtimme senare satt de uppe hos Mathiesen på Grønland. ”Vell”, sa Mathiesen, ”du får upplysa oss så ska vi upplysa dej så
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 109
gott vi kan och jag har egentligen bara en fråga: eftersom ni är så intresserade av vår man på Hotel Nobel, vet ni vad han höll på med?” Carl försökte tänka efter innan han svarade. Det var en egendomlig situation, här satt han alltså hos en utländsk säkerhetstjänst och skulle byta informationer om svenskar. Fick man göra det hursomhelst? I Stockholm hade man bara sagt åt honom att han skulle åka över till Oslo och försöka förstå en del oklarheter, men ingen hade sagt ett ljud om ifall han själv fick svara på frågor. Fast frågorna gällde ju ändå sånt som skulle komma fram förr eller senare. ”Vi tror att det kan finnas ett samband mellan den där Ponti och mordet i går morse på en av våra kolleger. Signalementet stämmer sånär som på en eller två punkter och så finns det en koppling mellan journalisten och några andra misstänkta.” ”Vad är det som inte stämmer i signalementet?” undrade Hestenes. ”Mustasch, fast osäkert men framför allt byxorna. Vi är ganska säkra på att mördaren hade vanliga blå jeans, men du har skrivit gråblå manchesterbyxor. Vår första undran är alltså om man kan förväxla dom där gråblå manchesterbyxorna med vanliga jeans?” ”Absolut inte”, svarade Hestenes. ”Det var rätt snygga byxor som man kan komma in på norska krogar i, absolut inga jeans, man kommer inte in i jeans. Och så var dom ljusare, tydligt ljusare än vad dom flesta jeans är.” ”Jamen jeans kan ju bli ganska ljusa när dom är urtvättade”, invände Mathiesen. ”Jo”, svarade Hestenes eftertänksamt, ”men urtvättade jeans skiftar ju ganska tydligt i färgen och så ser man ju sömmarna utefter byxornas sidor. Det här var utan tvekan en jämn gråblå, duvblå tror jag det heter, färg. Inga sömmar, ingen skiftande färg. Nej det var absolut inga jeans, inte ens något man skulle kunna kalla manchesterjeans.” ”Nehe”, sa Mathiesen, ”det var jeansfrågan. Vad kan vi göra mer för dej?” ”Jag skulle vilja veta om ni haft några indikationer på att norska palestinaaktivister eller palestinier i Norge förberett några väpnade
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 110
aktioner. Sen skulle jag vilja gå igenom skuggningen på plats med Hestenes, se dom platser där objektet tydligen upptäckte honom. Och sen har jag en del frågor om dom tidsperioder då ni inte hade objektet under uppsyn. Det är i stort sett det.” Mathiesen plockade med en del papper framför sig på skrivbordet. Han hade givetvis förutsett frågeställningen om ett potentiellt terroristhot från de norska Palestinaaktivisterna. Men svaret var enkelt och klart negativt. Den norska Palestinarörelsen behärskades ända sen 60-talet av ml-arna, alltså det marxistleninistiska partiet AKP-ml. Och ml-arna ägnade sig strikt och disciplinerat åt konventionell politisk verksamhet som i huvudsak kretsade kring deras tidning Klassekampen. För närvarande ägnade sig Klassekampen i huvudsak åt olika kvinnokampsfrågor, kamp mot den borgerliga kärnfamiljen, kamp mot pornografin som man ville förbjuda med mera. Overvåkingen hade i stort sett bara gott att säga om just ml-arna eftersom de så lätt kunde studeras i sin tidning där det alltid med hundraprocentig säkerhet stått att läsa i förväg vad de hade för sig. Och de enda våldsaktioner de varit inblandade i var en del nordnorska historier som onekligen hamnade långt ifrån terrorism med anknytning till Mellanöstern. Det gällde då vissa miljöfrågor, utbyggnaden av Alta-älven, stöd åt samerna där uppe, bråk med ordningspolisen och så vidare. Men våldet i sammanhanget hade bara varit sånt där vanligt demonstrantvåld, vägran att hörsamma polismans order att avlägsna sig från platsen, fastkedjade demonstranter tvärs över en och annan vägstump där grävmaskinerna skulle fram och så vidare. När det gällde våld bland politiska extremister i Norge var det i stort sett enbart høyregutterne, det vill säga mer eller mindre nazistiska smågrupper, som skapat problem för overvåkingen. Högergrupperna hade en faiblesse för att göra inbrott i hemvärnsförråd och dynamitförråd och det fanns några otäcka exempel på att de faktiskt begått våldsaktioner. 1977 hade de sprängt en Oktoberbokhandel i Tromsö, 1979 hade några av dem kastat bomber in i en 1 maj-demonstration
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 111
och 1981 hade det inträffat ett dubbelmord inom en av de där högergrupperna. Men vänsterut var det således mest kvinnokamp. Och vad Palestinarörelsen beträffade så var den alltså i ml-kontroll och det var i stort sett en garanti för att det inte skulle bli våld av det hela. Ur norsk overvåkingssynpunkt var sådana hot någonting man räknade med från svenskt håll eller från eventuella palestinska terrorister som kom till Norge via Sverige. Där fanns ett fall som åtminstone kunde tydas som en terroristexpedition via Sverige, fast det var en del år sen nu. Men även om nu israelerna gjorde bort sig i Lillehammer-affären, alltså när de sköt den där tydligen helt oskyldige marockanske servitören Ahmed Bouchiki, så måste de ju ändå haft ganska goda indikationer på att något var på gång. Och de inofficiella israeliska förklaringarna gick ut på att ett par terrorister rest över från Sverige; Carl kunde få ta med sig en separat rapport om den historien om han ville. ”Men den här svenska journalisten, varför blev ni så alarmerade när han dök upp?” frågade Carl. Mathiesen såg undrande på Carl, som fick en obehaglig känsla av att ha frågat något särdeles obegåvat. ”Vell”, sa Mathiesen efter en kort stund, ”vi har ju inget eget material på den där mannen. Men enligt dom rapporter vi fått från er där borta i Stockholm så är ju han en target av högsta prioritet. Jag har en sån sammanfattande svensk rapport här, ett par år gammal visserligen, men tämligen otvetydig.” ”Skulle jag kunna få kopior på den och ta med mej hem, eller åtminstone datum och eventuella diarienummer så att jag lättare kan hitta det där i vårt arkiv?” undrade Carl och kände sig ännu längre ut på svag is. Mathiesen grubblade en stund innan han kom fram till att det ju inte gärna kunde stöta på hinder att lämna ut svenskt material från den svenska overvåkingen till en besökare från just den svenska overvåkingen och om det kunde snabba på utredningen så visst skulle det gå.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 112
Han kallade in en sekreterare och bad henne gå ut och kopiera en bunt papper. Sen gällde det alltså det där med hur skuggningen gått till och de tidsperioder där det inte fanns någon vetskap om objektets förehavanden? Nå, det kunde ju säkert Hestenes reda ut. Mathiesen tog i hand, Carl fick de kopierade svenska och israeliska rapporterna i ett förseglat kuvert och så gick han och Hestenes mot Glasmagasinet som fortfarande höll öppet några timmar på grund av julhandeln. Hestenes kände sig fånig. Svensken tog med honom till glasavdelningen på nedre botten och började rekonstruera objektets rörelser och objektets placering och Hestenes olika positioner under den första delen av skuggningen som tydligen lett till upptäckt. Då och då antecknade svensken något. Det tog ungefär en halvtimme. När de kom ut till den gröna parkerade Volvon konstaterade Carl att det inte satt någon parkeringslapp på den. Det hade väl förresten inte spelat någon roll eftersom det var en tjänstebil. ”Vart ska vi åka för att ta själva snacket, till firman eller till krog?” frågade Hestenes. ”Ta oss till en krog. En krog utanför stan där vi inte stöter på någon vi inte borde stöta på.” De satt tysta på väg upp mot Frognerseteren. Så här års skulle det inte finnas några turister där och inga andra utflyktare än en eller annan firmafest. Och restaurangen var mycket riktigt glest besatt och skulle för övrigt stänga om halvannan timme. De fick plats med utsikt över Oslo, som skymtade som svaga flimrande ljus nere i dimman och regnet. ”Här börjar i stort sett Hardangervidda”, sa Hestenes för att bryta en stunds besvärande tystnad. ”Jag är en sån där norrman som älskar att gå på tur, du vet. Börjar man här har man flera dagar rakt ut i vildmarken om man vill. Åker du skidor?” ”Jag har bott utomlands några år så det har inte blivit av, men annars är det ju fint. Jag jagar en del, gör du?” ”Ja när jag är hemma på hösten, hemma är alltså borta på Vestlandet.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 113
”Vad jagar ni där, älg finns väl inte. Fågel och småvilt?” ”Ja och så hjort, vi har ju hjort i Norge, fast inte så mycket älg, annat än vid svenska gränsen förstås. Ni har ju en helvetes massa älg i Sverige.” ”Ja, vi skulle kunna byta någon gång. Du kom till Sverige på älgjakt och jag kom till dej på hjortjakt. Fast om vi nu återgår till jobbet …” Carl plockade fram sina anteckningar från flygresan. Hestenes hade alltså upptäckt objektet när han gick in på hotellet klockan 10:30 och då kom objektet direkt från flygplatsen, det visste man? Stämmer. Och sen hade Hestenes via radio beställt förstärkning och tagit en ny position utanför hotellet, vid en telefonkiosk? Stämmer. Förstärkningen hade kommit efter cirka tjugo minuter. Sen hade objektet varit kvar inne på hotellet i noga räknat tre timmar och fyrtiosex minuter? Ja det stämde forsovitt … Där fanns alltså det första hålet på nästan fyra timmar. Hade man haft ordentlig koll på vilka som gick in i hotellet under den tiden? För det hade ju kunnat bli både det ena och det andra mötet där inne eller hur? Jo, men ingen som hade gått in hade haft någon som helst anknytning till terrorism, det hade varit affärsmän mest, vanliga besökare, vanliga norrmän. Sen var det det där med hur man tappade bort honom. Han hade alltså antingen tagit tricken ut mot Kolsaas eller också gått upp igen från nedgången mot stationen? Hestenes började känna sig alltmer illa till mods. Den där svensken var ingen riktig polisman, det kändes i luften. Han fattade snabbt och frågade bra och uppehöll sig med pinsam koncentration på det som kunde vara svagheter i rapporteringen. Men det var en skrivbordskille och ingen kollega på fältet. Hestenes ångrade att han accepterat det
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 114
förflugna löftet att byta jakt, men det var förmodligen ändå inte allvarligt menat. Den alltför prydlige svensken kunde man förresten knappt föreställa sig med vapen i hand på ett jaktpass, det skulle bara bli skadskjutning eller nån annan skit. ”Det är en sak jag undrar över”, sa Carl när de satt i Volvon på väg ner mot Oslo igen, ”och du måste ju också ha tänkt på det. Antag att det här var vår man. Han har skjutit en av våra kolleger på nära håll genom ögat och sen hinner han alltså precis ta nioplanet hit över till Oslo och så upptäcker du honom och så vidare. Vad händer sen?” ”Vell, han upptäcker alltså att han är förföljd, avblåser eventuella aktioner och återvänder till Stockholm.” ”Jovisst. Men dels vinkar han till dej, dels talar han om för kollegerna som skötte övervakningen på Fornebu att han förstått varför dom förföljde honom. Han markerade ju det där med Hotel Nobel i tidningstexten, inte sant?” ”Jo jag har såklart funderat på det där. Du menar, varför i helvete skoja om saken, varför visa oss att det var Nobel och israeler det gällde men inte längre gäller? Det kan förstås vara en avledande manöver, det hela var bara till för att få oss på fel spår.” ”Jo men varför hälsa till polisen och säga goddag jag är terrorist men den här gången tar ni mej inte?” ”Det är en kall jävel, han vet att vi måste ha bevis, han vet att vi ändå är efter honom, egentligen säger han inte så mycket mer än vi redan vet och han vet att vi vet.” ”Vill han se till att det verkligen noteras att han varit i Oslo den här dagen, för att få alibi för mordet?” ”Men det får han ju inte. Han måste ju inse att vi kan ta reda på med vilket plan han kom och att han skulle ha hunnit i alla fall.” De vände och vred på möjligheterna hela vägen ner för den slingriga vägen till stan utan att hitta någon logisk förklaring. Utanför Hotel Nobel stannade de och klev ur. Hestenes pekade ut de olika positionerna vid telefonkiosken och bordet inne på Grands Café, sen tog de adjö utanför hotellingången. Overvåkingen hade bokat objek-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 115
tets rum och rummet intill åt Carl. När han skrivit in sig frågade han efter konferensen och blev hänvisad till samma våning som baren och matsalen. Där var fullt med israeler som hade en presskonferens igång och såfort Carl steg ur hissen var två norska kolleger på honom som hökar och bad honom legitimera sig. De ursäktade sig snabbt när de sett plastkortet med tre kronor. Presskonferensen tycktes handla om nödvändigheten av att än en gång erövra en säkerhetszon i södra Libanon eftersom shiamuslimerna börjat uppträda alltmer hotfullt. Carl tog hissen upp till fjärde våningen och gick in på sitt rum där den misstänkte mördaren bott för mindre än 48 timmar sen. Omedelbart innanför dörren till höger fanns badrummet där det inte ens funnits fingeravtryck på tandborstglasen. Inne i rummet fanns en dubbelsäng i vitt med mässingsknoppar, ett mahognyskrivbord och en liten sittgrupp framme vid fönstret. Det föreföll meningslöst att leta efter någonting, det som ändå inte fanns hade ju de norska teknikerna sökt efter. Han la ifrån sig rumsnyckeln på skrivbordet, hängde av sig kavajen och gick fram till fönstret. Där nere skymtade telefonkiosken, men ljuset från rummet speglade sig i fönsterglasen. Han släckte ljuset inne i rummet och gick tillbaks till fönstret. Det var mindre än 25 meter ner till telefonkiosken. Och där nere hade alltså den uppenbare polisen Hestenes stått timme ut och timme in. Man skulle ha upptäckt honom om inte annat så av ren tillfällighet om man råkade se ut genom fönstret flera gånger. På andra sidan Karl Johan talade ljusreklamen om att det var 3 plusgrader. Regnet smattrade mot rutan. Carl ägnade en stund åt att stå och ångra sitt sätt att skrytskjuta dagen innan. Det var dumt, indiskret och dumt, eftersom vemsomhelst måste inse att det tar åtskilliga års träning att lära in snabbskjutningsteknik med grov pistol. Det första halvårets träning hade gått åt till att över huvud taget lära sig åstadkomma godtagbar precision på stillastående mål.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 116
Grundregeln var att ett av de två första skotten måste träffa. Resten var mest en träning för att skaffa sig själv psykologisk säkerhet. Men det gällde att träffa fort med ett eller två skott, och att aldrig tveka. Ni är inga gudsförbannade snutar, kom ihåg det. Ni ska inte bedöma om eller när eller varför eller något i den stilen om ni nån gång hamnar i ett läge där ni står med ett osäkrat vapen i handen. Fienden är inte några jävla knarkade niggrer utan i ert fall är fienden nykter och dödlig. Snutarna kör med olika automatgrejer, Llama Police Special och annat som sprutar ut en mängd ammunition över flera meter. Jag vill inte se nån sån skit i era händer, det här är ingen lek, inget fyrverkeri. Alltså, två skott och träff på båda. Gång på gång, tusentals gånger mot silhuetten med det röda hjärtat. Och ändå hade han tvekat under den första realistiska övningen. Det var någonting som ingick i FBI-killarnas träningssamarbete med den vanliga polisen. Efter två års träning togs dom upp till Los Angeles två och två och hängde med den vanliga polisen under en vecka eller två. Fast ”vanlig polis” var möjligen inte rätt beteckning i det här fallet eftersom det var frågan om den specialgrupp som sysslade med snabba utryckningar på överfall och lägenhetsbråk i den oändliga och oändligt dystra svarta stadsdelen Watts. Principen för dessa standardingripanden var enkel. Tre man fram till dörren, en på vardera sidan, en mitt framför. Om dörren gick inåt sparkade man upp den och rusade rakt in i rummet med revolvern framför sig. Kollegerna följde efter alldeles bakom, den ena med uppmärksamheten och skjutriktningen åt höger den andra med riktning åt vänster. Första gången Carl haft mittpositionen fann han sig stå framför en svart kvinna i tjugoårsåldern som halvlåg i rummets enda möbel, en rörig säng, och ammade sitt barn. Han sänkte generat sitt vapen mot golvet och skulle just börja be om ursäkt när kvinnan med en hastig rörelse under en av kuddarna halade fram en förnicklad pistol och dog i samma rörelse därför att en av poliserna bakom Carl sköt två skott rakt in i bröstet på henne. Utan att träffa barnet. Så som Carl gjorde gör en rookie, en greenhorn, en jävla nybörjare
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 117
och chefsinstruktören nere i San Diego hade skällt i tio minuter över detta enastående bevis på total inkompetens. Carl hade känt sig dyster länge efter händelsen, av flera skäl. Och där nere vid telefonkiosken hade norrmannen stått i flera timmar, fullt synlig. Det var samma sak inne på varuhuset. Folk befinner sig hela tiden i rörelse, den som stannar syns extra mycket och om den som syns extra mycket dessutom är polis i knäppt trenchcoat med radiosändare och tjänstevapen så behövdes ingen högt driven professionalism för att ana oråd. Och om man nu bara tänkte sig en vanligt observant journalist … Men längre tänkte inte Carl eftersom en nyckel eller dyrk försiktigt, mycket försiktigt stacks in i dörren fem meter bort. Carl slet av sig slipsen på väg fram mot badrumsdörren som han lyckligtvis lämnat på glänt. Han kunde slinka in i badrummet och dra igen dörren nästan helt utan att det hördes ett ljud. Nu först, bakom dörren i mörkret inne i badrummet, började han tänka efter. En städerska eller någon som hade ett normalt ärende skulle inte öppna dörren så här. Det hördes ett svagt klick när dörrlåset gled upp. Under någon sekund föll det in ljus från korridoren och sen försvann det. Någon hade visat sig i silhuett ett kort ögonblick i dörröppningen och sen snabbt dragit igen dörren efter sig och stod nu på en och en halv meters håll. Carl snarare kände än hörde hur den andre försiktigt avancerade in mot rummet och snart förbi badrumsdörren. Han tryckte sig intill dörrkarmen för att skydda kroppen samtidigt som han lutade sig fram för att se ut ifall den andre gick förbi badrumsdörren. Bara någon sekund senare skymtade han gestalten som sakta avancerade inåt rummet. I högerhanden höll den andre en svart pistol och detta var det enda tänkbara ögonblicket eftersom den andre snart skulle upptäcka att rummet där inne var tomt och fönstret stängt. Det skulle vara fel att stöta upp dörren, då skulle han kanske inte få tag på pistolarmen förrän det var försent.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 118
Carl sköt mjukt upp badrumsdörren med vänster fot samtidigt som han snabbt sträckte sig ut mot pistolhanden och höjde den mot taket för att få utrymme för en av dessa rörelser han måste ha tränat mer än tiotusen gånger. I nästa ögonblick satt han ovanpå den andre som låg med ansiktet mot golvmattan och kände sin egen revolver mot nacken. Det var en revolver i kaliber 38. Carl kände igen den på greppet. ”Don’t move”, viskade han, ”whatever you do just don’t move.” Den andre stönade svagt. Om han hade en medhjälpare utanför dörren hade denne inte hört något av stön eller en kort duns mot den heltäckande mattan. Carl reste sig själv och drog upp den andre som kved av sin axelskada. Han drog in mannen i rummet och kastade honom över sängen och gick runt så att han hade dörren under uppsikt och telefonen intill sig. Så tände han ljuset och riktade revolvern mot mannen på sängen. Synen var inte vad han väntat. Det här var en vanlig norrman i 40årsåldern i blå sportjacka av märket Fjällräven och ljusbruna Eccoskor. Norrmannen grimaserade av smärta. ”Är du från politiet?” frågade Carl på svenska. Den andre stönade och nickade bekräftande. ”Finns det nån utanför dörren?” Polismannen nickade igen. ”Okay, ropa in honom”, sa Carl och vred revolvern i handen så att han demonstrativt höll den i pipan. När den andre polismannen tveksamt öppnade dörren tecknade Carl åt honom med pistolen att komma in och sen la han ifrån sig vapnet på nattduksbordet. ”Förlåt men jag kunde inte gärna veta att ni var kolleger”, sa han och drog upp sin legitimation ur bröstfickan och kastade den på sängen framför den tilltufsade man som han i en senare rapport skulle få presenterad som politietterforsker Knut Halvorsen, andre avdelningschef på den särskilda polisstyrka för speciella uppdrag som i
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 119
Norge mer populärt kallas terrorpolitiet. De hade beslutat att ett omedelbart operativt ingrepp krävdes eftersom en man utifrån setts ta sig in i ett av de rum som kollegerna vid overvåkingen förseglat. Den främmande mannen hade släckt ljuset och kunde således tänkas syssla med förberedelser till brott. Det hade varit alldeles för bråttom för att kontakta kollegerna vid overvåkingen och dessutom hade man bedömt risken som överhängande att de mindre kompetenta säkerhetsmännen skulle strula till det hela. Därför denna snabbt improviserade aktion. Knut Halvorsen var vit i ansiktet och hade tårar i ögonen av smärta när han stödd på sin kollega lämnade rummet. *** Fristedt och Ljungdahl satt i en förhyrd Volkswagen Scirocco med halvt igenimmade fönster på en öde gata ute i Hägersten. Om någon via bilregistret frågade efter ägaren så ledde spåret till den tredje största biluthyrningsfirman i Sverige. Om denne någon envisades och gick till biluthyraren och frågade vidare var bilen tillfälligtvis uthyrd till en handelsresande Erik Svensson med adress Hornsgatan i Stockholm. Erik Svensson på Hornsgatan existerade självfallet inte, men han var en av firmans vanligaste bilhyrare. Ljungdahl hade skött det praktiska under dagen. Spaningspersonal hade hyrt in sig hos en pensionerad major och lektor snett mitt emot de två lägenheterna på andra och fjärde våningen. Det fanns extrapersonal inom fem minuter ifall något oväntat skulle inträffa och båda gatändarna bevakades av folk från span. Läget var så långt under kontroll. Det lyste i båda lägenheterna men det var släckt i de flesta andra fönstren i fastigheten, vilka slutsatser man nu kunde dra av det. Ljungdahl surade. Han kände sig övertygad om att det måste finnas samband mellan den okände mördaren, som han envisades med att kalla den man som Näslund inte utan viss triumf identifierat under morgonens sammanträde, och de fyra ungdomarna som nu
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 120
drog bevakningsresurser som om de vore landets farligaste förbrytare. ”Är det säkert?” frågade han för tredje gången, ”vad vi har är alltså bara ett telefonnummer i Folkessons almanacka?” ”Ja, det är säkert”, suckade Fristedt. ”Det kanske inte är något, det kan ju ha ett helt annat samband men det är ju inget fel i att kolla upp. Kan du inte slå på fläkten förresten?” ”Drar så jävligt på batterierna så här års, men det drabbar ju ingen fattig”, sa Ljungdahl och slog på fläkten mot vindrutan. Det började sakta växa ett hål upp i imman på rutan. Ingen sa något på en stund. ”Vad var det för samband mellan dom här och den där Ponti som Näslund snackade om? Var det nåt, eller var det bara era vanliga gissningar?” frågade Ljungdahl. Hans förtroende för den svenska säkerhetstjänstens polisiära förmåga var begränsat. ”Jag kunde inte se något klart och omedelbart samband när jag tittade på pappren, men Appeltoft jobbar med det där i kväll och finns det nåt kan du ge dej fan på att han hittar det, ska jag köra hem dej först eller du mej?” Ljungdahl bodde i närheten av Västerbroplan och de for dit under tystnad. De två polismännen saknade egentligen inte förtroende för varandra personligen, men Ljungdahl som var från ”den öppna verksamheten” som han ironiskt påpekat några gånger, kände på sig att man på säk höll honom utanför viktiga informationer. Det fick honom att hela tiden föreställa sig att svaren på alla viktiga frågor skulle bli fysiskt omöjliga att nå för honom själv och det skulle göra honom till en dålig polis. Ljungdahl hade svårt att förlika sig med den tanken. Fristedt förstod precis vad Ljungdahl trodde och det gjorde också honom på dåligt humör. De skildes utanför Ljungdahls bostad och Fristedt övertog bilen och körde mot sin villa i Bromma. Hans fru var fortfarande uppe när han kom hem. Hon hade te i termos och ett par smörgåsar i kylskåpet med plastfolie över. Hon kastade en förvånad blick på tidningsbunten under armen på
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 121
sin man. ”Är det så illa? Måste du börja se efter i pressen vad du har för dej?” frågade hon. ”Inte vad jag har för mej. Jag tänkte bara se efter hur Näslund låter sina pojkar skriva, det är nåt skit med det hela och jag vet inte vad men nåt är det.” Han hällde upp te åt sig medan han berättade om dagens trista vedermödor. Han hade sprungit med olika skrifter mellan Näslund och åklagaren på tingsrättens trettonde avdelning. Det var för att ordna en del byråkrati kring telefonkontrollen. Åklagaren hade inte haft några invändningar mot fyra palestinaaktivister men den femte telefonen tillhörde en av landets mest kända journalister – Fristedt nämnde inte namnet för sin fru och hon frågade inte – och då hade han dragit öronen åt sig. Åklagaren såg väl framför sig hur Näslund skulle komma att kräva anhållande i nästa steg och då skulle ju åklageriet få ta allt ansvar. Det var förmodligen mera det än själva avlyssningen som oroat honom och på det där larvet hade hela eftermiddagen och tidiga kvällen gått. Fristedt suckade och började leta i sina tidningar. Han visste mycket väl vilka journalister som firman anlitade och hoppade över allt annat och gick direkt på deras namn. Det var inte så mycket frågan om att han skulle informera sig om vad han inte var informerad om, som att han ville veta vilken bild Näslund spred och hur han byggde upp den. Firmans journalister hade samma version i Expressen och Svenska Dagbladet. Svenska ambassaden skulle ha fått något telefonhot från någon hittills okänd palestinsk terrorgrupp i Beirut. Om inte Sverige slutade att utvisa palestinska flyktingar så skulle en eller annan hämnd drabba Sverige. Det påpekades att Axel Folkesson var just den man på Säpo som höll i frågan om vilka araber som skulle utvisas. Fristedt grubblade en stund. Hans fru satt i soffan mitt emot honom och stickade. Hon visste att han skulle behöva henne. ”Rätta mej om jag har fel”, sa han, ”men verkar det inte konstigt om palestinska organisationer i Beirut skulle vilja att palestinier som
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 122
flydde till Sverige skulle stanna här? Tvärtom skulle dom väl vilja ha tillbaks sitt folk?” ”Jo såvida dom inte skickar hit folk för att bygga upp sin exilrörelse”, svarade hustrun utan att se upp från sin stickning. Fristedt läste vidare en stund. ”Kan du ta fram uppslagsboken och slå upp det arabiska alfabetet?” muttrade han. Hustrun reste sig utan ett ord och hämtade ett uppslagsverk och bläddrade en stund. ”Här är det”, sa hon. ”Nå?” ”Vad heter bokstaven d på arabiska?” ”Daal, med långt a.” ”Det kan förstås bara vara en översättning”, muttrade Fristedt medan han betraktade den tonårige och ständigt frånvarande sonens akvarium med pirayor. Firmans man på Expressen skrev att ”säpo” hade fått säkra indikationer om att en arabisk terroroperation under beteckningen Plan Dal var omedelbart förestående. Dal, förklarades det vidare, sa inte så mycket eftersom det bara var den arabiska beteckningen på bokstaven D. Fast den där Hamilton hade ju sagt att det var dalet och att det var hebreiska för bokstaven d. ”Vill du nu slå upp d i det hebreiska alfabetet?” frågade han. D på hebreiska hette dalet. Fristedt kände sig fastkörd och missmodig. Han var ju faktiskt den som uträttat minst i firmans egen undersökningsgrupp. *** Appeltoft satt vid sitt köksbord och läste, med mycket blandade känslor, i handlingar som var försedda med grön hemligstämpel. Det betydde att vanligt fotfolk, som han själv uppfattade sig, vanligtvis inte hade rätt att ta del av det som stod i sådana handlingar. Näslund hade
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 123
satt sin signatur på ett godkännande av något slag, som innebar att firmans undersökningsgrupp i ärendet Folkesson nu hade beviljats ynnesten att följa upp sambandet mellan utrikeschefen på Dagens Eko och de fyra synnerligen välbevakade unga Palestinaaktivisterna i Hägersten. Näslund hade sorterat materialet i någon sorts pedagogisk ordning och Appeltoft hade just gått igenom den första lilla bunten. Han visste inte ens uppriktigt för sig själv vad han skulle tro. Det hela föreföll fantastiskt. Men man kunde ju inte komma ifrån vissa samband. Sen tio år tillbaks opererade ett antal falska journalister med vänsterextremistiskt förflutet på några av landets mest inflytelserika massmedier. De hade systematiskt infiltrerat nyckelpositioner och det särskilt skrämmande, enligt rapporten, var att de uppträdde som helt riktiga journalister. Infiltrationsvågen hade startat precis efter 1975, när den öppna vänstervågen började ebba ut i Sverige som i andra västeuropeiska länder. En mycket liten grupp med otvetydiga interna samband, det gick inte att förneka, hade inom loppet av några år lyckats placera sig på nyckelpositioner inom framför allt Sveriges Radio. Det gemensamma ursprunget för de flesta av infiltratörerna var vänstertidningen Folket i Bild/Kulturfront, som ju hade lyckats slå till mot försvarets känsligaste del av underrättelsetjänsten några år tidigare. En av tidningens före detta redaktörer satt nu som programledare i det största av televisionens samhällsprogram. En av dem som satt i Folket i Bild/Kulturfronts styrelse vid samma tidpunkt var nu både programledare och chef för den andra kanalens största samhällsprogram. Och i den magasinsbilaga som följde på Rapport satt en kvinnlig programledare som var gift med en man som också han hade ett förflutet i ledningen för Folket i Bild/Kulturfront och båda två hade dessutom arbetat en tid på den sovjetstyrda tidningen Norrskensflamman. Men nu hade mannen på något sätt fått jobbet som kulturredaktör på Expressen. Viktigast i det här sambandet var naturligtvis Erik Ponti. Han
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 124
hade frilansat för Folket i Bild/Kulturfront under samma period som tidningen slog till mot den militära underrättelsetjänsten. Nu var han alltså utrikeschef på Dagens Eko. Det statistiskt osannolika i att detta skulle kunna vara en slump var uppenbart. Det gällde en vänkrets på mindre än tio personer som från ingenstans 1975 tio år senare skulle kunna betraktas som den starkaste massmediakombinationen i landet. Det fanns inga förklaringar till hur det hela kunnat ske. I rapporten konstaterades bara att infiltrationen skötts med så subtila medel att det inte gick att finna det inre sambandet. Det var till exempel helt olika byråkratier på TV 1 och TV 2, ändå hade gruppen tagit sig in på båda TV-kanalerna. Och radion hade över huvud taget inget organisatoriskt samband med TV när det gällde anställningsfrågor. Här konstaterades bara kort och uppgivet att det hela skett med en oerhörd skicklighet och att plausibla förklaringar om själva metoden saknades. Desto mera oroande var gruppens uppträdande, enligt rapportens författare. För infiltratörerna lyckades hela tiden maskera sig som riktiga journalister. De uppträdde rentav med sådan påfallande kompetens att de förstärkt sina yrkespositioner under senare år, de var alltså till förväxling lika vanliga journalister i sitt uppträdande. Och de förrådde aldrig i sitt arbete sina verkliga intentioner. Det sista hade fått Appeltoft att falla i långt grubbel. Om nu de här personerna – vars interna samband ju var objektivt bekräftat och inte gick att bortse från – uppträdde så övertygande som riktiga journalister, betydde inte det rimligtvis att de var journalister? Rapporten var undertecknad av Brevbärarn själv, alltså den högste chefen för firman som mera sällan hade med de interna avgörandena att skaffa, och av Näslund. De hade till sin rapport, som riktade sig till regeringen, kommit med ett diffust förslag om åtgärder mot infiltrationsgruppen. Det framgick inte annat än att förslaget måste ha förkastats. Men det fanns ett bifogat tidningsklipp från Expressen där en av firmans
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 125
journalister citerade Brevbärarn och där Brevbärarn i allmänna men något dunkla ordalag uttryckte sina farhågor kring den pågående infiltrationen på Sveriges Radio och påpekade att det farligaste med den här gruppen just var att man lyckades uppträda precis som riktiga journalister. En handskriven notering på kopian av tidningsklippet bekräftade att åtgärderna hade stannat med detta, att man sålunda uppmärksammat gruppen på att man kände till infiltrationen. Sen stod något svårtydbart om att det fanns arbetsmarknadsjuridiska hinder mot att gå in med direkta åtgärder mot gruppens anställningsförhållanden. Appeltoft gissade att det måste betyda att firman faktiskt gått till regeringen med en begäran att få några av landets mest kända radiooch TV-journalister avskedade under motiveringen att de i hemlighet var en kommunistisk infiltrationsgrupp. Det var inte så svårt att förstå att ett sådant förslag fallit på politikernas hälleberg. Kring tre av de infiltrerade journalisterna fanns särskilda rapporter och PM, men tydligen i begränsat urval. Den av de tre som var chef för Fakta-redaktionen på TV 1 hade haft intima förbindelser med olika västtyska terrorister. Här fanns otvetydiga belägg, bland annat olika fotografier som visade den blivande TV-mannen på solidaritetsmöten i Stockholm som tydligen gällde protester mot den västtyska statens sätt att behandla tillfångatagna västtyska terrorister. Flera av de personer som fanns inringade på fotografierna hade sedermera dömts som terrorister eller skjutits under biljakter och liknande. De andra två journalister som det fanns extra dokumentation kring var Erik Ponti och en av utrikescheferna på Rapport. Under 60talet hade de samtidigt opererat som redaktörer för tidningen Palestinsk Front. De kände varandra väl och hade gjort tre eller fyra resor tillsammans till olika platser i Mellanöstern. Två före detta Palestinaaktivister hade alltså skaffat sig ett avgörande inflytande över radions och televisionens utrikesrapportering. Mannen på Rapport var dessutom, vilket särskilt påpekades, jude och talade flytande hebreiska.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 126
Appeltoft sorterade undan allt utom det som handlade om Erik Ponti. Redogörelsen för Erik Pontis curriculum vitae såg till en början helt normal ut. Han hade varit handelsstudent, hoppade av till Journalisthögskolan 1967. Samma år var han med om att bilda Palestinagrupperna och starta tidningen Palestinsk Front. Sen följde de vanliga resorna till Libanon och Jordanien under de följande åren; och de vanliga påståendena om ”utbildning” i gerillalägren. Appeltoft tvivlade av rutin på detta med utbildning, som alltid och närmast automatiskt påstods. En del flickor i de där grupperna hade fått krypa omkring under ett eller annat taggtrådshinder och kanske skjutit några skott med k-pist under sina besök och ville man måla fan på väggen, vilket många ville, så ingick detta onekligen i den tidiga palestinska rörelsens modus operandi. Men Ponti hade under sin militärtjänsttid utbildats till fjälljägare och underofficer. Den utbildningen var tillräckligt god. Ponti hade licens på fyra jaktvapen, det var i så fall intressantare. Två hagelgevär, ett i bockmodell och kaliber 12. Ett i kaliber 16, side by side. Rådjur, hare och fågel, tänkte Appeltoft. Än sen? En älgstudsare i kaliber 308 winchester. Här påpekades särskilt att det var samma ammunition som försvaret använde i automatkarbinerna AK 4. Jaha, men vad spelade det för roll när vem som helst ändå kunde köpa ammunition fritt? Fast möjligen var det sista vapnet i uppräkningen intressantare. Det var en revolver i kaliber 22, licensförd som grytpistol, alltså ett vapen som används för att avliva skadskjutna djur eller djur som fastnat i gryt. Han var välförsedd med vapen, som vilken som helst jägare och hade en tämligen kvalificerad militärtjänst bakom sig. Men ingen repmånad (försvaret avstod i möjligaste mån från att återinkalla vänsterextremister till repetitionstjänstgöring). Men i det följande blev det intressantare. Ponti utpekades bestämt som någon sorts ”säkerhetschef ” inom Palestinarörelsen. Under en följd av år, mellan 1969 och 1975, hade den ene infiltratören efter
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 127
den andre letats upp i Palestinagrupperna av just Ponti och man misstänkte på utförliga grunder att Ponti haft mer än ett finger med i Folket i Bild/Kulturfronts attacker mot försvarets informatörer i olika vänsterorganisationer. Man bedömde bland annat att det måste ha varit just Ponti som hittade IB:s man i ledningen för Palestinagrupperna. Men av någon anledning hade Ponti föredragit att hålla sig i bakgrunden. Däremot fanns det säkra belägg för att Ponti var den som fått tag på en svensk som israelerna hade placerat i Palestinagrupperna för att dra igång väpnade aktioner av något slag (tanken var givetvis att det hela skulle avslöjas i sista stund och därmed verka som en hämmande belastning för de pro-arabiska extremisterna, isolera dem och försvåra deras rekrytering och reducera deras kapacitet för våldsaktioner). Svårigheterna att få grepp om Palestinaaktivisterna hade till slut förmått den israeliska underrättelsetjänsten att sända en professionellt utbildad under cover-agent för att ta sig in i gruppen. Det hade varit en utomordentligt väl förberedd operation. Först hade israelerna via några svenska frilansfotografer planterat uppgifter om att en amerikansk Vietnamkrigsvägrare som flytt från Saigon och anslutit sig till Al Fatah i Beirut blivit gripen som enda överlevande när han deltagit i en palestinsk räd över gränsen mellan Libanon och Israel. I täckhistoriens fortsättning skulle amerikanen ha placerats i Ramleh-fängelset i Israel, men israelerna ville inte ställa honom inför rätta eftersom han var amerikansk medborgare. I stället ville de eventuellt utvisa honom till något land i Europa varifrån han inte riskerade att sändas tillbaks till USA, där hela historien i så fall skulle komma ut. Appeltoft satt med en kopia på israelens resedokument i handen. Det var ett vanligt israeliskt laissez-passer med fransk och hebreisk text, nr 101375. Mannens egentliga namn var Ben Tevel och hans amerikanska identitet påstods vara Richard Holmes från en liten stad i Indiana. Israelerna hade lyckats sprida historien om den amerikanske
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 128
Palestinahjälten bland danska Palestinaaktivister och följaktligen hade själva inplanteringen gått via Danmark. Den israeliske agenten låtsades först fly till Danmark och sökte skydd bland de danska Palestinaaktivisterna. Men de upptäckte som väntat att det var alltför riskabelt att behålla en amerikansk värnpliktsvägrare, desertör, i ett Nato-land. Därför hade de vänt sig till sina svenska kamrater i Stockholm, aviserat amerikanens ankomst och bett svenskarna ta hand om honom. Så långt hade operationen gått perfekt. Sen sprack allting inom loppet av ett par timmar. Det blev nämligen Erik Ponti som mötte mannen på centralstationen i Stockholm. Fortsättningen på historien fanns i utdrag från israelens egen skriftliga rapportering. Ponti hade först satt sig ner med israelen och inlett ett förhör om när var hur och varför, vilket fängelse och så vidare. Det var också vad israelerna hade förutsett, och deras man var ingen amatör. Det hade inte framgått om Ponti fattat misstankar redan här. Men efter någon timme tog han med sig israelen till en större lägenhet i närheten av Norra Bantorget, en sorts storfamilj av vänstermodell. Allt hade till en början verkat normalt. Men sen hade Ponti bett en okänd palestinier att fortsätta förhöret i ett mindre rum. Det förhöret hade nästan uteslutande handlat om förhållandena på Ramleh-fängelset, vilka som satt i vilken korridor, hur det såg ut och så vidare. Enligt israelens uppfattning kunde det inte gärna finnas några fel i hans berättelse så långt. Därefter hade palestiniern och Ponti viskande växlat några få ord och sen hade Ponti sagt att det var dags att gå och tagit ner den israeliske agenten till en taxistation precis nedanför lägenheten. Medan de väntade på taxi förklarade Ponti lugnt, men på ett sätt som inte tålde några invändningar, att om det här infiltrationsförsöket skett i Beirut så hade taxiresan slutat med israelens död. Ponti bad honom hälsa sina uppdragsgivare att nästa infiltratör snarare skulle försvinna än komma tillbaks med vänliga hälsningar. Men precis innan Ponti läm-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 129
nade israelen hade han markerat ett vapen innanför kavajfickan och sagt att mannen hade tio timmar på sig att försvinna från Stockholm, annars skulle man kanske ta anbudet om fri lejd och levande retur under omprövning. Den israeliske underrättelsemannen hade tagit hotet på allvar och dragit i livlinan omedelbart; han hade alltså gått till närmsta telefonkiosk och ringt det telefonnummer han bara skulle använda i yttersta nödfall. Israelerna hade begärt svenskt polisskydd för mannen fram till nästa morgon då man flög tillbaks honom till Israel. Tre år senare förekom Ponti i en lika allvarlig incident. Israelerna hade fått upp ett spår efter en av kurirerna för Svarta September, Kamal Benamane, som begett sig till Stockholm för att tillsammans med ännu en av Israels mest eftertraktade palestinska fiender, Ali Hassan Salameh, förbereda mordet på Israels ambassadör i Stockholm, Max Varon. Israelerna hade alltså på något sätt, det framgick inte hur, lyckats skaffa sig utomordentliga informationer. Någon efterhandskonstruktion kunde det inte gärna vara eftersom de skickade en specialistgrupp till Skandinavien för att förekomma mördarna. Spåret ledde först till Palestinagrupperna i Stockholm och till Ponti. Sen hade de två palestinierna gjort någon sorts avledningsmanöver som fick israelerna att via Oslo ta in mer folk och sen bege sig till Lillehammer där de sköt fel man samtidigt som såväl Benamane som Salameh satt i Stockholm och konfererade med Ponti hemma i hans lägenhet. Efter mordet i Lillehammer försvann de två palestinierna spårlöst. Enligt en tillfogad kommentar av svenskt ursprung hade den israeliska operationen i alla fall haft det goda med sig att den skrämde undan terroristerna från Skandinavien. Det logistiska stöd som palestinierna fått från Ponti kunde inte betraktas som bevisbart inför domstol. Telefonkontroll och liknande insatser hade som väntat inte gett något resultat. Den sammanfattande slutsatsen var att Erik Ponti var den man
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 130
som ansvarade för svenskt bistånd och rådgivning när palestinska terrorister förberedde operationer på svensk mark. Appeltoft hade sysslat med analys av modus operandi i fem eller sex år. Det var ett stillsamt katalogiserande arbete som gick ut på att bearbeta inflödet av kunskaper om terroristers och andra underjordiska organisationers beteende. Fram till just denna stund vid köksbordet hade han hållit det för ganska osannolikt att han skulle kunna stöta på två helt nya modus operandi på en gång. En grupp journalister som inte var journalister utan något annat men ändå tillräckligt skickliga för att ta sig fram till sin branschs mest inflytelserika positioner? Vad var syftet med det, vad skulle det tjäna till om de till och med ”skickligt” dolde sina avsikter och gav en syn på händelser i omvärlden som i stort stämde överens med andra ”riktiga” journalisters? Och om nu Ponti tillhörde en sådan hemlig organisation, varför var det bara han som hade ett operativt samband till utländska terrorister? Ponti hade dessutom lämnat Palestinarörelsen ungefär samtidigt som han blev reporter på Dagens Eko. De andra i gruppen hade samma utvecklingsbild. Det förklarades i de med grönt hemligstämplade rapporterna bero på att gruppen officiellt ville fjärma sig från sitt extremistiska förflutna. Det kunde förstås te sig logiskt. Men det gjorde också det avgörande steget svårt. För kopplingen mellan Ponti och de fyra aktivisterna ute i Hägersten var obetydlig. Ponti och den äldste av de fyra, Nils Gustaf Sund, fanns på samma lista över delegater till Palestinarörelsens kongress 1975. Vilket sannolikt bevisade att de kände varandra? Än sen? Appeltoft kände sig dum. Han hällde upp mer kallt kaffe och försökte med penna i hand rita upp det mönster som Näslund menat skulle framträda så tydligt i urvalet av rapporter med grön stämpel. Alltså. En hemlig grupp icke-journalister hade tagit sig in på radio och
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 131
TV och uppträdde med övertygande skicklighet som riktiga journalister. Personsambanden mellan gruppen var övertygande och statistiskt osannolika för att kunna tyda på slump. Gruppen hade ända till för ett tiotal år sedan varit en ganska tydligt definierad elit inom en särskild sektor av vänsterorganisationerna i landet. Syftet med denna långsiktiga operation var oklart. Erik Ponti var den i gruppen som tydligast kunde knytas till palestinsk terrorism och han hade haft funktioner som närmast förde tankarna till någon sorts vänsterns kontraspionage. Kopplingen mellan Ponti och besöket i Oslo var helt klar. Det var ju han som varit där, några timmar efter mordet på Folkesson. Men kopplingen mellan Ponti och de fyra ute i Hägersten var svag. Man kunde bara slå fast att han kände en av dem. Ponti kunde hantera vapen och han hade haft möjlighet att diskret stämma träff med Folkesson. Men motivet? Den där flickan i sybehörsaffären skulle ha tagit kontakt med Folkesson för att varna om en förestående våldsaktion? Ponti skulle fått nys om saken och i stället för att avstyra operationen skulle han mördat en svensk polis och sen lugnt flugit till Oslo och skojat med de norska kollegerna? Appeltoft kände sig både skeptisk och otillräcklig. Han hade varit polis i hela sitt liv, alltsedan värnplikten och den korta efterföljande utbildningen till fjärdingsman. I mer än trettio år hade han tränat sig i att skilja det bevisbara från obevisbara hypoteser men här flöt plötsligt allt samman. Han betraktade Näslunds urval av rapporter på köksbordet. Där måste finnas annat, som Näslund inte ville visa. Det här övertygade inte, även om mycket såg konstigt ut. Det fanns två personer som visste, minst två. Men att förhöra Ponti skulle inte bli möjligt i första taget. Pontis ställning på Sveriges Radio gjorde honom i stort sett sakrosankt, honom kunde man inte bara plocka upp på obehagliga förhör hur som helst. Flickan i Hägersten, vad var det hon hade försökt varna Folkesson
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 132
för? Jo, hon såg ut att vara den enda logiska möjligheten att komma vidare. Det var en fyrkantig och enkel slutsats, det insåg Appeltoft. Men han kunde inte se något alternativ. Han började plocka undan pappershögen. Det var mycket sent. *** Roar Hestenes förstod först inte varför han vaknat mitt i natten. Hans fru sov intrasslad i nattlinnet bredvid honom, hade hon drömt och sparkat till honom? Så hörde han telefonsignalen på nytt. Han fumlade med lampan på nattduksbordet innan han fick tag i luren. ”Ja, Hestenes.” ”Det här är Mathiesen, förlåt att jag ringer sent. Men vad fick du för intryck av den där svensken Hamilton?” Hestenes försökte klara huvudet innan han svarade. ”Tja. Lite snobbig typ, skrivbordskille av något slag. Smart och noggrann antagligen, men ingen riktig polis om du förstår vad jag menar. Hurså?” ”Jo det har hänt en liten olyckshändelse. En av killarna på terrorpolitiet råkade smyga in till honom på hotellet i kväll, ja dom trodde det var något skumt och sa att dom inte hann varsko oss. Knut Halvorsen höll på att bli ihjälslagen och ligger på sjukhus. Jag bara undrade om du hade någon spontan kommentar?” Roar Hestenes förstod ingenting. ”Nja”, sa han, ”verkade som en sån där skrivbordstyp vilken som helst. Halvorsen själv alltså?” ”Ja ingen mindre. Ja förlåt jag bara trodde du hade en spontan förklaring till vad det där egentligen var för en fyr. Gonatt.” Hestenes låg kvar och grubblade vaken en stund. Halvorsen var välkänd i kåren och räknades både av sig själv och av de flesta kolleger som en av landets hårdaste polismän. Det var ju därför han hamnat på terrorpolitiet. Och så den där överklassfiguren i krokodilskärp? Obegripligt.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 133
Mathiesen satt kvar med handen på telefonklykan men bestämde sig för att inte ringa Stockholm. Det fanns ju inte skäl till några klagomål, bara till nyfikenhet. Snarare allt annat än klagomål förresten. Mathiesen log. Det var en känd uppfattning inom terrorpolitiet att det var de och bara de som var de hårda pojkarna och att overvåkingen inte hade tillräckligt med rejält folk. Hamilton var visserligen svensk, men dock säkerhetspolis, en högst vanlig säkerhetspolis. Det skulle inte dröja alltför länge innan Mathiesen fick skäl till en dramatisk omvärdering på den punkten. Nästa gång han stötte på Carl Hamilton i sina rapporter från kollegerna i Sverige skulle det handla om den blodigaste sammanstötning som någonsin engagerat skandinavisk säkerhetspolis. *** Carl Hamilton hade låst in sina rapporter i sin röda stöldsäkra dokumentportfölj och släckt ljuset för andra gången på hotellrummet. Den här gången skulle inga kolleger störa. Hans plan gick tidigt på morgonen, det var bara några timmar dit. Han försökte summera sin läsning, men det var inte lätt. Det var åtminstone inte särskilt klargörande. Anledningen till norrmännens intresse för Ponti var helt enkelt att svenska rapporter beskrev Ponti som terrorist, dessutom inflytelserik terrorist med en mängd påstådda samband till allt från Svarta September till Libyen. Ponti hade vistats ett halvår i Libyen utan att det avsatt någon annan journalistik eller någon förklaring om hans förehavanden där annat än ett möte med Khadaffi. Det fanns tydligen en mängd belägg för hur Ponti uppspårat och taktiskt oskadliggjort diverse infiltratörer i den antiimperialistiska rörelsen för ett tiotal år sedan. Carl Hamilton visste mycket väl vem Ponti var och hade dessutom träffat honom vid något enstaka tillfälle. På den tiden hade det inte heller varit någon hemlighet inom väns-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 134
tern att både utländska och svenska säkerhetsorganisationer gjorde allt vad de kunde för att skicka in folk i de olika vänstergrupperna. Och det var sant att Ponti haft en betydelsefull roll i försvaret mot detta, det visste varenda clartéist. Men att uppspåra och avslöja informatörer eller infiltratörer var ju en rimlig defensiv verksamhet. Det var en helt annan sak att försöka sig på offensiva operationer av något slag. Kärnan i den vänster som behärskade de antiimperialistiska organisationerna och Folket i Bild/Kulturfront, dit man ju också kunde knyta Ponti, hade fört en mycket strikt och medveten politik när det gällde ”frågan om individuell terror”. Det ideologiska stödet för den hållningen fanns i Lenins polemik mot de tidiga ryska anarkisterna, vars politik ju fördömdes som reaktionär. Men kände man till sånt på säkerhetsavdelningen? Här fanns något som definitivt inte stämde. Dessutom hade uppgifterna i Oslo inte alls styrkt hypotesen att Ponti var mördaren. Signalementet stämde inte på en avgörande och definitiv punkt; jeans i stället för duvblå manchesterbyxor. Och sen det där med att skoja med säkerhetsmännen på Fornebu? Carl hade svårt att somna. Han kände sig dum och otillräcklig, han var säker på att han måste ha förbisett något viktigt.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 135
från Arlanda och trekvart efter Fristedt och Appeltoft som redan hunnit närma sig vissa slutsatser om vad som borde göras. Såvida nu inte Carl än en gång skulle dyka upp med oväntade resultat. De två äldre polismännen hade känt sig osäkra på den punkten men ändå slagit vad. Appeltoft hade satsat en tia på att Carl inte skulle ha gjort några avgörande fynd i Oslo och Fristedt hade hållit emot mer för vadets skull än för sin fasta övertygelses skull. ”Vi har slagit vad”, sa Appeltoft och sköt fram en plastmugg kaffe och sockerpaketet till Carl, ”så sammanfatta dej kort.” ”Fem minuter får du, sen måste vi bestämma oss innan vi går till Sherlock Holmes”, tillade Fristedt. Carl krossade de två snabbsmältande sockerbitarna med plastskeden innan han svarade. ”Det går att sammanfatta ännu kortare”, sa han. ”För det första var spaningsinsatsen mot Ponti av det slaget att vem som helst skulle ha kunnat upptäcka att han var förföljd. Amatörmässigt eller beroende på för få man eller båda delarna, men så var det. För det andra hade han inte jeans utan helt andra byxor på sig, polismannen som gjort rapporten är helt säker på den saken. Och ja … slutsatsen ligger väl nära till hands. Skulle han ha bytt byxor skulle han väl i så fall bytt den mer iögonfallande jackan. För det tredje är det faktiskt så att dom inte vet vad han gjorde i Oslo eftersom han större delen av tiden varit utom synhåll. Det kan ju ha varit vafan somhelst. För det fjärde blir jag inte klok på det där med att han skojade med sina förföljare. Det kan inte ha varit för att skaffa sig något alibi, han har ju flugit i eget
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 136
namn. Och det är inget rimligt beteende av en mördare. Åtminstone inte såvitt jag kan förstå. Alltså. Jag har inte med mej något i bagaget som gör Sherl … som gör Näslunds hypotes starkare.” Fristedt tog fram en tiokronorssedel och sköt utan vidare över den till Appeltoft som med ett nöjt grin stoppade den i kavajens bröstficka. ”En utmärkt sammanfattning tycker jag”, sa Appeltoft. Fristedt hade hunnit kolla med firmans kontaktman på UD hur det låg till med de palestinska telefonhoten mot ambassaden i Beirut, om där kunde finnas det samband som Näslund låtit trycka i Svenska Dagbladet och Expressen. Men det fanns inte. Ambassaden fick varje vecka ta emot ett tjugotal mer eller mindre förvirrade och mer eller mindre hotfulla telefonsamtal. Det upprättades rent rutinmässigt ett diarium över det hela och i förra veckans skörd hade det visserligen funnits ett samtal som gick ut på att terroristaktioner skulle riktas mot den svenska polisen om inte den eller den palestiniern fick stanna i Sverige. Men på ambassaden hade man bara dragit slutsatsen att det var en sorts påtryckning från någon anhörig, en björntjänst alltså. Det fanns inget rimligt skäl för den palestinska rörelsen att hota den svenska ambassaden för att åstadkomma flera flyktingar. Sen var det det där med daal och dalet, arabiska eller hebreiska? Vad hade hon egentligen sagt, den där säkerhetsofficeren hos israelerna? Carl tänkte efter. Hon hade sagt att det var hebreiska, att planen hette ”Plan Dalet”, och att hon lika gärna kunde säga det eftersom Carl i alla fall skulle komma underfund med saken förr eller senare. Inte en antydan till att det var en arabisk beteckning, med andra ord. ”Ring henne”, sa Fristedt, ”ring henne mesamma.” Carl tvekade. ”Jamen, det är inte särskilt sannolikt att hon kommer att …” ”Försök i alla fall, ring nu och här”, sa Fristedt och sköt över telefonen till Carl. Det blev ett mycket kort telefonsamtal. Ambassaden meddelade
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 137
att Shulamit Hanegbi hade rest till Israel i ett brådskande privat ärende och inte väntades tillbaka till Sverige förrän om tidigast tre månader. ”Nehe, så var det med det”, suckade Fristedt, ”och frågan är om Sherlock Holmes kommer att utveckla sin tes för oss om det där med det arabiska daal och hotet mot ambassaden. Men uppriktigt sagt tvivlar jag. Vill du sätta en ny tia Appeltoft?” Appeltoft grymtade något om att det var väl inte mer än rätt med tanke på oddsen i förra vadet. ”Fast du kan ju ta tian tillbaks nu mesamma så vi inte glömmer det”, fortsatte han och sköt sedeln tillbaks över bordet till Fristedt som nöjt leende stoppade ner den i fickan. Sen berättade Appeltoft kort om sina nattliga studier, högst summariskt eftersom han redan dragit det mer ingående innan Carl kom. Men det hängde alltså en hel drös egendomliga misstankar i luften när det gällde den där Ponti och några av hans kamrater, den saken var klar. Fast det var ingenting som höll, ingenting som man kunde grunda ett ingripande på. Det var också alldeles klart. ”Så vi har enats om ett förslag nu inför Sherlock om tio minuter”, sa Fristedt till Carl, ”och säg vad du tycker själv, det är bra om vi är helt överens men säg ändå vad du tycker.” Carl behövde inte tveka. Det lät som en klok slutsats. Man skulle plocka upp den där flickan på något diskret sätt och fråga henne vad hennes kontakt med Folkesson gällde. Om hypotesen stämde, att hon velat varna Folkesson för något, så borde hon ju inte ha blivit mindre angelägen nu. Och om hypotesen var fel så fick man ju i alla fall veta något bestämt. Men förslaget hade ingen som helst framgång inne på mötet hos Näslund. Gruppen på stora sammanträdet hade dessutom utökats med fem sex man som ansågs som särskilt skickliga förhörare och ett par personer som höll i det nu alltmer utvidgade telefonavlyssnandet. Fristedt redogjorde kallt för vad hans grupp kommit fram till. Han kunde inte undgå att se hur misslynt Näslund blev, det undgick knappast någon i rummet, men han lät sig inte störas. Slutsatserna
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 138
blev alltså sammanfattningsvis att det inte fanns några indikationer på samband mellan den misstänkte gärningsmannen och de fyra vänsteraktivisterna i Hägersten. Det skulle visserligen vara synnerligen intressant att förhöra den misstänkte gärningsmannen om ett och annat, men något polisiärt godtagbart underlag för ingripande fanns enligt utredningsgruppens mening inte. Vad man således kunde tänka sig i stället var att plocka upp den där flickan som haft kontakt med Folkesson, alltså inte gripa henne, utan kontakta henne för ett mer informellt förhör. Och med det slutade Fristedt. ”Och hur hade ni tänkt er den operationen, vem ska plocka upp henne och hur?” undrade Näslund medan han irriterat kammade håret bakåt utefter tinningarna. ”Jag”, sa Carl och ångrade sig i samma ögonblick han såg Näslunds fientliga blick och några sneda leenden från de övriga. ”Jaså minsann och hurdå?” sa Näslund med demonstrativt låg röst. ”Jag är ju yngre än ni andra, fritidsklädsel och så vidare. Dessutom har vi alla dom där fyra under konstant övervakning, då måste det uppstå ett tillfälle om man bara väntar lite.” Carl hade svarat först och tänkte efter nu i efterhand men kom fram till att förslaget ändå verkade rimligt. Det fanns ju inte så många alternativ och hela tiden förlorade man ny tid. ”Nja”, sa Näslund och stoppade ner kammen, ”det är kanske inte ett helt orimligt förslag men just nu väller det in resultat på tk. Om vi väntar lite kan vi slippa ifrån riskerna genom att göra ett tillslag och bära in alla fyra.” ”Vad är det för resultat ni fått in på telefonavlyssningen eller är det kanske hemligt för oss på polisen?” frågade Ljungdahl utan att med en min visa om ironin var avsiktlig. Näslund gjorde sin vanliga dramatiska konstpaus. Stön, tänkte församlingen. Men ingen hjälpte till med att fråga. ”Vi har under natten fått in ett klart samband till en grupp palestinier i Uppsala som vi redan tidigare haft under utredning i fråga om utlänningslagens särskilda bestämmelser om våldsdåd med mera med
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 139
mera. Vi bearbetar materialet just nu men det troliga är att vi får flera flugor i en smäll, att vi kan lösa den där utvisningsfrågan samtidigt med det andra.” Carl såg hur Appeltoft och Fristedt utbytte ett kort menande ögonkast med den ungefärliga innebörden att nu är djävulen lös. ”Läget är alltså på sätt och vis utomordentligt”, fortsatte Näslund entusiastiskt. ”Vi gör ett samtidigt tillslag mot terroristerna i Uppsala och dom logistiska terroristerna i Hägersten så fort vi fått in tillräckligt med material via tk. Vi har ett tjugotal telefoner igång och alla i anti-Israel-svängen är i farten och pratar som vattenfall i sina telefoner. Vi kan alltså räkna med att inom kort få in inte bara den där flickan utan hennes kamrater också och det är ju onekligen ett bättre underlag för förhör med henne om vi har dom andra i säkert förvar och ett resultat från husrannsakan att luta oss mot.” Näslunds entusiasm smittade på intet sätt av sig. Polismännen runt ikring satt och tittade i bordet eller ritade cirklar i sina tomma anteckningsblock. ”Men behöver inte åklageriet ett bättre underlag för ett tillslag i Hägersten”, sa Appeltoft lågt och utan att se på Näslund. ”Jag menar det finns ju ingen koppling mellan dom där i Hägersten och den misstänkte gärningsmannen till exempel och då går det väl inte att klämma fram någon anhållningsgrund och då spricker väl det där med husrannsakan?” Det var en invändning som lika gärna hade kunnat komma från en advokat. Appeltoft hade tvivelsutan lagen på sin sida i resonemanget. Polisen i Sverige kan visserligen kalla vem som helst till förhör när som helst. Men för rätten att tillgripa det som kallas tvångsmedel, exempelvis husrannsakan som i regel bör kopplas ihop med ett anhållningsbeslut, fordras en underbyggd brottsmisstanke. Men Näslund lät sig inte rubbas det minsta. ”Jag har faktiskt varit åklagare i nära femton år”, började han. (Och det slutade med den lysande succén med Jukkasjärvi-mannen, tänkte Appeltoft.)
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 140
”Och jag har polisskolans elementära undervisningsdelar i rättegångsbalken klar för mej om du ursäktar, Appeltoft”, fortsatte Näslund med ett plötsligt fientligt tonfall, ”och vad åklageriets underlag beträffar så är det just nu under utskrift. Ni får in en rapport till er om någon timme. Så vad vi nu bör göra är närmast att inleda dom praktiska förberedelserna för tillslagen i Hägersten och Uppsala.” Det rent praktiska lät sig lättare diskuteras och åt den saken ägnade man mötets återstående tjugo minuter. Hela specialstyrkan fick kallas in och delas upp i två grupper, en för Hägersten och en för Uppsala (det betydde sammanlagt över femtio polismän i så kallad skyddsutrustning och så kallade förstärkningsvapen, det vill säga skottsäkra västar, stålhjälmar med visir och k-pistar i stället för pistoler). Vissa gator skulle spärras av med kravallgrindar samtidigt som insatsgrupperna gick in. Frågan om timing var naturligtvis essentiell, allt måste ske absolut samtidigt. Och så vidare. Det lät som om Näslund planerade ett mindre fältslag. ”Det är några saker jag faktiskt inte begriper”, sa Carl efter att han och Fristedt och Appeltoft under surmulen tystnad gått tillbaks till sitt eget lilla högkvarter. Fristedt log milt. Appeltoft skrattade till, det lät som ett bittert skratt. ”Jaså, du säger det min unge vän, och då tror du väl att vi genast kan sätta dej in i läget”, sa Appeltoft. ”För det första”, sa Carl, ”så finns det väl inget samband mellan dom där palestinierna i Uppsala och det här? Det var väl en gammal utredning om något helt annat?” ”Stämmer”, sa Fristedt. ”Och för det andra”, fortsatte Carl, ”så är det väl lite overkill att sätta in tjugofem man i skottsäkra västar mot fyra studenter som ligger och sover?” ”Stämmer det också”, sa Appeltoft. ”Det första kallas ‘Kröcher-liften’, ja det är lite intern yrkesslang eller vad man ska kalla det”, sa Fristedt. ”Men det går ut på att om man kan utvidga ett tillslag så gör man det, det är nästan som en
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 141
fysisk lag och Näslund är inte värre än sina föregångare på det där. När firman släpade in Kröcher och dom där andra galningarna eller vad dom var, jag vet inte för jag sysslade aldrig med den saken, så kopplade man på ett par palestinier på tåget. Dom hade visserligen inte med Kröcherligan att göra men dom skulle få lift ur landet med honom, var det tänkt. På så sätt märks det ju att firman gör rätt för sig och griper terrorister i massor.” ”Det andra är till för Näslunds publicitet”, sa Appeltoft. ”Vi tre skulle ju kunna åka ut till Hägersten med två bilar och hämta dom där ungdomarna utan att ens grannarna märkte något och utan problem. Men det skulle inte se lika snyggt ut i tidningarna.” ”Om argumenten är svaga, höj rösten och se arg ut?” sa Carl. ”Stämmer”, sa Fristedt. ”Du lär dej fort”, sa Appeltoft. ”Men vi får trösta oss med en sak”, fortsatte Fristedt. ”För även om det blir onödigt buller och bång så får vi i alla fall in dom där på förhör och framför allt flickan som hade någon kontakt med Folkesson. Vi kommer åtminstone att få veta lite mer och det behöver vi ju faktiskt.” De satt och surade en stund utan att säga något eller ta minsta initiativ. Alla tre kände sig överspelade som om det inte hade någon betydelse vad de gjorde i fortsättningen. Den näslundska dynamiken hade redan tagit över. ”Det är en sak jag undrar över”, sa Fristedt till Carl när tystnaden började gå alla tre på nerverna, ”du är inte Näslunds man, va?” ”Hurdå menar du?” ”Ja det är inte han som har tagit hit dej till firman, du kommer nån annanstans ifrån, väl?” ”Ja det var Näslund som stod för det formella med min tillfälliga anställning här, men jag är inte hans rekryt på något sätt om det är det du menar.” ”Du har inte gått polisskolan heller va?” undrade Appeltoft. ”Nej, jag har examen från ett amerikanskt universitet, och så är jag reservare i flottan.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 142
”Hm”, sa Appeltoft. ”Du har nån sorts specialutbildning va?” frågade Fristedt plötsligt mer rakt på sak. ”Om du fortsätter att fråga blir det här pinsamt. Jag gillar er och vi försöker göra ett jobb tillsammans men jag får inte svara på det där och förmodligen får du inte fråga. Ni kan en massa som inte jag kan, det är väl uppenbart, men jag kan en del som inte ni kan och i bästa fall får vi nytta av det där men fråga inte mer, jag tänker nämligen inte ljuga för er.” ”Skit desamma”, sa Fristedt, ”du missförstår oss. Men så här ligger det till att den där jävla Sherlock Holmes har en egen rekryteringslinje här på firman som går ut på att plocka in en massa bjäbbiga akademiker som ser ut ungefär som du. Och dom springer in till honom och skvallrar om allt och alla, dom blir hans säpo på säpo skulle man kunna säga. Appeltoft och jag trodde först att du var en sån. Det är hela saken.” ”Och nu tror vi inte det längre”, sa Appeltoft. En sekreterare kom in med ett kuvert som hon med polisiär automatik räckte över till rummets äldste polisman. Det var utskrifter på ett telefonsamtal mellan Nils Gustaf Sund, från hans egen hemtelefon, till Erik Ponti på dennes tjänstetelefon på Sveriges Radio. Utskriften var i tre kopior. ”Söte Jesus”, muttrade Fristedt och räckte varsitt exemplar till Appeltoft och Carl. Samtalet hade enligt noteringen överst ägt rum från klockan 19:07 och framåt. Det var inte särskilt långt: SUND: Hej, det är Nils Sund, jag ringer på uppdrag från Palestinagruppen i Stockholm. Ja du kanske inte känner mej men vi sågs sist … PONTI (avbryter): Det är klart jag känner dej, nå hur går det för er? SUND: Jag vet inte, kan vi snacka såhär, dom kanske avlyssnar telefonerna ju.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 143
PONTI: Ringer du hemifrån? SUND: Ja. PONTI: Det spelar ingen roll om dom lyssnar eller inte. Till saken nu. SUND: Jo alltså vi tycker att Dagens Eko borde avslöja den här propagandan och du förstår väl varför vi ringer till dej. PONTI: Ja det är klart. Vad vill ni att jag ska avslöja då? SUND: Den här propagandan om att några fedayin skulle ha mördat den där säpo-kommissarien, tidningarna är ju fulla av lögner. PONTI: Som vadå till exempel? SUND: Jo som det här med att PLO skulle hota svenska myndigheter för att några palestinier skulle bli hemskickade, jag menar tillbakaskickade till Libanon, för det är väl bara det dom har att bygga på? PONTI: Ja dom har inga bevis för att det är palestinier, det syns väl ganska tydligt så ni kan ta det lugnt på den punkten. Men jag kan inte göra någonting just nu, det är bara att avvakta tills vidare. Det är dom som har bollen. SUND: Jamen vi hoppades ju att du kunde gå ut i Dagens Eko och säga som det är, att det bara är den vanliga säpo-propagandan, för det är det väl? PONTI: Ja som jag sa. Såvitt jag förstår har dom inga bevis för någonting alls och då brukar det ju se ut så där. Men ni måste förstå min situation. SUND: Vadå? Att du blivit så fin nu att du inte längre kan stödja den palestinska saken för på radion är man objektiv och för Israel eller vadå? PONTI: Nej inte alls. Inte på något sätt. Men så här ligger det till. Det är motståndarsidan som måste ta initiativ nu, dom måste förr eller senare visa några kort och det är då det gäller att slå till. Jag kan inte sitta här och bara gissa eller kritisera det skvaller Näslund sprider i pressen, jag måste ha fakta att ta på. SUND: Och vad tycker du vi ska göra?
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 144
PONTI: Det får ni bestämma själva, men ni har ju en helt annan frihet än jag har. Jag kan inte bara gå ut och uttrycka min allmänna avsky för skitprat i pressen även om jag tror mej ha mycket goda grunder för den uppfattningen. Men ur min synpunkt måste dom blotta sej mer, begå konkreta misstag, och sen kan jag slå till och då lägger jag inte fingrarna emellan. Men det här är än så länge inte rätt läge för mej. SUND: Men om vi genomför några aktioner, så kan väl ni ta upp det? PONTI: Ja det är mycket möjligt, då blir det en nyhet. Era uppfattningar kan nämligen bli nyheter, men inte mina, jag jobbar med fakta. Så är det. Lycka till med era aktioner och kontakta mej efteråt så får vi se vad som kan bli nästa steg i den här utvecklingen. SUND: Kan vi tala på telefon om sånt här egentligen? PONTI: Min telefon är inte avlyssnad, åtminstone inte här på jobbet. Men du kan ju ringa från telefonautomat nästa gång om du tycker det känns lugnare, fast det spelar ingen roll om dom lyssnar. Dom kommer ingenstans med det, bara man tänker sig för något sånär. SUND: Har du nån aning om vem som sköt den där säpo-killen? Kan det ha varit en palestinier? PONTI: Nej jag vet inte mer än du om den saken. Det troliga är väl att det aldrig kommer fram men det är ingen mening med att spekulera om det nu. Gör dom aktioner ni tycker verkar lämpliga och hör gärna av er sen. Vi säger så så länge, va? SUND: Ja vi hörs. Hejdå. PONTI: Hej själv. Efter själva bandutskriften fanns ett textstycke under rubriken ”noteringar” och där anvisades vissa tolkningsmöjligheter: ”Pontis första fråga hur går det för er måste uppfattas som att han känner till en eller annan planerad verksamhet. Sund vågar då inte svara direkt utan undrar om telefonen är avlyssnad, vilket varnar Pon-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 145
ti när han därefter förhör sig om huruvida Sund ringer från sin hemtelefon. I det följande påstår Ponti två gånger att ’dom har inga bevis’ och att det gäller att avvakta innan man slår till. För Pontis del gäller det att slå till hårt, men i ett senare läge. På aktivistens oroliga fråga om polisen kan vara mördaren på spåren försäkrar Ponti lugnt att dom inte har några bevis och att mördaren troligtvis aldrig åker fast. Därefter ger han någon sorts klartecken till aktivisterna att vidta lämpliga åtgärder, att göra någon form av aktion. En rimlig slutsats är att aktiviteter är omedelbart förestående.” ”Den sista slutsatsen är säkert alldeles korrekt”, sa Carl när han såg att de andra två hade läst färdigt. ”Dom kommer nämligen att demonstrera någonstans, utanför Expressen till exempel, eller också kommer dom att göra en flygbladsaktion och gör dom något mer spektakulärt, palestinier som hungerstrejkar i protest mot förföljelser eller liknande och lägger sig i sovsäckar på Sergels torg, kan dom ringa till Ponti och erbjuda intervjuer.” ”Varför tror du det?” undrade Fristedt. Carl tvekade. Men det skulle ändå inte gå att argumentera om han inte förklarade. ”Därför att jag själv varit med en del i Palestinagrupperna, ja jag var mest aktiv i Clarté men Clarté stödde ju den palestinska saken så … i alla fall var det så här vi skulle ha gjort då. Det är inget konstigt, det är så vi alltid gjorde och det är förmodligen lika självklart för mej som för Ponti.” ”Har du varit med i en kommunistorganisation?” frågade Appeltoft i ett alldeles för neutralt tonfall. ”Ja det har jag. Och jag var ingen infiltratör om det är det ni tror, jag var vanlig medlem och förresten är det ingen hemlighet för firman, jag är faktiskt registrerad i uppslagsregistret som misstänkt för den saken.” ”Det var som fan”, sa Appeltoft. ”Men om vi försöker återgå till själva saken”, sa Fristedt. ”Varför ringer nu den här aktivisten till just Ponti av alla?”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 146
”Det är väl inte så konstigt. Ponti är en av grundarna för Palestinarörelsen i Sverige och dessutom är han utrikeschef på Dagens Eko. A och O för en anti-imperialistisk rörelse som den vi nu har att göra med är att mot strömmen av Expressen och andra tidningar få ut sina egna budskap”, förklarade Carl irriterat. Det hela var ju så elementärt. ”Fast det här med att Ponti så misstänkt korrekt konstaterar att det inte finns bevis mot mördaren, hur vet han det?” envisades Fristedt. ”Det tror jag jag kan svara på”, sa Appeltoft. ”Ponti har tjugo års erfarenhet av olika säkerhetstjänsters sätt att arbeta, han kände ju direkt till det där med Näslund till exempel, jag menar varför det står skit i vissa tidningar. Och vi har ju faktiskt inte gripit någon, så vem som helst kan räkna ut att i så fall finns det vissa svårigheter med bevisningen. Vi måste ju ha klart för oss att vi har att göra med en kompetent och intelligent person.” De avbröts av sekreteraren som kom in med ett nytt kuvert till Fristedt. Han sprättade upp det utan att säga något. Så läste han några sekunder innan han släppte ner pappershögen på bordet. ”Fy fan, det här får ni ägna er åt, jag ska ut på stan och begå tjänstefel”, sa han och sköt med tydlig avsmak pappershögen över bordet mot Carl och Appeltoft. Sen reste han sig och gick. Carl sneglade på pappershögen. Det var en rapport om planerade våldsdåd inom den svenska Palestinarörelsen. ”From Sherlock Holmes with love”, sa Appeltoft, ”ska du eller jag?” ”Jag kan ta det, nej förresten, det är ju tre exemplar, vi kan ta varsitt. Vad händer nu tror du?” Appeltoft suckade. Han visste alltför väl vad som var på väg att hända. Och han insåg att Fristedt också visste och därför nästan demonstrativt lämnat huset. ”Dom har dragit slutsatsen att aktioner är omedelbart förestående och dom har siktat in sig på några palestinier i Uppsala. Tillslaget sker inom ett dygn skulle jag tro”, sa han trött. ”Men dom är ju under bevakning? Dom kan ju inte göra något
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 147
utan att vi ser det, dom kan inte ta ett steg utan att vi kan hindra dom och dessutom få bevis”, invände Carl. ”Du har så rätt, du har så rätt”, sa Appeltoft och gned sig med tummen och pekfingret över ögonen. ”Jag gillar inte det här mer än vad du gör, men det hela för en god sak med sig i alla fall. Vi får in dom och vi får dom förhörda och då får vi veta något mer konkret. Vi får åtminstone bättre kunskaper. Försök att se det så.” *** Fristedt lyssnade på lokal skvalradio på väg hem i bilen och försökte tänka på ingenting. En mjölkbil hade vält på Västerbron. Ett privat vaccinationscenter hade gått i strejk. Fredsrörelsen skulle ha ett protestmöte av något slag i Folkets Hus. Åtta rattfyllon hade uppbringats under gårdagsnatten. Vädret skulle bli som vanligt. Rockmusiken dånade från vardagsrummet när han satte nyckeln i dörren och när han steg in i tamburen kändes det som om hela villan vibrerade. Den 18-årige sonen låg uthälld i en av sofforna, med skorna på, och rökte och tittade i taket; ensam herre på täppan. ”VILL DU SKRUVA NER LJUDET LITE!” vrålade han när han hastigt gick förbi vardagsrummet utan att låtsas märka rökmolnen, han ville inte upprepa den gamla vanliga diskussionen just nu. Familjens två flickor var utflugna, en var flygvärdinna och gift med en flygkapten, en läste medicin i Umeå och villan hade blivit för stor. De hade talat en del om att sälja, att man kanske hellre ville bo i lägenhet när man blev äldre. Han klädde av sig, duschade och började raka sig. Äldre var ju just vad man blev. Han försökte att undvika att betrakta sig själv när han rakade sig. ”Är det sant att du jagar polismördaren?” Sonen stod i badrumsdörren. Frågan var för en gångs skull inte ironisk, inte det gamla vanliga om hur många spioner har du haffat i dag farsan; en fråga som ju alltid måste få ett negativt svar.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 148
”Gå in och sätt dej så kommer jag såfort jag är klar”, svarade Fristedt för att vinna tid. Han ville inte avvisa sin son om han blev frågad med det tonfallet men han ville inte heller berätta för en gymnasist om hemligstämplade uppgifter. Han rakade sig färdigt, baddade sig med rakvatten, svepte en handduk omkring sig och gick in i vardagsrummet där han fann sin son vid pirayorna. ”Sätt dej”, sa han kort. De satte sig mitt emot varandra. Han såg att sonen hade en lätt rodnad under vänster öga. ”Vad har du gjort med ögat?” frågade han. ”Äh det var en jävla idiot som tjabbade om skjut en snut, skjut en snut.” ”Har du slagits i plugget?” ”Ja men det var inget. Är det sant?” ”Vem har sagt det?” ”Mamma.” ”I så fall är det förstås sant men det borde hon inte ha sagt. Du vet hur det är, jag kan inte sitta hemma och snacka om jobbet hursomhelst. Dina systrar påstod att det var en fördel.” ”Ja men är det sant? Kan ni ta den jäveln?” ”Jag hoppas det men jag vet inte. Varför är du så angelägen att veta?” ”Det kunde vart du, ju.” Det var en tanke som hittills inte slagit Fristedt. Ingen på firman hade blivit mördad så länge han arbetat där, poliser blev över huvud taget inte mördade i Sverige utan bara i sällsynta fall skjutna till döds av vettskrämda berusade småförbrytare. Men det här var den första kärleksförklaring han fått av sin son på över ett år. Han ville försöka ta vara på stunden. ”Jag kommer att begå ett tjänstefel i kväll. Det kan sluta med att jag får sparken och blir utredare på sedlighetsavdelningen eller stöldroteln i stället. Jag har aldrig gjort nåt sånt tidigare, jag har alltid följt vårt jävla reglemente, det är därför du aldrig fått veta nåt om vad jag jobbat med.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 149
”Är det för att få fast mördarn?” ”Ja. Åtminstone ett försök att få upp ett bättre spår än dom vi har nu, för det vi har är bara skit, vad som än kommer att stå i tidningarna om några dar.” ”Då är det väl okay.” ”Vadå okay?” ”Jag menar att göra tjänstefel.” ”Tack för dom orden. Jag ska påminna dej när ekonomin förhindrar höjning av ditt apanage på grund av gubbjävelns minskade risktillägg på sedlighetsroteln.” ”Är det farligt?” ”Nej hurså?” ”Du har pistol med dej, det har jag nästan aldrig sett förut.” ”Inte i kväll när jag ska ut i alla fall. Mitt jobb är inte att skjuta nån utan att försöka förstå hur den här historien hänger ihop.” ”Gör du det?” ”Nej. Men jag tänker inte ge mej förrän jag gör det. Är det okay för ditt vidkommande?” ”Mycket.” ”Bra. Säg åt mamma att jag inte vet när jag kommer hem i kväll, men att jag ringer vid tiotiden om det blir senare.” Han reste på sig och började gå mot sovrummet för att leta fram en snyggare kostym och en vit skjorta. På väg mot rumänska ambassaden visslade han för sig själv. Tonåringar hade sina sidor. Grabben var ju sladdbarn och hade inte haft samma invändningar som hans äldre systrar som haft både den ena och den andra synpunkten på vad ”säpo” förmodades göra av miljöaktivister och fredsvänner. Men för grabben hade han i flera år varit omväxlande gubbjävel och jävla snut. Fristedt skulle gärna begå ett tjänstefel i veckan för en stund som den han just haft. Utanför ingången på Östermalmsgatan kände han igen två kolleger som höll uppsikt över ambassadens gäster. De nickade diskret åt
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 150
varandra när han gick förbi. Fristedt hade inte sett ambassadfester på flera år men allt var sig likt. Jugoslavisk extrapersonal serverade drinkar, nu så mycket som hälften alkoholfritt på särskilda brickor. Det var väl araberna som påverkat det diplomatiska livet. Mitt i det största rummet stod ett jättelikt bord med lax och stör och kaviar och diverse rumänska smårätter. Fristedt nöjde sig med ett glas apelsinjuice innan han började leta med blicken bland de små grupperna av militärer. Det var ju rumänska folkarméns årsjubileum så här skulle alla vara och de flesta till och med i paraduniformer som gav den annars något rutinmässiga sammankomsten en viss operettglans. Men Jurij Tjivartsjev, överste Jurij Tjivartsjev rättare sagt, skulle med till visshet gränsande sannolikhet vara civil, trodde Fristedt. Det var fel. Och det gjorde saken mer delikat eftersom Röda Arméns översteuniform även bland ett stort antal andra uniformer var alldeles särdeles iögonfallande för de närvarande ögonpar som bevakade den egna sidans eller den andra sidans högsta höns. Fristedt stod vid en pelare lite för sig själv och väntade på rätt ögonblick. Det dröjde ganska länge eftersom den sovjetiske översten hela tiden hade en fjäskande svans av öststatsofficerare kring sig. Fristedt började nästan känna hur möjligheten skulle glida honom ur händerna, löjlig kände han sig redan. Men plötsligt ställde översten ifrån sig sitt glas på en bricka och gick med bestämda steg mot stora matbordet i mitten, som om han velat göra sig av med uppvaktningen eftersom ingen svansade med honom. Det här var rätt ögonblick. När chefen för GRU, Sovjetunionens militära underrättelsetjänst, stod och grävde i kaviarburken vid det stora matbordets ena kortsida fann han sig plötsligt diskret tilltalad av en civilperson han inte kände igen. ”Jag heter Arne Fristedt och är kommissarie vid Sveriges säkerhetstjänst och jag skulle vilja träffa er så fort som möjligt. Privat. Det är ett lagligt ärende men vi behöver er hjälp”, sa Fristedt på en engelska han repeterat flera gånger för sig själv. Kortare än så kunde det inte sägas.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 151
Översten sken upp och vände sig plötsligt mot honom med leende ansikte men med icke-leende ögon. ”Nej men så angenämt”, sa GRU-chefen och skakade hand och i nästa andetag fortsatte han: ”Diurgårsbrunns Vjerdshus klockan tio precis.” Sen vände han sig och gick. Fristedt stod kvar och låtsades gräva efter mat på bordet framför sig. Vad i helvete menade karln? Skulle de träffas i stort sett på mordplatsen? Fristedt stannade ytterligare en kvart innan han for tillbaks hem. Det var då mer än tre timmar till den avtalade tidpunkten. *** Carl hade sålt sin bil och köpt en ny, mindre, diskretare, snabbare och dyrare på stående fot och betalat mellanskillnaden kontant i en sinnesstämning som inte varit den mest lämpade för att göra affärer. Sen hade han tagit en hamburgare och åkt hem och gått in i det låsta rum där han hade en del träningsredskap som han våldsamt försummat under senare tid och som han nu än mer våldsamt gått lös på för att på något omöjligt sätt handgripligen bli av med sin irritation. Han hade tränat sina tjugo, tjugofem närstridsmoment. Meningen var att en field operator ständigt skulle syssla med detta och ständigt hålla den begränsade arsenalen i trim. Det hela hade ingenting med de balettartade uppvisningar att göra som man brukar se på film och i vissa mer eller mindre suspekta idrotter. Just detta senare var själva grundförutsättningen för det här utbildningsavsnittet i San Diego. Det här är inget gudsförbannat Bruce Lee-evenemang pojkar, det här är allvar. Om nån jävel är dum nog att hoppa upp och ställa sig i idrottslig färdigställning så skjut honom eller slå honom i skallen med en spade. Och om det nu är så att ni saknar dessa eller andra lämpliga instrument eller det skulle bullra för mycket så ska ni ha klart för er att ni inte är i nån jävla gudsförbannad olympiad och att det inte gäller silvermedaljen
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 152
heller för den delen. Och om nån av er sysslat med sån där pyjamasbrottning eller liknande så ska vi så hjälp mej Gud ta er ur det, om inte annat så med hjälp av våld, hehe. Och det var alldeles sant. För att understryka det hela hade träningen till en början följt den vanliga halvmilitära karate-linjen, hela tiden i avsikten att instruktörerna därefter handgripligen skulle upplysa om att våld verkligen inte var olympiad och att silvermedalj inte var gott nog. Den som exempelvis plötsligt saknar ett öga har inte längre nytta av ens det svartaste karatebälte. Efter ett års grundträning återstod bara en livslång repetition. Få moment, men ohyggligt osportsliga, var modellen. Carl satt nyduschad i badrock med begynnande träningsvärk och ett ömmande högerknä till följd av hundra repetitioner av en rörelse mot sandsäck som mot människa säkert betydde två eller tre brutna revben och sannolikt kraftiga inre blödningar. Rapporten om alla de planerade våldsdåden i Palestinagrupperna hade varit bluff, inte bara därför att uppräkningen av alla dessa planer på att bränna judiska barnhem, spränga synagogan, döda skolbarn, skjuta diplomater och allt vad som nu påståtts var osannolika eller för att samtliga påstådda planerna bara förblivit påstådda planer. Det avgörande skälet till att Carl kunde förkasta hela rapporten var att den kom från en betald angivare. Det hade visserligen inte ens antytts någonstans i rapporten, där allting tvärtom framställdes som om källorna var flera och av helt olika slag. Men det luktade betald angivare och med datorns hjälp hade det bara tagit någon timme att bevisa saken. Det var i grunden frågan om ren matematik. Det fanns rapporter från sex olika politiska grupperingar i Stockholm som flöt mer eller mindre samman. Det fanns ett begränsat antal tidsangivelser. Följaktligen kunde datorn snabbt och osentimentalt sortera fram det objektiva förhållandet att en enda person skulle haft möjlighet att inneha dessa kunskaper samtidigt. När Carl därefter frågat säkerhetstjänstens allmänna spaningsregister om just denna person hade datorn svarat att just denna person var
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 153
skyddad från datorintrång. Det betydde att en av dessa fredsvänner och Palestinaaktivister som verkade just nu i Stockholm inte var föremål för så kallad åsiktsregistrering, trots att han genom sin enastående flitiga aktivitet var ett typfall på vad lagen och lagens kommentarer föreskriver som en sådan person som kan registreras ”icke blott på grundval av vissa politiska uppfattningar, men jämväl på grund av att han genom sina aktiviteter visat att han menat allvar med sina brottsliga avsikter” (revolution är förbjudet, det är dock inte förbjudet att vara medlem i ett parti som förespråkar revolution; det är dock skäl att ta saken på allvar, som brottsmisstanke således, om personen ifråga har en ”ledande befattning” eller är aktiv i flera likartade organisationer). Datorn skyddade en angivare som Carl redan i de vanliga supplementerande medlemsregistren för ifrågavarande organisationer hade namnet på. Det sista var en finess, rent juridiskt. Människor kan så att säga registreras ”vid sidan av”. På yrkesslang kallas det med en vitsig formulering för ”sidoackreditering”. Det betydde på den tiden datorerna inte skötte jobbet att själva registret kunde hänvisa till ”spaningsmaterial” och bland spaningsmaterialet som fanns i en sorts bibliotek återfanns medlemslistor för olika misstänkta organisationer. Men medlemsregister och liknande ”spaningsmaterial” var alltså inte i lagens mening ”registrerat”. Sen datorerna tog över var skillnaden en hundradels sekund mellan det ena och det andra. Det var bara den blinkande kodbeteckningen uppe i datorskärmens vänstra hörn som meddelade klassificeringen på den kunskap som de flesta medborgare skulle kallat registrering och ingenting annat. Kort sagt. En betald tjallare sprang runt och hittade på fantastiska våldshot. För detta fick han uppmuntran och nya uppdrag vilket ledde till nya intressanta iakttagelser om kommande våldsaktioner som aldrig kom och ytterligare betalda uppdrag. Det var ett klassiskt fel inom alla underrättelse- och säkerhets-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 154
tjänster. I den teoretiska delen av utbildningen i San Diego hade det funnits en stor mängd komiska exempel på detta som på firmaslang kallas för Grisbuktssyndromet (president Kennedys fullkomligt misslyckade invasion i Bay of Pigs förklaras med att informatörerna önsketänker för att få betalt av sina handledare, handledarna sammanfattar sina informatörers önsketänkande på ett ännu mer önsketänkande sätt inför sin platschef och platscheferna gör samma sak så att presidenten till slut får fullkomligt klart för sig att Kubas befolkning kommer att resa sig som en man mot förtrycket såfort Förenta Staternas flagga skymtar ute till havs; så gick det som det gick i Bay of Pigs, 250 döda direkt på stranden, resten tillfångatagna av en ursinnig lokalbefolkning). En grisbuktare! Och det skulle alltså ytterligare bevisa Palestinaaktivisternas farlighet. Carl slog undan en plötslig frestelse att klä sig och gå ut och dricka öl och leta dam. Han reste sig och gick ut i köket och gjorde te i stället. Så länge det här pågick skulle det bli på det viset. Han satt länge med sin temugg och försökte leta efter sig själv mitt i denna jakt på forna kamrater. Han tog fram utskriften på telefonsamtalet mellan Sund och Ponti och läste det på nytt från början till slut. Det rimligaste var ändå att läsa samtalet som Carl själv hade gjort alldeles spontant. Någon propagandaansvarig på möte får uppdrag att kontakta bra folk på tidningarna för att försöka bromsa vågen av allmänt arabfientliga spekulationer, möjligen också för att framföra Palestinarörelsens syn på saken. Självklart kommer denne någon att ringa Ponti, alla i rörelsen känner ju till hans veteranförflutna inom vänstern och Palestinarörelsen och dessutom är han inflytelserik chef på ett av de inflytelserika medierna. Ja? Och så låter alltså samtalet precis som det lät. Och Ponti säger att han ska ”slå till hårt” eller något i den vägen? Javisst, och får han en chans så kommer det nog, om exempelvis säkerhetstjänsten rusar ut och griper fyra oskyldiga ungdomar och anklagar dem för mord.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 155
Eller? Det gick att läsa samtalet på Näslunds sätt också, inte lika självklart men det gick. Men Erik Ponti som mördare, som hit-man? Varför inte lika gärna Jan Myrdal eller Sven Lindqvist? Därför att Pontis historia bakåt faktiskt var lite egendomlig. Därför att Ponti varit en sorts vänsterns spionjägare, omgiven av konstiga rykten som trängt ända in i Carls egen Clartégrupp där man annars inte brukade viska när kamraters och sympatisörers namn nämndes. Ponti hade aldrig varit någon vanlig vänsteraktivist och det var ju sant att just han hittat den ene infiltratören efter den andre. Carl hällde upp ett stort glas 12-årig whisky. Sen skulle han försöka sova. De där två äldre polismännen, Appeltoft och Fristedt, lät sig inte imponeras av vilka dumheter som helst. De verkade fullkomligt hederliga, deras attityd var helt professionell. Men deras uppgivenhet? En sak hade de möjligen, för att inte säga högst sannolikt, alldeles rätt i. Om nu de här aktivisterna och ett antal palestinier bars in på förhör så skulle både förhören och alla husrannsakningar ge en uppsjö av nytt material. Och det behövdes ju verkligen. Carl stjälpte i sig whiskyn och släckte ljuset och gick i mörkret mot sovrummet. Han hade inga tendenser till mörkerrädsla, tvärtom hade han en välgrundad uppfattning att det var han själv som var faran som lurade i mörkret. *** Fristedt hade ett ganska billigt japanskt digitalur som emellertid gick på sekunden rätt. Han hade bestämt sig för att det var artigast om han själv kom först till mötesplatsen för att eventuella observatörer skulle se att han var ensam. Restaurangen var naturligtvis bara halvbesatt eftersom klockan var trettio sekunder i tio en trist kväll i början av december. Han valde ett bord inne i ett hörn där man inte kunde observeras
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 156
från utsidan. Två sekunder över tio kom GRU:s chef fram till bordet, klädd i grå kostym. ”Jag sätter mej som om vi var gamla vänner ungefär”, hälsade han och drog ut stolen och satte sig och sträckte sig efter matsedeln i en och samma rörelse. Han bläddrade låtsat intresserat, eller möjligen verkligt intresserat, det kunde Fristedt inte avgöra, innan han slog ihop matsedeln och på nytt vände sig mot Fristedt. ”Jag har bestämt mej. Jag tror jag tar sån där löjrom och lite öl och vodka. Nå, bäste herr kommissarie, låt höra?” ”Jag behöver er hjälp. Rättare sagt, vår säkerhetstjänst behöver er hjälp och jag vände mej tidigare till er civila kollega men det gick inte så bra.” ”Jag vet det och jag vet vad saken gäller”, sa Jurij Tjivartsjev i samma ögonblick som de blev avbrutna av kyparen. GRU-chefen beställde sin löjrom, vodka och öl och efter en frågande blick på Fristedt samma sak för Fristedt. ”Det här är mycket viktigt för oss och jag är glad att jag fick träffa er”, fortsatte Fristedt. ”Men det kan helt enkelt inte vara frågan om någonting som kan belasta Sovjetunionen. Vi är ett neutralt land och vi brukar be om hjälp kolleger emellan när det gäller andra länder, därför tyckte jag jag kunde göra det nu också.” ”Det var en mycket sympatisk tanke”, avbröt GRU-chefen och först nu slog det Fristedt att de förde samtalet på svenska och att den sovjetiske underrättelsemannen mitt emot talade nästan helt felfri svenska. ”Och jag har gjort en del sonderingar som jag inte vill gå närmare in på”, fortsatte Tjivartsjev, ”men jag delar i alla fall er uppfattning att det här inte är en operation som kan belasta oss eller några av våra allierade. Följaktligen önskar vi ju er all lycka till i jakten på mördaren, för om han uppspåras och straffas på lämpligt sätt så slipper vi alla ifrån … ska vi säga ett kvardröjande obehag av misstankar?” ”Alltså”, sa Fristedt, ”jag har numret på vapnet och jag skulle vilja veta varifrån vapnet kommer, det är hela saken.” De blev avbrutna av
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 157
att maten serverades och åt en stund under tystnad. ”Jag är ganska säker på att ni kan få ett positivt svar inom 48 timmar”, log ryssen äntligen, ”och jag tror mej ha förstått att det här är en viktig sak för er, rentav för er personligen med tanke på att ni uppträtt lite … ska vi säga okonventionellt?” ”Ja det stämmer, det kan man lugnt säga, jag menar både att det är viktigt och att jag uppträtt okonventionellt”, svarade Fristedt. ”Nå. Vi ses här om 48 timmar, nej inte här förresten, vi ses på brottsplatsen här intill om 48 timmar så ska ni få svar. Duger det?” ”Ja i allra högsta grad.” ”Nå. Det betyder, min käre kommissarie att ni, som våra angloamerikanska vänner brukar uttrycka det, you owe me one.” Det svindlade till för Fristedt. Inför en fransk, brittisk, amerikansk, israelisk eller västtysk kollega hade det sista inte ens behövt påpekas utan bara varit en yrkesmässig självklarhet. Men att vara skyldig Sovjetunionens militära underrättelsetjänst var inte direkt lämpligt för en svensk säkerhetspolis. ”Ja det stämmer. Men inom lagens råmärken förstås och i så fall med viss glädje”, svarade Fristedt och log av förtjusning över sitt fiffiga sätt att ta sig ur knipan. Tjivartsjev log också, fast av mer svårtydda skäl. ”Bara en liten fråga innan vi skiljs”, fortsatte Fristedt, ”varför ville ni träffas just här, i närheten av mordplatsen?” ”Därför att det tilltalar mitt skämtlynne och därför att just här skulle ingen tro sina ögon om han såg oss tillsammans. Om 48 timmar, kamrat kommissarie?” Ryssen reste sig, torkade sig om munnen och sträckte fram handen i samma rörelse. Han hade inte betonat ordet kamrat särskilt, det lät bara som en rutinmässigt översatt artighet från ryska språket. ***
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 158
Appeltoft satt och betraktade ett hål över stortån på sin ena strumpa. Förr i världen stoppade man strumpor, tänkte han. Bredvid honom stod en nästan urdrucken flaska Misket Karlovo och han kände sig smått berusad. Bulgariskt vin, man är så gott som en säkerhetsrisk, fladdrade han vidare i tankarna. Kvällens TV-program var nästan slut, det var sista delen i ett långdraget kärleksäventyr från Australien där hjältinnan först blivit uppäten av krokodiler, sen efter plastiska operationer gjort karriär som fotomodell och sen återvänt till den stora ranchen för att genomföra sina formidabla hämndplaner och då blivit kär i en annan eller hur det nu var. Hans fru hade envisats, hon hade sett de tidigare delarna. De hade pratat lite om den kommande julen, om man skulle kunna tillbringa den i deras gemensamma barndomstrakter i Hälsingland, om det gick att värma upp stugan mitt i vintern, om minsta barnbarnet skulle bli förkylt, det vill säga om det gick att få med sig dottern och hennes man. De hörde ju nästan aldrig av sig, det verkade som om de ville fira jularna för sig själva fast de inte sa det rent ut. Hans dotter var 27 år, arbetade som receptarie på apotek och röstade förmodligen på vpk och ansåg att polisen i allmänhet och ”säpo” i synnerhet var kapitalets repressiva instrument för att hålla arbetarklassen i träldom och så vidare. Men till och med på firman kom det ju in kommunister nuförtiden. Appeltoft hade svårt att acceptera tanken att den där Hamilton, som ju förresten kom från övre överklassen, var kommunist, eller i vart fall hade varit. Nuförtiden slängde man strumpor med hål på och kommunister jobbade på firman. Han tänkte på sin dotter igen och blev ännu mera dyster och obehaglig till mods och spillde när han slog upp det sista vinet, han sneglade oroligt på hustrun men hon såg ingenting annat än TV:n. Det fanns ett särskilt skäl för melankoli som hängde ihop med hans egen dotter. Han hade inte brytt sig om att ta med sig handlingarna om den där Ponti, det var alldeles för mycket. Men de fyra ungdomarna i Hä-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 159
gersten som nog inte kunde ha så lång tid kvar i frihet hade han studerat under kvällen. På dem fanns inte så mycket. Viktigast var förstås Anneliese Rydén. Det var hon som var förbindelselänken mellan Folkesson och de andra Palestinaaktivisterna. Det var henne man borde ha plockat upp för ett stilla samtal upplysningsvis i stället för att ge sig in på det som nu skulle ske. Hon var 23 år. Hon hade tydligen gått med i Palestinagrupperna för två år sen när hon träffade den fyra år äldre Nils Gustaf Sund, som ju hade ett längre och mer belastande förhållande till Mellanöstern. Men hon hade inte ens varit där. Hon hade gått nån sorts vårdlinje på gymnasiet, påbörjat utbildning på en sjuksköterskeskola som hon sen avbrutit och därefter jobbat ett år hos sin mor i sybehörsaffären på Sibyllegatan. Två våningar ovanför henne och hennes pojkvän bodde Petra Hernberg som var 26 år gammal och, det var detta som var orsaken till Appeltofts melankoli, arbetade som receptarie på apoteket Elgen i korsningen av Engelbrektsgatan och Karlavägen. Hon hade suttit två år i styrelsen för Palestinagruppen i Stockholm, men det mest belastande var att hon vistats ett helt år i Beirut, ”av okänd anledning”. Hon hade tidigare varit med i vpk:s ungdomsrörelse KU, men gått ur och tillhörde nu eller sympatiserade nu förmodligen med någon extremistgrupp bland bokstavsbeteckningarna. Hennes fästman, eller om man skulle räkna honom som man eftersom ungdomar av det här slaget ju bara flyttade ihop i stället för att gifta sig, var den mest intressanta i gruppen. Han hette Anders Hedlund och var 31 år gammal, veteran i Palestinarörelsen, hade vistats tre månader i Beirut samtidigt som Petra Hernberg – kanske var det där de träffades, tänkte Appeltoft – och också han hade varit i Beirut av ”okänd anledning”. Men dessutom hade han deltagit i någon sorts terroristseminarium i Västtyskland som i hemlighet betalats av libyska staten och han hade varit två månader i Libyens huvudstad Tripoli, givetvis av ”okänd anledning”. Sammanfattningsvis var han den ende av de fyra som direkt kunnat knytas till terroristkontakter.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 160
Fast då fanns ju ett stort frågetecken för hans hustrus/sambos ett år långa vistelse i Beirut. Det fanns alltså en möjlighet att Anneliese Rydén fått veta något om vad den där Anders Hedlund hade för sig som hon anonymt velat tipsa Axel Folkesson om. Men nu när hon skulle gripas tillsammans med de andra? Skulle hon inte låsa sig och solidarisera sig med sina kamrater, skulle hon inte förstå att om hon tjallade under sådana omständigheter så skulle det komma fram? Det hade varit bättre, mycket bättre att fråga henne på vanligt vis. Men Näslund var en idiot. Det var sorgligt att en så känslig verksamhet som firmans leddes av en idiot. Men så var det. Och åt det kunde man inte göra ett skit. Appeltoft längtade tillbaks till tiden som vanlig polis, det erkände han utan omsvep för sig själv. Men nu var det för sent.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 161
minuter i fyra. Det var fortfarande helt svart ute, men regnet hade just upphört. Carl såg ner på gatan och det enda som syntes var reflexerna från en gatlykta borta på hörnet. I fastigheten mitt emot var det släckt i alla fönster och så hade det varit i två och en halv timme. I en viss tvårumslägenhet på fjärde våningen hade ljuset släckts sist, det var just där ljuset skulle komma att tändas först. I rummet bakom dem satt en förtjust pensionär i morgonrock och höll sitt löfte om att vara tyst som en mus; man hade ju ändå inte gärna kunnat köra iväg honom eftersom det var hans lägenhet. Arnold Ljungdahl fick ett knastrande radiomeddelande som gick ut på att tillslaget uppe i Uppsala skulle ske som planerat, meddelandet löd kort ”Ebba Grön klar för avfärd enligt tidtabell”. ”Jag gillar inte det här, det ska du veta”, viskade Ljungdahl i mörkret, ”och testa dej själv nu så får du se.” Carl svarade inte. Ljungdahl var chef för hela operationen och Carl kände sig mer som åskådare. Det var en hel del han inte begrep avsikten med och då var det lika så gott att inte säga något alls. ”Vi slapp i alla fall ifrån det där med tårgasen”, muttrade Ljungdahl och sträckte sig efter sin walkie-talkie. ”Vet du att Näslund ville att vi skulle sätta in tårgas först, va? Jag menar om era terrorister nu är så farliga så skulle dom dra på sig gasmask och ta fram sina vapen och sen skulle fan vara lös. Det här är i alla fall bättre, tro mej.” ”Jag tror dej”, svarade Carl. ”Starta förband ett, Ebba är grön”, sa Ljungdahl i sin radiosändare. Sen hördes bara tystnaden under en evighetslång minut.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 162
En liten Dodge-buss brummade upp framför porten mitt emot, stannade och släckte strålkastarna. Fem gestalter som såg ut som dykare vacklade ut genom bakdörrarna och avancerade mot porten. Det hördes ett lätt skrammel. Carl trodde inte sina ögon. Efter en stunds fummel framme vid porten försvann de fem dykarna in och sen följde ny evighetslång minuttystnad. ”Grupp ett på plats”, väste det i Ljungdahls mottagare. ”Starta förband två”, meddelade Ljungdahl i sin sändare. Ungefär samma procedur upprepades. När andra insatsgruppen rapporterade att man var på plats gav Ljungdahl den slutliga ordern. Fem sekunder senare vrålade svartvita polisbilar med påslagna sirener och blixtrande blåljus nerför gatan. De följande scenerna skulle Carl Hamilton, officer och gentleman, aldrig någonsin glömma. *** Anneliese Rydén sov lätt för att hon hade rökt för mycket. De hade suttit på möte under kvällen och druckit vin efteråt och vridit och vänt på frågan om vad som borde göras. Den anti-arabiska propagandan hade nått orgiastiska höjder i pressen efter polismordet. De hade förgäves försökt ringa tidningar, radio och TV, de hade författat några insändare som förmodligen aldrig skulle bli införda. Hon förstod inte varför hon vaknade. Men när hon satte sig upp hörde hon, och det blev ett av hennes bestående minnen, hur det hamrade och bankade ett par trappor upp (när insatsgrupp 1 slog ur sprintarna till kamraternas lägenhetsdörr). Hon insåg att ljuset var tänt men trodde ändå att hon drömde. Det hon såg var så fullkomligt osannolikt, nämligen hur dubbelsängen var omringad av gröna monster i runda stora stålhjälmar med smal svart springa för ögonen och de riktade kulsprutepistoler mot henne. ”POLIS! RÖR ER INTE LIGG KVAR OCH RÖR ER INTE!” vrålade det närmaste monstret och i nästa ögonblick skumpade två av
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 163
de andra fram mot henne och Nisse som just var på väg att försöka resa sig och tryckte ner dem i sängen och vände på dem och bände upp armarna på ryggen. Fem sekunder senare släpades hon naken och baklänges med handbojor på ryggen ut mot ytterdörren där nya händer grep om henne och började släpa henne ner för trapporna. Carl såg hela skådespelet från andra sidan gatan. Fyra fem polisbussar hade kört upp med vrålande sirener och efter dem hade det följt två ambulanser och ett antal civila fordon. Ambulansmännen hade rusat ut, öppnat bakdörrarna på ambulanserna och sen tagit skydd utefter väggen på andra sidan gatan, varför var obegripligt men alla gjorde samma sak. Sen hade det hörts vrål och förtvivlade skrik och upphetsade kommandorop inne från fastigheten och i samma ögonblick badade hela gatan i starkt ljus. ”Varför i helvete … ?” undrade Carl. ”Ljuset är till för TV:s skull, dom får inga bra bilder annars”, svarade Ljungdahl med en röst som antydde hårt sammanbitna käkar. Den första som släpades ut var en naken, skrikande och i sceneriet mycket liten flicka. Hon var hysterisk och sprattlade förgäves i armarna på fyra poliser utan skyddsutrustning. De slängde in henne i den närmaste polisbilen, ett par man hoppade in och slog en filt över henne och bilen startade med vrålande motor och påslagna sirener i samma ögonblick som nästa gripne släpades ut. Också han var naken. Men han gjorde inget som helst motstånd. ”Jag tror att den första var den du skulle ha intervjuat i all stillsamhet”, sa Ljungdahl. Carl svarade inte. ”Det kanske inte blir så lätt nu längre”, fortsatte Ljungdahl samtidigt som ytterligare en flicka släpades ut genom porten mitt emot medan fotoblixtar pepprade henne. ”Och så kvällspressen”, konstaterade Ljungdahl. Fyrtio man deltog i operationen ute i Hägersten, om man räknade in dem som ansvarade för gatans avspärrning medelst kravallgrindar.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 164
I Uppsala där sju palestinier samtidigt greps i ett visst studentområde hade insatsstyrkan varit dubbel så stor. Det var, som tidningarna, radio och TV starkt skulle komma att betona nästa dag, ett av de största och mest dramatiska tillslagen i svensk polishistoria. Operationen hade dock gått lysande och helt enligt planerna. När de gripna var borttransporterade följde nästa steg. De två lägenheterna fotograferades och demonterades bit för bit. I svarta plastsäckar som numrerades samtidigt som man förde noggranna protokoll över vad som togs var, sorterades de två hemmen låda för låda, garderob för garderob, bokhylla efter bokhylla. Enligt de följande beslagsprotokollen innehöll dessa plastsäckar, för övrigt säckar av samma typ som används för rikets sophämtning, 5 163 större eller mindre föremål. *** De sju palestinierna som gripits i två studentkorridorer i Uppsala behövde inte anhållas eftersom de var utländska medborgare och således kunde tas ”i förvar” på obestämd tid enligt vissa bestämmelser rörande personer som kan befaras här i riket verka för organisationer som kan tänkas bedriva våldsdåd med mera, det vill säga terroristlagen. Så mot palestinierna behövdes tills vidare inga bevis för brott eller förberedelse till brott och den nytillsatta utredningsgrupp på Byrå B som hade hand om dessa sju hade all tid i världen på sig. De sju palestinierna själva satt utplacerade på olika häkten eller polisarrester i Strängnäs, Eskilstuna, Uppsala, Visby och Norrköping, vilket givetvis motiverades med säkerhetsskäl men egentligen bara hade en känd effekt, nämligen att de misstänkta knappast fick träffa sina offentliga försvarare eftersom advokatkåren erfarenhetsmässigt knappast sprang benen av sig för att åka till anhållna klienter alltför långt från Stockholm. Den palestinska utredningen skulle i fortsättningen skötas helt separat av gruppen på Byrå B som rapporterade direkt till Näslund, och
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 165
bara i vad mån man fann något som hade direkt samband med de fyra svenskarna eller möjligen den misstänkte gärningsmannen, skulle Fristedts grupp informeras. För palestiniernas del var det ju egentligen bara frågan om Kröcher-liften, ett effektivt sätt att inför allmänheten understryka det hotfulla och allvarliga i bakgrunden till polisens ambitiösa och framgångsrika insatser. Fristedt gissade att det skulle bli mycket magert resultat för hans och Appeltofts och Hamiltons del när det gällde de omhändertagna araberna. Det var också en alldeles riktig förmodan, även om saken skulle se helt annorlunda ut i massmedierna. Men för svenskarnas del var det mera kritiskt. En svensk medborgare kan inte i lagens mening betraktas som terrorist och har därför vissa lagliga och medborgerliga garantier som utlänningar inte har. En svensk som grips måste normalt släppas eller anhållas efter åklagarbeslut inom sex timmar, under vissa förhållanden två gånger sex timmar. Följaktligen hade övertidspersonal arbetat i två skift, hela natten, morgonen och nu en bit in på eftermiddagen, med att sortera beslagen i de två lägenheterna i Hägersten. Åklagarens förhoppning var att man på så vis skulle få fram en mera lätthanterlig anhållningsgrund än mordmisstanke. Lyckades man bara få fram material till grund för anhållande kunde man, med hänvisning till vissa undantagsregler rörande rikets säkerhet, behålla de fyra svenskarna uppemot två veckor innan en domstol måste ta ställning till ett fortsatt frihetsberövande, det vill säga häktning. Och under den tiden skulle utredningen hinna klarna betydligt. Det var en enkel och tämligen ofta tillämpad strategi. Om polisen verkligen letar igenom en misstänkts lägenhet från rum till rum så brukar det alltid dyka upp någonting som går att ta fasta på. Folk skulle bli förvånade om de visste hur många små konstiga ting som verkligen finns i deras hem om hemmet läggs under starkt juridiskt förstoringsglas. Resultatet hade såtillvida blivit lyckat över förväntan. Det var all-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 166
deles klart att det inte skulle bli problem att anhålla de fyra. Uppe på säkerhetsavdelningen hade beslagen sorterats utefter två långa bord i ett avröjt sammanträdesrum. Förutom att man numrerade och registrerade alla föremål sorterade man dem i tre olika kategorier: 1) Föremål som kan ligga till grund för brottsmisstankar, 2) Protokoll, böcker, tidningar, brev och andra dokument, samt 3) Övriga föremål. ”Övriga föremål” omfattade allt från nyckelknippor, toalettartiklar och fotografier/fotoutrustning till exotiska resesouvenirer, typ snabeltofflor och arabiska sittpuffar. Det som var omedelbart mest intressant var givetvis de föremål som kunde sorteras in under den första kategorin, sådant som kunde ligga till grund för ett anhållningsbeslut. Och här fanns tillräckligt. I Nils Gustaf Sunds och Anneliese Rydéns lägenhet fanns anhållningsgrunden häleri och narkotikaförseelse. En stereoanläggning av märket Marantz, till ett nyvärde av cirka 7 500 kronor, var stöldgods. I en av skrivbordslådorna i det gemensamma sovrummet/vardagsrummet hade återfunnits en tändsticksask så gott som helt fylld med haschisch, dock vägde beslaget inte mer än 11 gram (gränsen för narkotikabeslag som är så obetydliga att de inte ens behöver gå till narkotikaroteln för utredning går vid 25 gram; å andra sidan är även ett litet narkotikainnehav en i princip straffbar förseelse). I Petra Hernbergs och Anders Hedlunds lägenhet hade beslaget gett ett starkare underlag för ett preliminärt anhållningsbeslut, nämligen i anledning av olaga vapeninnehav. Det var till en viss del ointressant, eftersom det i första hand gällde en Husqvarna hagelbössa från ungefär år 1910, med hanar (ena hanen för övrigt sönder) som hängde på en vägg. Dock saknades vapenlicens, vilket krävs för alla skjutvapen av detta slag tillverkade efter år 1890. En sådan förseelse skulle givetvis inte ge någon utdelning inför domstol, men det var inte heller det primära intresset. Dock var det andra beslaget intressantare. Det var ett vapenmagasin av utländskt ursprung som kunde förmodas tillhöra ett automatvapen. I magasinet fanns 10 skarpa skott av okänt märke. Den juri-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 167
diska tolkningen av detta var något oklar, men åklagaren hade tills vidare sopat in även detta ammunitionsinnehav under sitt beslut om anhållande för olaga vapeninnehav. Det såg i alla fall bättre ut än om man bara åberopat den gamla Husqvarnan. Detta var dessutom bara det preliminära resultat som åklagaren önskat sig inom de första sex timmarna. Sen var han nöjd och kunde lugnt överlåta förhör och vidare utredning till säkerhetsavdelningen, där Näslund nu vid sidan av den grupp som sysslade med själva beslaget hade satt in fyra man på att förhöra tre av de gripna. Fristedt och Appeltoft skulle ta sig an Anneliese Rydén, hon med den förmodade kontakten med Axel Folkesson. Fristedt, Appeltoft och Carl satt inne i sitt eget utredningsrum och grävde i beslagsprotokollen. De var alla rödögda och orakade. De hade kaffesmak ända upp till ögonbrynen och rummet var inpyrt av Fristedts pipa. I vanliga fall försökte han undvika att röka tillsammans med kolleger som inte själva rökte, men nu hade förhållandena ju varit lite speciella. Han hade just beställt in den okända ammunitionen eftersom han anade att Carl kanske skulle kunna se något som kollegerna inte sett. Det svagt krökta magasinet kom in i en plastpåse. Carl kände omedelbart igen det. ”Det här”, sa han när han öppnat plastpåsen och tryckte ut patronerna på skrivbordet med några snabba knyckande rörelser, ”är ett av världens mest kända vapen. Ni måste ha sett dom på bilder i alla fall, kalibern är 5,65, och dom här har dessutom mjuk spets, det är alltså Kalashnikov AK 47 … få se, den mjuka spetsen tror jag betyder att det är ryskt eller tjeckiskt ursprung, men själva magasinet har kinesiska beteckningar, se här.” Han visade på undersidan på magasinet och där fanns tydliga tecken som inte gärna kunde vara något annat än kinesiska. Carl tog upp sin nyckelknippa med det pennknivsliknande instrumentet och fällde ut någon liten syl som han använde för att känna inne i magasinet. ”Fjädern är slut”, sa han, ”det här skulle inte fungera så bra. Har
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 168
kanske legat intryckt för länge eller också helt enkelt för gammal. Fast ammunitionen är det antagligen inget fel på, otäcka saker. Hög utgångshastighet, den mjuka spetsen är förresten förbjuden enligt Genèvekonventionen om det kan ha någon betydelse i sammanhanget. Då är det väl kanske en olaglig ammunitionstyp?” ”Inte fan vet jag”, sa Fristedt. ”Men det är ju tillräckligt intressant att det är ett sånt där typiskt terroristvapen.” ”Ja fast det vi borde ägna oss åt först är väl ändå Anneliese”, invände Appeltoft. ”Har hon fått advokat än?” ”Ja alla har advokat, det vill säga den här Anders Hedlund krånglade och ville ha nån egen advokat, jag vet inte hur det gick med det där, men dom andra tre har fått offentliga försvarare från nån vanlig jävla kölista”, svarade Fristedt. ”Vi borde tala med henne såfort som möjligt, hon har ju varit inlåst i snart tio timmar och man vet ju inte hur dom fungerar av det där, det är så olika”, funderade Appeltoft vidare. Vad de andra tre beträffade, som för övrigt skulle förhöras av andra kolleger, hade man tydligen kommit fram till att de skulle få ligga och steka på häktet i åtminstone ett och ett halvt dygn innan man inledde några förhör. För personer som inte är vana förbrytare brukar en sån inlåsning leda till mycket effektiva resultat. ”Jag får inte träffa henne. Får inte visa mej för nån av dom där, men jag tycker ni ska försöka tala med Anneliese såfort som möjligt nu”, muttrade Carl. Näslund hade föreskrivit att Carls identitet inte fick röjas för någon av de gripna och det var i och för sig inte så egendomligt. Fristedt och Appeltoft hade ju det mesta av sin tid i rikets säkerhetstjänst bakom sig och då var det bättre att deras ansikten röjdes och deras namn stod i protokoll än om Carls ansikte röjdes och hans uppseendeväckande efternamn stod att läsa i det kommande utredningsmaterialet. Fristedt och Appeltoft tog hissen ner till kulverten och sen hissen upp till häktet. Vaktföreståndaren satt med båda kvällstidningarna uppslagna framför sig och ett par av hans kolleger stod lutade över honom.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 169
”Hej. Fristedt på säk”, sa Fristedt och höll upp sin legitimation – han tillhörde ju knappast de välkända polismän som sprang till vardags och hämtade gripna till förhör. En plit följde med dem ner i korridoren och låste upp celldörren. Appeltoft och Fristedt utbytte ett hastigt oroligt ögonkast innan de gick in i cellen. Anneliese Rydén låg framstupa på britsen i en ställning som om hon sov, men hennes ögon var öppna. Hon rörde sig inte när de kom in. Fristedt och Appeltoft stannade intill britsen men hon rörde sig fortfarande inte. Hon andades lugnt och jämnt. ”Upp och hoppa flicka lilla, det är dags att ta en promenad”, sa Fristedt och rörde försiktigt vid flickans ena axel. Hon reste sig sakta och sömngångarlikt och drog på sig ett par gymnastikskor med tre ränder. Skosnörena saknades. Sen följde hon med de två poliserna utan att säga ett ljud på hela vägen till Appeltofts rum där en bandspelare och en mapp med underlag för förhöret stod på den städade skrivbordsytan. Det verkade inte särskilt lovande. Tillfångatagna människor som legat inlåsta och vridit sig i vilda funderingar om orsaken till tillfångatagandet brukar spruta ur sig frågor om när de får komma hem, varför de är gripna, om de har fått advokat, vilka andra som är gripna, allt. ”Sätt dej”, sa Fristedt och tog plats bakom skrivbordet. Flickan sjönk ner i stolen framför honom, Appeltoft satte sig i en av besöksstolarna en bit bort i rummet. ”Hur mår du egentligen?” frågade Fristedt mjukt men han fick inget svar. ”Så här ligger det till nu”, fortsatte han, ”ja vi kanske ska presentera oss först, jag heter Arne Fristedt och min kollega heter Erik Appeltoft och vi jobbar vid säkerhetsavdelningen inom polisen och vi har några mycket viktiga frågor vi vill ställa till dej.” ”Är jag på säpo?” frågade hon och såg upp för första gången. Hennes blick flackade runt rummet. Fristedt nickade och andades djupt innan han fortsatte. ”Det här är inget förhör. Inte än så länge i alla fall. Det betyder inte
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 170
att det vi säger nu inte gills, men det kommer inte i några förhörsprotokoll. Förstår du det?” Hon nickade och såg ner i golvet. Fristedt bedömde det som ett av de djupaste chocktillstånd han sett hos någon av de säkert tusentals gripna han förhört under sina år som polis på den öppna verksamheten. ”Den här mannen”, sa han och sköt fram en bild på Axel Folkesson, ”jobbade hos oss och mördades för några dar sen. Det känner du till?” Hon kastade en hastig blick på fotografiet, sen nickade hon. ”Kände du honom?” ”Nej”, svarade hon lågt utan att se upp. ”Har du träffat honom eller talat med honom någon gång?” ”Nej aldrig.” ”Har du ringt honom eller har han ringt dej?” ”Nej säger jag ju”, hon höjde tonen lite. Bra, tänkte Appeltoft, hon kanske kvicknar till. ”Vi har i alla fall anledning att tro det”, fortsatte Fristedt. ”Jamen det är fel. Jag visste inte ens vem det var innan han kom i tidningarna, varför skulle jag känna nån på säpo.” Hon hade ett litet sting av aggressivitet i rösten. Fristedt och Appeltoft utbytte ett hastigt ögonkast. Appeltoft nickade. ”Han hade skrivit upp ditt telefonnummer i sin almanacka dagen innan han dog, kan du förklara det?” ”Nej.” ”Det antyder ju att ni haft någon kontakt, inte sant?” ”Nej det har vi inte.” ”Kan du tänka dej någon förklaring till att han hade ditt nummer? Nej förresten det var inte ditt nummer utan numret till din mammas affär. Varför hade han det?” ”Det vet väl inte jag heller.” ”Det var inte så att du ville tipsa oss, om något du kände till?” ”Nej jag är väl ingen sån som springer till säpo heller.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 171
”Fast man kan ju känna till saker som man inte tycker om. Och då vill man ju kanske inte att ens kompisar ska veta om man tipsar polisen. Det här du säger nu stannar mellan oss, det kan du lita på.” Det sista var givetvis lögn. ”Ja men jag vet i alla fall ingenting om det där. Om han hade telefonnumret till mamma så kanske det var henne han ville nåt?” ”Det verkar väl inte särskilt sannolikt.” ”Men det har inget med mej att göra i alla fall.” ”Är det alldeles säkert?” ”Ja säger jag ju!” Fristedt och Appeltoft bytte ett nytt ögonkast. Appeltoft nickade igen. ”Jaha”, suckade Fristedt med spelad uppgivenhet, ”då får det bli ett vanligt förhör.” Han slog på bandspelaren och rabblade med trött röst upp inledande formalia. ”Förhör med Anneliese Rydén, hållet på säkerhetsavdelningen i Stockholm den 11 december 198 … klockan 14:35. Förhörsledare kriminalkommissarie Arne Fristedt. Förhörsvittne kriminalkommissarie Erik Appeltoft. Får jag då först fråga dej Anneliese: hur mår du idag?” ”För jävligt såklart.” ”Har du några önskemål om sånt som du kan behöva i cellen under den närmaste tiden?” ”Vadå behöva, toalettsaker och sånt?” ”Ja och kläder.” ”Jag skulle behöva min necessär, tandborste och en del kläder.” ”Det ska vi ordna. Men nu är det min skyldighet att tala om för dej att du anhölls igår av chefsåklagare KG Jönsson misstänkt för häleri och narkotikaförseelse. Och då måste jag fråga dej hur du ställer dej till det?” ”Det vill jag inte svara på.” ”Ska jag fatta det som att du inte vill erkänna brott?”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 172
”Jag har inte begått nåt brott.” ”Vet du vad anklagelserna syftar på?” ”Nej.” Fristedt stängde av bandspelaren. ”Hör på nu flicka lilla. Så här kan vi inte hålla på för då kan du bli sittande här alldeles för länge och alldeles i onödan. Det fanns en tändsticksask med 11 gram hasch i din lägenhet. Det måste du väl känna till?” ”Det är väl inte därför ni rusar in med hundra man och skottsäkra västar och släpar ut en naken mitt i natten?” ”Nej men du vet vad jag talar om. Är det ditt hasch?” ”Det vill jag inte svara på.” ”Nehe. Och så har vi stereoanläggningen. Den är alltså stulen, det känner du till.” Hon såg förvånat upp. Hennes reaktion verkade alldeles äkta. ”Nej det hade jag inte en aning om.” ”Vet du varifrån den kom?” ”Det vill jag inte svara på.” ”Men det måste du nog. Vem har du köpt den av?” ”Det är inte jag som har köpt den.” ”Vem har din kille köpt den av?” ”Det vill jag inte svara på.” ”Och varifrån kommer haschet, är det samma leverantör kanske?” ”Det vill jag inte svara på.” ”Om du fortsätter så här så kan du bli sittande här flera veckor och det är det väl ändå inte värt. Du är inte straffad förut ser jag. Det betyder att du bara får villkorlig dom för det här. Hjälp oss nu så ska vi se till att du kommer ut härifrån så fort som möjligt.” Hon svarade inte. Fristedt slog på bandspelaren igen och fortsatte direkt i minnet. ”Känner du till varifrån den stulna bandspelaren av märket, förlåt den stulna stereoanläggningen av märket Marantz kommer?” ”Det vill jag inte svara på har jag ju sagt.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 173
”Och du vill inte heller förklara förekomsten av en tändsticksask med haschisch i din lägenhet?” ”Nej.” ”Jaha, därmed avslutas förhöret för idag. Klockan 14:41.” Sen reste han sig hastigt upp och låtsades gripa efter flickan utan att få tag i henne och gick plötsligt som i vredesmod ut ur rummet samtidigt som han gav Appeltoft en snabb nick. Appeltoft avvaktade en stund innan han började. ”Du förstår”, sa han, ”vi följer upp alla spår vi kan få tag i just nu, små som stora, rubb som stubb. Om det här bara är struntsaker kan vi väl ändå reda ut det så att du får komma hem och vi kan övergå till viktigare saker?” ”Vad är det egentligen ni tror att vi har gjort?” frågade hon och såg Appeltoft i ögonen för första gången, ”ni tror väl inte att vi har nånting med den där polisen att göra, varför har ni arresterat oss egentligen?” ”Det kan ju vara så att vi är på fel spår. Och du vet upphetsningen blir ju stor så fort det är en skjuten polis med i bilden. Men om du bara förklarar dom här sakerna för oss så ska jag se till att du kommer hem.” ”Säkert?” ”Javisst”, ljög Appeltoft med en rutin som ändå bekom honom illa, ”får vi bara dom här struntsakerna ur världen kan jag inte se något skäl till att hålla dej kvar här.” ”Jamen om jag sätter fast nån …” ”Det behöver inte komma ut att det är du. Just nu för vi bara ett samtal, det där förhöret är slut.” ”Jamen det är så jäkla obehagligt ju.” ”Du. Tänk inte så nu. Du sitter i klistret och det gör dina kompisar också. Men hjälp oss att reda ut det här lilla så kan ju vi gå vidare till viktigare saker. Vet du varifrån det där haschet och den där stereon kommer?” ”Jag ville inte att vi skulle köpa. Jag sa att jag kunde ge mej den på
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 174
att det var stöldgods för han är en sån typ den där …” ”Ja vem då?” ”Det vill jag inte säga.” ”Du skapar bara problem för dej själv. Och så har vi ju din mor …” Det där med stackars föräldrar var ett standardgrepp. Men Appeltoft kände att det ryckte i reven och han kände ännu starkare att han behövde nya spår och nya uppslag om han så bokstavligen måste ta in en liten gråtande mor i rummet. ”Vet mamma om … ?” ”Ja det förutsätter jag. Men du kan vara hemma hos henne redan idag och förklara att det inte var så farligt, bara du hjälper mej lite. Så ska jag hjälpa dej, det lovar jag.” ”Är det säkert att det inte kommer ut att det var jag?” ”Ja, det är säkert, det här stannar mellan dej och mej.” ”Men han är en farlig typ som går omkring med vapen och så, jag vet inte …” ”Det ska du inte oroa dej för, sånt kan vi skydda dej för. Är han palestinier?” ”Mm.” ”Var bor han?” ”I Södertälje.” ”Bor han ensam?” ”Nej han delar lägenhet med två libaneser. Fast vi har inte haft nåt att göra med dom, han har en bror som är med i Palestinagruppen där i Södertälje och det var så … fast han själv är inte med oss. Vi vill inte ha med såna att göra.” ”Vad menar du med såna?” ”Ja förbrytare alltså, vi är inga förbrytare.” ”Var i Södertälje bor han?” ”På Granövägen tror jag det heter, det är ett område med en massa utlänningar.” ”Vad heter han?”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 175
”Jag vet inte om jag vill säga det …” ”Inte ska vi väl behöva vända upp och ner på hela Granövägen för att hitta lägenheten, det är väl bättre om vi sköter det lite diskretare. ja du vet ju själv hur det går annars.” ”Abdelkader Mashraf … fast hans bror har ingenting med hans affärer att göra.” ”Jaha, står det Mashraf på dörren då?” ”Ja jag tror det är hans lägenhet, han har bott där i flera år. Dom där libaneserna har inte bott där så länge.” ”Och dom är beväpnade?” ”Ja. Men säg inte att jag har sagt nåt.” ”Nej det löftet kan jag faktiskt hålla alldeles säkert.” ”Får jag komma ut nu?” ”Jag ska se vad jag kan göra, men det är åklagaren som bestämmer det. Just nu får vi i alla fall gå tillbaks till häktet.” Appeltoft kände sig som en förbrytare själv när han såg förtvivlan växa i flickans ögon. Hon var en så späd varelse, förmodligen knappt 155 lång, liten som ett rådjur och illa klädd av det man kastat åt henne efter gripandet. ”Men du sa ju att …” ”Är det säkert att du inte haft nån kontakt med Folkesson?” ”Nej sa jag ju, nej! Nej nej nej och åter nej! Snutjävlar, jävla förbannade snutjävlar!” Fristedt kom in i rummet och de fick med gemensamma krafter försöka hantera flickans hysteriska utbrott. Sen baxade de henne försiktigt tillbaks till cellen och varskodde jourhavande polisläkare att ge henne något lugnande och så gick de tillbaks till sitt sammanträdesrum för att försöka begripa det nya läget. Carl väntade otåligt på dem men såg redan i deras ansiktsuttryck att resultatet inte blivit vad man hade hoppats. ”Hon vill inte vidgå några som helst kontakter med Folkesson”, sa Appeltoft kort och sträckte sig efter kaffekannan men ångrade sig och ställde tillbaks den med en grimas av avsmak.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 176
”Det värsta är att jag tror på henne, jag tror hon talar sanning”, sa Fristedt. ”Ja för jag fick ur henne en del annat, må gud förlåta mej, som får mej att tro att hon inte gärna skulle dölja en kontakt med Folkesson”, förklarade Appeltoft och ångrade sig på nytt och slog upp kaffe och riktade en frågande blick mot de två andra som båda skakade på huvudet. Sen gick de igenom nästa tänkbara steg. Av de anhållna var uppenbarligen Hedlund med ammunitionen till en AK 47:a den intressantaste. Men han satt där han satt tills vidare. Däremot. Om det fanns någon koppling till de där hälarna eller tjuvarna i Södertälje så var det mera bråttom. Det fanns två tänkbara tillvägagångssätt. Det ena var att varsko Näslund som förmodligen skulle dra igång hela galoppen med skottsäkra västar och omringade kvarter en gång till, fast först om 24 timmar. Det var ingen lysande möjlighet. Den andra möjligheten var att de själva skulle åka och plocka upp de där killarna som dock kunde vara beväpnade. Det var inte heller så lysande. ”Låt mej ta dom”, sa Carl lugnt och med ett tonfall som fick hans båda äldre kolleger att tro att han utan vidare hade täckning för vad han sa. Dessutom hade båda två ett minne för livet från Carls uppvisning med den stora utländska automatpistolen. ”Vi åker alla tre”, sa Appeltoft. ”Jag kan inte, jag måste hämta upp ett tips klockan tio precis nu i kväll och det kanske inte blir nån andra chans”, sa Fristedt. ”Det gör ingenting”, sa Carl, ”dom där tre hämtar jag och Appeltoft in utan vidare.” De satt tysta en stund. Så nickade Fristedt. Carl gick in på sitt rum och öppnade kassaskåpet och snörde på sig sin revolver och hölster och stoppade ner ett tiotal extrapatroner i linningen runt midjan på byxorna där det fanns en lång rad dolda små fack som påminde om ett patronbälte och som en kinesisk skräddare
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 177
i San Diego sytt in på Carls samtliga kostymbyxor och fritidsbyxor tillsammans med en större tyghölja alldeles i korsryggen. Carl kontrollerade säkringen på automatpistolen och körde ner den i tyghöljan bakom ryggen. Sen drog han på sig kavajen, rättade till slipsen och stoppade ner ett extramagasin till pistolen i ena kavajfickan innan han stängde kassaskåpet och gick in till Appeltoft. Appeltoft hade hittat adress och telefonnummer och tagit fram en karta över Södertälje. ”Vi åker direkt väl”, sa han, ”för varje timme som går nu pumpas det ut mer och mer skrämskott i massmedia och då kanske såna här försvinner, så jag tror vi har lite bråttom.” Carl körde sin nya bil i 180 kilometer i timmen till Södertälje. Det var vad väglaget och lagen tillät. De studerade hyresfastigheten en stund. Den låg i stans utkanter, husen var låga och låg i längor. De tre araberna bodde högst upp på tredje våningen längst ut i ena fastigheten. Det lyste i lägenheten, minst två personer skymtade då och då. Det fanns ingen vind. Alltså bara en enda ingång att komma in genom eller fly genom. ”Fast det är väl källare i såna här hus, med tvättstugor och sånt?” undrade Carl. ”Ja antagligen, med gång emellan, men bland såna här utlänningar brukar dom nog låsa förbindelserna mellan.” ”Gör inget”, sa Carl, ”kom igen nu så går vi upp och tar dom.” Carl gick in genom en port mitt på huslängan med Appeltoft lunkande efter sig. De gick ner mot den första källardörren och när Carl tog i handtaget kunde de båda konstatera att den var låst. Carl suckade och tog fram det egenartade lilla instrumentet på sin nyckelknippa och valde ut en dyrk och sen öppnade han dörren lika snabbt som om han haft den riktiga nyckeln. De gick på samma sätt genom tre låsta dörrar utefter tvättstugorna innan de kom fram till rätt trappuppgång. Ingen såg dem när de smög uppför de tre trapporna. De lyssnade en stund utanför dörren. Där inne hördes orientalisk musik.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 178
”Perfekt”, viskade Carl, ”dom har grammofonen på. Kom in två tre meter efter mej och koncentrera uppmärksamheten åt vänster, så tar jag höger. Okay?” Carl hade samtidigt dragit upp sin kraftiga svarta revolver och stod med ryggen mot väggen intill dörren med revolvermynningen pekande rakt uppåt. Så körde han sakta in dyrken i patentlåset med vänster hand. Låset gled upp och de avvaktade några sekunder men där inifrån hördes fortfarande bara musiken. Appeltoft hade tagit upp sin pistol och gjort mantelrörelse och höll vapnet omedvetet på samma sätt som Carl. ”En sak till”, viskade Carl, ”om det är någon toalettdörr på vägen, stanna där och kontrollera innan du avancerar ytterligare. Okay?” Appeltoft nickade. Han kände hur rädslan började göra honom stel, som om fötterna inte skulle lyda honom om några ögonblick. ”Om tre sekunder”, viskade Carl och Appeltoft räknade tre sekunder som kändes som ett enda obönhörligt kort ögonblick innan Carl fällde upp dörren med vänster hand och störtade in i lägenheten. *** Fristedt utgick från att det var artigast att nalkas mötesplatsen från det mest synliga hållet. Han hade parkerat sin bil vid parkeringsplatsen strax innan man kommer fram till Djurgårdsbrunns Värdshus och sen promenerat ner förbi restaurangen, fullt synlig i gatljuset, och sen vidare över bron på väg mot mötesplatsen. Tiden var avtalad tid minus ett tiotal sekunder och inte en människa tycktes finnas i närheten. När han kom fram till mordplatsen stannade han och i samma ögonblick lösgjorde sig en gestalt ur mörkret bakom ett av alléns träd ett tiotal meter längre bort och så kom GRU-chefen gående mot honom. ”Dobre vetjer, herr kommissarie”, hälsade den sovjetiske översten och tog i hand. ”Jag tror jag har kommit på ett förslag till hur vi skul-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 179
le kunna komma överens. Ska vi ta en promenad en stund?” Fristedt nickade och de började gå inåt Djurgården på en liten avtagsväg från stora vägen. Ryssen gick tyst ett tag innan han kom med sin begäran. ”Ni förstår, herr kommissarie, i vårt jobb har man ibland ett stort problem med olika tjänster som man vill göra andra eller som man lovat och jag har ett bekymmer med en sak som jag hoppas ni kan hjälpa mej med.” ”Jag kan naturligtvis inte lova någonting”, svarade Fristedt misstänksamt samtidigt som han undrade om ryssen verkligen var så dum att han ville sätta igång ett värvningsförsök utan krusiduller vid andra kontakten. Men förslaget var av ett slag som inte utan vidare kunde förknippas med ett fortsatt skuldförhållande till den sovjetiska underrättelsetjänsten. GRU-chefen angav en svensk chefstjänsteman på Invandrarverket i Norrköping, påstod att mannen ifråga regelbundet lämnade ut uppgifter till den iranska underrättelsetjänsten i Stockholm, och att uppgifterna rörde iranska studenter i opposition i Sverige. Svensken fick mycket bra betalt, och betalningen skedde rent fysiskt vid mötena. Man gjorde helt enkelt gammaldags byten av kuvert och därför skulle det ju gå att ta mannen vid ett enda lyckat försök, inte sant? Svenskens kontaktman saknade dessutom diplomatisk immunitet, så slog man till vid rätt tillfälle skulle man alltså kunna ta av båda männen det nödvändiga bevismaterialet. ”Vet ni något om när och var dom där mötena äger rum?” frågade Fristedt. ”Ja, jag känner till när nästa möte ska ske och var det ska ske. Om ni får tid och plats av mej, kan ni ta den där mannen då?” ”Ja, det låter onekligen möjligt. Men jag skulle gärna vilja veta varför.” ”Jag är skyldig en vän en tjänst och ni kan hjälpa mej. Den där figuren på ert invandringsministerium har skadat vänner till mej och vi vill ha bort honom. Det är hela saken. Kan ni ordna det?”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 180
”Och det skulle vara hela gentjänsten, att fånga in en svensk förbrytare?” ”Ja.” ”I så fall kan jag inte se något hinder. Men det vore inte så bra om det var felaktiga uppgifter.” ”Det kan ni vara förvissad om att det inte är. Är vi alltså överens?” ”Ja, det finns inget hinder för mej att ta emot tips om brott från vem som helst. Har ni såna tips så ska jag behandla dom med samma allvar som om dom kom från någon annan … eh … kvalificerad källa.” ”Bra”, sa GRU-chefen och tog fram ett litet brunt kuvert från innerfickan, ”här har jag alla uppgifter ni behöver.” Fristedt tvekade. De stod mitt ute i en ekskog på Djurgården och det var mörk sen decemberkväll och inte en människa i närheten. Men det hindrade inte att detta ögonblick skulle kunna fotograferas eller filmas från någonstans i närheten; till och med ryssarna hade ju numera sofistikerad utrustning av det slaget, hade Fristedt hört. ”Jag vet inte om jag kan ta emot ett kuvert av er när jag inte känner till innehållet. Låt oss i så fall gå ett stycke till åt det håll jag bestämmer”, svarade Fristedt. Ryssen skrockade till i mörkret. ”Så gärna herr kommissarie, så gärna. Åt vilket håll tycker ni?” Fristedt slog in på en väg som borde leda bort mot stora Djurgårdsbron och baksidan av Skansen. De gick tysta en stund. ”Men vi kan ju ta det där med pistolen under tiden”, sa GRU-chefen efter en stund. ”Det jag kan säga om vapnet är följande. Det tillverkades någon gång i slutet av 60-talet men förvarades under den följande tiden i ett beredskapslager och kom alltså inte till användning förrän det exporterades. I september 1973 fanns vapnet med i stora sändningar som gick till Syrien; som ni kanske minns utbröt krig i Mellanöstern kort tid därefter i oktober. Nå. Vapnet gick alltså till den syriska armén och hamnade med allra största sannolikhet, det har varit svårt att spåra så det vet man inte säkert, men alltså med all-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 181
ra största sannolikhet hos någon officer i armén eller pansartrupperna. De meniga syriska infanteristerna bär inte pistol, nämligen. Men för att nu tränga längre in i vapnets historia måste vi besvära den syriska militära säkerhetstjänsten och det vill vi inte. Möjligen kan vi ta den saken under omprövning ifall ni skulle vara synnerligen angelägna att känna till en fortsättning. Men som det nu är skulle en sådan förfrågan från oss väcka uppmärksamhet och kanske onödiga konsekvenser eftersom någon skulle straffas i onödan. Förstår ni?” ”Nej. Jag kan inte se hur någon skulle straffas i onödan.” ”Jo, så här ligger det väl ändå till om vi använder vårt skarpsinne, herr kommissarie. Er mördare är knappast en officer i den reguljära syriska armén som tagit ett eget tjänstevapen av något enkel, det måste man medge, något enkel karaktär med sig till Sverige för att döda en officer i den svenska säkerhetstjänsten. Eller hur?” ”Nej, det kan jag hålla med om.” ”Nå då så. Vapnets ägare har sålt pistolen på någon svarta börs eller blivit bestulen. Och om vi nu skulle sätta in ett hårt tryck för att få honom förhörd och så vidare så skulle det, förutom sannolikt tragiska konsekvenser för officeren ifråga, vilket vi kanske kan bortse från, leda till onödig uppmärksamhet. Förstår ni nu?” ”Nej.” ”Det beror på förhållandena i Mellanöstern förstår ni?” ”Nej.” ”Jo det skulle komma ut. Ingenting hålls tätt i Mellanöstern. Gjorde vi en sån framstöt skulle det bli känt i fem huvudstäder i Mellanöstern inom loppet av en vecka att den sovjetiska underrättelsetjänsten ville spåra ett mordvapen som använts i Stockholm. Det innebär risker. Förstår ni nu?” ”Ja.” ”Bra. Om ni blir mycket angelägen får ni kontakta mej på nytt. Men det besked jag kan ge er är alltså tills vidare att vapnet levererades till den syriska armén i september 1973, att det är ett militärt vapen, att bara officerare i Syrien använder vapnet, samt att det sannolikt
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 182
hamnade i pansartrupperna eller armén. Är det uppfattat?” ”Ja, det är uppfattat.” De hade kommit ut på en mindre väg utefter Djurgårdskanalen och stod ganska nära en gatlykta. Fristedt betraktade den magerlagde ryske underrättelseofficeren en stund. Hela situationen var drömlik. ”Jag ska tänka på saken, men tack för ert besked så länge. Och vad den där tjänstemannen på Invandrarverket beträffar så ska vi försöka ta honom, så om jag då kunde få … uppgifterna.” ”Adjö herr kommissarie”, sa ryssen och tog i hand, vände på klacken och gick tillbaks in i mörkret. Fristedt stod kvar och såg efter honom en stund, helt konsternerad. Skulle det inte bli något av med den där försäljaren av flyktinguppgifter? Fristedt började gå mot Djurgårdsbron. Det var ruggigt ute och han svepte rocken tätare omkring sig och körde ner händerna i fickorna. I högra rockfickan låg ett kuvert. *** Abdelkader Mashraf satt med knäna uppdragna under hakan på den gröna galonbritsen och stirrade tomt på ståldörren utan handtag tre meter bort. Han hade svårt att sortera sin katastrof och i sinnesstämning pendlade han mellan självömkan inför det som nu förmodligen väntade i form av fängelse och i värsta fall utvisning till Gaza, alltså i praktiken Israel, och förödmjukelse därför att det han väntat sig och fantiserat så mycket om till slut hände och då hände alldeles fel. Han hade alltid sagt att han var en sån som inte skulle ge sig levande, att han, Abdelkader Latif Mashraf, inte var en sån där ynkrygg som småbröderna som sprang omkring med flygblad och trodde att propaganda och demokrati och diskussion ledde nån vart. Den jävla sionistagent som trängde sig på Abdelkader Latif Mashraf hade hoppat på fel palestinier. Han hade skrutit – nu i efterhand var det ju så alla andra skulle se det, som tomt skryt – om att han inte skulle tveka
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 183
när stunden kom och han hade mer än gärna visat att han var en farlig man, en man som gick beväpnad och som man inte skulle stöta sig med. Fast han hade inte tvekat, han hade i alla fall försökt. Det var bara det att det gick så fort att han inte hann trots att han hade sin revolver på mindre än en och en halv meters håll och trots att han, när han hörde ljud i tamburen, kastat sig mot soffan och kört in handen under närmsta sittkudden och precis hunnit greppa revolverkolven när han insåg att det var för sent. Över honom stod den israeliske – han trodde först det – agenten och riktade en svart revolver rakt mot ansiktet på honom, alltså en revolver och inte en pistol som svenska poliser använder. Dessutom hade mannen talat engelska och även om Abdelkader inte förstått vartenda ord så var innebörden helt klar: En enda jävla liten oförsiktig rörelse med handen du har under kudden så dör du, grabben. Fattar du det? Nå försiktigt nu. Riktigt långsamt tar vi fram handen så får vi se vad vi har där … I nästa ögonblick hade han blivit nerslagen på något sätt och låg på rygg med sin egen revolver riktad mot sig. Den andre hade hånskrattat åt vapnet: Jaså grabben, du tror du är Clint Eastwood. En 44:a Magnum va? Och hur hade du tänkt hålla dej på benen när den här jävla kanonen går av. Okay var är grejorna? Du får fem sekunder grabbjävel, var är grejorna! Vi vill inte ha dej din skit utan grejorna, berätta så lever du länge annars får du suga på din egen jävla gudsförbannade Magnum! Och när han då kände den jättelika revolverpipan mot sin mun skrek han hysteriskt att allt var i soffan, insytt i soffan, på baksidan av soffan för fan och skjut mej inte … Sen hade han och de andra två åkt upp med armarna mot en vägg och benen spridda och så hade de stått och hängt i en kvart tills uniformerad polis kom och hämtade dem. Under tiden hade han upptäckt att det bara var två män och att de dessutom talade svenska sinsemellan. Då först hade det gått upp för
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 184
honom att det bara var svenska poliser. De hade tagit hans egen kniv som han hade i innerfickan och sprättat upp soffan på baksidan och hittat vapnen. Abdelkader Mashraf gjorde sig inga illusioner vad gällde resten av hans gömmor hemma. Naturligtvis skulle de hitta allting. *** Appeltoft och Carl var tillbaks i sitt gemensamma arbetsrum. De hade tagit med sig de beslagtagna vapnen och lämnat resten till Arnold Ljungdahls grupp när de kom. Det var en ansenlig arsenal som låg på bordet framför dem. ”Jävla puffra det där”, sa Appeltoft, ”varför hade du så roligt åt den, det kan jag inte förstå.” Carl tog upp den jättelika revolvern och vände den några gånger framför sig i luften medan han smålog. ”Försök att skjuta med en sån här nån gång ska du se vad som händer. Den har en rekyl som en elefantstudsare och precisionen är ungefär som artilleriets på Regalskeppet Wasa”, flinade Carl. ”Men den är onekligen störst som kukförlängning betraktad och när Clintan började använda den i sina filmer så lär den ha sålt som bara fan i USA.” ”Clintan?” undrade Appeltoft men lät frågan hänga i luften eftersom det fanns viktigare saker att fundera över. Till exempel: var det här beväpnade terrorister eller beväpnade förbrytare? Carl lutade åt förbrytare. Det där Clint Eastwood-vapnet var bara en leksak, omöjlig att hantera man mot man. Det andra mindre vapnet var i det avseendet intressantare, en Browning Automatic, kaliber 32 med sju patroner i magasinet. Den stulna AK 4:an hade visserligen saknat ammunition, men den ammunitionen köper vemsomhelst licensfritt i vilken som helst jaktaffär eftersom 308 Winchester är en av de vanligaste kalibrarna för landets älgjägare. Den omständigheten att det inte fanns ammunition till vapnet i lägenheten tydde i alla fall på att ägaren, vilken det nu var
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 185
av de tre småtjuvarna, haschlangarna eller vad de var, inte hade haft några omedelbara planer på att använda vapnet. Det stora innehavet av kontanter, 246 345 kronor hittills räknade från skokartonger i garderoben, tydde snarast på häleri- eller knarkverksamhet. Det där skulle säkert Ljungdahls folk reda ut. ”Så vår slutsats är alltså att dom inte är terrorister utan vanliga förbrytare”, sammanfattade Appeltoft. ”Ja det tycker jag”, sa Carl. ”Och så tycker jag inte dom hade den beredskap man föreställer sig hos terrorister.” Appeltoft såg tvivlande på honom en stund innan han invände. ”Jamen den där grabben hade ju faktiskt handen på vapnet när du tog honom.” ”Jag föreställer mej i alla fall inte terrorister på det viset. Då hade han haft revolvern skjutklar och hunnit rikta den och dom hade haft automatkarbinen i ett något mer praktiskt läge än insydd i ryggen på en soffa under en jävla väggbonad med flyende hjortar på.” ”Och om han hade haft den skjutklar … ?” Appeltoft avslutade inte frågan. Han hade vägrat att höra något av det hans tjänsteöron borde ha hört när Carl skrämde fram sina snabba besked. Tekniskt sett var det tjänstefel och om nån av de här jävla småbusarna kom på att göra anmälan om saken skulle alltså Appeltoft behöva spela rollen av ordningspolis i buss som aldrig hört eller sett något av det påfallande intressanta förlopp som borde ha försiggått framför hans ögon. Carl hade vänt sig bort när han svarade, sysslade med något av vapnen som han undersökte för tredje gången. ”Om den där jäveln fått upp sin 44:a Magnum så hade han dött. Det värsta med det är att jag tror att då hade Näslund fått sin mördare. Eller vad tror du?” Carl vände sig om och såg på Appeltoft. Det var en mycket obehaglig fråga. Inte så mycket för att den anspelade på att den reelle chefen för svensk säkerhetspolis saknade skrupler, utan mest av det enkla skälet att slutsatsen innebar att man
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 186
ju faktiskt inte längre hade något vettigt spår efter mördaren. ”Jag förstår hur du menar”, sa Appeltoft lågt, ”och det värsta är att jag måste hålla med dej och det är fan vad du lär dej vissa saker snabbt.” ”Men vi tre vill alltså hitta mördaren?” ”Ja det vill vi. Men kan vi?” ”Var ska vi leta nu? Bland dom där palestinierna som dom hoppade på uppe i Uppsala, är det nån mening med det?” ”Nej det tror jag inte. Det där är bara teater, fast man vet ju aldrig säkert.” ”Men hittar dom nåt av misstag så får vi väl veta?” ”Antagligen.” ”Så om vi struntar i dom så länge. Vad har vi då kvar?” Anneliese Rydén fick man betrakta som en uttömd möjlighet. Det var visserligen oförklarligt varför Axel Folkesson hade haft det där numret antecknat men tänkte man närmare på saken kunde det ju ha varit ett tips från någon helt annan person som trodde att hon eller hennes kille visste något, fast trodde fel. När det gällde de tre andra svenskarna verkade bara en vara intressant och det var den där Hedlund som formellt var misstänkt för ”olaga vapeninnehav”. Det gällde i första hand den där särskilt intressanta ammunitionen han haft, men framför allt att han haft ett magasin till ammunitionen, det vill säga till en AK 47:a. För det var ett riktigt terroristvapen. Kunde magasinet vara en liten kvarglömd rest av en större arsenal som just blivit bortfraktad? Det var förstås en möjlighet. Och så borde man studera beslaget hos Hedlund. Det kunde kanske ge nya uppslag. Några resultat från förhör var tydligen inte att räkna med från det hållet, för Hedlund hade varit den ende av de fyra gripna som behållit en hög svansföring. Han hade kort och arrogant meddelat sina förhörare att han över huvud taget inte ville svara på några frågor, samt att han inte ville godta den advokat man anvisat honom utan ville begära en egen offentlig försvarare och så hade han klippt till med en av landets mest
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 187
kända. Stjärnadvokaten ifråga hade sen infunnit sig som ett skott, åtagit sig försvaret och meddelat att hans klient inte skulle svara på några frågor utan advokats närvaro, samt att han, advokaten alltså, på grund av ett viktigt mål inte hade tid att närvara förrän ett och ett halvt dygn senare. ”Alltså”, sa Appeltoft, ”vi får koncentrera oss på den där Hedlund i första hand. Har du något förslag?” ”Ja”, sa Carl, ”jag vill gå igenom hans litteratur för jag vill se vad han är för en. Då kan väl du ta brev och sånt och sen kollationerar vi?” ”Fast i morgon bitti då?” sa Appeltoft trött. Han kände sig som en mycket gammal säkerhetspolis. ”Visst”, sa hans påtagligt mycket yngre kollega, om det nu var en kollega men det var det väl, ”visst, inte mej emot. För just nu begriper jag ingenting och då brukar det vara dags att sova.” Telefonen ringde. Appeltoft svarade med en kort grymtning. Sen sa han bara javisst och la på luren. ”Det var Näslund”, sa han. ”Sherlock Holmes vill träffa dej genast, han jobbar tydligen sent han också. Vi ses i morgon alltså?” De nickade åt varandra och skildes. *** Byråchef Henrik P Näslund var på ett strålande humör. Allt, nästan allt vill säga, hade gått som smort eller rentav över förväntan. De fyra vänsterextremisterna satt anhållna på fullt acceptabla grunder. Gripandet av de sju palestinierna skulle enligt beräkningarna resultera i tre eller fyra utvisningar enligt terroristlagen och det var ett tillräckligt cover om någonting skulle slå fel i den övriga operationen. Dessutom hade den där Hamilton rusat iväg och hittat en hel vapengömma hos palestinska terrorister och knarklangare i Södertälje. Operationen var alltså lyckad så långt. Såg man den närmaste veckans utredning an med ett minimum av optimism så borde förhören, genomgången av
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 188
alla husrannsakningar och analysen av de hundratals intressanta telefonsamtal man nu hade tillgång till säkert ge substantiella uppslag (det tog lite tid med de arabisk-språkiga samtalen eftersom där fanns en flaskhals i översättningen). Det viktigaste för Näslund var att helheten inte slog fel. Och där var man redan hemma. Det som nu återstod var dock tämligen svårt, att ringa in den misstänkte gärningsmannen, som ju var en smart jävel som inte blottade sig hur som helst. Men Näslund började känna vittringen av en möjlighet; han hade noga förhört sig med några man från den öppna verksamheten som ju hade fått en god bild av hur gripandet nere i Södertälje gått till. Hamilton var kanske mannen som radikalt kunde lösa problemet. Näslund såg med spänt intresse på Carl när denne orakad och med uppknäppt slipsknut och kavajen nonchalant slängd över ena axeln släntrade in och utan vidare slog sig ner i stolen mitt emot. Det var nästan helt mörkt i rummet, den enda belysningen var Näslunds diskreta gröna skrivbordslampa. Näslund betraktade Carls revolverhölster ett kort ögonblick innan han sa nåt. Han hade inte riktigt bestämt sig för hård eller mjuk attityd. Det fick väl ge sig. ”Det var ett snabbt jobb, det där du gjorde nere i Södertälje”, började han försiktigt. ”Ja, vi tyckte det var bråttom.” ”Hade det inte varit bättre att rådgöra lite först innan ni rusade iväg?” ”Det var som sagt bråttom, vi bestämde oss och stack omedelbart efter att vi fått tipset. Det viktigaste var väl att det gick undan.” ”Men jag tycker det verkade riskabelt, det var ju farliga individer och vi hade lätt kunnat sätta in tillgängliga resurser. Uppriktigt sagt är jag inte helt förtjust över ert sätt att sköta den här saken, även om det nu gick bra.” ”Dom var bara tre stycken och det visste vi.” ”Och det är du säker på att du kan sköta själv menar du?” ”Ja utan tvekan. Och det gick ju bra och fort.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 189
Näslund gillade inte den arroganta tonen, han var inte van att bli tilltalad på det sättet. Men han hade en idé han ville vårda och därför bestämde han sig snabbt för att överse med Carls attityd och övergå till att pröva sin idé. ”Men om nu den här terroristen hunnit få fram sitt vapen, vad hade hänt då?” ”Han hade inte haft en chans, det var ett alldeles för klumpigt vapen. Men du menar problem med efterföljande utredningar och så?” Carl låg mer än han satt. Han var trött, han tyckte instinktivt illa om Näslund och han var inte intresserad av att diskutera det teoretiska fallet som mest föreföll honom pinsamt. ”Vad hade alltså hänt om han hunnit rikta det där vapnet mot dej?” Carl tvekade. Var det meningen att han skulle svara på något särskilt smart reglementsenligt sätt att ”då hade jag skjutit revolvern ur handen på honom utan att göra onödig skada på möblemang” eller vadå? Varför skulle man behöva ljuga om sånt? Carl bestämde sig för att inte ljuga, oavsett eventuella reprimander. ”Om han hunnit få upp den där revolvern så hade jag skjutit två skott rakt in i kroppen på honom. Jag hade siktat rakt in i kroppen för att vara säker på att träffa. Kulorna hade gått in i hjärt-lungområdet, han hade haft vissa chanser att överleva men det vet man inte. Men han hade definitivt slagits ut och något annat sätt att skjuta i det läget finns faktiskt inte.” ”Nej jag förstår”, sa Näslund lugnt, ”jag förstår precis tror jag.” Carl avvaktade med en uppenbart misstänksam attityd. Carl var säker på sin sak och dessutom hade allt gått ungefär som man rimligtvis kunde tänka sig. Få människor hinner slita upp ett vapen och få det skjutklart när de överraskas på det viset. Den amerikanska polisens statistik på det förhållandet är fullkomligt omöjlig att feltolka. Men Näslund hade bestämt sig för att pröva sig fram mjukt. Det var alltså inte tal om någon formalistisk utskällning, tvärtom, Näslund gillade vad han hörde. Han gillade det mycket. ”Den misstänkte gärningsmannen är såvitt jag förstår en synnerli-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 190
gen farlig person”, fortsatte Näslund och gjorde därefter en av sina konstpauser. Carl rätade omedvetet lite på kroppen innan Näslund fortsatte. ”Och vi har honom under övervakning nu för att se vad han tar sig för.” Näslund gjorde en ny konstpaus innan han fortsatte. ”Och vad tror du Hamilton? Vad tror du han tar sig för?” ”Om vi talar om samma person så tror jag inte han tar sig för någonting alls utom att gå till jobbet och uppträda helt normalt”, svarade Carl med ett tonfall som skulle förefallit ironiskt för mer känsliga öron än Näslunds. ”Precis min mening”, fortsatte Näslund, ”och därvid kommer det förmodligen att förbli någon tid medan vi bearbetar vårt kunskapsmaterial som ju börjar bli betydande. Men när vi är klara med det så börjar det kanske brännas, det tror jag du inser?” ”Och vadå?” frågade Carl kort och misstänksamt. ”När det blir fråga om att plocka upp den där jäveln så vill jag att du är med, om du förstår.” ”Vill du att jag skall döda honom?” ”Är du rädd för honom?” ”Nej. Du vill alltså att jag skall döda honom?” Näslund svarade inte direkt, vilket var ett misstag om han velat dölja sina avsikter. Eller också ville han visa sina avsikter samtidigt som han skenbart sa någonting annat. Men det han sa lade grunden för en livslång fiendskap mellan de två männen. ”Du förstår väl, Hamilton, att jag helst skulle vilja se den här operationen avslutad på ett lugnt och prydligt sätt. Men vad jag säger är bara det att vi kan ha att göra med en ovanligt jävlig typ och jag vill inte att en sån ska få ge sig på dina äldre kolleger exempelvis. Så om, och jag betonar om, det drar ihop sig till en lika snabb konfrontation när det gäller den misstänkte gärningsmannen så vill jag att du sköter den saken. Är det klart?” ”Ja jag förstår precis vad du menar, tror jag. Han är alltså telefon-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 191
avlyssnad hemma men inte på jobbet, och han har ett par man som följer honom i skift, är det läget?” ”Ja, det stämmer precis. Och så letar vi efter uppslag i vårt material och det kan ju komma till ett avgörande förr än man anar.” Carl hejdade sig i sista ögonblicket. Han hade tänkt fråga någonting om alternativa gärningsmän men intuitivt avstått. Han kände en plötslig och stark avsky för den lille viktigpettrige bilhandlartypen på andra sidan skrivbordet. Men Carl var inte fyllda trettio år. Han skulle inte bli kvar i det här råttboet hela livet, det här var ju bara tillfälligt. Det var alltså bäst att inte säga vad man tyckte till Sherlock Holmes. Carl nickade och reste på sig, drog kavajen över axlarna och gick ut. Näslund såg en stund efter den stängda dörren och kände sig nöjd. Ja jävlar, tänkte han. Jävlaranamma, där kanske vi har det!
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 192
först och tvekat en stund om man skulle kalla in en sekreterare för att starta kaffemaskinen eller om han skulle ge sig på den själv. Men eftersom Appeltoft skulle kunna komma närsomhelst beslöt han att inte ta risken att bli tagen på bar gärning (Appeltoft var ju närmast en huslig typ, åtminstone för firmans standard) och han hade lyckats göra fel två gånger; ena gången så att det varma vattnet gurglade ut över en tom platta, andra gången så att vattnet kom ut både över kaffefiltret och den tomma plattan. Nu när de andra kom, strax efter varandra, var läget emellertid under kontroll. Med spelad självklar nonchalans serverade Fristedt kaffe åt en förvånad Appeltoft och en Carl som över huvud taget inte observerade den historiska händelsen. ”Jag vill berätta en sak i förtroende, jag vill inte att ni för det vidare till nån, men om det skulle strula till sig på något sätt i framtiden så vill jag ha det här sagt”, började Fristedt och de andra två satte sig ner för att höra utan att ställa några frågor. ”Jag har fått reda på den där pistolens ursprung, åtminstone har jag ett kvalificerat tips”, fortsatte Fristedt. ”Pistolen levererades alltså från Sovjetunionen till Syrien i september 1973, alldeles inför ett av dom där krigen. Vapnet hamnade hos en officer i antingen pansartrupperna eller armén. Där upphör mina spår.” ”Hur vet du det där?” undrade Appeltoft. ”Det är just det som är lite problematiskt. Jag kontaktade GRUchefen, vi smög omkring på Djurgården, det var rena cirkusen men han berättade i alla fall. Men problemet är alltså att han bad om en tjänst.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 193
Appeltoft satte kaffet i halsen men vinkade avvärjande åt Fristedt att fortsätta. ”Nja jag tänkte ju också som du först, Appeltoft, men det verkar inte vara nåt sånt. Han har gett mej uppgifter om en höjdare på Invandrarverket som lämnar ut uppgifter om iranska flyktingar till den iranska ambassaden, ett klart fall av flyktingspionage, alltså olovlig underrättelseverksamhet med andra ord. Namn, tid, plats. Det är bara att hämta vid leverans, påstod ryssen. Alltså har jag ett problem som ni förstår.” ”Nej, vadå? Vadå problem, är det sant är det väl bara att gå dit och hämta upp den jäveln. Det spelar väl ingen roll”, invände Carl. ”Mja jag vet inte. Ryssarna är ju inte precis kända för att ge oss saker och ting gratis precis”, funderade Fristedt vidare. ”Nej men vi brukar ju inte heller fråga dom”, log Appeltoft. ”Jag tycker inte det verkar vara nåt problem. Är det sant så får väl firman hämta upp den där jäveln.” ”Fast varför vill ryssarna att vi ska ha honom fast?” undrade Fristedt. ”Var finns haken?” ”Det kanske inte är någon hake. Han har hoppat av från deras lönelista och sprungit till nån som betalar bättre och då sätter dom fast honom. Till exempel så”, sa Appeltoft lugnt. Hans första farhågor var redan bortblåsta. ”Eller också kanske det har något med det politiska spelet Iran/Irak/Sovjet att göra som vi inte kan se och som vi aldrig får veta”, föreslog Carl. ”Förresten så är det ju bara debut för ryssarna i klubben”, sa Appeltoft. ”Wennerström levererades av CIA, Bergling här på firman fick vi av israelerna och såvitt jag minns var det amerikanerna som gav oss den där jävla snuten på utlänningsavdelningen som sålde flyktingar till Irak. Lustigt förresten, amerikanerna ger oss en buse som säljer flyktingar till Irak och nu svarar ryssarna med att ge oss en ny buse som säljer till Iran. I vart fall tycker jag inte vi bekymrar oss förrän det visar sig att tipset är fel, men det får vi ju se då.”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 194
Det fanns flera möjligheter som de vände och vred på en stund. Ryssen kanske ville visa hur absolut pålitliga uppgifterna om pistolen var och paketerade dem därför i andra uppgifter som skulle visa sig sanna, enligt det scenariot? Eller var det verkligen inledningen på en köpa och sälja-förbindelse? Eller var det en krok efter den säpo-kommissarie som varit okonventionell nog att smyga iväg på egen hand? Det skulle visa sig. Fristedt bestämde att han skulle tala med rätt folk så att mannen på Invandrarverket greps. Sen skulle man hålla käften om hur man fått reda på Tokarev-pistolens historia, som förresten föreföll helt trovärdig. ”Och hur mycket klokare har vi blivit då, om vi nu utgår från att ryssarnas historia om pistolen är sann?” undrade Fristedt. ”Inte så värst mycket klokare”, muttrade Carl besviket eftersom han redan i tankarna sysslat en stund med det problemet och inte kunnat dra några särskilt uppmuntrande slutsatser. ”För då är vi alltså framme vid 1975 när den syriska armén går in i Libanon och så hamnar pistolen på något sätt i Beirut och där kan vilken som helst palestinsk organisation ha fått tag på den och så är vi tillbaks vid utgångspunkten.” De andra två såg dystert på Carl. Det verkade ju som om han hade alltför rätt. ”Mycket skrik för lite ull sa gumman, klippte grisen”, försökte Fristedt skämta utan att direkt ådra sig ovationer från de andra två. ”Nå, vad gör vi nu?” ”Carl och jag kom fram till att vi borde koncentrera oss på förhören med dom två Palestinaaktivister vi vet minst om, det kan du och jag göra. Och så sysslar Carl med att gå igenom den där Hedlunds bibliotek för det kan kanske ge någon ledtråd. Jag tar hans korrespondens och en del annat.” ”Javisst ja, vi har ju inte snackat något om i går men jag hörde på morgonekot att det gick bra där i Södertälje. Det var alltså bara vanliga busar?” sa Fristedt. ”Jo vi kom fram till det. Haschlangare, hälare, småtjuvar och vårt
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 195
spår dit var ju just av det slaget så det där verkar också vara nånting som inte leder nånvart”, förklarade Appeltoft. ”Det var därför vi tänkte oss att ge oss in på Hedlund och förhörsmaterialet.” Carl gick en trappa ner och ett stycke bort i korridoren där ett sammanträdesrum var omorganiserat med två långbord där sortering, numrering och preliminär klassificering av de olika beslagen fortfarande pågick. Lagen kräver ordentliga beslagsprotokoll nämligen. Ett av långborden användes för att sortera paret Hernberg/Hedlund. De numrerade föremålen placerades i tre avgränsade sektioner på bordet, en sektion för Hedlund, en i mitten för antingen/eller och en tredje sektion för Hernberg. Carl fick några stencilerade kopior i handen där allt stod i nummerföljd och så började han gå utefter långbordet medan han då och då vände eller vred på en bok, några anteckningspapper eller fotografier eller protokoll från möten och liknande. Han var inte helt koncentrerad och kände sig dessutom på något sätt generad över det intrång han just inlett i det innersta privata hos två människor obetydligt yngre än han själv. Men obehaget från mötet med Näslund kvällen innan låg fortfarande kvar och molade inom honom; han hade sovit dåligt. Det som hade tagits från det gemensamma biblioteket verkade emellertid slumpmässigt i urvalet. ”Misstänkt” litteratur var tydligen sånt som Lenin och Sara Lidman. Men Carl fick en känsla av att handlaget varit något råbarkat när litteraturen plockades med. Man borde se bokhyllan och det som var kvar i hemmet för att få en fullständig bild. Han antecknade en stund vad som kunde vara av intresse, struntade tills vidare i all korrespondens eftersom Appeltoft skulle ta hand om den, och utverkade tillstånd att åka hem till Hernberg/Hedlund för att studera det som inte beslagtagits. *** Fristedt och Appeltoft hade enats om att ta sig en titt på Petra Hern-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 196
berg i första hand eftersom det kanske kunde ge uppslag om Hedlund och eftersom Hedlund själv tydligen vägrade svara på frågor. Petra Hernberg hade bara tagits i ett kort och avsiktligt förvirrande och brutalt förhör kvällen innan (vilket lagen föreskriver, den gripne/anhållne måste nämligen utan dröjsmål få anklagelsen presenterad och har rätt att ta ställning till anklagelsen). Det fanns en kort utskrift från det förhöret och där framgick som väntat att flickan vägrade erkänna sig skyldig till olaga vapeninnehav och stämpling till mord. Det sista var något förbryllande. ”Frågade ni henne verkligen det där om stämpling till mord?” undrade Appeltoft när han och Fristedt träffade de två kolleger som de båda kände sen många år på firman och som båda ansågs tillhöra de bästa förhörarna. Jo, det hade de gjort. Det var ju vad saken påstods gälla, inte sant? De hade just hämtat upp flickan och singlat slant om vem som skulle spela buse och den gode räddaren och busen hade påbörjat några inledande vändor med flickan. Hon satt ensam i ett förhörsrum just nu. ”Hur verkar hon?” frågade Fristedt. De två kollegerna bedömde det som att hon fortfarande var chockad av gripandet men ändå tämligen balanserad. Hon gjorde ett intelligent och moget intryck. Hon skulle nog gå att resonera med om man tog det lite bit för bit och inte provocerade henne. Fristedt och Appeltoft fick låna Petra Hernberg i max två timmar. När de kom in i det kalt möblerade förhörsrummet satt hon framme vid fönstret och såg ut. ”Hej, jag heter Arne och det här är min kollega Erik”, hälsade Fristedt när de gick in och satte sig. ”Vi jobbar med en annan utredning här i huset men som hänger ihop med gripandet av dej och en del andra och därför vill vi prata lite om det är okay?” Fristedts tonfall var korrekt och vänligt och övertalande i sin självklarhet. Han hade en förmåga att fråga om tung skuld så att det lät som om han behövde låna tändstickor till att tända pipan. Hon nickade och flyttade bort från fönstret och satte sig mitt emot
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 197
skrivbordet där Fristedt satt sig. Hon såg vårdad ut, söt och vårdad och hennes attityd var avvaktande snarare än fientlig. Det var lätt att tänka sig henne med en vit rock som vilken som helst av flickorna som kommer fram till en på ett apotek, och det var ju en sådan hon var. Kanske är hon bara det, tänkte Appeltoft som satt sig på lite avstånd och kunde studera henne mer indiskret. ”Varför har ni gjort så här mot oss?” frågade hon lugnt. Fristedt bläddrade en stund i pappren framför sig för att låtsas se efter. ”Det var ett stort tillslag och vi har varit på flera ställen, fast det känner du förstås inte till”, sa Fristedt. Flickan skakade på huvudet. ”Du är alltså misstänkt för olaga vapeninnehav och för stämpling till mord och du har förnekat brott, ser jag”, fortsatte Fristedt med sitt självklara tonfall. ”Vadå olaga vapeninnehav, det tror jag inte på och vad betyder det där med stämpling? Har jag mördat nån menar ni?” De studerade henne båda två ett kort ögonblick innan Fristedt spelade vidare. ”Vad beträffar olaga vapeninnehav så gäller det två saker. Dels ett hagelgevär, det är ju inte så märkvärdigt men känner du till det?” ”Det där som hängde på väggen, men det var ju en antik sak, nåt slags muskedunder, menar ni att vi sitter här för …” ”Ja det där är inte så mycket att bry sig om, men ammunition till en kinesisk k-pist, vad har du att säga om det?” avbröt Fristedt snabbt. Det följande var ett viktigt moment. De båda kriminalkommissarierna spände sig omedvetet. Flickan såg konsternerad ut och tänkte antingen efter utan att riktigt förstå, eller spelade utmärkt teater. ”Det tror jag inte på, det skulle väl jag känna till?” sa hon till slut. ”Ett magasin till en kinesisk AK 47:a, du vet såna där automatkarbiner med svängt magasin”, fortsatte Fristedt lugnt. Nu gick det upp ett ljus för flickan.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 198
”Jaså”, sa hon, ”bara det. Det har legat i nån låda i åratal, det är nån sorts souvenir, lite barnsligt kanske och framför allt onödigt. Men det är en pryl jag hade med mej från Beirut för rätt länge sen.” ”Varför det?” frågade Fristedt kort och självklart. ”Ja det är lite barnsligt men … äh, det var rätt vanligt att folk i rörelsen där nere gjorde halssmycken av skott till såna där Kalashnikov, eller ’Klashinkov’ som dom säger. Man tog ett skott och borrade ett hål igenom det och hängde det som halssmycke, det var lite revolutionärt så att säga, i stället för flärdfulla smycken om ni förstår.” ”Vem fick du det av?” ”Av en palestinier som jag var rätt förtjust i och som jag inte tänker tala om namnet på.” ”Nene. Men det blev tydligen inga halssmycken?” ”Nej det blev inte det. Smaken förändras ju kan man kanske säga. Dessutom vågade inte Anders, min kille alltså, borra upp dom där för det var nåt med tändhatten eller vad det heter och så blev det liggande och jag hade faktiskt glömt det där ända tills nu.” ”Men det var ju ett magasin med?” ”Ja men jag tror det var sönder eller nåt. Dessutom var det ju en bra paketering eller vad man ska säga.” ”Varför slängde du inte skiten?” ”Jag tänkte göra det nån gång men så kom jag på att det inte var så lämpligt kanske att kasta explosiva grejor i soporna. Dom bränns väl nånstans ute på en soptipp i Lövsta och det skulle ju … ja så tänkte jag gå ut och lägga det i vattnet men det kändes fånigt och så blev det liggande.” Fristedt och Appeltoft bytte ett kort ögonkast. Appeltoft nickade. Det betydde att de fann historien trovärdig. ”Men vad är det där om mord, är det säpo-mannen?” frågade hon. ”Ja”, svarade Fristedt lugnt, ”det ser ut att finnas ett samband till bland annat er fyra och en hel del andra personer som också sitter här i huset just nu. Vad har du att säga om det, mer än att du är oskyldig och så vidare?”
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 199
”Ingenting.” ”Varför inte det?” ”Därför att jag inte förstår anklagelsen.” ”Nehe”, sa Fristedt och gick ut och så tog Appeltoft över. Han förklarade att spår är spår och att det kan ju alltid finnas något som man inte själv ser först, även om man inte är direkt inblandad. Och så talade de om politiska mord en stund. Hon föreläste för honom om det politiskt felaktiga för en opinionsbildande rörelse att ägna sig åt den typen av direkta aktioner. Han brydde sig inte så mycket om vad hon sa som hur hon sa det. Sen frågade han henne vad hon hade gjort i Beirut under ett helt år och hon berättade på ett alldeles självklart sätt att hon arbetat på en liten dispensär i ett av de största flyktinglägren, Bourj El Barajneh, under det året, att det var ett vanligt frivilligarbete bland skandinaviska Palestinasympatisörer och att säkert flera tjog flickor från Sverige och Norge och Danmark gjort samma sak. Det var förresten då hon hade träffat sin kille när han kom ner med en solidaritetsresa. ”Vilken politisk rörelse tillhör du mer än Palestinarörelsen?” frågade Appeltoft plötsligt och rakt på sak. ”Har ni egentligen med det att göra?” ”Nej, vi har valhemlighet i Sverige som du vet, men jag frågar för att se om jag får något svar.” Hon suckade och tänkte efter en stund. Det var något i hennes sätt att reagera som störde Appeltoft, hon verkade lite för tillmötesgående och lite för ointresserad av mordanklagelsen. ”Jag har tillhört två partier men har lämnat båda”, svarade hon till slut, ”och om du vill veta vilka så är det först vpk och sen Skp.” ”Skp står för Sveriges kommunistiska parti, va?” ”Ja, det trodde jag ni visste.” ”Inte riktigt min avdelning i vanliga fall. Och dom partierna, som du lämnat alltså, skulle inte kunna syssla med politiska mord?” Äntligen reagerade hon. Hon knöt händerna och behärskade sig för att inte få ett utbrott, som det såg ut. Sen svarade hon sammanbitet.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 200
”Det var inte därför jag lämnade dom och jag vill inte diskutera mer politik utan nu är det jag som har en fråga. Om man är oskyldig till mord, kan ni fixa bevis i alla fall? Jag menar har ni tagit oss på det här sättet så inte är det för att ni vill beslagta ett hagelgevär.” Appeltoft väntade medan han studerade henne. Hon var på väg att tappa behärskningen, hon var rädd. För första gången syntes det på henne att hon verkligen var rädd. ”Nej, vi har inte gjort ett tillslag för att få tag på ett hagelgevär, det kan du vara förvissad om. Men spåren från er i Hägersten ledde raka vägen till en annan plats där vi tog betydligt intressantare vapen. Säger det dej något?” ”Jag vill ha en advokat. Och du svarade förresten inte på min fråga. Nå?” ”Om du är oskyldig så kan du inte bli dömd och vi fixar inga bevis om dom inte finns. Det kan jag lova dej.” ”Visst, det tror jag vad jag vill på.” ”Men så är det. Vi kan hålla på och trassla med en mängd trådar och samband där det till en början kan se ut på ett sätt och till slut när allt är uttrasslat på ett helt annat sätt. Och om du är oskyldig så kan du hjälpa både oss, så att vi fortare kommer på rätt spår, och dej själv så att du kommer fortare härifrån.” ”Hurdå?” ”Genom att svara på alla våra frågor. Har vi fel så kommer det att visa sej. Har vi inte fel så kan du ropa på advokat och så visar det sej i alla fall till slut. Men bevis där det inte finns bevis, det ’fixar’ vi inte. Då skulle varken jag eller dom flesta jag känner här jobba kvar.” ”Vad kommer att hända med mej?” ”Du kommer att bli förhörd i högst en vecka skulle jag tro. Sen blir det frågan om häktning, vet du vad det är?” ”Ja, en domstol bestämmer bakom stängda dörrar om dom hemliga bevisen duger för att hålla mej mera inlåst.” ”Ja ungefär. Det kan förstås bli lyckta dörrar, men inför domstolen måste åklagaren lägga fram sina skäl. Din killes olaga vapeninnehav
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 201
och ditt magasin med tio skott i kommer inte att räcka. Frågan är alltså hur det blir med mordmisstankarna.” ”Är ni inte skyldiga att spela in alla förhör?” ”Det här är inget riktigt förhör och du kommer att få alla dom här frågorna igen av våra kolleger.” ”Varför håller vi på så här i så fall?” ”Därför att jag och min kollega har andra arbetsuppgifter som har med själva mordet att göra, medan dom du kommer att träffa är dina ordinarie förhörsledare så att säga.” ”Hur många andra har ni gripit?” ”Förutom er i Hägersten sitter ett tiotal personer anhållna just nu.” Hon såg omedelbart lättad ut, hon andades ut ljudligt och tydligt. Det var en viktig upplysning för Appeltoft som tills nu suttit och anklagat sig själv för att han gått för långt och varit för tillmötesgående och eventuellt förstört ett par kommande förhör för sina kolleger. Men hennes sista reaktion gjorde honom intuitivt säker på sin sak. Han hade lust att klappa flickan på kinden men avstod, hon var i alla fall 26 år. Han reste sig och log skyggt mot henne. ”Det här kommer att bli en jävlig bit av ditt minne, men om du är så oskyldig som du säger är du ute inom nån vecka, tro mej. Svara bara på förhörarnas frågor så går det hela lättare.” Så gick han ut för att berätta för Fristedt varför han inte trodde att den här 26-åriga apoteksreceptarien var delaktig i något mord. Appeltoft kände sig lättad, av flera skäl. *** Carl hade efter diverse strul tagit sig in i den förseglade lägenheten i Hägersten. Där såg ut som om det hade varit inbrott, vilket det strängt taget hade varit. Men det som intresserade Carl var bokhyllan, där det visserligen gapade en del hål här och var efter patrullen som skött beslaget och då valt det som var iögonfallande misstänkt för en
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 202
normal tjänsteman vid rikets säkerhetstjänst. Men Carl var onormal i mer än ett avseende. Det som nu hade särskild betydelse var att han kunde gå utefter bokraderna och nickande instämma eller grymtande fryna. Det var till en början sådant han hade väntat sig, alltifrån Fanon till Jean-Paul Sartre, Staffan Beckman och Göran Palm; minnesmärken över det som en gång kallades 60-talet. Men där fanns en del annat bland det som beslagspatrullen ratat. Därav var två små avdelningar i bokhyllan särskilt egendomliga. För det första fanns där sju åtta böcker som berörde Krapotkin. Det ingick inte i ett normalt vänsterbibliotek; den klassiska bombkastarteorin hade hamnat på undantag redan i och med ryska revolutionen. Den 31-årige mellanstadieläraren som hade historia och svenska som huvudämne skulle ändå knappast ha anledning att undervisa i klassisk anarkism. Den litteratur som var på tyska hade nästan blivit kvar i bokhyllan i sin helhet. Beslagspatrullen kunde inte tyska; Carl kollade med sin lista och sina minnesbilder. Jo, tysk beslagtagen litteratur var sådan som redan på omslaget talade om – alltså med röda stjärnor och dylikt – att den var säkerhetspolisiärt misstänkt. Men ett tiotal böcker med trista omslag, utgivna på ett visst Freie Universität i Bremen, stod kvar i bokhyllan. Det var det samlade ideologiska försvaret för Baader-Meinhof-ligor och liknande organisationer. Det var böcker man inte kunde få tag i ens på vänsterns bokkaféer i Sverige, där man så gott som undantagslöst skulle bedömt detta som en sorts smutslitteratur. Carl gjorde en del överslag genom att titta på olika böckers utgivningsår. Den ungefärliga bilden blev då att en konventionellt intellektuell vänsterperson modell 1968 någon gång i slutet av 70-talet börjat glida över mot mer okonventionella idéer, inte bara terrorism som ideologisk konstruktion utan också en del fjanterier som psykologi, drömtydning och zonterapi. Ovanför den stora hemsnickrade IKEA-liknande dubbelsängen satt ett tidningsklipp utan text. Det var ett fotografi på en ung person
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 203
i handbojor. Carl kände svagt igen bilden, såg närmare på den och konstaterade att det var amerikanska handbojor och så mindes han. Det var en svensk fredsaktivist som hade dömts någonstans i USA därför att han och andra tagit sig in i en fabrik och smetat blod på någon teknisk utrustning som ingick i kärnvapentillverkningen. Gå till direkta aktioner, tänkte Carl. Slå till mot den kapitalistiska staten så att det syns och hörs, slå mot de svaga punkterna, framkalla den kapitalistiska statens repressiva tendenser, få dem att kasta masken och visa sitt rätta blodiga ansikte, arbeta i små grupper, lita inte på någon, dölj er mitt i folkhavet, isolera er inte i alltför konstiga yrken eller beteenden – han stannade upp i tankegången och log ironiskt åt sig själv – gå runt den borgerliga statens kontroll av massmedierna genom att tvinga dem att gång på gång återge resultaten av era egna spektakulära aktioner och resultaten av statens förföljelser och hämnd. Ungefär så. Ungefär så tänkte såna här figurer. Anders Hedlund var ingen vanlig vänsteraktivist och sannolikt en mycket otypisk Palestinaaktivist och han hade mycket riktigt visat sig vara den ende av de fyra gripna i Hägersten som bibehållit en hög svansföring efter gripandet. Han hade dessutom haft ett magasin till en AK 47:a kvar i huset. Det kanske artade sig till slut. *** Appeltoft hade inte behövt resonera länge med Fristedt för att denne skulle hålla med om hans slutsats. Hade den där flickan Petra ingått i någon konspiration så hade hon inte precis blivit lättad när hon fick veta att ytterligare tio personer gripits. Den enda rimliga förklaringen var att hon då genast drog slutsatsen att hon själv, och sannolikt hennes kille, åkt med av bara farten. Dessutom hade hon sagt att magasinet visst var trasigt. Och den iakttagelsen hade ju Hamilton gjort omedelbart. Logiken i detta gick inte att välta. ”Din dotter jobbar på apotek va?” log Fristedt.
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 204
”Ja, och jag kan inte neka till att det på något sätt påverkade mej”, svarade Appeltoft skyggt. ”Men det var inget fusk.” ”Nej det tror jag inte ett ögonblick”, svarade Fristedt snabbt, ”ska vi göra ett nytt besök i förhöreriet?” De hade två alternativ, men det fick ge sig när de kom upp på nästa avdelning där förhören sköttes. Då reducerades alternativen snabbt till ett. Anneliese Rydén hade fått någon sorts sammanbrott och var enligt vad som sades alldeles apatisk och svarade inte på tilltal och dessutom hade polisläkaren bombat henne med så mycket nervlugnande preparat att hon ändå knappt skulle vara tillräknelig. Hon låg i sin cell och så var det med det. Anders Hedlund, killen med hög svansföring, satt också han i sin cell. Han tjurade fortfarande och vägrade över huvud taget ha med sina förhörare att göra. Han hade till och med vägrat ta emot ett anbud om att fixa en del praktiska saker som rakapparat och annat. Återstod alltså bara Annelieses pojkvän, Nils Ivar Gustaf Sund, 27 år och veteran i Palestinarörelsen. Kollegerna som skötte förhören med honom kom ut och ryckte mest på axlarna när Fristedt och Appeltoft frågade om läget. Killen var ett kräk, grät och ropade efter sina föräldrar och sin tjej och svor. Det var svårt att få något vettigt ord ur honom. Nils Ivar Gustaf Sund såg också ut som man kunde vänta på den beskrivningen. Han var fjunigt orakad och rufsig i håret, slarvigt klädd och rödögd och talade i falsett. Fristedt presenterade sig själv och Appeltoft med förnamn och förklarade att det var de två som höll i själva mordutredningen. Pojken, eller mannen som såg ut som en pojke och i så fall yngre än han verkligen var, hade inte bombats av polisläkaren men uppträdde ändå på det viset. Han talade osammanhängande och ibland direkt virrigt och orden forsade ur honom oavsett om han var tillfrågad eller ej. Han skrek att han hade cellskräck och att han inte ville bli inlåst igen. Appeltoft, som skulle försöka inleda den här gången medan Fri-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 205
stedt satt vid sidan och iakttog, försökte ta tag i den änden. Han förklarade att det ju kanske skulle gå att slippa vidare isolering bara det kunde bli lite ömsesidig hjälp och så vidare. Men det fungerade inte och Appeltoft blev brutal och oförskämd och gick ut i vredesmod och eftersom det då var Fristedts tur att spela den snälle och förstående förhöraren när busen gått, så tog han vid enligt den standardmodellen men inte heller han kom nån vart. Fristedt gick ut och konfererade med de andra. Förhörarna hade ännu inte delgett den misstänkte att man fått tag på hälaren, leverantören till knarket och stereoanläggningen. Fristedt fick sina två kolleger att motvilligt gå med på att man kunde försöka den svängen nu, och så gick han in och försökte vara snäll en stund utan att det gick och så bytte man och så gick Appeltoft in och spelade busen (förutsättningen för denna mycket elementära förhörsteknik är att de förhörda är nybörjare; på erfarna förbrytare fungerar inte den här i och för sig effektiva psykologiska krigföringen eftersom den är alltför välbekant). ”Vi börjar få bråttom grabben. Vet du att vi tagit killen som levererat ditt hasch. Och bandspelaren. Han heter Abdelkader och bor i Södertälje och kommer att åka in på några år nu, vet du det?” Sund tystnade tvärt. Skottet hade alltså tagit. ”Varför ger ni er i lag med såna, vet du vad han hade för vapen hemma egentligen, ge mej inget skitsnack nu utan svara så vi får det här ur världen, jag har inte lika mycket tid som mina kolleger, nå!” ”Sitter Abdelkader inne?” frågade Sund i ett helt annat tonläge än han använt hittills. Han verkade tillspillogiven. ”Ja, inte bara han. Vi tog ungefär ett dussin araber efter att vi varit hos er, men den här jäveln hade ju vapen för att starta ett helt krig, vad vet du om det?” Men längre än så kom inte Appeltoft. Sund blev på nytt hysterisk och försökte kasta sig mot pansarglaset i förhörsrummets fönster och blev allmänt oregerlig. ”Förlåt”, sa Appeltoft med utslagna armar när han kom ut och så-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 206
lunda överlämnade Sund till sina inte särskilt förtjusta kolleger. *** De träffades nere på fiket vid simbassängen i andra polishuset för att få lite omväxling och mazarin. Carl hade snabbt svalkats i sin jaktiver eftersom han måste hålla med om den rimliga tolkningen av Petra Hernbergs reaktion när hon hörde att så många andra satt anhållna; hon kände sig lättad därför att ”mördaren” då givetvis måste finnas bland dessa andra, som hon dessutom inte ens intresserat sig för efter vad det verkade. Hennes berättelse om hur det var hon – och alltså inte den styvsvansade och tydligen rätt obehaglige Anders Hedlund – som tagit hem magasinet med de tio patronerna till en AK 47:a föreföll också alldeles rimlig. Hon hade till och med sagt att det var nåt obestämt fel på magasinet utan att hon visste vad. Man kunde inte komma ifrån att det passade perfekt med det verkliga förhållandet. Alltså kunde inte det beslaget knytas till Hedlund. ”Synd”, sa Carl, ”för det känns som om vi har något på gång där, han är terroristsympatisör, den saken är klar.” ”Jamen”, invände Appeltoft med mazarin i munnen, ”man kan väl inte dra särskilt säkra slutsatser av det där. Folk har all möjlig skit i sina bokhyllor, jag har flera böcker om ångmaskiner tror jag men inte fan är jag intresserad av ångmaskiner.” ”Det är inte samma sak inom vänstern”, förklarade Carl. ”För där har man helt enkelt inte olämplig litteratur i bokhyllan i sån mängd. En marxist-leninist har inte en och en halv hyllmeter Trotskij, en trotskist håller inte Mao Zedongs samlade verk, en KPML-r:are håller hela Stalin men jävlar inte Althusser.” ”Varför inte det? Bör man inte studera motståndaren, det trodde jag alla gjorde?” undrade Fristedt. ”Nej, ens bibliotek är en del av ens identitet, det är som bland religiösa sekter, man har inte Djävulens bländverk i huset, man har det man vill identifiera sig med, det ens vänner ser när dom är hemma
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 207
och äter sallad och dricker vin, det är bara så, tro mej.” ”Vi får väl böja oss för sakkunskapen, det där med kommunism är i alla fall inte mitt område”, mumlade Appeltoft medan hans egen dotter i vit rock på apotek hastigt gled förbi i hans tankar, ”men du menar alltså att han är terroristsympatisör?” ”Ja, det menar jag och jag känner på mej att den bilden kommer att förstärkas när vi går igenom hans korrespondens, mötesprotokoll och liknande.” ”Då gör vi det”, sa Fristedt. ”Vi kör var och en för sig tills i morgon. Du fortsätter att titta på den där Hedlund, Erik, och du Carl tar och går igenom allt firmamaterial som finns på Hedlund och Ponti och själv sätter jag mej och försöker rita upp en bild på vad vi vet och inte vet.” ”Varför Ponti, det är så jävla mycket …” stönade Carl. ”Därför att ingen av oss gjort det ordentligt, därför att vi måste avsluta den biten på något sätt. Vi måste helt enkelt.” *** En stund senare satt Fristedt ensam i deras gemensamma arbetsrum och försökte rita upp en sorts flödesschema på kunskapsmaterialet, från pistolen, Folkessons efterlämnade anteckningar, de gripna Palestinaaktivisterna och deras förbindelse med knarklangaren och småförbrytarna i Södertälje och så till slut de fritt i luften hängande terroristmisstänkta palestinierna som gripits i Uppsala. När han ritade såg han tydligt det han egentligen känt inom sig ganska länge. Det var inte så mycket man visste säkert. Det fanns stora logiska luckor i exempelvis förbindelserna mellan Folkesson och den där lilla Anneliese som nu låg i en cell uppe på häktet och hade klappat igenom utan att ge det allra minsta spår ifrån sig; hon som ändå indirekt var orsaken till själva tillslaget mot de fyra i Hägersten, som sen fört med sig tillslaget i Södertälje. Och av de fyra svenska ungdomarna föreföll bara den där Hedlund
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 208
för ögonblicket intressant. Men om det spåret ledde ut i ingenstans så såg det verkligen inte ljust ut. Återstod då den teoretiska chansen att tillslaget mot palestinierna av rent misstag, nåja av ren tur rättade sig Fristedt för sig själv, skulle ha råkat ge något. Det återstod också att se. Men Fristedt insåg resignerat att det ingalunda var han själv som var centrum i firmans undersökningar. Näslund dirigerade dels en grupp som analyserade telefonsamtal, beslag och eventuellt nya telefonsamtal. Dels en helt separat grupp som sysslade med palestinierna som, efter vad det visat sig hittills, inte hade något med det hela att göra. Och därutöver kunde egentligen vadsomhelst försiggå på firman utan att Fristedt kände till det förrän lagom långt efteråt i lagom avpassade portioner som Näslund delade ut. Det fanns ett annat sätt att ta reda på vad Näslund egentligen hade för avsikter och teorier till grund för den fortsatta planläggningen. Fristedt ogillade av princip att gå den genvägen, men det berodde på helt irrationella orsaker, eller rättare sagt på hans starka ogillande av massmedierna. Han plockade ihop allt material i arbetsrummet och låste in det i kassaskåpet, kontrollerade av gammal vana att ingenting var glömt och tog rock och keps och gick för dagen. I pressbyråkiosken på Centralstationen köpte han tjugo minuter senare alla tidningar av intresse för de två senaste dagarna, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Expressen. Sen for han hem till villan i Bromma och åt middag under tankspridd tystnad och sen lämnade han som vanligt disk och annat bakom sig och gick in i sitt lilla privata arbetsrum, tog fram papper och penna och bredde ut tidningarna framför sig. Det var således särskilt firmans journalister han skulle koncentrera sig på och särskilt i de fall då de hade någon halvkväden kommentar som antingen direkt eller mellan raderna knöts till Näslunds vanliga språkrör, polisintendenten Karl Alfredsson med det självklara öknamnet Karl-Alfred. Vad de fyra gripna Palestinaaktivisterna beträffade var bilden rela-
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 209
tivt entydig i alla tre tidningarna. De fyra utgjorde en sorts nödvändig understödsgrupp för den palestinska terrorismen (och så följde ”sakkunniga” förklaringar om vad som menas med logistiskt stöd; med kommentarer av Karl-Alfred). Hos de fyra hade det gjorts ”stora beslag av vapen och narkotika” och ett av vapenfynden hade en ”indirekt anknytning till mordet på polisintendent Folkesson”. Det spekulerades lite i straff för medverkan till mord. Karl-Alfred förklarade att sådana här människor besatt en skrämmande juridisk sakkunskap som gjorde det hart när omöjligt att komma åt dem därför att de delade upp sin brottslighet sålunda, att var och en bara gjorde en liten bit och en åklagare måste ju kunna fälla varje individ som ställdes inför rätta men det var å andra sidan inte säkerhetspolisens problem; säkerhetspolisen nöjde sig med att uppspåra de skyldiga och sen överlämna dem åt den demokratiska rättvisan. Razzian, som det hette på journalisternas språk, mot de fyra svenska understödsterroristerna hade i sin tur lett ”säpo” på spåren till en hel ”vapenliga” som dessutom sysslade med narkotikasmuggling för att ”finansiera terrorismen”, det var alltså inga vanliga knarklangare som gripits och det var känt att särskilt den palestinska terrorismen finansierades med haschsmuggling från Libanon, förklarade KarlAlfred anonymt i Dagens Nyheter. Vad de sju palestinierna som gripits i Uppsala beträffade, så var det den gruppen som förmodligen skulle sköta själva terroristattacken. Det fanns tydliga samband mellan dem och de fyra svenskarna, och på det viset knöts alltså haschligan, de fyra svenska terroristerna, och de sju palestinska terroristerna direkt samman. Så långt var allt ungefär som Fristedt väntat sig, ungefär så hade han förutsett Näslunds uppläggning. Det fanns en del svammel om att mördaren antingen fanns bland de sju gripna palestinierna i Uppsala eller också i den förtäckta knarkligan i Södertälje eller också hade hunnit slinka ur nätet, men på denna punkt var man ”förtegen” inom ”säpo” och Karl-Alfreds man i Svenska Dagbladet försäkrade att
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 210
”säpo” hade säkrat vissa avgörande ledtrådar som man av spaningstekniska skäl inte ville avslöja, vilket ju var begripligt. Jo, det var ju ”begripligt” eftersom det inte fanns några sådana ledtrådar. Fristedt satt en stund och stirrade på en förstasida med rubriken: Säpo sprängde
NY ARABISK TERRORLIGA Sen började han leta i Expressen efter eventuella synpunkter från Israels välinformerade källa på tidningen; en journalist som ständigt kunde avslöja pinsamma svenska affärer i arabvärlden, han föreföll ensam lika informerad som en hel israelisk underrättelsetjänst i de avseendena. Och han hade faktiskt några särskilda bakomliggande förklaringar som firmans journalister tydligen inte fått tag på. Den arabiska terroroperationen ”Plan Dal” låg i linje med ett ständigt pågående inbördeskrig mellan olika rivaliserande palestinska organisationer inom PLO och från PLO:s sida mot förhandlingsvilliga ”förrädare” i arabvärlden … och så följde en uppräkning av ett stort antal fall då palestinier hade mördat varandra eller arabiska politiker (Fristedt kände svagt igen listan någonstans ifrån). Och om det nu, som allting pekade mot, var en sådan operation som säpo hade omintetgjort så var det stor risk för att de palestinska terroristerna skulle sända in en ny dödspatrull i landet för att antingen genomföra den ursprungliga planen eller också slå till mot säpo som hämnd. Ett tänkbart mål i Sverige var den egyptiska ambassaden, som nu hade fått förstärkt bevakning av säpo. I avslutningen på det israeliska språkrörets artikel stod några rader som fick Fristedt att leta fram en rödpenna och stryka under: ”Även om de palestinska terroristorganisationerna nästan uteslutande valt palestinier för terroruppdrag kan man just i denna härva se vissa tendenser till att man faktiskt tänkt sig operera med svenska gärningsmän, eller en svensk gärningsman, säger en högt uppsatt källa inom säpo till Expressen.” Fristedt satt länge och grubblade. Förutom det väntade tjafset och
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 211
den väntade självklarhet med vilken de olika grupperna som gripits skulle komma att knytas ihop som om de var en enda samtrimmad armé, så fanns två konstiga nyheter. För det första antyddes det inte med ett ord att mordet på Folkesson hade med den där ”Plan Dal” att göra. För det andra skymtade en svensk mördare i antydningar som faktiskt knöts till firman och inte till Expressenmannens vanliga källa. Det såg inte så bra ut. Någon envisades med en svensk mördare och någon flaggade för nya terrordåd. Fristedt avbröts i sina mörka tankar av sonen som kom in, efter att ha knackat först. Sonen hade också läst tidningar, förstås, men koncentrerat sig på helt andra avsnitt om påstådda ”dödslistor” bland beslagen och liknande rutinlögner. ”Var det din grupp som tog det där gänget i Södertälje i går kväll när du var ute?” frågade pojken. ”Ja, det var vi. Inga skottsäkra västar och skit den här gången.” ”Men det står ju här att dom hade ett helt lager med ryska kulsprutepistoler och handgranater och en massa?” ”Det är för det första inte helt sant, jag har ju sagt att du aldrig ska tro vad som står om mitt jobb i tidningarna”, log Fristedt. ”För det andra hade dom där gökarna inte en chans i helvetet för även om du inte tror det så finns det mycket kompetent folk på firman när det gäller.” Fristedt funderade en stund på det han just sagt utan att dra någon som helst slutsats. Han tyckte bra om den där Hamilton, men det fanns något konstigt, något otäckt alldeles under den välpolerade, artiga och hyggliga ytan som kändes som vibrationer då och då. *** Appeltoft satt fylld av missmod och slet vid sitt köksbord. Mellanstadielärare Anders Hedlunds korrespondens omfattade hundratals brev som visserligen hade den systematiska fördelen att de var ordnade i två A4-pärmar i kronologisk ordning men samtidigt den för
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 212
Appeltoft betydande nackdelen att de till stor del var författade på tyska. Först hade han suttit med lexikon någon timme och försökt förstå utan någon framgång. För även om han till slut lyckades tyda ordens rent språkliga innebörd så begrep han inte vad resonemanget gällde. Till slut hade han drastiskt ändrat metodik. Och efter ett par timmar hade han lyckats förteckna samtliga personnamn som förekom i korrespondensen och vid varje namn gjort en notering om i vilket brev namnet fanns. Hamilton fick köra namnen i husets dator och sen fick man kanske gå till tyskarna, till Verfassungsschutz, för att se om något eller några av de många tyska namnen var av intresse. Den där Hamilton kunde förmodligen läsa tyska, förresten. Men liksom Sisyfos som just rullat upp stenen för backen fann Appeltoft nu när han skulle övergå till packen med beslagtagna svenska mötesprotokoll med mera att han fortfarande inte förstod vad resonemangen rörde sig om. Vad betydde det till exempel att rent objektiva förutsättningar för väpnade aktioner förelåg men att de subjektiva förutsättningarna saknades i dramatisk utsträckning vilket delvis sammanhängde med PLO:s diplomatiska strategi och delvis med motsättningar som ännu inte lösts mellan de småborgerliga elementen i rörelsen och de som förespråkade en revolutionär/proletär linje? Skulle hans egen dotter förstå det här? *** Carl hade först försökt ta det grundligt med alla observationer och påståenden om journalisten Erik Ponti som firman samlat på sig under snart två decennier. Han hade snabbt och kursivt gått igenom vissa avsnitt som antingen var helt förutsägbara eller också allmänt svammel; i vart fall hade han mer eller mindre noga gått igenom allt. Mycket var i och för sig logiskt och riktigt. Erik Ponti hade tillhört samma gren av den svenska vänstern som han själv, låt vara en halv
Hamilton 1 Coq rouge 060502
06-05-03
08.18
Sida 213
generation tidigare. Men det mesta var således bekant. Och de petimätrigt uppräknade resorna hit och dit baserade sig antagligen på helt riktiga grundfakta. Ponti hade träffat Arafat, Khadaffi, George Habash, Nasser, Kamal Jumblatt och i stort sett vem fan som helst i den arabiska Mellanöstern. Men det självklara faktum att ett stort antal av dessa sammanträffanden säkert resulterat i vanliga tidningsartiklar eller radiointervjuer var med irriterande konsekvens utelämnat ur materialet. Det fanns en särskild avdelning med kopior på olika rapporter om Ponti som gått till utländska firmor i branschen. Det som stod i dessa sammanfattningar var på gränsen till helt korrekt i de enskilda detaljerna men sammanfattningsvis helt missvisande. Den västtyska säkerhetspolisen hade till exempel vid ett tillfälle fått veta att Ponti dels var den svenske vänsteraktivist som haft flest kända terroristkontakter i Mellanöstern, dels haft besök av två sedermera dömda västtyska terrorister och nu sen ett par månader ”av okänd anledning” befann sig i Libyen. Om Ponti någon gång i början av 70-talet skulle ha råkat in i en västtysk vägspärr och blivit oförskämd samtidigt som säkerhetspersonalen på platsen tillfrågat datorerna om vad detta var för en svensk så hade de rusat ut sekunden efteråt med dragna vapen och varit fullt beredda att skjuta till döds under flyktförsök. Och norrmännen, vilket ju var grunden till firmans aktiviteter nu i veckan, hade fått veta att Ponti stod högst upp på listan av kända svenska organisatörer av palestinsk ”verksamhet” i landet och dessutom hade intima förbindelser med den internationella terrorismen och sannolikt dirigerade ”mordpatruller”. Och så vidare. Och så det där med den journalistiska samman